The Project Gutenberg EBook of Berttelser frn Finland, by Daniel Sten

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org


Title: Berttelser frn Finland

Author: Daniel Sten

Release Date: November 17, 2004 [EBook #14073]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK BERTTELSER FRN FINLAND ***




Produced by Matti Jrvinen and Distributed Proofreaders Europe





BERTTELSER FRN FINLAND


Af

Daniel Sten
(Ina Lange)


Frst publicerad av
Z. Hggstrms Frlagsexpedition 1890




TILL

GABRIELE VON PLESSEN.




INNEHLL:

Hvart femtionde r slr en blomma ut
Mot afton
Natt
Vid Raiala mo
Fr ett silfverhjrta
Far och son
Nr lindarne blomma




Hvart femtionde r slr en blomma ut.


Fru Lamstrm frskte tnda sin brasa gng p gng, men det ville inte
ta'. Nfvern brann, knottrade ihop sig, men tnde icke de stora vta
bjrkklabbarne, som bara kokade en stund, svettades ut en droppe
ljusbrun vtska och slocknande stodo och osade, tills allt igen var
kallt och mrkt inne i kakelugnen.

Nu blir jag arg, puttrade gumman, tog hftigt ut alltsammans, slog
klabbarne den ena emot den andra och lt dem sedan ligga en stund p
golfvet fr att lugna sig.

Emellertid tnde hon sin lampa och sg p klockan.

Redan sju, och madamen, som inte kom.

Hon stllde lampan p byrn framfr sin gamla schatullspegel, tog fram
kammen och brjade kamma sitt lnga, tunna, men nnu strfva och
ostyriga hr.

Det var icke synnerligt skonsamt, som gamla enkefru Lamstrm handskades
med de rester af en fordom yfvig hrvxt, som frsynen ltit henne
behlla; hon slet och drog, fltade ihop alltsammans i en lng, tunn
piska och fste upp den i nacken med en tandfattig, s kallad spansk
kam, som en gng fr fyratio r sedan blifvit kpt af en p landsorten
kringvandrande Arkangelit, d hon var en tjugusju rs ung fru.

Det var en odrglig mnniska att drja, den madamen, och kallt var det,
s att man kunde frysa fingrarne af sig. Ute sn och is nnu i mars och
s mrkt att man inte kunde upptcka s mycket som en strimma af dager.
Och det fastn huset stod p sjlfva berget och hade utsikt fver en del
af viken. Om hon bott i staden, ssom Schana Immanen, n, d hade det
varit en annan sak, men hr i frstaden, nstan i sjlfva naturens
skte.

Om ni inte nu tar eld, s kastar jag minsann ut er allihop i snn,
sade hon, knt en yllekjol stramt kring hfterna -- den ville aldrig
sitta oppe, den dumma kjolen, om man inte knt hrdt till den --, och s
stack hon brnslet in i kakelugnen igen.

Allt detta gick med synnerlig fart, hennes magra, bruna armar liknade
ngra af de knotiga bjrkgrenarne, som kommit in ibland veden; torra och
formlsa rrde de sig, belysta af den flammande, kortvariga elden frn
tndstickorna och skenet frn den lilla lampan dr borta p byrn.

Det tar sig, ta mig fanken, inte nd!

Hon sprang upp, rusade ut i kket, ett litet kyffe med en liten, liten
spis samt ett skp, ett bord och ett par stolar ssom enda inventarier,
drog fram en liten bleckkanna, gick in igen och lade sig p kn framfr
kakelugnen.

Jag vill nu sl mig i backen p att ni ' trollade, era odgor,
mumlade hon, men jag ger mig inte! Vill ni inte brinna efter det hr
badet, s vet jag, att jag fr en olycka ... och inbillar ni er, att jag
gr och drnker mig fr det, s misstar ni er, ska jag sga.

Hon tog korken ur bleckflaskan och i samma gonblick spred sig i det
lilla rummet en intensiv lukt af petroleum.

S hllde hon fver klabbarne en god portion, bar flaskan ter bort p
sin frra plats och gick nnu en gng in till sin eldstad och sina
vedtrn.

Upp med spjllet, kring, kommenderade hon sig sjlf, och drren p
glnt, nr du ska' till att osa fan ur veden med petroleum!

Kraftigt drog hon i snrena -- spjllet var redan frut s ppet det
kunde bli -- och s skt hon ifrn rigeln fr frstudrren och ppnade
den.

Vinterluften strmmade in, ren och bitande kall, samt fyllde med sin
fina arom af frsk sn och isbunden jord det trnga rummet.

Sicken surpris! frun strk stickan och nu tnde det prktigt. Sedan
stngde hon kakelugnsluckorna och lyssnade frnjd till det sprakande,
sjudande och lifliga ljudet dr inne. Ett triumferande leende syntes 
hennes skarpa, kantiga anletsdrag och de sm gonen lyste godmodigt.

Hva' sa' jag, resonnerade hon, ni kunde inte st p er, nr jag
riktigt satte hrdsidan till och kom med mina nymodiga fuffens, hva'sa'.
Men -- den kostar pengar den hr vrmen, det gr den!

Hon erinrade sig nu att hon frs, halfnaken som hon stod dr vid ppen
drr i bara lintygsrmarne, barhalsad och bararmad. Det ngade frn den
nakna huden, och en tjock, bolmande rk stod ut frn hennes mun vid
hvarje andedrag.

Minsann om det osar! Drar gr det, och det s flinkt, som om det hade
hin i hlarne p sig.

Voj, voj, r d frun rakt tokig, som str hr och isfryser sig utan
kofta i vinterkylan, ljd madamens rst, dr hon med stora ytterstflar
kom traskande uppfr grdstrappan med en lykta i handen. Hva' r nu p
frde? Frun fr ju snufva, vet jag. Hvarfr r drren ppen s hr
tidigt i dag?

Snyt sin egen nsa, Bina, och bry sig inte om andras! Inte in med de
dr vta snplogarne, inte! Har hon mjlken med? Jo, frusen frsts! N,
sl hl i den nu den som kan; skynda sig, madam, fr hon kaffe, spring
efter kryddsemla!

Madamen seglade suckande ut igen, sedan hon frst aflmnat mjlkkannan,
vattenmbaret och sopkvasten.

Nu brann det prktigt, och nr madamen om en stund kom med semlan, var
rummet uppvrmdt, frun kldd, kaffet p och morgonrodnadens frsta
blekrda strlar hittade vg till det lilla fnstret i fru Lamstrms
koja borta vid Rdbergsgrnd.

Sopa nu ordentligt, medan jag gr kaffet i ordning, Bina, sade frun
och gick ut i kket.

Hon hade en gng fr lnge, lnge sedan varit gift och haft en beskedlig
man, ett vl signadt och beskedligt karlbelte, brukade hon sga, nr
hon kom p det kapitlet och blef ifrig, ett belte, som inte kunde sga
m en gng, allra minst annat. Dum var han och lat var han, men ondt
gjorde han inte. Sof gjorde han fr det mesta, nr han inte var i
tjnsten frsts, fr han var i kronans brd -- ssom rttvisans
tjnare. Den tiden var polisen inte s kittslig och full af ondska som
nu, och min Petreus var s hygglig med bde rackare och tjufvar, att de
aldrig hvarken frr eller senare haft ett sdant himmelrike p jorden
som under hans tid. Alla landets illgrningsmn borde ha grtit, nr Gud
tog honom frn oss. Jag grt jag, och Bina grt med. Herre Gud, det var
ett grtande! Det beskedligaste tabernakel p Guds jord! Bra var det
nd, frsts, att han dog, fr han bara skrpade. Nr en ska' ha det
ordentligt i ett hus, s r allt en karl nd i vgen. Vr Herre bergar
dem allt i sin vishet. Inte tror jag ngon nka lnge srjer en karl
inte, men den frsta tiden s...

Hon hade ocks haft tv sner. Tv vlsignadt vackra pojkar, goda som
guld och s kloka som Salomos ordsprk. Att det inte gtt dem vl var
skolornas fel och fverhetens, som alltid r kittslig.

Den ene hade dtt p ett sjukhus -- det hade varit en vildbasare, som
druckit sig frdrfvad... Den andre hade rymt bort frn handelsmannen,
dr han konditionerade, och gtt till sjs. Och p sjn var han eller i
den, det var inte godt att veta hvilket. Nvl, dem srjde hon inte, hon
lefde p de par tusen mark hon hade samlat och dessutom hade hon en
liten pension. Ibland sydde hon groft till gamla klinikum, hushllade
med stor sparsamhet och njt sitt sorgfria lif. Och s hade hon sin
ungdomsvninna -- Kristiana, vanligen kallad kusin Schana, efter
dtidens skick och bruk.

Denna kusin bodde borta p andra sidan Lnga bron i den stora
arbetarkasernen, som, Gud vet af hvilken anledning, ftt namnet villan
Friden. Kusin Schana var ogift och lefde p sina tckstickningar. Men
som de icke allt fr rundligt fdde sin man, hade hon alltid
inneboende hos sig en eller annan ung flicka, som konditionerade om
dagen och bara behfde tak fver hufvudet till ntterna, helst i skydd
af en ldre aktningsvrd nkefru, ssom det hette i annonserna.

tminstone en gng om dagen gick fru Lamstrm p en liten titt till
kusin Schana. Men hvar gng ett finare tcke blef frdigt, var Schana p
frmiddagskaffe hos kusin Lamstrm.

Medan madamen stdade dr inne, stod frun och tnkte p lifvets alla
fataliteter. Hon hade mest sinne fr de glada sidorna, och nr hon inte
var arg, var hon alltid vid det lustigaste humr.

Mnne Schana skulle komma i dag, och hvad skulle hon d ha att tala om
fr nya historier frn Friden? Det hade nog varit slagsml igen hos
skomakarens, och inneboende flickan hade nog skaffat sig en ny fstman
vid det hr laget, s som hon var? Kanske ngon hngt sig p vinden --
usch! det var ett otckt hus, inte lugn hvarken natt eller dag! Att de
inte en gng kunde ruska om hvarann ordentligt och s hlla frid! Att
jmt hlla p och brka! Det var allt fr lumpet. En ordentlig
kalabalik, s dammet rk om dem och s stillestnd! Men jmt! Fy d!

Frun, frun, frun, kom hit! Det var madamen, som skrek, och nr husets
hrskarinna ppnade drren, sg hon den gamla surgda madamen med
hnderna i kors st vid fnstret.

Hva' ' det, du bortkollrade gamla markatta, ropade hon, hva' hojtar
du fr? Ser du en syn eller hva' ' det?

Madamen stod stilla med hnderna alltjmt andktigt hopknppta och
gonen lika envist fsta vid fnstret, dr intet annat fanns n en
blomkruka med en stor klumpig kaktus uti.

Frun fljde hennes blick. Nu slog hon ihop hnderna med ett utrop af
ohejdad beundran och gldje.

En knopp, vlsigna mig, en knopp, en verklig, lefvande, ordentlig
blomknopp! Sa' jag inte, att jag hela natten drmt om eldsvda och hvita
hstar! Dr ha vi det! En knopp, en knopp, Bina, din hexa, vet hon hva'
det betyder, den blommar hvart femtionde r, hon! hvart femtionde r!
Och jag fick den af studenten, hon vet, Schanas student, som nu r
kamrer, han, som hon inte fick fr hans frldrar, som va' s hgfrdiga
och hon...

Ja, si frun r d den lyckligaste mnniska p jorden, suckade madamen,
som insg att det var ndvndigt att afbryta fru Lamstrm, nr hon
brjade inveckla sig i slkthistorier. Att f kaktusen i blom! En
riktig krlekskaktus! Ack Herre Gud, hvad frun r lycklig!

Krlekskaktus, skrattade frun och tittade i sin schatullspegel. Hva'
menar hon? Tycker hon jag sysslar med krlek jag, hvasa? Sa' hon
krlekskaktus?

, jag menade bara ... att det betyder lycka, och jag fr gratulera! Nu
ska' vi vl ha kusin Schana och saffranskringla? Jag kan ta' en frn i
gr, s r den billigare! Fruns enda kaktus -- -- det sku' d riktigt
salig polisen ha sett! Gud vlsigne honom stackare, dr han ligger i sin
kalla graf!

Hut! att klandra Guds vilja! som om han inte hade det bra i
himmelriket, snste frun och gaf madamen en puff. Ja, g hon efter
Schana, g r hon snll ..., sg, att kusin ska' vara hr klockan elfva,
hr hon. Men stopp! jag springer sjlf, den fattiga halfmilen ' ju inte
att tala om! Sjlf vill jag g. Ses!

Ifrig och brusande for hon omkring, skyndade att f i sig sitt
morgonkaffe, och s koftan p och hattskrollan.

Madamen hjlpte sin matmor p med den gammalmodiga, kortlifvade, bruna
doffelkappan, som var alldeles urblekt i ryggen, satt som p en
grdsgrdsstr, slog veck bde fram och bak och var fr kort i rmarne.
Men frun mrkte det icke, hon knt kjolarne hgt upp, s att man kunde
se hennes tunna smalben i de grrandiga bomullsstrumporna och tygskorna
med thttor af blanklder, men utan klackar.

Frun skall vl ha galoscher p? frgade madamen.

Har hon sett katten i stflar och krkan i skinnvantar, hvasa? gaf
frun till svar och knt sina hattband i hrd knut under hakan. Jag hr
inte till pjsklisorna jag, drfr ser jag inte ut som hon heller, hon,
som gr och fryser och jamar och har takdropp, fastn hon har rysspls
och ytterstflar, som om hon mna' sig till Rom. Stt i sig nu hela
kaffepannan med cikorian och allt, s blir hon varm! Adis!

Borta var hon. Hennes snabba steg frtonade snart, och madamen torkade
trarne frn sina trtta, rinnande gon. Hon satte sig ned vid sin
kaffekopp och suckade undergifvet. Kvasten lg vid hennes ftter,
dammtrasan utbredd som en servett i hennes famn. Solen hade nu gtt upp.
I darrande strlar smg den fram och lekte med den frgyllda ramen, som
satt omkring salig polisens portrtt, -- en blyertsteckning utfrd af
en tacksam och talangfull klient, en lsdrifvare, som hade att tacka
Petreus fr en frlngd frihetstid ngon gng i den gamla, goda tiden.

Madamen kastade en blick p portrttet. Ack, hvad han sg rar och mild
ut, den gode, snlle polis Petreus Lamstrm! Sdana stora, runda gon
och ingen underlpp synlig! Likt var det, han sg alltid ut som en
bttre mnniska. Den tiden hade hon kallat honom pedellen, hon tyckte
att det lt s lrdt. Hon mindes nnu hur han gick p gatan, from som
ett lamm, och hur frun, den otacksamma varelsen, i vredesmod kallat
honom frbog, snakind och hvita plster, bara fr det han lt
allt g som det ville i staden, och aldrig lade sig emellan, nr ngot
var p frde.

En sdan man skulle _hon_ ha haft! Ack, ack, ack, en sdan man! Inte
skulle hon ha gifvit honom ngra elaka tillmlen, inte! Hennes man! --
Egentligen hade hon aldrig haft ngon, men Engholm, det ntet, han hade
haft lif i sig, han! S han slogs och lefde! P ett par r tog han
totalt allt kuraget ur henne, och krafterna och orken med. Sen dess
hade hon varit en sdan hr trasa, som alltid mste grta och voja sig
fr allting. Madam ens hufvud sjnk vid dessa vemodiga tankar sakta mot
brstet. Solstrlarne vrmde hennes rygg, glden frn brasan frgade
hennes skrumpna, grbruna kinder mrkrda.

Hennes brst hjde sig till jmnare andedrag. Hon sof med armbgen mot
bordet, dr nnu kaffepannan stod och doftade. Hufvudet hvilade mot den
andra handens grofva, stora fingrar. Munnen drogs till ett litet
ynkligt, vemodigt leende. Kanske hon drmde. Ljufva drmmar om den rare
polisen, hvars portrtt hngde framfr henne. Den ste, rare pedellen!
Ack, ack, ack!

       *       *       *       *       *

I rummet n:r 46 i villan Friden satt Schana Immanen och vadderade
fllen p sitt nyss frfrdigade bomullstygstcke. Hon hade svrt att se
i hvardagslag, nr det var mrkt och molntungt i luften, men i dag, i
sdant solsken gick det riktigt prktigt att arbeta.

Rummet var icke litet, men sg tmligen tomt ut. De tv sngarne, byrn,
skpet och bordet fyllde obetydligt, kakelugnen gjorde sitt till fr att
mblera, likas den enorma tckbgen, men det hjlpte nd icke. De gr
brdvggarne utan tapeter, de kala fnstren med sina alltfr sm
jalusier, allt tycktes liksom vnta p att omhuldas, ombonas, bekldas,
behngas och gras behagligt.

Hon, som satt dr invid fnstret med gonen fsta p arbetet, var en
kvinna p nra sjuttio r. En liten vek och sympatisk person med ett
rundlagdt ansikte och hg panna, uppnsa och nnu tmligen fylliga
lppar. fver den gamla vissnade fysionomien hvilade ett uttryck af ro,
af stilla undergifvenhet och barnslig fridsamhet. Nr hon sg upp med de
svaga och kisande men klara gonen, och snrpte ihop sin mun, liksom fr
att hjlpa trden att gra sig liten i akt och mening att lttare g
igenom nlsgat, s var hon nnu tck och behaglig.

Den mrka yllekldningen satt vl p henne, ltt och lst fll den fver
hennes symmetriska lemmar, en liten svart sidenduk var med en krsnl
hopfst fver brstet. Ocks p hufvudet bar hon en svart duk, knuten
under hakan. Ett ljusbrunt, ltt grasprngdt hr syntes i tunna bljande
gardiner dr inunder, nedre kken och hakan hade en tendens att
framtrda ngot fr mycket, eljest var allt harmoniskt i detta frade,
bleka anlete, som dock aldrig varit hvad man kunde kalla vackert.

Nu dnade det i stentrapporna och kraftiga steg ljdo i korridoren. De
stannade vid fyrtiosexan och drren rycktes hftigt upp. Frun frn
Rdbergsgrnd stod i drren, rak och kavat, icke olik en till hexa
utkldd rekryt.

Pina och dd, Schana, om jag vet hva' vr Herre tnkte p, nr han tog
sig fr att skapa de dr karlstackrarne till vrlden! Bara jag gr p en
gata, vimlar det af den ohyran, bde halffulla och helfulla, och hr ute
' det rent frdmdt! Olyckor gr di hvart di komma, och i vgen ' di,
hvar di '!

Kra kusin, smlog Schana, nog gr ju fruntimren ocks olyckor,
guns!

Nej, aldrig om di ' allena! ' ngot galet med ett kvinnfolk, s kan
man vara viss p, att det har varit ett karlkrk med. Hur var det icke
nyss hr ute, gick han inte in p utsknkningen den dr Juko, fast
gumman hans drog i honom fr att f honom till fabriken tillbaka. Jag
sku' gett honom ett mtt brnnvin, jag, s han aldrig stigit upp mera!

Nu blir kusin het igen -- tnk p grannarne! Jag har hyrt ut rummet
hr till tre nattliggare nu, sade Schana saktare och fr att byta om
samtalsmne, det r fr hyran nu till april.

Det r vl inte till karlar, Schana? skrek kusin och gick nrmare --
du har vl inte gtt och blifvit tokig heller, du ocks?

Nej, det r till fabriksflickor ... jag ligger sjelf p golfvet, jag
sofver s godt, s det gr ingenting. Sitt ned, kusin, hvad nytt?

Med undran hrde Schana kusin Lamstrms berttelse om kaktusvxten, som
ftt en knopp. Aldrig hade hon tnkt sig, att hon skulle f upplefva
detta! Hvart femtionde r! Tnk, att det var femtio r sen! Hon mindes
den dagen, som hade det varit helt nyss.

Jag minns alltihop jag med, du! sade fru Lamstrm. Jag var sjutton r
och bodde hemma. Vi hade bakat mikaelibaket och s sa' far, att vi
skulle f sjkaptens-frmmande till kvllen, och drfr skulle vi ha nya
kldningarna p, mor min och jag. Han ville ha mig till skutkaptenska,
men jag sa' stopp! Det var fr groft den tiden, kan tnka. Kusin
Lamstrm talade med sin djupa baryton, lngsamt och med sm pauser,
liksom hade hon lst upp en utanlexa. Endast ibland ryckte hon upp sig
och uttalade en sats kort och brdskande, liksom ett slags ovntadt
impromptu.

Jag var nstan nitton, hviskade Schana. Ack, hvad jag var lycklig!
Minns kusin att han ... student Asp brukade komma till oss om
sndagarne?

Jag hade utom sjkaptenen tv andra galna friare, fortsatte kusin utan
att svara, repslagaresonen ifrn Kronohagen och sjukvaktar Kloss frn
gamla Klinikum. Herre Gud!

Och minns kusin den sndagen kusin lste hgt postillan och stack ett
bref till mig under bordet. Fostermor fick fatt i det sedan -- ett par
dagar eftert.

Schana, du har alltid varit ett sjp! Hva' i all vrlden smussla du
under bordet fr? Kunde du inte ha tagit studenten i tassen och rligt
och ordentligt ha gtt till fostermamman och sagt: 'Den hr narren
tnker jag ta'. Hva?

Kusin vet, att jag var fattig och bara upptagen p nder som egen, men
hllen som en slags pass opp nd, och han var ung och en bttre karl,
som hade frmgna frldrar och allt.

Tacka tusan! Bttre karl! Sdan dr dromedar! Puh! kamrer, en
karlkrake, och du...

Kusin, betnk att det r om kamrer Asp kusin talar! Betnk, han har det
godt, han, s fin och frnm nu, i kejserliga senaten! En hg person har
han blifvit, han, medan vi tv stackare... Ja, kusin -- -- han har gtt
den ljusa vgen, han. Om honom ska' man tala med en annan respekt n om
oss andra.

Strunt! karl ' karl, om han ocks ' i sjlfva kejserliga senaten! Jag
extimerar dem fga, nr di ' gifta, men ogifta ' di d ofrltliga!
Manspersoner ' i och fr sig sjlf ofrltliga, men nr di drtill inte
ens haft vett att gifta sig fr att tminstone gra _den_ nyttan, s...

Kusin, kusin! Schana sg upp p sin hgresta vninna och hennes
blekbl gon fstes med ett besynnerligt uttryck af frebrelse och
beundran p den stolta fru Lamstrms ifriga fysionomi med dess lifliga
grimaser och knyckar.

Jag minns, hur glad kusin var den tiden, och hur alla kallade kusin
glada Katrin. Nr fostermor fick fatt i _hans_ bref, -- jag har det s
tydligt fr mig, som om det varit i gr, -- herre Gud, hva' hon blef
ond! Och s kom glada Katrin till, just i det vrsta!

Ja, du stod och tjt, Schana, och sg ut som en mrderska, ditt
oskyldiga nt! Jo, det kommer jag nog i hg. Naturligtvis tog karlen
till ftter p vanligt hjltemanr. Och din fostermor dammade dig om
ronen, som om du varit full af mal. Att du inte kunde klcka ur dig att
du inte annat ondt gjort n suckat fr den dr studentstackarn.

Hon hrde ju inte p, hva' jag sa', och inte du heller! Sdan skam, att
hon andra dagen, -- det var en fredag och det smregnade, s att hon
mste ta' den stora, grna paraplyn och schal p hufvudet, -- att hon
andra dagen gick stad till hans hem, till hans hgtuppsatta, rika
frldrar; sdan skam!

Det hgfrdiga packet, kommerserdets! Och stllde till ett
frskrckligt spektakel hos dem, talade om det, som om det hade varit
ngot, och Gud vet att det bara var, att han ... att han tyckte jag var
beskedlig och snll, och jag tyckte om honom tillbaka, och att han
ibland skref verser!

Nog var Petreus oduglig, afbrt fru Lamstrm, men _s_ galen var han
inte! Verser, fy...

Och i verserna stod en del sdana ord, som kunde missfrsts af andra,
inte af mig. Allt nog, hans frldrar ville inte hra talas om ngonting
utan skrattade t fostermor, som kom och friade fr mig. D blef
fostermor nnu argare, frbjd studenten vrt hus -- och s blef det
slut. _Det_, som varit s litet, s att det aldrig kunde vxa och bli
ngot.

Visade han sig drefter inte mer hos er, den tappre hjrteriddaren
din? frgade nkefrun med ett obeskrifligt fraktfullt tonfall i
rsten.

Nej! Kusin Schana sg ut genom fnstret och fljde med blicken rken
frn skorstenen p huset invid. Den slog rtt upp mot den bl himlen och
frsvann i allt vidare ringlar hgt upp. Ibland i skymningen gick han
frbi, och jag fick ju mina bref genom dig. Tv gnger mttes vi
hndelsevis, och han kom d och talade ngra ord med mig -- ungefr
likadant, som det stod i brefven...

Verser?

Neej, men det var vl sdan dr poesi.

Poesi! Fru Lamstrms grofva rst uttryckte, d hon uttalade detta ord,
en hel vrld af koncentrerad indignation.

Det var, ursktade sig Schana med sitt stilla leende, p vren, och
han reste bort till sommaren och drjde borta i flera r. Gud vet, hvar
han var. Jag tror han se'n kom till bo, eller hvart det nu var
ngonstds, men _det_ blef slut fr mig, riktigt slut.

Tacka Gud, kusin, tacka Gud! Men -- bra sg han ut, det kan inte nekas!
Han kom med brefven sjlf, jag stod alltid i kket och gick emot honom,
nr jag sg honom frn fnstret. Det var till belning drfr, kan
tnka, som han en vacker dag hade med sig den dr lilla fattiga
kaktusvxten i en potpurrikruka. D liknade den en gurka. Han hade
krukan under armen och var s generad, dr han kom stickandes med den,
s det var en ynk! Jag skrattade t honom jag, och sa' att det inte
behfdes ngra mutor fr den smulan jag giort. Men kaktusen tog jag...

Hon tystnade. Bgge sutto en stund upptagna af sina tankar. Snart
fortsatte frun: Och nr han gick, tyckte jag det var synd, fr han sa'
s underligt adj, och -- jag har inte sett honom se'n ... han var ju
borta i mnga herrans r, och han har vl blifvit s frndrad, s jag
skulle nog inte knna igen honom nu.

Schana sg alltjmt utt, hennes trtta gon fljde mekaniskt
rkhvirflarne, men tankarne voro lngt borta.

Glada Katrin hade satt sig p sngkanten. Under det hon talade,
vaggade hon med kroppen i takt fram och tillbaka och gaf p samma gng
med ftterna ett litet slag i golfvet. Hnderna hll hon stdda mot
knna, och hennes blickar svfvade liksom Schanas ut i det obekanta.

Ja, vi ha blifvit frndrade, tertog hon efter en stund, och gement
frndrade! Emellertid s sktte jag minsann ordentligt om plantan!
Fanns det en solstrle ngonstds, s nog fick _hon_ den alltid! Och
kusin --, det var en, som kom och pminte, kltade och hjlpte till, och
det var du, det!

Nr du var borta de dr ren och tjnte i Borg, Katrin, s hade _jag_
den... D var den min gldje.

Och nr jag flck pojkarne, s fick du ocks skta'n, Schana, d var du
lycklig, ditt sjp. _Hans_ blomma!

Och en gng, nr jag hade lunginflammation och inte visste till mig,
hll hon p att vissna fr oss, minns du? D kom du hem frn landet och
var nra att sl till mig fr krukan, som stod torr som krut midt i
sommarhettan.

Ja, var du inte ett nt, Schana, d med, rt frun, ett nt, d som
alltid! Att inte ha s mycket vett kvar fr att du hade en smula
hufvudvrk, s att du kunde komma ihg blomman; men du har nu alltid
haft dligt hufvud, Schana, trstade hon, ett fasligt dligt hufvud!

Men se'n dess, de sista tjugu ren, s har hon alltid sttt hos dig.
Och nu, Herre Gud -- efter femtio r, nu skall hon blomma! Ack, ack!

Hon r nog frdig i morgon eftermiddag, Schana, sade glada Katrin och
steg upp frn sngen. Kom i morgon och stanna hela dagen! Adj.

Hon gick mot drren men stannade pltsligt framfr den med ryggen vnd
mot vninnan. S stod hon en stund stilla som en bildstod. Slutligen
vnde hon p hufvudet en smula och yttrade till hlften fr sig sjlf,
eller som om hon talade till vggen:

Det r riktigt synd att han r karl, riktigt synd! Fr det r inte att
frdra det. Och hvem vet, hvar han bor... Han var allt bra beskedlig
eljest, nr han kom med den dr krukan... Och sjlf hade han planterat
den... Riktigt synd! Kamrer! kantnka. -- Hva' sa' du, kusin Schana?
hon vnde sig hftigt mot den gamla mamsellen, som ter var inbegripen
i monteringen af sitt tcke. Jas ingenting. S adj d!

Nu ppnade hon drren bullersamt och gick hvisslande ut med snabba,
kraftiga steg och svngande med de lnga armarne likt en skolpojke,
trafvade stad genom korridoren och utfr trapporna.

Ett litet varmt och matt leende lekte  kusin Schanas lppar. Hon hade
frsttt glada Katrins ofrivilliga monolog. Tnkte hon p att bjuda
honom? Nej, hon fruktade, att han som karl icke skulle anst hennes frn
alla sdana ohelgande element renade lilla hem. Hon skulle skert sl
den tanken ur hgen. S synd! Att f se honom nnu en gng, f se honom
s nra sig, honom, som hon aldrig kunde glmma!

Bara man vgade bjuda honom! Han skulle kanske anse det som bevis p
stor taktlshet. M hnda till och med fr ofrskmdhet, s frnm som
han var.

