The Project Gutenberg EBook of "Smre folk", by Daniel Sten

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org


Title: "Smre folk"
       En berttelse

Author: Daniel Sten

Release Date: February 12, 2005 [EBook #15024]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK "SMRE FOLK" ***




Produced by Matti Jrvinen and Distributed Proofreaders Europe.





"SMRE FOLK"

EN BERTTELSE

Af

Daniel Sten
[Ina Lange]


I. MODERN. -- II. SONEN. -- III. DOTTERN.


Frst publicerad av
Albert Bonniers Frlag 1885.




TILL

FRU ANNE-CHARLOTTE EDGREN




      _Fru Edgren!_

Jag tnker Ni nnu mins det besk vi en gng gjorde i ett hem!

I det lilla kket der herrskade en ordning, som hvarje husmor vl
frstr att uppskatta, och man omtalade fr oss, att den alls icke
vackra eller unga qvinna, som vi sgo der, och som hade inrttningens
matlagning om hnder, nnu var lskad af en man, som redan i femton,
tjugu r svrmat fr henne.

Ock hur frvnades vi icke, d man vidare omtalade, ait hon, denna samma
qvinna, fremlet fr s trogen krlek, under en tid af nra 10 r varit
under polisens uppsigt.

Denna korta historia, hvars brjan och slut vi icke hrde, intresserade
oss bda. Jag kunde icke lta bli att tnka p henne, och s formade sig
nstan mot min vilja berttelsen om hennes fregende. Frst hennes
ursprung -- modern finska, fadern ryss, -- s hennes frutsttningar,
hennes omgifning och slutligen hennes den, som en naturlig fljd af
hennes halft sterlndska blod. Jag ville i allt detta ska ett frsvar
fr henne, en frklaring.

Men -- jag misslyckades. I stllet fr att bli frsvarare, dref min
sanningskrlek mig till att anklaga.

Och jag fann blott ett slags frsoning i denne bondes envisa och
besynnerliga, men rrande trohet.

S tag emot den som ett minne, min lilla berttelse. Och tillika min
beundran fr hvad Ni gifvit oss godt och sant ur lifvet, sdant Ni sett
det!

      Frfattaren.




MODERN.


Gud vet hvarfr hon gifte sig med Rellu-Calle, han var ju s
frskrckligt ful. Nr man frgade henne derom p samvete, hade hon
alltid samma svar: Ngon skulle vl ta hand om krket, och nr ingen
ann ville ha'n, s...

Om han hade kunnat frsrja henne, s hade det kanske varit ett skl.
Men det kunde han inte. Bara till hlften. Han var fr klen till _en_
mans arbete och hade egentligen bara en half karls kraft. -- Ryggen var
midt itu redan d jag fddes, -- sade han sjelf; -- och nr de skulle
lappa ihop'en, blef det galet. -- Puckeln var ovanligt svr, sned och
hg. Hufvudet stack upp mellan axlarne med ett hr, borstigt och
okammadt; stora ron, rda och dessutom utstende liksom handtagen p en
kruka, visade sig mellan hrtestarne. Han hade en liten nsa, som gick
och slk luft och regn utan allt slags naturligt skydd. Man kunde se
honom den vgen rakt in i halsen, pstods det.

Ngon sknhet var han sledes icke. Och hon tog honom nd. Menniskan
var rent af galen, ja, man sade att hon friat sjelf. D var hon nitton
r, sg ut som folket gr mest, var flink och dugtig; det var ingen af
tjenstepigorna, som gjorde de grofva sysslorna uppe p herrgrden s bra
som hon.

Han var skomakare till yrket. Hade varit spelman och fuskat med sdant
der, men det fick han lgga bort. Kajsa tlde inte musikantlifvet. Hon
tyckte mer om skomakareyrket. Isynnerhet som han var den ende p hela
Drums. Han hade sin verkstad i ett rum p Torparbacken. S kallades
den lilla byggnadsraden uppe p kullen mellan flten. Den lg inklmd
och inkilad mellan grdesgrdarne, alldeles invid vgen som ledde frbi
rian, ladorna och spannmlsbodarna, icke lngt ifrn tegelbruket.

Det var ett par usla hus. Frfallna, gr och osnygga. Stndigt lika
smutsig var grden och vgen derutanfr. Nr solen sken, stank den
torkande, orenliga leran i vrmen, nr det regnade, stod hela grden och
blnkte, det var en svart, djup, bottenls vlling, soporna drunknade,
till hlften i smrjan och hr och der stack det fram en gammal knga
eller en trasig tallrik. P ena sidan, hgre upp, fans en liten tppa,
som kallades Rellu-Calles trdgrd. Der tvinade tv sm
krusbrsbuskar, hvilkas br liknade enkartar till storlek och kulr,
dessutom funnos der ngra solrosor. Dessa stucko djerft fram sina gula
kronor, stirrade upp i skyn efter strlarne, sprrade ut med bladen och
stretade emot det orttvisa behandlingsstt de voro utsatta fr, i det
de sgo s sjukligt gula ut som det var dem mjligt. En potatisplanta
stred om utrymmet med en frodig tobaksvxt, men torfvan var fr liten
och de vantrifdes bda. Triumferande och stolt reste sig deremot en
buske nsslor, de voro utan vidare pretentioner njda med frhllandena
och strckte sig s hgt som mjligt upp mot husvggen. Rellu-Calle hade
gldje af nsslorna, de trifdes bra och voro s grna, att det riktigt
gjorde honom godt i gonen att se p dem.

Han delade rummet med drngen och dennes familj. Det svarta, otrefliga
rummet! Men om sommarn arbetade de ute, de andra, d kunde han sitta
hela dagen ensam vid fnstret, der hans bord stod. Han arbetade s
flitigt han kunde. Svart om fingrarne och brun i ansigtet, satt han med
sylen och smmade det starktluktande kalfskinnet. Men det gick smnigt.
Hans natur var s.

Hon deremot, hon lg p golfvet i ingenirens stora sal med de sex
fnstren, skurade och fejade; hvit var hon i hyn och ren s att hon
sken, det var en lust att se p henne, lika mycket hvad hon gjorde,
antingen hon bakade, bryggde, stpte ljus, vfde eller tvttade.
Alltjemt var hon lika snygg och fin, linnet om hals och armar var hvitt
och helt, kjolarne ordentliga och propra: hon var den bsta af alla
pigorna.

N, hon skulle nu ha honom. Dagen efter brllopet flyttade hon till
torparbacken, och drngens flyttade ut. I sex dagar skurade, sopade,
grfde, lappade, hamrade, spikade och fejade hon. P den sjunde grt
hon. Men p mndagen brjade hon p igen. Tvttade, sydde och strk.
Rellu-Calle tappade becktrd och syl, han satt utanfr p grden med
sitt bord och glmde arbeta. Han gapade med sin stora mun in i den ppna
drren, der hon syntes, hans hvita tnder lyste, och hans gon skeno af
en gldje, s ny och stor, att han nnu ej kunde fatta den. Det blef
icke mycket med hans arbete. Han funderade -- fver sin lycka. fver
alla verldens ting. Medan han sg p henne, flgo hans tankar -- lngt
bort.

En dag blef hans rock underkastad en noggrann underskning. Kajsa fann i
fickorna ngonting, som skulle skrmt lifvet af en hufvudstadspiga. Men
hennes knsla fr honom var lngmodig och frltande, hon vnde ut och
in p fodret, innehllet sprang bort, allesamman, de voro kanske nio
eller tio, de galopperade nedt grden, och Rellu-Calle sg med en
undergifven blick den hrdhndta afskedshelsning hon gaf en, som icke
ville i vg fort nog. Det var hans favorit, just denna halfvuxna, hans
bsta kamrat, fdd och uppvuxen i rockfickan, en s lsklig tam en, och
just den skulle ddas s der omildt. Han hade dem kra, dessa bruna
torrakaner, de frstodo honom, han behfde bara skrapa p ficklocket
s kommo de fram, -- de visste genast, de kloka djuren, att de skulle ha
frukost ... vattvlling.

Nu var det slut med den frjden. Vnnerna voro borta och dda
allesamman. Hans krlek tlde dock vid denna knck. Kajsa hade intet
hjerta fr dessa varelser, som hon i sitt ofrstnd kallade ohyra --
men han frlt henne, och han teg. Hon piskade rocken, skrapade den med
knif, tvttade den med borste, vdrade den och lappade den. S kom
byxornas tur. Och sist garen sjelf.

Hon var med i bastun, basade p med en ny qvast, skurade om honom,
baddade och gned. Kamraterna frtljde, att hon lnat torparmors
frsax, och att Rellu-Calles lnga hr strukit med intill sista stret.
Hon spade in hela hufvudet, och oaktadt det qvidande offrets alla qval
hll hon s lnge p, att han var alldeles hudls af idel renlighet. Der
fans icke en skugga af beck mer; ej ens p fingrarne. Utan ett ljud
kldde han p sig efter processen, krp i sina nytvttade underklder
och gick vid hennes sida hemt, s fga lik sig sjelf, att han icke rtt
visste hvad det var t honom -- han var visst icke riktigt frisk.

Men om ngra dagar hade han skaffat sig ngot af sin frra fernissa.
Han drog in smrjan utifrn med stflarne, drp omkring med oljan och
becket och smetade ner fver allt. Kajsa kom in som en hvirfvelvind,
sand och borste hade hon i baljan, kokande vatten fans det i kitteln.
Rellu fick slppa till skinnet, en gng blef han litet skllad p nsan,
men det var af vda, det frskrade hon s trohjertadt.

Och kom der ngra af hans forna vnner ifrn tegelbruket p besk in i
skomakarstugan, s var det mrkvrdigt hvad det just d blef fr en
brdska med stora bykgrytan i spiseln. Hon lade frskt enristr under
grytfoten och -- ngonting var det alltid med spjllet, det rkte in och
det stank, man fick lof att g ut och tillbaka dit hvarifrn man kommit.

Hjelpte icke oset, s blef det storskurning i stugan. Hela kittelns
innehll tmdes i ett huj ut fver golfvet, det ngade, en het vg
svallade fver allt, det var att akta stflarne, annars brnde det.

Och det gick inte an fr Rellu att g ut med de andra, det var alldeles
fr brdskande med lilla frkens skor, som skulle lappas, det fick lof
att bli frdigt inom ett par timmar senast.

S fort kamraterna, de forna supbrderna gingo ut frn drren, gick
enrisrken ut frn ppnade spjll, s att det bolmade ur skorstenen, och
skurvattensfloden torkade som genom ett underverk, tack vare viska och
trasor. I stllet kokade der snart en puttrande rgmjlsgrt i lilla
jerngrytan, och Rellu fick en kyss af varma, fylliga lppar. I Kajsas
gon spelade vid dessa tillfllen ett lustigt, sklmskt uttryck -- men
frsvann fort igen.

Nr sommaren led, brjade hon stundom se trtt ut. Hon stred tappert
lika fullt, stred med qvast, borste och viska, slet, stretade emot smuts
och orenlighet, men -- det var ett drygt arbete. Han var van vid sitt,
han var fdd i det, och det gick inte s ltt att ndra.

Det var en hop med ungar i rummet bredvid, de andra familjerna voro af
hans sort. Orenligheten stod henne upp fver ronen, den kom utifrn,
inifrn, trngde in fverallt, bredde ut sig, frtrde och frstrde.
Hon motade, kmpade, frst i godo, med leenden, med skmt och med friskt
mod. Men senare med tappadt kurage, trttnad energi, allvarsamt sinne.

Han var god emot henne och njd med henne. Det forna var slut fr honom.
Det nya var annorlunda, visserligen nytt, men nd bttre.

Det kom nu fr tiden stundom en trtthet fver honom vid arbetet. Han
orkade icke, nu mindre n frr. Hon uppmuntrade och uppeggade honom, men
-- det hjelpte icke. Hans armar slappnade, fingrarne slaknade af, prylen
fll ur handen. gonen skymdes liksom af en dimma, han sg icke riktigt
bra.

Om en stund gick det fver, och han kunde ter brja. Men det var bttre
att se p Kajsa. Hon tvttade. Hennes hvita armar hade blifvit rda.
Hennes rda kinder hade blifvit hvita. Och hennes friska fylliga lppar
voro ej mer s blodfulla och strama. Lika fullt arbetade hon, hela
dagen. Och halfva natten.

Men nd var der stor fattigdom. Icke nd, nej, lngt ifrn, bara
fattigdom. Alltid snyggt och renligt. Men Rellu trifdes nd icke. Hans
sjl trifdes, men kroppen ej. Hans gon brjade glnsa, af stilla lycka
mhnda, kanske af ngon feber, som han icke sjelf knde. Hans bruna,
smutsfrgade hy bleknade, hans hr fick en liten skiftning i grtt ...
det var kanske spans frtjenst, eller m hnda var det ngon ting
annat...

Kajsa hade grft ett djupt dike omkring hela Torparbacken och dessutom
tvrsigenom grden. Smutsvattnet fick aflopp, leran torkade ut. Hon
sopade och rfsade rundt omkring, lade upp en afskrdeshg bakom
uthusen, ordnade hvar hon kunde. Hon vattnade trdgrden, rensade den,
klippte och styrde derinne.

Solrosorna gingo i fr. Det blef hst p allvar. En vacker dag somnade
Rellu in vid lsten, satt och sof midt p sjelfva frmiddagen. Det
stackars hufvudet hade fallit litet framt, hnderna hngde slappt i
sktet p honom. Hon knuffade till honom, skakade om hela den brckliga
gestalten, fick honom vaken och skrattade ett af sina forna skratt, nr
han s hjelplst ursgtande sg upp till henne: -- Frlt, hustru!

-- G och lgg dig -- menade hon -- du r trtt och orkesls, -- du
skall ha dig en sup, det strker!

Rellu gjorde svrigheter, suckade och sade att han ville arbeta. Kajsa
tog honom om det oformliga lifvet, ledde honom med vnligt vld till
fllbnken, sltade det borstiga ansigtet med flatsidan af sin efter
byken nnu fuktiga hand, och lade honom till sngs. Han fick sin sup,
insveptes i hennes kappa och kunde p qvllen f hra en stump ur
bibeln, eftersom det var lrdagsafton.

P sndagen steg han icke upp. Och icke sedan heller.

Om ngra veckor var der granris p golfvet, p grden, p vgen, hela
vgbiten nda ned till stranden. Han var dd och bars ned af torparn,
drngen och tv af brukskarlarne, bars i sin svarta kista till bten.
Man for direkte till begrafningsplatsen, det var kanske tre qvarts
timmes vg frn Drums om man rodde makligt, och det mste man ju fr
hgtidlighetens skull.

Hafvet var alldeles lugnt, marken frusen, inga lf funnos mer qvar p
trden. Kyrkogrdsgngarne voro deremot fulla af gula, rda och gr
vissnade blad, det prasslade d man gick, det var en mjuk, rrlig matta,
orolig och ostadig. Kajsa i sin lnga svarta kldning tyckte, att lifvet
var som en sdan hstkldd kyrkogrd, och hennes frhoppningar liknade
de vissnade, fallna lfven dernere. Snart skulle en vind komma, sprida
dem, jaga dem, frinta dem. Hon hade lskat p sitt vis, lskat denne
otymplige, vanvrdade, olycklige, som aldrig frr hade sett en solstrle
i sitt lifs mrker frr n hon ppnat fnstren p vid gafvel och ltit
Guds sol instrmma i detta andliga fngelse.

Men -- han tlde icke vid lyckan. Icke solskenet. Det blndade. Han fick
solstygn. Och han dog.

Pastorn spilde icke mnga ord p den dde. Kajsa tyckte, att han gerna
kunde sagt ngot vackrare. Hon uppfattade begrafningstalet som hade han
menat, att Rellu-Calle egentligen var ett varnande exempel. S skulle
man _icke_ lefva.

Han visste icke, pastorn, hur god hennes man varit! Hur trohjertad, hur
tacksam, hur gladlynt och lttledd. Han -- han var nu dd, visst hade
han kunnat vara litet mera proper och litet mer om sig, men -- han
hade ju aldrig frr haft ngon, som uppfostrat honom eller vrdat sig om
honom.

Ingeniren p grden tillt Kajsa att bo qvar p Torparbacken. Endast
att hon skulle ta herrskapets tvtt och hjelpa med skurningen deruppe.
Hon tackade, det var ju en lycka att hon fick behlla rummet, hon skulle
verkligen komma att behfva det.

P vintern fddes pojken. Han var frisk och frdig, stark och dugtig,
man kunde se p honom att han skulle bli vid lif. Han liknade modern,
det var hans lycka, en sdan far br man ej likna, en sdan borde ju
egentligen icke ha barn. Han borde fver hufvud taget alls icke finnas
till. En otcking sdan som Rellu skulle tminstone aldrig tilltas
gifta sig. Hans lif unnar man icke en enda gldjestrle. Det r de
bttre lottade som skola ha det goda. Den, som har mycket, skall f
mera. Och den, som eger litet, skall mista fven det...

Men Rellu-Calles son var en prktig pojke, han frodades, blef tjock och
fet. Det var kanske moderns kraftiga natur, som gick igen. Han skrek
nstan aldrig, log mest, hade sm, djupt liggande gon och fina, lnga,
ljusrda fingrar, hvilka stndigt grepo i luften liksom efter fr andra
osynliga fjrilar, som flgo omkring honom der han lg.

Det var ett stort afbrott i Kajsas arbete. Hon tog numera hem tvtten,
hon strk och strkte, men det var nd inte detsamma som frr. Den
lille drog henne ifrn sysslorna. Och han hade en hop med behof. Han
fick klder, snygga, hela klder, varma och starka. Men maten blef
svagare, ty modren svalt. Begrafningen hade kostat s mycket och s
sjukdomen...

Nr vren kom, -- mannen hade nu legat i mer n ett r i grafven, -- tog
Kajsa tjenst hos ett ryskt herrskap, som hyrde en stuga, lilla rda
stugan, ett stycke frn sjelfva grden. Herrn var kapten vid ett ryskt
kosackregimente och hade som betjent en ung denschick, fvenledes
kosack. Denne gick hr p landet kldd i sin nationaldrgt, hade vida
svarta sammetsbyxor, rd kattunsskjorta med blte kring lifvet och hga
stflar med sporrar. P hufvudet bar han en sammetsmssa och det slta,
i midten benade svarta hret hngde rakt och sltt ned fver nacken. Hyn
var brun, men under kinden brann det rda varma blodet. Han var
tjugufyra r, smrt, liflig och anvnde hela sin dag till ofrtrutet
ifrigt arbete. Han sktte kket, kokade och stekte, gjorde rent och var
med ett ord i en kokerskas stlle. Han hll det lilla otrefliga huset i
den utmrktaste ordning, skurade det dagligen med sand och splut,
rengjorde krlen i sanden utanfr byggningen: han begrof dem, sotiga som
de voro, in i sandhgen och rrde dem derinne hftigt, s att de med ens
blefvo blankpolerade.

Kajsa betraktade med den strsta frvning ryssens stt att g
tillvga. Hon fann det frst fga fverensstmmande med hans vrdighet
som man, att s der syssla med pannor och fat, och att s uteslutande
gra en vanlig tjenstflickas sysslor, men smningom insg hon, att
arbetet gjordes bttre och lttare af en karl. Hon beundrade hans
hndighet, hans arbetsfrmga och i synnerhet hans verksamhetslust. Han
sjng vid sitt arbete, hans rst var vek, bjlig och hg. De vemodiga
stroferna i brjan af hvarje visa lockade trar i hennes gon, liksom
hon af de muntra, nstan vilda omqvdena vid slutet af hans snger
tvangs, nstan mot sin vilja, att gra ngra danssteg eller vagga p
hufvudet i takt med rytmen.

P qvllen arbetade han i trdgrden. Der var han lika outtrttlig. Han
hade p en mnad gjort underverk. Alla blommor vxte, som om de glmt,
att de stodo p finsk grund, i en omild, blsig skrgrdsmark, och
kkstrdgrdsplantorna frodades hejdlst. Han gdde jorden, vattnade,
rensade och krattade. Arbetarne och qvinnorna betraktade honom med
undran, somliga af mnnen, isynnerhet de lataste, logo hnfulla ljen,
d de sgo den unge kosackens ifver, och vnde honom medlidsamt ryggen.

P lrdagsaftnarne samlades folket vid tegelbruksplanen eller ocks vid
torparbacken fr att leka eller dansa. Stundom voro de uppe hos
inspektorn i stora byggningen och roade sig d med att kasta omkring
gungan eller att dansa, solo och parvis. Store Jaska, den starkaste af
brukskarlarne, han som eljes var s allvarsam, han var den vildaste
solodansr p sndagarne, d han ftt i sig ett halfstop brnvin eller
s. D knuffade han undan de andra, beredde sig plats p bergsplatn
midt framfr balkongen der herrskapet satt, och upptrdde med solodanser
och monologer.

Han framtrdde i sin kostym af skjorta och byxor, bda af oblekt linne.
Skjortan var ppen i brstet, och den ludna barmen syntes igenom.
Byxorna voro knppta ofvanp helt lst, sammanhllna kring hfterna af
den lderrem, vid hvilken knifven hngde blnkande och nyss slipad. P
ftterna hga smorldersstflar. Hufvudet med det lnga orediga hret
var bekldt med en hg skinnmssa, ptrdd bakifrn, s att hela det
bleka, stora ansigtet med de utstende, vilda gonen framtrdde.

S han dansade! Otymplig och tung. Det blgrna, vida hafvet stod bakom
som en fond, nr han p bergsplatn med lngsamma, klumpiga, men vilda
gester dansade sin bagarevals och, svngande med sina lnga armar,
ropade den stende slutstrofen:

-- Ah, ah, bagarevalsen br du aldrig frglmma!

Den unge ryssen, som aldrig sp, icke ens om sndagarne, betraktade
finnarnes mrkvrdiga brnvinsinspirerade lustighet med ett godmodigt
lje. Han visste, att store Jaska, en sterbottning, aldrig talade ett
ord, d han var nykter, och att ingenting i verlden d kunde frm honom
att skmta eller le, allraminst att dansa. Han visste, att Jaska var en
tyst, smutsig, men fridsam karl, d han ej sp, men att brnvinet gjorde
honom oregerlig och farlig. Han visste, att alla fruktade honom och hans
blanka knif, och att frsta stadiet i hans rus alltid ingick med
dansen... Om han vid det laget fick nnu litet till, s blef der
slagsml, det visste han, och blodigt handgemng.

Man hade alltid ett par af mnnen i stugan p mndagen, de lgo der
frbundna och i srfeber... Stundom mste de fras till staden, till
polisen. Jaska hade mrkt dem. Och ingenjren hade vl fr lngesedan
gjort sig af med honom, om han ej varit s stark ... vid bruket arbetade
han som en hst, drog kranlasset, der leran tillmalades ... krde
stundom sjelf krran med sand frn gropen, bar de frdiga tegelstenarne
ned till stranden och lassade dem sedan p skutan der nere.

Han var en jtte. D han dansade, talade han alltid p vers,
improviserade, n till kamraterna, n till qvinnorna och n till
herrskapet uppe p balkongen. Alla fruktade honom. Man var rdd att
draga sig hans vrede. Ingen vgade lemna berget, medan han dansade,
annars blefve han kanske retad. Det var en obegriplig blandning af allt
mjligt, detta stor-Jaskas sngspel, nr han var s der p treqvart. n
hotfulla, ofrklarliga anspelningar p lngesedan lidna ofrrtter. n
klagan fver ett frspildt lif, fr hvars olyckor han anklagade de
store. n var det gamla slagdngor, stumpar ur ngon gammal sjmans-
eller krleksvisa. Oftast pspdda af egen fatabur.

I qvll var det bara recitativ. Han hade fvergifvit all slags form.
Innehllet af sngen var mer n vanligt dunkelt. Man kunde spra uttryck
af krlek och svartsjuka. Han sg p Kajsa. Suckade, halfskrek, slngde
med sina tunga armar och svngde sig lngsamt och klumpigt som en
elefant.

Alltjemt stannade han, sg med hufvudet p sned bort till henne och
sjng med sorgsen, stark, skorrande basrst ngra i moll stmda strofer
ssom:

      Det tunga, tunga hjertat mitt
      Som syndat Gud och djefvulen,
      Det r s argt ... ja, ........

Han slutade med sngen, och halfhviskade: -- Jaa, Kajsa, minsann r det
s. Och du skall nnu en gng f frtret af ryssen! Ja, det skall du f.
Mig vill du inte kyssa, nej! Men fienden, den lede onde fienden kysser
du fr det han har sammetskjolar om benen p sig.

      hoj! Det tunga, tunga hjertat mitt
      Som syndat Gud och djefvulen,
      Det harmas t ett ansigt hvitt
      Som frestar Gud och djefvulen...

      H, h, h, vnner alla, ovnner skulle jag eder kalla,
      Bagarevalsen skall ni aldrig frglmma.

Han blef allt mer oredig, det lnga recitativet fick allt mer
utsvfvande kadenser, och slutligen sjnk han ihop der han stod, blef
trtt och melankolisk, samt gick bort, brummande p en lngt uthllen,
sucklik ton en fermat, ondlig och trttsam. Han gick in i stugan och
kastade sig der p en bnk. Der lg han nu och sof s stt.

De qvarblifvande drogo en suck af lttnad och gjorde sig lustiga fver
stor-Jaska.

Kosacken sprang fram, s fort den andre lemnat platsen, talande en strm
af ord, som ingen frstod, gestikulerande och skrattande. Han drog upp
ur fickan en rdbrokig bomullsnsduk med S:t Alexander Newski i gult p
rdt flt, bredde ut den p berget och stlde sig derp.

S spottade han i hnderna, jemkade mssan, s den satt riktigt bra, och
brjade _sin_ dans. Alltid p samma flck. Frst frsigtigt, sirligt,
lngsamt, nstan hgtidligt. Sedan flyttade han ftterna fortare. S
allt mer snabbt. Han skrek till ibland, ett hgt huj, d han tog ett
hopp, bjde sig s alltmer och blef slutligen s flink i benen, att gat
ej mer kunde flja dem. Det var egentligen p smidighet, knstyrka och
bjlighet han lade an. Han tycktes sitta p marken, med n det ena, n
det andra benet lngt ifrn sig, pilsnabbt flyttade, och s upp igen och
ned, stndigt om och om. Armarne i sidan. Han stod alltjemt p nsduken,
.... d han slutat var den lika slt som i brjan. Konststycket var
ypperligt utfrdt. Alla herrskapen der uppe p balkongen klappade i
hnderna. Men folket rynkade p nsan. De hyste agg till ryssen,
fienden som han kallades. Och de tunga, brnvinsdsiga bruksarbetarne
af landsens egna barn menade trumpet, att man nog minsann frut visste
af, att ryssarne voro flinka i benen. De skulle aldrig kommit i landet,
om de inte med sina penningar kpt de svenska frrdare, som d styrde
landet. Nej. Och trumpna och missnjda vnde de ryggen till den grupp,
der kosacken, omgifven af qvinnorna, skmtade, skrattade, sladdrade
eller sjng, accompagnerad af sitt dragspel. Han kurtiserade dem alla,
kysste bde unga och gamla, svngde om med bde gummor och flickor, drog
fingerkrok med pojkarne och lyfte barnen hgt i vdret, fr att lta
dem se kejsarens gyllne slott.

Kajsa, som var barnskterska hos kaptenens, gick tidigt hem. Sergej
fljde efter. Pratande och skmtande. Han smekte henne, tog hennes arm,
kysste den varm och strk hennes hnder. Redan lnge hade han frfljt
henne med allehanda lskvrda vntjenster, burit vatten t henne, hjelpt
till med tvtten och gifvit henne en slant eller par af sina
drickspengar. Hennes barn var han i synnerhet m emot, bar det p sina
armar, lekte med det, gjorde leksaker t det.

Den lille bodde egentligen p torparbacken hos en arbetarhustru, men var
ofta hos sin mamma. Nu i qvll hade hon honom der nere, kaptenskan hade
sjelf skickat henne upp till grden fr att se folket roa sig och lofvat
taga hand om pojken.

Der ledde en liten slingrande gng ned ifrn berget, genom ngen och
till rda stugan. Kajsa gick frut, rodnande och sll, Sergej efter. De
trampade i det hga grset, som stod dem nda till midjan, fljde stigen
ned till diket, der detta var s tort, att det kunde begagnas som
gngstig, och gingo som i ett grnt hvalf af doftande, vajande timotej.
Solen gick ned. Det sken och strlade, foglar sjngo, fiskmsarne slogo
nere i viken. Allt var rosenrdt, rdt sken hafvet, himlen, jorden.

Kajsa var ung. Hon hade ej fylt sitt tjugoandra r. Men hon hade
hittills glmt, att hon nnu var ung. Han, ryssen, han var ocks ung.
Hon hade glmt, att det fverhufvud taget fans ungdom i lifvet nnu. En
mrkvrdig sympati fr denne man, hvilken liksom hon dyrkade renlighet,
uppstod hos henne. Det var ngonting alldeles nytt. Hon hade frut varit
ensam om allt, hon hade ensam dragit allas brdor, hade kmpat och lidit
s mycket. Han kom, med samma tendenser, kmpande samma slafkamp, men
med ltthet, med gladt mod, som en lek. Han var fin och snygg som hon
sjelf, han var allt det fullkomligt, som hon var halft. Hvad hon frskt
gra, alltid utan att lyckas, det gjorde han genast och lyckades.

Alla andra mn frefllo henne i jemfrelse med honom s ra, smutsiga,
klumpiga. Han var liksom frn en annan planet n de andra, och han
talade ej ens samma sprk.

Hon visste ej hvad han sade, men frstod honom nd s vl. Hon frstod
ej orden, men tonen, rsten, blickarne. Hon trodde, att han lskade
henne, hon tnkte det icke, utan anade, knde det.

Denna qvllen isynnerhet. Han tog p lek ur kammen, som sammanhll
hennes fltor, de fllo ned p ryggen. Han kysste det ljusa hret och
virade fltorna kring sin hals. Hon smlde honom skmtsamt p kinden och
sprang frut. Han efter. Han snafvade i grset, steg upp, snafvade igen
och lg der p kn och bad. Med knppta hnder bnfll han, hon bara
skrattade. Men -- med ens blef han ifrig, sprang upp, bad om igen, om
hvad, det visste hon icke.

-- Han friar, -- tnkte Kajsa och rodnade s vackert, -- han friar, jag
skall frga ingenirens hvad jag skall svara.

Sergej friade mycket ifrigt hela vgen. Kajsa log t sin beundrare.
Hemma htte hon t honom med nfven, tog godnatt, oaktadt hans
frestllningar och stngde drren. -- Saftri -- ropade hon efter honom,
-- Saftri, i morgon, i morgon skall du f veta det.

Om morgonen talade hon med kaptenskan. Sergej inkallades. Det blef en
liten stum scen. Sergej ville egentligen -- ingenting. Han sg generad
ut. Och Kajsa var ond hela tre dagar.

S brjade kurtisen om igen. Nu ville han bestmdt. Men inte hon.

Kaptenskan kom nnu en gng emellan som tolk. Sergej ville frlofva
sig. Endera giftas eller ingenting alls, frklarade Kajsa.

Tre dagars stillestnd. Tv dagars skrmytsling. Mulet vder, regn, ska
i luften.

P den sjette dagen klarnade himlen. P den sjunde sken solen. Sergej
lskade. Kajsa stred emot, men den lyste ut ur hennes gon, hjertelgan.
Hon var i sjelfva verket redan fvervunnen.

Fr tredje gngen gingo de in till herrskapet, bda tv, hand i hand. Nu
ville Sergej gifta sig. Kaptenen frmanade, pminte om hemlandet, dit
de kanske snart nog mste tervnda, Sergej frskrade, att han skulle
taga henne med. Kaptenskan talade om Kajsas dliga affrsstllning, om
pojken som fans till och mste kldas och fdas, om de barn som skulle
komma med tiden.

Sergej skakade betnksamt p hufvudet; han hll p att ge sig, men d
han sg p Kajsas rda kinder och vackra fylliga gestalt, morskade han
upp sig. Han ville gifta sig, och det genast ... s fort som mjligt, ju
frr dess hellre.

Om tre veckor vigdes de bda. I ryska kyrkan p Sveaborg, och s hemma
hos herrskapet af svenske presten. Ordentligt gifta skulle de vara.
Kajsa var mycket nogrknad och stram, hon gaf icke efter. Hon hade sina
bestmda sigter om rtt och ortt. Icke ens krleken gjorde henne
vacklande.

Som gifta bodde de lika som frr. Kajsa inne med barnen, han i kket. P
hsten flyttade herrskapet in till staden, Sergej med. Kajsa mste
stanna en tid i sitt rum p Torparbacken, hennes son var sjuk.

Han lg i fem veckor. Skarlakansfeber frst, s fljderna. Hon vakade
natt och dag.

Det blef hst. Oktober gick och november kom. Sergej var ute hos henne
p sndagarne, han rodde med Fiskar-Annas bt och for hem p morgonen, i
mrker och blst, klockan 5 eller 6. S fort lille Weli blef frisk,
skulle hon in till herrskapet igen. De skulle d blifva lyckliga,
fullkomligt, oblandadt lyckliga.

Men hsten kom tidigt, kom med frost och kld. Drums besktes den tiden
af inga ngbtar. Isen lade sig. Den var fr svag att bra gende, fr
stark att forceras med bt. S brt stormen upp den om ntterna, men
blef p morgonsidan fvermannad af tio graders kyla. Isen slog vgorna i
bojor om dagen, men det blef samma historia igen om natten. S fortgick
det i fjorton dagar. En skymningsstund ngra dagar fre jul kom Sergej
ut, gende. Han var nedstmd, frusen och vid dligt lynne. Kajsa kunde
nnu icke flja honom till staden, barnet var nnu fr sjukt fr att
flyttas. Han talade hela tiden, med rynkade gonbryn och lifliga gester.
Hon frstod ingenting. Men hon var ledsen, hon ocks, han hade p lnge
icke gifvit henne ngra penningar -- och hade fr resten alls icke brytt
sig om henne sedan de frsta veckorna. Hon frebrdde honom hans krleks
korta varaktighet, -- hon talade svenska, och han frklarade -- p sitt
sprk --- hvad som hindrat honom att komma.

De frstodo hvarandra icke. Hon knde det nu fr frsta gngen. Och hon
vred sina hnder och utropade gng p gng, att hon hellre bort taga
Stor-Jaska, han skulle tminstone ha gifvit henne ngonting att lefva
af.

Det var emot bttre vetande hon talade om denne sin beundrares
fretrden. Vl visste hon, att Jaska satt insprrad i smedjan; under
sista ruset hade han haft ett raserianfall, som nra nog kostat en af
kamraterna lifvet. Detta raptus varade nnu, och man var beredd att
snart nog fra honom till Lappvikens Drhus. Han satt bunden och vaktad
af de tre starkaste mnnen. Men Kajsa visste icke i sin frbittring,
hvad hon skulle ta till, och kom derfr med talet om Jaska.

Sergej frstod. Han behfde i allmnhet icke mycket fr att af en liten
vink uppfatta en situation, liksom hans uppretade sinnesstmning i dag
ej heller behfde mycket, innan den brusade upp i full lga.

Kajsa fick fr frsta gngen i sitt lif stryk. Sedan han slagit sig mtt
p henne, ptog han sin lnga kasernluktande chinell och gick tillbaka
till staden, fljd af hennes grt, hennes jmmer och hennes hftiga,
onda ord.

Hon var bragt ur jmnvigten, det goda, gldtiga lynnet tlde icke
frolmpningen. Hon glmde sig och rusade, utom sig af frbittring, in
till grannhustrurna, framvisade sina blnader, snyftade, skrek och
beklagade sig fver mannen.

De andra qvinnorna hade egentligen aldrig tlt Kajsa. Hon var dem
fverlgsen i mycket och visade det. De hade alltid knt sig tryckta af
henne; alltid illa behandlade af sina mn, ofta agade rtt handgripligt,
hade de afundats henne den magt hon utfvade fver mnnen. Hennes sinne
fr andlig och lekamlig renlighet hade aldrig stmt fver ens med deras
smak fr r sinlighet och smuts. Men nu var hon lika god som de, nu
stodo de alla p samma punkt, hon hade sjunkit nda till deras niv, nu
kunde man ndtligen taga bladet frn munnen och sjunga ut.

-- Det r rtt att du ftt dig fr din hgfrd! -- sade en och vnde
henne ryggen.

-- Det gr dig godt! hvad hade du med ryssen att gra? -- sade den
andra.

Och den tredje drog upp rmarne p sin stoppade kofta, ref upp den i
brstet och visade de blnader hon nnu hade qvar efter mannens sista
smekningar.