Men -- det var ju nd _han_! Han, som en gng hllit af henne, nnu d
de sista gngen talades vid.

Han var s vacker d, lng och rak och med mrkt, vgigt hr. Han hade
ett eget stt att nicka vnligt, att bja hufvudet t hger och se p
henne -- fostermodern pstod, att han vindade och var krokig i nacken,
men det hade hon d aldrig mrkt.

Egentligen tyckte hon om allt hos honom. Till och med det tomma stllet
i munnen, dr en af tnderna var borta, fann hon kldsamt. Sedan nr
mustascherna vxte och kinderna blefvo brunare, blef han nnu
sttligare. Och allt hvad han sade var s egendomligt klokt, han yttrade
sig alldeles som en ldre person, nstan som en kvinna, s moget, s
knsligt och frnuftigt.

Tnk att en sdan inte skulle f skta sig sjlf utan mste rtta sig
efter frldrar! Vrlden frstod honom naturligtvis icke. Han var fr
del och god fr den. Och nr ndtligen -- det var ju helt nyss, fr en
tjugu, nej, det var kanske redan tjugutta eller trettio r se'n hans
frldrar dogo, ja, d var allting alldeles fr sent.

Gud vet hvarfr han frblifvit ogift? Tnk om ett minne...?

Schana sydde s lnge solen var uppe, hennes nl gick s mrkvrdigt
ltt, nstan som frr, nr arbetet icke var arbete utan lek.

Hennes tankar voro lika solbelysta som de ltta, sm molnfjunen uppe p
den klara vinterhimlen.

Om den goda Lamstrm ville frska fvervinna sig och besluta sig fr
att bjuda honom p kaffe, nr kaktusblomman sloge ut! Honom...

Sjlf skulle hon aldrig vga g upp till honom.

Hon fann en sdan tanke s otroligt vgad att hon i brjan frjagade den
nstan som brottslig.

Att tnka sig att hon, en kvinna, skulle g upp till en ensam ungkarl!

I synnerhet efter hvad som en gng passerat dem emellan!

Men ju lngre det led mot skymningen, desto skrare blef hon att fru
Lamstrm redan hade glmt hela saken, och att hon aldrig skulle f se
honom i detta lifvet mer, om hon ej sjlf...

Drtill fordrades mod och hon hade ju alltid varit s feg...

Hvilken olycklig feghet! Icke att hon ens i sina bsta dagar skulle
gifvit anledning till s mycket som en omfamning en gng. Den ena, enda
kyssen, den hade han d tagit utan hennes vetskap en gng, en ljum
vrdags skymningsstund -- en enda kyss -- och p den hade hon sedan
lefvat hela sitt lnga, enformiga lif.

Skulle hon g i grafven utan att terse honom en enda gng? Och att d,
hur tomt och sorgligt! Nu, fr frsta gngen fanns det en anledning att
tillkalla honom, nu tillstundade en fest, till hvilken han var
sjlfskrifven, och man skulle lta detta tillflle g sig ur hnderna.
Hvarfr?

Af feghet!

Men  andra sidan, passade det vl, att _hon_ gick upp? Om folk visste
det, hvad skulle de sga? Att hon blifvit rent utaf galen p gamla
dagar.

Det gick icke an. Nej, nej, omjligt!

Kaktusblomman skulle sl ut i sin femtioriga fgring frgfves,
frgfves!

Hvem hade skickat henne denna frestelse? Hvem hade lrt denna planta att
s hr midt i vintern sl ut i blom?

Var det ej en frsynens vink, att nu var det tid? Nu var det tid, nnu
kunde hon ju terse honom, om hon blott visade en smula mod, om hon
blott offrade detta gamla, ingrodda, frdomsfulla...

Jo, hon skulle g upp -- -- helt visst, och det nu genast, bara hon fick
ta litet middag.

Det var som om maten hade ftt en helt annan smak. Och p samma gng kom
hon att tnka p s mycket, som hon eljest fga funderade p. Hur ensam
hon var, och hur annorlunda allt kunde hafva varit, om...

Om!...

Han hade varit borta i mnga r, i hela trettio r, kanhnda mera, och
under hela denna tid hade hon endast tnkt p honom, liksom p sin
frsvunna ungdom. Ett minne, ett ljust och gladt, men lnge sedan
vissnadt minne.

Nr s Lamstrms madam en gng omtalade, att kamrer Asp numera bodde i
hufvudstaden, gjorde det ett visst intryck p Schana...

Hon skyndade att gra sig i ordning, det var vl inte s svrt att f
veta, hvar han bodde, numera var ju allt s mrkvrdigt bekvmt, det
fanns ju stora tryckta bcker, adresskalendrar, hvari man kunde lsa om
sdant. Hon behfde bara g in i en kryddbod eller en boklda ... det
var det lttaste i vrlden.

I en skrubb hade hon sina sndagsklder. Hon skte upp sina hvita
underkjolar, satte dem p sig alla tre, tog rena strumpor och s kngor,
sltade ut skrynklorna p kldningen, -- hon hade ftt ngra fula veck
p den i kyrkan, dr hon suttit hrdt inklmd i en bnk mellan tv magra
fattighusgubbar -- hon andades p det nedskrynklade stllet och drog i
det, hon ville s grna, att allt skulle se bra ut.

ndtligen var hon frdig, med neglign under hattskrollan, snyggt
lappade bomullsvantar och en riktigt ntt och ren stoppad lastingskappa.
Och hon sg helt prydlig ut, dr hon med mild och hgtidlig uppsyn sakta
gick gatan framt.

I Frenckellska bokhandeln fick hon veta, hvar han bodde.

Det var icke lngt drifrn. Regeringsgatan n:r 4 stod det i
adresskalendern.

Hon gick, stegen blefvo allt lngsammare, och hon hade en underlig
frnimmelse af att hjrtat liksom steg henne upp i halsen.

Han skulle kanske icke mer knnas vid henne, s gammal och skraltig som
hon var, s fattig och ringa, fastn hon hade sina allra bsta klder.

Tnk s frnm han mste vara, efter som han kunde bo i ett s gentilt
hus!

Sakta gick hon p t uppfr trappan och hll sig i ledstngen.

Hr var det. Hans namn stod vackert graveradt p mssingsplten, detta
namn, som en gng -- fr femtio r sedan -- kommit hennes hjrta att
klappa s ungdomligt och varmt; ack, det slog nnu, men s ngsligt, s
blygt och hopplst!

Skulle hon ringa? Naturligtvis, han skulle frst frga, hvad hon ville,
och s ... s ... hvad sedan? Hvad skulle drefter ske?

dmjukt, ssom det anstr en gammal smmerska att tala till en statens
tjnsteman, skulle hon svara honom, framstlla sin bn om att han ville
gra fru Lamstrm den stora ran ... det var hans egen kaktus, som hade
ftt knopp och skulle sl ut i morgon...

I morgon afton klockan fem p kaffe?... Nej! en s mrkvrdig
ringapparat, en knapp att trycka p, s glnsande som guld, och infattad
i polerad prlemor eller ngonting annat dyrbart! Hon tordes icke. Nej,
hon tordes icke ringa p den.

Hjrtat slog vldsamt, hon knde hur blodet steg henne t kinderna och
visste att nu fick hennes ansikte den gredelina frg, som misskldde
henne s otckt.

Men tnk, om ngon kom och sg henne st dr liksom en pauvre honteux!
Vid _hans_ drr ... nej, det var allt fr ljligt. Allt sammans var
otroligt dumt. Han skulle kanske skratta t henne, kanske tro henne
litet fjollig. Det var bst hon lagade, att hon kom bort. Men nej ...
_han_ bodde ju hr, han, den forne vnlige, veke studenten, hennes vn!
Tnk, om hon nd skulle vga?

Med detsamma kom hon att tnka p kusin Katrina. Hon skulle vl tro att
Schana blifvit frn sina sinnen, d hon fick hra, att hon spatserat upp
till sjlfva kamrern och sjpat sig nda drhn att hon kldt sig i
finaste helgdagsstten.

Det bestmde henne. Inom sig beslt hon att frtiga allt fr vninnan,
det hela var ju en riktig drskap, och hvarfr skulle man gra sig
ondigt ljlig?

Hon vnde sig om. Rastade nnu en lng, drjande blick mot drrplten
och smg ljudlst nedfr trapporna.

I detsamma hrde hon ett buller uppifrn, kksdrren ppnades och hon
kunde urskilja en lng, kantig, kvinnlig skepnad, som djupt nigande och
alltjmt nickande och hlsande stod i drren frdig att g ut.

En annan ldre kvinna fljde henne och de stodo nu dr och talade bgge
p en gng; deras rster blandades med hvarandra som vattendropparne i
en strm, ett sorlande flde af ord gaf genljud i trappan, och det fll
pltsligen Schana in att den ena af rsterna var henne bekant.

Schana lyssnade, hon urskilde nu vissa ord, ssom hlsa frfrligt --
bed honom urskta min djrfhet -- sta beskedliga madam, tusen tack,
och s nigningar igen, krus och en mngd komplimenter.

Det svindlade i stackars Schanas hufvud, hon frmdde hvarken g fram
eller tillbaka, hon stod som fastnaglad vid trappafsatsen, det ovanliga
i hndelserna grep henne, det var som en enda vild drm, och hon hade af
lttsinne kastat sig i allt detta fventyrliga, nya...

Hvad skulle Katrina sga, om hon fann henne hr, och hur skulle hon
frklara sig infr denna strnga domare? Det fll henne intet gonblick
in att hon sjlf med ungefr samma rtt skulle kunna fordra en
frklaring.

ndtligen stngdes kksdrren, madamens kttiga silhuett frsvann och i
skymningens dunkel kunde Schana halft gissningsvis urskilja vninnans
triumferande leende och frstod af hennes armars vidlyftiga svngningar,
att hon var vid allra bsta humr.

Detta gaf henne ngot mera mod, men nu var hon rdd att gra sig ljlig
i Katrinas gon. Om hon blott kunde fly! Och komma bort, lngt hem till
Friden.

Men olyckan gjorde att fru Lamstrms lustiga lynne inspirerade henne, s
att hon icke mer gick utan sprang nedfr trapporna. P lngt hll
igenknde hon Schana och gaf till ett gapskratt.

Hva', str du hr och spkar, ditt spektakel, sade hon. Sku' upp till
kavaljeren, hva'? Herre hjrtandes, Schana, hva' gr t dig?

Schana slog ned gonen, hon knde det som om hon begtt ett brott.

Jag gick ut ... och s gick jag in, -- hit.

Tyst, gumma, och ljug inte, kommenderade frun, jag gick ocks ut, och
s in. Vi va' lika galna bgge tv ... n, n se'n ... karlbeltet fick
jag inte se ... madamen sa', att han sof middag, den latkrabban.

Schanas gon, glnsande och stora nu i skymningen, sprrades nnu mera
upp, hon slukade hvart enda ord med strsta uppmrksamhet.

Men han kommer nog, det trodde tminstone hushllerskan, som jag knde
frn salig Petreuses tid, du vet, hon var frr kksa hos assessorns, --
tjocka Lovisa, hon, som den tiden gick och slarfva' med bokhllaren. Men
nu r hon minsann bde dygdig och anstndig. Schana andades ter. Tnk
att hon kommit undan fr s godt pris! Hon lt glada Katrina prata,
medan hennes tankar svfvade vidare, tillbaka dit, dr _han_ bodde.

Men sinnesrrelsen hade varit fr stark, hon darrade i hela kroppen, som
om hon haft feber, och trarne trillade ned fr hennes vissnade kinder.

Hut! jag tror minsann kringen grter, snste Katrina och fste en
strf blick p vninnans upphettade ansikte, grter och vojar sig som
en annan pipsill, fy sjutton! Och fr hva'? Pjoller!

Hon gick med styfva fjt och hgburet hufvud, krde ut lpparne och
rynkade sina buskiga, gr gonbryn. Pjoller, gamla harpan! Kan man
tnka! Att lipa som en fvergifven brud. Blir det slut snart, hva'?

Grla p bara, Katrina, snyftade den gamla flickan och snt sig i sin
bsta kyrknsduk, grla p bara, sjlf tycker jag ocks att jag r s
ljlig, s det r en skam. Jag tnkte, jag ville, jag -- jag vet inte
sjlf.

Katrina sg p henne en stund, hennes mun drog sig till ett egendomligt
vekt leende, hon slog henne p axeln med sin bara och strfva hand, det
var ett slag, som urartade till smekning, och i en blid, nstan hflig
ton sade hon till slut: G hem och lgg sig, Schana! I morgon klockan
fem kommer han. Herre Gud -- vi ' ju alla skrpliga, vet jag, och inte
annat n mnniskor! Jag ' mnniska, jag ocks, Schana, jag '...

Det var inte utan att fru Lamstrms strfva stmma darrade en smula,
vninnans rrelse hade smittat.

Adj, i morgon klockan fem! Jo, jo, Schana, i morgon klockan fem
kommer han.

Hon gick med raska, karlavulna steg framt boulevarden till och frsvann
mellan trden. Med nedbjdt hufvud och krokig rygg stapplade den gamla
flickan sin vg framt.

Det var mrkt nu, och lykttndaren med sin stng stflade mellan
lyktstolparne och tnde gasen. Han smllde med stfvelsulorna mot gatan,
s att det dnade i den frusna marken. Det var kallt nu mot natten och
det gllde att hlla sig varm.

Men Schana knde ingenting, hon var allt fr upprrd.

       *       *       *       *       *

Klockan hade redan slagit fem p sndagsaftonen, brasan brann, ljusen
stodo tnda p byrn, och fver den lga drren till fru Lamstrms kk
brann i en gammal vinglig mssingslampett tv alltjmt flktande ljus.

Bordet var dukadt med kringlor, bullar, pepparkakor och ppelkakor fr
tjugu personer, med socker fr tio och grdde fr fem, och med tre par
djupa storrosiga kaffekoppar omkring kaktusplantan, som med sin stora
svllande grhvita knopp intog hedersplatsen.

Lngst in i ena hrnet af soffan satt Schana, skymd bakom blomman och
lampan. Hon hade ny spetsneglig och under den glnste hennes vackra
hr. Hon stickade med nervs oro, och ett uttryck af blyg ngslan,
blandad med glad frvntan, lstes tydligt p hennes gamla fromma
ansikte.

Snart skulle ju han komma!

Glada Katrina sprang orolig omkring, fastnade fver allt med sin styfva
yllekldning och grlade hvart gonblick p madamen, som ute i kket
kokade kaffe, s starkt som den mest koncentrerade dekokt.

Du ser ut, som om du vore i kyrkan, Schana, sade hon, men du r fr
resten tusan s snygg och ntt! Kommer han inte snart, det lnga
tabernaklet, s minsann tror jag inte han spricker! Du begriper jag
menar knoppen dr.

Det krde upp fr grdsbacken, bjllrorna frn en heltckt
istvoschicksslde klingade vackert i den stilla aftonen, och Katrina
rusade till fnstret fr att se ut.

Slden stannade utanfr drren, en karl i vaktmstarmssa hoppade frn
kuskbocken och ppnade drren till kurslden.

Madamen sprang med en lykta frn kket, stllde sig midt i drifvan fr
att lysa bttre, medan frun sjlf kom med ett af ljusen. Nu syntes hans
ena ben, s det andra. Sakta och frsiktigt, lngsamt och med andakt.

S, nu stod han p sina bgge ben nere p marken och gick stdd mot
vaktmstarens arm uppfr den lilla trappans f steg.

Han hasade sig lngsamt genom frstugan och var nu ndtligen inne,
hljd i sina plsar, krokig och flmtande. Tv ljusbl gon tittade ut
ur de yfviga halsdukarna med en mera misstnksam n lskvrd nyfikenhet,
sgo sig prfvande omkring och stannade slutligen frgande p vrdinnans
kcka figur.

Man hjlptes t att befria honom frn plsar och dukar, skinnhandskar,
pulsmuddar och ytterstflar.

ndtligen stod han dr, en hopsjunken, afmagrad figur med veka och
slappa drag, skggls och tandls samt med en kalott af sammet tckande
det kala hufvudet, som omkring nacken pryddes af en krans ljust, glest
hr.

Han sjnk ned p nrmaste stol, hostade, putsade sin nsa, flsade och
suckade, allt under det han sg sig omkring med samma hjlplsa och
missnjda min.

Frun hngde med vaktmstarns hjlp upp plsar och schalar, -- Schana
satt i soffan som frstenad. Hon sg och sg.

Var detta _han_?

De trapporna, stnade ngsligt kamrern, de trapporna ta' lifvet af
mig! Jag har s klen hlsa, kra fru. Magen r dlig och brstet r
angripet. De trapporna!

Han drog efter andan som en nyss fngad fisk p land, och sg ut att ha
tappat koncepterna och humret dessutom.

Har ingen fara med trapporna, lugnade frun, bara man inte pjskar
sig! Jas, detta r nu gamla Aspen! Sade jag inte det, att tiden gr oss
inte bttre, skrpligt blir skrpligare, och klent blir smre! Herre
Gud! nr jag tnker, att herrn en gng var ung, aj, aj, den tiden!

Det r fasligt lngt bort frun bor, anmrkte han, r hr inte farligt
fr tjufvar och mrdare, den hr Rdbergstrakten har alltid haft dligt
rykte om sig?

Mrdare! Fru Lamstrm slog ihop hnderna, s att det knakade i de
magra knogarne. Jo, di sku' bara vga! Ja sku' minsann ge dem svar p
tal, och den, som ville mrda Katrin p berget, sku' allt f hrdt
arbete! Jag ' inte af s skrpligt virke jag, som det s kallade starka
knet, och ngon pultron ' jag inte heller!

Kamrern sg upp, hans blick skte skygg den tappra fruns, men han vnde
sig fort ter bort, liksom vgade han egentligen icke motsga eller reta
henne. Frsiktigt drog han sin stol nrmare bordet, tog fram sin stora,
fina nsduk, kramade ihop den, lade den mot stolkarmens hrda stoppning
och stdde s sin armbge emot denna improviserade kudde.

In med kaffet, Bina, dundrade frun, och tratta i vaktmstaren allt
hvad det gr i'n, men stng fr all del drren, om han vill ha' grogg,
fr den luktar s frbannadt, nr den kommer i varmt, vet hon.

Kamrern fick en liten frarglig hostattack, som emellertid snart gick
fver. Hvar r den omtalade blomman? frgade han slutligen.

Kan han inte se p andra sidan om lampan och ljusena, dr hvar Schana
sitter, midt framfr nsan p honom? sade frun och pekade p bordet.

Schana, Schana? hvar r Schana? Den gamle herrn reste sig lngsamt
upp, torkade imman frn sina brillor och stapplade mot soffan. r det,
r det...

Hon hade hela tiden suttit i soffhrnet stel och stum, skymd af den
stora tjocka kaktusplantan, lampan och ljusen, men nu steg hon upp och
gick emot honom, sg honom lugnt in i gonen och neg.

Det r allt jag, snlla Asp, sade hon, nnu fr ett par minuter se'n
var jag s rdd fr er att jag knappt kunde hlla i de hr
strumpstickorna, men nu...

Hon rckte honom sin hand och frde honom beskyddande och vnligt
tillbaka till hans plats med en min, som om hon varit en mor och han
hennes barn.

Roligt att f se er, roligt att f se er, sade den gamle herrn, i det
han tryckte hennes hand, jag trodde knappt mamsell Kristiana lefde. Men
jag kan knna igen er, jag tycker nra nog, ni r er lik, bsta vn!
h, hvad det var roligt!

Hon tvang honom att stta sig bekvmt och bra i stolen samt brjade
pyssla om honom, skaffade honom en pall, soffdynor och schalar.

Kamrern r sig inte lik, hviskade hon, men dr finns ngot i blicken,
ja och s kring munnen!

Kaffet kom in, frun sprang omkring och gjorde sig tusen ondiga
omsorger, hon slamrade med allt mjligt, pratade i ett, puttrade och
brkade.

Men kamrern hrde henne icke mer, han betraktade sin ungdomsvninna, och
med en allt strre tillfredsstllelse uttryckt i sin blick fljde han
hennes rrelser, dr hon sysslade vid kaffebordet. Han frgade henne om
hennes lif sedan den tiden och lyssnade med ett undrande intresse till
hennes svar.

S kom frun, hon slog sig ned p en pinnstol bredvid bordet, man drog
sina stolar nrmare hvarann och brjade ett allmnnare samtal.

Vid kaffekoppen var glada Katrin alltid vid bsta humr och lt icke
truga sig till att vara ppenhjrtig. Mnnens skrpligheter kommo strax
p tapeten, hon knusslade icke med sina frtroenden; stackars Petreus
fick sitta emellan, den gamle syndabocken gick igen och slet fr sina
svagheter, likas de andra goda vnnerna bland det s kallade starka
knet; frun hade knt en hel hop, hon, och som nka med hus och grd
hade hon haft tillflle att rikta sin erfarenhet. Hon hade icke s f
friare den tiden, en repslagaremstare hade varit riktigt kr,
dessutom en ldre postiljon, som var trtt p sitt rrliga ungkarlslif,
samt en fr detta militr, fver hvars lefnadssaga ett visst dunkel
svfvade.

Att inte kusin tog en af dem, anmrkte Schana, inte utan en viss
spetsighet i tonen.

Nej, jag var inte s galen en gng till, svarade hon, att i ondan
dra till huset ett sdant spektakel. Jag tl inte de oduglingarne, som
inte ha en frnuftig tanke i sina hufvuden, nej, tacka vet jag reelt
kvinnfolk, di ' d tminstone mnniskor.

Kamrern var af samma tanke, fven han misstrodde mnnen. Hvad hade han
icke lidit fr deras skull! Han hade som frmgen ung man gtt in i en
bank, kort efter det han frlorade sina frldrar. Fort nog blef han
kamraternas favorit, allas vn, allas frklarade gunstling. De ldre
tjnstemnnen tflade med de yngre i att fira honom, att smickra honom,
att dra' honom till sig. Han var lycklig och stolt fver att vara allas
bienfaiteur, att f lna dem pengar och g i borgen fr dem samt att
dessemellan f stlla till sm trefliga ungkarlssexor med champagne och
ostron.

Han njt af allt det rkoffer, som man frambar p hans hgmods altare,
han vxte i sina egna tankar och brjade tro sig vara rnad till ngot
strre, och bttre.

Men tiden gick och han fick icke befordran. Nr han skte en bttre
plats, blef han afvisad med en viss ironisk hflighet, hvars tvetydighet
han i brjan icke fste sig vid, men som senare blef honom allt mer
pfallande.

Han brjade frst, att man behandlade honom p ett eget stt, att man
gjorde sig ljlig fver honom och hll honom fr narr, i brjan
visserligen fint och maskeradt, men smningom alltmer ppenhjrtigt och
hnsynslst.

Han frstod ndtligen att han allt fr lnge varit hela etablissementets
ekonomiska mjlkko, han frstod, att han saknade mbetsduglighet och
anvndes till de underordnade groml, som hvem som helst kunde skta,
men att han hlls kvar med speciel hnsyn till de rent personliga
tjnster han gjort kamrater, vnner och vnsvnner som lngifvare och
borgensman ... med ett ord, han fick ndtligen klart fr sig, att han,
oaktadt sin avancements-omjlighet, fick vara kvar p grund af sin
egenskap som god kamrat.

Dessa upptckter grepo honom djupt. Han hade varit s upptagen af
ungkarlslifvet med vnnerna, att han rent af icke kommit sig fr att
tnka p gifterml. Nu stod han allena, till hlften ruinerad, med en
massa oskra borgensfrbindelser, en frslsad ungdom bakom sig, och
ingen framtid.

S flyttade han till bo. Dr var det samma historia, endast med den
skillnaden att han nu icke fullt s ltt lt narra sig. Han blef fven
hr purrad, men man fick anvnda strre omsorg p att f honom att ter
gra drskaper.

Hans plats i bo var emellertid i alla afseenden bttre. Men han kom nu
in i ett kotteri af gamla fverliggare, ungkarlar mellan 50 och 60 r,
som aldrig gjorde annat efter arbetstiden n to, drucko kaffe med
avec, toddade, spelade och rkte nda till sent p ntterna.

Kamrern berrde helt flyktigt botiden, fven hr hade han mrkt, att
kamraterna voro egoister och att vnskapen hade sina frbehll och var
tmligen dyrkpt. En vacker dag fick han betala ut s stora
borgenssummor, att de sista resterna af hans frmgenhet gingo t. Det
gllde nu att lefva af lnen.

Den ene efter den andre af kamraterna dog, ett par af de yngste gifte
sig och ville ej mera veta af de alltjmt pokulerande gamla
ungkarlarne, som gingo fr sig sjlfva och hatade ktenskapet, dess
bojor och band.

S fick han ett anbud att komma till hufvudstaden; en af hans yngre
kusiner hade kommit sig upp och blifvit senator, nu fanns en
kamrersplats ledig, han kunde ju grna ska den. Vl var han ngot
gammal, men ngon rligare kunde man i alla fall icke f. S kom han
till Helsingfors, skte och fick platsen.

Det var tio r sedan. Som en sjuklig stackare lefde han nu, en ruin af
hvad han frr varit, ensam och fvergifven af alla dem, som han frr
kallat sina vnner. Allt var kallt och tomt, ingenting kta. Alla ville
draga nytta af honom; han visste att alla, nda till hans gamla
hushllerska, bedrogo och bestulo honom. Och han dr, vaktmstaren, hur
dyrt gjorde han sig icke betald fr de tjnster, som han mer eller
mindre motvilligt gjorde honom!

Nej, lifvet var elndigt, mnniskorna dliga, fraktliga och onda! Och
det var sorgligt och trstlst att slunda blott vnta p dden, p en
ddsbdd i plgor mhnda, dr han skulle blifva tvungen att p frhand
betala den hand, som hjlpte honom.

Tnk s olika lifvet gestaltar sig fr oss, som ingenting har, sade
Schana, knappt hrbart, d ' det lyckligare att vara fattig. Jag har
fr det mesta trffat riktigt snlla, hjlpsamma mnniskor. Jag skulle
kunna rkna upp en hel massa. Tnk bara p notariens och p
hradshfdingens, och p Glarboms nka och skolmamsellen vr, och
kaptenskan! Mig ha alla hjlpt, ingen har nekat mig sin hjlp, nr jag
behft, och nd har jag aldrig begrt. Minns inte kusin det ret jag
var sjuk och lg p klinikum? Hur goda va' di icke, bde lkarne och
skterskorna ... och nd har ingen nnu haft ngot att frtjna p mig
hr i vrlden.

Fru Lamstrm afbrt med ett svall af ord: Har ingen haft nytta af
henne, kusin? Inte det? n alla dem hon hjlpt, d? Hur mnga fattiga
stackars lik har hon svept? Och hvad har hon ftt fr det, hva'? Ofta
har hon satt pengar till fr att f dem rena och hela i kistan, de gamla
tjusvargarne, som i tid och otid gtt och dtt dr i villan och
annanstdes i knutarne. Hur mnga sjuka uslingar har hon hjlpt utan
hvarken ln eller tack? Nr har hon frgat efter sig sjlf, om hon bde
svultit och vakat ut sig, d det bara gllde att g och lgga sin nsa i
blt fr ngra odugliga fattighjon, som hvarken Gud eller andra
hederliga personer skulle brytt sig om utan skulle ltit dem supa
soppan, ssom de kokat den t sig? Nr har hon gjort annat n slitit fr
andra? De dr galna flickorna, som hon hjlpt med tak fver hufvud, nr
ingen annan velat se t dem en gng, allt medan hon sjlf lefvat p en
kopp kaffe och inte haft s mycket som en bit brd till, nej, kusin, hr
nu, tala inte om, att mnniskorna ' goda! Di ' endera elaka eller
dumma. Endera sl de ifrn sig som jag, eller slita de sjlfva ondt som
ni tv.

Kvllen led. Vaktmstarn, som satt i kket hos Bina och trakterades med
grogg, kom gng p gng och pminte, att det nu var tid att fara,
sldan var snart dr; ville inte kamrern brja plsa p sig snart...?

Men kamrern ville inte. Han trifdes utmrkt, och det blef ocks allt
lngre pauser mellan vaktmstarns tittar in i rummet; fven han tycktes
finna sig vl i det varma kket med knorren till kaffet och i madamens
sllskap. Hvar gng hans runda ansikte tittade in genom drren var det
rdare och mera skinande, fven gonens frg blef efter hand lifligare
och klarare.

Nu r klockan tio, kamrer, sade han till sist med en vnlig nick in
till de tre gamla, jag undrar om icke gamlan hemma blir arg, om vi inte
snart pallrar i vg hrifrn, hva'?

Kamrern tyckte kanske, att den eljest korrekte tjnsteanden tog sig en
allt fr fri ton gent emot sin herre, eller om det nu var att hans eget
mod pltsligt blifvit s mycket strre, allt nog, han vnde sig om och
rt med en ovanlig morskhet i rsten:

Hur kan han tillta sig en sdan sottise, Bavander, stanna dr han r,
och lngtar han hem, s kan han absentera sig.

Liksom frvnad fver sitt eget mod, sg den gamle herrn drefter en
stund ned. Tnk att han frgtt sig s! Om nu vaktmstarn blef ond, hvem
skulle han d f i stllet?

Kanske det var bst att han tog afsked nu och brjade hemfrden.

Men trefligt var hr, varmt och godt, det pratades omkring honom s
underhllande och otvunget, han blef icke trtt och nervs ssom hemma
eller i de familjer, dr han brukade vara. Hr var behagligt, tiden gick
endast allt fr fort.

Nu spricker hon minsann ut, sade glada Katrin och flyttade den stora
blomkrukan nrmare sig, ja ha, se, se, nu r hon frdig, se, hur hon
ppnar sig! Titta ni, pass p!

Kamrern sg msom p Schana och msom p den svllande blomknoppen.

Det kommer underliga tankar fr mig, sade han. Jag minns vl hur
varmt och vackert jag tnkte den gngen p hjrtanskr. Men jag var en
sdan mes d. Om jag hade gift mig mot fars vilja, s hade jag haft det
bttre nu. Det var relystnaden och hgfrden och frdomen, som satt i
mig, och det var dem jag lydde. Det r en olycka, att unga mn bli
tvungna att vnta och vnta med att gifta sig, tills de bli gamla och
inte mer duga till det. Det r en olycka, att fderna tvinga dem att g
och vnta tills de kunna gra partier. De skulle i stllet ha' sina
pojkar till att gifta sig med sin frsta riktiga krlek, s blef det en
ordentlig generation och icke sdana oting som nutidens ungdomar.

Se, hur den blir stor och tjock upptill, rtt nu smller det, pass p,
kusin! Fru Lamstrm andades p sin kaktusknopp och vnde den sakta p
alla sidor.

Nr jag tnker p, hur bra jag skulle haft med er, ni goda mnniskor,
sade kamrern och sg vnligt upp, s blir jag helt ledsen p mig sjlf.
Sg, vill ni inte lofva att komma och vrda mig, om jag blir sjuk,
Kristiana, och stanna hos mig tills jag dr?

Kamrerns ton var helt hgtidlig och allvarlig, han tog den gamla
flickans hand, kysste den sakta och sade efter en stund:

Jag r s rdd fr att d ensam.

Hon kommer nog grna, det sjpet, svarade frun, ty fr lik r hon
inte en smul rdd. Se upp nu, Schana, och st inte dr och se fnig ut,
utan nr du vid dina sjutti r fr en friare, om han ocks r skrplig,
s pass p! Nu slr den ut, nu, hr hur det smller! S vacker, herre
Gud, s vacker! Se, s hvit, och knn s den doftar! Tnk, tnk, den
blommar efter femti r, och s hvit, s grann, s fin!

Den blommar efter femti r, upprepade kamrern, s hvit och grann och
fin! Sg, Kristiana, om ni vill komma till mig, nr jag snart mste
bort? Eller frr, sg att ni inte mer vill fverge mig!

Den vissnar igen om en half timme, pass nu p allesammans! Frun
ppnade drren till kket och bjd vaktmstaren in med gamla Bina. Kom
och se, den hr blommar blott hvart femtionde r, men r d s vacker
som vrldens sknaste ros, se, se!

De stodo allesammans omkring den blomma, som blott slog ut hvart
femtionde r. Men blott _ett_ par gon sgo in i det hjrta, hvarest
ocks endast hvart femtionde r en knopp sprang fram ur den torra,
njugga jordmn, som eljest alstrade taggiga och misslyckade saftlsa
skott. Blott _ett_ par gon sgo den hjrtats sllsynta blomma, som nu i
matta frger frmdde utveckla sig fr lifvets sista korta, flyende
halftimme. Blott _en_ sg det och tryckte den stackars blomman tacksam
till sina lppar.




Mot afton.


Man kunde icke lngre se p Lngtrsket att det blst p dagen. Sjn lg
alldeles stilla nu p aftonsidan, och mellan trden sken solen gul och
matt, den orkade nu icke elda p s varmt, utan gldde endast borta i
vster, luften var redan en smula afkyld och i dalen brjade en fin,
genomskinlig dimma sakta stiga upp ... man var redan lngt framme i
augusti.

Inne p en liten grd vid ns utlopp i trsket stod Lotta vid brunnen;
hon hade skljt alla krlen, stllt dem p kant i rad och stod nu och
sg bortt sjn; dr for en liten bt in mellan holmarne och hon undrade
om det var Ossi, som skulle ut och fiska eller om han bara skulle fver
till Agreens fr att ta sig en liten aftonsnaps.

S satte hon sig p en liten packlr ... hon var trtt efter dagens
arbete och behfde hvila.

Det var eljest icke just hennes sak att sitta stilla och fundera. Men i
dag kom det af sig sjlft; tankarne togo henne med vld, hon frmdde
icke slita sig ls, och nu kunde hon ej hjlpa det, hon mste sitta hr
och vnta, tills det gick fver.

Den lilla grden var tom och fvergifven; Agreens piga hade gtt med
mjlken, hunden lg p ngen hos fren, hon var ensam hemma.

I stugan sofvo barnen ... och far var som alltid i staden hos frun. Det
var Lotta, som skulle skta grden, nr far var borta, skulle se till
att herrskapets rum alltid stodo i ordning, skulle gra alltsammans bde
ute och inne, och det kunde hon ocks. Det var bara i dag, som det
frefll litet trttsamt.

Lotta sg sig omkring. Jo, allt var frdigt, de kunde f komma hvilket
gonblick som helst. Drren till herrskapets lilla hus stod ppen,
friskt granris lg framfr trappan och hon kunde se in i salongen dr
allt sg rent och putsadt ut. Till och med grden var stdad, rishgen
buren bort till vedtrafven och nsselbusken vid stenrset afmejad,
grset vxte vackert bde under bjrkarna och vid lidervggen, det var
alls ingenting att anmrka, de kunde verkligen komma nr som helst.

Ocks i fruns rum stod fnstret ppet. Lotta hade tvttat upp de
blrosiga kattunsgardinerna och stllt sin egen myrtenkruka i fnstret
bredvid vattenkaraffin, sykorgen och Topelii Ljungblommor, allt var
som det skulle, frskbrdet bakadt, smret krnadt och filbunken i
ordning ... bara de nu komme!

Lasse, hennes man, var aldrig hemma. Men det var nu hans tjnst och
kunde inte hjlpas.

Han var p en gng fruns kusk, nr hon behfde honom i staden, och den
lilla frfallna grdens frvaltare, nr hon kunde undvara honom och
han fick vara hemma p landet.

Just ingenting att frvalta fr resten. En smula fiske -- det kunde
Lotta skta om, en bit ker, det kunde hon ocks r med med hjlp af
Agreens --, potatislandet, rofkern och ett par bnkar grnsaker, allt
detta kunde en vanlig kvinna mycket vl skta. Det var helt annat i
staden; hsten, det istadiga kreaturet, tarfvade andra krafter och
fordrade en mans frstnd. Det mste sktas ordentligt och af en riktig
karl.

Lottas man var en sdan riktig karl. Han hade dessutom nnu en
frtjnst, som var ovrderlig. Han sg bra ut.

Drtill bidrogo hans klder icke litet. Redan fre herrns dd -- herrn
var fruns man, fast han egentligen aldrig haft ngot att sga, ynklig
och sjuk som han var nda tills han kolade af en dag af idel svaghet --
ja, redan fre herrns dd fick Lasse kuskrock och hatt med silfverband
och kokard.

Nu sttade han i allt detta; alltsammans var nnu vl bibehllet och
snyggt, och nr han kammade sitt krusiga skgg och knppte de blanka
knapparne fver det breda brstet, visste han, att han var vacker.

Och nr kvinnorna sgo efter honom, dr han med frun eller frken for
fram p hufvudstadens gator, log han...

Det r en egen behaglig knsla att veta, att allt r som sig br, att
allting r korrekt och tar sig bra ut, kdon, hst och kusk,
hufvudsakligen kusken.

Lasse hade denna behagliga knsla, och s rtade han nnu mer p sig,
vred p sina mustascher och klatschade med piskan frn fruns hga
karriol; han var alltid vid briljant humr och hvarfr skulle han icke
vara det? Vrlden var honom i lag, allt gick honom vl i handom, han
hade ett bekvmt och trefligt lif, hade sin goda utkomst och njt af sin
sknhet.

Lotta knde han nda sedan hon var helt ung. Hon var den tiden ett slags
huspiga hos frun och han var drng hos Agreens...

Lottas funderingar slogo ner mot jorden igen och till det nrvarande. De
liknade aftontcknen fver dalen, de stego och fllo men kommo aldrig
fver den hga bergsryggen dr borta.

Hvad det frvnade henne att sjn kunde vara s lugn efter en s stormig
dag!

P bgge sidor voro strnderna hga och bekldda med mrka tallar. Och
lngst borta vid andra nden af sjn lg Agreens torp, ett slags
gstgifvargrd, dit folk frdades till lands och till sjs, ett tillhll
fr allt mjligt lst folk.

Ofvanfr lg det hga, kala Ksimkiberget, som nu i skymningen sken med
sina hvita stenar liksom en kyrkogrd.

D Lotta sg ditt, mindes hon hur fr ngra r sedan allt var grnt,
trdbevuxet och vackert dr uppe och hur i de skuggiga branterna
linneablomman grodde och slingrade sina ref fver mossiga stenar,
ljusrd, doftande och tck.

S kom skogselden; p en dag frstrde den hela berget.

Den tiden var hon sjlf blomstrande, ung och glad. Det var sju, tta r
se'n. Hvem rknade de lnga vintrarnes tal?

D bodde frun dr uppe hela vren, vintern och hsten. Och unge herrn...

Han var en stor, lrd man och lste p studenten. Han var med nr lilla
frken och hon traskade omkring berg och backar, nr de plaskade i n
eller rodde ut t sjn.

Han var nstan lika intresserad som de af att upptcka nya oaser:
dalar, fulla af nattvioler och konvaljer, ngar med kerbr i dikena,
hallonbevuxna snr och porshvita ar uppe bland bergens vattenpussar,
dit man om hsten vadade fr att plocka tranbr..

Han var med, nr de i juli mnad uppskte nya djupa sandstrnder, dr
man kunde bada.

Fr resten var han mycket flitig och satt krokryggig och frvuxen och
lste inne p sitt rum. Och det var mrkvrdigt att ehuru han t s
mycket, blef han nd inte fet eller rdblommig. Det bet inte p honom,
huru mycket hon n bar till honom bakvgen, s att frun inte skulle veta
om det. Hvilka enorma smrgsar med tumstjockt smr och salt ktt p!

Nr hon kom med tallriken full, belnade han henne med ett varmt, mt
gonkast.

Han, som hade all vrldens lrdom inombords, hvarfr skulle han lsa?
Det fanns vl inga professorer, som visste mer n han.

Lotta tyckte, att det var stor synd, att han inte fick g fri frn brk
och bekymmer, lsning och funderande. Hon visste nog hur klok han var,
det var inte en frga, som hon gjorde, hvarp hon icke fick en hel
frelsning till svar.

Mot hsten blef han nnu flitigare, han vakade om ntterna, magrade och
gick blek om nsan omkring i rummen med en lng pipa, som osade fin
herrskapstobak.

En dag for han till staden, var borta en vecka och terkom med en lyra i
den hvita mssan.

Nu blef det en gldje. Hvad hans rda hr sken vackert och hvad hans
tnder lyste glittrande hvita! Nu var han ung ... nu frst.

Hans stt var som frvandladt, han sg p henne med helt andra gon n
frr. Lnga stunder betraktade han henne och log s godt och beltet.

Hvad du har blifvit vacker, Lotta, sade han en dag, du ser ut som en
riktig herrskapsflicka! Vet du hvad, till staden fr du inte fara, ty du
skulle bara bli bortkrnglad dr, och du r bra som du r. Nu ska' vi
roa oss alla tre, Anna, du och jag, och vill du veta nnu en sak, jo,
det var fr att f vara hr ute med er tv, som jag inte var med p
kalasen borta i Helsingfors. Jag sa' nej till alltihop och kom hem
strax. N, r du glad nu?

Om hon var glad? Men hennes knslor voro bundna af det slags uppfostran
hon ftt. Hon visste redan som litet barn, att en sdan flicka som hon
mste lgga band p sig, icke gifva luft t sina knslor. terhllsamhet
i allt hade man lrt henne -- stilla gick hon och solade sig i sin
lycka, smlog t allt och fann lifvet ondligt sknt.

Det var en sommar! Ute frn tidigt p morgon till sent p afton. Frken
och unga herrn strfvade omkring i skogar och flt och botaniserade,
fiskade, fngade krftor och seglade p sjn och arne, och Lotta var
med. Det var en sommar!

Frun hade icke den minsta nytta af henne den tiden. Lotta lefde som i
ett rus af stilla sllhet, _han_ var alltid i hennes nrhet och hon
lyssnade till allt hvad han sade och gmde det i sitt hjrta, som om det
varit guldkorn.

Vet du hvad, mamma, sade han en dag till frun, nr det blef frga om
inflyttningen till staden, jag vill stanna hr ute. Hr r jag lycklig
och dr vantrifs jag med mina ra kamrater. Jag kan ju lsa hr. Och hr
har jag Lotta, tillade han skrattande. Det r nog fr mig, mamma
lilla, alldeles nog.

D brjade frun bli uppmrksam. Hon svarade ingenting men gjorde sina
kalkyler. Hon brjade korrespondera med en af vnnerna i staden, och om
ngra dagar hade det kommit frmmande i huset, tvenne unga studenter,
kamrater till hennes son, och en ung flicka, kusin Aurora...

Nr september kom, flyttade de alla in.

Det var en lng vinter fr Lotta. Men hon arbetade s att dagarne knappt
ville rcka till -- det var otroligt, hvad allt hon hann med!

Redan i maj kommo de tillbaka frn staden. Nu var studenten frstrdd
och sg frnm ut, de frsta dagarne var det som om han skmts fr sin
forna vnskap med den lilla tjnstflickan.

Hon  sin sida hll sig undan, de vackra bl gonen sgo sllan upp. Hon
sg dd ut, sade unga frken, ansiktet stod liksom stilla p henne.
Allt det lif, som fanns hos henne, var tryckt int.. Det yttre var som
en frusen sj.

Men hur det var, brjade det igen med studenten. De gamla utfrderna
till lands och sjs, de lnga aftonpromenaderna, samtal, frda af honom
med svar af henne, som knappt strckte sig utfver ett sakta nej, eller
jo, ja.

Nu var det slut med fruns tlamod. Lotta fick ej mer g ut med
herrskapet, hennes groml inomhus afstngde henne frn allt.

Och en dag kallades hon upp till frun.

Lotta, sade hon, jag har fdt upp dig och kldt dig och gjort dig
till folk, frldrar har du inte, och ngot hem har du inte heller. Nu
kan jag inte ha dig lngre, men vill du, s skall jag skaffa dig tjnst
i sta'n.

Lotta grt. Det var hennes enda invndning. Till staden ville hon inte.
Studenten hade ju sagt, att det var dligt dr, och p honom trodde hon.

Frun rrdes af trarne. Hon klappade henne p hufvudet och frgade, om
hon ville ha tjnst p landet. Till exempel hos Agreens. Men Lotta bara
grt. Till dem ville hon alls inte. Dr kunde hon inte f g i fred fr
drngarne.

Frun sg misstnksamt p Lotta, fver hennes gamla karlavulna ansikte
kom ngonting hrdt och strngt.

N, sade hon slutligen, du kan f stanna hr d, men p ett villkor.

Lotta anade, att det skulle komma ngonting, som hon mste sga ja till,
om hon ocks icke ville. Hon knde, hur hennes hjrta nstan upphrde
att sl och hon vntade.

Jag vill ha Lasse gift, sade frun, han vill ha dig och ni kan hlla
brllop till mikaeli.

Ja, sade Lotta och neg.

Ingen frgade om hon lskade honom, ej ens hon sjlf. Det fll sig ju s
naturligt, detta parti, och hon tnkte: det r vl Guds vilja och --
fruns.

Hur vl mindes hon nu ej allt! Hur frun pekade ut p grden, dr Lasse
stod och tvttade hsten, ryktade och putsade den, s att skummet stod
om den. nnu var blott hufvudet frdigt -- det glnste och sken som
atlas.

Det var en renlig, ordentlig och bra karl. Hon borde ju vara tacksam, om
hon rkade s vl ut.

Hon neg nnu en gng och frun klappade henne p kinden...

Obegripligt att hon icke frstod att vara gladare.

Det var nstan som om ngot steg henne upp i halsen. Men hon svljde det
och kysste fruns hand.

Tacka Gud fr din lycka, kra Lotta, sade frun, nu skall jag tala med
Lasse, han blir nog glad han med. Se s, g nu! Och du fr strax brja
vfva p din utstyrsel. Lasse skall f kra med mjlkbudet och kpa upp
garn hos Stribulaieffs i morgon dag... Och Lotta, tilllade frun efter
en liten paus, skt vl om stugan dr nere ... dr blir du kanske en
gng vrdinna.

Samma afton dracks frlofningstet p verandan ... och studenten drack
det med konjak i. Man behfde ngot starkt, och nr man nu en gng var
karl, s var det bst att vara det p allvar -- tyckte han.

Lotta mindes alltsammans, som om det varit i gr, och nd var det hela
sex r se'n...

Lasse skulle sledes komma hem i afton, ja, denna samma afton, och
herrskapet med... En gng i mnaden kom herrskapet om sommaren och
stannade d ett par dar; om vintrarne sg hon sin man och dem mera
sllan.

Hon visste, att han brukade sga till mjlkbudet: Hlsa kringen och
barnen, det r godt di ' tre stycken dr nu, s hon inte ' ensam. Som
han inte kunde skrifva, fick hon aldrig bref.

Saknade hon honom? Var hon olycklig? Hon visste icke, om man fick vara
olycklig, om man fick vara missnjd, d man hade fdan och mera till.
Hon tnkte icke. Hon lefde endast, fdde upp sina barn och arbetade.

Det var blott efter en mdosam arbetsdag, efter storm och oro, nr solen
hll p att sjunka och dagens vrf var slutadt, som Lotta tnkte, medan
hon hvilade sig ... tnkte tillbaka.

Hall! Det prasslade bakom henne i videhcken vid brunnen, och ngon
steg fram. Han kom med stora steg, sprang fver diket och stod framfr
henne i ett nu, brun och vacker, rak och glad.

Lotta!

Hon sg skrmd upp, reste sig mdosamt och neg:

Unge herrn.

Kors, hvad du r blek om nosen, Lotta, r du inte rask? Han tog henne
i hand och tryckte den.

Joo. Lotta var nu icke blek lngre, hon hade den egenheten att bli rd,
just d hon minst ville det; och s blef hon ledsen p sig sjlf och
skrattade, fr att han inte skulle tro, att hon alltid satt och latades
s hr.

Joo, jag r nog rask, jag satt bara och sg p trsket, sade hon,
fisken nappar s bra i kvll; vi fr regn i natt.

Lngtar du efter mannen din, Lotta? frgade unge herrn. Sg om du gr
det!

Lotta sg upp. Hon frstod inte lngre hans sprk, det var lngese'n hon
hrt en sdan rst och sdana tonfall ... hr p landet talade man ej
s.

Om hon lngtade... Visste hon det? Hon rodnade i stllet nnu en gng
och vnde sig bort.

Du ser riktigt dlig ut, Lotta, sade unge herrn, sitt ner och lt oss
tala som i forna dar! Eller -- var snll och ge mig lite smrgsar och
l, om du har! Jag r hungrig som en varg. Mamma och Lasse komma frst
om en timme. De stannade hos prstens. Gr det, s r du snll, Lotta,
och lt oss sedan ta och prata!

Lotta gick lngsamt in i kket och terkom snart med det begrda. Han t
och han pratade. Hela tiden berttade han. Det var nstan som den
sista sommaren, den fr sex r tillbaka.

Han skmtade med henne, fann henne snart mer lik sitt forna jag,
frskrade henne halft p lek och halft p allvar, att nr han sg
henne, var det inte s utan att hans ungdoms drmmar terkommo.

Och hon lyssnade, som om hon hrt p en mrkvrdig frmmande fgel,
hvilken hon knt till i sin lngese'n bortglmda ungdom. Slutligen
tystnade han. Det skymde starkt och ifrn n steg dimman upp. Han sg p
henne -- alltjmt -- hans gon vxlade uttryck, det kom ngot vemodigt i
dem, ngonting frgande och beklagande. Lotta stirrade ut mot trsket
... fisken hoppade nnu i vassen, men dimman skymde bort fr henne hela
den vackra utsikten, dock sg hon dit, som ville hon genomtrnga dess
skymmande och fuktiga sljor. Han tog sakta hennes hand.

Stackars Lotta!

Det blir allt regn i natt, sade hon liksom i tankarna. Den stiger
inte, den faller allt.

Hvilken? frgade han.

Misten, svarade Lotta och sg bort ... det betyder regn om afton, men
om morgon betyder det vacker dag.

Nu hrdes hofslag borta vid bron, och en piskas skarpa smll skar genom
aftonens tystnad. Drefter blef allt ter stilla, nu krde schsen i den
mjuka mullen vid stranden bakom tvttstugukullen, den skulle nu strax
vnda mot grden, kra igenom den ppna grinden, svnga in och stanna
framfr verandadrren.

Redan, hviskade unge herrn med en suck, i det han steg upp och
borstade af en del str och sand frn sina klder ... redan, s fort.

Lotta jmkade sitt rda bomullsfrklde till rtta, torkade med rmen
bort ngot frn gat och gaf den lilla packldan en stt, s att den lg
mera symmetriskt, nrmare brunnen.

S sg hon p unge herrn ett enda gonblick med en beundrande, djup, i
skymningen skimrande blick.

Lasse hrdes nu kraftigt smacka t blsen, han krde alltid i frisk fart
upp p grden, och hsten behfde uppmuntras, s trtt och lddrig som
den var.

S stannade de, unge herrn hjlpte sin mor ned, och frun kom mot Lotta
med handen utstrckt.

S blek du r, Lotta, sade hon, n, hur str det till? Mjlkbudet
sade i gr, att du var rask, fast nu borde det inte vara lngt kvar
till din svra dag -- eller hur, Lotta lilla?

Lotta knde en liten rysning ... aftonen var kylig, men hon smlog
vnligt och frekommande, i det hon gick och ppnade drren fr sin
matmor... Tackar som frgar, frun, sade hon, jag r s bra s, och de
m alla bra dr inne, fyran med.

Frun sg helt skrmd ut.

Herre Gud, Lotta, r _det_ fver?

Lotta. smskrattade, hon ville grna visa frun hur duktig hon var.

Ja, bevars, sade hon, och nu blef det igen en pojke. Agreens mor, som
var hr, tyckte han var s duktig s.

Mnniska, r hon rent ifrn vettet, nr skedde det?

I gr afton sent, svarade Lotta och drog lite p svaret, men vill
inte frun att jag skall stnga fnstret, det kan komma fukt in frn
n...

Lotta brjade nu syssla omkring i rummet och tycktes icke bjd att tala
vidare i mnet, men frun var frgvis och fortsatte en stund att halft
ogillande, halft vlvilligt tala om hvad som hndt.

Men, Lotta, sade frun slutligen allvarsamt och strngt, hvarfr
ligger du inte -- tminstone ett par dar, kan du inte begripa att du kan
dyrt f ngra detta?

Jag har aldrig haft tid att ligga mer n natten fver liksom mor min
och flera af de andra hustrurna hr frn socknen, och det r nog, skall
frun tro; jag tnkte fr resten inte i gr, att det var s nra, och jag
ville ha huset riktigt fint, bde inne hos mig och hos herrskapet, nr
budet kom att frun skulle komma hem till natten.

Frun teg och blickade med en halft medlidsam, halft beundrande blick p
Lotta, som gick omkring i rummet och ordnade fruns ressaker.

S sg hon ut p grden. Dr kom Lasse, som spnt ifrn och nu drog
schsen in i skjulet. Frun undrade, om denne vlfdde, sjlfbeltne man,
som glad och hvisslande gjorde sina sysslor, kunde ana, hvilka mdor
hans hustru med s stort mod och s stor sjelfbehrskning gtt igenom?

Hon undrade, om han frstod att med ett vnligt ord godtgra henne fr
allt, om han satte hlften s stort vrde p sin friska och prktiga,
unga hustru som p hsten, hvars rykande och svettiga hud han just nu
mt smekte.

G nu till din man, Lotta, sade frun, tror du han blir glad?

Vet inte, menade Lotta och vnde sig bort; hon blef orolig fver
frgan, som berrde henne en smula obehagligt. Han frstr sig inte p
barn, tillade hon efter en stund.

Tycker du om dem, d? Frun hll p att ppna sin lilla resvska och
plockade upp en massa smsaker, handarbeten och toalettartiklar om
hvart annat; hon kastade fram frgan helt likgiltigt, som om hon
egentligen tnkt p tandborsten och hroljan, men gjort en anstrngning
fr att fortstta samtalet.

Hm... Lotta hngde upp regnkappan, sltade ut skrynklorna med sin
grofva hand och svarade otydligt: Nr di ' snlla, s r det nog bra.
Men...

Men...

Nr di ' som vrst, fr en ju tnka p Guds vilja. Och efter det inte
kan vara annorlunda, s fr en vara njd. Jag har det ju fr resten
bra.

S gick Lotta ned. Nu var hsten i stallet, och Lasse kom med ett stort
bylte under armen gende fver grsplanen hem till sig.

Han nickade vnligt t Lotta, kastade kldbyltet p golfvet i stugan,
som var ttt bestrdt med nyss plockadt enris, och satte sig, pustande
af beltenhet.

Hr fr du lite att tvtta, sade han, det torkar ju fort hr ute, s
vi fr det med oss, nr vi resa hem p torsdag. Hva'?

Lotta svarade inte.

Nu ska' maten riktigt smaka, fortsatte Lasse, du har vl frskt
krnadt?

Hon dukade bordet: hrdt brd och strmming, smr och filbunke, ett
stort krus med svagdricka.

S gick hon till vaggan, tog upp den nyfdde, satte sig utan ett ord p
sngen och lade barnet till sitt brst. Lasse sg frvnad p. S slog
han handen i bordet och gaf till ett gapskratt.

N, r den hr redan, det var mig en rackare! En hel hst att ta,
hungrig som far sin och svart hr. Hahaha!

Lasse skrattade och tog sig en bra klunk, s skrattade han igen.

Du passar riktigt bra p, Lotta, yttrade han till slut, vi hinner
just jmt till prsten till torsdagen. Det var mig en rackare att skynda
sig.

Lotta satt, som om hon inte hade lif. Icke en muskel rrde sig i hennes
ansikte vid mannens skmt. Hon betraktade barnet med en viss sorgmodig
mhet, och hennes gonlock lade sig tungt och skuggande ned fver hennes
trtta gon.

Elden i spiseln lyste svagt. Den ena efter den andra af brnderna
slocknade smningom och gldde blott i askan dr nere, och rummet blef
efter hand nstan mrkt.

Aftonrodnaden bleknade, skuggorna vxte, dimmorna stego upp nda mot
grden, dolde trden vid n och kommo de stora bjrkarne omkring brunnen
att se mrka och underliga ut.

Vid Agreens torp, borta i ster, skymtade snart mnen fram. Mot natten
blef det visst alldeles klart; godt att dimman lg dr och skyddade mot
frost...

Nr aftnarne voro kalla och vinden stilla som nu, kom den grna
smygande, den delggande, fver allting fruktade frosten, och lade sig
fver flten likt en svepduk.

Nu r den vlsignade ungen visst mtt, sade Lasse och torkade bort
filbunksresterna frn sitt prktiga skgg, lgg honom och g sjlf till
kojs, jag r smnig.

Han strckte p sig och brjade gspande klda af sig.

Barnet hade somnat in. Modern lade det sakta i vaggan och tog sig till
att smsjungande rra vid meden. Den lille sof lugnt och sundt, modern
tyckte sig kunna se p det mrkrda och nnu formlsa ansiktet att det
skulle bli vackert och likt sin far.

Hennes gon fingo fr ett gonblick ett sken af modersgldje; fr ett
gonblick klappade hennes hjrta af lycka och omedveten stolthet.

Hon hade fdt detta friska barn till vrlden och mste ju gldjas...

Frn fllbnken borta i stugans andra nde hrdes djupa andedrag.

Alla barnen sofvo djupt.

Snart slocknade de sista kolglden i spiseln. Stugan lg i mrker.

G nu och lgg dig, sade Lasse, hvad slar du fr?

Lotta steg upp. De glada tankarne flgo bort lika fort som de kommit och
hon suckade ltt, s ltt att han icke kunde hra det.

Jag r strax frdig, sade hon och tog af sig skorna, knppte upp
kjolen och trjan ... strax.

Det r alltsammans Guds vilja, mumlade hon fr sig sjlf och steg i
sng, alltsammans Guds vilja.




Natt.


I ett par r hade de lefvat lyckliga, nda se'n mannen gjorde slag i
saken och beslt upphra med drickandet.. Men de fregende ren?

Det hade kommit med ens, d herrskapet -- det vill sga frun, ty de
unga voro gifta och borta -- flyttade ut till landet och Lars kusk blef
frvaltare p Brobacka och fick hand om allt mjligt. Hgfrden for i
hufvudet p honom, han skulle vara herreman, lefva som folk och
lyckades s vl efter ett par rs bemdanden att han, som prosten sade,
var blefven till ett f och sg ut som ett kreatur.

Han sp s att det knakade. Frst bara vid kalas. S med en eller annan
kamrat hemma. Slutligen kunde det g fr sig helt allena, helst nr
ingen sg det.

Den tiden var Lotta fr det mesta i ond. Hvem kunde ocks vara njd med
en sdan gnatig hustru, som jmt var sur och missnjd?

Barnen hllo med modern, Callo och Lisa, Jussi och Olli, allihop. Alla
sgo de snedt p fadern, nr det kom p honom.

Och frun uppe i herrskapshuset tog honom i upptuktelse tidt och ofta.
Hon bad, varnade och grlade. Han grt, suckade och lofvade. Men
ingenting hjlpte. Stor i orden var han, talade vackert fr sig liksom
ett godt barn, sg ngerkpt och from ut, men sina lften -- dem hll
han inte.