-- Du pjkar dig fr den der smulan, du, -- ropade hon, -- du skulle ha
min Jaako en vecka, s fick du se! Han ger mig aldrig en smula om
lrdagen. Aldrig! Derfr kan jag vl inte svlta. Jag lter honom supa
s mycket han orkar. Nr han r s full, att han inte kan g, s br de
hem honom och lgga honom der! D vet jag, att han alltid har qvar ngra
mark nnu. Dem tar jag, och dem lefva vi p under veckan, ungarne och
jag och han. Vi lefva, men inte rigtigt... Jag tigger och ber honom om
en smula, men fr intet. Han vet alltid, att jag stulit af honom en
del. Och derfr regerar han s vildt. Jag slr tillbaka! Och han n
vrre! En gng kldde jag honom med skaret, s han fick bltt ga. Men
den dagen gaf han mig igen, s barnungen dog, frrn den kom till
lifvet.

Kajsa hade aldrig hrt dessa frtroenden frr. Hon brjade frysa, hennes
tinningar bultade, hon mste stdja sig mot spiseljernet.

-- Men s kom ingeniren emellan. Jaako fick en predikan der uppe, d
jag lg hr och doktorn kom alla dar. En tid derefter var han riktigt
beskedlig, men nr jag kom upp, blef det samma historia om igen. Och nu
slss vi hvar annan dag.

-- Och hvar natt, -- infll en af qvinnorna med ett flin.

Det blef ett skrattande. Skmt vexlades, det gick helt ppet fr barnen,
som lgo och lekte eller sprungo p golfvet. En af gossarne stod med
rynkade gonbryn och lyssnade. Kajsa hrde, hur han under moderns tal
halfhgt mumlade:

-- Ja, vnta bara, nr jag blir stor, skall jag bulta ihjl pappa, och
jag skall supa s jag blir rigtigt stark, och d skall jag ta en dugtig
sten och sl i hjl honom med den. Fan ska' ta honom.

Under det stojet och larmet var som vrst, smg Kajsa sig ut och in till
sitt igen.

Barnet lg i slummer. Modern bjde sig fver det. Det lg der, icke mer
s blekt som frut, icke i orolig, qvidande smn, det sof lugnt, och
kindernas frg hade af smnen blifvit purpurrd.

Kajsa satte sig vid bdden. Hon blygdes. Hvad hade hon egentligen att
klaga fver? Han hade ju intet ondt gjort. Kanske hade han inga
penningar, lnen var m hnda innestende. Eller -- han hade kanske hyrt
dem ett kk i staden -- kanske kpt bohag och krl dertill. Hvad visste
hon, hon frstod honom ju icke!

ngern kom med blygseln. Kanske frs han nyss, d han kom, och hon hade
ej ens kokat honom en tallrik vlling att vrma sig med! Han hade kommit
fver den svaga isen, vgat sitt lif fr hennes skull, och hur hade hon
emottagit honom? Hon blygdes fver sig sjelf.

Hon glmde slagen och skymforden och mindes blott sin egen ortt.

Hon lyssnade, -- det var nu alldeles mrkt. Man hrde hur stormen
tilltog der ute, den vanliga nattstormen. -- Han r skert redan i
staden --, tnkte hon, -- eljest vore hans lif i fara, stormen rycker s
fort upp den nnu tunna isen.

Hon gick till det lilla fnstret och sg ut. Hon urskilde ingenting.
Allt var mrkt.

Hon ppnade drren och gick ut p vgen. Lika ogenomtrngligt. Det var
blidare n nyss, ett ttt duggregn flt ned, det stormade, man hrde
brnningarne der nere vid Lngviken, de krde hftigt upp mellan
isstyckena mot klippan och fllo s ter skummande ned. Det lt som rop
af msar, det dnade i trden borta vid hagen, molnen jagade fram med
ett sus, i magasinerna hven det genom de ppna fnstren, det knakade och
brakade, gnisslade och tjt fverallt der vinden fick ett motstnd.
Nedifrn stranden tyckte hon sig hra hur isstyckena med dn slogo mot
hvarandra och spillrades i tusen stycken. Hon tyckte det lt som en kamp
mellan osynliga, vldiga makter. Sjalen svepte hon ttare omkring sig,
men stod nd stilla och stirrade ut.

Ja ... nu var han naturligtvis hemma i kasernen. Det stlle p vgen
ifrn n och till staden, som ansgs farligast, detta stlle hade han ju
passerat allra frst, sledes fr mer n en timme sedan. Sedan var han
ju i skydd af Lappvikslandet. Mhnda gick han upp der, eller kanske
frst vid Grsviken. Hur som helst, han _mste_ nu vara i skydd. Gud
kunde vl nd icke straffa s grymt. Han _kan_ icke vilja gra
menniskor s olyckliga.

Hon sprang in, kastade sig framstupa p sngen och grt.

Fram p natten vckte henne den lille. Han log, slog omkring sig i
luften med armar och ben, ur hans klara mrka gon lste hon trst, och
morgonen fann henne ngorlunda lugn och sansad.

Stormen saktade af frst flere dygn eftert. Det frs p, d det blef
lugnt. Isen vxte till fr hvarje dag. Man kte snart frn Drums till
staden.

Kajsa for med mjlkbudet, hon skulle ndtligen beska den efterlngtade.

Det gick s ltt, denna vandring utt tullen, der kosackerna hade sin
kasern. Hvad hon i dag skulle vara mild och god och vnlig! Frst skulle
hon sga: frlt! S -- ja, hon visste s vl, hur hon skulle ta
honom. Det behfdes inga resonnemanger, han skulle se att hon ngrade
sig. Och de skulle bli s lyckliga. Nu frst rigtigt!

I kasernen fans han icke. Man visade henne till kansliet. Med heta,
brnnande kinder sprang hon upp dit, karlarne p grden sgo skrattande
efter henne.

Skrifvarne frstodo henne delvis. De sgo medlidsamt p hvarandra. De
skakade sina hufvud. Han var borta, frsvunnen sedan den dagen han tagit
permission fr att g ut till Drums och helsa p hustrun. Utstruken ur
rullorna.

Hon trodde dem icke. De visade henne bckerna, dem hon icke heller
frstod. Borta, borta, borta? Hvad menade man, borta?

Hon hrde icke p dem. Kapten Daschkoff bodde i nrheten. Dit sprang hon
andls, frtviflad.

Samma besked. -- Oh, Katuschka -- oh, Katuschka, han r dd, dd den
stormiga qvllen ute p isen! -- s ropade kaptenskan emot henne.

Frun lt koka kaffe och gaf Kajsa in det med konjak. Hon drack.
Mekaniskt sg hon framfr sig, vaggade med hufvudet, slt sedan gonen
och knppte ihop hnderna.

Den dagen gick, och veckan, och mnaden. Vinterns sn smalt ndtligen.

P vren terfans liket p sdra stranden af Brunnshuset vid
Batterierna. Den brokiga bomullsnsduken med St. Alexander Newskys bild
i gult p rdt flt hade han knutit om hufvudet. Skyddshelgonets bild
bar han dessutom p halsen, mladt p det grofva korset af messing. Och
i hjertat kanske nnu en bild. Hennes.

Till midsommar fddes Sergejs dotter Nadja i stugan p Torparbacken.
Unga frken frn herrgrden stod fadder. Kajsa tnkte p den svra
decembernatten, d stormen sprngde isen. Det var idel svaghet att nu
tnka p en vinter som varit. Hon frs, och det nnu i juni, d trasten
slog, solen sken och konvaljerna knoppades. Det skulle kureras med jern
och kinin, -- hvilket hon fick af frken. Men hon blef nd ej botad.
Hon frs lika fullt. Fick mera kinin och mera jern, men blef ej bttre.
Slutligen, efter flere rs frlopp kom tiden och lkte hjertesret.

Hennes ungdom var frbi. Hennes lilla roman utspelad.




SONEN.


N, han, pojken, vxte och blef strre. Hans yttre liknade hvarken fars
eller mors. Man skulle snarare kunnat tro, att han var son till ngon af
herrskaperna der uppe. Blek och fin, smrt och rak i ryggen, en riktig
herremansfigur. Och de stora svartgr gonen, hvar hade han ftt dem
ifrn? De voro melankoliska i blicken, tittade frgande omkring och sgo
svrmiska ut. Rellu-Calle hade visserligen stundom denna blick, men bara
p sista tiden, d han lngsamt kmpade med dden, som fverraskat honom
under hans lyckas korta dagar.

Konstiga gon var allmnna omdmet, nr ngon af torpargummorna i
frbigende rkade se t barnet. Formen var dem s frmmande och
uttrycket nnu mer. Det fans ngra af kringarna, som pstodo, att han
var en tattarunge... De visste icke, att det var artistblod, till och
med hos Rellu. Hans egen far var spelman, och farfadern kom frn
Rigatrakten med en guitarr, var sngare och hade lngt vackert
apostlahr, svart och vgigt.

Lilla Nadja deremot sg ut som en kta, ofrfalskad torparbacksunge.
Det var endast gonen och det rdbruna, tjocka hret som sqvallrade om
hennes far. Hon hade moderns hy, nsa och mun. Fr resten en liten
bondsk unge, en vanlig grinvarg, skrikig, bredmunt, glosgd och
klfingrig.

Kajsa tvttade, strk och sydde groft. P lrdagarne skurade hon. Det
var hela hennes lifsgerning: tvl, stryklod, nl och skurviska.

De sm fingo skta sig sjelfva. Hon hann icke. Mste ju uppehlla
lifhanken med arbetet utomhus. Barnen lekte i stugan om vintrarne, om
somrarne sprungo de ute. Nadja tultade vid sin brors hand till
bjrkbacken nrmast husen, der vallgrafvarne frn 1854 samt tltgroparne
nnu pminte om den tid, d Drums var lgerplats fr en strre styrka
rysk militr, hvilken s godt den kunde skte gmma sig undan
engelsmnnens kulor bakom batterier samt i kllare, grottor, grafvar och
gropar.

De sm trifdes s godt i frdjupningarne, der fordom tlten sttt. De
lekte med skrfvor af granater eller bomber, som de hittat nrmare
stranden, grfde gropar i sanden, funno fragment af svrd eller gevr,
af kaskar eller gamla vrdelsa bleck- och jernkrl, som militren
begagnat. n jublade Nadja i sina lekar, n skrek hon, fverdrifven i
sorg och gldje, afundsjuk af naturen, hersklysten och litet tjufaktig.
Brodern gaf alltid efter, var tyst, sluten, mild och m, det var
alltjemt hon, som fick rtt. Alla hennes rrelser voro hftiga och buro
en prgel af simpelhet, allt deremot hvad han sade eller gjorde var s
frstndigt, s lugnt, fverlgset och brdmoget, att det p betraktaren
af deras lekar ovilkorligen gjorde ett sorgligt intryck att observera
honom.

Det var som om han redan vid sju r frsttt lifvets allvar. Systern sg
ut som om hon icke ens vid trettio r skulle komma att frst eller
vilja frst det.

Det var en sndagsmorgon i brjan af augusti. Kajsa hade hvilodag.
Stugan var nstan lika ren som frr, ehuru det nu var svrare att hlla
den snygg. Der inne bodde s mnga. Hon och barnen p ena sidan, p den
andra gamle Stor-Jaska, numera frstndsinvalid, utslppt frn drhuset
p grund af obotlighet, oskadlighet och -- medellshet.

Han sp ej mer och var sledes fullkomligt ofarlig. Hans kraft var ocks
borta till en del, han arbetade ej mer p tegelbruket, utan anvndes
till utarbete p krar och ngar. Men stundom kom det fver honom ett
grtanfall, och vid dessa tillfllen kunde intet frm honom att lemna
stugan. Han satt d p sngen med hnderna fr gonen. Anfallen rckte
ett dygn eller s omkring. Sedan var han ter flyttbar. Hans gon
stirrade uttryckslst framt, han suckade och teg samt lt Kajsa leda
sig dit hon ville. Hans bleka och pussiga anlete sg upp till henne som
ett barn ser upp till modern, och han lydde hennes rst blindt, liksom
en hund sin egares. Sju r, tillbragta i cell, hade gjort honom
kraftls, vansinnet hade fvergtt i fnighet och apati, han skulle gtt
under, om ej Kajsa tagit sig an honom. Han fick vara hennes barnpiga om
vintern, hon fdde och kldde honom, och hans lilla arbetspenning, som
han under sommarmnaderna frtjenade, var hennes enda reela vinst. Den
understeg dock betydligt hennes utgifter fr honom, men -- hon hade nu
engng adopterat denne fvergifne.

I dag skulle Kajsa ut fr att andas en smula luft i skogen; hon hade
lst hgt i Luthers postilla i stugan, idioten hade hrt p, frn den
plats der han satt med hnderna hopknppta och den kolossala
fverkroppen slappt framtlutad. De voro trtta af solbaddet inne i det
qvafva rummet och skulle nu ut i luften. Kajsa ville med det samma se om
barnen, det var sllan hon hade tid med dem nu.

Hon gick frut i svarta sndagskldningen, den samma hon bar p mannens
begrafning. Hon gick lngsamt och med blicken fst vid marken.
Stor-Jaska fljde efter. Han fljde henne tanklst i hlarne, andktigt,
allvarligt, som om han varit i kyrkan.

De lemnade grdet och nrmade sig bjrkbacken. Begge stannade, det var
musik deruppe, man spelade inne i ngon af tltgroparne ... hvem kunde
det vara?

Kajsa gick nrmare. Hon smg sig fram s sakta hon kunde. Hon steg upp
p kanten af en af vallarne och stannade der. P bottnen af gropen sutto
barnen, hennes bda barn. Nadja gjorde ugnar i sanden och hade till
hlften begraft sig sjelf i en af sina ugnar, Weli stod med ryggen vnd
t systern och musicerade.

Barnet mrkte ingenting. Han fortsatte med sin musik. Med gonen
drmmande fsta p trden der uppe spelade han ett mrkvrdigt
instrument, hvars ton stod i intet frhllande till dess utseende. n
lt det som en dlig fiol, n som en guitarr, n hade det ngot af en
kanteles metallton.

Sorgsen och frbittrad betraktade modern det lilla instrumentet. Det var
ingenirens gamla aflagda cigarrlda, hon knde vl igen det betsade,
aflnga och hoplappade mahognyskrllet, som han sagt vara ifrn hans
farfars tider. I locket hade Weli skurit tvenne sm hl och spnt
derfver en hop vaxadt segelgarn till strngar. Strken var gjord af en
sticka, vid hvilken han fastgjort litet tagel... Skrufvarne utgjordes af
spik. n gned han med strken p strngarne, och n knppte han p dem
med fingrarne. Nr ljudet det oaktadt var svagt eller till och med
ohrbart, hjelpte han till med rsten, en vek, skn sopran.

Det var en gammal positivspelarmelodi han fredrog. Ngra strofer ur den
populra Normaduetten. S svek honom minnet. D gaf hans fantasi honom
ett lyckligt std och han fortsatte efter eget hufvud det Belliniska
motivet, i samma rytm, men p ett nytt, originelt och fga italienskt
stt, som mer pminte om en nordisk vallflickas lurmelodier och
fioriturer, n det liknade ngonting annat.

Kajsa blef alltmer utom sig, ju lngre hon lyssnade.

-- Olyckliga unge, -- ropade hon, -- hvem har lrt dig det der
handtverket! Du har det i dig frn farfar din, kan jag tro, han var en
sdan der! Vet du hvad, det r det som mest frtretar mig, att du skall
ha den der uselheten i kroppen p dig! Sade jag dig inte, nr de voro
hr, tattarne eller tyskarne eller hvad de voro fr slag -- sade jag dig
inte, att de kringstrykarne voro vrre n tjufvar! Sdana der spelmn!
Odugliga latvargar! Smutsiga odgor, som inte vilja arbeta! Ack, Herre
Gud! att jag skulle se hur spelarsjukan smittat dig ocks!

Weli tittade upp frn sin grop. Modern stod der s sttlig, vreden hade
frgat hennes kinder rda.

-- Hvarfr, mamma, hvarfr fr jag inte spela? Det r ju s vackert!

Kajsa rodnade nnu mer, men icke af vrede, hon var aldrig ond lngre n
ett gonblick.

-- Hvarfr, jo, -- derfr att det r vackert, sdan der vackerhet som
frderfvar menniskor och hindrar dem att arbeta. Din pappa hade
musikantandan i sig, han ocks. Derfr blef det aldrig ngonting af
honom. Inte ville han arbeta, och inte ville han lsa. Bara sitta och
gnida p ett gammalt fiolskrlle, som han rft af far sin, det krket...

Weli blef med ens uppmrksam. Ett skimmer for fver hela hans ansigte.

-- En rigtig fiol, mor! Fr jag se den, bara en enda liten gng? -- bad
han.

-- Dumma pojke! Och du tror, att jag skulle s lnge ha hllit den gmd
bara fr att du nu skulle f den? hnej, min gris, det slipper du. Jag
tog den frn far fr att f honom till menniska, men -- det blef han
inte nd. Han var egentligen en engel -- ja, -- Kajsa fick trar i
gonen -- ja, en engel, men -- arbeta orkade han inte, och smuts tyckte
han om. Smuts och musik -- de passa vl ihop. Kom hit, Weli, grt inte!
Torka nsan. Du r en snll pojke, men blif inte af den sorten, hr du!
Gif hit fiolen!

Weli bleknade, han tryckte den lilla vanskapliga fiolen krleksfullt
till sitt hjerta, gmde den under rocken, som om han velat skydda den,
och fick upp grten, som redan stod honom i halsen.

-- Gif hit fiolen.

-- Mor! det r, det r ... det r min kresta.

Kajsa smlog... Kanske pminde hon sig, nr hon sjelf en gng hade en
kresta, vanskaplig och ful, men ur hvilken hon frstod att locka toner,
som kommo hennes hjerta att rras.

Hon veknade vid synen af barnet, men efter ngra gonblicks stum tvekan
strckte hon nyo ut handen och sade:

-- Gif hit fiolskrllet, jag tl inte att du spelar p det.

Weli snyftade. Utan att se upp gick han fram och rckte modern sin
kresta.

Hon tog den brckliga ldan i sina hnder och betraktade den med hlften
vemod och hlften frtrytelse. Sedan gmde hon den under sjalen.

-- Kresta, -- mumlade hon, -- kresta! Hvarifrn fr han alla sina ord?
Se s, Nadja, lt bli, du kastar honom ju blind med sanden. Kom, barn,
s g vi hem, det r middag nu.

Nadja, som roat sig med att kasta p Stor-Jaska hela kaskader af fuktig
sand, reste sig nu och lt den stackars fnige jtten springa hemt p
fyra ftter. Hon satt sjelf p hans rygg och krde. Det var hennes
favoritnje, och han lt henne hllas,

Om en stund glmde de flesta af den lilla familjen hela scenen frn
bjrkbacken, d de vid grtfatet sutto inne i den lilla stugan. Endast
_en_ glmde den icke. En liten blek ttaring, hvars hjerta vldsamt
klappade af fruktan fr att frlora sitt lskade sllskap, sina egna
hnders verk, sin spellda, som af mor s omildt kastats upp p
spiselkanten uppe vid sjelfva taket, dit han aldrig kunde n.

Men -- gudskelof, hon hade icke brnt upp den, icke trampat ihjl den --
endast skiljt dem t, de goda vnnerna. Och han suckade vid grten och
glmde ej sin sorg frr n klockan 8 p aftonen, d Nucku-Matti kom och
bar honom bort till Drmarne, der kanske fr honom hela himlen var full
af fioler.

       *       *       *       *       *

Kajsa hade fattat ett stort beslut: Weli skulle sttas i lra. Men i
hvilken? Pojken hade ingen lust fr ngot. Han hade sjelf helst velat i
skola, men det var omjligt. P Drums fans ingen sdan. Och i staden
kunde han ej bo. Det hade hon ej rd till.

Sledes, till hsten i lra. Under sommarn mste han hjelpa till med
allt mjligt.

Nr det led mot september, fick han en omgng nya grofva klder, sydda
af mamma sjelf. Stflarne voro ngot fr stora, de voro ett arf efter
far. Man kunde binda fast dem vid smalbenet, s sutto de nog p,
frklarade mor och tillade: -- Under de lnga byxorna syns det fr
resten inte hurudana stflarne ro.

Han fick 3 nya skjortor och 2 par ullstrumpor. Det var en prgtig
utstyrsel, tyckte Weli, vrdig en prins. Och han lngtade nstan till
den dag, d han skulle f alla de nya klderna p sig, ehuru han visste,
att han p samma gng skulle lemna hemmet.

Mjlnarn p andra sidan n, vid Svartviken, hade lofvat ta emot honom.
Fr maten. Det var inte s illa fr en ttaring att kunna frtjena sig
maten sjelf. Weli var riktigt stolt.

Det var sista qvllen i hemmet. Han hade redan emottagit flere
frmaningar att ej vara s drumlig, s tankls, s lat. Utan utmrkt p
allt vis. Den lille hrde p, men orden susade frbi hans ron som en
vind. Han tnkte p annat. Han frstod nnu icke afskedet. D modren
slutat, bad hon honom gra knytet i ordning ... de nya klderna hngde
p bodvinden.

Barnet gick till boden, klttrade uppfr stegen och krp in. Modren sg
efter honom. Han stkade lnge der uppe. Bakom en lr full af obrukbart
skrp sg han ngonting, som frefll honom vrdt hans uppmrksamhet.
Han letade och fann slutligen under ngra brden och trasiga mbler en
fiol, fadrens gamla ljusbetsade birfilarfiol, den som han s ofta hrt
modern tala om.

Hans hjerta klappade. Hans gon strlade. Han torkade af dammet med
rmen, blste bort en hop med sopor, som hade lagt sig p den mellan
skrufvarne, och sg att alla strngarne voro i behll. Han prfvade
skrufvarne, spnde till, knppte p strngarne, stmde.

Men hvar var strken? Han letade och letade. Med en hunds vderkorn fann
han den ndtligen. Litet djupare ned, p bodgolfvet under en hg gamla
tapeter.

Der fans en kista, p hvilken en smal strimma af hstsolen lyste i gult,
matt sken, en solstrle, men frdunklad af bodluckans lilla
spindelvfbehngda glas. Der satte sig Weli med fiolen under hakan.

Frst prfvade han den helt sakta och skyggt. Men glmde sig s
smningom och satte i med mera styrka och fart. Det skrlde och qved,
men gaf ljud. Det kom stundom en skn klang frn instrumentet och ngra
strofer fulla af djerfhet och bredd. Den lille kastade med hufvudet
bakt och fantiserade, for ut p sin inspirations haf med fulla segel.

Han drmde sig vara en hjelte. En stark, stor karl, som flg fram i sin
slup fr morgonbris. Och hela verlden lg framfr honom i klaraste
morgonljus.

Han var lycklig. Han knde den friska hafsluften, sg en bl
sommarhimmel hvlfva sig hgt fver honom. Bodvindens lga, svarta tak
var borta liksom vggarne, och hsten hade frvandlats till vr.

S hll han p en lng stund. Slutligen blef han trtt och hll upp.
Nervst och brdskande sprang han ned frn sin kista, tog klderna,
svepte dem omkring fiolen, gjorde s ett knyte och band om med ett tg.
Han knde sig som en frbrytare.

Hon stod utanfr, modern, blek och frstrd. Hvad hade hon att gra? Det
lskade barnet stod d ej att rdda. Han var d s hemfallen t denna
last, att han kunde fr den beg nnu flera frbrytelser. Stjla. Dlja
undan det stulna och -- hvem vet, kanske ocks ljuga.

Han klef ter ned fr stegen, som ledde upp till bodvinden, slngde
hurtigt knytet p marken och gick in. Men Kajsa var ej derinne.

Emellertid tog han afsked af Jaska och systern. S af qvinnorna inne i
huset. Vid brunnen stod mor.

-- Farvl, mor, nu gr jag.

-- Farvl, barn, haf Gud fr gonen! Hvar har du knytet?

Weli rodnade. -- Der ligger det.

-- Der r vl ingenting i nu, som vore bttre att ha hr hemma?

-- Nej, ingenting.

-- Du skulle kanske se efter frst.

-- Nej, mor, der r ingenting.

-- G d, barn, och kom ihog hvad jag sagt dig s mnga gnger:

      Fan tar
      den vilse far.

Arbeta, hll dig ren, var aldrig lat, ty brjar du med det en gng,
s... Och mins att djefvulen helst tar dem, som tycka om att ha det
smutsigt omkring sig. Svara aldrig, om du fr stryk af mstarn, fr det
r vlbekommet... Nsta sndag fr du komma hem.

Weli gick. Knytet vgde s mycket. Det tycktes honom s tungt, lngt mer
n nyss. Det var visst fr det onda samvetet.

Han grt vid vgskilnaden; tnk om han skulle springa hem med fiolen,
beknna allt och f frltelse?

Men nej, det var fr sent, solen brjade redan sjunka.

Knytet vgde frfrligt. Han satte sig, steg upp, gick igen och blef
riktigt trtt.

Ja, det var helt visst det onda samvetet. Om han skulle ta upp repet,
veckla upp, borttaga fiolen och gmma den under en ihlig trdrot? Och
fra den till mor nsta sndag och f frltelse. Om? Han skyndade
vidare... Att mista fiolen, den kra fiolen, det kostade p! Skulle han
ej frska nnu ett stycke? Nej! det var ju synd. Bort med den sledes.

Han ppnade. Men hvad! Der fans ingen fiol. I stllet tre stora
vedklabbar och tv sm papperspaket. I det ena var nya testamentet, i
det andra en hop smrgsar, prktiga, hrda, svarta hlbrdssmrgsar
med bondost p.

Weli svljde med smrgsarne sin grt och sina bekymmer och fortsatte
vgen med lttare hjerta och utan djupare samvetsagg. Knytet var nu helt
ltt. Vedklabbarne lgo qvar i skogen.

Men hemma i Torparbackstugan satt Kajsa ensam vaken. Stor-Jaska sof p
sin halmkrfve, Nadja i sin sng. Kajsa hade lagt fiolen p bordet, hon
lg med hufvudet derp och grt bittert. Hon hade menat vl, men -- det
hade kostat henne mycket.

Det skulle nu gmmas i kistan, detta ondskefulla spelverk, som gjort af
hennes man en latvarg och som hll p att fven frderfva sonen.
Skulle begrafvas p kistbottnen och hon hade nyckeln, hon ensam.

Ja! hon hade handlat rtt ...... men, -- det kostade p! Det lilla
instrumentet var ju oskyldigt och hade s vackra toner. Hon kysste det.
Men skyndade sedan till kistan och gmde det der... Nu spelar han ej mer
derp, s lnge hon finnes i lifvet.

       *       *       *       *       *

Weli kom hem nsta sndag, men man talade icke om den saken.

Sndagen derp kom han icke och s icke p flere veckor. Hon hrde dock
ofta nyheter ifrn honom. Han var omtyckt af sitt husbondfolk och gjorde
nytta fr sig. Mjlnarhustrun i synnerhet var njd, han sktte s bra om
hennes dotter, den lilla femriga Maja.

Nr Kajsa hrde detta, skakade hon p hufvudet. Nog var det bra, att han
var omtyckt, men -- han fick ju ej lra sig ngonting. Att vara barnpiga
t Maja -- det var egentligen icke det hon menat.

Ngon tid frflt. Gossen gick icke hem. Modern hrde, att han trifdes,
att han icke dugde till karlgra, men att han sktte sitt. Sitt, det
var barnpigsarbetet.

En vacker lrdag kom sjelfva mjlnarmor fver till Torparbacken. Hon
hade rende till herrgrden och ville med detsamma se till Kajsa. Den
snygga stugan sken, nyskurad, fejad och damfri. Pannorna stodo uppradade
p hyllan, grytorna blnkte, friskt doftande granris lg i frstun.

Madamen steg in. Hon var rund och tjock, hade vida, korta kjolar,
stoppad ytterkofta, svart sidenhalsduk och fverst en stor grn sjal
bunden bak.

-- Goddag och hlsningar frn pojken.

-- Tack fr sist; hur r det med barnet?

-- Det slarfvar allt af... Tackar som frgar.

Kaffet kom p och blef frdigt, och under det man njt deraf, ppnades
de bda qvinnornas hjertan p vid gafvel.

-- Ser madam, -- berttade mjlnarmor, -- han har inte lust fr groft.
Han syr -- inte klder, nej, det ids han inte, utan menniskor, kor,
hstar och allting. Och han klipper riktiga svin, precist som andra svin
ser di ut. Det roar han ungarna med. Och s spelar han fiol hela
qvllen, s fort de komma frn qvarnen.

Kajsa steg upp frn sin bnk. Hon vred sina hnder.

-- Spelar ... spelar, hvar har han nu ftt fiol ifrn? Har han stulit
fiolen? -- Madamen sprrade upp gonen.

-- Hvad tittar hon efter, hvad gr t henne? Fiolen r fars, far har
lrt pojken att spela och nu kan han alla danserna och flere visor n
'vran' sjelf kan. Det kan bli ngot af honom! Klockare -- om han fr
lsa. Ja, herre Gud! den pojken, hvad han spelar fint! Han har varit
oppe p herrgrden och spelat fr herrskaperna. Och de bermd'en, och
der var en spelmstare frn sta'n och han bermd'en, och di sa' alla,
att om han skickas till sta'n, s...

-- Oj, oj, oj, att di alla ska' stta sig opp mot en ensam stackare --
klagade Kajsa. S der frderfva' di Rellu-Calle fr mig, frr n jag
var till fr att frsvara honom. Men jag har hrt talas om det. Nr han
spela' och sjng, fick han konfekt och vin af herrskaperna, brnvin och
l af det smre folket, men d han arbeta', ville di inte veta af 'en.
S blef han en snusker och en stackare och en fyllbult till p kpet.
Far hans dog p landsvgen med hufvudet p positivet, och han sjelf,
mannen min, han dog utaf bara ovana, nr han skulle f det lite rent
omkring sig. Af ovana att arbeta och att ha ngon som hll af'en... Men
det r musikens och herrskapets fel alltsammans! De vilja, att vi smre
folk ska' vara till hr i verlden bara fr att roa dem! Till annat duga
vi inte...

-- Hvad pratar ni nu fr smrja? Jag undrar hvem som vill er pojke ondt!
Hrde ni inte, att jag sa', att han kunde lsa till klockare?

-- Lsa och lsa ... hvem lr honom att lsa? Jag har satt i honom abcd
och det gick som fluga i tjra. Hon tror kanske, madam, att jag r
lnkrgerska eller ngot annat, som betalar sig bra! Efter hon talar om
lsa ... och menar, att jag skulle skicka honom till stan i skola! Jag
har inte annat n hvad jag fr in med tvtt och skurning, och det gr
till maten och till kldtrasorna... Klockare ... sa' hon klockare?

-- Jaha, har madam ngot emot den sysslan?

-- Jag tror hon hller mig fr narr, madam! Nst presten s kommer
klockarn. Jag r en gudfruktig menniska, skall jag sga henne, madam,
jag stller inte till dans hos mig om sndagsqvllarne, jag, och tl
inte ngot syndigt spelande hr i _min_ stuga. Men ni, ni hjelper till
att gra honom till en sdan der ... en sdan der ... musikant.

Kajsa snyftade. Mjlnarmor tyckte det var synd om henne. Att Kajsa
vandrade p villovgar, det hrdes af hennes ord, men det var nd
ngonting sant i allt detta. Han var egentligen en odga, pojken. En
flegmatisk, lat slarf. Han hade sledes dessa frn i sig af farfar och
far. Frn till musikantvagabonderi. En musikant, han m nu vara kldd i
trasor och g p landsvgarne eller i frack och spela fr kejsarns hof,
han r dock blott en musikant... -- En sdan der -- det r ngonting af
lsdrifvare, af pack med ett ord, i sdant folk. Mjlnarmor ville ej ha
en son, som vore af den sorten. Hennes man, nja, han var nog en
odga, han ocks, men -- han dugde nd att frtjena pengar. Och det r
alltid en frtjenst. Stackars Kajsa! hon var en prktig qvinna i alla
fall. S hon hll stugan! Och sktte om fnen; det, som ingen annan
skulle gjort, det gjorde hon. Och den lilla flickan! Var hon ej ett
lefvande bevis p sin mors frmga att styra om sitt och sina?

Efter dessa reflexioner steg mjlnarmor upp och gick till spiseln. Der
blste hon sjelf under trefoten, s att elden flammade upp. Lyfte s p
kaffepannan och tervnde lugnt till bnken igen.

Kajsa nickade bifallande, rusade upp, diskade n en gng de brokiga,
guldblommiga och tunga kaffekopparne, slog i och bjd sin gst p mera.

Man hlde uti af grdden i sdan mngd, att det gick fver koppen och
till hlften fylde fatet. Qvinnorna beto kraftigt i sockerbitarne och
drucko frn faten i lnga, srplande drag.

Intet ord blef taladt.

ndtligen var det undangjordt. Mjlnarmor knt den grna sjlen ttare
om sig, neg och tackade fr vlplgningen. Nr hon stod frdig vid
drren med den vantbekldda handen p drrklinkan, sade hon:

-- Hon r en ordentlig qvinna, Kajsa, jag tycker egentligen, att hon r
en riktigt bra menniska. Pojken r oss till nytta, som han r, fr han
passar s bra till barnpiga t vrasses Maja. Men -- det blir ingenting
af honom hos oss. Far r en slarfver, han med. Det r aldrig ngot med
manfolk, ser hon. Jag knner inte en som r en riktigt duglig menniska.
Fr endera s r di arbetsfolk, som duga till arbete, men supa upp sin
styrka, tills de inte orka mer, eller ock ha di aldrig orkat med ngot,
och d supa di fr det... Hur det r, s super di! Och sluska ned sig.
Och oss med. Och barnen. Neej! Men -- i stan fins det allt ngra yrken,
der di inte vgar vara oordentliga. Till ett sdant ett ska vi skicka
eran pojke. Det skall jag bli karl fr! Jaha. Jag sjelf. Jag skall ta
honom med mig, nr jag far till Tabunoffs med mjlsckarne. Kanhnda
Tabunoff tar honom. D fr han st i bod. Och lra sig ryskan. Di ha
kultabeller att rkna med. Och inget spelande blir der af. Sndagen
arbeta di ocks, fast i smyg frsts.

Kajsa stod vid sin spis och stirrade i elden. Flamman upplyste hennes
ansigte, som nu strlade af frhoppningar och gldje. Hon nickade
frnjdt och smgnolade, under det madamen gjorde sina glnsande
frespeglingar. Det dagades fr dem allts. Och ngonting af detta var
det just hon ansg som det lyckligaste!

Mjlnarmor fortfor nnu en stund. Kajsa hrde p. Slutligen gick hon ut
med sin gst, fljde lngs hela spngen, som genom drifvorna ledde till
stranden, der genvgen till mjlnarns udde gick. De pratade vnskapligt
och skiljdes sedan, nigande bda tv, ehuru snn stod dem upp p benen.
Kajsa hade icke varit s lycklig p mnga r... Hon hoppades nu p
framtiden. Hon visste, att mjlnarmor kunde hvad hon ville. Och nu
ville hon. Weli skulle f uppfostran, bli ngot ... hvem vet, kanske
till och med handelsman. Lyckliga dag!

Hon vnde hemt. Det var nu alldeles mrkt.

Stor-Jaska, som huggit ved i skogen nra invid, var nu hemma. Han satt
med yxan i famnen p sngkanten. De stora runda gonen rullade
meningslst och vildt omkring i rummet.

Nr han sg Kajsa, frmildrades blicken och han lt hufvudet sjunka ned
p brstet. Hon tog yxan ifrn honom och frde honom till bordet, gaf
honom grt och kaffe och skakade, under det han t och drack, p grden
ut pelsen, som han brukade ligga p uppe vid spiselloftet.

S ordnade hon hans bdd. Nadja sof redan. Om en stund hade hon stilla i
stugan. Jtten snarkade uppe i sin sng, diskarne stodo p hyllan, elden
knittrade stilla i spiseln.

Hon tog fram testamentet och beredde sig att lsa....

D knackade det hftigt p fnstret.

Hon lyssnade. Var det en af karlarne, som supit och nu kom full hem,
ngon som i frbifarten ville skrmma henne? Hon ppnade icke.

Det knackade nnu en gng, nnu hftigare. En allvarsam rst ropade,
att hon skulle ppna.

Hon flg upp -- det for som en aning om stundande ondt igenom henne. Och
just i dag, som hon varit s lycklig och frhoppningsfull!

De stodo der fyra stycken och hade ngonting mrkt emellan sig, som en
af dem bar p axeln. Ngon dd? Hvad var det? Barnet, pojken, Weli! Dd?