Lasse hade medhll, dr man minst skulle ha vntat det. Kronofogden
sjlf hade en viss svaghet fr den gladlynte och tokrolige Lasse,
lnsman fick i honom den lnge saknade fjrde man till sitt lilla parti;
och alla kommo de fverens om att man icke kunde tro att han en gng
varit kusk, s vl som han nu frde sig i herrsllskap.

Frsts att det var herrar drefter. Kronofogden var afsigkommen nu, var
alldeles fr tjock fr att kunna skta om sig, men ta och dricka det
kunde han. Fr resten var han ogift och behandlades som ett omyndigt
barn af sin hushllerska, samt hmnades fr de af henne lidna
ofrrtterna med att grla och brka med sitt bitrde, som sktte
tjnsten t honom.

Och lnsman! Han var en enstring ocks han, nkling och barnls. Men
spela kort, det var han med om. En prktig fyrvppling: kronofogden,
lnsman, klockaren och Lars, frvaltaren.

Tyvrr gick det alltfr fort utfr med Lottas man. Han kunde inte hlla
sig uppe, s som han stormade p.

Af kamraterna sade klockarn frst ifrn. Han ville inte vara kamrat med
en, som jmt gick och var ddfull. Man kunde godt tycka bra om starkt
och glada sig t lifvet, men nr man skulle visa sig fr folk, mste man
vara presentabel och inte s dr gng p gng dumma sig.

S brjade lnsman dra ronen t sig. Lasse var s lsmunt, nr han ftt
ngot i sig. Hade han inte gtt och talt om en hel hop, skvallrat fr
Per och Pl, berttat hvad han hrt af socknens mysterier, sdant, som
blott lnsman kunde ha reda p, skrutit och skadat sin sagesman p allt
mjligt stt.

Sist svek kronofogden. Lasse var hans lders trst, den ende, som inte
lt honom knna hur afsigkommen och frfallen han var. Lasse var hans
bsta sjlsfrnde, ingen frstod ssom han, hur man kunde lngta att
glmma allt, d lifvet varit s kargt och vrlden s blind, att den
ltit det g illa fr den, som frtjnat ett bttre de.

Men Lasse blef fr svr. Han bara skrlade och skrattade och ville alls
inte mer sitta tyst och dsa bort i en stilla bedfning, ssom
kronofogden nskade. Det blef skilsmssa ocks dr.

Lasse fick smre sllskap ... gstgifvarn och hans folk, Agreens och
den gamle smeden borta vid byns utkant.

Till slut blef han, som sagdt, ensam. Det var bara fr Lottas skull, som
frun nnu behll honom.

En drng hade man i huset, han visade sig ha utmrkta anlag bde att se
till andras arbete och att sjlf arbeta.

Han sktte den lilla grden, som emellertid nu, se'n frun bodde dr bde
sommar och vinter, sg helt annorlunda ut, gjorde med Lottas hjlp
tskilliga goda reformer, utvidgade landtbruket och inrttade ett litet
mejeri, som snart nog ansgs vara socknens bst sktta.

Callo var femton r och kom i smedslra. Lisa var barnpiga hos
adjunktens och fick redan ln -- en mark i mnaden och allt fritt. Hon
var moderns stolthet, men hade aldrig tid att komma hem; prstgrden var
ju s lngt borta och barnen dr s sm.

Olli och Jussi voro hemma.

De hade faderns exempel jmt fr gonen, blefvo skygga och dolska, ville
inte gra ngot, utan lgo bara och plaskade i n och trtte om
fiskstackarne, som de metade upp.

Det var sllan, som modern hade ngon glad stund genom dem.

Alla p grden beundrade Lotta fr hennes, arbetsduglighet. Med det
ntet till man kunde hon nd, utom sitt utarbete, hlla sitt hem i
ordning. Allt blomstrade omkring henne, och sjlfva Lasse, det svinet,
hll hon snygg och ren, nr hon kunde f bukt med honom.

Men hennes lynne hade p de sista ren ftt sina skuggor.

Hon sjng inte mer, var icke heller mera s kck och glad i sina svar
som frr.

Ungdomen var borta, hennes lifs bsta lder hade frflutit under
rastlst arbete, dess afton bragte sorger och strid, var gldjels och
kall.

Man pstod att Lotta under Lasses frsta suptid gjort hvad hon aldrig
frr skulle vgat gra, nmligen grlat duktigt p honom, icke sparat p
kraftiga ord och lofvat honom nnu mera, om han icke snart vande sig af
med synderna.

Men ... det gjorde hon inte om mnga gnger. Lasse var icke mild, nr
han sttte p motstnd, och slogs bra, nr han ville bevisa att han hade
rtt.

Nr tio r gtt, brydde Lotta sig icke mer drom, hon hade lidit s
mycket under dessa r att hon hade inga knslor kvar. Allt var utslitet
och borta.

Hon led ej heller. Trumpen och tvr gick hon till och ifrn sitt arbete,
slet och gnodde som en gammal hst, hvilken icke mer arbetar af lust,
utan af vana.

En gng, d Lasse var riktigt svr, kommo de likvl i grl. Det var fr
Ollis skull, som lg i sin sng och sof och som fadern ville skicka
efter en hammare, hvilken han glmt hos smedens.

Det var sent en hstafton, snyra och storm, ungen kunde grna f sofva
till morgonen, menade modern.

Men Lasse var ond, pojken skulle g nu, han kunde inte tla, att han lg
och sof, han, som ingenting frtjnade, stora pojken.

S drog han pojken upp ur sngen. Olli stred och skrek och ville inte.
Hvarfr skulle han ut midt i natten, kunde han inte f g efter den i
morgon tidigt, ja, klockan fem, bara han nu fick sofva?

Den nsvise slyngeln! Lasse visste inte, hvad han gjorde, tog en butelj
och slog till. Det blef ett skrikande, en jakt kring stugan, grt och
svordomar.

Olli kom i vg utan klder, fort, som om han blifvit utskjuten ur en
pistol, blodig och tilltygad.

Lasse lg snart tungt och sof, men Lotta satt uppe och hll sig fr
brstet. Hon hade ftt sig en stt, hon med, och det vrkte.

Ett par dagar drefter lg hon sjuk. Olli hade gtt upp till frun och
skvallrat, och dagen drp kom doktorn. Lasse fick hra lagen. Det var
frun och doktorn, som predikade, och slutligen prsten.

Stackars Lasse, han var inte alls hrdhjrtad, han grt och han bad s
innerligt vackert om frltelse.

Under hela sitt glada och lttsinniga lif i staden hade han ej kysst
ngon s mycket, som han nu p en dag kysste Lottas hand.

Han lofvade, han grt, och grt och lofvade. Nu mste det vl blifva
annorlunda!

Doktorn talade om Lottas lif, som svfvade i fara, om fngelse och andra
obehagliga eventualiteter; frun drog fram om fattighuset, nd och
elnde.

S kom pastorn.

Men d var Lasse redan knckt. Han sg redan i andanom helvetet
svafvelgult och med vidppna portar frdigt att emottaga honom med hull
och hr.

Pastorn talade mildhetens ord fr den ngrande och man fick Lasse att
frivilligt g in p att underkasta sig en kur fr drinkare.

Frun sjlf for med honom till staden, han skulle blifva borta i ngra
mnader, i en anstalt, dr han hlls strngt.

Men Lotta blef inte fort rask. Vintern gick och vren kom. Frst till
sommarn kunde hon stiga upp.

Till midsommar kom Lasse hem, terstlld till kropp och sjl, en ny och
bttre mnniska.

Han var nu mager, blek och gick en smula framtlutad, men sg eljest ut
som i sina yngre dagar. Det sjlfbeltna leendet var ocks borta, men
nr man talade till honom, kom det ett uttryck af stolthet fver hans
ansikte, han rtade p sig, som om han ville pminna folk om att det var
han och ingen annan, som en gng i hufvudstaden kallades vackre Lars
kusk.

Han var nu hjrtegod mot Lotta; ocks drngen, som frr fick s hrda
bevis p hans onda lynne, blef nu vnligare behandlad. Han tog itu med
arbetet och tog gladt emot ett och annat godt rd frn sin underordnade.

Med frundran sg han Lottas alltjmt sjunkande mod och bristande
arbetsfrmga.

Han betraktade henne lnga stunder missmodigt, nr hon sysslade i
rummet.

Han kunde icke frst det. Hon, som varit s kraftig och flitig och nnu
var ung, hade hon kanske blifvit lat och maklig, eller hvad var det?

Det eller det skulle hon gra ... alltsammans p ett dygn ... men, hon
kunde icke.

Hon sjnk ihop p en bnk, som en trasa, utan ett ljud.

I sngen med dig, kommenderade han en dag, i morgon ta vi en piga.

En piga kom. Hon var ung och stark, brednst och med gult, stripigt och
groft hr.

Men hon kunde ta i bra, gick af och an och klaffsade med skor fulla af
jord p Lottas rena golf, hamsade med sin lnga bomullskjol fverallt,
t som en jordarbetare, skorrade med en rst, strf som en korps, och
smllde i drrarne, s att det brakade.

Godt lynne hade hon, och korna tyckte om henne. Mot Lotta var hon
vnlig, och hennes fyrkantiga hand smekte husmoderns, medan hennes
ansikte var ett enda fryntligt leende.

Sommarn gick i frid och lugn. Huset sg mindre vrdadt ut, men det gick
bttre utomhus nu, nr Lasse sjlf var med.

Lotta fick tid att syssla med barnen och lsa med dem. Hon vann deras
hjrtan och kunde bja deras sinnen. Nu nr fadern var bttre, var allt
lttare.

Nr hsten kom, skulle Lotta kanske kunna g upp, sade doktorn. Hon hade
ngot ondt invrtes, det var ett s konstigt namn p den sjukdomen, att
ingen kunde sga det. Till vintern skulle det nog g alldeles fver,
ifall hon var riktigt frsiktig.

Och hsten kom. Lottas kinder fingo en underlig gul frg, men mot
kvllarne flammade rda flckar upp p dem och gonen blefvo s stora
och ungdomliga. Ibland kom det en knsla af lycka fver henne, dr hon
lg.

Bara hon kunde arbeta! Gra nytta, duga till ngot igen. Hon lste, hon
sydde och lappade, hon gjorde hvad hon kunde, men upp kom hon ej.

Det gick som ett svrd genom henne, s fort hon frskte, och det
svartnade fr gonen, nej, det var icke mjligt.

Om kvllarne efter maten lste hon hgt. Olli och Jussi sutto p bnken,
Lasse satt i sngen och rkte, drngen hngde fver bordet, pigan i
spiseln.

Det var fr det mesta Guds ord. Det var en lycklig tid. Hon somnade med
en blick af tacksamhet p Lasse ... en afton, det var en mrk
decemberafton, kysste hon hans hand.

Olli, som lg vaken, kunde hra det. Lasse strk hennes hr, och s
slckte han ljuset.

Nu skulle mor visst bli frisk, s glad och hoppfull hon sg ut. Det led
nu mot jul. Lasse var jmt hemma. Han brjade visserligen igen att kamma
upp hret som frr, att olja in det och sno p mustascher och skgg, s
som han gjorde i sina unga dar, att stta p sig rda vstar och att
slnga duken om halsen som en teaterrfvare ... men, hvad gjorde det,
han var ju nd vnlig och god mot sin hustru, som lg dr och ingenting
dugde till.

En af juldagarne berttade Lasse att han lofvat patrons karlar att komma
p bal den aftonen.

Lotta blef litet rdd, men ville icke visa det.

Lasse gick, fin som i forna dar, glad och smhvisslande som han brukade,
d han nnu var Lars kusk.

Lotta blef ensam i stugan. Hon kunde se, nr han gick fver grden, hur
han svngde p bakdelen af sin kropp, hon mste smle, likadant gjorde
ju ocks Olli; inte kunde man tro, att han, hennes man, varit med om s
mycket och fr ett r se'n varit s frstrd, eller att han var s
gammal, nej, det kunde ingen tro.

Bara hon nu sjlf blef frisk och kunde vara med! Pigan kostade s mycket
i maten, och s smutsade hon ned allting, grof och bondsk som hon var.
Tnk s ntt och ren Lotta alltid varit sjlf, nr hon var frisk, s
noga om sitt utseende och snygg i sina vanor. Bara det gick litet
fortare med tillfrisknandet! Hon frskte stiga upp ... tnk om hon blef
s bra att de kunde ha litet frmmande till nyret.

Hon skulle baka fint, bjuda p t och pannkaka och allt mjligt.

Man skulle endast akta sig fr allt starkt.

Lotta frskte med ena foten att stiga ut ur sngen.

Jo, det gick.

Med den andra...

Det stack i den, men gjorde eljest icke ondt.

Hon kunde st. Hu, s stugan gick omkring fr henne! Spiseln sprang t
vggen till och matbordet ocks. S blef det svart. Men det redde sig
igen, och nr hon kunde se, stod allt som det skulle.

Ett steg! Ett till! Hon kunde g! Hon kunde g!

Tnk, hvad Lasse skulle bli glad! Lasse, som varit som dd fr hennes
hjrta, Lasse tnkte hon p nu, nu frst, nu, som aldrig frr!

Nu var han ngonting fr henne, nu var han hennes vn, hennes man, som
hon ville lefva och arbeta fr.

Tnk, hvad han skulle bli glad!

Hon skulle vara frsiktig, hade doktorn sagt, i synnerhet i brjan.
Sakta gick hon tillbaka igen, hon var trtt och behfde hvila. Handen,
darrade, hon kunde knappt hlla i boken, uti hvilken hon ville lsa en
tacksgelsepsalm.

Men efter ett gonblicks hvila gick det, och nu kunde hon lsa. Hennes
hjrta frstod hvarje tanke i psalmen, dess rytm ljd som musik fr
hennes ron, och i en stilla, entonig melodi i mild dur sjng hon sin
julsng med sakta rst, darrande af nyvckt hopp och lifslust.

S somnade hon.

Nr Olli och Jussi kommo hem, sgo de p modern, hon lg s lugnt och
sof... Jussi frundrade sig fver att hon sg s glad och rask ut.

Vi f snart opp mor, sade Jussi, just lagom till nya ret, d Lisa
kommer och hlsar p.

Om en stund kom pigan, hon hade varit p bal och skulle hem och se att
korna fingo sitt.

Hon gjorde i ordning mjlrran, gick ut och kom in igen.

D stod Lasse i stugan, varm och rd, rocken hade han hngt p en spik
och stod framfr spegeln och strckte p sig, det roade honom att se,
hur den hvita skjortan sken i lampljuset och stack af mot hans
rdflammiga ansikte.

Sofver hon? frgade pigan.

Jo, riktigt vlsignadt, svarade Lasse, som en gdkalf.

Det blef tyst en stund. Lasse strckte p sig och smlog.

Hur tycker du jag ser ut, Hilda? frgade han med dmpad rst.

Sku' jag tycka annat n bra, svarade pigan och flinade till, men
tillade drefter saktare: Sku' jag tycka annat n andra kvinnfolk
tycker. Lasse ' vacker, han!

Lasse gspade. Sedan vnde han sig mot pigan, smlog och ref sig
betnksamt i hufvudet.

Jag menar, sade han, att jag kunde f mig en ung, frisk hustru n en
gng; men det lr allt drja...

Pigan fnyste till. Hon tog ned saltkaret frn vggen och gjorde sig i
ordning att g ut.

, det kan en inte veta, hviskade hon med en blick t sngen till,
hvad Guds vgar r, om Han skyndar sig, eller om Han inte har brdt.

S gick hon. Drren knarrade efter henne.

Lasse sg smnig ut, men hur det var, tog han p sig rocken igen och
gick ut, samma vg som hon.

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Natten var bitande kall. Lngtrsket lg fruset, och vid strnderna var
det redan bottenis. P dagen hade det smsnat, s att marken var hvit
och trden betckta af rimfrost.

Men natten var s mrk, att Lasse icke kunde se ngonting annat n
brunnen, hvars mrka stolpar stucko af mot den hvita marken. Om han icke
hade knt till grden s vl, hade han trnat emot fverallt och halkat
p stenar och ojmnheter.

Han tyckte, att han hrde ett ovanligt ljud i stallet. Den frbannade
drnglymmeln hade kanske glmt att fodra hstarne.

Orolig i blodet som han var, tyckte han att det var bst att se efter
... i stugan var det alltfr kvaft och han behfde luft ... han hade
druckit ngra glas p julkalaset och de hade gjort honom s konstig i
hufvudet.

Han gick till stallet. Nej, dr var det ingenting ... djuren sgo efter
honom, dr han kom med lyktan och luktade efter hvad han kunde ha med
sig; svarten smgnggade, d han knde igen honom. S gick han tillbaka
ut igen.

Om han skulle g i fhuset? Han var sker p att fren blifvit utan
vatten; pigan, den slarfvan, gick och tnkte p allt annat n hvad hon
borde... Hon hade nnu ljus, i hennes lilla kajuta lyste en talgdank.

Kunde han bara f natten att g ... konjaken mste ha varit riktigt
ofrfalskad, den frde ett fasligt spektakel i hufvudet p honom, och
om han gick in, knde han det dubbelt s obehagligt. Han knde dessutom
liksom ett slags frebrelse, och det fast Lotta sof... Nej, in ville
han icke g.

Icke i stugan.

Hvart han gick, tyckte han sig hra ngot ovanligt. Ngonstdes mste
han g fr att komma ifrn det p en stund.

Ngot skymtade fram, rrde sig. Det gick frbi huset, vacklade, som om
det haft svrt att g, stannade vid grdet, och s frsvann det.

Naturligtvis var han full, och gasten kom och ville frvrida synen p
honom.

Det var bst att vara i friska luften, tills det gick fver. Nog var han
s klok, att han visste, att det inga spken fanns.

Det var bara konjaken.

Se s! Nu sg han det igen. Midt p potatiskern; den svarta kjolen
fladdrade om en mager skepnad. Nog var det en reel gast alltid.

Bara kropp och intet hufvud.

Lasse sg bort. Om han skulle g och tala vid pigan? Hon var s glad,
kanske kunde hon f honom frn det dr andra.

nnu en blick mot stranden.

Dr var gasten nnu, men hade nu ftt hel kropp. Var han van vid mrkret
nu eller hvarfr sg han s bra, han urskilde nu tydligt hela figuren,
hvit kofta och hvit mssa. Tnk, att de tre, fyra glasen...

Mnen gick visst upp -- eller var det dagern?... Nej, det var nog
norrsken ... inte kunde det vara dager vid det hr laget...

Gasten var nu p isen. n slpade han sig fram, som om han varit af bly,
n sjnk han och frsvann, kom igen och gled frsigtigt framt p isen.

Lasse nskade att han snart mtte sjunka och aldrig komma upp mer ...
men maran, den kommer stndigt igen och dr aldrig.

Han brjade ngra att han druckit den dr smulan.

Om han gick in, flg gasten nog efter, satte sig p hans brst och
begynte kvfva honom.

Drfr gick han icke in, hvarken hit eller dit.

Det hade varit bttre, om han icke gtt p kalas, utan varit hemma och
hrt Lotta lsa ur testamentet.

Om han skulle frska att be? Neej, det var inte vrdt.

Han gjorde vld p sig, svngde helt om och gick nnu en gng t fhuset
till. Det skulle tusan men inte en ordentlig karl g lngs husknutarne
natten om och glo efter gastar. Det var inte s farligt med konjaken
heller, bara man tog det frstndigt.

       *       *       *       *       *

Det var morgon. Frun satt i sin sng med ett slags nattmssa af
blblommig bombasin och drack kaffe med dopp. Hon blste i koppen och
rrde om. Med de bleka, feta, runda kinderna liknade hon en
basunblsande kerub p en bykyrkotafla, den ppna nattrjan blottade en
lngesedan fvermogen barm, och gonen sgo morgondunkla, men innerligen
frnjda in i den ngande kaffekoppen.

Maja-Stina!

Frun!

Mera lngbullar!

Herre Gud, frun, vet frun hva som hndt?

Frun stirrade med vnlig meningslshet p den gamla pigan, som stod dr
darrande af sinnesrrelse, hennes ansikte fick omsider mera bjlighet
och hur det var, uttryckte de gamla, skrynkliga dragen idel
uppmrksamhet, oro och deltagande.

Hvad har hndt?

Hon har gtt bort i natt.

Hvem? Frvaltarns piga?

Nej. Hon sjlf.

Hvem sjlf? Den gamla frun sprrade upp gonen och munnen och sg ut
som ett ofantligt frgetecken.

Lotta, vet jag! Frvaltarns Lotta.

Frun trodde att Maja-Stina sjlf gtt -- frn sitt frstnd.

Har Lotta, som r lam, som nnu i gr var lam, gtt bort? Menar
Maja-Stina, att hon r dd?

Nej, frun, hon har sjlf gtt bort, medan Lasse var p dans ... nr
Lasse kom hem vid tre-, fyra-tiden, var det tomt i sngen.

Frun lmnade sin sng och sitt kaffe, krp i sin grna stubb och sina
ldergaloscher, kastade en stor pls fver sig och gick ut.

Det var mrkt p grden, det skulle nnu drja en eller annan timme
innan solen ginge upp bakom skogen ... och himlen var tung af snmoln,
som hngde fver den vintriga jorden.

Lasse gick med fhuslyktan omkring och smgrt, barhufvad och med hret
i ovanlig oordning.

Hr sg jag den g och hr r spr ... hr gr di, och hit och hit och
dit.

Barnen sprungo skrmda efter, pigan gnuggade hnderna, huttrade, frs
och jmrade sig.

Drngen, ett par karlar frn Agreens och ngra gummor gingo hack i hl
efter Lasse; efter att ha underskt hela grden, nda in i de mest
omjliga skrymslor, knutar och vrr, hade de nu ftt tag i fotspren och
fljde dem i snn, fver staketet, genom potatiskern och vidare.

Frun stod kvar p trappan, alldeles rdvill... Hon fljde dem med
gonen.

Nu voro de vid stranden. Lyktan lyste n hr och n dr, oskert
flammade dess rdaktiga sken, ibland sg det ut som om den slocknat,
och ibland fladdrade det till igen, allt efter Lasses slingrande och
oskra rrelser.

De gingo p isen, en hel procession, en och en, hasande sig fram,
nedhukade, knnande sig fr.

Lyktan rrdes allt oroligare, slutligen stlldes den p isen.

Bredvid den, litet lngre fram, kastade sig ngon ned ... det var Lasse.

De andra skyndade dit, snart lgo de alla dr, man hrde deras utrop
genljuda i den stilla morgonluften.

Det drjde och drjde, lyktan lyftes och snktes igen. Dess sken tycktes
allt mattare. Blek och gr randades morgonen, kontur efter kontur
framstod ur dunklet, perspektivet klarnade och blef lngre, det gra
blef hvitare och i allt tydligare linier tecknade sig bergen p mse
sidor Lngtrsket och sen bakom grden.

Ngon kom uppspringande, det var Agreens Josef, som skulle ha en
btshake frn lidret och tg...

P fruns frgor svarade han, att Lottas nya svarta yllekldning lg vid
vaken och nattmssan med... Sjlf hade hon hackat hl p den is, som
se'n julaftonsmorgonen hade bildats p vaken... Frun visste nog, att
drngen hade vittjat en krok p lrdagsmorgonen ... och s hade hon
hoppat i...

Det fanns ngra mrken af att hon med hnderna hade gjort frsk att
komma upp igen eller i, hvem kunde nu veta hvilket!... Skert r att
hennes hnder varit sndersargade, och droppar af blod syntes p snn
dr bredvid.

Josef gick och frun satt nnu en stund ensam.

Hon knde ej att hon frs. Hon visste knappt, hvar hon var. Hon frstod
ingenting af hvad som skett.

Dr lg Lotta nnu i gr afton, hoppfull och sig lik, lugn, stilla och
undergifven! Gladare n frr hade hon talat om Lasse nstan med krlek.

Hvad hade hndt? Hvad skulle vggarne hafva berttat, om de kunnat tala?

Sngklderna lgo huller om buller, s som folket kastat dem, d de
skte.

Skpdrren stod ppen. Drifrn hade hon tagit sin nya svarta kjol.
Lifvet hngde nnu kvar.

Frun ppnade kistan. Allt lg i ordning, linneklderna i stora buntar.
Hon drog upp en byrlda. Lottas ordningssinne knde hon...

Jo, allt fanns dr, ingenting var rrdt. Hvarfr? Hvad skulle man tro?
Hon skulle frga prsten, naturligtvis, och doktorn. Hvad skulle de
svara?

Det var hvad hon minst kunde hafva trott, att Lotta skulle ha kunnat g
frn hus och hem, man och barn, och taga lifvet af sig.

Hvar fr?

Om det hade varit medan mannen sp och slog henne, men nu...

Senast i gr hade hon sagt, att hon hade det bra, att hon snart ville
upp igen och brja arbeta...

Och aldrig frr hade hon talat s vnligt om mannen, det krket, som nu;
det var som om hon nu frst brjat liksom hlla af honom.

Leda vid lifvet?

Folk af den klassen frstod sig nog inte p sdant. Lifsledan lr ju
vara en af de frfinade stndens privilegier.

Religionsgrubbel?

Lotta hade alltid haft en from tro, hon var en dmjuk kristen och hade
ett jmnt lynne, hvardagligt, prosaiskt och utan alla excentriska
funderingar. Det kunde det icke vara.

Det fanns bara en frklaring ... men den var s litet poetisk ... gamla
frun kom knappt att tnka p den: Lotta hade mhnda pltsligt under
natten ftt ett feberanfall med yrsel.

Nu kom folket igen, de gingo i klungor, pratande och disputerande,
barnen slpade p mors kldning och halfskreko, bullersamt snrflande;
hvart gonblick behfde de snytas.

Lasse gick sist. Sin gamla rda yllehalsduk bar han p armen ... den var
nu trasig och vt, det var det enda, som han kunnat f tag i borta i
vaken.

Nr han sg frun, brast han i grt.

Det r Guds straff att jag gick ifrn henne i gr och tog till
brnnvinet igen?, klagade han, och s kom sjgasten och tog henne!

Alla instmde, gummor och karlar, unga och gamla, barnen med.

Jag sg en rd katt i frgr, nr jag kom efter aftonmjlken, sade
Lena, och den jamade och vred sig, s jag kunde strax se att den inte
var riktig. Inte var det en vanlig katt, inte.

Och jag, sekunderade drngen, en stor, stark, brungd karl med ett
hjlteutseende, jag har knt liklukt i flera dar ... i synnerhet med
nordost, jag kunde nog tro det skulle bli sjlik, jag...

Ugglan skrek s otckt i hstas s, berttade mor frn smedens, den
tutade som efter brddd, men jag trodde alltid det sku' bli ngon af
fiskarena ... hvem kunde tnka sig Lotta vr.

Olli stod och stirrade... Jag gissa' vl jag ... mor sg s underlig ut
i gr afton, nr vi kom hem, hon liksom skratta lite ... mnn' hon tala'
med gasten d och svor att komma och gaf sin sjl i pant?

Lasse snt sig, s att det knakade, dr han stod med ena foten p
trappsteget...

Ja, gasten sg jag s visst som jag nu ser frun! Han kom s dr ...
gick ut frn drren som en riktig ordentlig mn'ska och hasa' ned fr
trappan hr, med hand p hufvud, s hr...

Var mor med d? frgade Olli, blek som ett lrft. Hade gasten 'na i
famn p sig?

Ja, sade Lasse oskert, gasten drog henne nog efter sig, fastn han
gjorde henne osynlig, fr hade jag sett henne, hade jag nog...

Tig med sdant, Lars, frmanade smedsgumman, med hin och det andra
fanstyget slss ingen kristen...

Och s gick di den hr vgen, fortsatte Lasse och pekade t
potatislandet, och s ned, vi ha alla sett spren.

Efter tv? frgade frun...

Neej ... efter gasten ... han gjorde hennes spr likavl osynliga, och
s gick di till trsket ... dr slogs di vid vaken ... dit ville nog
Lotta inte! Vi ha alla sett mrken efter fingrar med blod.

Hon skulle inte ha stridt med de mktiga, invnde kvinnan frn
smedjan.

Nej ... hon _skulle_ nog den vgen, snyftade Lasse, hvad hjlper det
att st emot det, som nu en gng ska' ske...

Tnker ni lta henne ligga i sjn nu? frgade frun med en underlig
blick p Lars kusk. Det var som om frun hade sett tvrt igenom honom och
i hans eljest sjlfbeltna, nu af vidskeplig fruktan och skenhelig
ynklighet vanstllda drag kunnat lsa svaret p sina frgor om stackars
Lotta och hennes slut.

Var det _hans_ fel?... Direkt? Eller indirekt? Var han icke orsaken
till detta sjlfmord, denne ytterst sjlfviske, lnvnlige, men dock s
re tyrann, som hon hade trott p och hvars behagliga utseende bedragit
fven henne?

Frun vnde sig nu med frgande blickar till Lottas piga, som stod lngst
bort, frgrten och skamsen, som om hon haft ondt samvete.

Hvad tror du? frgade frun och spnde sina gamla gr gon i den
rdhrigas frkniga ansikte.

Om Lotta sku' ha hrt hvad husbond sa' i natt, mumlade Hilda och
torkade gonen med sitt frklde...

Sa' i natt? Till hvem?

Husbond sa' i natt till mig i stugan -- snyftade hon -- att han tyckte
han skulle vilja ha en ny hustru nu snart; tnk om hon hrde det! Och
s...

Och s?

S -- det kom under snyftningar -- s gick husbond upp till...
resten hrdes icke.

Lasses trar flto allt ymnigare; man kunde icke hra ngot fr bara
grt och jmmer. Han anropade Gud hvart gonblick och bkade sig, som
om vettet varit p vg att lmna honom.