Nej, icke dd. Mjlnardrngen frklarade helt lugnt huru allt gtt till.
Han lefde och var bara litet afsvimmad. De skulle nog ha sktt honom hos
mjlnarens, men han grt och ville hem till mor. Och en af karlarne
visste, att doktorn skulle vara p middag i dag p herrgrden hos
ingenirens.

Kajsa tog det lnga, tunga barnet, bar det p armarne och frde det i
sng. Armarne hngde slappa, kroppen var som utan lif. Ansigtet bltt,
fruset, en strimma af blod klibbade fast hret i pannan.

-- Hvar har han fallit, r det i pannan som han slagit sig? -- frgade
hon.

-- h nej vars --, svarade drngen och ref sig i hufvudet. -- Maja
trillade under qvarnvingen, som far just skulle till att lossa, och
pojkbytingen sprang efter henne fr att dra henne undan. Och med det
samma han slngde flickan ned och frlsade henne, fick han sjelf ett
slag, frst i frbifarten ett som inte var hrdt, men trffade i
pannan. Men si, s kom den andra vingen, och den knppte till med en s
jklig fart i axeln, s armen allt var nra p att lossna frn kroppen
p'n.... Anders der fick tag i benet med det samma, och nr vi skulle
bra in'en, ville han hit, och nu ' vi hr.

Det var hela historien. Kajsa gaf dem en sup hvar och snde Anders till
herrgrden efter doktorn. Sjelf tvttade hon sret, baddade hufvudet,
drog af stflarne, men vgade ej rra vid kroppen. Den lille qved s
erbarmligt, s fort man rrde vid honom.

Hon hade hittills alltid varit s kall emot honom. Aldrig smekt detta
barn. Aldrig varit m. Men nu brast isen.

Hon visade det dock icke. Hon gick tyst omkring honom, jemkade och
stlde allt s godt hon kunde. Rena lakan och rngott, -- mjukt och fint
skulle han ha.

Vgledd i den mrka farstun af den sjukes snyftningar och klagan,
trefvade doktorn efter lset och kom in. Han var mrkrd efter
middagsvinerna, trumpen fver att ndgas g i mrker och sn ut till
denna koja, hvars yttre alltid frefallit honom s obehagligt och
motbjudande. -- Lys mig -- befalde han utan att ta af sig fverrocken.
-- Hr!

Kajsa hade endast en liten osande fotogenlampa. Hon tnde ett pertbloss
och gick nrmare.

Lkarn sg vid frsta gonkastet hvarom frgan var. Han slngde bort
hatt och fverrock och miste vinfrgen. -- Bort med klderna --, skrek
han till Kajsa, -- och skynda sig s fort hon kan.

Kajsa drog af byxorna. Sedan kom turen till rocken. Barnet klagade
vldsamt, grt, men utan ord.

-- Ja, det der gr ondt --, sade doktorn -- gif hit en sax, jag skall
klippa upp rmarne och axelstyckena, men fort.

Den lille sprrade upp gonen och sg frskrckt p lkarn. Hans bleka
lppar darrade, och de bl gonen tycktes be om frbarmande.

-- Frstr inte min rock, var s snll, det r den nya, ser snlle
doktorn! -- bad han -- klipp inte snder nya rocken, mor hade s mycket
besvr att f den frdig.

Det var Welis frsta ord, och de uttalades med ett s rrande uttryck,
att doktorn mste smle. Men det kunde icke hjelpas. Den nya rocken
klipptes af, stycke fr stycke. Blodet var fasttorkadt i klderna,
endast med stor mda lyckades det dem att f sret rent.

Emellertid sndes bud till herrgrden. Doktorn hade skrifvit p en lapp
ngonting som gjorde dem der uppe stort besvr. Frun sjelf kom ned med
en liten korg, och en af ungherrarne, en medicine studerande, kom med
sina instrument och bandager. Betjenten bar ljus och stakar, vin och
mat.

Der blef konsultation. Doktorn ansg bst att redan i afton gra
operationen. I morgon bittida skulle han resa bort och kunde icke komma
tillbaka; pojken kunde dessutom icke flyttas. Och en amputation mste
ske. Armen var frlorad ... barnet skulle kunna rddas, men endast om
man genast tog bort armen.

Alla anstalter gjordes. Stilla och tyst. Ingen frskrckelse, ingen
scen. Inga trar och intet pjunk. Ett glas vin gjorde dem allesamman
godt. Kajsa icke minst. Weli frstod allt, han var nu vid full sans och
gillade fullkomligt allt hvad man fretog med honom. Ngot af faderns
stilla resignation lg utbredt fver hans vsen.

Man var i ordning med instrument, fat, klutar och frband. Kajsa skulle
hlla i den lille. Hon lutade sig fver honom och hviskade stilla i hans
ra:

-- Barn, vi tv ska' sakta be Gud, att han hjelper i vr stora nd.

-- Mor --, hviskade gossen tillbaka, -- tror du att det hr r Guds
straff fr att jag spelade?

Modern fick en stor tr i hvardera gat. Den rann ned p hans panna,
brnnande het. Hon hade intet svar. Men med krleksfull hand smekte hon
hans tinning. Den strfva handen -- den kunde nd smeka ljuft. Om en
halftimme var det fverstndet. Stor-Jaska satt p golfvet och vaggade
sitt hufvud i hnderna. Lilla Nadja hade, sittande i sngen, trumpen och
trtt, grtit sig till smns igen. Doktorn var borta och den unge
medicinarn med. Kl. 6 p morgonen skulle han komma igen och ge nytt
frband -- och nya droppar.

Barnet lg alldeles stilla, men hade feber. En gld brann p kinder och
lppar. Modern fuktade dem s ofta hon kunde.

Nu var det intet vidare. Nu vgade hon ndtligen fram med det. Med sin
krlek. Hon kysste hans hand -- hans enda, kysste tcket, grt, snyftade
och suckade. Hon bad och stred. Hon vred hnderna i frtviflan. Hade Gud
straffat henne? Och hvarfr?

Mot morgonen vaknade han. Ett leende for fver hans ansigte, d han sg
sin mors omsorger omkring honom, sg i hennes mma, sorgsna, trade
gon, hur hon led.

-- Var inte ledsen, mor -- sade han, -- jag r bttre nu. Jag skall inte
gra dig ondt mer. Nu r _det_ slut. Aldrig, aldrig mer skall jag spela.
Nej, aldrig.

Kajsa grt hgt. Som vid en graf. Hon kastade sig ned, p knna, kysste
ter snyftande hans bleka hand, som lg p tcket.

Morgonskymningen vek fr en gul solstrle, som matt brt in genom
fnstret och belyste scenen.

-- Ja, -- snyftade modern, -- ja, det r slut nu. Allt r slut. Och
presten sger, att Gud r med oss, smre folk. _Jag_ tror det inte.

-- Jo, mor, -- frklarade barnet, -- jo, Gud r med oss. Var inte
ledsen. Det blir nog bra. Jag fr lsa. Jag kan bli klockare, fr jag
har ju rsten qvar. Eller ocks kan jag bli prest. Det skall du f se.
Jag kan bli hvad som helst, en riktigt hg herre, jag vet det. Du fr
aldrig grta mer. Mins inte mor hvad pastorn sade, att Gud agar den han
lskar? Nog vet jag att Gud lskar mig, fr -- det gjorde s ondt, s.
Han vet nog hvad han gr. Mor, mor, ge Jaska kaffe, han grter efter
kaffe, och nu, se hur det lyser ute, det r visst sommar! Alla foglar
sjunga, jag hr hur de sjunga, se! de flyga fver rgkern! Fr jag g
ut, mor?

S yrade han ett par timmar. Kajsa slutade med att grta. Hon visste nu
allt. Det var skedt, det vrsta. Hon beredde sig att se honom d.

Den unge studenten var der med sin medicinflaska och gaf patienten
morfin. Han skulle ha gifvit morfin t det bldande modershjertat. Men
-- det behfdes icke. De kunna bra allting, dessa smre folk. De ro
af den sorten.

Andra dagen var hon uppe p herrgrden fr att hjelpa till med
stortvtten. Man mste ju lefva. Och lefva -- ja, det gjorde de, men ett
lif!...

Weli dog icke. tminstone icke riktigt. Han halflefde i sin sng nda
tills sommarvinden, som trngde in genom den ppnade stugudrren, frde
in till hans bdd ngra lifgifvande flktar.

Till midsommar steg han upp och fick s lngsamt igen krafterna. Den
nya rocken var ihoplappad, rmen fastsydd bde upptill och nedtill. Den
hngde slaknad, denna arm, tom och slankig.

Hans historia r kort eller lng, alltefter som man tar det. Weli var ej
en af de olyckligaste. Han frfll aldrig till last, han var endast hvad
man kallar en lsdrifvare. Man ser honom p gatorna i Helsingfors,
ibland i brunnsparken, ibland i Thl. Han br p sina axlar en lda med
cigarrer. Nr ryska musiken spelar p ngot af dessa stllen, d str
han frsjunken i drmmar och lyssnar. gonlocken ro halft slutna,
blicken irrar utan ml i rymden. Hans fina nsa ser nstan genomskinlig
ut, hans kinder, med gr skiftningar i det blekrda, ro insjunkna. Men
munnen ler lycksaligt, nr det r ngon af de nationella melodierna, som
tonar ut, spelad af dessa metallhorn, som p nervsa konstitutioner
verka s illa...

Men Weli har aldrig haft ngra nerver. Han har ngonting annat i
stllet, ngonting som ofta kr upp salta trar i hans gon, trar dem
han ej sjelf frstr.

Allt r som det skall vara. Han har ingenting ftt lra. Men -- han
frtjenar s mycket med sin handel, att han kan ta sig mtt, minst en
gng i veckan. Och han kan klda sig, modern hjelper till. Han r inte
smutsig och han r ej musikant. Hvad Kajsa fruktade vrst hade
uteblifvit. Hennes son blef ej en af den sorten. Han skulle ej som
farfar frysa ihjl p en landsvg bredvid sitt positiv, skulle ej som
far d af snygghet. Han skulle nda sitt lif p en klinik, till gagn fr
vetenskapen. Han hade kommit lngt, han. Och hade nd ej fylt sitt
tjugonde r.




DOTTERN.


Hon stack in hufvudet mellan albuskarne fr att hra bttre. Det var
sng och musik inne i huset, skert Hadensfrken, som spelade till herr
Adolfs sng. Han var patrons frn grden yngste son ... student frn
Helsingfors. Och s han sjng! Nadja lyssnade som till cherubim och
serafim. Hon hrde icke, att det stundom gick litet fr lgt i hjden
och fr hgt i djupet -- fr henne var det fullkomligt rent. Och hon
knde icke hur de drypande trden vid en vindil skljde fver henne ett
regn af stora droppar, eller hur den fuktiga marken inunder henne nstan
begrof hennes sm ftter, s hon sjnk ner nda till smalbenen.

Det hade regnat i flere dagar, men hll nu upp. Gngarne, som ledde till
den lilla villan, sgo ut som kanaler, blomsterrabatterna liknade
simmande sm ar; astrar, georginer och lfkojor hade lidit skeppsbrott
och slogo med brutna stjelkar fr aftonvinden. De sista dagarnes storm
var slut, men det blste, nnu ngot.

Det var en riktig fest hr ute p landet att f hra en smula musik.
Nadja var hemma p besk i Torparbacken och frde aftonmjlken ifrn
grden till Hadens. Ngon nytta skulle hon gra, stora flickan. Sexton
r och fullt utvecklad. Hon hade tjenat sedan hon var nio, tjenat p en
femton, sexton olika stllen. Blifvit bortskickad frn det ena huset
till det andra, hon passade aldrig. Till hennes mor hade man stndigt
sagt, att hon var fr barnslig, fr ofrstndig, fr slarfvig, ja, en
mindre finknslig matmor hade till den fr sin ordentlighet och rbarhet
knda Kajsa rent ut sagt, att dottern var en dlig natur.

Nu var hon terigen utan plats ... gick ledig och fick springrenden n
af den ena och n af den andra. Hon var en glad flicka, slngde kft
med hvem som helst, sprang och flg, bjlig och vig, smidig som en
videqvist.

Det fans vanligen ingenting, som kunde f henne att st stilla, allting
brjade hon p med och ingenting slutfrde hon... Samma trttsamma
ifver, samma energi i hvad hon fretog sig. Hon var stark som en karl,
det fans ingen af drngarne p grden, som hade ftt henne att niga,
d hon spnde armmusklerna till motstnd.

Men nu stod hon som fasttrollad. Duken i nacken, det rdkrusiga hret
nedfallet, de stora, kraftiga hnderna p hfterna, och s framlutad mot
det ppna fnstret. Mellan albladen sg hon in i salongen. Der var
hemtrefligt och behagligt. Alla mbelfverdrag och draperier voro af
ljusgult bomullstyg, i en stor hvit kakelugn brann en brasa af sprakande
tallved, ett rdt sken upplyste pianot i andra ndan af rummet, unga
frken satt med ryggen t Nadja, som endast sg hennes lnga bruna
fltor och d och d rundningen af hennes kind.

Herr Atte sjng en tysk vals. Du hast Diamanten und Perlen, hast alles,
was Menschenbegehr...

Und hast die schnsten Augen -- Mein Liebchen, was willst du mehr?

-- Usch, hvad var det som prasslade? -- frken for upp, som om hon sett
ett spke, -- hvem r der bakom fnstret? -- Hon sprang dit och kom i
tid fr att se Nadja med mjlkkannan i hnderna rusa till kket.

-- Den der otcka pigan frn Torparbacken -- sade hon, -- det r en
obehaglig flicka, tycker du inte, Adolf?

Adolf jakade. Frun i gungstolen invnde, att det var en vacker flicka i
alla fall; hon hade ngonting sydlndskt, varmblodigt, som intog.

-- Och syperba gon, -- Adolf kastade fram det helt vrdslst, --
prktiga gon ... riktigt charmanta -- jag mins dem frn fordom.

-- gon, som man mest fr se hvitan af -- menade frken, -- ja, s
mycket vet jag, att inte ville jag ha henne i mitt hus, det r visst.

Frun vid stickstrumpan steg upp och gick t kket. -- Det r synd, --
talade hon i frbifarten, -- hon har en s ordentlig mor, det skulle d
vara sllskapandet med de friga i Torparbacken, som gjort henne till
den slyna hon r, eller, hvem vet, det r kanske faderns blod, som gr
igen.

Adolf sjng nnu en slagdnga, sjng med sentimentalitet och en viss
hjertnjupenhet, hans veka tenor tremulerade allt hvad den kunde, han
sjng nstan alltjemt falsett och gjorde kadenser p de dertill minst
egnade stllen. D han efter en halftimme tog afsked och gick, var Nadja
nnu qvar, denna gng p ett annat och bttre gmstlle. Hon satt
inhukad under en njuponbuske, der kunde man icke finna henne. Hon hade
hela tiden lyssnat, utan att frlora en ton. Genomvt och darrande af
kld var hon dock fverlycklig. Hon hade roat sig riktigt bra! D Adolf
var utom synhll frn huset, sprang hon fram till honom, stlde sig rakt
i vgen och sade med sin vnligaste rst:

-- Jag har hrt p herrn -- -- Herre Gud, hvad herrn sjunger, det r s
en kan bli tokig fr mindre!

Adolf smlog, han tyckte inte illa om smicker. Nadja stod med vidppna
gon och sg med frtjusta blickar p den unge mannen.

-- Hvad herrn har blifvit gentil -- och vacker! Jag har aldrig sett
ngon s vacker och fin och snll! h! s fina hnder herrn har! Fr
jag?

Hon bjde sig hftigt ned och tog en af hans hvita och vlsktta hnder
i sina.

-- Hvad den luktar! Af eaudecologne och bsta sortens herrskapstvl! Jag
har aldrig tnkt, att det fans ngot s godt. Tusen gnger bttre n
bde rosor och konvaljer!

Adolf sg litet generad ut. -- Kra Nadja, kom litet lngre in i skogen
och st inte hr och sg mig artigheter!

Hon tittade upp, litet afkyld. Men efter ett gonblick hade hon glmt
tillrttavisningen.

-- Mins inte herrn, hur vi lekte frr tillsammans? Vi var' alltid ett
par, vi tv, fast jag var s mycket yngre och -- smre.

-- Jo, du var prinsessan och jag prinsen, och Jaska var hsten, som vi
flydde bort med frn det frtrollade slottet.

-- Vedstapeln nere vid snickarverksta'n, ja.

-- Och din mor var draken.

-- Som spruta' eld.

-- Och min far var konungen...

-- Och s skulle vi gifta oss och f hela konungariket.

-- Nej du, bara halfva.

-- Och nu har herr Atte --

-- Ja, kalla mig s, det lter trefligare.

-- Och nu har Atte blifvit s lrd och s fin.

-- Och s du har blifvit en vacker flicka.

Nadja sg ned -- hon skrattade... Ja, det r mnga som tycka det ... men
jag kunde aldrig tro, att en fin herre...

Adolf tog ett steg framt.

-- Min kra flicka, vi mste g nu. G du andra vgen, jag gr den hr,
det passar inte att vi g tillsammans genom skogen ... om ngon sg oss,
s...

Nadja drog sig t sidan. S gick hon en stund efter honom. Han sg d
och d bakom sig. D rodnade hon. Han log och svngde med sin rrkpp,
vred p de korta mustascherna och sg helt belten ut. Hans
fverfrfinade och litet qvinliga personlighet spred en doft af boudoir
omkring sig i den friska och ra hstluften, rken frn hans dyra cigarr
steg upp i sm genomskinliga moln. S gingo de en stund tysta.

Adolf stannade pltsligt och sg prfvande p henne. Hon slog ned sina
gon. Det var en mrkvrdig kostym hon presenterade sig i, genomvt,
slankig bomullskjol, som slngde henne om benen, en liten tsittande
trja med uppkaflade rmar, en duk kring halsen och det rda hret i en
kort, tjock flta, som fallit ned.

-- Hur gammal r du nu, Nadja?

-- Herrn ska' inte tro, att jag alltid ser s hr ut, jag har hatt,
handskar och en kldning med sidenband.

-- Jag tycker mest om dig s hr, du r riktigt pittoresk ... bara du
inte hade det der otcka kldningslifvet, som r bde smutsigt och vtt
och sitter s illa. Det r omodernt dessutom.

Nadjas gon lyste. Hon kastade mjlkkannan ifrn sig, ref upp lifvet,
slet duken frn halsen, slngde alltsammans ned p marken och gick
nrmare Adolf.

-- Fr jag komma s hr nra herrn, nu nr jag r torr, s att jag fr
knna p all den goda lukten ... ah! det r det bsta jag vet, det bsta
i hela verlden.

Herr Adolf stod neutral. En liten min, halft intresserad och halft
frnm, spelade honom om lpparne. Hon kom nrmare, lngsamt,
betnksamt, med gonen bedjande fstade p honom.

Slutligen var hon ttt invid honom. Hennes varma andedrgt strmmade
emot honom. Hennes hvita och vlformade armar lyste honom i gonen.
Hennes gon hllo honom liksom i ledband.

Slutligen lade hon frsigtigt sina hnder p hans axlar och nrmade
sitt hufvud till hans finstrukna skjortbrst. Hon insp frtjust den
atmosfer, som omgaf honom, och njt af att vara honom s nra. Men
pltsligen lyste det till i hennes gon. Med tummen och pekfingret
fattade hon i en liten krsnl, hvars rosensten skimrade i
aftonskymningen, lekte med den, nda tills hon knde hans ena arm
smekande fatta sig om lifvet.

-- Du r s tunnkldd, barn, -- sade han, -- bara det grofva linnet,
vill du lna min rock? -- Han gjorde en min, som om han ville klda af
sig rocken, men hejdade sig sedan pltsligt liksom generad att visa sig
i blotta vsten.

Hon ryckte till och kastade hftigt armarna om hans hals, tryckte sig
intill honom och bjd honom sin mun till en kyss.

-- Toka, -- sade han, vnde sig till hlften bort, gjorde en pryd gest,
men lt henne hllas. Hon kysste honom. Och s, rusig af sin lycka, tog
hon honom hftigt i handen och drog honom i yster fart framt.

-- Hr fins en stig, en smal stig som fr till stranden, der ser oss
ingen, vi ska' g den vgen, Atte -- vi ska' vara glada! Du fr inte
vara s fin och frnm, du ska' vara som jag! Kom, s roa vi oss! h!
hr r lustigt, skall du se, -- tror du jag fryser, nej, jag har s
varmt som en eld -- jag kunde f lif och vrme i en is, knn p mitt
hjerta, knn hur det slr.

Han skrattade p sitt eget fruntimmersaktiga, frnma vis. -- Du r
litet tokig, flickunge -- sade han, men fljde med. Det bar af genom
buskar och snr, regnet frn grenar och blad ste ned p dem. Han
frskte ffngt att skydda sina klder, de voro redan frlorade.
Stflarne hllo ej mer emot, han blef vt om ftter och ben, men det
hjelpte icke. Hon drog honom framt, tryckte hans hand, elektriserade
honom med sitt skratt, magnetiserade honom med sin ystra gldtighet,
sitt joller och prat.

-- Hr du, flicka, hvart drar du mig?

-- Till stranden.

-- Tackar dmjukast! vet du inte, att det varit fversvmning och att
sjn gr nda till grdesgrden, som eljest r hgt p backen! Hvad vill
du, vildkatt, tnker du alldeles frderfva mig hr ute, hvad?

Hon svarade med en slngkyss. -- Sklja af dig liten smula hgfrd, s
du blir min vn, -- skrattade hon -- jag vill bara det. Vi ska' g _min_
vg, strandvgen, inte din! Du vill g der uppe p storfolksgngen, men
jag vill hit. Nu ska' vi fver grdet.

-- I sjn -- r du tokig.

-- Ser du inte, att vattnet faller, det r grundt hr, inte en half
aln, kom, vattnet r ljumt, se s, hr har du en kyss, kom nu.

Adolf ville icke gerna hvarken det ena eller det andra. Promenaden i
vattnet lika litet som kyssen. Men han blef fvervunnen och gaf efter,
skrattande, nstan berusad af hafsluften, den starka motionen och Nadjas
entrgenhet.

Han visste icke, hur det gick till, men inom en minut hade han tlydt
henne, afkldt sig strumpor och skor, uppvikit byxorna och vandrade nu
med henne i aftonskymningen lngs grdesgrden i vattnet p den mjuka
grsmattan. Det var icke kallt lngre, blsten hade lagt sig och i
vester rodnade skogarne under de sista solstrlarne. Hela viken skimrade
i rdt och guld, och trden hr p stranden speglade sig i vattnet.
Alarne stodo lngt ute i sjn i grupper eller en och en, stodo med
stammarne omplaskade af saltvattnet. Hr och der stucko grna tufvor
upp, ngra med yfviga lingonplantor, andra med ljung och krkris. Det
hade blifvit nstan lugnt. Lnga och blanka dyningar hjde och snkte
sig sakta. Molnen delade sig i flockar. De tjocka mrkgr skyarne smulto
och frsvunno, d och d lyste himlens bl emellan. Vattnet, som
alltjemt fll, susade och sjng d det rann ned mellan det lnga grset
p stranden, det prasslade stilla i de al- och videblad, hvilka s
smningom kommo fram igen, glnsande och drypande. Luften, ren och
klar, var ltt att andas, fiskmsar kretsade omkring i vida ringar,
ljor och mrt slogo fverallt, men ingen menniska syntes till.

Nadja gick frut med hgt uppskrtade kjolar och benen bara nda hgt
upp fver knna. Hon trallade och sjng, sqvalpade med vattnet, s det
stnkte hgt upp, fngade tng och alger med trna, slngde dem ut t
vattenytan, gjorde danssteg, hoppade och sprang.

Herr Adolf gick frsigtigt efter. Grset i vattnet gjorde i brjan hans
ftter ondt ... han beklagade sig, gaf till sm fransyska utrop,
smskrattade, protesterade, skrattade igen, men fljde. S fann hon en
sjmanshatt, som lg och flt. Den torkade hon med kjolen och tvang den
p honom. Ett stycke lngre fram lg en upp- och nedvnd korg och
simmade, den hngde hon p hans arm. -- S, nu kan ingen knna igen dig,
och hurra, nu ' vi i inspektorens rofland! Det ligger alldeles under!
Bara rofskaften titta upp. Vnta, s ska du f se, det blir kalas!

Hon tog upp en mngd rofplantor, skljde dem och skalade dem med
tnderna. Den unge herrn satte sig p grdesgrden, en liten fin
pennknif af elfenben fick gra tjenst som bordsknif. Promenaden hade
gifvit honom aptit, rofvorna smakade honom utmrkt. Hans bleka kinder
hade ftt en smula frg.

S fortsattes promenaden. Nrmare grden blef herr Adolf mindre vl
till mods, och nr de hunno sjhagsgrinden, tog han afsked. Nadja kysste
honom p munnen, p pannan, p kinderna, fick en femmarksedel utom
krsnlen och kunde endast med stor svrighet slita sig ls frn sin
riddare. -- Lt se, att du aldrig glmmer mig, -- sade hon och kysste
honom p kinden, -- jag lskar dig mer n mitt lif, fr det str det
alltid i visorna, och det r ocks sant. Adj, farvl, min dyre vn,
frgt mig ej, kom snart igen!

Med sm steg trippade han s uppt gngen med vrkande ftter och
frstrd sommartoilett. -- Sdan mrkvrdigt pflugen unge -- sade han
till sig sjelf och vlsignade skymningen. Godt om han i morgon kunde
inbilla stderskan och den friga familjen, att han fallit i sjn vid
bryggan hos Bcks ute vid Hadens -- men hur skulle han frklara, att
han kommit s nra stranden? Han hvisslade en af sina vackraste melodier
och gick in, prudentligt och regelrtt som eljes. Att hon kunnat f
honom, den fine, af sina kamrater s kallade markisen till sdana
drskaper. Till som hon var simpel och grof som en trollpacka och
dessutom en dlig natur, -- en riktig otcka. Men gon hade hon,
charmanta gon. Det var dermed han trstade sig, nr han en halftimme
derefter somnade in. -- Charmanta gon. S nra han hade varit ... nra
den vta, slarfvigt kldda varelsen. Hon ngade s varmt, han knde det
nnu. Och hennes hjerta, hvad det slog och klappade. gonen drmde han
om hela natten, och de tjocka, varma, rda lpparne. Fy, men obehagligt
var det hela. Det jagade honom hela natten ... om kamraterna bara
visste! En sdan slamsa, som...

       *       *       *       *       *

Nadja klef fver ett par af grdesgrdarne, skyndade frbi boden,
stallen och fhusen och hade s nr sluppit frbi drngstugan, d en
rst tilltalade henne.

Det var en gammal qvinna, som stlde i ordning der inne.

-- Hr, Naja, -- sade hon, -- har ni en sng till fvers der hemma? Nya
drngen har kommit en dag fr tidigt, och jag har ingen plats fr honom
nnu.

-- Andersonskan kan skicka honom hem och frga mor, jag vet inte hvad
sngar vi ha! Han kan vl sofva i ladan fr resten, han r vl inte s
fasligt frnm heller, kan jag tro.

Hon gick med en knyck p nacken. P ngot afstnd fljde nye drngen,
utan att hon sg honom.

Torparbacken sg ut som frr. Kajsas lifsgerning hade icke burit stora
frukter. Grden var dock nu snygg och ren, planteringen ansad och ngot
utvidgad, frstuarne sopade, ehuru mer frfallna n nnsin. Bland mossan
p taket frodades lnga grstorfvor, sm kardborrs-och hallonbuskar; hr
och der stddes vggen af en skggbelupen stock, trappstegen voro murkna
och gfvo efter vid minsta steg, drrarne hngde tungt och snedt p
rostade och knarrande gngjern.

Nadja trampade af sig sanden p den granrismatta mor Kajsa lagt framfr
trappan, och sprang in. Det knakade och brakade efter henne i
frstugolfvet, och med en duns slog hon sig i ro p bnken derinne.

-- Det var bra, att du var hemma, mor! Andersonskan sa', att vi skulle
herbergera nya drngen... Han r hr strax.

Kajsa sade ingenting. Med en blick af frskrckelse betraktade hon
dotterns drgt och upphetsade ansigte och begynte utan vidare att frn
ett skp framtaga rena lakan och en rya fr gsten.

-- S -- du vill han skall sofva i Jaskas fllbnk, nej! d r det
bttre vi bdda den, som r ung, uppe vid ugnen, mor -- pratade Nadja
med armarne upp fver hufvudet. Kajsa nickade -- det hade skl fr sig,
menade hon.

Nadja steg upp, utan att ha observerat gstens intrde i rummet. Hon
gick till fllbnken, bjde sig ned och tilltalade med vnligt gckande
ton den gamle som lg derinne, sltade honom p det okammade hret och
sade, som om hon haft ett litet barn framfr sig:

-- God afton, Jaska, ser du hvad du skall f ... en blank mark till snus
och tobak. Den har jag ftt och mera till af en, som har godt om
fyrkarne. Mins du unge herrn p grden? Jas, du mins. Du var hst den
tiden, du, nu ligger du hr p latsidan och gr inte guds skapande grand
-- n, hvad sger du om slanten, hvad?...

Det hrdes ett obestmdt lte inifrn fllbnken, gamle Jaska frskte
att tala.

-- Se s, gr dig inte till, du, ta bara emot! Det r inte s ondt om
pengar hr i verlden som du tror -- och jag r inte den som mnar arbeta
ihjl mig fr ngra usla marker, inte! Men det sger jag, att nr jag
fr ngra, s ska' vi dela! Vill du det, ditt gamla skrof, sj?

Han hostade litet, den gamle, tog s hennes arm, hjelpte sig upp i
sittande stllning och sg sig ett gonblick omkring rdvill och med
tomma blickar.

Nadja jmkade de hrda kuddarne bttre omkring honom och sltade
alltjmt hans hvita, stripiga hr. Om en stund fingo hans blickar
stadga, han fste dem p ngot freml i andra ndan af stugan och
frgade s i otydlig, men fr qvinnorna i rummet vl begriplig ton: --
Hvem r han der?

Nadja sg dit bort. -- Nya drngen, -- sade hon. Jaska strckte fram
sin lnga magra arm, pekade med fingret, bjde det lngsamt, vinkade och
sade s bedjande:

-- Kom hit, jag vill se p dig.

Den unge mannen steg upp. Det var en kortvxt karl, men ovanligt starkt
bygd. Han hade ljust, nstan hvitt hr och ett rligt ansigte,
allvarligt och manligt.

-- r den gamle er inhysing? -- sporde han Kajsa.

-- Det r s, -- sade hon, -- han r lam nu.

-- Hvad heter du? -- ljd det frn gubben.

-- Samuli!

-- Och mer?

-- Jag heter efter mor min -- fr fars namn har jag inte. Mor hette
Sutkinen.

-- Anna Katri Sutkinen -- hemma frn Limingo, -- Anna Katri Sutkinen --
Anna Katri -- Anna Katri -- gubben upprepade namnet flere gnger med
allt mera uttryck, rsten darrade, hans hnder lyftes upp i sklfvande
rrelse.

Den unge mannen stod och stirrade -- han begrep inte ett ord. Kajsa
lutade sitt hufvud mot spiseln och sg med trtta gon i glden, hon var
blott till hlften med. Nadja betraktade gubbens upplifvade, pltsligt
uttrycksfulla ansigte, icke heller hon fattade hans oro och rrelse.

-- Hette din mor Anna Katri?... -- Jaska gjorde frgan nstan ljudlst
... man hrde det blott som en hvsning.

-- Ja, s var hennes namn.

-- Och du sjelf, du blef fdd ngra mnader efter se'n _han_ rymde?

-- Tv mnader knappt.

-- Och din far, han hette Jaako, Jaako Askanen.

-- Min far, som mrda' sin egen bror -- Ja, han hette s, den uslingen.

-- S hette den uslingen -- Jaako Askanen -- Jaskanen, Jaska, mrdaren
-- -- -- -- mrdaren, brodermrdaren.

-- Han var full -- och visste inte hvad han gjorde, -- det undslapp den
unge mannen nstan mot hans vilja, urskuldande, i allvarlig, bedrfvad
ton. -- Stackars far, full och tokig.

Gubben snyftade. Hans tunga hufvud sjnk. Ett gonblick tycktes han
frlora minne och eftertanke, men rycktes efterhand upp igen och sg s
hjelplst olycklig ut. Blickarne irrade omkring, han talade fr sig
sjelf, i korta, afbrutna meningar:

-- Jag visste inte, att jag tyckte om henne, frr n den aftonen. Jag
hade henne, liksom stugan, kon och alltsammans. Nr jag kom hem frn
marknaden, sg jag bror min i sngen, p min plats. Sinnet kom p mig.
Jag blef blind, det for fver gonen som en tjock sck. Tnkte jag, att
hon hade flyttat till loftet? Kunde jag tro annat n att hon lg
bredvid? Han var en ung vacker sjman -- och -- det drjde inte en
minut. Yxan hngde der den alltid brukade hnga, der -- p den klykan!
Hvass var den. Och fort gick det. Midt i pannan. Han kom ltt ifrn det,
han.

Stor-Jaska stnade, som om han hade ett tungt lass att draga. Han visste
icke att hvarje ord trffade ett hjerta. Den unge mannen knep ihop
lpparne, hans rliga bl gon trskymdes.

Jaska fortsatte.

-- S sprang jag. Jag visste icke, att hon, hustrun, sg mig der
uppifrn. Jag trodde jag ddat henne med. Den natten gick. Morgonen,
dagen. Jag srjde. Jag srjde. Jag srjde mig galen. P skeppet tog de
mig fr att jag var stark. I ryssens land fick jag bra sten till en
kyrka... Herre Gud, hvad jag srjde henne.

Den unge mannen sg fullt p sin far ... den ena tren efter den andra
for honom ned fr kinderna.

-- Den sterbottningen, som talade om att der i hans hemort en man
blifvit mrdad, utan att man funnit mrdaren, han visste inte att
mrdaren, det var jag! Hustrun srjde sin man, sa' han ... fast hon
visste, att han var en s grof brottsling... Anna Katri, Anna Katri ...
aldrig gjorde du ngot, som ondt var.

Han teg. Nya drngen tog ordet:

-- Mor tnkte, att far hade mnadssjukan och var galen af den ... hon
srjde sa lnge... Nr jag fddes, tog hon plats... S va' vi
tillsammans, tills jag blef tolf r. Hon talade om hvad far var ... frr
n det skedde. Och s varnade hon mig fr brnvin. Af brnvin blir man
tokig. Mor var en bra menniska, hon!

-- Anna Katri, Anna Katri... -- Nr du blef tolf r? --

-- D tog mor plats hos gstgifvarens, och s...

-- S?

-- Fick hon en annan.

-- En annan?

-- Man. Ja, gstgifvarn tog 'na. Det var fr min skull hon sa' ja. Och
s dog hon, frsta ret.

Det blef en paus. Nadja sltade med vnliga hnder den gamles hr. Kajsa
blste sakta p de slocknande brnderna. Gubben suckade -- -- hans
hufvud sjnk tyngre mot brstet. Tyst och sorgsen stod den unge mannen
och stirrade mot golfvets mrknade plankor, som om han i dem skte
frklaring fver lifvets olsliga gtor.

Slutligen sprang Nadja upp -- skakade sitt hufvud, som ville hon jaga
bort alla ondiga funderingar. Hon vnde sig till drngen och sade i sin
brutala ton:

-- N, hur kom du hit, Samuli?

-- Jag var en tid herde hos gstgifvarns, blef s hllkarl, s drng.
Tog mig plats hos patrons bror, prosten, som kusk. I frra veckan s for
prosten hit till hufvudstaden och tog mig med. Hr fick jag mina goda
betyg, patron talte med prosten och gaf mig p hand strax. Jag har
stor ln nu... Och i dag for prosten hem till sitt igen. -- Jag ville
inte vara i stan ensam, derfr kom jag hit genast.

-- Har du goda betyg, du?

-- Ja, jag r en ordentlig menniska. Prosten kunde gerna rekommendera
mig, fr det frtjenar jag.

-- S, skryt! Super du inte alls? Sjung ut med sanningen, du bara?

-- Tror du man super, d -- -- han sg lngt p den gamle, som lg som
om han sof -- d man har en ordentlig mor, -- tillade han litet
betnksamt.

Nadja kastade p hufvudet.

-- G och lgg sej, eftersom han r s ordentlig! Jag gr ut till grden
nnu ett tag. Der fins en kastgunga och jag mnar ta' mig en slng med
de andra. Mor, du gr vl maten i ordning t det der dygdemnstret...
Du, som ocks r en kyrkengel. Go'natt, finnkolixar!

Hon drog ut en bordslda, tog ett frklde och knt det p sig, kastade
en bl silkessjalett fver hufvudet och gaf sig brdskande i vg.

Samuli sg lngt efter henne, steg s upp, nickade lngsamt och med
melankoliskt allvar t sngen, der den gamle lg, tog sin hatt, bjde
p hufvudet till Kajsa och fljde s efter Nadja. -- Den flickan har ett
godt hjerta, -- mumlade han och gick utfr trappan.

Hon sprang ned fr backen, hennes skratt ledde hans steg... Hon skmtade
med drngar och pigor, fick hela flocken med sig och gick tfljd af sin
svit ned till gungan.

Samuli stod p afstnd och sg p hur hon lt gungan g omkring, frd af
n den ene, n den andre af karlarne.

Frst sent p natten skildes man t. Nadja sprang hem. Han gick efter,
lngsamt, p ngot afstnd.

D han berknat, att hon var i sng, tog han stflarne af sig ute p
grden, gick ljudlst in och kastade sig kldd p sin bdd vid lafven.
Han var rdd att genera de bda qvinnorna och ville ingalunda visa dem
ngon missaktning, som han ansg det vara att klda af sig i samma rum.
Kajsa var gonskenligen af samma slag som hans mor, och Nadja -- -- hon
var ju hennes dotter.

Det var s stilla. Han hrde de bda sofvande qvinnornas andedrgt.
Mnen steg rd upp vid horizonten, bleknade, d den kom hgre upp, och
snde snart en gul strle in i det lga rummet.

Bredvid fnstret, belyst af mnskenet, lg fadern i sin fllbnk.
Bruten, gammal, olycklig. I dag hade Samuli ftt ngon att lska, och i
morgon redan skulle kanske denne ngon tagas ifrn honom och kastas i
fngelse.

Han, som icke utan fasa kunnat tnka p sin far, knde nu, att han
frlt honom allt...

Mnens sken blef s klart, att den gamle vaknade, med egen kraft satte
han sig upp i sngen. Han begynte tala som i smnen och strckte ut
handen i riktning t nye drngens plats, famlade en stund i luften och
lt s handen sjunka igen.

-- r det Anna Katri -- frgade han -- r du der?

-- Jag r hr -- svarade Samuli.

-- Lemnar du mig aldrig mer, fastn jag r frdmd? -- frgade han nyo.

-- Aldrig mer.

-- Och frlter du?

-- Jag frlter.

-- D r det godt -- Jaska skrattade smtt, ett underligt, frnjdt,
barnsligt, halfvaket skratt. Det lt som en smngngares.

-- Det r godt -- upprepade han sakta och somnade in. Han vaknade aldrig
mera.

       *       *       *       *       *

P vrvintern stormade det och bnde p isarne kring Helsingfors, s att
ndtligen midt i april den bl randen utanfr Grhara bk kom allt
nrmare, medan isarne vid hamnarne alltmer antogo den smutsgr frg,
som ndtligen i slutet af mnaden blef lika klar som vattnet, tills det
hela sjnk likt skum och frsvann fr solstrlarne och ngra milda
vindar i frening.

Studenterna firade som vanligt sin frsta maj i Kajsaniemi, stodo
utanfr vrdshuset i snmuddret och sjngo, medan en mngd kypare och
jungfrur ombesrjde en artificiel vrme och dito solsken medelst en
mngd punschblar, hvilkas innehll tmdes och fyldes lika hastigt.

Herr Adolf sjng icke med i qvartetten. Han hade brjat taga lektioner
fr stadens fashionablaste snglrarinna och fick inte slita ut sin fina
tenor i korsng. Dessutom var han icke omtyckt af kamraterna,
fruntimmersaktig som han var. Han tillhrde ett litet kotteri fattige
adelsmn, hvilkas ekonomiska std han, den borgerlige, i nder fick
vara. Det var en hop finhyade, pomaderade och moderna
modejournalsungdomar, mycket nogrknade om sitt rykte, d det glde det,
som verlden fick veta. De visade sig endast i de fashionablaste
familjer, talade endast med de unga damer, som i allmnhet i societeten
voro mest observerade, och aktade sig p allt vis att i ngot afseende
visa ngonsomhelst sjelfstndighet eller karaktr. De sgo i allmnhet
helst p, voro fverallt, logo fverlgset t allt, och drogo jemt och
stndigt i sm ndvuxna och ynkliga mustascher, som aldrig blefvo
lngre.

De svrmade i klunga fr frnmsta balsknheten, suto p de dyraste
platserna i teatern och hade i regeln en liten flamma  part, ngon
vnlig cigarrfrken, limonadmamsell, kanske ngon qvinlig ganymed frn
en af restaurationerna. P de obemrkta unga flickorna frn hyggliga hem
hlsade de aldrig vid dagsljus, om de ocks sett dem i ngon familj
qvllen frut.

Adolf stod i dag med sina vnner och observerade den alltjemt sig kande
folkmassan vid Kajsaniemi vrdshus. Hvarenda familj i hela Helsingfors
hade ngon hr denna morgonstund. Hela den vackra parken var fversllad
af menniskor. Man trngdes i slasket, trampade i snn fverallt, stod
ttt som packade sillar, ett par hundra fingo rum i vrdshuset, andra p
verandorna, i sjsalongen, p broarne. ter andra stodo eller suto vid
stranden. Pojkar roade sig med att med lnga strar sl snder
isstycken, segla ut p vaken, med lifsfara hoppa frn isbit till isbit
och upp igen. S kom gardesmusiken! Ny frtjusning! Den vackra sngen
hade sin publik liksom den prgtiga hornorkestern. De unga damerna voro
de mest entusiastiska. Af hundrade fans der kanske blott en, som icke
hade sin hjertanskr vandrande hr i snslasket denna frsta maj. Af
hundrade fans det kanske blott f, som p aftonen icke hade slutat
flamma, ifall hon bara rkat f se sin hjertanskr bakom
kulisserna. Men -- ridn gick gudskelof ned i tid, -- -- -- endast
ngon gng en smula fr sent.

En piga med tv sm herrskapsgossar trngde sig med makt fram mellan
grupperna, styrde kurs t det hll, der de unga eleganterna stodo, och
d hon kom tillrckligt nra, lagade hon att hon kom herr Adolf s in p
lifvet, att hon kunde sticka honom en papperslapp i handen.

Han gick litet t sidan och lste en uppmaning att strax g hem till sig
... hon hade en timme ledig ... barnen kunde vara hos en madam p
grden s lnge.

Han gjorde en liten missnjd grimas, men urskuldade sig hos kamraterna
med ett ltt illamende, bjd i alla fall p middag p Opris och
frsvann.

Om en qvart var han hemma i sin lilla ungkarlsvning vid Boulevarden.
Tre smrum, mblerade efter hans egen jungfruliga smak. Ett litet
mottagningsrum i mrkrdt med en Minervabild af marmor, ett bokskp med
syperba guldornerade band, som aldrig rrdes, ett planschbord med
portfljer, som han sjelf dammade med en broderad damduk... Och s
rkrummet, med grna draperier, grna mbler, grnt pipstll, dekoreradt
med fruntimmersarbeten och prydt med sm cigarrhllare af imiterad
malakit.

Men sngkammaren var den tckaste. Den var herr Attes jungfrubur,
ljusbl och ordentlig som han sjelf. Det hela var af fransysk crtonne,
med okta spetsar och rosetter fverallt. En liten hvit sng med ljusbl
omhngen. Bakom skrmen hngde en ljusbl flanellsnattrock med
silkestofsar, en rkmssa, sydd med bltt silke p kanevas af syster
Louise, och under sngen stodo s ntt i bredd ett par ljusbl tofflor.
I taket hngde en lampa med bl kupa, den lilla soffan hade bl kuddar,
och pallen bar bl rosor, bl liljor och bl frgt-mig-ej. P toiletten
stod en mngd burkar, toilettaskar, flaskor och flaconer af alla slag,
pulverdosor af alla former, borstar, penslar, stnger... Det var ett
batteri, vrdigt en primadonna. I byrn fans en lnlda, en stderska
pstods der ha funnit ngra askar fransyskt smink. Ibland under ssongen
gafs hos generalguvernrskan ngra sllskapsspektakel p fransyska...
Kanske att ... eller Gud vet, brukade han kanske p balerna i
grosshandelssocieteten --?

Herr Adolf bytte om stflar, hngde upp sin promenaddrgt och ptog en
kammarrock med uppslag af sammet. Han lade in sina handskar i ett etui
af silfver, kammade upp hret, gned ansigte och hnder med eau de Milan,
bestrdde dem med puder och aflgsnade det s ter med en vippa af
svandun. S kastade han sig i gungstolen, brjade putsa sina naglar och
for skrmd upp, d det ringde. Han trippade till tamburdrren och
ppnade.

Nadja kom in, slaskig om fllar och skor, svettig och bullersam. Med
ppnade armar och hnryckning mlad i sitt ansigte gick hon fram till
honom.

-- Min sol och min gldje, min efterlngtade enda lskling, min afgud,
min sjls sknaste ros!

-- Sta barn -- herr Adolf var litet generad, -- torka ftterna, du
glmmer alltid!

-- Ah, frlt! N, jag r nu ett nt! Frlt, min engel. Ses, nu r jag
fin! Fr jag s en enda kyss?

Han lt sig kyssas och tog henne pligtskyldigast om de friska,
blomstrande kinderna. Hon rodnade nnu mer -- -- och fick efter en paus
fram de enda orden:

-- O, hvad jag lskar dig.

Efter en stund hvarunder hon satt p pallen och han i bl soffan lt sig
dyrkas, frgade han s pltsligt, utan fvergng:

-- N, Nadja -- hur mycket vill du ha i dag?

Hon steg upp. -- Det r ngonting annat, ngonting helt annat, Atte! Ja,
nu ska vi tala allvar, det r inte vrdt att jag skjuter upp dermed nu
lngre. Jag mste, ser du... Jag mste, ty s hr vill jag inte ha det
lngre.

-- r du inte njd? Jag har ju inte gjort dig ngot emot, och pengar
har du ftt, s mycket jag kunnat undvara.

-- Det r inte det. Du har inte, nej aldrig i verlden gjort mig ngot
ondt! Jag skall sga, att jag inte r den som skulle ha sparat ngot
besvr fr dig, om du bara velat. Jag skulle ha gifvit tusen gnger
kropp och sjl, om du bara tagit emot! Nej -- jag har nu kommit att
tnka p allvar...

-- S, det skall bli lustigt att hra. Allvar? Hvad menar du med det?
r du terigen bortkrd frn ditt herrskap?

-- Nej -- inte just det ... men jag r led vid det hr lifvet. Jag tl
det inte. Jag vill inte tjena. Passa deras ungar natt och dag. Rota i
smuts, hra snsor och grl och kif!

-- h, det r vl inte s farligt, herrn kifvas vl inte med dig. Han
ger dig ju den ena marken efter den andra i smyg fr frun.

-- Herrarne har jag ocks ingenting emot. Det r fruarna. Usch! hvad jag
hatar de fruarna.

-- ro de stygga mot dig, liten?

-- Ja. Jag har aldrig sett en fru, som inte varit mig en plga.

-- Men du tyckte ju om den hr i brjan.

-- I brjan ja, men -- -- nr jag var borta en qvll -- jo d --

-- Stackars Nadja. -- N, och hvad vill du nu? Pengar, frsts.

-- Nej, hvad jag nu vill, det skall jag sga dig, Atte... Jag vill f
bildning!

Herr Adolf skrattade hgt, s hgt han ansg fverensstmmande med sin
vrdighet.

-- S, min pulla, n, sg mig, hurudan bildning?

-- Jag vill bli fin. Jag vill lra mig att se ut -- som du och dina
frknar. Jag vill ha fina klder. Fina rum. Fina mbler och fin lukt.
Jag vill --

-- r det hela bildningen?

-- Och s vill jag lra mig franska och piano, nr jag frst fr det
andra. Men allra frst...

-- N, allrafrst?

-- Jag vill -- gifta mig, bli fru, jaha du, fru. Och hvems, tror du? Jo,
din, du!

-- r du galen, Nadja, min fru? du?

Herr Adolf skrattade, men icke s ogeneradt som frr. Nadja tog en
frnrmad min.

-- Jaha, precist. Din fru. Ska' jag vara smre n din svgerska, som kom
frn landet, en adjunktslolla, som aldrig varit annat n hushllerska i
all sin dar...

-- Kra Nadja, Amanda var en visserligen ansprksls, men arbetsam och
mycket bildad qvinna, som --

Nadja steg upp frn pallen och stod en stund tyst. Hon arbetade hftigt
med sig sjelf. Hon gick till fnstret. S tillbaka igen. Slutligen
kastade hon sig ter till hans ftter och brast i grt.

-- Atte, Atte, ta mig! Jag vet, att jag r dlig! Jag vet, att jag r en
stackare. Jag har en dlig natur, det har jag alltid ftt hra. Af mor,
af frun, af alla mina matmdrar. Jag r en stackars fvergifven,
elndig, obildad flicka. Herre Gud, hvad jag r olycklig.

-- Kra barn, jag vet inte hvad du menar ... hvad skall jag gra med
dig? Grt fr all del inte. Jag frmr inte se det. Inte trar, nej, fr
all del. Stig upp! Lugna dig!

-- Mitt hufvud brnner alltid och mitt hjerta slr alltid. Kan jag r
fr det? Jag r sdan. Jag har sdant blod, och mor har sdant som _hon_
har. Jag vill, och hon vill inte! Hon r helig och jag r inte. Jag tl
inte prester och katekes.

-- Du har s svrt att hlla dig till mnet, liten! Lugna dig nu och
tala frstndig!

-- Jag r nu sdan. Men jag vill bli annorlunda! Jag vill bli bildad och
tro p Gud och lra mig tla prester och vara liksom din svgerska! Ah!
Atte! tag mig till hustru, eljes tar jag lifvet af mig!

Hon begrof sitt hufvud i hans famn, kysste otaliga gnger hans knn,
hjde bedjande sina hnder och sg s bnfallande, s vildt, s
brnnande p honom.

Han steg upp, hostade, som om han ftt dam i halsen, sltade ut
skrynklorna p sin sammetsrock och jemkade strkkrage och rosett.

-- Sta lilla Naja, du r verkligen fr hftig!

-- Du har tagit mig till lskarinna eller vninna eller hvad man vill
kalla det; det r min frus fel, att jag aldrig kunnat komma hit, d jag
ville.

N! nu kan du ocks taga mig till hustru, fr krleken, den har vi! Vet
du inte, presten sger, att gifta sig nr man lskar, r rtt. Allt
annat r synd. N, nu vill jag det, som r rtt. Gift dig med mig! Jag
vill inte mera synd! Jag vill bli ordentlig! Som din fru skall jag vara
bildad, ack! s bildad, s god, s stilla, s lydig, s snll. Oh!

Hon kastade sig terigen framfr honom, omfattade hans ftter och kysste
dem p nytt passioneradt och mt. Han ryckte p axlarne, talade i
smekande ton, men afvisande, och slutade med att sga:

-- Hur kan du tala om lskarinna och vninna? Jag har varit snll mot
dig, det r alltihop. Efter du nu absolut vill gifta dig, s tag ngon
af ditt eget stnd. Vill du inte ha nye drngen, han som slagit fr
dig nda se'n frra hsten...

-- Honom! -- skrek Nadja, -- honom! Aldrig i verlden! Han med sitt
bondeansigte och som luktar bondlder och allt det der, som jag inte
kan lida fr min dd. Jag vill ha dig! Just dig!

-- Naja, mitt sta barn! Aldrig i lifvet! Begr af mig hvad som helst,
men gifta mig nu -- det r omjligt!

-- Du frkastar mig d! Tnk efter hvad du sger, fr jag tar lifvet af
mig, om du inte vill ha mig!

Han frskte trsta henne med penningar, med goda ord, med smekningar.
Hon lemnade honom i vredesmod, i strida trar, frbannande det samhlle,
som skilde dem, den mor, som fdt henne, den Gud, som delat s ojemt.
Herr Adolf mdde illa, han snde sin uppasserska efter en droska och
reste till Vilhelmsbadhus fr att med ett ordentligt bad sklja bort den
indisposition, som var den naturliga fljden af ett sdant upptrde.

Nr Nadja kom hem till sin fru ett par timmar senare n hon skulle, fick
hon inga bannor, frun tog henne tvrtom in till sig, var mycket vnlig
och berttade, att hennes mor varit der med en karl, Samuli frn Drums,
att modren bedt frun om tillstnd fr den unge mannen att f fria till
flickan, beska henne hvarje sndag, taga henne med i kyrkan eller p
promenad eller, om frun ville att de skulle vara hemma, lsa hgt for
henne ur tidningar eller annat... Frun hade tyckt om mannen, sade att
han hade ett ovanligt hyggligt utseende och kunde dessutom om ngra
mnader gifta sig.

Nadja ville inte hra talas om Samuli och hans lsningar. Hon bad att f
slippa, svarade frun temligen nsvist, att hon helst ville skta sig
sjelf. Frun lemnade henne allena och gick in till sig. Men om ett
gonblick ngrade Nadja sig, rusade in, fll p kn och bad om
frltelse fr sitt uppfrande, brast i grt och sprang tillbaka in i
kket.

Nsta sndag var hennes fridag. Hon stannade ute till efter klockan tre
p natten, blef uppsagd af frun och frklarade trotsigt, att hon just
den aftonen blifvit hemligt frlofvad med en herre, en rysk officer,
hvilkens namn hon icke kunde uttala, men som skulle gifta sig med henne
s fort hans papper blifvit i ordning.

Till sommarn reste han emellertid med sina papper tillika med det
regemente han tillhrde ngonstdes bort till Sdra Ryssland. Nadja, som
hela tiden arbetat p cigarrfabriken vid Nylandsgatan fr en usel ln
och ofta lidit hunger, tog p nya ret tjenst i en familj, som amma med
30 marks mnadsln. Hennes eget lilla barn dog af vanvrd hos en
barnlskande madam vid Rdbergen. Det lnade sig utmrkt att vara
amma. Allt hvad Nadja under sista ret lidit, skam, svlt, fysisk
smrta, allt glmde hon nu, stolt fver att kunna frtjena s mycket,
att nu fr frsta gngen i sitt lif f fra ett behagligt, sysslolst
lif, att f ta godt, kl' sig vl, f alla sina nycker tillfredsstlda
och allt detta nu, just nu, d hon fr frsta gngen i sitt lif fallit,
fr frsta gngen i sitt lif gjort hvad katekesen och presterna
behagade kalla brott.

En dag, det var i mars mnad, kom Kajsa in till staden fr att fr
frsta gngen p en lngre tid se om dottern. Hon hade sllan p det
sista ret varit uppe hos Nadja, och d hon kom, hade hon blifvit s
hrdt och hnfullt behandlad af dottern, att hon med tungt hjerta dragit
sig tillbaka. Hon visste mycket vl hvad som tilldragit sig, visste att
professorn p klinikum genast skaffat Nadja amplats och att hon nu hade
det bra... Hon, landsqvinnan, frdes af en tjenare in till den rymliga
och ljusa barnkammare, der Nadja satt med kommerserdets barn i famnen.
Modern stannade dmjukt vid drren och hlsade ett mildt och vnligt: --
Guds fred, barn, hlsningar frn hemmet.

Nadja, rosig och fet, med det rdkrusiga hret uppsatt i en grekisk
knut midt p hufvudet, satt i en lnstol, hon smlog nedltande t
modren och bad henne taga plats.

-- Tack skall du ha, Naja. r det hr ditt rum, din jungfrukammare?

-- Jungfrukammare? tror du _jag_ bor i jungfrukammare? Det hr r _vrt_
rum, unge herrns och mitt.

-- Jag r glad att du r frisk nu, det var hrdt fr mig att hra att
du var dlig! Hvarfr kom du inte till mig, fast jag bad dig s mycket i
alla bref, och fast nya drngen hade slde med kuddar i, fr att du
skulle ka beqvmt?

-- Tala inte om det der elndet, mor! Jag ville inte ut till landet och
hra dina predikningar, det var bttre att vara hr, der alla flickorna
' likadana som jag.

-- Du vet, att jag aldrig frdmt dig, se'n du sade mig, att du hade
sdant blod -- hvad kunde jag, enfaldiga qvinna, sga dertill? Jag
hade frsts alltid trott, att vi menskor hade fri vilja och kunde r p
vrt blod. D jag var ung --

-- S var du vl ett likadant mh som nu?

-- Nej, men jag stod emot.

-- St inte der nu igen och predika, mor! Hvad har jag gjort? Hvem kan
sga ett ondt ord om hvad jag gjort? Jungfru Maria var en likadan som
jag! Du var ocks sdan! -- att du hade din ryss till presten, var en
smsak... Och s, hvem har det nu bttre af oss? Du har aldrig annat n
svultit och bott i en svinstia sdan som Torparbacken, du med din
presttro, din hederlighet, din ordentlighet, ditt goda rykte. Men jag!
jag har alltid haft trefligt, tminstone se'n jag slutade tjena, och nu
-- nu har jag det mycket bttre n sjelfva frun hr i huset. Hon fr
bara mat och klder och fr se herrns sura miner, jag fr mat och klder
och dessutom ln. Och s fr jag mycket p kpet ... nej, mor, det enda
som lnar sig, det r att -- -- vara glad!

-- Herre Gud, att det r _min_ Nadja, som talar s... -- Kajsa suckade
och knppte fromt sina i stora svarta bomullsvantar inslutna hnder i
hop fver magen. -- Herre Gud!

-- Himla dig inte, mor, det r s bra som det kan; du skulle ha tackat
Gud, om du haft hlften s godt.

-- Jag skulle frga dig frn Samuli, om han fr komma och hlsa p dig
nu ... han, skicka' dig det hr lilla syskrinet, som han sjelf har
svarfvat, och sade att det r en tack fr att du alltid var s vnlig
mot hans far.

Kajsa torkade med en stor hoprullad nsduk bort en tr, nr hon vecklade
upp duken, som var virad om skrinet; hon var rdd att visa sin
sentimentalitet fr Nadja.

Denna tog skrinet, yttrade likgiltigt sin beltenhet med det ntta
arbetet och ppnade locket. Der inne var en liten silkessjalett, en
fingerborg af silfver, en karniolsring och ett portrtt. Med ett
fverlgset leende betraktade Nadja sakerna.

-- Han r alldeles galen i mig, -- sade hon skrattande, -- och det
fastn barnet icke var hans! Men han r snll, token, sg honom det.
h, der r hans portrtt! Usch, hvad han ser bondisk ut, ett riktigt
landsansigte! Och s beskedlig se'n! Som han inte skulle kunna gra en
mask fr nr.

-- Patron r mycket njd med honom ... han blir visst inspektor till
sommarn.

-- S, lycka till! Nr han ftt inspektrsplatsen, kan han f komma hit
och hlsa p mig, inte frr.

-- N, Nadja, -- Kajsa talade lngsamt och frsigtigt, -- nr det blir
slut med det der, -- hvad skall du d ta dig till?

-- Det der, hvilket det der?

-- Ammandet, frsts...

-- Hm -- d -- det fr vi se d! Jag fr vl alltid ngon rd...

-- D blir din ln liten, och du har ftt vanan att vara frnm, krusas
fr och firas, lefva stort och vara hg af dig.

Nadja blef blossande af vrede. -- Kom inte och skm ut mjlken fr mig,
-- ropade hon. -- D det r slut med det hr, fr jag en annan. Tror du
det inte fins herrar nog hr i sta'n? Jag fr hvem jag vill, jag r bde
ung och vacker nog fr hvem som helst! Vill vi lefva, vi fattiga
flickor, s ha vi ingen annan utvg. Svlta eller njuta. N, jag har
valt. Adj med dig, mor! Du har valt det andra slaget.

Hon stod rak och stolt i midten af rummet. Hennes kinder blossade,
munnen svalde af lefnadsfriskhet. Hon var hvithylt och vlsktt, drgten
vrdad och dyrbar -- och hon var en vacker illustration till sina egna
ords -- sina egna lefnadssigters riktighet.

Modern stod vid drren, blek, bjd och nedslagen. -- Adj, barn, -- sade
hon, -- nr du kommer i nd, s r min stuga ppen. Mitt hjerta likas.
I din sng har jag alltid de finaste lakanen, de med hlsmmen. S lnge
jag kan, skall jag arbeta fr dig, det skall kanske en gng behfvas.

-- Tack, mor! -- Sinnet hade gtt fver och Nadjas ansigte uttryckte
ter vnlighet och hjertegodhet. -- Nog r jag en slarfva, mor, men dig
glmmer jag aldrig! S g nu, hlsa Samu och tacka. Sg att jag har det
bra, riktigt bra.

Mor och dotter skildes. -- God r hon, -- suckade Kajsa, d hon stngde
drren efter sig, -- men -- -- inte har hon Velis hjertelag! Alltid
skall det vara ngonting. Gud prfvar oss menniskor. Fr mina synder fr
jag nu det rttvisa straffet, och Gud ger ingen tyngre brda n man godt
tl vid. -- Hon torkade bort nnu en tr med sin tjocka ullvante,
ptrdde i farstun sina ldergaloscher och tgade ned t
Sandviksstranden. Hon gick den lnga vgen fver isen, men solen sken
fver drifvorna, det gick som en lek. Ett par timmar senare var hon
hemma.

       *       *       *       *       *

En morgon kom den unga kommerserdinnan tidigt in i barnkammarn fr att
se om barnet och amman. Den lille sof godt, Nadja hll p att ordna i
rummet. Hon hade ftt en smula lust fr ordning och renlighet ...
tminstone d hon icke hade annat att gra.

Den lilla frun gick fram till vagnen, kysste sitt barns knubbiga hand,
jemkade stilla och nstan blygt om garneringen p tcket och betraktade
den sofvande lilles ansigte med undrande gldje.

Nadja krkte fraktligt lppen; den lilla bleka och tunna
kommerserdinnan, hvars vacklande hlsa icke tillt henne att sjelf
skta om och amma sitt barn och som af lkarne var frbjuden att vaka
eller eljes anstrnga sig, ingaf henne ingen respekt. Hon tyckte icke om
denna fina och delikata varelse, som mera tycktes fdd att lyda n
befalla och hvars hnsynsfullhet mot henne, den starka och grofva amman,
hon fga uppskattade. Fru Elise var nnu helt ung, dotter af en ansedd
finsk embetsman och fr ett par r sedan gift med den rike enklingen
kommerserdet Guroff. Hon var litet skolfrlst, d hon gifte sig,
ytterst osjelfstndig och vek, och lefde endast i och genom sina tyska
och engelska romaner. Hon knde alls icke till verlden och var, d hon
steg i brudstol, s oskyldig och oerfaren som en trering. Hennes mor,
fru assessorskan, var af den sigten, att flickor skulle uppfostras i
fullstndig okunnighet om allt, som hrde till verkliga lifvet, och hon
hade lyckats. Lilla Elise -- hon var mera sylfid n qvinna -- blef
maka och mor, nstan mot sin vilja, utan att ana hvad hon gick till
mtes, och utan den ringaste frmga till motstnd, hvad man n bestmde
fver henne.

Om hon ftt flja sin egen knsla, hade hon aldrig tagit en amma. Men --
de andra hade beslutat det, doktorn i frsta rummet. Han valde Nadja,
hennes fru mor sanktionerade denna, herr gemlen fann menniskan vara
racekreatur, en riktig bra mjlkko, allts mste lilla frun ge vika.
Den stora, rdlockiga pigan med de utmanande gonen och de
fversvllande behagen skrmde henne. Hon vgade nstan icke taga i sitt
barn, af fruktan att bli tsnst, hon vgade icke se p den lille, utan
att amman betraktade henne med en blick, stickande af frakt, straffande
i tyst hn.

-- Ni ha vl sofvit godt bda i natt, kra Nadja? -- frgade den unga
frun blygt; hennes melodiska stmma dallrade litet, vek och svag som
tonen af en zittra. -- Jag har lyssnat, men ingenting hrt, lillen har
vl varit snll?

-- Psch, nr har frun haft skl att klaga fver ntterna? Jag behfver
alls ingen kontroll, r inte frun njd med mig, s kan hon skaffa sig en
annan.

-- h, sta, s hon talar! Alterera sig inte, snlla, beskedliga Nadja,
mamma sger, att lillen har ondt af det. r det ngon jag r sker p,
s r det Nadja, -- att hon ser vl efter honom. Jag ville bara veta,
hur ni m, bda tv... nskar Nadja ngot? -- kanske litet frukt? ...
eller ngon bok eller s?

-- Bok, nej tack! Och lsning! Usch d, det gr bara ondt i hufvudet,
och det tl jag inte vid, fr lillen. Frukt har jag nnu se'n i gr,
herrn gaf mig ju en mngd psar. Nej -- men efter frun r s god, s
vore det allt bra, om frun ville...

-- N, sg bara ut, kra Naja, om inte mamma har ngonting emot det, jag
vill ge dig allt hvad jag kan, bara du -- eftersom du -- -- ifall du --
ja efter du, kra goda Naja, r snll och m mot mitt kra lilla barn.

-- h, med barnet har det ingen fara, bara frun inte pjoskar s
frskrckligt -- s'na hr ungar r det ingen nd med, och godt om dem
r det ocks.

-- Men hvad var det du ville, Naja?

-- Bara fr lillens skull, ser frun: -- g ut lite mer.

-- Du r vl ute som doktorn sagt, halfannan timme p frmiddagen och
en p eftermiddagen?

-- sch, det r inget roligt att g och valla p solsidorna lngs husen
midt p dagen, styf som en tndsticka; nehej d, det r inte det jag
vill.

-- Du nskar d?

-- h, nog borde frun begripa! Unga menniskan som jag r, inte r det
hr lifvet nge' fr mig inte! Sitta hr hela qvllen och kuckelikura
med ungen i kn! Inte ' de' som jag r vand ve'... Jag skulle ha mej en
liten slng ute p aftonqvisten, s blef jag som en annan menniska.
Mjlken surnar i mig med allt det hr trket. Har jag inte suttit hr
fem mnader nu och vari' skenheli', s m jag vara ett nt.

Elises ljusa gon ppnades p vid gafvel... Hon frstod och hon frstod
inte.

-- Men, kra, vi ska' frga mamma! Jag vill s gerna...

-- Frga mamma! r hon tokig! Mamma, jo det r den rtta. r inte frun
sjelf menniska till att ge lfte att jag fr g ut p qvllen, s!

-- Vill du p teatern? -- Elise var alldeles villrdig.

-- Hvart jag vill? h! bry sig inte om hvart, bara jag slipper ut! N,
frun kan tnka fver det sjelf: endera ha barnet friskt och raskt och
lta mig rra p mig, men _inte_ sqvallra om det till halfva sta'n,
eller ha ungen sjuk och mig utledsen vid det hela!

Den unga frun funderade. Hon gaf vika fr den starkare. Hon vgade icke
tala om fr mamma. Och s lngtade hon s fver all beskrifning att en
qvll ensam f r om sin lskling! Bara hon kunde skicka bort dem alla;
hushllerskan, husjungfrun, kammarjungfrun, alla, och bara behlla
kokerskan och betjenten hemma! Om hon kunde f sin man att bjuda dem
alla p teatern! Allesamman p en gng.

Det gick. En gng och tv gnger. Nadja smg sig ut klockan half tta
och kommerserdinnan tog inte emot. Hon snde ut dem af husfolket, som
mest besvrade henne, endera p lngvga renden eller ock p teatrar
och konserter. Huspigan Lisettes gardist hade glada dagar, han tog
permission i alla vder, och de bda, Lisette och han, frsvunno
tillsammans afton efter afton borta vid Arcadien. Hushllerskan, en
nnu ung, men icke vacker flicka, var kusin till en fennomanstudent. Han
frde henne alltsom oftast till nationela tillstllningar, n var det
teater och n bal. Hon var en hygglig flicka och kom bestmdt hem kl.
10, om det inte var bal. I det fallet var hon hemma precist kl. 1/2 12.
Men kammarjungfrun, frken Carolina Snygg, hon njt mest af den nya
vlsignade friheten. Hon knde en fattig kompositr. Det var en
nocturne, som gick lngs Boulevarden, frn Trekanten och till
Sandviksstranden, ibland, d det var den stmningen, styrde de sina
steg till gamla kyrkogrden, bland grafvarne. Hr fans en bnk. Han
borstade bort snn med sina bara fingrar, hon satte sig och han satte
sig. De klagade fver verlden, verlden, som frfljde dem. Hon trodde p
honom och han p henne. Bda tviflade de p Gud. Och i de kalla
vinteraftnarne suto de der och njto af sina lidanden.

Men i det varma rummet hemma hos kommerserdets satt den unga modern
allena och matade sitt barn med komjlk ur en kautschuktut. Hon tvttade
honom och gjorde honom s fin och ren. Och d han var frdig, gick hon
med honom lngs golfvet, sfde honom med sm barnsliga vaggvisor och med
hundrade kyssar.. S lyckligt! Nadja skulle skert icke komma frr n
fram p natten, och gemlen -- han satt vl p klubben tills det blef
morgon. Hon skljde den svarta tuten om och om, vnde den och skljde
den p nytt. S kysste hon den och betraktade den s vnligt. Mjlken i
flaskan var god och stark, och den lille lt sig nja. Det var en
gldje. Hon sprang, hon log, den unga modern, hon kunde skta honom
allena! Han lg njd ocks vid hennes spda brst. Hon knde genom sin
ltta nattdrgt det lilla hufvudet, som hvilade mot arm och brst, och
de sm hnderna, som bestllsamt refvo i spetsarna p hennes trja. Hon
skrattade hgt t hans sm frsk att stta sig upp och beundrade
ofantligt hans underbara frmga att sparka och rra p ftterna. Hvad
han var st, nr han log, ja, till och med nr han skrek. Den lilla
munnens spnda lppar sgo d s putslustiga ut, och nr det var slut
med grten, var han dubbelt frtjusande. En gldje utan mtt och utan
skugga! Hvilka ntter af krlek och frjd ... hon glmde allt fr dem,
de kunde ocks icke kpas fr dyrt, och ingen kunde ssom hon njuta af
lifvet och sin frihet... Nr morgonen kom, steg hon upp, strlande som
aldrig frr ... den frbjudna frukten smakade ingen ssom henne.

       *       *       *       *       *

Hushllerskan hos kontorist Adolf Bck hade ett fasligt brk och bestyr,
det skulle bli en liten fin ungkarlssup hemma hos hennes herre kl. 8.
Herrn sjelf arrangerade det hela. Han var nu ensam, frldrarne dda och
syskonen gifta. En gammal ungkarl p 31 r, med tunnt hr, bleka,
intressanta kinder, spetsig nsa och en liten st flickmun med rda
lppar. Han gick omkring och ordnade ngra vackra dekorationsvxter frn
Sinebrychoffs bakom Psychen, Diana med hinden skulle ha en murgrna och
primadonnan i stort kabinettformat en kameliabukett med pappersspets.
Allt s stilfullt som mjligt. Han trippade i vaxldersskor med spetsiga
tr, stlde om rokokoerna p tagren, tog i hvar tingest med tummen och
pekfingret, medan lillfingret gracist pekade i luften, blste nnu en
gng bort de sista damkornen, gick sedan till fonddrren borta i kket
och betraktade med kisande gon och hufvudet p sned det hela genom den
ppning deuxbattanternas tjocka draperier bildade emellan rummen.

Tamburdrren ppnades bullersamt och Nadja trdde in, kldd i en modern
vinterhatt, slamsig sidenkappa, elegant pelskrage och muff. -- Jag
visste, att du skulle ha' kalas, och hr r jag! Du fr inte sga nej,
min sockerdocka! S, Atte lilla, var inte ledsen! Inte r du ond, du
bjuder ju mej med -- inte sant?

Hon tog honom p axlarne med hnderna och sg honom instllsamt i
gonen. Herr Adolf frskte komma ls, med mildt vld frde han henne
mot drren.

-- Inte i dag, kra Nadja, inte i dag! Bara herrar, mina kamrater,
riktigt fina herrar skall du tro, inte passar det.

-- Passar det inte! h jo, du, det r just det det gr. Dina fina herrar
knner jag, Torsten Ulf, ljtnanten -- h, jag knner dem nog.

-- Men Nadja, du kan vl inte fr din fru och barnet?

-- Jo 'vars, hva' ja' kan! Jag har ftt lof till ett i natt, s fr hon
pyssla om ungen sin, och nr jag af Ulf fick hra talas om ditt kalas,
s beslt jag strax -- --

-- Men, kra Nadja, g nu, jag r inte alls af det slaget, som har
fruntimmer hos mig p herrbjudningar, hvad skall madamen hr sga!