Frun sg med en lng, medlidsam blick p Lars kusk, svepte plsen ttare
omkring sig och klaffsade i sina stora galoscher tvrs fver grden och
gick in till sig.




Vid Raiala mo.


Hans far var lngesedan i grafven, men modern lefde och fick arbeta frn
tidigt p morgonen fr att frsrja de tre.

Fadern, som varit mjlnare, dog helt ung och nkan skulle nog ha srjt,
om hon bara haft tid.

Men hon flyttade en vecka efter begrafningen bort frn stugan vid
Haapakoski kvarn, fick ett slags hem i en halft frfallen koja ute p en
backe invid Raiala mo och bodde nu dr ensam med de sm.

_Han_ hette Pekka och var nra sex r. Det var den ldste. De andra var
det just icke mycket med; de skrattade, nr Pekka skrattade, och grto,
nr han grt. Fr resten voro de mestadels glada till lynnet och njda
med lifvet.

Landsvgen gick alldeles frbi Kajsas koja. D ngon for frbi, rusade
alla ut, Pekka frst, Maija sedan och sist Pikku.

Alla tre i sina lnga smutsiga skjortor, ppna i brickan, och med den
lilla solbruna barmen omflktad af sommarvinden. De lingula
hrstriporna hngde dem i gonen och nda ned p axlarne, men under
luggen tittade sm bl, klipska, nyfikna och undrande barnagon fram,
vidt uppsprrade och stirrande p de kommande i glad, ondlig hpenhet.

Det var den stora, vida vrlden, som sknkte dem en liten titt in i sin
underbara rikedom, ett herrskapskdon med ngra riktiga stadsmnniskor
uti, folk med klder och hattar och handskar ... ngonting mrkvrdigt,
som tyvrr ej lnge lt betrakta sig, utan liksom allt annat, som de s
grna ville se p, skyndsamt for frbi ... blott frbi, alltid frbi!

Men s fort ung-Pekka kommit sig frn sin undran, rusade han nedfr
backen och efter. Det var naturligt att han snafvade omkull i frsta
taget. Men han steg upp igen, tog ny fart och kilade af i dammet direkt
efter kdonet, snabb som en ekorre.

Maija med och Pikku sist. De gulhvita skjortorna, de ljusa hrtestarne
fladdrade, och tre par sm, magra ben gnodde allt hvad de orkade, medan
armarne hjlpte till s godt de kunde fr att pskynda farten.

S det gick! Sanden yrde, de bruna ftterna arbetade, nsorna runno och
gonen logo.

Mellan friska rda lppar lyste hvita och barkbrdvana tnder.

Det var s roligt ... kanske kunde de nnu hinna upp de lata
gstgifvarehstarne och f se de mrkvrdiga stadsdamerna, som sutto
inne i vagnen!

Kanske ... ja, mhnda skulle de f en pennislant, en enda sdan blank
en, som mamma s grna ville ha.

Men nej! Det gr inte. Hsten har just nu kommit i springtagen. Mon r
hr jmn, vgen hrd och bra. Pekka trttnar, sedan han sprungit en
werst eller par. Maija sitter redan mulen och andfdd p dikeskanten.
Pikku str och skriker p en tufva. Hans unga sopran ljuder ut i
morgonen, men han hejdar sig, s snart han fr se Pekkas knutna nfve,
som frmanar till lydnad ... man lyder ldste bror, som vore han en far.

Sg du det, som flg? sporde Maija. Det var som spindelvf och s
bltt som ett blbr. Skapar Gud sdant eller har det kommit till p
annat vis?

Pekka ref sig i hret.

Det vxer i hufvudsta'n, sade han. Vet du inte, att allt grant finns
dr borta -- hela glas, som man dricker ur, inte sdana bitar som vra,
och porslin och guld och silfver och -- sdant dr bltt, som flaxar...

fver Maijas klara panna flg ett litet moln, kanske det frsta p
hennes lefnadshimmel.

Jag ville helst ha det bla, sade hon, inte silfver och guld, nej,
men det bla, det var s vackert.

Men jag ville ha glas, menade Pekka fundersamt, det r s klart som
vatten och man ser inte, nr det r vatten uti heller. Herre Gud, hvad
jag grna ville ha glas!

Den lille Pikku suckade ocks, tittade upp p solen rakt in i det
innersta gula och tnkte med detsamma -- att det nu var frukostdags.

Han glmde sina ffnga nskningar och tog till ftterna, denna gng
hemt.

De andra efter.

Man satte af, klef fver diket, sprang fver tufvorna, trampade med de
nakna ftterna p ljunggrset, kilade raskt p och ndde i traf den
lilla gr kojan, vid hvars trappa husets enda rikedom, en liten
halfvuxen, svart och hvit gris, bkade i jorden.

Pekka gick in. De andra efter. Stugan var tom. Mor var i byn p
sltterarbete. Hon drjde d borta i tre dagar -- och tre ntter ... men
ntterna gingo fortast, dem rknade man ej.

Under tiden sktte Pekka hushllet. Han hade att g till kllan efter
vatten om morgnarne. Han tog stfvan, -- p solen kunde han se, att
klockan var fem -- gick dit och ste i med nfverrifvan. Nr han ftt
sitt krl fullt, strfvade han hem med den tunga brdan.

I den gemensamma, vggfasta sngen vid spiseln sofvo nnu de sm. Pekka
tog en stol, steg upp p den och strckte sig upp till taket, dr det
svarta, hrda brdet var upptrdt p spetten. Han brt en stenhrd
barkblandad brdkaka, rdbl i ansiktet af anstrngning, delade den i
tre lika stora bitar och lade dem p bordet.

Sedan gick han ut i frstun, tog bort ett lst brde i vggen och stack
handen dit in. Dr inne fans ett krl med kalja eller svagdricka. Han
fyllde en liten stnka och bar in den p bordet.

Nr allt detta var gjordt, vckte han de sm med en puff, och om en half
minut stodo de alla tre vid bordet.

      "I Jesu namn till bords vi g.
      Vlsigne Gud den mat vi f!"

Man stod och t. Pikku, som var fyra r, gnagde arbetsamt p sin hrda
kant, men det gick nd, sedan biten blifvit bltt i kaljan.

Om en kvart var frukosten slut. Pekka tog frn lngbnken, som gick
lngs en af kojans vggar, en stor, vldig, rostig kosklla frn den
tiden pappa lefde och familjen kunde best sig med ko, och s band han
skllan omkring halsen p Pikku.

G ut nu, smbarn, sade han myndigt, g och sk upp lite hjortron i
mossen! Men stig inte mellan tufvorna, stig ofvanp, annars faller ni
ned och det gr med er som med gstgifvarens ko, som mosstomten t upp
med bde klfvar och horn. Hr har ni att plocka bren i. Jag kommer
efter sedan jag gjort sysslorna ifrn mig. Se s, g nu!

Maija tog Pikku i hand, tittade upp med ett tafatt uttryck i gonen och
s begfvo de sig i vg.

Pikkus sklla pinglade; man hade slunda god kontroll p dem.

Den lille ldste var nu ensam. I vrn stod en kvast af doftande bjrkris
med lf p. Han sopade med den det svarta, ojmna golfvet, bordet och
bnkarne, sprang sedan bakom kojan, dr en hg kvistved lg uppstaplad,
plockade spn och tallkottar i skjortfnget och bar in hela famnen full.
Alltsamman lade han i spiseln.

Nr han utrttat det, gick han till potatistppan och brjade rensa bort
ogrset.

Solen stekte, det var s varmt. Granarna doftade, kdan nstan sjd
under de heta strlarne.

Fglarne kvittrade, allt var s gladt.

Han kunde se hela milen fram fver den vida mon. De glesa, frbrnda och
svartstammiga trden voro lmningar efter en skogseld i forna tider, det
visste han. Och lngst bort emellan dem framskymtade en liten enslig,
vassomvuxen insj.

Men det var mer n en mil till nrmaste mnniskoboning,
gstgifvaregrden, det fula, fattiga och illa beryktade Rummakkamki.

Pekka lyssnade. Pikkus kosklla hrdes icke mer. Familjens fverhufvud
blef litet orolig, man brukade eljest hra klockan p nra en
fjrdingsvgs afstnd. Han mste ha reda p saken.

Barnen hade redan varit borta en timme, kanske ett par. Hjortronmossen
lg t demarken, dr vargen gr. Tnk om de sm gtt vilse!

Pekka torkade svetten frn pannan med flatsidan af sin med potatisjord
smutsade hand och gaf sig i vg. Han sprang en stund och stannade drp.
Intet ljud. Han sprang igen och lyssnade. Allt var tyst utom fglarne,
som flgo mellan tallarnes grenar.

Han satte handen fr munnen och tog en lngt utdragen lurton, hg och
intensiv. Ljudet dallrade i den rena, torra luften, bars fram fver mon
och frtonade lngt i fjrran, dr den stora mossens fuktiga strckor
frlorade sig i det obekanta.

Men Maija svarade intet och Pikkus sklla lt ej heller hra sig.

Pekkas breda, glada mun fick ett buttert uttryck och han krafsade sig
nnu en gng i hret.

Han var nu i brjan af krrmossen. Trden stodo hr litet ttare, och
ungskog stack hr och dr upp mellan tufvorna. Porsen doftade starkt.

Han letade och ropade. n gick och n sprang han.

Framt bar det en hel timme nstan utan uppehll.

ter stannade han. Dr, ja, dr, helt nra hrde han ett prasslande. Var
det en tjderunge eller kanske en hare, som han skrmt upp?

Nej, det var Maija. Den lilla flickan satt dr och t ur konten de nnu
kartiga och rdgula bren. Hon var helt och hllet inbegripen i sin
sysselsttning och hvarken hrde eller sg. Pikku lg bakom henne p
tufvan; han sof i porsriset med den rda munnen vidppen och en
solstrle, dmpad af granens krona, spelande p hans kind. Skllan hade
han slngt bredvid sig, den var fr tung att bra p i hettan.

Pekka frsmdde allt resonnerande. Han gick ett steg nrmare fr att med
nfven ge syskonen en meningsyttring, omjlig att missfrst, d han
frn sidan fick hra ett frmmande ljud. Det var lnga, smygande steg,
som nrmade sig. Maija sg upp -- Ka's Koira! sade hon och sprrade
upp sina frvnade gon. Titta p hund! Fy s ful och stor han '!

Pekka krde ut munnen nnu lngre. Hans min blef nnu mera butter. Han
sg ut som ett barn, som leker skolmstare.

Du skall f dig! mumlade han, och i det han med frargad min
betraktade den nykomne, bjde han sig ned efter ett tillhygge, men fick
i stllet fatt i den stora skllan. Med denna som vapen gick han framt
mot fienden.

Denne kom emellertid allt nrmare. Det var ett stort graktigt djur med
raggig pls, nedtbjdt, lurfvigt hufvud och lgande gon.

Men Pekka frstod nog, att det icke var ngon hund. Han visste, att det
var vargen och att det nu gllde att frsvara sig. Han tappade ej heller
modet, utan tnkte tvrtom, att det inte borde vara s svrt att r p
en slik best, bara man var morsk. Han strckte ut sin lilla arm, frdig
att med koskllan ge sin ovn en bra rfil, en sdan, som skrmde
syskonen, d de voro olydiga.

Vargen ppnade gapet mot den utstrckta armen. -- Utan den minsta tvekan
krde d Pekka gonblickligen sin hand med koskllan in mellan djurets
kkar, krde den skert och utan fverlggning rakt ner i halsen s
lngt det gick, medan han med den andra armen slog odjuret i gonen,
allt under en strtsj af okvdinsord, de vrsta han kunde finna p.

Pikku, som ingenting frstod, satt och skrattade, hvaremot Maija, som
anade ord, kmpade med grten, allt under det hon tuggade de ra
hjortronkarten, s att det knastrade mellan tnderna.

Varglon hade rkat illa ut. Koskllan satt inkilad i halsen s obekvmt
som mjligt. Pekkas arm bldde, men likvl gick han ofrskrckt p och
luggade s kraftigt han frmdde. De skarpa klorna sargade hans bara
ftter. Djuret, som omjligt kunde bli kvitt den hrda och ovntade
tugga, hvilken det ftt i svalget, vnde slutligen om, slngande med
hufvudet och arbetande med kkarne, alltjmt frfljd af Pekkas
skllsord.

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Det var middagstid, d barnen kommo hem och to sin middag efter samma
matsedel som vid frukosten. Enda skillnaden var, att Pekka hade letat
fram tre salta strmmingar och lagt en p hvar brdbit.

Sent p kvllen den tredje dagen kom mor hem. Hon fann de sm s, som
hon lmnat dem, endast mera smutsiga och bruna. Pekka hade ondt i
ftterna och rda flckar af blod p skjortan, -- minnen frn
kalabaliken, ocks kroppen var full af sm rispsr och blnader.

Mor sltade luggen och sg honom i gonen.

Har du slagits, pojke? frgade hon och sg oroligt p sonen.

Ja, med vargen, sade Pekka, han sparkade s fasligt och jag bara slog
och luggade honom. Men han blef rdd, han, och sprang sin vg.

Sprang vargen -- fr hvad blef han d rdd?

Modern sg tviflande in i sin frstfddes ansikte, med den kcka,
skrytsamma, tvrskra minen.

Fr hvad blef vargen rdd?

Fr koskllan, vet jag, som han t upp och som jag inte fick tillbaka,
fast jag drog allt hva' jag kunde.

Den unga kvinnan lyfte upp pojken p knet och sg honom forskande in i
gonen. Hon kunde icke fatta, att det var sant, som han hr berttat.

Han ville visst bitas, frklarade Pekka, och hgg tag i min hand, som
jag hll i skllan med. Han nafsade till och s fick han skllan i
gapet. Jag ville nog ha den tillbaka ... fr hvad skall Pikku nu ha, nr
han gr ut? Den otcka lurfven; nu blir du visst ond, mor, att skllan
r borta.

Hon sg honom djupare in i gonen och tryckte honom drefter intill sig.
Ovan vid en smekning sg Pekka tviflande upp, slet sig drp ls nstan
skamsen och sprang ut, slende kullerbyttor utfr den lilla sluttningen
nedt landsvgen.

H, det dammade dr borta! Pikku rultade fram, Maija kom utrusande och
Pekka sprang ned som ett yrvder. Dr stodo de med ppna munnar, ppna
gon och ppna skjortlinningar. Det var en bondkvinna i en smal krra,
bredvid henne en karl och s nnu tvenne karlar. De tre smttingarne
gapade.

Snart frsvunno de resande.

Inne i stugan kokade mor rgmjlsvlling. Det var fest. Hon srjde icke,
ssom Pekka frmodade, frlusten af den stora, rostiga koskllan. Barnen
fingo ta sig riktigt mtta. Och rodnande varm, utan strlar, gick solen
ned fver Raiala dsliga mo.




Fr ett silfverhjrta.


Kom ihg att ta dig mtt, om de be dig bli kvar fver kvllsvarden,
frmanade modern och knt en liten lskrage om halsen p sin dotter
Lisa, som just i dagarne fyllt nio r.

Frun frgar alltid, om jag tit, svarade Lisa, och s frgar hon, hva
vi haft till middag. Hva ska' jag d sga?

Du kan sga, vi hade potatis och svagdricka, sade modern, och s kan
du tala om att smbarnen hade mjlk och vattgrt.

Lisa sg dum ut, som om hon inte frsttt eller hrt.

Det behfs inte att trumpeta ut fr de hgfrdiga mnniskorna att vi
bara haft knorrkaffe, di tror vl att vi ha stek alla dar, eller hva?
Och om du ocks talte om, att vi svlter, s blef det inte bttre, di ge
nd ingenting. Allts, du hr efter, om de ha arbete fr far ... och om
du blir bjuden p mat, s, frstr du?

Det tindrade till i Lisas gon vid tanken p maten. Jo, det frstod
hon.

Tre af smbarnen lekte p golfvet, den yngsta sof i vaggan.

Framfr fnstret stod ett gammalt skrabbigt bord, fullt af verktyg, och
dr framfr satt fadern, dsig och trtt, kldd i sin utslitna nattrock.
Han rttade och gned p en bucklig silfver sked, som skulle terf form
och frg, men den var nnu lngt ifrn frdig.

Gudskelof att du skickar en af dem bort, klagade han, det ' inte
mjligt att f andan fram hr, s som det vimlar af ungar. Frsk f
arbete frn patrons  du hygglig, frga om inte fruktknifvarne ska
poleras upp. Kommer du tillbaka med ngot, fr du lakrits. S g nu!

Anderson suckade, kastade en melankolisk blick p hustrun och gned
vidare.

Vi ha fr mnga, sade han, d drren slt sig efter Lisa, vi skulle
inte ha mer n tv. Minns du, nr vi va unga och bodde i tv rum -- ja
det var i den goda tiden! Hade du inte ftt alla de mnga barnen, s...

Kra Anderson, inte ' det vrdt att klaga fr det, Gud lgger inte p
en vrre n man ska ha. Men sant ' det, Lisa kom fr tidigt och '
klen. Hon ' ett fverloppsbarn, s lite som hon kan gra; och tjnst
kan hon vl aldrig f. Fast snll ' hon. Det r ynkligt s god hon '.
Unnar sig ingen mat fr att di andra ska f. Men -- nytta gr hon inte,
det har du rtt i.

Lisa hade ppnat drren, ljudlst som alltid. Hon hade glmt nsduken,
och dr lg den p bnken. Hon tog den utan att se p frldrarne, sade
nnu ett halfhgt adj och gick.

Bara hon inte hrde ngonting, sade modern och tvlade duktigt in
manschetterna, hon stod visst utanfr och funderade, tnk om hon
lyssnade!

Det gr vl inte ngot, svarade fadern, inte behfver hon g och tro
att hon ' ngon rar skatt fr oss fattiga stackare att dras med Man har
ftt dem fr sina synders skull, ja Herre Gud, det har man.

Du talar s styggt, Anderson, sade modern, skulle en inte veta att du
har hjrta, kunde en tro du ville t ditt eget barn, fr det ' hon...

Anderson suckade. Det gr s mycket t, och det frestar hrdt p en
stackars arbetare. Har jag nnsin ngot roligt, jag? Andra gr till
krogen och gr sig en glad dag, men jag fr bara sitta hemma och slita
fr att hlla er uppe, ' det underligt att jag d tnker ibland, att om
koleran eller tyfusen skulle g i landet, s var det inte vrdt att
klandra Guds vgar, om Han brgade ett par af vra med detsamma till
sitt vlsignade himmelrike.

Modern hllde hett vatten i bunken, rrde om med en trslef och
blaskade sedan tappert i med sina ngande hnder.

Smbarnen lekte med spkaggen och den minsta snarkade i vaggan.

Anderson spottade p smsket och gned slappt p skeden; emellant
kastade han en lngtande blick ut.

Slutligen steg han upp, tog sin hatt och gick ut.

Lisa stod i kket hos patrons och vntade p att f komma in till
herrskapet. Klockan var snart sju p aftonen, och pigan brjade gra i
ordning till kvllsvarden. Hon plockade gldande bjrkkol frn
kksspiseln och lade med en tng ett och ett i samovaren.

S tog hon ned fyra, fem, sex tallrikar frn hyllan, s knifvar ur
bordsldan, och s brdkorgen, smrassietten, ostkupan och en lda
inlagd strmming.

Lisa satt och sg p. Hennes blickar blefvo allt mer oroliga och
feberaktiga. Det vattnades i munnen p henne, d hon sg pigan skumma af
en liten del af mjlkfatet och s hlla resten i kannan.

Och brdet, hvad det sg frskt och saftigt ut! Hon skulle grna ha
frsakat smr och ost, om hon bara ftt en bit af brdet med en nypa
salt p.

Och en enda liten klunk mjlk! Naturligtvis hellre en munfull. Hon hade
velat gifva hvad som helst fr ett helt glas fullt. Bara hon en gng i
sitt lif ensam kunde f r om en sdan dr kanna fylld med halfskummad,
rar, nysilad mjlk!

Att tnka sig att Anna och Lilli och Atte fingo hur mycket de ville
hvarenda dag af den tjocka, gula mjlken, som var fetare n den grdde,
hvilken mor dr hemma hllde i kaffet.

Lisa steg sakta upp frn sin stol fr att tydligare kunna se
frberedelserna, och kunna rkna hur mnga tallrikar dr voro. Var det
fem eller sex, eller kanske sju -- tnk om det var sju!

Nr hon blef bjuden att stanna kvar till kvllen, brukade frun sga till
om sju kuvert.

Slutligen kom hon p det klara med saken. Jo, det var sju. Hon jublade
inom sig, hon skulle vara med, det var sju, minst sju.

Men s rknade hon om igen.

Nej, det var tta. Hvad skulle det betyda?

Hon ville grna frga pigan, men tordes icke. Slutligen tog hon dock mod
till sig, gick fram, neg litet och frgade.

Men pigan teg, hon ltsade icke hra.

Vill Karolina sga, om jag kan f tala med frun, sade hon, nnu litet
blygt, jag ville s grna tala vid henne.

Pigan sg ut, som om hon varit drottningen af Saba och Lisa en om nd
bedjande lifdmd slafvinna.

Jag har sagt dig, att frun inte har tid just nu, sitt vid drren och
vnta!

Kanske jag kan f tala med Anna och Lilli, frgade Lisa efter en stunds
vntan.

Hradshfdingens barn ' hos oss och di leker i dockskpet, berttade
nu pigan. Sitt nu bara stilla, tills det blir tid, s kommer di vl...

Och Lisa betraktade fortfarande den stolta pigan och hennes
frehafvande. Hon blef en smula blekare, det var varmt i kket och en
mngd flugor surrade omkring fverallt, smllde mot fnster och tak,
slogo ned och beto hvar de kunde komma t.

Slutligen gick pigan in med alltsammans. Lisa hrde hur hon dukade i
matsalen, tog fram nnu mer mat ur sknken, drog upp lkorkar och
ordnade allt.

Nu kokade tkket, kttbullarne togos osande och rykande ur ugnen och
ett fat varm ngande potatis bars in p brickan.

S var det frdigt...

Lisa hrde hur familjen kom in i matsalen, satte sig till bords och
brjade ta.

Hon stllde sig p t fr att kunna se en smula genom den halfppna
drren. Det var ju mjligt att ngon kunde f se henne, och att frun
ropade: r du dr Lisa, s kom in och f dig en smula varmt!

Men ingen sg henne. Pigan kom rusande efter ngra varma tallrikar, och
nr hon gick in igen, stngde hon drren hftigt efter sig.

S satt Lisa ensam i kket och vntade.

Tiden fll sig s lng.

Det blef buller i matsalen, nu stego de upp frn bordet. Lisa tnkte,
att nu voro de visst riktigt mtta, de, som ftt ta hur mycket de ville
af den goda maten.

Hon kunde hra p deras rster, att de ftt sitt lystmte, alla voro s
hgljudda och glada. Och hon trodde, att all lifvets sorg och gldje
bara vnde sig om det enda att vara mtt eller hungrig.

Det var ingen konst att vara glad och rask, nr man bara fick ta s
mycket man orkade... Dr hemma var ingen just glad, men de hade ju icke
tid fr arbete. Hur olika med dem hr inne, hon ville d bra mycket
hellre vara herrskap n det hon var ... bara hon en gng kunde bli s
lycklig som Karolina...

Pltsligt slogs drren upp och fyra, fem barn kommo inrusande, somliga
ldre, somliga yngre n Lisa.

De omringade henne, frgade henne om allting, synade henne frn topp
till t, gjorde de mest hnsynslsa anmrkningar och drogo henne
slutligen in, in till detta himmelrike, om hvilket hon drmt natt och
dag nu i flera rs tid, allt sedan hon sett det frsta gngen, d hon
var fem r -- och nu var hon ju nio.

Den glada barnflocken stannade icke ett gonblick i matsalen. Den for
fram i vild fart, genom frmaket, salongen, stora salen och till pappas
rum, dr familjen nu var samlad.

Guldsmedsflickan  hr och frgar efter arbete, sade Anna och satte
sig i faderns kn, har du ngot?

Patronen smlog. Du kommer fr sent p dygnet, min flicka, sade han
och satte spetsen af sin mustasch i munnen fr att f bort en droppe
sardinsaft, som stannat kvar sen kvllsvarden -- hvem orkar tnka p
sdant den hr tiden p kvllen. Har du ngot, mamma? Han vnde sig
till sin hustru, som bred och fryntlig satt i gungstolen och petade
tnderna, har du ngot t Andersson att reparera? Det r visst fattigt
fr er med alla sex syskonen, barn?

Lisa teg. Hon tittade frlget ned p sina stora magra hnder, som om
hon vntat att de skulle svara fr henne.

Frun hade ingenting. Men Anna talade om sitt silfverhjrta, det, som hon
ftt till fdelsedagen att bra p sammetsband kring halsen, och som
hade fallit i golfvet och blifvit trampadt p och nu var platt och
frstrdt.

S lmna ditt silfverhjrta, det r alltid ngot, skrattade patron med
sitt frnjda, mtta skratt, vi ska inte vara ogena, bed far bara
skynda sig med det, s fr han mera... S g efter det, Anna!

Anna sprang och kom snart tillbaka med det.

Hon gaf det till Lisa. Hll nu i det vl, frmanade frun, och tappa
det inte, fr tappar du det, fr du betala det.

Lisa tog emot den lilla silfverpjesen och knep om den s fast, som om
den varit en diamant, hvilken hon mste frvara fr en hop rfvare.

Barnen sprungo ter bort, Lilli tog henne i hand, och s skulle det
lekas.

Lisa skulle bara se p, hon, icke kunde hon vara med, hon, som hade det
dyrbara silfverhjrtat att frvara och ingen ficka att stoppa det i.

I yster fart sprungo de alla ut genom trdgrden och till stranden, dr
btarne lgo frtjda vid bryggan.

En grann slup full med festkldda personer kom sakta seglande, ombord
sjngs och dracks, alla barnen skulle p bron fr att se p.

Lisa sprang med, alltjmt dragen af Lilli.

Atte hoppade i jullen, hans egen lilla rdmlade julle; drifrn kunde
man bst observera grannlten i farkosten, som nalkades i lngsam fart.

Anna ville med i bten, och s Hanna och Olga, slutligen ocks Lilli.
Lisa stod ensam p kanten af bryggan och sg p hur barnen tumlade om
p bttofterna, hur de lekte, stojade och roade sig.

Atte steg upp p akterbrdet, tyngde p jullen, s att den vickade upp
och ned, till hger och vnster. Det var en frjd! De skreko, jublade
och klappade i hnderna.

Nu aflgsnade sig slupen med de hvitkldda damerna. Anna lutade sig fram
fr att bttre se, men tog fverbalansen och skulle hafva fallit, om hon
ej ftt tag i kanten af bryggan. Men Lisa, som sg hennes fara, bjde
sig ned och strckte ut sin ena hand fr att hjlpa henne.

I det gonblick Anna fick fast fste och klttrade upp, fll Lisa i och
frsvann i djupet.

Det var ett gonblicks verk, man observerade det knappt i villervallan.

Anna stod upprtt p bryggan, nnu helt frskrckt.

Barnen i Attes julle stodo stumma, bleka och handfallna, ingen rrde sig
fr att hjlpa, och ingen enda gaf hals.

Frn slupen hade man emellertid observerat hela den lilla scenen och
rodde skyndsamt till.

Pltsligt sgs en liten rd och mager knytnfve sticka upp, och strax
drefter hjde sig Lisas hufvud fver vattenytan. Hon hade ftt tag i en
af de slippriga plar, som hll bryggan, och frskte att krafla sig upp
lngs den.

Men det var fr svrt. Den ena handen hll hon krampaktigt sammansluten
och alltjmt fver vattenytan, s att hon blott med den andra kunde
arbeta fr sin rddning.

ndtligen brjade de dr uppe skrika och bka sig. Medan hon arbetade
med sina sista krafter, sprungo de omkring som yra hns, intet tg fanns
och rorna sutto fast i bten.

Det lilla bleka ansiktet, hvilket en vild skrmsel gaf ett nstan
vansinnigt uttryck och som blott med strsta mda kunde hlla sig uppe,
frsvann igen.

Men nnu en gng kom det upp. Hon ville tala, och det kom ngra ljud,
hftiga och ngestfulla.

Ett helt lifs koncentrerade smrta klagade i detta enda utrop.

Silfverhjrtat, rdda silfverhjrtat! skrek hon, och hll in i det
sista sin knutna hand, med det lilla smycket uti, lyft fver vattenytan.

S sjnk ansiktet och handen, och nr den rddande bten kom, var hon
frsvunnen under bron.

Skymningen fll p, det tjnade ju till ingenting att ska s hr dags
p dagen, s mycket mindre som det var strmt och hon skert flutit
utt.

Om morgonen terfanns hon. Hon hade frvarat silfverhjrtat vl, och det
var med stor mda man kunde f det ur hennes hand.

Ngra dagar senare satt Anderson i svarta sndagsklder vid sitt
arbetsbord och smsjng en ynklig visa. Han hade haft begrafning med
konjakstraktamente, och var p en gng melankolisk och glad. Hans sorg
var till hlften affekterad, och suparne hade gjort honom hjrtegodt.

Han grt emellan verserna och smuttade med illa doldt vlbehag p sitt
toddyglas.

Hustrun kokade potatis och flsk till middagen. Hon sg ut som vanligt,
intet kunde drifva henne ur det vlsignade lugn, som kommit fver henne
och som omgaf hela hennes varelse liksom luftlagret omger jorden.