-- Hva! Madamen, hon, Bergstrmskan! h, henne knner jag nog, det var
hon som svlte ihjl min flicka; n, det var d ingen stor skada, hon
var ful som far sin.

-- Ts, Nadja, s lttsinnigt du talar! Du r fr -- -- -- ja, jag
fruktar verkligen, att jag mste sga dig en obehaglighet, Nadja ... du
r fr lite comme il faut, frlt min sottise, men -- jag fr be dig att
aflgsna dig, klockan r fver tta.

Hon tog honom under armen med ett af sina sm skratt, drog honom in i
bl rummet och hviskade, i det hon tungt lutade sig p honom:

-- Inte kan du, som r sjelfva artigheten, skicka bort mig. Du har ju
hjerta... En gng hade du mig kr, mins du den qvllen vi gick i
fversvmningen, och du kysste mig under alarne? Kan du skicka bort mig,
just nu, nr jag stackars flicka har en ledig qvll och kanske kunde
gra min lycka? Kan du vara s hjertls. Ah! -- ah, Atte!

Hon kelade med honom som en barnunge, smekte och bad, smickrade och
gjorde sig s beroende af detta enda ynnestbevis af honom, att han,
svag som alltid, gaf vika.

-- Men, Nadja, sg mig, hur knner du Ulf?

Hon skrattade. -- h, det r en teaterbekantskap ... och s tillade hon
hemlighetsfullt: -- Han hrde mig en gng sjunga p en tillstllning.

-- Ulf p en tillstllning, der _du_ sjng?

-- Jaha, precist, det var en utfrd till Blbrslandet.

-- Och han kom dit?

-- Med ngra andra gentila herrar, ja.

-- N -- och du sjng?

-- Till dansen, och d -- blef han frtjust i mig.

-- S! du har en s vacker rst, Nadja?

-- h! vi kunde nog sjunga duetter, du och jag, om jag bara fick lra
mig ngot. Jag har ofta tnkt att g in vid teatern! Si, det skulle s
riktigt passa mej ... det r som Torsten sjer, jag r som fdd fr
teatern. Klippt och skuren fr sdan der trirolig hejmusik med dans och
svng. Bara jag fick ngon som satte mig in vid teatern! Jaja, man vet
inte hvad som kan hnda.

-- Men, Nadja, hvad skall jag egentligen gra med dig i qvll?

-- h, jag skall passa upp! Jag hjelper Bergstrmskan. Och du skall f
se, att jag r bde st och snll och treflig.

Det ringde och ringde. Der kom en fem, sex stycken. Man begynte med
punsch och frukt. I rkrummet togos korten fram. Vrden, som fr sitt
svaga hufvud nu mera ogerna tlde rk, gick med en eller annan af sina
gster i bl rummet och pratade. Han var litet nervs och orolig och
hade svrt att dlja det. Nr ljtnant Ulf tillsammans med honom drog
sig undan rken, frgade denne, om han, Bck, kunde frlta, att han
icke i dag, oaktadt det var frfallodag, kunde betala den lilla skulden
p 3,000 mark, som han lofvat reglera i dag. Herr Adolf tog det djupt,
han hade s vl behft penningarne, sade han, i morgon bittida hade han
sjelf lofvat utbetala dem. Vore det icke en mjlighet? -- -- de voro
kusiner och kunde tala alldeles ppet, vore det icke en mjlighet att
han kunde f dem igen tills i morgon -- d ju militrernas lner kommo
ut p qvartalsdagen. Ljtnanten skrattade, det som mste ske skall ske,
lofvade han och tillade med sitt tillfrlitliga handslag: I morgon afton
kl. 6 skall du ha pengarne.

Konversation och kortspel afbrtos. Supen bars in af en gammal qvinna i
svart och en ung i ljusbltt med rda perlor kring halsen. Den sista var
Guroffs amma, Nadja, kosackflickan frn Drums. Hon gjorde en viss
effekt med sitt rdbruna krusiga hr, sina fylliga former, sitt leende
och nigande, sina sm retande skratt och det egna stt hon hade att
svnga p hfterna.

Det blef en lifvad sup. Vid desserten satt Nadja till bords. Man
uppmuntrade hennes mognande instinkter och Adolfs neutralitet
utskrattades som frkldd plebej-frnmhet. Hans helighet hnades,
tills ngon kom fram med att Nadja egentligen var en fr detta
inklination. Med lskvrdaste ppenhet frklarade hon sjelf, att hon var
en frskjuten... Det blef ett fyrverkeri af sherrylustigheter, som
ytterligare stegrades efter champagnen och vid likren antog strre och
strre proportioner. Nadja proklamerade hgt och bestmdt sitt beslut
att g in vid teatern, helst vid en ambulant teater, der alla slags
talanger uppskattades, och detta beslut applderades under jubel af de
frsamlade. Man fverenskom, att hon med ovedersglig talang kunde
fredraga Helan gr och att hennes Bellmanniader, torgballader och
gatvisor voro vrdiga att hras af ett strre och mera vidstrckt
publikum. Hon sjng, med ett likrglas i ena handen, stende, och med
den andra armen i sidan. De lyssnande vnnerna hjelpte till med
refrngen. Endast vrden hrde frstrdd p, han tyckte alls icke om den
vndning sakerna tagit.

Slutligen, fr att f slut p scenen, freslog han litet musik vid
pianot. En af kassrerna spelade ett potpourri, och derefter satte sig
Herr Adolf till pianot. Det bullersamma sllskapet, som skrattat hgt
under potpourrimusiken, tystnade, hans veka, knslofulla rst liksom bad
om sympati. Nadja gaf genast vika fr tonernas makt. Hon sjnk ned i en
ftlj och fljde med andakt hvarje strof i sngen. Hennes gon voro som
fastldda vid den sjungandes lppar. Hon suckade djupt, hennes gon
fyldes af trar.

-- Herre Gud -- snyftade hon -- med sdan sng kunde man f mig fast i
kloster! h! hvad det r vackert! Och krlek, trogen krlek, det r
som om det var Drums-Samuli det var frgan om. Om han kunde sjunga s
der, s tog jag'n strax! h, hvad det r vackert!

Och nr sngens sista sentimentala strof frklingat, rusade hon upp, som
om hon ftt en ingifvelse, tog p sig hatt och kappa, nickade till de
nrvarande, hviskade ngot i rat p ljtnant Ulf och lemnade huset
oaktadt herrarnes protester.

Om en qvart lste hon upp porten hos kommerserdets och sprang in.
Utanfr tamburdrren trffade hon husets herre, som med barsk rst
frgade henne hvad klockan var.

-- Hon r visst tre -- svarade Nadja helt ogeneradt med sin myndiga ton.
-- n se'n d?

-- Hvar har hon varit? -- frgade han vidare och stack tndstickan helt
nra hennes uppflammade ansigte.

-- P ungherrssup -- ljd det utmanande och stolt.

-- Ja, det kns p lukten -- sade han och rynkade p nsan.

-- Jag tycker det r bttre, det, n att som herrn sjelf vara ute natt
ut och natt in, nr man har hustru och barn.

-- Tyst, piga! -- med en hjning af rsten.

-- Tyst sjelf, s vcker han inte upp hela huset. -- Hon kilade in genom
tamburdrren, vek af t hger och frsvann.

Tre dagar derefter hade hon tjenst som uppasserska p ett af stadens
minst vlrenommerade htel. Den lilla kommerserdinnan fick en ny amma.
Och i huset vid Boulevarden kom allt ter i sin frra ordning.
Kompositren hade skl att sucka oftare n frr, fennomanstudenten var
mer ensam n han varit det nu en tid, och gardisten fick skaffa sig en
ny bekant. Endast att den unga modern ftt tilltro till sig sjelf.
Ingenting skulle mer kunna skilja henne frn den lille, icke ens -- en
stygg amma.

       *       *       *       *       *

Herr Thorsten Ulf var den beskedligaste menniska i verlden. Han hade
vnner i tjogtal och var en afgjord dansflamma fr stadens alla fina
damer. Han var s ntt och s glad. Den Bjlomowska uniformen kldde
honom utmrkt, och han hade en mrkvrdig frmga att f epletterna att
smklinga, d han rrde sig. Bltet med gehnget knarrade s behagligt
och sporrarne utfrde en verklig musik. Under detta hnfrande
accompagnement blickade han med sina lnga, mycket ljusbl gon, det var
omjligt att motst. Dessutom hade han ett kckt militrhufvud med rakt
uppstende cendrhr. Sm parfymerade mustascher, som dolde en stor,
alltid leende mun, prktiga tnder och en bred kk med grop i hakan.
Liten, proportionerlig och axelbred figur, stora, tjocka hvita hnder,
skapade till arbete, men med en hel historia af sysslolshet ritad i
gropar, linier och vlsktta, ljusrda naglar. I dag ikldd smsta
yrvderspelsen, med kragen upp fver ronen, gick han fram p gatan,
sprang uppfr trappan och ringde p.

Herr Adolf i ny sidenfodrad nattrock ppnade sjelf:

-- N ndtligen, Thorsten, du skall tro att jag varit orolig fr mina
pengar ... jag mste sjelf betala svger Lund och vill inte fr
ngonting i verlden mankera! Du var snll, som kom!

Ljtnanten klappade sin kusin p axeln. -- Kra bror, min egen
hedersprisse, du mste frlta, men -- jag har inga penningar!

-- Hvad? hller du mig fr narr nu igen? Du tnker naturligtvis gra
dig lustig p min bekostnad? Du tycker jag inte duger till annat, jag!

Herr Adolf sg s frgrymmad ut han kunde. Hans ansigte, p hvilket
godhet och vekhet alltid uttrycksfullt nog stodo att lsa, blef i hast
helt frmrkadt. Han drog ned de tunna mungiporna och gjorde sin
oskuldsklara panna full af rynkor. Ljtnanten urskuldade sig. Han talade
i fvertygande, smekande ton:

-- Jag har inga penningar i dag, skrddarn tog en del och Isaksson, den
judrackarn, tog resten! Du fr alltsammans i nsta vecka... Du vet,
fverstens systerdotter, den rika Emma Schell, oh! det r en lng
historia... Fr resten, tror du inte p den frlofningen ssom fullgod
kredit, s ha vi ju farbror August.

-- Ja, om jag tror ett endaste ord af frlofningshistorien och allt hvad
du i den vgen frskrar, s m jag vara en stockfisk! Han tystnade
tvrt, och tillade efter en paus:

-- Farbror August ... tror du verkligen? Vid det namnet frndrade herr
Adolf ngot uttryck och sg lifligt p ljtnanten.

-- Om jag tror? jag vet! Han fr endera dagen en utnmning, jag gr upp
och gratulerar och passar p ... du frstr.

Herr Adolf skrattade. Hans pannas rynkor voro frsvunna. Lt farbror
August narra sig, ja, s var det hans ensak. Thorsten satte sig beqvmt
i en emma, lade benen i kors och begynte tala om farbror Augusts svaghet
fr utmrkelser och ordnar. Han, Thorsten, hade p en bal hos
generalguvernren talat med ngra ytterst inflytelserika personer, nmnt
en hop om farbror August ... och ppekat att han visst gerna kunde lna
ut ngra hundratusen, om det knep, isynnerhet om man visade honom det
frtroendet att p frhand uppmrksamma honom en smula ... vid nsta
kejserliga fdelsedag frslagsvis, nsta orden t. ex., bara skynda en
smula p... Alltnog, han, ljtnant Thorsten Ulf, hade sin hand med i
spelet p hgre ort ... och det vore vl inte s omjligt, att farbror
August insge, _hvem_ han i frsta hand hade att tacka fr detta
utmrkelsetecken, och naturliga fljden var att han, Thorsten Ulf, finge
lna de tretusen kronorna, ngon af de frsta dagarne -- hvarfr han nu
bad kusin Adolf vnta, s finge han alltihop p en gng.

-- Du r en lycklig ost, du! -- Herr Adolf svepte in sig i sitt
sidenfodrade fodral och tog sig om den vlrakade hakan. -- Att f umgs
med de allra frnmsta, att vara omtyckt och lskad af de finaste damer
... det r annat det n att som jag... Derfr r det ocks bst att jag
aldrig gifter mig. Att f en s hg och fin dam som jag ville, dertill
r jag fr fattig ... en vanlig frn de hr dussinfamiljerna vill jag
inte ha! Du r lycklig, du!

-- Prat, fr fattig! Se p mig ... gr mig fattigdomen ngot, -- och
jag tnker minsann gra mig en carrire nd.

-- Det tror jag! Du! Som r s treflig och s lskvrd, och som -- bst
af allt, har en s frbld -- frlt mig -- tur! Men du, Thorsten, af
mig fr du aldrig lna penningar mer, ja, jag vill vara en nors, om du
kan narra mig en gng till.

Ljtnanten fortsatte att tala om sina frhoppningar. fverstens
systerdotter, en rik och frtjusande flicka, skulle skert inte sga
nej. D hade han bara ett steg till att komma p grn qvist ... bli
adjutant, och sedan stodo ju hela verldens herrligheter ppna fr honom.
Det vore en ra fr hela slgten -- icke sant? Ett visst tersken skulle
ju falla fven p honom, kusinen, och p det viset kunde han,
kontoristen, fven komma in i de finaste familjer -- kanske sjelf
derigenom gra carrire.

Herr Adolf smlog. -- Du r nog en lyckans guldgosse, fdd att lysa ute
i verlden och stiga hgt p rans trappa.

-- Det r bara en sak, som stter sig till hinders fr allt -- allt. --
Ljtnanten knep ihop lpparne och skt ut sin kraftiga underkk, s att
hans hufvud fick ngonting, som kamraterna kallade napoleonskt.

-- Det r en sak, som likt ett ondt de frfljer mig, gr mig olycklig
och tillintetgr alla behagliga drmmar.

-- Och hvad r det? Det vore vl mrkvrdigt, om vi inte kunde f bugt
med det, -- hvad r det?

-- Jag har haft ett fventyr, Adolf, en flicka...

-- sch, att du bryr dig om sdant, Thorsten, du som har s fina
bekantskaper! Du?

-- Hon var alldeles galen i mig.

-- Det r ju helt naturligt, men sedan?

-- Jag lofvade henne --

-- Att gifta dig?

Ljtnanten drog en djup suck ... han svarade icke.

-- Och nu?

-- Nu hotar hon att gra skandal, om jag inte genast ger henne...

-- Hur mycket?

-- Tusen kronor, bror, tusen kronor, och der har du mig nu... Tusen
kronor.

Herr Adolf gick af och an p golfvet, s att den sidenfodrade rocken
stod som en rddningsboj omkring honom. Hans ansigte brjade glda. Sm
lilasfrgade flckar brnde honom p kinderna. Ett martyrskimmer
upplyste hans eljes bleka anlete, men s kom han att se p ljtnanten,
som just nu qvfde en gspning. Han stannade tvrt och sade, i det han
anstrngde sig att f sin rst fast och lg:

-- Thorsten, af mig fr du inte de penningarne ... aldrig -- nej, du,
aldrig!

Thorsten Ulf steg upp ur ftljen, med handen krampaktigt fst om sitt
silfvergehng. -- Jas, du sger det, Adolf -- aldrig?

-- Aldrig! -- Det lt som ur djupet af ett fngelsehvalf.

-- r det ditt sista ord, kusin?

-- Ja, Thorsten, mitt sista ord. Herr Adolf darrade som ett asplf, d
han sade det.

Ljtnanten bet sina lppar och hvlfde sina ljusbl gon. Han tog sin
napoleonska min och rynkan i hans panna sg ut som hade den blifvit
ristad dit af ett svrd. Han knt den ena handen i luften, tittade t
kakelugnen, der just en fredlig brasa gldde, och sade:

-- S r det d beslutadt och bestmdt! Det r slut! Allt! Jag skall och
jag vill! Alea jacta est!

Dessa besvrjelserd uttalades med graflik rst. Ljtnanten hade en god
andra bas och var uppburen bland kamraterna som sker qvartettsngare.
Herr Adolf ryste. Han stirrade hjelplst p sin kusin. Hade han blifvit
galen, eller var det verkligen fara  frde?

-- Hvad tnker du gra, Thorsten? Inte r det vl din mening att ta
lifvet af dig heller, du, unga menniskan?

-- Jo, minsann, r det s! Hm! hvad r lifvet? En usel strid om intet,
fr intet. Fr ngra lumpna trasiga pappers skuld skall jag d. Ja d,
och det nnu i dag, i denna samma drgt, som jag gr och str, i mitt
regimentes nnu af skam och nesa obesmittade uniform, s br jag d, och
hr skall jag d, hr! hos dig!

Han grfde i fickorna, nervst, darrande, retlig. En rd strle frn
kakelugnen spelade med hans knappar och kastade ett dystert skimmer i
hans af lidelsen upphettade ansigte. P pannan svlde den ena bl dran
efter den andra upp. Herr Adolf observerade i denna fasans stund, att
kusinen hade sin smsta ytterrock p. Genom hans skrmda hjerna flg en
frestllning om, att det var delt af Thorsten att unna bjrnarne efter
hans dd alla de bttre pelsarne. Men s stack det honom som en knif i
hjertat att denne unge, elegante och lskvrde person mnade d! Nej!
han borde rddas och det var visst frsynen som utsett honom att komma i
vgen fr detta hemska sjelfmordsfrsk! Han fattade om sin kusins
armar, fr att hindra honom att finna pistolen, hvilken han letade efter
i fickorna.

-- Nej, nej, hindra mig inte, jag vill, jag skall, och mste d! Mitt
regimentes, den corps jag tillhr, dess ra framfr allt! Man skall ej
stta mig -- mig, Thorsten Ulf vid Bjlomowarne -- p bysis fr en pigas
skull --! Fr min slgts ra mste jag offra mig. Du du, Adolf, hr
mina sista ord: farvl! Hlsa -- farbror August!

Han ryckte sig ls och sprang till bl rummet. Herr Adolf med grten i
halsen efter:

-- Thorsten, Thorsten, fr guds skull, sta beskedliga Thorsten, fr all
del, gr dig inte illa, inte hos mig! Sg, du lofvar ju att inte d? Du
skall f alltihop till sknks af mig, de tretusen, se hr ligga
skuldsedlarne, alla tre!

Ljtnanten skakade p hufvudet. Han slt gonen, liksom frdig att mta
dden.

-- Nej, jag vill g ett annat lif till mtes! Vill du gra mig den sista
retjensten, s kasta de lumpna papperen i elden, s att jag fr d med
en skuld mindre och s -- tack, min bror! Drag fr portiren och g in i
din matsal eller i kket, s du ej hr knallen!

Herr Adolf, som kastat papperen p brasan, stod och vred sina hnder,
under det den klara lgan belyste rummet med sitt fladdrande sken...

-- Du skall f de tusen markerna, sta Thorsten, i denna qvll, bara du
lter bli!

-- Jag kan inte ta emot din almosa -- Thorsten talade nnu i andra
basklaven -- nej, aldrig. Farvl!

Herr Adolf lg i samma gonblick p kn fr sin kusin. Der blef en
stunds tystnad. Man hrde en pistol falla p golfvet. Derp fll en
ljtnant p en stol. En stund full af hgtidligt allvar. Slutligen sade
den rddade:

-- Fr hon de 1,000 markerna i qvll?

Herr Adolf tog fram en obligation. -- Hvem r det? -- Frgan gjordes
skyggt, han var rdd att pistolen nnu en gng skulle komma fram.

-- Hvem -- jo, det skall jag sga dig, hedersprisse, det r hon, din
gamla -- hon frn Drums, Nadja!

Herr Adolf fll ned i soffan. Thorsten knppte sin pels och gick.
Direkte till en blomsterhandlare.

Samma qvll fick mamsell Brink vid teatern en superb bukett med dyrbara
band. Gifvarens kort satt instucket mellan kameliorna. Det var ett fint
glanskort med ett fint namn. Der stod:

      THORSTEN ULF
      Ljtnant vid de Bjlomowska.

Den vackra aktrisen satte blommorna i vatten. Men de voro vissnade p
morgonen, de sutto allesamman p stltrd och hade derfr varit s dyra.

       *       *       *       *       *

Nadja hade varit p ngbt tv somrar  rad och om vintrarne litet
hvarstans, som hon sjelf sade. n p kllare, kafer och konditorier, n
i tobaksbutiker och n i tvlbodar. Alltid vid disken. Hon var hvad man
kunde kalla en diskblomma rd och fager. Inte vacker, nej gudbevars,
men sdan som kunder tycka om. Och s var hon glad, sjng alltid och
trallade, och var flink i vndningarne. Det gick undan fr henne. En
dlig karaktr och ett godt hjerta.

Modern var krasslig. Hon arbetade och slet. Nu hade hon ju ingen att
strfva fr, men arbetet betalade sig icke s bra som fordom, krafterna
rckte icke till, och lefnadskostnaderna stego. Nadja behfde dock jemt
ngonting. Och modern hll henne med linne. Det vfde Kajsa sjelf,
blekte och klippte till. Men det var bara det grofva, Nadja fick sjelf
kpa sig det finare.

Ett par gnger uppskte Nadja dottern under vintrarne. n ensam, n med
Samuli. Han var nu fogde p grden hos den nye garn, men nnu hade han
ej gift sig. Han friade icke lngre till Nadja, han vntade. Under tiden
var det en eller annan af flickorna som frskte hvad de kunde med
honom, men han var icke af det slaget. Han frstod sig icke p qvinfolk.
Var det ngon, som gjorde sig stor mda fr att vinna honom, sknkte han
dem en eller annan trstegfva. En sjal, ett bomullstyg, ett par
rhngen eller ett stycke lrft. Det var alltid en liten hjelp. Han
smlog p sitt eget stt, drog upp ena mungipan, nickade lngsamt med
hufvudet och vnde, d man tackade, ryggen till. Tv eller tre hustrur
hade han undsluppit p det sttet. Han lefde ensam i sitt rum i stora
byggningen under hvalfvet, fick ungkarlsvanor, ungkarlsmanr, luktade
vrre tobak n ngonsin frr, hade mindre vl borstade rockar och mindre
kammadt hr, men var eljes en duktig karl, stark som en bjrn och
arbetsam mer n ngon af de andra.

Nadja hade lrt sig en god del svenska och ryska p resorna mellan
Stockholm och St. Petersburg. Hon hade ftt hvad hon sjelf kallade
bildning -- det hade hjelpt en smula att fernissa upp ytan ... men
eljes var hon sig lik. Hgljudd och simpel, men med ngot ppet,
gldtigt och friskt, som intog. Hon sg icke frderfvad ut. En stor
fond natur framtrdde kraftigt i hennes personlighet.

En dag stod hon i sin butik med sin virkning vntande p sina vanliga
cigarrkunder, och roade sig under arbetet med att sjunga en modern
operettmelodi. En herre kom in i boden, tilltalade henne p ryska, fick
svar p god nylandsdialekt och bad om nnu en visa. Han fick en och han
fick tv. Lite klent med gehret, men -- rsten var bra. Ngra dagar
derp var hon engagerad vid Lilla Teatern i kren. En liten ln, men
-- -- det skulle bli roligt fr mer.

Nadja hll sig i brjan stilla och gjorde icke ngon frnr. Hon njde
sig med att skratta i mjugg bakom kulisserna eller i sllskap med en
eller annan af herrarne, att uppfra sm oskyldiga krleksscener hr
och der i korridorer, rekvisitarum eller kldloger. De mera strnga
bland kamraterna togo anstt, sqvallrade och tillskyndade Nadja en
rttelse. Det blef bttre fr en tid. Man upptckte endast biljetter,
hemfljningar och annan lnnkurtis. Hon sjng i kren, blef den ena
qvllen kldd till engel, den andra till nunna, den tredje till hofdam,
den fjerde till prinsessa och den femte till hexa. Som engel tog hon sig
ngot jordisk ut i shirtingsdraperier, pappvingar och diskblomsleenden;
som nunna vl verldslig. Det ryckte till i de stora, svllande lpparne,
och de vida nsborrarne vdrade liksom efter berusande dofter, s litet
rkelseaktiga som mjligt. D hon i riddarsalskulissen satt som hofdam,
var det icke med stor gratie hon flyttade benen fver hvarandra eller
sparkade till slpet, s att det rk teaterdam omkring henne. Koaffyren
var alltid ngot vgad, tulpaner, rosor, perlor och messingsdiadem slogo
ihjel hvarandra i sin strid om herravldet, kldningslifvet af
glanskambrik eller bomullssammet satt litet p sned och var alltid fr
starkt dekolleteradt, Nadja Sergeiowna sg med ett ord ngot vgad ut,
men hon hade sin publik.

Ljtnant Ulf hade henne sledes placerad. Hon hade lrt sig noter och
kunde nu accompagnera sig. Alla stadens gatvisor hade hon med en
mrkvrdig instinkt lrt sig utantill; det var hans strsta gldje att
hra henne sjunga dem med den henne egna accenten, ofta med en
mrkvrdig, ofrivillig rysk brytning, som kldde henne frtrffligt. Nr
hon hade tid frn teatern, var hon uppe hos honom.

En dag satt hon der som vanligt i gungstolen. Hon rkte en stark och god
cigarr. Han, i beqvm stllning p sin soffa, hade en liten pipa
hngande i munnen. Hon skrattade som vanligt t allt hvad han sade, och
han, smittad af hennes munterhet, slog in i samma ton.

-- Har din madam varit hr i dag, Ulf? frgade hon. -- Hr ser mig inte
s ut.

Hon pekade med foten t sngen, som nnu stod ouppbddad, och sneglade
betydelsefullt till de fverallt omkringstrdda klderna, brickan med
frukostmaten och annat sdant.

-- Det ser ut som hos en ungkarl, duger det inte fr min donna? Du borde
inte vara s nogrknad, du som sjelf har sdan skn ordning i din
kldloge, -- och med dina antecedentia, -- sade han sakta.

-- Kldlogen! Som vi r sexton om! h, var s god, mitt rum r minsann
fint ... fast, inte ger jag mig tid att hlla det som mor min hll sitt
rum. Hon predikar alltid, att det inte r stdningen, som gr 'et, utan
det att man ska' hlla stdadt. Ge mig lite mer portvin, putte!

-- Akta dig att du inte dricker fr mycket, du skall visa dig i qvll.
-- Han slog likvl glaset fullt.

-- h, gr dig inte till med att moralisera; sg, hur blef det med Atte?
jag vet inte ett ord om honom, se'n han flyttade.

-- Till Petersburg! Du svrmar nnu fr honom?

-- h prat! Svrmar! Han var den enda karl som jag --

-- N vidare, som du hvad?

-- Som jag hade respekt fr.

-- Hh, ofantligt smickrande fr Atte. Och hvarfr s?

-- Fr att han ... hur ska' ja' sja, han brydde sig inte om -- -- om
ngonting. Jag kunde fresta p hur mycket som helst, honom fick jag
inte.

-- Vet du hvarfr, Naja?

-- Fr att han var s genomsta snygg af sig och s renlig, att han inte
tyckte om --

-- Fruntimmer -- -- eller hvad? Nej vet du, Naja, det var fr att han
var s fruntimmersaktig sjelf. En riktig kring. Och en narr till p
kpet.

-- Som trodde dej, mitt sockerhjerta, och lt kugga sej utaf dej ...
joo, det var allt lite trnghufvadt af honom, det skrifver jag under.

-- Atte var en tusan s bra pojke, Gud vlsigne honom, men i alla fall
var han mer en flicka n ngonting annat. Jag har aldrig haft s roligt
som den gngen, du vet, vi hade den celebra sjelfmordsscenen! h! du
skulle bara ha sett hans miner, hans uppskrmda gester. Han sg ut s
hr -- och gjorde s hr! Jag mste springa ut i andra rummet fr att
inte spruta ut i ett olympiskt lje...

Ljtnant Ulfs olympiska lje fick fverhand. Han hade stigit upp och
spelade nu i skjortrmarne om och om komedien frn den 6:te december
frra ret. Nadja, till en brjan litet motstrfvigt, gaf efter hand
vika, hon skrattade med, fr full hals. Han var den ena minuten sig
sjelf, den Ulf som fvergifvit all vanlig elegans och all bonhommie, den
ddsfraktande och dock ddsfrdige, den frtviflade, den till det
yttersta beredde ... det andra gonblicket var han herr Adolf, den frst
tillbakahllande och vrdige, men s ytterligt uppskrmde, efterhand
allt eftersknkande och om barmhertighet bnfallande.

Han gjorde bda rollerna utmrkt. Bleknade och rodnade efter behag, fick
upp trar i gonen, var msom sig sjelf, krigarn med hela sin corps'
mtliga heder i hnderna, och msom den andre, civilisten, pultronen,
narren, den kringaktiga plockfogeln i all sin ljlighet och all sin
feghet.

Nadja skrattade s hon grt. Hon slngde upp kngorna p bordet, tnde
en ny cigarr och drack nya glas. Hon pkldde den inspirerade aktren
sin hatt, sin stoppade yllevst och skrattade nnu mer, nr han rrde
sig i den kostymen. Slutligen lste hon ifrn hfterna en liten snf
stickad yllekjol och trdde den p honom. S ntt han var! En s st
flicka! Och hvilken grace i rrelser och steg.

-- Apropos, min Natuschka -- ropade han efter en liten cancan mellan
stolarne -- hvarfr visar du alltid den hr lilla rda ullkjolen, nr du
synes p scenen? Nog r den st, men -- inunder en hvit sidenkldning,
s...

-- Det frbannade slpet -- sade Nadja -- man skall ju ha det undan, d
man svnger sig. Det ser toujourt ut, tycker jag.

-- Och de randiga ullstrumporna -- ljtnanten hade kommit p sitt
kritiska humr -- dem visar du ocks. Som hofdam, min engel, dljer man
sina strumpor, tminstone i kungasalen, vid tronens trappa!

-- h bevars, hofdamer m vl kunna ha' ben, de ocks, fast de inte
behfva vara ngra stickor eller tuppben som dina bekantas... N --
lemna nu det der, hvad blef det se'n med Atte?

Nadja satte sig ned, han lade sig p golfvet framfr henne, med hufvudet
i hennes famn.

-- Jas, du vill hra om Adolf! -- N, han gjorde bekantskap hos en
generalsfamilj. Dottern var ung, enka efter en kapten. Naturligtvis
vacker. Vackra ro de vanligtvis, ryskorna!

-- h ja, jag kan det der utantill, alltsamman! Vacker och vacker!
Vackra ' di allihop, bara di ha lite pengar och bildning och tocke der
annat slarf. Sis! N, blef han kr?

-- Lugna dig, min rosenknopp! Hon blef kr i din vn, kusin Bck. Hon
friade en vacker dag. Hvad hon behfde var just en man och en sdan der
mamsell till man, det passade frtrffligt.

-- h! det r tusan s trefligt! Den som hade ftt se p! Jo, de
hederliga qvinnorna! Hvad svarade han?

-- Han rodnade och neg, kan jag tro. Frre mannen hade visst varit en
ordentlig grobian. Och nu var ett litet lam som Atte liksom sndt af
himlen.

-- Svara' han ja?

-- Kanske han bad om betnketid! Alltnog, han gaf slutligen efter. Nu r
han gift. Niotusen om ret, -- det smakar, det! Han har alltid haft en
frbannad tur, medan en annan fattig fan! Ja, det r ett satans elnde!

-- S, beklaga dej inte, du har det minsann bra. Hvarfr har du inte
tagit ngon af de der?

Hon pekade med en fraktlig min utt staden. -- De der fina frknarne,
som du alltjemt har p frslag? Du, som bara skryter, stackare!

Han sg p henne med ett gonkast fullt af ovilja. Hftigt sttte han
henne ifrn sig.

-- Det r ditt fel! Tror du inte, att en sdan som du smittar af sig?
Tror du inte folk anar och knner i luften, att jag har haft att gra
med en sdan en som du! Det skrmmer inte alla, men en del tycka inte om
det. Och s, s ruinerar det. Man mr inte bra af det. Det r som om man
t sardiner med sked dagarne igenom. -- Ljtnanten slog i och tmde nnu
ett glas portvin, flyttade sig lngre ifrn henne, hickade, slngde bort
cigarren och fortsatte, i det han rynkade p nsan t henne, der hon
halflg i ftljen. -- Puh, man fr lof att supa p't. Och s luktar det
s frdmdt piga.

Hon steg upp och sg p honom, som hon sett p ett vidunder.

-- Du r full! och galen! Hvad gr t dig?

-- Det r du, som r full och galen! Att kalla mig stackare! Du --
amman! Kan man tnka sig. Se'n hon satt i sig en flaska af _mitt_
portvin, br hon sig t p det viset. Ge sig i vg till sin smuts,
derifrn hon kommit. Det blir visst nrmaste rnnsten. Eller ocks p
sina knn att be om frltelse.

Det gnistrade till i Nadjas bruna gon. Hon rodnade och bleknade af
sinnesrrelse.

-- Frltelse! Jag be om frltelse? Jag! D du, din lttsinnige
stackare, narrade mig den tiden jag var p bttre vgar och nnu skulle
ha kunnat f mig en ordentlig man, d narrade du mig...

-- Narrade dig, sta oskuld! Jungfruamman! Ja, visst narrade jag dig. Du
r nobel! Sublim! Jag narrade dig!

-- Du gjorde det, det vet du. Om du hade ltit mig g, s ... -- hon
snyftade och talade en hop osammanhngande ord, men med en hftig
fvergng strammade hon upp sig, det gick som en skakning genom hennes
kropp, hon betvang den, och blossande, rd, ond s hon knappt kunde
tala, gick hon till honom, der han lag, sparkade till honom, bjde sig
ned, slog honom kraftigt i ansigtet, grep sin hatt och skyndade p
drren efter att ha tagit nyckeln ur lset. Vl utanfr lste hon drren
utifrn, stack nyckeln i fickan och sprang ut.

Hon hann sitt hem. Hufvudet brann, benen buro henne knappast.

Utanfr sin trappa knde hon, att hon svindlade och fll, ngon tog upp
henne och tryckte en nsduk mot det sr, hon ftt, bar henne upp, lade
henne varsamt p sngen och baddade hennes hufvud. Det var Samuli. Han
sade icke ett ord. Det var icke mhet hans rrelser utvisade, d han
lste upp hennes klder och baddade brstet med vatten, han gjorde allt
mekaniskt, utan motvilja liksom utan rrelse. S lg hon en fjerdedels
timme. Sg s slutligen upp med halfklara, halfvakna blickar.

-- Jag mste till teatern, du -- ropade hon -- hvad r klockan?

-- Half tta ... det r visst sent.

-- Jag skall in i tredje akten, skjutsa mig dit, kre vn!

Han sade ingenting, men gick efter en slde. Hon vacklade fram i rummet,
trefvade fram till kommoden, tvttade sig, knt ett svart band fver det
nnu bldande sret, kastade en kappa fver sig och stod frdig, d han
kom tillbaka.

-- Det r bttre du stannar -- sade han -- du r nnu litet drucken. --
Tonen var straffande, han sg henne icke riktigt i gonen, skamflat
fver hennes beteende.

-- Vill du inte hjelpa mig, s gr jag sjelf -- hon gick frbi honom
utan att se p honom.

-- Blif en frnuftig menniska -- det lt som en bn, allvarligt, sorgset
-- blif frstndig, stackars barn ... mor r sjuk, hon behfver dig.
Sluta med det hr lifvet. Flytta hem till mor!

Nadja steg utfr trappan, han gick efter. Det var som hrde hon honom
icke.

-- Jag vet du r en bra qvinna i grunden, fast herremnnen i staden
narrat dig ... jag mins hur du var mot far min, jag hade dig s kr, bli
bara en liten smula frnuftig ... kom ut till landet, din mor r sjuk!

Han bad bevekande, men utan att vilja se p henne.

Nadja sg nu i stllet p honom. De stodo under gaslyktan p gatan.
Hennes ansigte var uppsvullet. Hennes gon dimmiga och gonlocken
tjocka. Hon kunde icke hlla dem uppe. Ur de rda, tjocka lpparne kom
der en het, spritstark nga. Kinderna voro hgrda, hret, tillklibbadt
af vattnet, hngde i stripor omkring ansigtet.

-- Vill du gifta dig med mig nu, s kommer jag strax! Svara! Nu -- eller
aldrig.

Mannen ryckte till. Han sg ned. ndtligen lyfte han gonen, betraktade
henne lnge och tveksamt. Han andades tungt och hftigt.

-- Jag vill veta det nu strax, annars skiljas vra vgar.

Hon satte ansigtet nra hans och visade sina hvita tnder. Det var
hlften grt och hlften skratt. Det grinade emot honom, detta ansigte,
som nu liknade en karrikatyr af det han lskade.