Herre du vlsignade Gud, suckade Anderson, att hon ocks skulle g
och d fr det dr gamla hjrtats skull, som inte r vrdt sextio penni,
det var nu ocks ett Herrans eviga de. Alltid ska vi stackars fattiga
ha sorger, hur vi vnder oss, s ska vi ha sorger. Och fr oss r
allting dyrare n fr andra. Den hr begrafningen nu till exempel! S
mycket fr jag inte ihop med en mnads trlande.

Tacka och prisa Gud, ska' man, svarade hustrun med en viss salvelse i
tonen, fr hvad som sker. Herren gaf och Herren tog, vlsignadt vare
Herrans namn. Gud ske lof att hon d tminstone var mtt, nr hon dog --
en vet minsann inte hur man kommer att g hdan.

S tog hon potatisgrytan frn elden, satte tvttvattnet p i stllet och
brjade drefter lngsamt och betnksamt ta ett stycke hvetebrd,
doppadt i kaffe. Det var resterna af hennes begrafningskalas.

Herre Gud, Herre Gud, suckade mannen.

Sitt inte dr och voja dig, du, som nd kan supa dig trstad! Hustrun
tog p sig en arg min och rynkade gonbrynen. Hvad mnne du nu
egentligen gnller fver, -- patrons ha ju betalt begrafningen, kan du
d inte vara glad? Och vi ha hela andra flaskan kvar nnu! Det var ju
bara den ena ni fick slut p. Jag ids inte se dig s, Anderson, g ut
och lufta dig! I eftermiddag kan du brja p arbeta igen!

Mannen gick, och p aftonen terfick patronens Anna sitt silfverhjrta
putsadt, uppfiffadt och helt.

Det hade frutom reparationen kostat -- ett mnniskolif.




Far och son.

En aftonstmning.


Det lugnade. Hafvet var nnu upprrdt, dyningarne stego och fllo,
stora, glansiga bljor hjde och snkte sig, och vid stranden, dr det
farliga undervattensgrundet lg, skummade det nnu. En brnning slog
hvit och fradgande hgt upp, men p land susade det helt sakta i trden
och vinden hll p att somna af ngonstdes lngt borta i skogen.

Den vackra Daln lg som en trdgrd midt ute p fjrden. P ena sidan
var fastlandet, men p den andra hela, vida hafvet. Stundom, nr det
hgrade starkt, sg man lngt i fjrran sderut en hg kust. Dr syntes
otydligt en stad med gammalmodiga hus och mnga spetsiga kyrktorn.
Folket pstod, att det var Estlands kust och staden Reval.

Stranden vid Dal var klippig och trdbevuxen. Hga tallars och granars
bruna och skrofliga stammar syntes mellan bjrkarnes hvita, och
barrtrdens grenar skiftade i mrkt mellan hngbjrkarnes ljusa blad.
Allra nrmast stranden hngde alarnes saftiga mrkgrna blad i vattnet,
de smekte ytan, hjdes ter af en vindflkt och doppade s i igen. Hvit,
hrd sand utgjorde bottnen, nu p hstsidan vxte dr en mngd lngt
grs, p somligt stack det fram sm hvita, svagt doftande blommor, medan
tngen, nordens korall, i tjocka, vackra formationer grodde p djupet
eller snde lsryckta fragmenter, prydda med snckskal, till strnderna.

Ngra famnar frn stranden, inbddad i trd, lg en liten rd byggning,
hlften stuga, hlften villa. Framfr densamma stodo ngra hgstammiga
blomstergrupper, ngot hrjade af storm och regn, men doftande och
tcka, vrdade, som det tycktes, af krleksfulla hnder.

Och p sidorna, lngs gngarne, omkring hela huset, reseda och ter
reseda. mtliga heliotroper stodo med sina lilafrgade blomklasar och
drpo efter regnet, hvita lngstjlkade liljor strckte halfslutna
klockor t lsidan, astrarne prlade i sina granna hstfrger, och ngra
georginbuskar visade tjocka, lofvande knoppar, som tyngde p sina skaft.

Herrn i huset kom ut p verandan. Han sg sig omkring, sp in luften i
stora drag, liksom hade han smakat p den, han nstan luktade och
snusade p vdret.

Kom ut, ropade han, det r ingen fukt, vi kan godt sitta hr ute! Den
salta luften r lcker, kom och knn s bra den smakar!

Man bar ut ett bord p verandan. Man slamrade med glas, karaffiner,
sklar och kannor. Tkket rk, toddykannan likas, ur glasen ngade det
och den bruna konjaken i sin slipade karaffin fick ett mrkt skimmer af
solen, som stundom genom bjrkarne kastade ngra sneda strlar p det
dukade bordet.

Herrarne satte sig med ryggen t utsikten och spdde p glasen. Det var
glam och gldje, till och med under de ifrigaste dispyter. Lkaren och
prsten munhggos oupphrligen, hradshfdingen och kaptenen skrattade,
det var en gemytlig kvartett, fyra oskiljaktiga vnner, man kunde icke
undvara hvarandra, man behfde hvarandra och lskade hvarandra bde i
lust och nd. Kaptenen och prsten voro fattiga slarfvar bgge tv, och
de representerade nden, hradshfdingen och lkaren dremot lifslusten,
gldjen och hjlpen, som i form af penningar eller borgen stadkom denna
vlsignade harmoni, hvilken alltid ndde sin sknaste fullndning vid
klangen af de kra toddyglasen.

Lkarens fru, den lilla doktorinnan, stod vid kksspiseln och stekte
abborrar. Hon visste icke att brderna skulle komma i dag. De bodde
s afsides, hon och familjen, ett par timmars rodd ifrn staden, och
hon var icke beredd.

Hon hade icke vntat dem nnu p ngra dagar. Prsten hade ju i brjan
af veckan ftt strsta delen af hennes mans kvartal, kapten hade ftt
det mesta af det privatpraktiken inbringat. Hon, ja, hon hade ftt slita
och strfva fr att f det terstende att rcka till fr hushllet och
till skor t de vlsignade barnen ... och nu voro de dr allaredan.
Skulle kanske kaptenen lna penningar i dag igen? Hradshfdingen var
visserligen ett std, men -- han hade sin familj, specielt frun, som
hade respekt med sig, han var icke s lttplockad som hennes man.

Det var ett brk att stlla till ett vrdigt emottagande fr frmmande
s hr  propos. Pigan Katrina hade sprungit frn Mrkns till Edsudden,
frn Edsudden till Hstviken, och frst hos fiskarn i Kroken ftt
ngra marker fisk. Sjlf hade hon varit i rtlandet och plockat rter,
lilla Mina satt nnu bland hallonbuskarne och letade ut de f mogna,
dyrbara bren; Elin, femringen, satt p trappan med morteln p knet
och sttte finsocker, och Katrina lg borta i potatiskern, vt nda
till magen och grfde efter potatis. Dr fanns i r bara ngra, och sm
voro de, hvitgula och ovala som mandlar. Drngen frn grden stod bakom
grdet och spektaklade med Katrina; de voro krestafolk, och det
var hgst frargligt fr de tv att de inte nu i stllet fingo ta sin
vanliga aftontur ut t ladorna...

Den unga frun i kket arbetade s att kinderna gldde och gfvo henne
ett friskare, gladare utseende. Lgan frn spiseln kastade glans fver
hennes trtta, melankoliska gon; hennes lifliga och ngot nervsa
rrelser talade om ett varmblodigt temperament, men hennes redan litet
lutande hllning skvallrade om rslnga fveranstrngningar, och ett nt
af fina rynkor och fror i det vackra, eljest s bleka ansiktet
berttade en tyst historia om mnga trar.

I barnkammaren sof en liten svag gosse p tvenne mnader, en annan,
ldste sonen, satt som vanligt ute under kardborrbusken, dr hade han
ett hus, och i det huset rymdes han sjlf ntt och jmt med sin docka
och sin griffeltafla.

Doktorns ldste gosse var sin mors lskling och sin fars afsky. Barnet,
en sexring, var icke som andra barn. Han kunde aldrig bli karl. Han
kunde aldrig f fasoner. Han var ful, uppnst och skygg, bockade sig
aldrig, log aldrig, svarade icke, nr fadern frgade. Han rodnade
dremot som en flicka, var tankspridd som en lrd och klumpig som en
femtonring. Frgfves frskrade modern att han var genialisk,
lskvrd, god och lydig -- bara man tog honom p rtta sttet.

Frgfves omtalade hon hvilka svra tal han rknat ut i hufvudet, hur
mrkvrdigt hans minne var och hur han var redo att springa i elden fr
henne, d hon bad honom. Fadern tyckte, att alla barnen voro
misslyckade och illa, uppfostrade, allihop, t. o. m. den minsta. Han
skulle nd icke hafva klagat, om icke just den ldste, Karl August,
varit sdan som han var. Med flickorna kunde det vara detsamma, men
pojken, ldste sonen, blifvande caput familiae, en sdan obehaglig
klump!

Mamma! Lille Karl August stack fram sitt hufvud ur hlet i sitt hus,
sg upp till modern, som i det ppna fnstret stod och skljde salaten,
stirrade frgande med sina ljusa gon och gapade med sin rda mun,
mamma, ' det roligt i himlen?

Det vet jag inte. Hur s?

Gossen reflekterade fr sig sjlf utan att besvara moderns frga.

N, hvarfr dr man d?

Gud vill det...

Men ' det bttre dr n hr?

Javisst, det kan du vara sker p.

Hvarfr ska' man d vara hr?

Emedan, h ... det frstr du inte.

h jo, bara sg, sta mamma!

Modern svarade icke.

Nr kommer man till himlen, mamma?

Nr Gud anser en vrdig.

Nr blir man vrdig att komma till himlen?

Nr man blir ldre.

Jas! ' barn ovrdiga?

Nej, inte nr di ' snlla.

Om barn dr, hvart kommer di?

Till himlen...

Hva' gr di dr?

Sjunger.

Hela da'n?

Ja.

Efter en stunds paus: Blir di inte hesa d, mamma?

Frga inte, jag vet inte alls sdant dr.

Hvad fr di fr mat i himlen?

Det vet jag inte heller.

Grlar Gud aldrig ... fast di ' fula?

Nej, min gosse.

Grlar han, om di inte bockar sig?

Nej.

Men om di inte svarar, nr han frgar?

Det mste man...

Men om man ' s rdd, att man darrar?

Man ' inte rdd fr Gud. Modern sade detta med en blick af den
varmaste krlek.

Jas. ter en paus. Han smlog frnjdt.

Efter ett gonblicks begrundande stack han ter ut sitt lilla hufvud i
hlet.

Men s kom fadern, tog honom ut och bad honom att fr de frmmande visa
att han ej var s dum, som man kunde tro. Drmed smekte han honom, tog
honom p knet, gaf honom ett par sockerbitar doppade i toddy, och
brjade frgorna.

Barnet, ovant vid smekningar och goda ord, gmde sitt hufvud vid faderns
brst och begynte snyfta.

Det var lnge sedan doktorn knt det lilla barnets brnnande panna mot
sin hand, och hans hjrtas vldsamt hftiga slag mot sitt brst. Han
kysste gossens hufvud, strk det stripiga hret och vrmde hans kyliga
och vta sm hnder i sina.

Du behfver inte svara, min gosse, du fr g igen, om du vill.

Nej pappa, jag vill svara.

Han tittade litet upp med ena gat, en tacksam men skygg liten blick.

S begyntes frhret.

Fadern gaf honom additionstal, frst enklare, s mer komplicerade. S
subtraktion. Slutligen multiplikation, division och en smula regula di
tri. Gossen gick segrande igenom. Han hade firat en verklig triumf.
Kaptenen svor p att han sjlf inte kunde hlften, prsten fverste
honom med smicker och sjlfva hradshfdingen tog upp sin stora plnbok
och gaf honom en femmarkssedel. Underbarnet log frnjdt, han blef
alltmer dristig och frisprkig.

N g nu till ditt hl, sade fadern, i morgon skall du f en ny docka
frn stan, och en lng pumpernickel!

Fr flickorna ocks pumpernicklar? hans rst klingade s
frtrstansfull.

S g nu, unge, och var inte ofrskmd, bed mamma skynda med
kvllsvarden, se s, spring!

Faderns ton var nu kylig och afvisande, han gaf honom en liten omild
knuff, s att han stupade och slog sin lilla uppnsa. Begynte strax att
grta, blef ledd ned fr trappan och skuffad ett stycke fram p gngen.
Det var halft i vlmening, halft i otlighet. Barnet mste aflgsnas,
brderna begynte bli en smula hgrstade, toddyn var kanske ngot fr
stark.

Mellan de tunga molnen stack solen fram, rd och klar, nere vid
horisonten. Det var alldeles lugnt nu, skyarne hade skingrat sig, himlen
speglade sig i hafvet.

I ster syntes Helsingfors, i sydvest Sveaborg. Alla fnster skeno som
af guld, kyrkor och torn framstodo s vackert i ljus rosenfrg.

Sjlfva Utterns nakna klippor sgo vnliga ut nu i aftonbelysningen,
fiskarbtar foro lngsamt fram mellan grunden i fjrran, det skimrade
som silfver efter dem, och en kaskad af glnsande vattenprlor kastades
upp vid hvarje rtag.

Luften var mild, det kom en doft af kda frn barrtrden, och resedans
starka vllukt trngde in fverallt i det lilla huset.

Maten var ndtligen frdig, abborrarne fver allt berm, och den lilla
frun dukade bordet, prydde det med blommor och arrangerade allt s
trefligt hon kunde.

ndtligen kom hon ut p verandan.

De mrka lockarne stodo som en gloria om hennes hufvud, hon gldde af
vrme och ifver.

S sknt hr r! hennes rst lt mild och melodisk, en sdan
hgtidsstmning.

Ett par af herrarne vnde sig om fr att betrakta hafvet och sceneriet
omkring sig, medan de andra mera nyfiket spejade efter bordet och
rtterna.

I detta gonblick drog en flock tranor frbi, man fljde med gonen
deras frd. Med ens hrdes ett ljud, hlften sng, hlften klagan. Det
ljd s vemodigt, alla vnde sig om och lyssnade.

Den unga frun tryckte hftigt handen mot hjrtat. Hon blef i ett
gonblick blek och frgade ngestfullt sin man:

Hvad r det, det lter som en begrafningssng?

Alltid fverspnd, kra Maria, det r vl ngon fiskare, som sjunger
psalmer ute p sjn.

Nej, upplyste hradshfdingen, det r tranorna, de ha ett sdant dr
lte, d de dra bort...

Hvar r Karl August..., doktorinnan var alltjmt upprrd och sg med
skrmda blickar omkring sig, han gick ju hit fr en halftimme sen?

Han gick hrifrn fr en kvart sen, till dig... Kanske r han i hlet.

Modern sprang ned. Nej, han r inte dr och inte i kket, inte i huset
och inte i trdgrden.

Det blef ett skande. Sjlfva doktorn blef orolig och steg upp ifrn
bordet med supsmrgsen i munnen.

Dr kom en fiskargumma ifrn andra stranden. Hon berttade att, d hon
fr en kvart sen rott frbi, hade hon sett unge herrn p btbryggans
yttersta kant. Han hade suttit p bryggan i bara ben och hade plaskat
med ftterna i vattnet.

Med en suck, tung som en dendes, segnade modern ned. Doktorns
lefnadsfriska ansikte blef grtt p en sekund. Han sprang upp som en
rasande, bort, ned till stranden. Lilla Mina och Elin sprungo efter,
hradshfdingen tog hand om den afsvimmade pigan, drngen och herrarne
begfvo sig i en rad ned t stranden.

Man frskte intala hvarandra mod. Det var alldeles omjligt, barnet
hade ju aldrig frr ensam ppnat grinden, och allra minst, utan modern,
gtt ut p den lnga gungande plankbryggan.

Med tunga, fasta steg och snkt hufvud gick doktorn frut ned, ensam. De
andra stannade ngot bakom. Han stod nu p ndan af bron. Vattnet var
hr ett par famnar djupt.

Ett gonblick var det alldeles tyst. S ett tungt fall, ett plaskande i
vattnet. Han frsvann och syntes icke. Ett par sekunder frgingo, lnga
som timmar.

S kom han upp med sin brda. Simmade ngra alnar, tills han fick
botten. Gick s i vattnet mellan slippriga stenar och snrjgrs. Barnet
lg liflst i hans armar.

Det r slut, sade han, d han underskt den lille, slut fr ngra
minuter sedan. Men -- lt oss frska! Till verket!

En halftimme frgick under detta pinsamma arbete.

Lifvet terkom dock icke.

Solen hade gtt ned, det skymde starkt. Sveaborgs kyrkklockor kallade
soldaterna till aftonmssa. Ljudet kom och frklingade ter.

nnu stred det rda skimret borta i vster, men det gr segrade.
Skuggorna blefvo allt strre och snart syntes stjrna efter stjrna p
himlen.

Nr det blef alldeles mrkt, kom fadern in med sitt barn. Han kysste
barnets breda panna och lg lnge med sitt ansikte lutadt mot den lille
ddes.

De voro i denna stund fader och son.




Nr lindarne blomma.


Han var ung, hon var nd yngre, de voro nyss gifta, rika och lyckliga.
Allt var som det skulle vara, och nd sg det icke riktigt ut, som om
de passade fr hvarandra. Hon var en modern hufvudstadssknhet, och han
hade varit den entrgnaste, den hyggligaste och den ansprkslsaste
bland hennes mnga friare. Gud vet hvarfr han ftt ja ... visserligen
var han han en beskedlig mnniska med en karakter af guld, men ngot
vidare elegant var han icke och fll eljest sllan unga flickor i
smaken. Nu hade hon tagit honom -- i nder, och han var otroligt
frtjust! De hade hyrt en villa ute i skrgrden hos hennes frldrar,
och han brukade roa sig med att ro ut med sin lskade hvar morgon denna
skna, underbara sommar, d hvar dag var som en enda fest af solljus och
lycka.

Hon hette Elisabet, den unge hradshfdingen hette bara Anders, ett
tarfligt namn, men som passade honom utmrkt.

I dag hade de kommit att aflgsna sig lngt frn hemmet, de voro nu
borta vid ytterskren; hr sg fullkomligt obebodt ut, endast dr borta,
ute vid vida hafvet, lg bland de gr, kala och dsliga klipporna en
liten lummig , likt ett ensamt grnt stnk i det grbl vattnet, som nu
lg framfr dem skimrande i junisolen.

Unga frun var trstig, man rodde mot n och skte ifrigt en hamn.
Ogstvnligt dolde en mur af branta klippor ns grnskande strnder. Den
unge mannen hade af en lots hrt att hr var bebodt, det gllde nu bara
att finna inloppet. Han rodde och rodde och hon satt och stirrade
likgiltigt ut mot hafvet, frden roade henne icke, luften var fr stark,
solen fr varm, bten fr liten och allting just s, som det icke borde
vara. Anders var alldeles fr entusiastisk, satt han inte dr och
himlade sig fver denna intressanta , som om den varit sjlfva
lycksalighetens, hunger och trst generade honom icke, sllskap var hans
plga och ensamheten med henne hans strsta gldje!

Hon lskade omvxling, en smula sllskap, skn natur -- men helst
civiliserad. Synd att deras smak var s olika ... om man bara snart
komme hem...

Med en trtt blick p sin man fingrade hon p det vlfriserade hret,
hatten och det nstan osynliga hvita floret. Bten svngde i detsamma om
en af klipporna och de fingo sikte p en liten tck, grn strand,
liksom gmd mellan tvenne branta berghllar. De gingo i land och fljde
en liten vacker stig, som slingrade sig mellan grupper af lummiga trd
fram mot en dal, omgifven af grnskande kullar. Hradshfdingen var
frtjust, han beundrade allt hvad han sg.

Hon nickade frstrdd och steg med sina spetsiga, hgklackade skor
frsiktigt p tufvorna mellan de mossiga stammarne.

Jag har aldrig sett en vackrare naturlig park eller ngot s prktigt,
som de kolossala mossbekldda stammarne hromkring! utropade han. Och
kllan hr, hr du hur den porlar och sjunger och hviskar? Ser du hur
asparnes ljusa frg vackert stiger fram mot den mrka bakgrunden af de
hga granarne, och hur enarne st likt grafcypresser omkring en
jttemausol?

S poetisk du r, Anders, jag bara tnker p hur hungerns kval frtr
mig, suckade hon, och lngtar att komma till folk ... nu r vi visst
nra.

Stigen blef bredare och de stodo verkligen snart framfr ett tmligen
stort halffrfallet tvvnings trhus, hvars dunkla och gardinlsa
fnster, likt en blind gubbes blick, tomt stirrade ut mot en grdsplan,
p hvilken man nnu kunde sknja tydliga spr af att den en gng varit
en trdgrd. Hr och dr tittade en frkrympt ros fram bland hga
tistelstnd; berberis och buxbom stredo om platsen med hagtorn och
njupon; solros, krusmynta och timjan bredde ut sig p lftrdens och
resedans bekostnad och p de forna gngarne vxte springrot och
vildklfver i bsta frstnd med kardborren och nsslan. Men p den
bristflliga gr trappans ledstnger slingrade sig ngra tynande rankor
af den vilda vinbusken, som stack in med sina yppigare grenar i remnorna
uppe vid taket, dr dagern lyste igenom och skvallrade om de rtionden,
under hvilka nordanvinden de kalla hst- och vinterntterna obehindradt
blst drigenom p sin vg fver hafven.

Mot sder beskuggades huset af en prktig rnn och ett par vldiga
lindar, sllsynta gster i nejden och planterade af gamle Erik --
nuvarande egarens far; de stodo nu i blom och spredo sin starka doft
vida omkring.

Hr ser obebodt ut och nd ser jag spr efter mnniskor, sade den
unge mannen, hr ligger en duk och dr borta hnger en hop klder till
torkning. Hall dr, r ngon hemma?

Ingen svarade. Helt nra i berget genljd hans rst och ekot tergaf
hans rop hastigt och med yttersta noggrannhet.

Han sprang upp fr den knakande trappan, tog den i ett par skutt och
slog p drren. Ingen ppnade. Endast en katt krp jamande fram under
trappan, krkte sin svarta rygg och satte sig liknjdt ned p ett af
trappstegen, dr han lngsamt och ordentligt brjade slicka sina feta
lr och sm mjuka tassar.

Jag tror att de ro dda, brummade hradshfdingen, kom och lt oss
g omkring huset, kanhnda det finnes folk i stallet eller fhuset, jag
hr ett vggur sl ngonstdes och en fgel kvittra dr inne ... titta
du in genom fnstret s lnge, n, hvad ser du?

Hon trippade fram, lyfte gratist upp sin vackra spetsgarnerade
sommarkldning, snrpte p munnen och med en min som prinsessan i sagan
gick hon med sm steg fram mot huset och tittade nyfiket in.

Hr bor folk, ropade hon, hr r gardiner, men jag ser ingenting fr
gardinerna, som tcka halfva fnstret.

Han skyndade ocks dit och frskte se, men det gick icke, -- blommorna
skymde bort utsikten, fnstret var stngdt och han kunde endast
tydligare hra kanariefgelns kvitter och se skenet frn ensbrasa, som
flammade dr inne midt i sommardagens solljus och vrme.

Ljliga persedlar det hr herrskapet, sade han, de gmma sig vl, men
ngonstdes mste de nd finnas. Kom, lt oss g vidare! De fortsatte
sin upptcktsresa allt mer och mer intresserade. I fhuset fanns
ingenting, de tomma bsen, af hvilka endast ett enda tycktes vara i
bruk, skvallrade om det lif, som idislande kreatur hr en gng frt, men
fven hr hade tiden, stormarne och regnet delagt och frstrt, utan
att ngon frskt att motarbeta frdelsens verk. Mossa och svamp grodde
fverallt, hr och dr hade en rutten planka gifvit dagern ett alltjmt
strre hl att titta in igenom, en hop murbruk, som fallit ner och nu
gaf rttor och grodor fri passage hit in, bildade stora, hvita hgar i
hrnen, jrnskrot, stock- och trbitar lgo fverallt i vgen, grna af
mgelsvamp och spridande en underlig unken lukt. Det var svrt att komma
fram, och allt skande var frgfves. Intet lefvande vsende fanns i
nrheten.

Ser du hr, sade hon, se en sdan ljlig ruin! Ett fragment af ett
litet stenhus, och fvervuxet med konvolver och hallonbuskar. Nej, se
sdana vackra rda br, jag mste ha dem!

Nu fick hon lif, sprang uppfr den lilla sandbacken till ruinen och
stod snart uppe bland buskarne, inbegripen i frsk att n de grenar,
som buro de vackraste bren. Han stod ett stycke ifrn och sg p,
frsjunken i betraktande af hennes fina och af en elegant korsett
vackert formade figur och de ngot bleka och skarpa men regelbundna
dragen, samt kom drvid att tnka p hur mycket bttre hon tog sig ut i
balsalen, hvars kvafva vrme gaf frg t hennes med poudre de riz
sminkade kinder och glans t hennes stora och matta gon med deras
underrand af vl applicerad touche.

I samma gonblick skrmdes de bda af ett starkt klingande skratt, som
ljd helt nra och som tycktes komma frn jorden; en drr, gmd under
ngra af de stora buskarne, som vxte fver ruinerna, ppnades sakta och
drur framtrdde en ung bondkvinna, som med hnderna i sidorna och
alltjmt skrattande p samma ra och bullrande stt blickade frn den
ene till den andre, som om hon haft framfr sig ngra utkldda
namnsdagsgratulanter af sitt eget stnd och icke dessa bda frskrmda
hufvudstadstyper, kldda efter sista modet och doftande af dyrbara
parfymer.

Den unga kvinnan hade svrt att hra upp med sitt skratt, men hon kom
sig dock slutligen fr och brjade att p det vnligaste nicka och
hlsa.

Goddag, fina, fina herrskap, sade hon, hvarifrn r dom? Hvem har
vist dom hit, fanns det en molntapp p himmelen, s kunde en tro dom
hade regnat ner. Hva ska' dom hr att gra?

Frun skulle ha' litet vatten ... eller, om det vore mjligt, litet
mjlk.

Men flickan rrde sig icke ur flcken, utan stod ideligen och stirrade
p ett p en gng vnligt och fnigt stt. Pltsligt, liksom fattad af
en inspiration, sprang hon fram, grep den unga frun i handen och drog
henne med sig mot huset till.

Hon skall f hva hon vill, mjlk eller brnvin eller brvatten, hva'
hon vill! Fosterfar och fostermor sofver och jag sprang ned i kllaren,
nr jag hrde rster, fr jag blef rdd att det var ryssen; men nr jag
sg herrn och mamselln, s blef jag s glad. Kom in bara, hr '
nyckeln. Nu kan vi gra hva' vi vill.

Motvilligt fljde den unga damen med sin fljeslagerska; dennas stora,
robusta, manhaftiga gestalt gjorde ett obehagligt intryck, och hennes
oskra blickar skrmde den lilla frun nnu mer. Kvinnans slarfviga drkt
och okammade mrka hr, som tofvade sig i tjocka ringlar omkring pannan,
hennes brunrda hy och den stora uppnsan, allt detta bidrog att gra
intrycket frnsttande. Om icke hennes leende varit s godt och gifvit
hela ansiktet en prgel af barnslighet, s hade den frmmande helt visst
skrikit till af rdsla.

Hradshfdingen fljde dem hack i hl, han beundrade den storvxta
bondkvinnans raska stt att rra sig, hennes kraftfulla kropps resliga
hllning och hennes hfters, armars och bens runda former ..., synd att
hennes sprk och stt var vildinnans -- hennes sjl lika litet utvecklad
som ett af skogens djurs. Kunde man tnka sig strre motsatser n dessa
tv, den ena en frfinad och frvekligad baldocka, bleksotsaktig och en
smula hysterisk, nr ngot gick henne emot, och den andra, fullkomligt
omedveten om allt i vrlden, undantagande naturen omkring henne, s att
hon icke ens frstod att vara generad fr sina stora, bara och smutsiga
ftter, sina nakna armar och nakna hals, illa skyld af det grofva
oblekta lintyget, som helt vrdslst var hopbundet fver det hghvlfda,
solbrnda brstet?

Kom fr all del med in, hviskade den unga frun till sin man, hon ser
ju ut som en mnniskoterska ... uh! har du parfym p din nsduk, min
cypre r fr svag?

De voro nu inne i ett slags salong med mbler, som en gng varit bde
moderna och nya, men som nu, belysta af sommarsolen, tydligt uppenbarade
sitt urblekta tillstnd och det sorgliga inflytande tiden utfvat p
dem. Hr och dr framskymtade en smula frgyllning p stolarnes och
soffans trvirke, och p resterna af fverdraget kunde man se att
tygerna, som anvndts drtill, varit dyrbara. En stor spegel med ram af
metall hngde liksom i skamvr bakom ett skp, spindelvfvar och damm
frdunklade dess vackert slipade yta, rost vanprydde infattningen och
ramens ornamenter. I ett af rummets hrn hade man arrangerat ett slags
garderob medelst en gardin, bestende af resterna af ett prktigt,
kinesiskt silkesdraperi, hvars mnster -- utfrdt i gobelinvf --
utgjordes af tskilliga onaturligt skapade fantasifglar, spatserande i
ett landskap af sm trd och stora blommor, hvilka tycktes vxa och ha
rot i en mrkvrdig sj af rosenrd kulr. Bakom denna gardin tittade
ett par smorldersstflar, ngra underkjolar och en rock fram; vidare
dolde den till hlften ngot porslin och en bunt groft ullgarn. Bredvid
allt detta stod, sttligt att skda, ett skp af bjrk med klocka, rdt
och gult till frgen och prydt med ngra vl mycket utspruckna rosor,
hvilka alla vnde sig mot skdaren, liksom en rad vl instruerade
landsortsaktrer i en sluttabl.

Flickan ppnade nnu en drr och tittade in, men uppgaf drvid ter
samma klangfulla, hejdlsa skratt som frut.

Di sofver som va di dda, ropade hon, och det fast hr finns
herrskap, som ' mycke' finare n guds nglar i kyrkan! Hr, hr! Vak
upp dammen, vak upp husbon', vak upp, ska di f se annat.

Skrik inte s hgt, frmanade hradshfdingen, vi g vr vg, lt dem
sofva!

Di ' dfva som stenar, trstade hon, och dammen r blind till. Men
nu ska di opp, om di s ngonsin ska opp.

Hon sprang fram till en stor stolpsng, som stod i hrnet af den stora
och rymliga stugan, och ryckte och ruskade i de tv gamla, hvilka lgo
dri, utan ngon som helst effekt.

Han r ttiofyra r, och hon ' visst snart nitti, berttade flickan,
och nu ' di som andra troll, b' han och hon, nr di ha ti' midda'
och kommit i softagena...

Hvem ' 'dammen', frgade frun, r det er mor?

Mamsell r stollig, skrattade hon. Mor? -- ! -- har jag mor? Hon '
husbonds madam, jag ' pigan. Di fick mej frn socknens fattiggrd, nr
jag inte kunde tala en gng. Sen har jag varit hr. Opp nu...

Det sista skrek hon i rat p gubben, som nu ryckte till, brjade rifva
sig i hufvudet och efter en stunds obeslutsamhet ppnade frst munnen
och s gonen.

Goddag, sade han fromt, s fort han orienterat sig litet, hvarifrn
' det hr herrskapet?

Di ' kommit frn sdersidan, ropade flickan, och jag gick och gmde
mig i potatiskllarn, men med detsamma hon dr klttra opp fr och
mjlka' hallona, s knep jag dem! Har bond sett s'nt smalt tabernakel
frr?

Ber om urskt att hon talar, som hon har frstnd, sade gubben, i det
han steg upp, hon ' inte riktig i hufvudet, men hon ' en snll ts,
och fast hon hr till de fvitska, gr hon sin grning liksom en
frstndig mnniska.

Han frde nu sina gster in i nnu ett tredje boningsrum, en stor och
kal sal med snderfallande gipsornamenter kring taket, hvilket p flera
stllen var s ottt, att regnet obehindradt tycktes finna vg
drigenom. De enda mbler, som funnos hr inne, utgjordes af ngra
hvitmlade stolar, tvenne enorma hrnsoffor med styfva karmar och hga
ryggstd, ett stort bord med raka ben och ngra kolossala,
mssingsbeslagna koffertar med hvlfda lock, om hvilka man ltt kunde f
den frestllningen att de egentligen vore likkistor, som stodo hr i
detta hvitkalkade gamla rum, fr att vnta p den yttersta dagen.

Gubben torkade med sin skrynkliga hand dammet frn soffan, bjd sina
gster taga plats och skickade flickan ut efter mjlk.

Medan den unge hradshfdingen frundrad sg sig omkring, och hans
hustru frgfves frskte gra sig frstdd af den gamle, betraktade
denne med en egendomlig, skarp blick msom den unga kvinnan och msom
hennes man. Slutligen nickade han frnjd, liksom ville han sga: jo,
det r snlla mnniskor, af dem har jag intet ondt att frukta!

Hans gestalt var mager och lutande, och sg ut, som om den varit
fverdragen med pergament, hvilket hr och dr, t. ex. vid munnen,
kommit att sitta ngot snedt. Han var lng som en humlestr och med
ngonting fromt och undfallande i sitt vsen. Han talade slpande och
liksom med mda, men tonfallet var behagligt och orden hfliga. Nr han
icke talade, sg det ut, som om han hll p att tappa underlppen.

Sedan flickan kommit med mjlken, ppnade hradshfdingen
konversationen, och det mrktes snart att hans koncisa uttal och klara
genomtrngande organ godt kunde frnimmas af den gamle, som med ltthet
tycktes frst honom.

Sedan den unge mannen omtalat hvem han var och dokumenterat sig ssom
den, hvilken hjlpt lotsen Erikson till rtta i hans tvisteml med
skutan Fortunas kapten, vann han den gamles hjrta fullkomligt och fick
veta Norrskrs historia -- tminstone de yttre konturerna draf. Fr
nra hundra r sen, berttade gubben, gdes n af en sjkapten, hvars
far kpt den fr en spottstyfver. Sjkaptenen hade p sina resor skaffat
sig en stor frmgenhet och en ung hustru, som det var det egendomliga
med att hon ocks var en annans. Elakt folk sade, att det var med
frmgenheten som med hustrun -- och uti dessa mindre behagliga
omstndigheter kunde man finna en frklaring, hvarfr han hade valt en
s ensam plats, lngt frn vrlden, ute i vida hafvet, till sin boning.

Hur som helst, kaptenens skutor kommo och gingo, ngra bragte jord och
plankor, andra dyrbarare last. Den klippkantade n, omgifven som den var
af ett naturligt fstningsverk af granit och otillgnglig fr de
frmmande, som icke knde till hamnen, var skyddad fven fr
hafsvindarne och gaf den kloke och flitige jordbrukaren god ln fr sitt
arbete. Dalen var redan frut brdig, ek och bjrk trifdes hr nere,
medan p hjderna tallen och granen vxte. Rnnen, strandalen och aspen
grnskade, knoppades och blommade p hjder och sluttningar, den vilda
rosen doftade, och nr sedan en del af skogen omordnades till park och
kaptenen planterade bok och lind, gick vl den frsta trdsorten ut, men
den andra grodde, slog rot och vxte upp samt blef stor och vldig.

D fr tiden var den vstra delen af n ker och ng. Kaptenen uppfrde
ett fhus fr sina kor, ett stall fr sina hstar och fr, och ett
boningshus p sexton rum fr sin familj och sitt folk.

Hr inne hll man bde gudstjnst och supgillen, allt som det fll
sig... Nr skutorna kommo hem frn frmmande land, spelade kapten sjlf
upp till dans p sin fiol, och s dracks det och sjngs och festades
dagen om och natten och dagen drp med. Det var ett gudlst lefverne
och det tog sin nda med frskrckelse...

Var ni med d? frgade hradshfdingen. efter ni vet allt det dr?

Det var fr hundra r sen, svarade den gamle, men min far var matros
den tiden, och han var med om ett och hvarje, han. Det var oroliga tider
d, och mycket fick ske, som nu inte fr passera; men en vacker dag kom
det folk frn sta'n till n, och nr di hade talat med kapten, lr det
ha varit, som om fan hade farit i kroppen p honom. Han for ifrn allt
ihop, tog med sig hva' han kunde, frstrde hva' han kom t och slde
resten till min farbror, en fiskare, som inte hade barn och som hade
lagt af lite' p kistbotten. Nr han dog, rfde far grden. Men d var
den inte mycket vrd mera. Far frstod sig heller inte p jordbruk --
det gick som det kunde och nr jag kom till, frstod jag det inte heller
bttre, utan lt allt frfalla nnu mer; fr resten tyckte jag mer om
att fiska och lta Anders Erikson slja fisken i stan. Hustru min r
Anders dotter frsts; frr hade vi fem kor och en hst -- nu ha' vi
bara en ko och Fjollelena.

r det er piga -- hon dr borta?

Ja, vr piga, och vi ha tagit henne till fosterdotter -- hon heter
Fjollelena, det namnet hade hon ftt i fattighuset. Men hon tycker allt
om oss gamla, som om hon vore vr egen... Vi hade en gng en egen
dotter, men hon ' borta.

Det ryckte till omkring den gamles mun och rsten liksom stockade sig i
halsen p honom. P en stund kunde han ej fortstta.

S tog vi henne hr frn socknen; det var ett kristligt verk att ta opp
henne, sa's det. Vra tv sner ' resta till Amerika fr femti, sexti
r sen ... nu ' vi ensamma.

N, hvem skter jordbruket; jag sg ju en rgker, flere ngar, ett
rtland, ett potatisland och en rofker ... hvarifrn fr ni hst till
det?

Lena, som nu kom in och hrde de sista orden, stllde sig bredbent och
med armarne i sidan framfr dem och sade i karlavulen ton:

Hst! hr ' hst! Jag drar plogen, jag sr och jag skrdar. Hva' ska'
en med hst! hr ' en, som ' starkare.

Hon yttrade de sista orden med en ton af ytterligt frakt.

Det ' sant, sade gubben, hon drar, och jag tror inte vra hstar va'
bttre.

Hvem skter hushllet ... r det gumman?

Flickan svarade skyndsamt:

' herrn galn, gumman? Jag skter om kon, bakar, krnar och kokar. Jag
har ocks frena och det allra bsta af allt, svinet, mitt kra
gullhjrta, han heter Hvitklas och ' min kresta.

Hon fiskar ocks ibland, berttade gubben, s hon ' bra att ha ...,
skulle hon bara f vara fr sig sjlf och med oss och aldrig se
frmmande ... tminstone inte manspersoner, som pratar dumheter och
narrar henne till allehanda s...

Hvad d, frgade hradshfdingen, mot sin vilja intresserad. Gubben
bjde sig mot sin gst och hviskade honom ngra ord i rat.

Jag ' bttre n hst och karl, jag --, skrt flickan, och starkare
n tre vanliga bonddrngar tillsammans! Och supa tl jag vrre n den
vrsta suput, och jag kan nd arbeta och g rak, jag.

Nr det ibland om somrarne kommer sjmn eller andra karlar hit, kan
herrn tro, att vi ' ledsna, sade gubben, fr d ha vi inga hnder med
henne. Hon tror allt hvad di sger... Hon har s svagt hjrta,
flickstackarn, och nr en pratar tok med 'na, s menar hon det ' som
prstens ord s sant.

Gubbens hufvud brjade nu skaka, som om det suttit lst. Ja, tillade
han, hon har svagt hufvud och svagt hjrta, men snll ' hon.

Jessus ja, det ' sanning hva' bond' sger, hvart endaste ord,
frskrade Lena med den uppriktigaste min i vrlden, jag har svagt
hjrta. Di kan f mig till att g genom eld, nr di talar goda ord, ja,
genom brinnande eldslgor. Jag ' s glad, nr en smeker mig och '
snll vid mig, stackare, som ' fjollig. Jag kan rifva ut hjrtat ur
brstet fr de goda mnniskorna. Men den, som ' ond och plgar ett
oskyldigt vsen, den har jag stor lust att tukta. Det var en kring hr,
som stngde in katten i sumpen och ville drnka den -- henne skulle jag
ha strypt, om hon inte skyndat sig och slppt krket lst igen. Men bst
lyder jag manfolk, Herre Gud, vackra och beskedliga manfolk, som han
dr.

Tig, Fjollelena, sade gubben och htte t henne med knytnfven, tig,
eljest fr du hra knallhatten... G ut!

Denna ljliga hotelse tycktes gra verkan. Lena drog sig undan och gick
lngsamt ut, tittande efter sig och halfsjungande.

Hon ' alltid tjnstvillig och lydig, berttade den gamle, uppoffrar
sig sjlf och ' god bde mot mor och mig; om ocks mor ' knarrig och
vresig, ' Lena munter och foglig. Men hon har sina ryck, stackars
flicka, d hon ' som ifrn vettet. Det kommer p'na s dr hvar sommar
den hr tiden, nr det ' varmt och vackert, just den hr tiden ... nr
trna dr st i blom.

Hvad vill det sga, frgade unga frun, hvilka trd?

Lindarne. Hon blir sjuk af lukten. Inte frstr jag, hur det gr till,
men p kvllarne sdana hr dagar stiger blodet visst t hufvu't p
henne, och d brjar hon p grta och tjuta, och kastar sig ned under
tr't dr, som vore hon p kyrkogln, och s gr hon p natten igenom.
Vill en d vara vnlig mot henne, s ' hon s tacksam och kysser
hnderna p en, men -- tokig ' hon riktigt reelt nd. Men mor -- henne
tl hon inte, nr hon ' p det humret, och farlig ' hon att reta. Det
' bst man lter henne hllas, s gr det fver p ett par dar. Vi gr
nu hr och vntar ... det kommer vl i draget. Det r drfr hon har
varit s besynnerlig i dag. Det kan ju komma nr som helst, jag r glad,
om det inte bryter ut i afton ... ja, -- gubben ref sig i hufvudet och
sg mkta generad ut, ja, bara hon hller sig i skinnet, s lnge
herrskapet ' hr, s ' det bra. Det ' drfr vi inte ' s glada t
frmmande, som vi eljes skulle vara, si, go'a hradshfdingen, bara
drfr...

Vinken var tydlig nog. De unga tu stego upp, tackade gubben fr hans
meddelsamhet och begfvo sig stad. S fort de ntt stigen, sgo de nnu
en gng tillbaka p det ldriga huset och dess lderstigne egare, som
alltjmt stod p trappan med sitt lnga gra hr viftande fr vinden,
lutande och fallfrdig liksom byggnaden, omyndig och hjlpls som ett
fvergifvet barn. S smningom bortskymdes hans bild fr deras blickar,
och de lmnade bakom sig den igenvuxna trdgrden, parken och skogen.

Lena sgo de ej till frrn i det gonblick, d de sttte bten ut frn
land. D kom en liten rund sten susande genom luften och trffade den
unga frun p hgsta toppen af hennes hga blomsterprydda hatt, som fll
i vattnet och till hlften frstrd fiskades upp af hradshfdingen. P
en af klipporna sg man i samma stund fliken af Lenas fladdrande kjol
och hrde hennes skratt, som bars af den ltta luften likt ljudet af en
sjfgel.

Men grtande och klagande satt unga frun i bten utan hatt och med de
brnda lockarne i oordning, under det att den stackars mannen rodde af
alla krafter fr att i tid komma hem och f henne i sng efter denna
anstrngande och fventyrliga frd. Hennes sinne var i jsning, Lena
hade gjort ett ytterst plgsamt intryck p henne, denna ra
naturmnniska inverkade lika antipatiskt p det bortskmda
hufvudstadsbarnet, som om hon varit en chimpans eller ngot annat
apartadt vsende i ett menageri, och detta intryck minskades ingalunda
af den sista hlsningen. Hon knde att stenen, slungad med sker hand
fr att frstra detta msterverk af en modehandlerskas allra sista,
vgade nyck, var en lika vltalig som stum protest mot hennes koketteri
och ffnga. Och p samma gng upprrdes hon fver att hennes man med s
ofrstlld beundran betraktat jttinnan och hrt berttelsen om hennes
bedrifter. Efter en tv timmars lng rodd, ackompagnerad af en jmn
treflods sakta drypande, ndde de ndtligen Alberga, hvarest ngra
minuter efter deras hemkomst hela huset var i rrelse och husfolket likt
yra hns sprang upp och ned, med fverstinnan i spetsen, frn frsta
vningen och till den andra fr att skaffa den beklagansvrda unga frun,
som hade sin svra migrn, liten lindring. Droppflaskor, piller,
pulver, ter och oljor drogos fram och det ngade af kamomill, kamfert,
terpentin och dylikt, nda tills fram mot aftonen belladonna och morfin
anskaffades, sedan senapsdegar och allt det friga visat sig vara utan
verkan.

Men i sitt stilla sinne svor hradshvdingen en helig ed att han aldrig
i sitt lif -- blefve han n hundra r -- skulle fra sin hustru ut p
fventyr till hafsklippor, bebodda af halfciviliserade mnniskor, nej,
icke om han s visste att han dr ute bland dessa vilda klippholmar
kunde finna sjlfva lycksalighetens ! Nej, aldrig, aldrig mera!

       *       *       *       *       *

Om fredagarne hade man alltid frmmande till middag hos assessorns,
ngra framstende familjer, ngra lofvande unga jurister, ett par
obligatoriska gamla tanter tillhrande tjocka slkten och en eller
annan ung flicka af ldsta dotterns allra bsta vnners ingalunda ringa
skara. Pappa hade nu sina fyratiofem r p nacken, hade lagt p hullet,
skaffat sig isterhaka och helskgg samt mist hret midt p hufvudet. Han
var det goda lynnet personifieradt, tlde allt, urskuldade allt, och
spelade evangeliets roll i hemmet lika konsekvent som stackars mamma
spelade lagens. Sjutton rs ktenskap hade dock icke tagit s hrdt p
henne. Hon var nnu vacker oaktadt sina trettiosex r och en
beklagansvrd gift kvinnas alla lidanden. Men man kunde icke sga henne
en obehagligare kompliment n att hon sg frisk ut. Med en verkligt
djupt knd smrta beklagade hon sig fver sina kinders rosiga frg, som
bara kom folk att tro henne vara vid bsta hlsa ofta, d hon led som
vrst, fver sina gons glans och klarhet, som tvrtom just borde bevisa
ett slags inre feber, med ett ord, hon fann i sin yttre personlighets
blomstrande tillstnd en ytterligare anledning att klaga fver skenets
bedrglighet, hvilket icke ens unnade henne sin samtids mma medlidande.

Som en martyr slpade hon sig frn bal till bal, frn sup till sup.
Som nygift hade hon med en ytterst excentriskt sammankonstruerad logik
skt bevisa vrlden att hon endast fortsatte sin flicktids glada
salongslif, drfr att hrt mste s fr mannens skull! Hur han n
protesterade, hjlpte det icke, de _mste_ ut, fr _hans_ skull. Hon,
som icke lskade ngot hgre n stillheten i hemmet, friden, ensamheten,
hon mste ut, det var hennes plikt mot honom. Hur mycket han n bad
henne att _fr hans skull_ stanna hemma, drillade hon det alltid
drhn att han mste ge efter, och de lefde som andra -- liksom om
sllskapslifvet var det enda lif, som var vrdt att lefva...

S kommo nya frhllanden, nya prfningar och med dem unga fruns
verkliga martyrskap. Det ldsta barnet var en dotter och vid hennes
fdelse var det en uppstndelse i huset, som om yttersta dagen hade
kommit. Nu kunde den unga modern hvarken g eller st i mnader, men
alla andra fingo i stllet lra sig bde att g och st efter det mest
suckande och kvidande kommando i vrlden. Medan barnet ammades, mste
modern genomg kur efter kur. Lkaren var en elastisk person,
tillgnglig fr mma tacksamma blickar och sta ord. Man mste lta
patienten frska en champagnekur p grund af denna kraftlshet, som
hotade att ej vilja gifva med sig.

Och en ostronkur ... det var litet dyrt, men icke fr dyrt fr att
tervinna en s dyrbar hlsa.

Nr vintern kom, var hon terstlld ... naturligtvis icke rask, nej,
lngt drifrn, men hon mste tvinga sig till att g p en bal hos
justitieministerns, en soire hos generalens, och sjlfva fingo de ju
naturligtvis ocks lof...

Det andra och tredje barnet kom, nu hjlpte det icke mera att pjoska i
hemmet. Hon mste om sommaren resa till badorter med en tant som
frklde; Anders, den odrgligt friske Anders, skulle stanna hemma och
arbeta, han kunde se om barnen, han, som hade krafter, inte hade man ju
rd att resa alla, och dessutom ville doktorn att hon under dessa korta
frsvinnande somrar skulle vara alldeles i ro, fri bde frn man och
barn, eljest var det ju ingen hvila. --

Badorterna inom landet voro dock icke tillfyllestgrande. Man mste
frska Wiesbaden, Ems och Trouville. Det var en stor sorg att vara
tvungen att s ofta lmna det kra hemmet och de lskade sm, men
hlsan, den dyrbara hlsan! Assessorn gjorde frestllningar, talade
frnuft, bad i sin krleks namn, kallade alla mhetens gudar, men
frgfves! fversvmmande trefloder, nervattacker och svimningar voro
hans straff, och dagen drp for stackars mamma ut till sina
fournissrer, en smula blek efter trarne och med en liten tck mrk
skugga under gonen men eljest underbart fort restituerad, medan den
lycklige Anders' hr synbarligen blef allt tunnare och rynkorna i pannan
allt djupare, fastn hans goda och rliga gon alltjmt bibehllo sitt
uttryck af mildhet och vnlighet.

Ja, nu satt man i assessorns grna arbetsrum vid eftermiddagskaffet.
Flickorna spelade  quatre mains i salongen, och juristerna disputerade.
I chslongen satt stackars mamma vid sin sista doktors sida och
broderade p en duk af gulbrun plysch med silke och guldtrd. Man talade
just om tskilliga ml frn tings- och rttssalare, och unge stling, en
tmligen viktig och stortlig grngling, som ansgs ssom en blifvande
kapacitet, utbredde sig om ett intressant brottml, som nu lifligt
diskuterades i juridiska kretsar, och han hrdes uppmrksamt af alla,
utom af doktorn, som emellant skte med sin patient tala om mera etiska
mnen, fr att slippa hra p de dr odrgliga kriminalhistorierna, som
gr en sjuk, d man bara tnker ditt, ssom stackars mamma dyrt
frskrade.

Min fasta fvertygelse r, sade stling i orerande ton och slog ut
handen som en prst infr sin frsamling, -- min fvertygelse r, att
vi hr st framfr en riktigt inslipad sklm. Den s kallade
frmildrande omstndigheten tyckes mig tvrt om vara frsvrande. Och
min tro r att bland hundra brottslingar nittionio p frhand arrangera
t sig en eller annan frmildrande omstndighet, som de sedermera hlla
fast vid med en konsekvens och seghet, som bedrar den alltfr
bldhjrtade domaren och ofta fr till och med rttens vaknaste
medlemmar bakom ljuset.

Hvad r det frgan om? Fru Elisabet sg upp med sina vackra gon p
den unge mannen, det r vl inte ngot alltfr otckt igen, vill jag
hoppas?

nej, inte s vrst, svarade stling, bara en kvinna, som bevisligen
har anlagt mordbrand och misstankes fr att ha tagit lifvet af sitt
barn, men som gr sig till, som om hon vore otillrknelig och visar en
slughet och illmarighet under frhren, som r alldeles frappant.

P hvilka grunder hvilar misstanken? frgade med likgiltig rst
assessorn, som just hll p att med en sl pennknif snoppa sin cigarr.

Jo, farbror skall veta att hon fick barnet p aftonen ngra timmar
efter det hon tndt p brasan, ett friskt och sundt barn, som hon ett
dygn drefter sjlf begrafde, utan att svara p folkets frgor, hvarfr
hon gjorde det.

Men det har vl varit lkareunderskning om saken, s att sanningen
kommit fram? frgade doktorn.

Det drjde en vecka, innan hon kunde frms att sga, hvar hon grft
ned barnet, berttade stling, och d var liket i ett sdant
tillstnd, att det var svrt att bedma ddsorsaken. Det fanns fr
resten intet tecken till yttre vld. Doktor Pil var till och med s
lskvrd, att han gissade p en strup- eller lungsjukdom. Sjlf ger hon
ingen ledning ... man fr frska gissa sig fram. Ja, det r modernt i
vra dagar att skjuta skulden p vissa frmodade abnormiteter hos den
brottsliga, ett mode, sm fr resten brjar att bli tmligen frldradt,
tyckes det mig! P det viset ha vi icke mer ngra samhllsvdliga
individer i vra fngelser utan idel patienter, som vi ska krusa fr,
passa upp och st p t fr. Har jag en ovn, som jag vill ha ur vgen,
behfver jag bara stlla till en liten vift, i skydd hvaraf jag ltsar
vara otillrknelig, och s har jag strax skaffat mig frmildrande
omstndigheter. Ett rus r det populraste. En liten lyftning och
mordet r till hlften urskuldadt. Kan jag f folk att tro att jag i
hvardagslag r en smula bizarr eller originel, att jag iblandar
excentrisk, fantastisk och har vilda ider, ja, s kan jag utan risk ta'
lifvet af en eller flere af dem jag vill ha ur vgen. r jag en lat,
utfattig krabat, s str mig alltid en god affr ppen, den att rna och
mrda -- i fyllan frsts! S kommer jag fast, frklaras till hlften
urskuldad fr rusets skull, fr en sund och fri bostad, god mat,
ordentliga klder, lagom med arbete och en charmant trdgrd att
promenera i efter badet. Mot en dusr kan jag kanske till och med skaffa
mig mina havana och min mokka ... det enda, snart sagdt, som r
frbjudet ... ja, ja, de ro afundsvrda, dessa gentlemen of the
prisons, som s rikt skrda utan att s och som kldas likt Salomos
liljor utan att de arbeta.

Hela sllskapet skrattade. stlings paradoxer roade dem alla, endast
assessorn, som tagit sig ngra veckors semester frn tjnsten, hade
grna sett att samtalet ftt en annan riktning.

Hvem r det denna gng, som r den lyckliga? frgade doktorn. Jag
tyckte ni talade om en kvinna -- jag hoppas hon frstr att uppskatta
sin af er afundade lott att f bo fritt och fdas med god mat i
gallerhotellet borta vid rdhuset?

Jo, det r en landstrykerska, frsts, hon kallas madam Johnson -- hon
kommer senast frn Amerika ... men sen dess har hon stllt till en hel
hop hr hemma, med hjlp af det vlsignade brnnvinet frsts! Oleander,
vr filantrop dr uppe, har naturligtvis frskt gra svart till hvitt,
och att hon icke flugit bort med de hvita vingar, som hans omtalade
mnniskokrlek kldt henne uti, r hgst mrkvrdigt. Fr tillfallet har
han semester, han med, s nu hoppas jag hon fr ln, s som hon
frtjnt.

Har notarien sett henne, frgade assessorskan, hon ser vl ryslig
ut?

Som en tatterska! Ja, jag har inte sett henne sjlf, frklarade
stling, liksom i frbigende, men kamraterna ha haft henne till
benget pseende. Hon skall ha' en figur som en dockarbetare och krafter
som di? filisteers baneman. Och ett humr! Ingen kan f ett ord ur
henne, nr hon inte sjlf behagar, inte en enda af vaktmstarne kan
beveka henne att tala! Det fatala fr frsvararen r att hon begr
tvetalan, s fort hon ppnar mun, och ljuger som en hst! Nr en
mnniska med hennes krafter -- hon lr ha' lyft upp en af konstaplarne
p ett bord hromdagen, bara som ett slags smekning -- inte vill vara
beskedlig, skall hon gras oskadlig, sges det. Ja, mycket bra, men
hvad kostar det dr oskadliggrandet staten? S mycket att det icke
finnes rd att understdja de arbetsamma, de s kallade goda, de
fattiga, som _icke_ gra illa. Man slsar p de obotlige frbrytarne,
och lter dem, som vilja det goda, g arbetslsa i dessa maskinarbetande
tider, tills de svlta ihjl, taga lifvet af sig eller besluta sig fr
en eller annan af de kriminella sporter, som lna sig bttre.

Hvad vill d min unge bror gra utaf de fngar, som han kallar
ofrbtterlige eller obotlige? frgade assessorn med en skrpa i tonen,
som han redan de frsta ren af sitt ktenskap funnit fr godt att lgga
bort -- fr husfredens skull, men som ngon gng s hr dk upp igen,
nr han talade med frmmande.

Frlt, kre farbror, jag knner farbrors goda filantropiska hjrta,
skrattade den unge mannen, och vet att jag misshagar, men enligt min
sigt borde man i stor dosis gifva de hopplse detsamma, som doktorn
ordinerar i liten dosis t sina patienter, nmligen morfin. S och s
mycket till morgon, s och s mycket till middag, och mot afton, om de
inte ngra sig, sista smrjelsen. Om aspiranterna till de goda
friplatserna i det af doktorn s kallade gallerhotellet finge veta att
det gllde deras eget lif, d de vilja taga andras, s skulle de betacka
sig.

Hvad ni r fr en cynisk mnniska! utropade frun. Men det finnes en
liten smula sanning dri. Min kre man, han r alltid _fr_ mild, nr
det gller sdana dr odgor ... ack ... men sjukdom och de lidanden,
som trffa finare konstruerade naturer, dem har han ingen sympati fr.
Det r drfr att han saknar nerver.

Kra min vn, tacka du Gud fr det, menade assessorn och slog i likr
t stling. Hr ha vi en frmildrande omstndighet, fortfor han, lt
oss dricka. Lt flickorna komma in, s f de ett glas med! Och s kan
Wetterman sjunga en liten visa fr oss, bara inte fr sorglig. En
riktigt munter vill vi ha. Toreadorn eller Jtten eller ngon annan
hurtig visa, helst en rlig gammal Bellman.

Ack, suckade fru Elisabet och steg upp, en sdan smak. Jag trstar
efter Schumann, Wagner eller Bruch, jag. Och man bjuder mig Jtten. --
Kom, doktor, lt oss g in i salongen, det r inte vrdt att de unga
flickorna ro alltfr lnge allena.

De gingo ut. Doktorn sg med en forskande, p en gng artig och kritisk
blick p husets fru, men hon mrkte det icke, utan fortsatte:

Ser ni, jag r ju vrdsligt taladt en afundsvrd hustru, min man har
det dlaste, prktigaste hjrta och allt det dr ... men han frstr mig
icke, han r inte begfvad, hans vyer g inte utfver hans
mbetsplikter. Och jag -- jag r en konstnrsnatur, ack! som kommit p en
ortt plats i lifvet!

De voro nu i salongen. Vid flygeln satt frken Anna och skte pminna
sig en Lied ohne Worte utantill. Det var skumt i det stora, vackra
rummet, brasan hll p att slockna och endast ett af rda sidenskrmar
dmpadt sken frn de eleganta lamporna belyste obestmdt mblerna,
dekorationsvxternas prktiga blad och profilen af en Venus i hvit
marmor.

Allt var varmt och vackert hr inne, det doftade frn mattan, som nyss
blifvit bestnkt med frisk eau de cologne, draperier och sidengardiner
borttogo eller frmildrade en del af den starktonande flygelns
resonnans, vackra mlningar hngde p vggen och mjuka emmor inbjdo
till hvila och angenm ro vid bord, fulla af planscher, bcker eller
konstfreml.