-- Bara inte i dag, du vet inte i dag hvad du sger. Vi ska' tala om det
i morgon. Om du bttrar dig, s vill jag taga dig till min kta hustru!
Ja, s fort jag ser du bttrar dig. D, men inte frr.

Med sin muff slog hon honom sakta fver ansigtet, steg i slden och bad
kusken kra. Samuli stod qvar och sg efter henne. Klockan slog. De
tta slagen ringde honom i ronen och upprepades i torn efter torn, utan
att han frstod deras betydelse. Lgan frn gaslyktan flammade, krp
ihop och slngde sig smal och bjlig n t hger n t venster. n stack
den upp som en tunga, slickade omkring rret, vred sig och var icke ett
gonblick stilla. Mrka snmoln foro fver staden, hr och der
sndertrasade, och skakade d ned ett puder af sm energiska ispiggar,
formade som sylar, nlar och pilar. Drifvorna mellan krvgen p gatan
och trottoaren voro ett par alnar hga. Det hade snat oafbrutet i ngra
dagar och man hann icke aflgsna snn s fort som det hade varit
ndvndigt.

En vg var grfd frn gatan och till hvarje port, det knarrade i snn,
nr sldar frspnda med rykande hstar krde fram och tillbaka. Samuli
stod och lyssnade, midt i vgen, med ena foten i en drifva och den andra
p sjelfva gatan. Han hrde de olika ljuden och visste icke hvar han
befann sig. Hon hade erbjudit sig -- och han hade vgrat. Hon! Den, som
han vntat p i lika mnga r som Jakob hade vntat p Rachel. Han och
hon! Var det henne han satte s hgt vrde p? Henne?

Han hrde, att en ilsken istschwoschik, ursinnigt dragande p tmmarne,
med en hel skala svordomar bad honom g ur vgen, ifall han ej ville bli
fverkrd. Han hrde honom aflgsna sig och nya komma och g, men han
stod qvar. ndtligen knde han en stickande smrta i foten ... den hll
p att frfrysa. Med mda kunde han rra den och g till stranden, der
han hade sin hst hos en fiskarhustru. Bara hon kunde bttra sig, innan
det blir fr sent.

Han krde fver isen. Klden knep om ronen. Samuli satt med pipan i
munnen och lt det g som det bst kunde. Den uttrttade hsten drog och
knogade, men det led inte. Nr de kommo p andra sidan af fjrden, i
Drums skog, hrdes tjut inifrn Lonkabergen. Det kom nrmare. Karl och
hst oroade sig icke. Djuret spetsade ron, men tog icke fart. Samuli
hade annat att tnka p, emellertid rkte han, det vrmde en smula p
samma gng som det distraherade.

Ngonting tassade efter slden, ett svart, lngsvansadt freml, det
luffade i takt, pustade och fns. Hsten begynte rycka i tyglarne, slog
in i ojemt traf, stegrade sig och lydde endast ogerna piska och tmmar.
Samuli blossade ur pipan.

De kommo till granskogen. De mrka, p grenarne snbetckta trden
skymde s att man icke sg en famn fr sig, Hsten ville icke lpa
jemnt, n sprang den, n stod den och sparkade. Luffandet bakom tilltog.
Skogens hungrande varg andades ttt bakom dem. Samuli slog efter den
med piskan. Det hjelpte icke.

D blef Samuli arg. S ond som han icke varit sedan frra sommarn, d
han slog drngen, som supit sig full tre arbetsdagar  rad.

Han steg upp i slden, fick tag i ett par lnga och tjocka jernbommar,
som han i dag kpt i staden fr potatiskllardrrarne, ryckte i
tmmarne, s att hsten hftigt skt tillbaka slden, och kom s ttt p
frfljaren. Med en mustig och lng svordom hjde han vapnet, ltt som
om det varit piskan, och gaf vargen ett rapp i skallen. S satte han sig
lngsamt ned i slden, svepte fllen bttre omkring sig och krde, utan
att bry sig om att vidare ta notis om sin fiende. Han visste, att hans
kraft, s vl tillmpad, hade kunnat f en bjrn att stupa. Han
fortsatte att mumla en mngd oqvdinsord, att smsvrja och grla. Pipan
hade slocknat, det var det frargligaste. Sitta der hela qvarten och
suga p torra vinterluften. Grlle skulle f umglla sin ondiga
nervositet. Och s slog han. Hsten hade icke p lnge knt sdana
snrtar. S slngde de upp p grden, han spnde ifrn, tnde pipan,
stlde Grlle i spiltan, slden i boden, bar upp fllen och gick till
sitt ensamma rum. Nr han efter slutad mltid kastade sig p sngen,
mumlade han mellan tnderna: Herre Gud, bara hon ville bttra sig! S
kunde jag vl bli en lycklig menniska, jag ocks en gng!

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Nr frken Sergejevna gick uppfr teaterns artisttrappa och vidare frbi
kulisser, stllningar och requisit-attiraljer af alla slag, tills hon
kom upp till konsternas rum, frstod hon att hon kommit fr sent. De
andra mste redan vara p scenen. Hon sprang fram, rummet var tomt.
Hennes klder hngde huller om buller, en del hr, andra der. Hon ryckte
plagg efter plagg ned frn hngarne, kastade sig i dem, knppte kjolar
och lif hur det fll sig, bara det gick i en hast. S stod hon d
ndtligen frdig. Det var en spansk donnadrgt, gula sidenkjolar,
broderadt linne, sammetsspens, slja och rosor. I sin lilla spegel
frskte hon att se hur det satt. Men -- hon sg ingenting. Det var som
en dimma i spegeln. Kanske dam. Hon torkade med rmen. Nej, det gick
inte bort. Hon andades p glaset. Det hjelpte icke. Hon sg och sg. Ah!
det var ngonting rdt hon sg... Hon hade glmt sminka sig.

S sprang hon till bordsldan. Hennes sminkburkar voro borta.

Der, der, p ett af de andra borden lgo burkar och askar i massa. Hon
skrufvade upp gasen, satte sig och gjorde hastig manver. Frst det
hvita, s det rda. Och p munnen en smula fet stngsmink, fy! ... den
smakade af Ulfs portvin.

Oh! hur illa disponerad hon var, hon svettades och frs p en gng.
Portvin, det var just hvad hon skulle ha, bara en liten klunk fr att
styrka sig, fr att stramma upp lifsandarne en smula. Det blef nd icke
annat n att betala en qvarts timmes plikt.

I kakelugnen hade hon en liten flaska sedan sist. Riktigt god, fin vara,
en gfva af en vn. I spegelldan lg korkskrufven. Bara en klunk, och
s --

Dit upp trngde tonerna frn scenen. De hade endast sjungit frsta
kren. Hon knde mycket vl igen stllet -- fll in i sin altstmma och
gick ned, sker och med tervunnen fattning, trngde sig genom en hop
teaterfolk mellan kulisserna, sttte undan de nrmaste och kom in p
scenen.

Det gick lyckligt. Hon smg sig frbi basarne, knep en guldstickad grand
i armen, stack en annan i sidan, puffade undan ett par altar och kom
till sin vanliga plats, sjungande s starkt hon kunde.

Hon stod snart temligen lngt frn sina kamrater, hvilka som vanligt
ngot drogo sig undan henne. Hon mrkte, att dimman fr hennes gon
tilltog. Det blef skumt. Hon frskte ppna gonen, men sg ej bttre.
Gaslgorna vid rampen blefvo som utan sken, de stora hvita flammorna
krympte fr hennes syn ihop till sm, bl, dunkla, hon frstod icke
detta mrkvrdiga fenomen, utan stirrade skrmd framfr sig. Hon sjng
som i smnen, icke mera samma stmma som de andra, utan en entonig
strof, en kromatisk gng sakta upp och ned. Det snrde sig ihop i hennes
hals, det blef alltmer skumt fr hennes gon. Scenen liksom vek undan
fr henne, det var ej mer ett sluttande golf, det var en enda bjlig
planka hon stod p. Fr att ej falla grep hon i nrmaste freml, det
var en stol.

Kren gick ut, det var deras slutfermat och sortie. De gingo ut tv om
tv, hon var den sista. Men hon gick ej, utan stannade. Der stod ju
denna stol, den var ett std.

Framfr rampen stod hvitkldd och rund primo-amoroson, en tjock tenor
frn ngon smteater i sdra Ryssland; han hade gjort sig s skn och
frtrollande han kunde, mlad om kind och gon i hvitt och rdt och
svart, i lsperuk och drgt af hvit atlas fr en mark alnen, och med
svrd vid sidan. Han stod och smlog, blickade med smktande gon in i
salongen till raderna, tog sig halfhostande om halsen, krmade en smula
p kroppen, svngde helt elegant med svrdet och hmtade andan fr att
efter slutadt frspel hgtidligen begynna sin stora aria.

Men -- det blef en rrelse i salongen. En susning, ett hviskande, ett
skratt.

I orkestern strckte herrarne p halsarne ... det var en oro, ett tissel
och ett tassel.

Tenoren knde, hur hans runda kinder bleknade af frskrckelse och hur
hans korta och stadiga ben darrade, som om de icke velat bra honom.
Hans tunga brnde, hans hals sved som om man hade hllit p att strypa
honom. Hvad var det? Hans frsta tanke flg till trikoterna, voro de
uppspruckna ... eller hvad? Och hvad skulle han gra, sjunga eller g
ut? Frtvinad, med hjertats slag nstan afstannade i ngestens qvalfulla
gonblick, sg han sig om efter rddning...

Litet bakom honom, lutad mot en stol med guldkarm stod frken
Sergejevna. Men hur hon sg ut! Drgten, ansigtet, allt. Han fick frst
lust att skratta, men s blef han ond och s skrmd, hon var visst
galen.

Kjolarne hngde, den fversta var uppviken p sidan och visade hennes
underklder ... broderade byxor och en liten yllekjol. Linnet var
alldeles i oordning, ppet i brstet, och sammetsspensen knppt p sned.
De rda ullstrumporna! Och s hret! ... sljan fll till hlften fver
pannan, den rda fltan, som hngde ned p ryggen, var halft upplst...
Ansigtet, blekt, med rda sminkflckar, uttryckte en s fullstndig
tanke-tomhet, att han icke kunde fatta, hur man slppt in denna galna
menniska p scenen.

Han greps af medlidande, tenoren, och gick fram fr att hjelpa henne.

Men -- nr han tog i henne, for hon upp frn sin dvala. Med ett ryck.
Hon kastade sig i hans famn, som en besatt, slog armarne om hans hals
och skrattade, skrattade. S sg hon upp, blef i ett gonblick varse
publiken framfr dem, och ropade med hes, oklar stmma:

-- Han vill, att jag skall bttra mig, jag! Bttra mig! Det r herrligt!
Bttra mig! Jo, han kan predika!

Bakom scenen, mellan kulisserna blef det ett vsen, man skrek p rid,
man ropade, sprang, svor och for omkring. Tenoren drog hvad han kunde
fr att f henne ut. Nu var han ond, han ocks. Hon hade frstrt hans
scen, hans stora scen, gjort skandal. Man skulle naturligtvis tro, att
hon var hans lskarinna. Och han kom ej ls. Han liksom hela publiken
kunde ju se, att hon var drucken och icke galen. Och hur hon klamrade
sig om honom!

ndtligen kom en handtlangare. De voro nu tv. Men hon stretade emot.
Hon hade ftt i sitt hufvud, att de ville gra henne illa och att hon
hr var i skydd. Publiken hyssjade och skrek. fven der ropade man allt
ifrigare: rid, rid!

Men ridn gick ej. Maskinmstarn och hans handtlangare suto ngonstdes
nere och to sin vanliga smrgs i tanke att tenoren sjng sin lnga
aria. Direktren, en skallig utlndning, drog i raseri och frtviflan
sista hren af sig. Ett par handfasta basar kommenderades in p scenen,
det hjelpte, och ett gonblick derefter var Sergejevna frd p sitt rum.

Ridn kunde ndtligen snkas. Orkesterherrarne rusade upp. Publiken
talade och skrek, stampade, hvisslade, skrattade. Allt flere personer
trngdes p scenen, i gngarne, i frstuar, korridorer.

Direktren lt ridn g upp, han steg fram, der blef gonblicklig
tystnad.

Han stammade ... han tryckte handen mot hjertat. Han skakade p
hufvudet. ndtligen, d han mrkte, att man blef otlig, fick han fram
ngra ord:

-- Tusen gnger ... det rade, hgtrade ... hgstrade publikum. Tusen
gnger ... frltelse, ursgt, fverseende... En olycka ... en stor
olycka ... lkarn frklarar ... bedyrar ... tillfllig olycka ... tusen
gnger...

Och under djupa bugningar och nya handtryckningar p hjertat retirerade
han in i kulissen.

Uppe i ett af pkldningsrummen lg emellertid Nadja Sergejevna p en
trasig soffa, omgifven af en brokig menniskomassa. Lkaren och
direktren rynkade p nsorna, polismstaren och ngra af stadens
teaterintressenter stodo och pratade helt ogeneradt om den obehagliga
skandalen, pkldningsmadamer, koaffser, stderskor och tvtterskor
hviskade sins emellan, maskinister, folk af alla slag, fver- och
underordiska stucko in sina hufvud fr att f se en skymt af corpus
delicti, medan fr resten hela personalen, spaniorer, spaniorskor,
bondflickor med guldpapper p kjolarne, rfvare och rfvarinnor, englar
och smdjeflar kommo och gingo, smfnittrade eller skrattade hgt, allt
under det hgljudda snarkningar frn soffan bekrftade lkarens nyss
flda yttrande: -- Hon r full och sofver bara ruset af sig!

Fjerde akten brjades ndtligen, men man hade icke ron eller gon fr
ngonting. Det var alltjemt samma mummel, samma hviskande i salongen. --
Det var frskrckligt, frfrligt, oerhrdt, ja vidrigt, ohyggligt,
vmjeligt.

Man hade ej adjektiver starka nog... Men det var uppiggande ... lifvande
... det var som om man sett en tjurfktning eller en amputation.
Ngonting riktigt rafflande. Det var icke mnga som verkligen ngrade
sina penningar den aftonen. Allra minst de referenter, som hndelsevis
varit tillstdes.

Innan fjerde aktens slut uppkallades alla tidningsmn till direktrens
loge. Med trar i sina ljusbl gon och vridande hnderna i frtviflan
bad och besvor han dem om tystnad... Det var endast med svrighet han
lyckades i sina fvertalanden. Man anhll hfligt om tilltelse att helt
flygtigt f omnmna det som ett enstaka beklagansvrdt olycksfall: en af
sujetterna, som hade trffats af ett pltsligt illamende, en svimning
med tfljande krampattack, alltsamman frorsakadt af en allfr stor
dosis medicin, tagen i anledning af de smrtor, som tflja en vanlig
sjukdom etc. etc.

Och s blef det. Direktrens teaters rykte blef rddadt -- -- Nadjas
teaterbana fr alltid bruten, p denna ort tminstone. Hon hade blott
spelat en enda scen, under en enda minuts tid, men denna enda scen hade
varit tillrckligt lng att frskaffa henne rykte fr lifstiden. Hennes
namn var i allas mun, och d hon ngra dagar derefter var p resa till
Petersburg, visade konduktrerna obemrkt hvarandra den ryktbara
aktrisen frn Lilla Teatern.

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Sjelf satt hon lugn i en andra klassens kup och tuggade konfekt. Det
hela var som en elak drm. Hon mindes ingenting. Hon hade varit hos Ulf,
druckit ett par glas portvin, eftert talat med den alltid s beskedlige
Samuli eller ngon annan p gatan, s var det dunst och dimmor alltihop.
Hvarfr srja fver sdant, som inte kunde hjelpas? Ulf hade sndt henne
en kolossal pse konfekt ... ngon annan hade skickat en andaktsbok som
fick ligga i sitt papper i kappscken, modern ngra par ullstrumpor --
s naivt! Och nu reste hon nya och kanske gladare den till mtes. Det
var ingenting att vara ledsen fr. Konfekten var utmrkt, hon satt
beqvmt i sin soffa och undan gick det. Man kunde egentligen inte ha det
bttre. Med detta vlsignade goda och glada lynne var ju verlden ett
paradis! Om menniskorna bara inte sge allting i s mrka frger. Nadja
var nu gudskelof inte af den sorten. Hon var en frnuftig flicka, en af
dem, som frstodo att ta lifvet rtt. Att se verlden s som den var, en
treflig verld att lefva i. Och att lefva med menniskorna, inte i kif och
ovnskap, med misstro och ondig frsigtighet, nej, utan i gldje,
munterhet och frihet.

S ville hon ha det. Gick det inte hr, s gick det der. Inte var det
vrdt att srja fr s litet. Hon lste konfektsdeviserna och fann
ngra, som passade utmrkt in p hennes stmning. Der var en, som syntes
henne specielt skrifven fr hennes egen kasus:

      Om du har mist din bste hjertevn.
      Srj ej, ty du fr skert tre igen.

Det var nu bara frgan hvem som var hennes hjertevn. Herr Adolf -- n
det var endast ett barndomstycke, nu var han ju fr lngesedan borta.
Ulf? nej, detta var ngonting helt annat. Ryssen -- h nej, han var ju
en frbigende, hade inte gjort annat n frargat henne... Och alla de
andra! Nej! Det skulle d vara Samuli? En sdan der odrgligt hederlig
karl, hade han bara inte varit s exemplarisk, och s bondisk sedan! S
han gick kldd! Usch d! Och s han luktade tobak och halfylle,
smorlder och stall. Man kunde vl inte begra att hon skulle hlla sig
till en sdan tlp heller. Att folk kunde tala om krlek! Att de kunde
skrifva hela bcker och teaterpjeser om sdan smrja. Krlek! Hvad var
det! Ett elndigt mischmasch, som ingen klok menska kunde tro p.

Nadja kom att tnka tillbaka p sina erfarenheter. Det var den der
sigten, som hade drifvit henne fram dit hon kommit. Misstron till den
knsla som skrikits om s mycket. Hvad hon hade sett af den hade inte
kunnat f henne p andra tankar.

Modern, helgonet, hon hade gift sig af ngonting, som hon trodde var
krlek, med Rellu, den fulingen. Det skulle egentligen ha kallats
barmhertighet eller lust att gra godt. Hon hade ju haft passion fr att
tvtta af all smuts hon sg i verlden, och gra det rent. Rellu kom, och
s tog hon honom. Det var nu ocks ett nje! Och kosacken. Hvad skulle
man sga om en sdan krlek? De hade ju inte begripit ett ord af
hvarandras sprk... Och s kom hon, modern, och frdmde dottern.
Skilnaden var bra fin, med eller utan prest, det var det hela. Modern
hade alltid varit s omstndlig, hllit p form och andra sdana
bagateller.

Och s de andra qvinnorna frn de lgre stnden. Hade hon sett krlek
bland dem? Jo visst, en krlek som slutat, d barnen kommit till
verlden, oftast ngot frr. Aldrig hade hon sett kta folk, som sett s
vnligt p hvarandra efter brllopet som fre. Det var ett stort dike i
det -- p ena sidan gingo de, som inte ftt hvarandra, det var krlek,
frlskade gonkast, _hon_ gick frut, _han_ efter. S gaf _hon_ vika
... och s kom diket. P andra sidan gick _han_ frut, _hon_ efter. Sura
miner, likgiltiga eller hatfulla gonkast.

-- Gud frskone oss fr ktenskapet! -- S hade hon tnkt, d hon var
sexton r, s tnkte hon nnu, tio r senare. Hon hade under sina
tjenster observerat andra klasser, frst de sm halffattiga familjer,
der hon tjenat som barnflicka. I intet af dessa hus hade hon haft lust
att byta med frun. Hos en enda familj sg hon krlek hos mannen, men der
var frun en glad sjl, som inte brydde sig ett dugg om den stackars
lille hradshfdingen, hennes man. Han var obetydlig och ful, litet sned
och smfnaskig, hon deremot var sttlig, vacker och talangfull. Han,
mannen, var den dmjukaste af hennes beundrare. Hon var honom icke
otrogen, nej, visst icke. Hon var tvrtom riktigt utmrkt, vnlig och
fverseende med honom, glad och lekande. Hon lt sig dyrkas af ett par i
stten, det var i synnerhet en. N, han drnkte sig ocks, stackarn, hon
hade visst varit fr hrd. Nadja fann, att hrdheten hade sina grnser.
Det var det enda _lyckliga_ par hon kunde pminna sig ha sett... De hade
naturligtvis inga barn, hon var der som springflicka, och ett spring var
det!

I alla de andra husen hade krleken varit p andra sidan diket. Eller
ock hade frun haft det krleksfullt sjelf, medan mannen... N, Nadja
trodde inte p gift krlek.

Och modern, som p hennes invndningar alltid sagt: -- Du har inte varit
i ngra ordentliga hus, Nadja, du kan inte dma rttvist. -- Jo, det var
visst s. Hon trodde alls icke, att det i de ordentliga husen var
annorlunda. Det skulle man inte inbilla henne.

Det gungade s behagligt i kupn, knyckte till, s att hon icke precist
kunde somna, men vaken var hon inte heller. Hon tnkte p sina
personliga erfarenheter. Den ena efter den andra passerade nnu en gng
revy, denna gng liksom mindre ytligt...

Adolf, hvarfr blef det aldrig ngon krlek dem emellan, ehuru hon?...

Nja, hon var s barn. Det som fngslat henne var hans snygghet. Det
kunde inte nekas, det var ngonting hon hade af modern, men icke p det
viset. Hon, Nadja, ville ha allt frdigt. Hon ville njuta strax. Adolf
var fin, han doftade herre, det var ngonting redan i hans yttre, som
steg henne t hufvudet. Hade han bara velat, s... Men han ville ju rakt
inte. Hans natur var obegriplig fr henne. Han var nog hjertegod, men
nd ville han inte. Det var bara pjsk, frsts. Frkenaktighet, som
Ulf sade. Han var visst inte ngon riktig karl med knslor, eljes kunde
han vl inte sttt emot allting. -- Men just hans oberrdhet stlde
honom s hgt, der var ocks ngot af helgon, liksom hos modern. Dessa
bda retade henne. Hon ville jemt rifva ned dem, men de stodo nd. Hon
hnade dem infr sig sjelf, men de frblefvo utan flck. Hon kastade sin
tankes smuts fver dem, men de frblefvo rena. Rena! sdant dumt ord,
liksom det fans ngot rent. Det rena r emot naturen, naturen, som nu
fr tiden dyrkades, det visste hon. Naturen: vr egen mensklighet!
Naturen, den fria, som drifver oss, ssom den drifver andra skapade
varelser! Naturen, som bjd henne att lefva efter som det var roligt
-- naturen, den hgsta religion, liksom den hgsta lag!

Hennes vnner i Helsingfors hade lrt henne en hel del sdan bildning.
Ulf och Lundberg och Lemke och Anderson. Belsta herrar, riktigt bildade
gossar! De hade haft moderna bcker, de visste minsann hvad som rrde
sig i tiden. Magister Lundberg, som sjelf skref i en tidning, hur lrd
och klok var icke han! Hade hon ej varit hans vninna och ftt
bildning af honom! Och hon, det okunniga barnet, henne hade han
uppfostrat, medan hon i stllet sknkte honom sin beundran, sitt
vsendes friskhet, sitt glada sinne, ja, nnu mer.

Men krlek! Ja, lite hr och lite der. Den var p sitt vis en bra sak,
liksom konfekten, det var stt, medan man t. Ju flere dess bttre. Det
gick inte att bli mtt af en. En! S var ju inte heller naturens mening.
Naturen hade ju gifvit stoff till hela konfektpsen full! S skulle det
vara.

Hvad som frargade henne, var den der Samuli. Han var visst inte
fruntimmersaktig som Adolf, nej han var nnu obegripligare. Han var
tvrtom sjelfva manligheten. Stark som en bjrn. Hade hon inte sjelf
sett, hur han ensam bnde upp en sten ur jorden, som de andra inte rdde
p, fastn de voro en tre fyra stycken. Hade hon inte mnga gnger
bevittnat, hur han sprang in midt ibland knifvarne, d det var slagsml,
och skilde de stridande t. Han grep de rasande karlarne, som om de
varit barnungar, ruskade om dem, s brnvinet skakade i dem, och hll
dem p rak arm, tills de sprattlat sig trtta. Han var den duktigaste
arbetare och ordhllig som f. Hon fann bara en sak hos honom, som var
vek och fga manlig, det var stmman. Der var en klang i den, som icke
passade en man.

Han var den ende, som p allvar tyckt om henne. nda sedan han sett
henne och fadern tillsammans. En sdan tokig karl, att hlla p i flere
r och tnka p en enda. Och hvad hade hon gjort derfr? Rakt ingenting.
Varit naturlig. Mot honom specielt alldeles s som det fll sig. Ena
minuten ytterst vnlig, den andra s ohflig som mjligt. Han hade tlt
allt. Hon hade blott en dunkel frnimmelse af, att hon nu sist, den der
aftonen, p ngot vis frverkat hans sympati fr alltid. Men allt detta
var nu afslutadt och frbi.

Hon somnade in, det var ett lngt stycke vg mellan stationerna. Smnen
frgade hennes kinder nnu hgre, lpparne svullnade en smula, det rda
hret sken som en gloria i det halfdunkel, som herskade i kupn. Lampan
osade, flamman blef allt mindre klar, hon drmde s ljuft, der hon
halflg. I smnen knppte hon upp kldningen, som spnde en smula, lste
upp hattbanden, drog af handskarne, satte upp sina ftter p motsatta
sidan och ilade s nya den till mtes.

       *       *       *       *       *

      Min elskade Mamma!
                                                  Petersburg i Februari.

Sm jag sistens lfvade, fattar jag nu i penan fr att sega att jag
befiner mig vel och nskar dig detsama. Her i Petersburg opskte jag
jenast Herr Adolf sm du vet han r i et kanceli ock int trffa jag herr
Adolf sm var ute sm nu r gift med en fin rysk enka sm r rik och sm
var hemma d jag var der hos dem. Hon talade litet af varje ock ryska,
utom svenska som gick dlitt men jag frstog at jag skulle bli sittande
s vi skulle p theatern men der var frskrcklit hett och dom sjng s
utmrkt bra p franska sprket fr hr r inte ryskan s fin sm den r
i vrt land och der var en fru sm hade likas grann rst sm jag har s
den hrdes likaslngt sm frn grden till torparbacken och en karl sm
hade s smala ben s jag har aldrig sett s smala ben och jag skratta s
jag har aldrig skrattat s fr han var i kren fr du kan nog frst att
premirerna alltid har oppstoppade ben om di  magra sm ingen tycker
m. Jag bor nu hos en changtil fru som inte har hvarken man ej heller
barn, bara att hr r fina herrar i maten. Ock snart skal jag ska mig
en riktigtt bra plass, s fin plass att m du nu kan skika mig litet
pengar s fr du nog snart igen fr her fins ett finskt herskap som
talar bara finska och  galna i finskt och blev galna i mig fr jag
talar s grann finska och har s dugtig rst och di ska skaffa
statsanslag bara jag blir riktigt finsk och lyder dem och s fr jag
fara till riktiga utrikes och lra metod hos en stor utlrd profesor
sm kan skaffa mig in till en stor teater s jag blir s fin som jag
altid har sagt, fr de anlag sm jag alltid har haft fr det teatraliska
livet.

Helsa Samuli fr hans goda hjerta mot dig och mot mig. Han skall int
vara lissen dett gr nog s bra med mig s han ska inte srga fr mig,
inte. Nu gr jag redan s fint kldd s jag int skulle vla mig att
hlsa p er her p gatorna som r s granna och har s mycke jus s det
r som om dagen mitt i natten och s monga krkor sm om hela vr stas
alla hus va krkor och alla har di klckr s det r en musik i
vintertrdgrden ocks gr kejsarn med en annan snygg herre i bredd med
sig alla dar nr jag gr ut och gr fr att f frisk luft i stan.

Skikar du s skika snart medan jag r her teknar Nadja Sergeiovna,
Pantelemonskaia pereolok no 5.

Hastigt frseglade hon brefvet, skref utanskriften och slngde s det
hela t sidan. Att skrifva var det vrsta hon visste. Det hon kunde hade
hon lrt sig sjelf. Hennes bildning hade ej strckt sig s lngt som
till ortografien, den ansg hon fr resten fullkomligt ondig. Sjelfva
det kalligrafiska var fr henne svrt nog. Stilen var ojemn och alla
bokstfverna lgo efter hvarandra utan sammanhllning, som om de varit
missnjda med hvarandras sllskap. Hr och der var ett ord borta.

Nadja tog p sig en hatt med stora lurfviga plymer, perlor och agraffer,
hlde fver sig en half flaska stark essbouquet, brnde ngra lockar som
raknat en smula, kldde p sig en bl kldning och sg sig i spegeln.
Hon log mot sig sjelf, svngde sig med armarne i sidorna, beundrade
ryggens raka och brstets starkt bugtiga linie och slutade sin mnstring
med ett litet hftigt, hgt skratt. S sg hon sig om i rummet, fick syn
p helgonbilden med messingssiraterna borta i hrnet och kom att
observera, att lgan i ampeln framfr den heliga St. Isaak brann dligt
och osade. Hon gick fr att slcka den, men hejdade sig, rckte hnande
ut tungan, svngde om p klacken och gick. I trappan hvisslade hon en
glad melodi, plirade med gonen t dvorniken nere i portgngen och
kastade sig gladt midt i vimlet. Trngseln var som vrst vid hrnet. En
orknelig massa ekipager stretade fram och ter. Brun snmassa,
halffuktig och snderkrossad, lg likt ett hgt lager af rsocker fver
hela gatan. Stora aflnga rd- eller grnmlade trg med fyra vldiga
hjul inunder krdes af brunskggiga, kaftankldda mn i pelsmssor. De
skreko fver hvarandra, n till hstarne, n till hvarandra. De
klatschade med lnga grant utstyrda piskor, n skrattande, n litet
smtt svrande i de buskiga skggen.

Emellan dem gnodde en mngd sm istschwoschikssldar, frspnda med
finska arbetshstar och fverhljda af mer eller mindre maltna fllar.
Hstarne sprungo som glde det lifvet, och kuskarne drogo i tmmarne t
alla hll, piskade och slogo, utan att det egentligt led. Ty trngseln
hindrade dem att ett lngre stycke f fortstta i traf. Eller ock var
det en eller annan kyrka eller ett kapell, framfr hvilket kusken mste
stanna och frrtta sin andakt, bestende af ngra bner, mumlade mellan
tnderna, och en mngd korstecken och bugningar.

Sttligt banade sig de elegantare kdonen vg fram mellan de andra. En
del p hjul, andra p medar. Prktiga, mrka, vapenprydda kuper med tv
hstar, mindre, ppna vagnar eller sldar i alla fasoner, frger och
storlekar. Trespnda troikor ilade med en fart i vg, hftigt s snn
yrde om dem. Snedspnnare med halsarne vridna utt och i konstigt snedt
traf sprngde fram med hvita nt spnda mellan lokar och sldkarmar. Sm
trnga snckor efter hga och eldiga trafvare krdes af unga eleganter
frn palatserna vid Fontankan. Det var ett lif och en brdska.

I butikerna var det ocks ett vlsignadt spring. Pigor i bara armar
kommo och gingo, gummor i hvita pelsar och brokiga sidendukar bundna
som bindlar kring svarta hufvud gingo ut och in, pratade, gestikulerade
och smskrattade. Feta och skinande mouschickar stodo med pipor i munnen
och konverserade under lifliga gester, nr och fjerran ringde
kyrkklockor, sm och stora, pinglade och dnade, alltefter som de hade
kropp till.

Nadja gick med dansande gng framt gatan. Der stod i en lng rad en hop
istschwoschiksldar och vntade p kunder. I veckrika mrkbl kaftaner
gingo kuskarne bredvid, eller suto med benen nedhngande p bottnen af
sldarne. Ngra to lk och smrgs, andra hade stora sklar med rykande
spitting (sirapst med en liten tillsats rom), som de frde till munnen.
Andra stodo och slogo med armarne emot hvarann fr att hlla sig varma.

Den unga flickan hade redan lrt sig konsten att underhandla med dessa
kare ... hon tog derfr p sig den fliga likgiltiga minen och ropade,
under det hon gick frbi kuskarna, med gll rst namnet p den gata, dit
hon skulle, tillika med den summa hon ville betala fr en krsel dit:

      Stritninka pereolok, sorok kopiek!
      ( -- -- gatan, fyratio kopek).

Ett tjog olika rster svarade henne genast, upprepande gatan och priset.
Ngra lamenterade ljudligen fver det lga anbudet och skakade ovilligt
p hufvudena, andra bdo henne med vnliga ord och inbjudande gester att
ka p summan en smula, nnu andra trngde nra inp henne, bermde sina
hstar och sldar och nmnde i bevekande tonfall den summa, fr hvilken
de ville kra.

Nadja gick raden utfre, df och blind fr alla dem, som sprungo efter.
Hon upprepade alltjemt gatnamnet och summan. Slutligen ljdo ngra
rster Paschalusta barischna, sdies! och ngra beskftiga sm
lngrockar sprungo fram, bockande och pratande.

Men Nadja hade pltsligt ftt ett annat infall. Hon ville g. Luften var
ren och hon knde en lust att promenera. Hon knyckte p nacken, blandade
sig i den folkmngd, som trnges p den temligen breda trottoaren, och
arbetade sig s modigt fram genom folkmassan p Ulitsan.

Der kommo ngra unga studenter frn nrmaste kneipe, de rkte simpla
cigarrer och luktade starkt pivo. Nadja snde dem ett broderligt
gonkast och blef i en hast omringad. Det var ett muntert sllskap. De
frstodo inte ett ord, hon inte heller. Likafullt var konversationen i
full gng. Hon skrattade och de skrattade. En af dem, han hade lngt
nihilisthr och en smal, liksom urvriden nsa samt en sorgsen grtmild
min, kunde hon dock inte frm att skratta med. D tog hon upp sin
nsduk och med en min af stor andakt hjde hon den upp i niv med
nsan, torkade den s, derefter munnen och sist gonen, liksom en mor
sitt grtande barn. Den lnghrige tog henne om lifvet och kysste henne.
Det var ett gonblicks verk. Hon bet honom i rat till svar. Det var
knappt en sekund. S svngde hon af t hger, kilade in i en portgng,
sprang uppfr en trappa, trefvade fram genom en lng surklsluktande
korridor och ringde p kksklockan. Pigan ppnade, sneglade argt och
misstroget p Nadja, sg p henne nedifrn och upp och frgade derefter
p kta skrgrdssvenska:

-- Hvad ska' mamsell ha?

-- Middag, kra dadda, jag r bjuden till middag till hennes herrskap,
var hon lugn fr det! Jag r frn Finland liksom hon sjelf. Se s, upp
med drrarne, hennes husbonde r min gamla vn! Visa nu hvad hon duger
till. Rappa sig ... tack.

Med hret en liten smula i oordning och med kinderna i purpur steg hon
in, bullersamt och skrattande, nigande och fullkomligt ogenerad. Frun i
huset sprang emot henne, och herrn kom lngsamt efter.

Det var verkligen herr Adolf. Sflig som frr, ngot blekare och nnu
mer betnksam och tillsnrpt. Hans krage steg upp t hakan, liksom rdd
att blotta fr mycket af den mjuka och vlsktta halsen. Han bar
sammetsrock och strckte hufvudet framt, med en min som ville han
stndigt be om frltelse. gonen voro lika oskyldiga och uttryckslsa
som frr, det hade blott kommit ngot frskrmdt i dem.

Frun var sjelfva frimodigheten. De kcka gonen blickade stickande fram,
och ur hennes stora rda mun stack en brinnande cigarett. Hon talade
alltjemt med den i munnen, det rk om henne, tankarne togo form och
orden rullade ut som pdrifna af ett ngande inre maskineri, det var
ryska och svenska, det var gester och tecken, det var lif och lust. Hon
hade lngt, rakt nedhngande hr, svart och tunnt, brun frisk hy och en
figur som en kosack. Toiletten var halft om halft elegant och slarfvig,
dyrbar och prlande. Hon kisade ofta p den hon talade med, psatte och
tog bort lorgnetten, svngde ogeneradt med armar och ben. Men rsten var
klingande och vacker, accenten som en bildad menniskas. Hon var grotesk
och sker, det var ngonting fverlgset, sjelfmedvetet och manligt hos
henne, dock icke utan behag.

Hon placerade Nadja i ett hrn, skaffade henne en god ftlj och
fverlemnade henne till sin man.

Generad och nstan missnjd satte han sig p den lediga stolen bredvid
henne.

-- S, r du nu hr, Nadja ... jag hrde af min hustru, att hon bjudit
dig hit ... ocks har jag haft bref frn Finland om dina sista
fventyr, att du varit engagerad vid Lilla teatern, etcetera ... och ...
jag r lite frvnad att se dig hr nu. Du borde frst, ... jag r gift
karl nu, hyggligt hus ... jag vet inte hur du ... hm.

-- h, sjpa dig inte, Atte, och var inte s generad fr mig. Som du
ser, generar jag mig inte alls sjelf. Jag mnar bli riktigt fin nu, ser
du... Artist! Jaha, du behfver inte skrika om, att jag var hos Guroffs
inte... Den gamla historien... Frun din r riktigt god vn med mig nu.
Ni har inga barn, frsts. h, gr inte sdana sura miner, du, jag skall
inte frfra dig nu mer inte, jag hller mig allt till de andra
herrarne.

Hon skrattade fr full hals, tnderna glimmade och groparne i kind och
haka voro djupare n frr. Herr Adolf log ett blekt lje och sg
motstrfvigt p henne.

-- Du har blifvit fet, du, Nadja.

-- Och du mager, din gamla kratta! Du har tagit vrfning och har hrda
dar, hvasa? r korpralen stygg mot dig, gamla gosse?

Herr Adolf hade s nr korsat sig. Han steg upp, sg sig omkring, men
satte sig igen med en suck.

-- Tala litet -- mer vrdadt, sta du ... annars! Hr komma Mienens,
gudskelof! De ro -- jo, du har ju trffat dem hr, d du var frsta
gngen hos min hustru -- de ro mycket hyggliga. De ' fennomaner,
srdeles framstende, utmrkta, allihop. Frun spelar, hon har en teknik
som bde Rubinstein och hela konservatoriet, herrn sjelf r skicklig
mlare, ja, en stor, utmrkt artist, fast han annars r arkitekt. ldsta
dottern r liksom modern, spelar till och med p konserter ... en af
snerna spelar fiol, en annan violoncell, en tredje sjunger, han har
tenor, och de yngsta frknarna ska' visst till operan. Utmrkta
rster... Ja, du fr sjelf hra. Men ett ber jag dig, Nadja...

Han hade talat sig andtruten, och s ovan som han var vid
anstrngningen, steg der upp en liten svag rodnad p hans kinder.

-- Ett ber jag dig, var s fin och frsigtig du kan, kompromettera dig
inte, jag vore dig ytterst tacksam, om du lte dem tro...

-- Var Lugnkvist -- skrattade Nadja -- jag skall vara s utomordentlig,
att ... och s skall jag sjunga fr er...

Det ringde till bords. Sllskapet bestod till fyra femtedelar af
familjen Mienen. S var der en ung nygift finsk ingenirofficer med sin
hustru, fr resten ingen. Herr Adolf satt i hgstet och sg ut, som om
han varit frmmande hos sig sjelf. Hgrest tronade hans hustru vid hans
sida, cigarren osade p en fnsterkruka, en soppterrins svarta innehll
rykte i stllet framfr henne, hon serverade, resonnerade, konverserade
och frde ordet som en riksdagsman.

Nadja satt och var omgifven af Mienenar p alla sidor och midtemot. Hon
kunde inte sjelf f sga ett ord. Hon satt som en broms i ett getingbo
och hrde p. De voro tta om en. De talade alla till henne. Alla
surrade i ronen p henne. De berttade om sig sjelfva, om hvarandra, om
familjen Mienen, familjen Mienens utmrkthet och om hela verlden i
frhllande till familjen Mienen. Familjen Mienen, fattig, talrik,
obemrkt, hade likvl sin storhet, sin rikedom, sin ryktbarhet. Det var
talangens och snillets storhet, rikedom och ryktbarhet. Allt hvad som
lif och anda hade erknde, beundrade och fll till fota, s fort de
blott kommo inom familjen Mienens periferi. De voro Finlands bsta
barn, landets dlaste sner och dttrar, dess stolthet, ra och hopp, de
som skulle gra landet stort och ryktbart och bermdt, de som skulle
bringa en strlglans af bermmelse kring Suomis skna panna, de som
skulle fra landets fana framt p den ena och enda saliggrande banan,
genom musik, teater och skn konst p det ena och enda sprket, landets
egna, det _finska_.

Nadja hrde p med ppen mun. Hon hade i alla sina dar talat finska och
fann det alldeles naturligt, att hon och hennes gelikar skulle tala
detta, men hon hade trott, att herrskapet borde tala svenska. Hon
hade aldrig frr funderat p dessa saker, men nu fick hon en dunkel
frestllning om, att finskan, som hon kunde, i sjelfva verket var mer
vrd att hlla p n svenskan, som hon icke kunde. Och s lt det s
vackert, det der talet om fdernesland, fosterjord och hemtorfva. P det
hr afstndet isynnerhet. Och hon gjorde inom sig vid tredje vinglaset
ett stolt lfte att bli patriot, sprkpatriot.

Sitt program skulle hon nog f af Mienens, dermed var ingen nd. Och
med ofrstld beundran hrde hon p herr Mienen, som satt nrmast och
som fr gonblicket hade ordet. Han talade med stark finsk accent breda
och brkande ljud, fulla runda o'n och tonvigten alltid p frsta
stafvelsen. Det var ett oupphrligt gungande fram och tillbaka med
rsten i de omjligaste intervaller. Upp och ned. Hans feta och vnliga
ansigte sken, upplyst bde in och utvndigt, hans knubbiga hnder smekte
vinglaset, medan han talade, och s fort han hemtade andan, sg han upp
till sin hustru Anna, sin son Dion, sin dotter Fina, ngon af
ungherrarne eller smfrknarne.

-- Det kan ni no aldrig tro hvad den Fina r fr en! Ja, der sitter hon,
fattig barnet, och ser s enkel och ansprksls ot, och fast jag sger
det sjelf, s r hon en tusan s framstende och begfvad _pi_anist! Hon
_pre_ludierar om aftnarne s man kan grta t det, och s'na
_ha_rmonier! _Mo_sikalisk r hon, och en _opp_fattning har hon! Nr den
der _Ro_binstein var i Helsingfors, s gick hon opp till _So_cieteten
och spela' fr honom, och han blef s _op_piggad och sa', att sdant hr
man int alla dagar, och en stor artist skolle hon bli, om jag bara hade
rd att bekosta den sista slipningen.

Fina log och sg ned. Nadja tyckte, att hennes ansigte hade en stor
likhet med nya tvtthuset vid Morsviksstranden, med sitt gulgr
suflett-tak, den mrkrda gafveln och de sm hvitkantade
fnstergluggarne hgt uppe.

-- Pappa sger no alltid -- Fina vred sig generad p stolen, men hemtade
sig snart och fll in i samma tonart som fadern.

-- Nej, Dion skulle frken hra! Nr Wieniawsky var hos oss p t, s
spela Dion legenden, frken vet, Wieniawskys legend. Herre Gud, hvad den
r vacker!

-- Ack ja, gudomlig! h! himmelsk, _mo_sikalisk, _ott_omordentlig --
hela kren fll in, fattad af en extas. -- Och Fina fortsatte:

-- Och Dion spela' den och alla grt. Wieniawsky sjelf tog Dion i famnen
och klappa honom och sa', p tyska frsts, men det sprket frstr vi
alla, hela familjen, alla Mienenar, liksom vi frstr fransyska, fr
det ha vi lrt, och vi ha s ltt fr sprk s. Ocks engelska kan vi,
fr mamma hade en vn, ja, hvad hette hon nu igen, Miss Eyles, uttalas
Ails, som lrde oss och sa' att vi har utmrkt goda sprkhufvud alla,
fr hon hade fversatt frn amerikanskan till finskan med min hjelp, fr
jag har s ltt att uttrycka mig i skrift p vrt skna finska
modersml.

Hon drog djupt efter andan, och under denna ofrivilliga paus tog bror
Anton upp den frlorade trden och fortsatte:

-- Och Wieniawsky tog Dion till sitt brst och sade: kom, unge vn, i
mina armar, ingen kan spela som vi bda, och under supn s sa' han t
pappa, hur var det nu igen, pappa?...

-- Det r nd ingenting, frken Sergeievna, mot smfrknarnes rster.
Jag hrde no sjelf i gr p stora italienskan den der omskrikna Patti,
som no skulle vara s utomordentlig. Ta' me' tusingen om jag no
_e_stimerar henne s frskrckligt. Kokettera gjorde hon, och skrek
gjorde hon med, men det var ingen riktig knsla. Int frstr jag jo mej
p det, men min hustru Anna sjer, att dom skalorna va' s slarfviga,
s! Och drillarna, dom sjer di va' p galen _ha_rmoni! Int vet no ja',
men det tycker ja' visst, att vra smfrknar har lika s goda rster.

Fina, som vid ett glas vin och en klpirogg terhmtat krafterna, satte
nu i:

-- Kapellmstar Lirus, som var hos Lagusses p soire, sa' att di har di
bsta rster som ngonsin har sjungit p svenska teatern. Fr p
svenska teatern r det bara skrp. Int kan di spela och int kan di
sjunga, och det ligger inte i hela nation, det sger alltid farbror
Klas. Svenskarne r en omusikalisk nation. Det r en historisk nation,
ja, men harmonisk knsla har den inte...

Anton hostade och skt in, rd af ifver:

-- Svenskarne skryter alltid med sin Jenny Lind och sin Christine
Nilsson. Om vi skulle skicka ut vra smfrknar, s skulle man f se,
bara pappa hade pengar nog fr att _re_klamera och _an_nonsera och
_ko_kettera, och _in_trigera!

-- Fr det r klderna som gr det -- suckade melankoliskt fru Mienen
frn sin bordsnda -- som man r kldd, s gr man lycka i stora
verlden, man kommer ingenstdes med kta finsk rlighet och
sanningskrlek, neej, glitter och krams och ffnglighet, sdan r
verlden!

Fgelsteken gjorde slut p dessa reflexioner och i anledning af den
uppkomna pausen fattade fader Mienen sitt glas, hjde det mot Nadjas
och talade:

-- Unga finska qvinna, do lskliga, goldhriga naturbarn, ifrn folkets
egen krna r do oppstnden, frn landets ofrfalskade hjerta, vlkommen
ibland oss! Gemensamma intressen, konsten, m_o_siken frenar oss. Vrt
ml r att verka fr vrt lands storhet, vi ska' offra vr blod fr
det!

Vid ordet blod tog han munnen full, och rsten fick en grafklang, dof
och endast uppblandad med en liten tillsats af mat.

-- Vi ska' lska det, bermma det, fra det fram. Vi ska' tala dess
sprk, om inte vrden vore s -- -- okonnig, frlt, s skolle vi no
ocks tala finska, men vi mste jo vara artiga mot honom ocks, fr hvad
man n m sja, menska r han nd, n, alltnog, vi ska ocks hlla ihop
tillsammans. Vi ska' hjelpa hvarann och bermma hvarann och _in_tressera
folk fr hvarann och laga att vi kommer fram. Vi har en teater och en
opera och der r vra bsta vnner, och jag har en brorson i en tidning,
och Fina har en -- hm, bekant i en annan tidning.

Fina tog honom ordet ur munnen och sade:

-- Och Dion spelar i ena orkestern och Anton i den andra, och Dions
vnner och Antons vnner blir bjudna p dans till oss, tillika med
redaktrn af det ena bladet och kritikern i det andra, och s har jag en
vninna, som r frlofvad med den andra recensentens bror, och ingen af
dem trs skrifva ett ord om vr teater och vra konserter, som inte r
vackert, fr nr en gng kritikern var bortrest, s var det en fru som
skref i hans stlle under tiden, som klandra Ella Visberg fr falskhet,
och sa' att inte Ella sjng rent, och Ella blef ond och gick till
direktrn, och direktrn gick till redaktrn, och redaktrn gick till
frun, och hon blef afsatt strax. Den, som se'n kom, skref bara vackert
om Ella och om alla _vra_. S skall det vara!

Gamle Mienen t smlt glace med matsked och talade emellan munfullarne:
-- Ja, vi ha dem no alla, _or_kester, _mo_sikanter, tidningsskrifvarne
och poblikum. Det r bara en klick, som inte har vett, och det r
s_ve_komanerna! Det r inte riktigt klart med vr vrd, men eljes r han
ett beskedligt och hyggligt v__sende, som vi alla synnerligen vrderar.
Voj, voj, no brjar talena!

-- Mina damer och herrar! -- Herr Adolf steg upp, torkade sin bleka
panna med en fin nsduk, hostade och sg p glaset, som vntade han
derifrn den felande inspirationen.

-- Mina damer och herrar! I det jag ber, att f uttrycka -- f uttrycka,
de knslor -- som jag ber -- att f uttrycka -- fr eder alla -- ber jag
-- att f uttrycka, hm, f dricka denna skl, fr -- mina damer och
herrar, min hustru ber, jag ber -- tillika p det hgsta frbunden och
tacksam, min hustru, och jag...

Hustrun sg ut, som om herr Adolf sagt ngot, som kunde ansttt en
Cicero, hon smlog frnjd, klingade med sina grannar, men korsade sig
tyst, tog sin bordskavaljers arm och gick ut. Middagen var slut, damer
och herrar begfvo sig till rkrummen och rkte s den qvinliga delen
af den artistiska familjen var nra att qvfvas; Nadja hade ftt fatt i
ingeniren och lutade sig mot honom, som om de aldrig varit annat n de
mmaste vnner, hon visade den unge mannen en hgst smickrande
uppmrksamhet, sg med ofrstld beundran p hans vackra unga ansigte,
sade honom en hop ytterst vnliga saker, lade sin hand smekande p hans
arm och sg honom ifrigt och hngifvet in i gonen.

Den unge mannen, han hette Granberg, sg p en gng road och brydd ut.
Han sneglade gng p gng frlget p sin hustru, som var en helt
ansprksls qvinna, icke mer ung och alls icke vacker, minst nu, d hon
icke var frisk. Nadja roade honom, hon var s ppenhjertig, s
naturfrisk, s passionerad. Det var som en varm sommarflkt att knna
hennes andedrgt nra sig och att hra hennes naiva frgor och se hennes
eldiga, beundrande blickar. Hon hade strax ftt klart fr sig, att han
ocks var ett helgon, att han nra nog alltid varit ett helgon. Hon
fick honom att tala om hela sin historia p en liten kort halftimme.
Tidigt frlofvad med en ung flicka, ngra r ldre n han sjelf, lskade
han henne p afstnd, var henne trogen under alla de r han gick p
akademien, och gifte sig vid tjugofem r, s fort han tagit examen och
ftt en god anstllning. Han hade icke sett sin brud p sex hela r.
Hon bodde i bo och han i St. Petersburg. Hon hade varit guvernant under
tiden. D de skildes, var hon en rd ros af vanlig sommarfrg, ett par
och tjugu r, glad och st. Vid tjugotta var hon allvarlig, blek, litet
krokryggig och gudsndlig. Hennes rst lt alltid docerande, det var
ngonting fver hela hennes personlighet, som pminte om
lrarinneseminarium. Rosens blad voro lngesedan flda, det terstod ett
halffrtorkadt soppnjupon. Han hade varit trogen, Nadja satt just och
talade om trohet, hon var rrd, dels af hans enkla berttelse, framstld
i hennes frgor och hans svar, dels af den knsla han ingaf henne, och
dessutom af vinerna. Medan hon sg p honom, fick hon trar i gonen och
hennes lppar darrade. -- Hvad ni r beundransvrd, -- sade hon med sin
lga stmma, -- jag knner mig s ringa i bredd med er, s ovrdig, s
dlig, jag stackars obildade flicka, ack! hvad den r lycklig, som fr
se er alla dar. Om jag bara finge tjena er, som den tjenarinna ni har,
eller sjunga fr er, eller skratta fr er och gra er glad, ni ser
minsann s melankolisk ut, stackars gosse, s det gr ens hjerta ondt.

Ingeniren tnkte p hustrun, som just i dag varit i dligt humr, som
grtit och beklagat sig, sjuk och trtt som hon alltid var. Nadja satt
der som en kraftfull mrk ros, doftande som om en varm sol hade vckt
henne fram ur en annan yppigare jord. Hon skulle kunna lska, denna
qvinna! Hon skulle kunna gra jorden till ett paradis, icke stndigt
pminna om att den var en jemmerdal! En mogen, dyrbar frukt, lcker och
len som en spansk aprikos, svllande och st som en ungersk drufva.

Han vgade icke mer se upp. Hennes gon liksom fngslade hans blick. Han
tnkte, att om ngon observerade dem, skulle de mrka, hvad? Hon var ett
ofrderfvadt, ppet naturbarn, ursprunglig som en skrgrdsfgel, litet
vild kanske, men -- s full af sann natur. Ett barn af folket! Hvilken
charme var icke detta! Och genom en troligtvis rik begfning hade hon
blifvit framdragen eller dragit sig fram! Sjelf hade hon skaffat sig
denna originella bildning, som nnu hade en bismak af saltvattensklippor
och fiskarbtar. Och nu, der satt hon, tjusande, frisk och varmblodig,
en bild af Suomi sjelf, ung, ofrderfvad, delvis ociviliserad, men skn,
skn, skn!

Skulle de obehagliga fennomanerna f henne i sina klor? Sjelf var han
svekoman, trodde endast och fanatiskt p svensk civilisation, hatade
allt ryskt lika varmt som han hatade det fennomanska, och svrmade
draktigt fr Finlands terfrening med Sverige.

Hon skulle ingalunda f bli fennoman. Han ville varna henne i tid och
frska erfra henne fr sin id. Kanske hon kunde gra landet heder --
-- -- t. ex. som skdespelerska vid svenska teatern. Hon skulle vara
utmrkt p scenen, denna prktiga figur, detta gyllne hr, detta lifliga
och uttrycksfulla ansigte.

Medan hon i sin tur berttade sina den, eller rttare den del deraf,
som hon tyckte tog sig bst ut att omtala, satt han och betraktade henne
med inspirerade blickar. Han sg henne som i en spegel, henne
skrgrdsflickan, halfnaken, vild, yster, i lekar, upptg och dans borta
p Drums.

Han tnkte sig henne g der lngs den fversvmmade stranden, med bara,
mjellhvita ben och naken barm. Han blef nstan svartsjuk p Adolf, som
hon svrmade fr den gngen, den d nnu litet smtt karlaktige
studenten, hvars parfymer stego henne t hufvudet. Han nstan led, nr
hon beskref, hur hon under sina tjenster blifvit frtryckt af sina
matmdrar, och han hade kunnat g i flt mot dessa usla intrigrer, som
stadkommit hennes afsked frn ryska teatern!... Dessa afundsamma, dessa
frtalsjuka, dessa lgnare! Han hade kunnat ge sin heder i pant fr
denna oskuld, som frfljts s skuldlst. Och nr hon under sm
halfundertryckta suckar berttade om alla de onda rykten, som gtt om
henne, knde han blodet s varmt stiga sig upp i pannan, att han tvangs
att vnda sig bort. Hrdt och fast klmde han hennes stolkarm med sin
hand och svor inom sig en ed att frsvara henne mot dem, som kanske
fven hr mnade frflja henne...

Ett stycke ifrn satt husets vrd med den unge mannens hustru. Hon
tyckte mycket om Adolf och knde sig lycklig att d och d f tala ut
med honom.

Ehuru med ryggen vnd t sin man, hade hon dock observerat honom och
knde, utan att hon frstod sig sjelf, en underlig stickande smrta
stiga upp ifrn hjertat och nda upp i halsen. Det var som om hon ville
qvfvas. Hela hennes egen tarflighet tycktes henne nu s i
gonenfallande, hon liksom knde hela sin fulhet som en lekamlig smrta.
Hennes lngd skrmde henne, och hon sjnk ihop ofrivilligt, som om hon
ville gmma sig.

Hon hrde icke deras tal. Frst hade det varit skmt, sm skratt och
vanligt kallprat ... s blef det allvar. Nu var det afbrutna hviskningar
... hon knde hur han, hennes man, sg p den andra.

-- Du r sjuk, Sigrid, -- Adolf sg ifrigt ned p henne, -- vill du g
in i ett annat rum kanhnda?

Den unga frun rodnade nnu mer. Ngra frrdiska trar stego henne i
gonen. Men, -- att hon kunde blotta sig s! Hon, gamla menniskan! Hon
blygdes, frskte stramma upp sig och jagade med vld en massa vilda
tankar bort igen. Men, s blef hon frargad. Det dliga humret kom
p. Hon svljde sina trar och sade med stadigare rst:

-- Tack, Atte, jag vill tvrtom stanna qvar. Jag kan inte begripa den
der menniskan ni har hr i dag. Hon tycks alldeles ha intagit Carl ...
jag tycker hon r faslig. R och -- ja, du fr urskta -- riktigt frck.
Sg du, hur hon vid middagen koketterade med Mienen? S fick hon se
Carl. Nu har hon honom. Och han ser minsann hngifven ut. Det r en
obehaglig person. Jag r sker, att det r ngot ondt med henne.

Adolf frskte dra fram alla frmildrande omstndigheter. Hennes brist
p uppfostran, hennes sydlndska temperament, hennes artistiska
begfning, som gaf anledning till s mnga frestelser, dem vi andra
hade svrt att frst.

-- Jag har alls inte svrt att frst frestelser, -- sade den stackars
frun, som nu fullstndigt retat upp sig, -- fr jag har sjelf stor
frestelse att ta henne i rat och leda henne till nrmaste polisstation.
En sdan lsdrifverska. Frn ryska teatern! Fy d ... och artistisk
begfning. Jas, det skall vara en urskt fr folk att bra sig t hur
som helst. Det r s att -- -- hr du, fr mig bort -- till fru Mienen
i grna salongen, jag kan inte se det der kurtiserandet. Frlt, sta
Atte ... ett glas vatten, men kokt, du -- -- jag trs inte dricka
Neva-vatten, fr jag blir strax dlig. Kom!

Hon tog hans arm och gick ut. Nadja och Carl hade ingenting mrkt, de
fortsatte sin lilla scen vid kakelugnen.

Fru Mienen satt med husets vrdinna och utgt sitt hjerta. Hon talade i
korta satser, uttrycksfulla liksom Expressionstmman p en kammarorgel,
blsande och sentimental, affekterad och hjertnjupen.

-- Gud! fru Bck, det r frfrligt med de pigorna! Hvad man mste lida!
Hade jag inte mina barn, s! De r' i stllet ngot, de! Det r roligt
fr en mor, skall jag sga. Nr Dion fddes, min lilla vn, s hade han,
h herre Gud! Tnk! Segerhufva! Min man! h, ni skulle bara knna en
sdan man! Lille mannen min! Den lille rare gubben min. Robert ja, han
kom in. Min innerligt hgt lskade, sade han. Det blir ett geni.
Himmelske Fader! Ett geni! Vi r lyckliga i vr fattidom, vi. Tror du
det, lille gubben min, sa jag. Anna, min lilla gumma, det tror jag, sad
han!

-- Var det er man som hade segerhufva? -- frgade den ryska frun med
artificielt, men vl speladt intresse.

-- h, men kra hjertandes, det syns att hon inte ftt ngra barn n!
Fast det skulle visst inte bli ngra segerhufvor; n n, hvem vet, herr
Adolf r inte s dum som folk sade frr, nej... h! hvar var jag nu
igen? Lilli min docka, g och tag mammas nsduk ifrn muffen, nej du,
frn pappas bakficka. Jag mste skicka bort ungen, det r inte bra att
ungdom hr sdant hr. Ett ungt oskyldigt barnahjerta. Ack! Lilli r s
oskyldig. Tnk, hon vet ingenting. Rakt ingenting. Hromdagen...

Hon lutade sig helt nra intill sin granne och fortsatte hviskande. I
samma gonblick hrdes ett buller frn rummet bredvid, drren ppnades
och herr Mienens mage syntes, tfljd af honom sjelf. Han kom in som en
ngmaskin, pustande och med fart, och i hans klvatten svfvade de andra
in som sjjungfrurna efter gir. Fina i ljusbltt, Lilli i ljusrdt och
Clara i gult. Sist Dion och Adolf slpande p sina instrument. Det blef
ett stmmande och knppande, ett dragande med stolar. Ett vlsignadt
frsk med noter och kuddar p pianostolen, ett lpande fver
tangenterna, ett bestyr och ett brk. Det skulle _or_ganiseras musik.

Fina uppvek sina kldningsrmar, som om hon beredt sig till kalfslagt.
S rullade och vek hon p noterna, gjorde hundron p hvarje blad,
skrufvade stolen nnu en stund, psatte ett par bl glasgon, gaf
brderna en blick som en fltvbel, den der ltit ladda kanonen och
ropar: fyr! hjde begge hnderna, slog ned med ett brak och brjade.

D de spelat en halftimme och stycket var slut, frgade Adolf
troskyldigt: -- Hvad hette det der vackra stycket? -- hvarp Fina med en
knyck p nacken svarade:

-- Trio.

-- Hvem har komponerat det? -- hans frga var denna gng framstld
ytterst dmjukt.

-- Beethoven naturligtvis.

-- h, det kunde man s vl hra, det var frtjusande, briljant, stt,
charmant. -- En kr frn de olika hrarne slsade med alla de fr
tillfllet mest passande adjektiver, det haglade berm, pappa Mienen
klappade sina sner p deras spda axlar och kysste dottern p den
jungfruliga pannan.

-- Ja, det sger jag bara, att det r ngot, det! Hvad sgs om det? De
spela no minsann som m__stare. Tre sdana har _jag_ no aldrig hrt p
k_on_serterna, det r no riktigt sanning, det!

Fru Mienen sprang fram och tackade sin dotter, de grna negligbanden
fladdrade om henne, hennes gon lyste af stolthet och frtjusning. Fina
sjelf torkade svetten frn pannan, snt sig och frklarade ansprkslst,
att det hr var nu ingenting, herrskapet skulle bara hra min
solokonsert.

Fru Bck, som med skl fruktade fr sin nya flygels hllbarhet i
profvets gonblick, gick till gruppen och blandade bort samtalet om
solokonserten. Hon ville gerna hra Dion, andra Wieniawsky, som hon s
smickrande kallade honom. Det skulle vara en sllsynt njutning, ifall
han ville vara s god.

Dion bockade och tog fram fiolen. Han stmde och satte instrumentet p
frsk under hakan. Jo, det passade. S slngde han upp sitt tunna
artisthr, som likt en mrk flottig rullgardin p alla sidor fll ned
fver halsen, tog ett fast sigte p Nadja och begynte sin kpphst
legenden.

Hvad som fattades Fina i knsla, det hade han. En spd rosslig ton, som
fr mycket pminte om katt-tarmstrngar, eljes ungefrlig renhet, ngon
ansats och god rytm. Det var en elev, sdan som de flesta, som komma in
i nedersta violinklassen p konservatoriet, icke smre, icke bttre.
Musikalisk nybegynnare, icke utan anlag.

Men han gjorde stormande lycka. Frldrarne omfamnade hvarandra och sgo
med trade gon p sitt segerhufvade geni. Fina applderade, Adolf med,
och smsyskonen hoppade omkring honom likt gula och rda sm fjrilar.
Fru Bck var vltalig i sin hnryckning, och Dion sjelf bockade och
tackade, skinande af vnlighet och en viss blygsam artistisk
sjelfmedvetenhet.

Fru Granberg steg fram och rckte den unge mannen handen. -- Ni har
gjort mig en stor gldje -- sade hon, -- det skulle vara mycket roligt,
om ni ofta i vinter ville beska oss!

Detta var en stor kompliment, ty hon hade icke fr vana att slsa med
sitt berm. Dion tog vrdigt och likt en gammal lagerkrnt konstnr emot
alltsamman, men hftade nnu sina gon envist bort t kakelugnen. Hans
blickar utrttade dock ingenting. Nadja och ingeniren sutto alltjemt
qvar, frdjupade i samtal.

Smfrknarne, de sjuttonriga tvillingarne Clara och Lilli, skulle s
fram och sjunga. De drogo ned kldningslifssnibbarne, jemkade om
rosetterna, stlde sig p mse sidor om fru mor, som ackompagnerade, och
gfvo till lifs en af Mendelsohns duetter, Ach, wie so bald.

Allegro agitatot uppfattades af sngerskor och accompagnetrice som ett
vanligt andante. De sm fjrilarne sjngo klockrent. Det var som tv
myggor en ljum sommarafton, nr man flt ner gardinen och det eljes r
moltyst i rummet.

S vekt och oskyldigt, s spdt och klart. Den lilla duetten kunde gerna
ha hetat liljornas grafsng eller sylfidernas ddsdrmmar, eller
ngonting annat i den stilen. De sm applderades vldigt och fredrogo
derp en mngd visor af Gumpert efter trasiga noter. En af sngerna hade
en hop fioriturer och Clara sjng dem con amore. Det var omjligt att
hra den lilla lrkan utan att knna sig rrd. Ngonting mer tckt och
sant musikaliskt kunde man ej hra. En miniatyr-genre, men korrekt
utfrd. Ett bullrande jubel belnade den upptrdande.

-- r det inte en stor och prktig operastmma, en riktig _it_aliensk
_ko_lorator -- skrek fadern och klappade Clara p hufvudet -- det har ju
jag alltid sagt! Fr jag no bara tjensten hr i Petersburg, s skall hon
minsann till stora operan, s sant som jag heter Robert Isaak Elias
Mienen! Och d skall hon ocks sjonga p finska, s sant som vi '
finnar. Fr det r ngot, det!

ter var fru Bck framme vid pianot, denna gng med Nadja vid handen.

-- Ngra finska nationalsnger -- bad hon, och Nadja satte sig ned.

Hon begynte med ngra fatala preludier och treklanger, tog sedan en hop
qvintparalleller, som skulle lta riktigt stiliga, och fll s in med
sngen.

Hon sjng en finsk folkvisa, en af de sknaste bland de skna. Hennes
verkligen starka och malmrika stmma saknade ej vlljud, hon sjng icke
alldeles rent, men det var icke alltfr skrande. Hon kunde ej ha valt
bttre. Sngen kldde henne. Den gaf hennes stmma sknhet, liksom de
vackra orden redan i och fr sig voro musik. Hon uttalade tydligt och
fick vl fram det passionerade i denna visa, hvars herrliga slutstrof
skulle kunna rra en sten.

Om de andra gjort lycka, s uppvckte Nadja fullstndig storm.
Fennomanerna kysste henne, omfamnade henne, det proponerades du, farbror
och tant fver lag. Atte strlade, han bad henne i later och blickar om
frltelse fr att han frut behandlat henne s illa. Fru Bck slungade
en strtsj af rysk frtjusning fver henne. Carl stod qvar vid
kakelugnen. S svekoman var han icke, att icke den underbara sngen
tjusade hans sjl ... och s mycket man var han, att han frstod, att
hon sjng fr honom. En tr steg honom upp i gonen, han srades bittert
fver att hans hustru intet ord hade fr sngerskan, utan stod stel och
kall. Han fann henne s obehaglig just nu, knslols och taktls.

Dock Nadja mrkte ingenting. Hon njt af sin triumf och nekade bestmdt
att sjunga mer. Dels kunde hon ingenting utantill, dels ville hon tala
med ingeniren.

Fru Granberg begynte i detsamma taga afsked. Nadja bad att f flja med
dem. Naturligtvis kunde man ej sga nej. Man tog en istschwoschick, de
bda damerna sutto tysta och stumma inuti, Carl satt p kuskbocken.
Nadja hade frlorat sin pratlust, frun paralyserade henne totalt.
ndtligen voro de p andra sidan Liteinaiabron och stannade vid
Granbergs port. Carl fljde sin hustru till porten, lste upp, lste
igen om henne, vnde om och hoppade derefter i slden bredvid Nadja.

De krde tillbaka i den kalla och stilla natten. Nu frst sg Carl, att
det var alldeles stjernklart. P afstnd skimrade der tusen och tusen af
rdaktiga gaslyktor p andra sidan Newan, och floden lg bred och vid
likt en vldig hafsfjrd, bunden i famnstjock is.

-- Oh, jag fryser -- Nadja smg sig nrmare intill honom -- Er hustru r
s kall, s!

Carl teg, han beredde sig att ge henne sin pels.

-- Nej -- sade hon -- lt mig komma inom den, eljes blir jag sjuk nr
jag fryser s hr.

Han tog upp pelsen, hon gmde sig vid hans barm.

-- Oh! jag r s ensam i verlden -- det kom efter en stunds paus -- vill
ni inte vara min allra bsta vn?

Carl svarade icke, han tryckte hennes hand. Han ville visst icke gra
sin hustru fr nr, nej, lngt derifrn, men han kunde  andra sidan
inte heller vara oartig mot en s ensamt stld ung varelse som Nadja.
Han tyckte hans pligt lade honom ridderlighet, ja, en viss
vnskaplighet. Han rrdes af det stora frtroende hon visade honom, han
fann det s intagande, detta barnsliga, okonstlade stt. Dessutom sg
han vl, att han gjort ett djupt intryck p henne ... hon frstod
minsann ej att dlja sina varma knslor.

Hans frnuft protesterade en liten smula mot dessa resonnemanger, men
det hjelpte inte. Nadja lg mot hans barm, pelsen vrmde dem begge. Hans
ridderlighet och vnskap vidgade horizonten betydligt under resan, hon
hll hans hand inne i muffen, smekte den och kysste den. D de hunnit
hennes hem, brnde den frsta kyssen het p hans lppar, och d de
skildes, hade han gifvit henne lfte att komma redan i morgon.

Fru Granberg lg hemma och grt. Gng p gng steg hon upp, lyssnade vid
den ppnade fnsterluckan, gick till spegeln, sg sig i sitt elnde,
grt n mera, gick till tvttfatet och lt det friska, iskalla vattnet
gng p gng sklja bort de varma trarne.

Om ett par timmar hrde hon hans steg. Hon visste precist hur hans
bottforer knarrade i den hrdt sammanpackade snn p trottoaren. Han
gick uppfr alla trapporna, det kunde dra om en minut, s kom han i
frstun, sedan i tamburen. Nu tog han af sig sina klder -- s kom han
in i salen. Ah! hon skulle vara s vnlig, icke sga hur sjuk hon var,
hur sorgsen, hur misstnksam, hur vl hon skulle behft hans hjelp,
hans, hennes egen mans! Hon skulle tvrtom visa ett vnligt ansigte. Hon
skulle le, ja, se s snll ut. Med det samma brast hon p nytt ut i
grt.

Han hrde vid drren den undertryckta snyftning och de hftiga suckar,
som hon frgfves frskte qvfva. D vnde han om, gick genom salen
till sitt rum, stngde drren med ngot hrd hand och vred den i ls
efter sig.

Nr pigan p morgonen kom in med fruns chokolad och herrns kaffe, hade
den lilla frun just somnat. Med utvattnade rda gon sg hon upp.

-- Kom hit, Anuschka.

-- Ja, matmor.

-- Lgg din hand p mitt hufvud! S der ja, det r s sknt. Du r
snll, Anuschka. Jag har en snll flicka i dig, Anuschka, och det r
godt, nr man r sjuk och ensam.

Pigan pysslade vnligt om sin matmor och kysste hennes hand. Hon frstod
s godt situationen. Hon hade varit med om sdant frut, p andra
stllen. Hon hjelpte p med morgonkldningen, ledde frun till bordet,
serverade chokoladen och kammade hret. S gick hon in till herrn. Fru
Granberg tog sitt handarbete, trarne trillade en efter en ned p den
lilla smbarnsskjorta hon sydde. Och s tryckte hon sina lppar mot det
fina linnet och kysste det innerligt, som hade det frsttt henne.

De talade hrefter sllan till hvarandra, de tv, herrn och frun. De
frstodo icke mer hvarandra. Han gick sin vg, hon sin. Han var s
mycket ute, alltid affrer. P qvllarne var han n hos den ena, n den
andra kamraten. En gng skulle han g till Sibrynoff -- p bjudning. Kl.
8 kom Sibrynoff och skte honom. Frun frstod fr frsta gngen, att
Carl hade talat osant. Hvar var han? Hvad gjorde han? Hvarfr var han
stndigt borta, hvarfr var hon s ensam? Var det kanske alltsamman
hennes egen skuld? Hon hade visst alltid visat sig fr kall, emedan hon
var fr blyg att blotta sina verkliga knslor fr honom.

Hon funderade och tnkte, hon grubblade och led. Hon ngrade allt och
fattade hundra nya beslut. Hon begrt sin frsvunna lycka, som hon en
gng begrtit sin moders dd. Men hon hade denna gng ingen att frtro
sig t. Inga egentliga vnner i den stora frmmande staden, hvars sprk
hon ej kunde. Den ende hon hade kunnat frtro sig t var Adolf Bck, och
han var ju dock ej egentligen qvinna. S behll hon sin sorg fr sig
sjelf, och dagarne gingo, tunga och lnga.