Den unga flickan, nnu blek, skranglig och liksom ledls, steg upp frn
pianot och bad modern att sjunga ngot fr dem.

Fru Elisabet sjng utmrkt, sades det, och alla beundrade henne, bde
de, som icke frstodo, och de, som trodde sig frst. Hon var en af
dessa lyckliga dilettanter, hvilkas fel ignoreras och hvilkas
frtjnster man fverdrifver, en af dem, hvilkas frtrfflighet blifvit
ett oomkullrunkeligt faktum, som det vore en hdelse att vilja betvifla
-- till och med rakt emot ett sundt frnufts vittnesbrd.

Hon sjng. Den ene efter den andre af herrarne kom in ifrn herrummet,
assessorn sist; han lemnade icke utan saknad sitt likrglas, det satte
honom alltid i bsta humr, ocks d det eljest gtt honom emot.

Man lyssnade till de vackra, med sjlfsker abandon utslungade tonerna,
det dramatiska fredraget, det ngot ansprksfullt magnifika
ackompagnementet. Alla sutto andlsa, doktorn beundrade sin patients
prktiga lungor och mrkvrdiga styrka. Ack, tnkte han, hvilken lycklig
mnniska, hur afundsvrd r hon icke! Hon beundrar sig sjlf i frsta
rummet, och i det andra rummet ter sig sjlf! Sedan kommer den friga
vrlden! Hur njuta icke sdana mnniskor af tillvarons stma, i
synnerhet d de som hon ro frmgna, ansedda, raska och friska! Fr dem
r vrldens goda till, de andra, de sjuka, de fattiga, de elndiga -- de
f skrda hvad de sjlfva stt, d. v. s. olycka, lidande och sorg. Att
det fr de lyckliga r ltt att vara dygdiga -- det tnker man icke p,
allra minst hur svrt det r att g p dygdens vg, nr
omstndigheterna, olyckan, det tvingar en in p frvillelsernas stig.
Ja -- sjung du -- och beklaga dig fver dina olyckor nsta minut! Den,
som bara finge sga dig sanningen en gng! Men nej, den visan sjunger
ingen hr! Ni lyckljga!...

Nr sngen var slut, fverhljdes frun af komplimenter, doktorn var
drvid den mest entusiastiske. Och man skildes klockan elfva efter en
angenm och behaglig dag, mtta, tillfreds, med Brahms sista snger
nnu genljudande fr hrare, som hrt men icke frsttt, som icke
frsttt men nd trott, och saliga i sin tro, uppbyggda och stolta,
gingo hem att i mjuka sngar hvila efter hvilan, drmma efter njutningen
och vakna fr att njuta vidare dagen drp och en ondlighet af dagar
drefter, alltjmt, alltjmt.

       *       *       *       *       *

Morgonen var grdaskig och fuktig. Inne p den trnga grden var
stenlggningen ojmn och assessorn, som var tmligen korpulent, hade
svrt att g p de slippriga stenarne; det var drfr ndvndigt att
fngelsets direktr hjlpte honom, i synnerhet som han icke knde vgen
till den afdelning besket gllde.

Direktren gick och ursktade sig fr rnnstenarnes tillstnd, fr
luften hr inne, fr trappornas tillflliga bristfllighet och
renhllningen i korridoren, som i dag var allt annat n mnstergill,
alltsammans i anledning af vissa utaf underbeflets olydnad,
missfrstnd eller dumhet. Om han bara vetat att assessorn sjlf, och
just i dag, en lrdag, ville gra anstalten den ran!

Han krumbuktade sig, talade med lnga affekterade uppehll, bockade sig,
nr det passade och icke passade och utdelade dessemellan i frbigende
strnga ordres till de vktare, som de rkade mta.

N:r 67, fram med nycklarne till 67! sade han till en kraftig
uppsyningsman med ett ansikte som en f. d. frbrytare. Herr assessorn
vill se 67, har hon ftt mat i dag?

Strtrfvare-ansiktet ptog sig sin skenheligaste min, tungan slickade
lpparne, han smlog och svarade, att 67 ftt den goda maten, men inte
velat smaka den, s lcker den n var.

Ack ja, herr assessor, suckade direktrn, hederliga mnniskor f
minsann inte s god mat, drfr vill de inte heller hrifrn, och nr de
slppas lsa, gr de hvad de kan fr att snart komma in igen. Men hon
hr, hon r, ack herre Gud, s frhrdad.

Ni kan vnta utanfr, jag vill tala med henne ensam.

Direktren spjrnade emot. Det var visst inte rdligt, hon kunde ltt
gra assessorn illa. En otck person, 67-an, farlig och gemen, -- vore
det nd inte bst att han var med sjlf, s att de tminstone voro tv,
ifall ngot hnde?

Assessorn mottog varningarna med en tmligen likgiltig blick, tog sjlf
nyckeln, lste upp till 67 och gick in.

Det var en cell med ett litet gallerfnster uppe vid taket. En sng med
en madrass, en hrd kudde och en filt, vid sngen ett bord, det var hela
mblemanget. Och p sngen till hlften framstupa, med ansiktet vndt
mot vggen och orrlig som en sten, lg en vldig, kantig
kvinnogestalt, kldd i en brungr, lng kjol och trja, hret afrakadt
som p en man.

Skymningen hr inne var s stark, att assessorn i brjan icke kunde
urskilja ngot. En svag ljusglimt fll ned och belyste ett stycke af den
bara nacken, som i sin underliga bruna lifsfrg kraftigt kontrasterade
mot tygets dda gr kulr. Man kunde se ett lifvets och hlsans
vittnesbrd redan p denna strimma hud, och att den kropp, som nu lg
utstrckt dr som en dd, med en enda rrelse skulle kunna krossa bordet
och sngen, om den s ville.

Assessorn vntade en minut. Str jag er? sade han om en stund, och
hans melodiska rst med dess humana, milda tonfall ljd med en vacker
klang i den dystra cellen.

D han icke fick ngot svar, upprepade han sin frga. D vnde hon sig
hftigt om, reste sig halft upp i sngen och sg upp med sina rdkantade
gon, frskrmd och med en misstnksam, orolig och brinnande blick.

Var inte ledsen, sade assessorn, jag menar vl med er, ni behfver
icke frsvara er eller tnka att jag vill er illa.

Frsvara mig ... hvad han pratar, hviskade hon, ser han inte att jag
har trjan p, tror han jag vill rifva kronans klder i tu, nej -- jag
frsvarar mig inte. Han kan sl till, om han vill.

Assessorn sg nu att hon var kldd i spnntrja; det var en af de nya
vnliga tgrder som man vidtagit, kedjorna brukades icke mera hrute.

Sitt nu, sade han, och tala om fr mig hvad ni har p hjrtat, sen
skall jag gra hvad jag kan fr er.

' han prst, s packa sig ut, sade kvinnan med starkare rst, jag
tl inte prster, di predika inte ett ord, som ' annat n lgn; kom
inte och tala om straff och frdmelse och nger och frltelse! Jag
ngrar mig inte, ngrar ingenting. G bort han, jag vill inte se
honom...

Jag r inte prst, var nu bara snll och lt oss talas vid.

Hon ville inte hra. S ' han vl doktor och vill ha' mig till galen.
Det ' han! Men det vill inte jag, nej inte, inte, inte! Jag ' inte
galen och inte sjuk, jag ' bara frdrfvad och s dlig att ni grna
kan ta' lifvet af mig, bara det sker fort. Jag vill d, fr det hr str
jag inte ut med. Men det skall g fort, fort, fr det ' s uselt hr i
det hr instngda hlet, s uselt att jag inte kan lefva hr. Om natten
och om dagen! Och bara de hr vggarne -- och de hr elaka mnniskorna
och djfvulen sjlf, som kommer och nstan skrmmer ihjl mig.

Hon knt sina hnder och stirrade framfr sig. Hennes vldiga brst
hfde sig tungt, hon suckade och stnade, som om hon bar p en tung
brda.

Ses, lugna sig nu, Lena, sade assessorn och gick nrmare. Jag r ju
en gammal bekant till dig, vet jag. Minns du den sommaren fr sjutton r
se'n, d du bodde hos gamle Eriks p Lindn vid Norrskr? D var du en
ung, frisk flicka och jag trodde inte, att du skulle sluta s hr. Jag
r domare hr i staden nu, men har ledighet ... nr jag hrde din
historia, visste jag inte hvem du var, men s brjade jag att tnka
efter och beslt att g och se till dig, innan din dom faller. Knner du
igen mig?

Hvar ' hon, som hade den dr hatten? frgade Lena, men fortsatte utan
att vnta p svar: Jag har ngrat att jag kastade den dr sten, ngrat
det tusen gnger!

Du har ett hrdt sinne, Lena, har du inte ngrat annat n det, s...
Men sitt nu stilla -- och maka t dig, s stter jag mig bredvid dig --
tala om hur det har gtt fr dig, du ser nu sjlf -- jag kommer som din
vn.

Tnk! -- Herrn sitter bredvid Lena, herrn gr sig s gemen, att han
talar till en usling liksom till en annan mnniska, herrn, som ' s
hg! Herre Gud, att jag sku' upplefva det!

Hon suckade och snyftade, snart upplste sig dock hennes oro i en
treflod, som s smningom upphrde och efterfljdes af en lugnare
sinnesstmning.

Han talade till henne om gamle Eriks, om hennes ungdom och om det
stlle, dr hon uppvuxit; emellant fll hon in med ett och annat fr
att rtta honom, och han fick p detta vis en obetydlig ledning, som
ndock kunde ge honom en smula klarhet vid bedmandet af henne under de
senare ren af hennes lif.

Du vxte upp dr borta p n och drjde dr, tills du var gamla
flickan, sade han, hur kom du drifrn?

Han kom hem frn Amerika till frldrarne, sade hon, och hade s
mycket grant med sig.

Hvilken han?

Kalle Erikson! Det var d gamle Erik ville stnga in mig, tills sonen
skulle resa andra dagen. Men jag kom ls, och Kalle talade s vackert
till mig och kysste mig och bad mig och s reste vi om natten.

Hvart?

Frst till stan och s till Amerika.

Hon teg igen.

Dr hade du roligt, Lena, icke sant?

Roligt! Han slog mig, och jag fick arbeta ute p marken bland karlarne.
Han talade aldrig mera vnligt. Alla skrattade t mig, bara jag kom,
skrattade de. Det var dr jag frsta gngen kom fast.

Du hade stulit?

Stulit? Tagit, ja! Och s stllde jag till slagsml med karlarne. Jag
mrkte ocks en af dem, en, som skulle ta' mig med vld, nr jag inte
ville sjlf. Det var min mening att strypa honom frsts, fast han kom
undan med lifvet. Men han fick sig ett par bra rapp och s satte de in
mig.

Kalle hjlpte dig vl ut igen?

Han! honom hade jag redan gtt ifrn ret frut -- nej, det var mnga
r frut, det ret pojken dog.

Och du var lnge i Amerika?

Lnge, lnge. Jag ville hem, aldrig hade jag en glad stund dr. Och
aldrig frstod jag deras sprk eller begrep hva' man sa'. Nr jag fick
lite pengar, rymde jag ut till btarne, men skickades tillbaka till
land, d folk sg att jag hade fr lite pengar, alltid fr lite. Jag
frskte att ta' hva' jag kunde, men kom fast! S satt jag och
funderade, hvarifrn jag skulle f tillrckligt med pengar. Till slut
skickade konsuln hem mig. Hem, hem! Jag var s glad den dagen.

S skte du upp de gamla -- och s...

Di va' dda och grden sld och jag fick inte arbete ngonstds.

Jo, men hos bonden p Dalarn -- dr du gjorde alla de dr olyckorna,
Lena, dr fick du ju arbete.

Hon ville icke tala vidare ... men berttade dock slutligen, ehuru
motvilligt, ett och annat. Bonden hade en son. Hon hade sitt arbete ute
i trdgrden -- de hade nmligen en trdgrd och slde grnsaker till
staden -- och hit kom sonen ofta. Han var s beskedlig och talte s
vackert och det var s grant vder och lindtrden blommade.

Igen de dr lindtrden och s det vackra talet -- stackars krk,
assessorn skakade p hufvudet och sg p Lena, som nu med strlande
blickar fortfor att tala.

Han var s snll mot mig, jag skulle ha' gtt i elden fr honom, i
brinnande elden.

Precis som d, tnkte assessorn -- och det gick nog ocks drhn.

Han lofvade gifta sig med mig, och jag trodde, trodde hvart eviga ord,
fr han sg ut som en ngel i kyrkan, som evangelisten Johannes i Guds
heliga kyrka.

Och s lmnade han dig, afbrt assessorn, och d?

Den natten pojken skulle komma till, krde di af mig, fast det var
hstnatt och storm och kallt som om vintern; jag skulle bort, sa' di,
och s tnde jag eld p huset och rodde bort till Sandholm, dr jag hade
bekanta. Men innan jag gick i bten, slppte jag ut kreaturen, s att
inte di oskyldiga skulle f lida.

Talade du om dr hvad du hade gjort?

Ja -- alltihop. Jag skulle ha varit glad, om di hade brunnit upp alla
p Dalarn, men di inte s mycket som svedde ett hr p sig en gng.

Och ditt barn ... gjorde du ngot t det... Kanske det var dig
besvrligt? Du begrafde det ju sjlf, Lena, och det fr man inte, det
vet du.

Skulle jag ha' ltit andra rra mitt eget vackra barn! Fiskarns blef s
elaka, s jag lt dem icke komma nra mig och barnet p hela dagen.

Men -- han var dig nog till besvr, den lilla, sg, Lena? Assessorn
observerade henne noga under det han med affekterad instllsamhet gjorde
henne denna frga.

Hennes ansikte sken af ofrstlld frvning och uttryckte den mest
intensiva uppriktighet, d hon svarade: Kan en tnka ngot s galet,
som att en sdan liten guds ngel som han skulle vara en till besvr! Om
jag bara fick se barnet mitt! Om jag bara fick honom igen! Min egen,
egen oskyldige lille pojke!

Har du d alls inte gjort pojken illa, Lena; hradsdomaren sger att
--

Hon smlog ett underligt lje. Lt dem tro det, s fr jag fortare d,
hviskade hon. Men jag har inte gjort honom ngot. Han dog ifrn mig!
Jag hade honom en enda dag ... en enda dag! P afton andades han s hr.
Sen var det slut! Ack, hvad jag srjde! S frde jag honom sjlf bort
och lade honom i jorden! Dr skulle han f vara i fred och ro, han
stackare, d jag...

Det var tyst en stund inne i cellen. I korridoren gick man af och an,
direktrns rst hrdes genomtrngande och gll fverallt, han utdelade
ordres och gjorde frgor -- svaren vntade han sllan p.

Lena, assessorn darrade p rsten och talade nstan fr sig sjlf,
Lena, jag tror du r oskyldig -- men, det duger icke nd, hvad skall
jag gra med dig, -- jag vet det min sjl inte! Hr, sade han
tydligare, vill du inte hellre bort till ett sjukhus?

Nej, det ville hon icke. Hon frskrade honom att hon var en elak, dlig
mnniska och att man borde skynda sig att gra sig af med henne, ty
slapp hon ls och ngon kom och narrade henne om igen, s tog hon nog
lifvet af honom till hmnd, om hon bara kunde.

Han frestllde och frmanade henne, talade om ett bttre lif, om
arbete, std och vnner. Hon lyssnade till honom ssom en, hvilken midt
i vintern tycker sig hra svalornas kvitter. Hopp fr henne, som tagit
afsked af lifvet, terupprttelse fr henne, som sjunkit s djupt! Det
var omjligt. Tusen gnger omjligt.

Hon reste sig helt och sg upp med sina stora gon med ett uttryck af s
stor hjlplshet och af s fullkomlig skuldlshet, att assessorn knde
sig rrd -- hon tycktes se in i en annan vrld, dr man dmde
annorlunda och dr mnniskokrleken hade en annan form, hon sg liksom
om fngelsets murar icke funnits till utan i deras stlle en ondlig
horisont, belyst af en svag, begynnande morgonrodnad. Hennes uppsyn
ljusnade s smningom, den ytterligt magra men alltjmt senfulla kroppen
bjdes framt och sjnk s lngsamt p kn framfr sngen. Med hufvudet
lutadt mot madrassen brast hon i grt, grt sakta och lugnt.

Klockan ljd, och assessorn lmnade cellen utan ett ord. Jag tycker,
att Olson kan taga af henne trjan, sade han till direktren, och ge
henne ordentligt med mat! Jag svarar fr henne. Hon r inte riktig ...
de kallade henne Fjollelena, redan nr hon var ett barn, men med god
vrd tror jag det kan bli folk af henne. Jag skall lta hra af mig.

Han gick och lmnade direktren, som sg ut, som om han hade sett ett
spke. Han r vl fjollig, han sjlf, mumlade Olson och ref sig i
hufvudet. Matkrran rasslade frbi honom och med en rst, lika sur och
tunn som soppan i blcksklarne, befallde han Melander att ta' trjan af
sextisjuan och ge henne ktt till klen. -- Du skall f se att di fr
henne till helgon med, sade han. Herre Gud, hvad skall du sga, nr du
ser hur alla getterna kldas i fraklder. Du knner till slut inte igen
sjlfva fan, s pyntar di ut honom. Och det skall vara lagens hgsta
tjnare. Nehej Melander, snart kan vi packa in! Det hr lnar sig inte
mera. Nr barnamrdare och mordbrnnare ska' fjsas fr, s kan
hederligt folk krypa i kaschotten... Ja min sjl kan di s.

Melander stack repet, som han gick och slngde med, in i brstfickan,
drog upp hngslena ett tag, skelade med ett fga vnskapligt grin mot
drren, genom hvilken assessorn gtt ut, spottade p fingrarne, tog en
af sklarne och gick in i nrmaste cell.

       *       *       *       *       *

Anna liknar mig uti intet, suckade assessorskan och fste sina gon
envist p golfvet, uti intet! Jag hoppades, att tminstone hennes figur
skulle komma att bli vacker, men ocks detta hopp slog fel. Intelligent
r hon icke, vacker r hon icke, och musikalisk ... nej, doktor, hvad ni
n m sga fr att glada modershjrtat, hon r tmligen prosaisk, hur
man n vnder det.

Doktorn, som liksom sina snart orkneliga fregngare var assessorskans
frtrogne uti allt, protesterade svagt mot den nnu vackra och
behagsjuka moderns pstenden. Han tyckte mer om dottern och ville nd
icke stta sig med modern. Helst ville han ha ryggen fri fr alla
eventualiteter. Det var en smidig karakter, en man, som skert hade
framtiden fr sig, s mycket mera som han kunde frete sdana
fretrden som ett vackert hufvud och en oklanderlig hllning.

Kan ni tnka er hvad de nu hittat p, fortsatte hon, jo
fngelsefilantropi! Min man har satt i Anna ett hgst orovckande
intresse fr fngarne, och nu ha de fiskat upp ett mauvais sujet, en
kvinna, som lr vara abnorm och som gjort allt mjligt frskrckligt.
Kan ni tro att min lilla Anna har blifvit s betagen i sin nya
missionsverksamhet, att hon gr och lser med stackarn i hennes cell!
Tror ni inte det r ohlsosamt, doktor?

Doktorn frordade vissa desinficierande medel, ... fr resten trodde han
icke det kunde skada frken. Tvrtom, han ansg det riktigt vackert.
Det var lrorikt att se olyckan p nra hll och delt att ska gra
godt, dr man kunde.

Det r plebejiskt att sjlf vilja vara med om sdant, frskrade frun,
man gr mycket mer godt, om man icke blandar sig i sdant dr, utan
endast hjlper genom andra... S fort man stter sig i direkt
frbindelse med packet, blir det ett slags kurtis utaf, och det
depraverar. Jag har haft mycket emot det, men ni vet, en stackars mor
har s lite' att sga. Och jag saknar kraft att drifva min vilja
igenom.

Frken Anna intrdde i detta gonblick i rummet, varm och rd, med de
eljest matta och urvattnade gonen strlande af gldje. Hon rodnade, d
hon sg doktorn, och ville draga sig tillbaka. Vi talade just om dig,
sade modern, och du vet hur doktorn hr intresserar sig fr allt, som
rr oss. Han knner till ditt nya svrmeri...

Och gillar det, afbrt doktorn med en ifver, som en smula frundrade
modern. Jag gillar och beundrar er, bsta frken Anna. Tnk, om ni dr
verkligen kan gra en god grning.

Ja, ack ja! Jag r s lycklig! Den unga flickan rckte lkaren
frtroendefullt sin hand. Den stackars kvinnan lskar mig, hon lngtar
efter mig och nr jag kommer -- o! ni skulle se hennes gldje!

Jag frstr den, smlog doktorn, frstr den s vl!

Jag lr henne lsa och skrifva, religion och allt. Aldrig har jag
trott, att det kunde vara s roligt. Hon har mycket ltt att lra, och
hon r s tacksam fr hvar stund jag r dr!

Hvad r er plan med henne? Och hur lnge skall hon sitta inne nnu?

Pappa tror, att han kan f straffet mildradt och tiden frkortad. Hon
skall sedan till drhuset, och tnk! vi tro att hon dr kan bli till
ngot slags nytta. Vi tnka skaffa henne plats i tvttinrttningen eller
fr att se till drarna. Hon r s frndrad, s god nu. Aldrig har hon
ju frsttt ngot frr, aldrig ftt lra hvad som r ortt. Hennes
begrepp ha' varit s frvirrade. Hon r som ett litet barn.

Som ni uppfostrar...

Och pappa med! Mitt lif har ftt ett annat innehll, se'n jag brjade
med henne! Hvad r allt annat mot detta? Ack! om du visste, mamma! Hon
r s egendomligt poetisk...

Tror ni inte, doktor, att allt det dr rent af kollrar bort flickan fr
mig? frgade modern. Jag hoppas, Anna, att du har eau de cologne med
dig och inte kommer in hit utan att ha' kldt om dig?

Den unga flickan sg generad ut. Mamma, jag skyndade mig s mycket, jag
ville bertta dig ngot s ntt om henne, ngot, som rrde mig s
mycket!

G fr all del och kl' om dig frst, min vn, jag r verkligen eljest
rdd...

Bertta fr mig, frken, bad doktorn, jag r ytterst intresserad af
er patient och vill grna hra, hvad som rrt er.

Jo, sade den unga flickan, hon r s rar nd, den stackarn, i all
sin okunnighet. Och om ni visste hur starkt vissa yttre saker inverka p
henne! Det r nstan otroligt. Nr vi frst fick upp fnstret -- s
skulle ni sett hennes min! Och s nr hon blef flyttad i ett annat rum
och fick se solen! En dag fick hon g ut! Jag tror, att allt detta
inverkar civiliserande p henne nu, -- frut _frstod_ hon ej naturen,
men nu.

Hvad var det fr poetiskt du talade om, Anna, frgade modern, jag kan
inte finna ngot poetiskt i det dr?

Jo, nu ska' du f hra! Hon har en verklig dyrkan fr dofter och
blommor, mamma! Allt det svaga och dliga hon gjort hnfr hon till en
bestmd rstid, d vissa dofter inverkat p henne. D r hon ltt att
narra, hnfrd af doften gr hon hvad som helst. Den verkar p henne som
ett rus ... till exempel doften af lindens blommor.

Det r just en vacker historia! Nr hon kommer ls igen och fr knna
lukten af lindblommor, kan man ter f henne till mordbrand och sdant,
om man vill! Tackar s mycket, fr jag be att du inte slpper ut den dr
fgeln i ondan, Anna!

Ack! mamma! Nu r det inte mera farligt. Nu _vet_ hon det. Hon vet hur
man missbrukat henne, och hon frstr nu att behrska sig. Hon sade i
dag, -- det r det jag tyckte var s rrande -- hon sade, att nu
_frstod_ hon dofternas sprk. Det talade till hennes hjrta om krlek.
Om att hon skulle lska det goda, lska det och gra det, _det_ var
lyckan. Hon frstod, att det var lngtan efter lycka, som doften kommit
henne att knna. Och frr hade hon trott lyckan var att lska, hur som
helst, hvem som helst, bara att lska den, som frst kom! Hon trodde,
att det var att lska, att utan vidare hnge sig t ngon. Jag har lrt
henne bttre -- och hon frstr nu!

Doktorn och frun sgo p hvarandra, den unga flickan mrkte icke moderns
frbluffade och missnjda min, lika litet som den unge lkarens
sympatiska blickar, hvilka dock kontrasterade mot det satiriska draget
kring hans mun.

Nu frstr hon, sade den unga flickan och hjde rsten, att dofterna,
som talade s underligt till henne om krleken, menade ngot annat,
menade att hon skall ska lyckan i krleken till mnskligheten -- den
mnsklighet, som hon har nrmast till hands, och ska att gra sig sjlf
sdan att hon r vrd den stora krlek, som, som...!

Stackars Anna, sluta nu, sade modern, det dr r tomma fraser! G in
till dig och kom se'n och spela fver din sonat. Hvad vet du om krlek,
s ung som du r? Vnta tills en vacker dag en elegant och hygglig ung
man kommer, som -- n ja, det r lngt dit.

Hon gick ut, den vackra spetsgarnerade morgonkldningen frasade om
hennes eleganta och magra gestalt, en doft af poudre de riz och engelsk
double extrait spred sig i rummet efter henne. De bda unga stodo en
lng stund tysta.

Tror ni inte p krleken till _en_? frgade slutligen doktorn och tog
Annas hand..

Hon sg upp. Nej, sade hon kckt, inte hos herrar! Men allvarsamt
taladt, vet ni hvad, doktor, jag tror, att jag kommer att alltid tnka
som nu, att den dlaste krleken r krleken till de mnga, som behfva
oss p det stt, som jag nyss' talat om. Jag tror ocks... hon smlog
vackert och hennes rst fick ett skmtsamt tonfall; jag tror ocks p
lindarnes doft, jag vet, att den talar om krlek! Och ser ni, jag vill
gra mig frtjnt af en stor, stor, allt uppoffrande, lifslng krlek,
icke en sdan dr slarfkrlek, som ni herrar talar om, nej, utan en
stor, trofast krlek, som kan allt, som frmr allt! Allt, frstr ni!
Arbeta p sig sjlf, frsaka sig sjlf, lska sin plikt.

En sdan liten moralpredikant ni blifvit. Doktorn lt hennes hand
falla och brjade se distrait ut, hon hade verkligen blifvit litet
fverspnd p sista tiden, och det kldde henne inte, tnkte han fr sig
sjlf.

Frlt mig, sade Anna med sitt mest intagande och frsknande leende,
jag har nnu aldrig sett ngot riktigt ondt, drfr kan jag s bra
predika om det goda. Men farvl nu! Jag r sker p, att bde ni och
mamma en gng komma att tnka som jag. Vnta bara tills det blir sommar
och lindarna blomma!





End of the Project Gutenberg EBook of Berttelser frn Finland, by Daniel Sten

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK BERTTELSER FRN FINLAND ***

***** This file should be named 14073-8.txt or 14073-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        https://www.gutenberg.org/1/4/0/7/14073/

Produced by Matti Jrvinen and Distributed Proofreaders Europe

Updated editions will replace the previous one--the old editions
will be renamed.

Creating the works from public domain print editions means that no
one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
(and you!) can copy and distribute it in the United States without
permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
such as creation of derivative works, reports, performances and
research.  They may be modified and printed and given away--you may do
practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
subject to the trademark license, especially commercial
redistribution.



*** START: FULL LICENSE ***

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
Gutenberg-tm License (available with this file or online at
https://gutenberg.org/license).


Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
electronic works

1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement.  See
paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
works.  See paragraph 1.E below.

1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
collection are in the public domain in the United States.  If an
individual work is in the public domain in the United States and you are
located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
keeping this work in the same format with its attached full Project
Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.

1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
a constant state of change.  If you are outside the United States, check
the laws of your country in addition to the terms of this agreement
before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
creating derivative works based on this work or any other Project
Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
the copyright status of any work in any country outside the United
States.

1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org

1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
and distributed to anyone in the United States without paying any fees
or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
1.E.9.

1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
that

- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
     must be paid within 60 days following each date on which you
     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
     address specified in Section 4, "Information about donations to
     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."

- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
     License.  You must require such a user to return or
     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
     and discontinue all use of and all access to other copies of
     Project Gutenberg-tm works.

- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
     of receipt of the work.

- You comply with all other terms of this agreement for free
     distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
electronic work or group of works on different terms than are set
forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
works, and the medium on which they may be stored, may contain
"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
your equipment.

1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from.  If you
received the work on a physical medium, you must return the medium with
your written explanation.  The person or entity that provided you with
the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
refund.  If you received the work electronically, the person or entity
providing it to you may choose to give you a second opportunity to
receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
is also defective, you may demand a refund in writing without further
opportunities to fix the problem.

1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
with this agreement, and any volunteers associated with the production,
promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
that arise directly or indirectly from any of the following which you do
or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.


Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of computers
including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
and the Foundation web page at https://www.pglaf.org.


Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
https://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
permitted by U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
throughout numerous locations.  Its business office is located at
809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
information can be found at the Foundation's web site and official
page at https://pglaf.org

For additional contact information:
     Dr. Gregory B. Newby
     Chief Executive and Director
     gbnewby@pglaf.org


Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements.  We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance.  To
SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
particular state visit https://pglaf.org

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
ways including including checks, online payments and credit card
donations.  To donate, please visit: https://pglaf.org/donate


Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
works.

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm
concept of a library of electronic works that could be freely shared
with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.


Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
keep eBooks in compliance with any particular paper edition.


Most people start at our Web site which has the main PG search facility:

     https://www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