       *       *       *       *       *

En af Dions buketter med band i de finska frgerna var fstad p
ryssgudens bild i Nadjas rum. Den eviga elden brann och osade der
framfr, det var en ynklig liten lga, lampan var illa sktt och grn
af erg. De vissnande blommorna spredo en angenm doft, men hngde redan
med bladen, liksom de vetat, hur fga gldje de gjorde den de voro
mnade t. Dion hade dock haft s stor mda att f ihop pengarne.
Stackars pappa hade s litet, och det mste rcka till fr allt mjligt.
Dion hade lnat litet hr och litet der, 25 kop. af Fina, 10 kop. af
mamma, 5 af sm frknarna och 15 af Adolf. Nr han s till sina egna 30
kop. lade pappas blanka rubel, s hade han summan.

Man arbetade i Mienenska familjen ifrigt fr Nadja. De sgo i henne en
ny profet fr sitt fdernesland och voro lika ifriga att befrmja hennes
sak, som om hon varit en af deras allra nrmaste. Fader Mienen, som
ftt ett lnande arbete af en privat person i Petersburg, tillbragte sin
lediga tid med att agitera fr henne lika energiskt som fr sina egna
underbarn. Att f Fina in p konservatoriet som lrarinna, Dion och
Adolf i kejserliga operans kapell som kammarmusici och tvillingarna till
operan eller till konsertsngerskor, det var hans plan, och han fruktade
icke ett gonblick, att den kunde g om intet. Nadja skulle genast f
engagement vid stora operan, annat kunde vl inte komma i frga med
hennes stmma och dramatiska begfning.

Han var en ifrig korrespondent till ett par af landets finska tidningar.
Med gldande frger skildrade han en privat-soire i en petersburgsk
societ och beskref noga det musikaliska programmets utfrare och
utfrarinnor. Den finska hufvudstadens publik fick till sin frundran
hra, att Nadja Sergeiewna gjort fullstndig furore som kammarsngerska,
att Finland i denna sin unga dotter hade en musikalisk stjerna af rang,
hvars stmmedel, knsla och stora begfning skert voro fenomenela.
Landet hade s fga rd att frlora en talang, att det vore att
tillrda, att man toge vara p denna, skaffade henne medel, frst att
utrikes utveckla sina rika och lofvande anlag fr att sedan mjligen f
henne engagerad i St. Petersburg eller Helsingfors, om hon ej, som s
mnga andra stora, fredrog att stanna ute, vid ngon verldsteater borta
i Sdern.

Och detta var icke det enda man lste om Nadja. Den unge svekomanen Carl
Granberg, som var tillfllig medarbetare i ett af hufvudstadens mest
ansedda svenska blad, skyndade sig att meddela Nadjas succs till sina
lsare. Det r en originel och rik begfning, skref han, ett
naturligt, friskt sprudlande geni, vrdt uppmuntran. Framsprungen som en
kraftig telning frn den folkstam, hvars dlaste sner och dttrar ftt
andlig nring frn brdralandet i vester, har hon ngonting till hlften
svenskt i hela sin uppenbarelse. Hgrest, fyllig och stark pminner hon
om en af Tegnr beskrifven Ingeborgsfigur, p samma gng som hennes
eldiga glnsande gon tala om sterlndskt inflytande, och hennes varmt
bruna hy om lifligt kosackblod. Men, slutade han, frken Sergeiewna r
en dotter af vrt land, och vrt land skall hafsa ran af henne, nr hon
en gng frdigrustad str p scenen, redo att mta sig med de bsta vrt
land hittills kunnat prestera. Frken Sergeiewnas mnga gynnare och
beundrare i Petersburg vnta att kunna utverka ett statsanslag till
1:sta maj, d det r ett faktum, att vr unga landsmaninna hittills haft
att kmpa mot stora ekonomiska svrigheter. Hon har bekldt de
ansprkslsaste platser fr att kunna dra sig fram, och hon har arbetat
med en rrande ifver under kampen fr lifvet. Detta ml att bli konstnr
har dock stndigt som hgsta ideal svfvat fr henne -- och det r genom
trnen hon vandrat fram, omgifven af frtal, intriger och afund af forna
kamrater, som missunnat henne hennes rikare begfning. Att slunda en
ljusare framtid m beskras denna uppgende stjerna, nska vi hr alla,
vi som haft tillflle att hra och beundra hennes vackra sng.

Vidare hade man till hennes frmn tnkt arrangera en soire, hvartill
biljetter skulle sljas frst under hand och s offentligt. Familjen
Mienen skulle naturligtvis bitrda. Fina skulle spela solo, Dion spela
sin Wieniawsky, smfrknarna sjunga Gumpert och frun ackompagnera
alltsamman bde det vokala och det instrumentala.

Det blef ett oerhrdt brk. Mienens sleto ut flere par skor under sina
promenader frn den ena ndan af staden till den andra. Ingenir
Granberg hade de ekonomiska arrangementerna, och det var inte det
minsta. Fru Bck hade tagit sig att presentera Nadja fr ngra ryska
musici, hvilkas vlsignelse det var godt att ha till sitt frehafvande;
hon hade fven lofvat att hjelpa med rd och dd angende toaletten, i
fall det skulle behfvas.

Det var nu planen. Nadja visste af ingenting sjelf, hennes vnner hade
tnkt fr henne. Allting var redan afgjordt d hon blef underrttad, sal
hyrd, tillstnd utfrdadt, dag bestmd, programmet uttnkt, allt utom
hennes tv solostycken och tv ensembler. Detta skulle hon naturligtvis
bestmma sjelf.

Frnjda och med ltta samveten gingo s en vacker marsdag fru Mienen
och fru Bck till Nadjas bostad fr att meddela henne den glada
underrttelsen, att hon bara behfde strcka ut handen fr att f ngra
och hundrade rublar, bara sjunga ngra sm enkla toner, allt besvr vore
undanrjdt, allt klappadt och klart, hon hade nu bara att niga och
tacka.

Nr de bda fruarna stego in, trffade de den unga damen insvept i en ny
och elegant nattrock, liggande p soffan med ftterna p ftljkarmen,
en roman i handen och cigarr i munnen.

Hon steg upp, frvnad och generad fver besket och glmde att be de
frmmande sitta ned. Hennes frukostbricka stod p en stol, en mngd
kldespersedlar lgo p en annan. fver pianot en ljus, ngot trasgrann
sidenkldning, och vid soffan stod hon sjelf med gapande mun och ett
misstroget, icke vlkomnande leende. Fru Mienen tog till ordet.

Efter otaliga utrop och ondiga preludier kom hon slutligen fram med
sitt rende. Man hade, fr att bereda frken Sergeiewna tillflle att
lta hra sig, arrangerat en liten konsert, en liten st konsert; ifall
frken ville sjunga, skulle hon f alltihop, hela nettot. Kanske ett par
hundra rubel, hvem vet, hon hade mnga beundrare, kanske flere hundra
rubel. Tnk!

Den lilla godhjertade gumman strlade som en sol, hon blinkade vnligt
med sina blanka och stora gon, bjde af och an p hufvudet, som om
halslinningen satt fr stramt, men det var idel vlvilja. Hon lskade
att gra andra glada. Det var hennes mission i lifvet att lyckliggra
alla, som kommo i hennes nrhet. Voro de bara inte hennes fiender p ett
eller annat vis, s voro de hennes vnner. Och hade de ngot med den
finska saken att gra, s kunde hon g i elden fr dem. Hon idealiserade
sina vnner liksom hon gjorde med sina barn. Hon omstrlade dem med
helgongloria. Hon kanoniserade dem, s att de blefvo s flckfria som de
frsta kristna martyrerna. Hon pdiktade dem allskns fullkomligheter.
Och nr hon s ftt dem frdiga, fll hon ned och tillbad tillika med
sin lille gubbe, den kre Robert Elias, lille Dion, lille Adolf, unga
Fina samt begge smfrknarna.

Hon gaf sig ingen ro, innan de frut vunna vnnerna fllo till fota
liksom hon. Hon mste ha med sig alla trogna. Hela klicken.

Hur ofta blef hon icke bedragen! Men det mrkte hon icke. Hon trodde
nd. Hon steg alltid upp igen, hur hon n blef slagen till jorden.
Hennes spnstiga natur knde icke slagen. Hennes goda hjerta mste likt
ett ymnighetshorn evigt flda fver. Och det fans alltid ngon, som
frst tog emot...

Fru Bck var s nyligen gift och hade nnu s litet att gra, att det
fr henne var ett icke oangenmt tidsfrdrif att protegera konsten.
Nadja var till hlften hennes, till hlften hennes lille mans
landsmaninna, fr tillfllet kunde man ju prfva krafterna p henne. Hon
tyckte alls icke om henne, men var fr mycket verldsdam fr att lta
sina tycken kujonera sig. Dessutom voro ju de finnar hon sett, i
allmnhet smtt originela, med Nadja var det ju frfrigt frklarligt
nog, en fattig fiskarflicka... Fr resten helt poetiskt!

Nadja hade stende hrt p fru Mienen. Hon hade svrt att frst. Men
ndtligen begrep hon. Det slog henne som en blixt. Hon konsertgifverska,
hon solosngerska! Ngot s roligt hade hon aldrig tnkt sig.

Hon slog ihop hnderna och gaf sig till att skratta. Nr hon kunde hejda
sig, slngde hon sig ned p soffan och utbrast, nnu i skratt:

-- Men r ni galna, gummor, _hvad_ skall jag sjunga?

Lilla fru Mienen blef litet dekontenancerad, fru Bck gjorde en ngot
frvnad mine med sin mustaschbeprydda lpp, och begge sgo p
hvarandra.

-- Ni ser ut, som om ni inte frstod svenska, -- fortsatte Nadja, --
hvad skall jag sjunga?

-- Ngon liten vacker aria, -- proponerade fru Mienen blygt, -- om vi
skulle ta Lucrezia Borgia, nella fatal, -- och hon gnolade melodien.

-- Nella Fatal? Knner jag er Nella! Visst inte. Hitta p ngot annat.

-- Kanske Fids' aria ur Profeten.

-- Hvad fr en profet? Daniel eller Manasse, dem knner mamma till, inte
jag.

-- Men mitt kra barn, ack, hvad ni r naiv och st, ja, det r s ntt,
r det inte, fru Bck? Var ni inte vid ryska operan, jag trodde ni kunde
alla mjliga stycken?

-- Jag sjng i kren i den der Kocks operetter, och min altstmma i En
ljtnant i kloster kan jag nnu, den lt s hr:

Hon trallade och klappade takten p den lilla fruns spda axlar.

-- Men, min sta flicka, ngot kan ni vl?...

      -- Jo, Joachim uti Babylon
      hade en hustru Susanna.

De bda fruarna skrattade. Det frivola skmtet hade ngot godmodigt, som
de icke kunde motst.

-- N, och mera?

-- Den hr duger kanske: Har ni hrt en s ynkeliger hndelse. Ja, den
r om kungen i norra Amerika, vill frun ha den?

-- Allvarsamt, mitt barn, kan ni inga programsnger, passande fr
konserter? Ngra ordentliga repertoirstycken?

-- Jo, Min seison, Yksittin ole heittty, Toull on mun, Minun
kultani kaunis och -- Rullan gr.

-- De blir charmanta som ett smnummer, men ni mste ha en
introduktionsaria.

-- Skall det vara en marsch, s tar vi Bjrneborgarne?

-- Ni har ingen aria?

-- Sa blomaande hallena, r det en aria eller r det ngot annat?

-- Jas, ni kan det der, den r ur Martha. Ska vi frska ... hur hgt
vill ni g?

-- Hur hgt som helst, gerna fr mig.

Fru Mienen vnde sig till fru Bck:

-- Beundransvrdt! Hur hgt som helst! Vi ta den i Ess dur -- p frsk.

-- Hr p! Nadja satte sig p ftljkarmen och frskte sjunga. Men det
passade inte med accompagnementet. Fru Mienen gjorde hvad hon kunde,
generad fr sig sjelf och fr sin protg, men det gick inte. Nadja hade
glmt takten. Melodien hade gtt henne ur hufvudet. Och i hjden skrek
hon, s den helige St. Isaks heliga eld var nra att blsa ut. Det var
alldeles strt omjligt.

Fru Mienen vred sig p pianostolen, fingrade p sina hattband, hostade,
rodnade och visste inte hvad hon skulle tnka.

-- Jag skall skicka hit Dion med noter, -- menade hon, -- och s kan han
lra Er.

-- Kan Dion plugga? -- Nadja var s glad som en fgel, -- jag behfver
en riktig tusan, om jag skall f i mig ngon krnglig takt. Men knslan,
den skall han inte behfva lra mig, fr kan jag en gng noterna, si, d
sjunger jag s ni skall f ondt i magen allihop af bara knsla och
passion. Fr det r det, som r min furore, sir ni, sm gummor! Begriper
ni det, hva'?

Hon bearbetade alltjemt fru Mienens skuldror och tog fru Bck
beskyddande under hakan. Damerna bjdo Nadja hvar sin afton p
repetition, lofvade skicka Dion och gingo. P tervgen voro de bda
tysta. De tvekade att omtala sina intryck fr hvarandra. Fru Bck,
emedan hon ansg fru Mienen sig s underlgsen, att hon icke trodde sig
bli frstdd. Fru Mienen, emedan hon knde, att hennes nyaste
pelarhelgon var frdigt att hoppa ned med hufvudet frut frn
piedestalen fr att ta till ftters.

Och de skildes under frbindliga leenden, vnskapsfrskringar och varma
handtryckningar.

Ngra timmar senare satt Nadja ensam med sin lampa i rummet. Det var nu
stdadt och fint, p bordet doftade en blomkorg full af friska rosor. En
dyrbar matta, nnu med prislapp p, lg p golfvet, och en magnifik
toilettspegel hade ftt plats der den fula byrn nyss stod.

Utan att knacka steg ingenir Granberg in; Nadja sprang upp och kastade
sig i hans armar. Han tryckte henne till sitt brst och betckte hennes
hufvud med kyssar.

-- Du ruinerar dig, Calle lilla, -- sade hon, -- sdana blommor, och
sdan solfjder! Du skmmer alldeles bort din fiskarflicka! Men -- s r
hon ocks lycklig! Sg! och du?

Den unge mannen svarade icke. Han sg upp med en stor, feberaktig
lskareblick och tryckte henne nnu en gng till sig.

-- Kanske du ruinerar mig ... det r mjligt, -- hviskade han, -- men du
r ljuf att ha i armarne! Min fiskarflicka! Min omisstnksamma
lskling. Ja, jag ger dig hvad jag kan, litet af hvad jag kan undvara,
men du, lskade, du ger tusen, tusenfaldt mer, du ger det dyraste du
har, utan klagan, utan tvekan, med krlek och entusiasm, du ger dig
sjelf, och du offrar allt -- allt, till och med ditt goda namn och
rykte. Du knusslar icke, du! Hur skulle d jag kunna tveka?

-- Bryr jag mig om rykte, d jag har dig! -- Hon omfamnade honom p
nytt.

-- Och jag, jag tnker icke p konventionela band och trk och gnat och
olycka, nr jag har dig.

-- Min hjertepojke!

-- Min engel!

Nadja brjade bertta om fruarnes besk. Den unge mannens excentriska
blickar voro fstade p henne med ett uttryck midt emellan melankoli och
fanatism, han sg henne, men hrde henne icke. Han hade redan offrat s
mycket och var redo att ge henne mycket mer. Hemmets frid och lycka hade
frsvunnit som en rk, hans arbetslust var borta, hans hlsa led. Hans
lilla obetydliga frmgenhet kunde hon f, den var han skyldig henne som
den ringaste tergld -- men hvad var det emot hvad han velat ge? Sin
sjl, sitt hjerta, sitt lif, sin tid. Allt!

De togo en droschka och kte ut. Vrluften trngde stark och ljum genom
de ppnade fnsterna. De superade p Petrowsk, men Carl lngtade hem ...
till Nadja.

Sent p qvllen suto de ter i hennes lilla salong. Fnstren voro fven
hr ppna, endast de skira gardinerna nedflda. Mnen sken in blek och
fager. I spegeln, den nya stora toilettspegeln, Carls sista gfva,
terspeglades rummets motsatta hrn s vackert. Der stod pianot, bordet
med blomsterkorgen, Nadjas stora mrkrda ftlj och drren midt emot.
Draperier i samma frg fllo ned och tckte till hlften ingngen till
sofrummet, tapetseradt och mbleradt i grnt.

Han drog henne sakta till spegeln. I det oskra skenet stodo de der och
betraktade hvarandra. Han var ljus och blek, hon mrk och blossande. Han
svrmisk och poetisk, hon redig och realistisk. Hon slt sina gon och
lt sin leende mun kyssas. Och s, nr det blef hennes tur, dolde hon
hans gon med sina hnder och ledde honom som en magnetisr hvart hon
ville. De mrkrda draperierna fllo slutligen ned fr det rum, der St.
Isaks eviga eld brann. Och i den nya toilettspegeln speglade sig mnen
ensam. Rosorna i korgen vissnade allesamman. Hon hade glmt att stnka
dem med vatten, och vatten behfde de fr att lefva. Carl hade
tillbringat en hel frmiddag fr att ordna dem riktigt smakfullt. Och
han hade betalat s mycket for dem, som Kajsa hade kunnat lefva af en
hel mnad. Men nu dogo de ohjelpligt. Nadjas sm skratt ljdo ifrn det
grna rummet, dmpade af det tjocka frhnget, de frtonade och tystnade
slutligen af. Klockorna i tornen slogo fyra. En svag strimma af dager
trngde in genom rutorna.

Sakta lyftades gardinen vid drren upp. Den unge ingeniren smg fram
med stflarne i handen. Hans gon flammade, hans kinder voro blrda.
Han skyndade ut, kastade en slngkyss mot den ter tillslutna drren och
frsvann. Nu sof hon ljudligt. Hennes andedrag voro regelbundna och
djupa. Naturbarnet drmde, tills solen var hgt uppe.

       *       *       *       *       *

Fru Bck hade ett ovanligt lngt samtal med sin man. Herr Adolf
berttade i skonsamma ordalag en idealiserad upplaga af Nadjas historia.
Men han romantiserade mot sin vilja. Han hade gerna velat vara sann och
var det p sitt stt. Endast att hans stt att se sakerna var s
vackert. Hans naturel tillt honom icke att uppfatta verkligheten som
den var. Han sg verlden som genom ett rdt frskningsglas, som hade
den lyckliga egenskapen att aflgsna det fula och dliga p samma gng
det nnu mer framhfde det vackra och goda.

-- Vi voro vnner -- berttade han och slog troskyldigt upp sina gon
och blickade in i sin hustrus klara och skarpa bruna -- vi voro vnner,
p det viset att jag tog emot henne hemma. Ibland, nr hon var
exalterad, kastade hon sig i mina armar, fastn jag sade, att det inte
alls gick an.

-- Horribel person -- afbrt frun.

-- Jag betalade hennes utgifter en tid ... jag trodde, att det var min
pligt som hennes bekant.

-- Saliga ro de som tro -- frun talade litet  part.

-- Men s gjorde hon dliga bekantskaper. Hur det var, kom hon p
sjukhuset. Du frstr! Barnet dog. Hm, professorn -- hm, skaffade henne
en utmrkt bra plats, der hon fick stor ln och blef firad och hllen
som en prinsessa.

-- Dygdens belning.

-- Derefter, hm, hon fick snart engagement vid en ambulant teater, der
det gick bra i brjan, tills hon en afton blef sjuk p teatern.

-- Tills hon ter igen kom p sjukhus? Hvad? Och professorn...

-- Nej, visst inte. h! hvad kan du tro? Hon blef sjuk p scenen, tog
afsked och kom hit, som vi vet', fr att studera.

-- Vet du hvad, Attuschka, vi kan ju betala fr henne hos en snglrare,
lta henne ta lektioner hos min gamla guvernant i spelning, s kan hon
med det samma f lite stt, fr nu r hon alltfr vulgr. Fina Mienen
fvar in henne till konserten. Hon har det svrt, mycket svrt. Protgn
r visst mer n lofligt dum.

Herr Adolf bad sin hustru att tala med fru Granberg, fr att f henne
att intressera sig fr Nadja, men fru Bck ville icke. -- G sjelf --
sade hon -- _mig_ frstr hon icke, och dig tycker hon om! Hon r inte
af mina fr. -- Och dermed tog hon sin man under hakan, klappade honom
beskyddande p hans bleka kind och gick.

Herr Adolf ikldde sig sin promenadkostym, lt pigan hjelpa p sig
pelsen, tog ett par nya gredelina glachandskar, trdde ytterligare p
dem pelsfodrade mufftiser, tnde en liten fin papyross och gick med sm
frsigtiga steg den lnga vgen t finska jernvgen till.

Frun var hemma och tog emot. Hon satt i en ftlj med sitt arbete och
log trtt, men s vnligt hon kunde emot sin slgting. Atte observerade,
att hennes ansigte hade samma uttryck som man ofta terfinner hos en
viss kategori af gifta qvinnor.

Man kunde sga, att hon sg frsummad ut. Liksom en krukvxt, som sttt
i skuggan och som man glmt vattna.

De talade om likgiltiga mnen. Atte trodde fr resten, att alla mnen i
verlden voro henne likgiltiga. Hon var som uttorkad. Och nnu fr ett r
sedan hade han sett henne glad, liflig i sina rrelser, med rodnande
kinder, visserligen blyg och stillsam, men intresserad och varmhjertad.
D hade hon varit lycklig. Hade ngra f mnaders kroppsligt
illabefinnande kunnat gra s mycket? Det var d vl, att hans hustru
var s frisk. Han var innerligen frnjd med sin lott och med hela
verlden. Gerna hade han hjelpt sin slgting, om han kunnat. Men -- nr
icke ens lkarne...

ndtligen tyckte herr Adolf sig bra komma fram med sitt rende. Det
skulle bli en konsert till frmn fr den fullkomligt medellsa frken
Sergeiewna, ville hon icke intressera sig derfr, kpa ngra tiotal
biljetter fr den stackars vrnlsa flickans skull?

-- Nej, det vill jag verkligen inte, jag hatar det usla krket, och
kunde jag gra henne ngot ondt, s gjorde jag det ... men nej, det
skulle jag likvl inte. Jag orkar egentligen inte heller hata henne nu
mera. Hon r mig endast vidrig som en giftig spindel. Men hjelpa henne
-- det bryr jag mig inte om.

-- Du dmer frfrligt strngt. -- Atte sg frebrende p henne. -- Du
r kanske nnu -- svartsjuk! Hvad? En liten smula?

-- Inte nu mera. D jag fick visshet, var jag ju rasande ngra dar, --
jag skulle kanske sga ngra veckor, -- men s, ju mer jag fick tnka
mig in i allting, dess mer lugnade jag mig. Nu r jag resignerad. Det
hela intresserar mig inte. Var s god, frken Sergeiewna! Var s god!
Slit honom med hlsan. Sug ut blodet p honom, efter han s vill. Jag r
snart ifrn det. Men vara med om nr det odjuret skall visas fr pengar,
nej tack.

Hon talade helt lugnt. Hennes stmma darrade icke af vrede och gaf icke
ngon illustration till hennes ord. Hon lste upp hela detta anathema,
som om det varit en katekeslexa.

Der kom blott ett litet fraktfullt drag kring fverlppen, eljes skulle
man kunnat tro, att hon talade om sista snn, det lt s fullkomligt
likgiltigt.

-- Men -- Atte rodnade och hostade af frlgenhet, han aftog stillsamt
sin andra handske, hjde handen i niv med sina gon, bjde fingrarne
och betraktade sina lnga vlsktta naglar, som om de kunde ge honom
frklaring -- men jag frstr inte.

-- Inte? Hvad?

-- Hvad du menar. Du vill vl inte insinuera, sta vn, att din kre man
-- hur skall jag sga -- har ngot, hm, ngot slags frhllande,
vnskapligt frhllande till -- hm, damen i frga.

-- Eftersom du r min enda slgting hr p orten, kan du gerna hra
hela historien, om eljes dina finknsliga ron kunna tla vid det: din
protg r sedan tv mnader min mans lskarinna.

Atte var nra att korsa sig. Han hostade nervst och stack omedvetet
alla venstra handens naglar p en gng i munnen, hoppade upp ifrn
stolen, satte sig igen och rttade frlget p sin krage, generad fver
sin brist p sjelfbeherskning.

-- Herre Gud! Sta vn. Bevare oss Gud! kra lilla ... det r vl inte
ditt allvar?

-- Det r _deras_ allvar ... jag skmtar inte ... ser jag ut, som om jag
ljg, tycker du?

Hon lyfte upp sitt allvarliga, frgrtna ansigte med de mrka ringarna
kring gonen. Lngsamt slt hon gonlocken och ppnade dem s igen och
sg lnge och sorgset p honom. -- Ser jag ut som om jag ljg? -- Hon
sade det snyftande, men med undertryckt rrelse. Af tonen i hennes rst
kunde man ej veta, hur mycket hon lidit.

Atte knde sitt hjerta krympa ihop. Han hade ltt att rras, och trarne
stodo honom redan i gonen.

-- r det sanning, r det verklig sanning? Kan en menniska -- kan vr
Carl vara s elak? Hvad skall man gra? Herre Gud nd!

Han hade tappat koncepterna och satt och sg hjelpls ut. Den ena handen
strckte han ut emot den unga fruns, som han fattade och kysste. -- Jag
vore glad, om jag kunde gra ngonting. Men -- hvad?

-- Ingenting kan gras, kre Atte, ingenting. Mitt lif r nu en gng
forstrdt och kan inte bli lappadt ihop igen. Jag reser om en mnad,
se'n jag samlat en smula krafter, s jag kan komma till Finland. Det r
alltihop.

-- Resa, utan Carl? Men det kan du vl inte?

-- Jo, jag kan det!

-- Jag trodde, att...

-- Att det frestod mig ngot? icke sant?

Atte sg ned, terigen litet brydd. -- Ja, jag hrde, att du...

-- Det _var_ sant, det du hrde, men det _r_ det inte! Vi trodde fr
ngra mnader se'n, Carl och jag, att vi skulle bli nog lyckliga att f
ett litet barn. Men fr ngra veckor tillbaka, d jag sg -- och hrde
och frstod...

Fr frsta gngen darrade hennes rst en smula. Men hon hmtade sig
snart och fortfor:

-- D jag frstod, hur det var, d blef jag s upprrd och kunde inte
beherska mig! Jag grt och srjde, och -- det var mitt eget fel.
Alltnog, jag blef sjuk och -- hela vrt hopp gick om intet. nnu kan jag
inte resa, jag har inte fvervunnit det och inte terftt krafterna. Men
-- doktorn tror, att om tre  fyra veckor --

-- Och hvad sger Carl? Den Carl, den Carl, ack! hur kan han?

-- Han har icke ens brytt sig om att hra efter hvad som felats mig. Han
har nstan glmt, att jag fins till. Han tycker -- fr resten liksom jag
sjelf -- att vi inte passa fr hvarann. Han ser mig icke mer, om han
ocks har mig framfr sig. Och det r knappt fjorton mnader sedan vi
vigdes, lyckliga och slla.

Atte skakade p hufvudet. Han hade icke mer ord, s grep honom vissheten
om denna verldens ondska. Slutligen kom han p en id.

-- Du misstar dig kanske, alltsamman r kanhnda ett litet ledsamt
missfrstnd.

Hon nickade lngsamt med hufvudet. -- Ett litet missfrstnd! Om det s
vl vore! Jag gick en gng, sjuk och svag som jag var, efter honom, d
han sagt, att han skulle g till klubben, fr att hinna upp honom och be
honom om frltelse fr att jag varit ... n, det der frstr du inte.
Emellertid gick han icke i den riktningen, utan t motsatt hll. Jag
fljde. Han gick till henne. Jag gick efter. Jag sg hennes namn p
drren och tnkte g in, men vgade inte. S hrde jag honom sjunga ...
som han frr gjorde fr mig. Jag gick d ned, der fins ett kaf i
porten, och derinne satte jag mig vid fnstret. Det drjde ett par
timmar, innan de kommo ut. S kte de bort. Jag tog en istschwoschick
och fljde dem. De foro till Pawlowsk. Der togo de in p gula
vrdshuset. Jag var i rummet bredvid. D de superat, foro de af igen.
Jag fljde alltjemt med min istschwoschick. De togo vgen hem till henne
nnu en gng. Han stannade der, jag var alltjemt p kafet. Nr klockan
slog tolf, mste jag g hem, ensam i mrka natten. Klockan var nra sex,
d han tervnde. Sedan dess har mycket hndt.

Hon stannade en stund. Klockans pickande lt fredligt i det lilla
hemmet. Det var ett litet lifligt kabinettsur inne i det rum, der de
suto, i det andra rrde sig lngsamt en gammal revrdig matsalsklocka i
frra rhundradets stil.

Den unga frun fortsatte:

-- Jag sjuknade p morgonen efter den vandringen och Carl tyckte, att
han gjort nog, d han gick efter en lkare. Sedan dess har doktorn icke
sett honom. Jag heller icke mycket. Han sknker mig d och d en ny bok,
en pse drufvor, ngra resedor i kruka... N, det r inte mera, hela
historien r slut, det r ju helt hvardagligt, inte sant?

-- Men fr jag inte tala med Carl, frehlla honom, eller -- kanske
skicka bort henne?

-- Nej -- ingenting kan gras. Jag vill, att ingenting skall sgas. Jag
har redan arrangerat om allt. Min vn, fru Stenius, hvars man r prest i
Kyrksltt, tar mig till sig. Jag skall lsa med hennes barn, jag fr
fritt vivre och en liten ln. Det r hvad som passar mig. Jag r ju
guvernant. Jag skulle aldrig ha gift mig. Jag, som r s obehaglig. Som
har ingenting att bjuda. Med mig _mste_ han bli olycklig.

Hon talade fr sig sjelf, som om hon varit omedveten om Attes dervaro.
Efter nnu en paus fortsatte hon i samma ton:

-- Frn frsta maj r jag bunden vid min guvernantsyssla och, lt se, i
dag ha vi tjugoandra mars ... det r vr, jag blir nu snart raskare. Det
r hoppets rstid. Sg, det r ju s, Atte? Den hr tiden gr det raskt?

-- Om du skulle tala med honom sjelf, du lskar honom ju? Hvarfr skall
du uppge hoppet s der. Fick Carl bara veta detta, s gaf hn nog
flickan p bten.

-- Jag skall sga Carl allt, innan jag reser. Men det kommer ingen
ndring i frga. Mellan Carl och mig r allt slut. Jag har mist tron p
honom. Jag vill aldrig mer tillhra honom. Jag r fr god att ta upp
hennes qvarlefvor. Han r mig nu s likgiltig som -- vore han en annan.
Ingenting kan upprtta honom! -- Och tro mig, min vn. Han _r_ en
annan. Och han blir aldrig mer sig sjelf. Han r besmittad och blir
aldrig mer frisk.

-- Du skulle inte vara strng och ofrsonlig. Tnk p den menskliga
naturens skrplighet.

-- Ja visst, men urskta, s usel r jag inte, att jag behfver taga p
mig den kldning som i mnadtal legat i rnnstenen. S usel r jag inte,
att jag behfver taga till mig den man, som i mnadtal legat i
rnnstenen eller det som vrre r. Ingenting binder mig. Ingenting skall
heller binda honom. Vi vilja begge bli fria.

-- Men tnk p verldens dom?

-- Hvad bryr jag mig om den? Mitt lif r rent som en engels, det veta
alla. Min karaktr r utan vank -- tminstone fr hvad man kallar
verlden. Om jag felat som hustru, n, s har jag ftt min ln! Jag kan
st mitt de. Och nu, min kre vn, du mste g, fr jag r trtt. Kom
hit ibland med din hustru, hon r s snll. Och -- lycka till med din
proteg. Du frstr mig ju och r inte ledsen, inte sant?

Hon nickade till afsked. Herr Bck kysste nnu en gng hennes magra och
heta hand och gick, echaufferad och upprrd. S fort han kom hem,
meddelade han sin hustru alltihop. Med mnga utrop och korsningar hrde
hon honom, kastade s p sig sin pels, tog en droska och for direkte
till Mienens.

       *       *       *       *       *

Mienens hade en liten bakgrdsvning p tre sm rum, hgt uppe. I ett
af rummen logerade familjens damer, i ett annat herrarne. I det tredje,
som p en gng var mottagningsrum och matsal, musicerade man dagen lng.
Der stod ett pianino, utbankadt som en gammal karehst, det ljd och
klagade frn morgon till afton. Grannarne vndades, bultade i vggar och
tak, beklagade sig fr portvakt och vrd, allt lika frgfves. Det
spelade nu mera nstan af sig sjelf, detta pianino. Och nr Fina fvade
stora konserten derp, jemrade sig Dions violin i fars rum, medan
Adolfs violoncell brummade i mors.

Men belten var man. Vid sitt skrifbord satt far och ritade med stift
och linialer, mor hll p att i stort kksfrklde koka potatis p
fotogenkket; smfrknarne diskade och skurade knifvar. Man hade ingen
piga, det kom en gng om dagen en madam och gjorde det grofva... Far och
gossarne buro mestadels upp maten frn butikerna nedanfr.

Det ringde. Fina, styf i hnderna efter en frfrlig octavpassage,
ppnade. Fru Bck! Det blef ett skrattande och fnissande, ett
vlkomnande och kyssande. Smfrknarna stucko frn drrppningen in sina
lockiga tvillingshufvud, slngde bort frklden och dukar, och trdde in
i salongen. Man slet i idel krvnlighet bort kappan frn den beskande,
knt upp hattbanden, ref af handskarne och tvang den vlkomna gsten in
i frmmanderummets bsta vaxdukssoffa, der hon efter ett envist krusande
och genom en arkipelag af ftljer, bord och pallar, ndtligen hamnade
alldeles utmattad.

Man begynte strax tala om konserten. Fina skulle spela en fantasi fver
Don Juan af Liszt, en rhapsodie af dito och s trion, naturligtvis af
Beethoven, med brderna. Dion skulle ge Legenden till lifs, Adolf en bit
Goltermann.

-- Och s pluggar jag Lucrezia med Nadja Sergeiewna. Ack, hvad hon r
st. -- Finas mrkrda, omfngsrika kinder liknade mer n ngonsin rda
strandladan vid Morsviken, och hennes gon glnste. -- Vi tala finska,
och det r s roligt! Hon lr sig s bra. Hon tycker s mycket om mig,
vi ' s goa vnner, s! Vi lr oss ocks hafvets unga trna af Pacius
frsts. Och Dion r ocks der, och hon r hr. Och Dion r alldeles
tokig i henne, smfrknarna tror att di ska frlofva sig och gra
konsertresor och f s mycket pengar, att di kan inrtta ett nytt
konservatorium i Helsingfors, och der skall jag bli lrarinna och d fr
jag visst en sju, tta mark i timmen, fr si frken Algren, som var i
Paris...

Fru Mienen kom in, hon lade sig fram med vnligt blinkande, af
fotogenkkselden glnsande gon och kinder nnu fuktiga af ngan frn
den nykokta potatisen.

Nytt vlkomnande, nytt ordflde, allt i samma musikaliska strmriktning.

ndtligen fick fru Bck med en mycket uttrycksfull gest fru Mienen att
frst, att de borde vara i enrum.

De unga damerna frsvunno som rk dit fotognkkets lckerheter lockade
dem.

Man begynte samtalet hviskande. Fru Bck berttade hvad hon visste om
Nadja.

Fru Mienen himlade sig och ville icke tro. Det var kanske till sist
bara inbillning.

--- Kra hjertandes, det r visst frtal! Det r svekomanerna, som ha
spridt ut det. Nog r hon litet ofrsigtig, men det r ju bara naturen.
Det r bestmdt inte sant! Har han varit der en afton -- s har han vl
lst hgt, tills det dragit litet lnge ut ... ungt folk ... en
svartsjuk fru ... frn botrakten, der r' di alltid s trkiga, s ...
nej, det r bara prat, Dion har tnkt sjelf -- han r alldeles betagen,
nog vet man, unga menniskan!

Fru Bck gick henne nrmare inp lifvet, visade henne allt flera
sannolikheter, hjelpte henne att se och tro, nstan att sticka fingrarna
i sren. Men det hjelpte nd inte. Fru Mienen var s hjertans god.

-- Lilla hjertans kra fru Bck, vi mste hlla upp henne, hon r
finska, riktigt landsbarn, frstr ni, och skall nu sjunga Nella fatal
p finska, som min lilla englagubbe der har fversatt! Och vi ha bestyrt
om till alla tidningar, och vi ha sprungit hr till alla mjliga, och
konserten skall bli om tta da'r och mina barn ska' spela och sjunga,
och biljetter ' slda, och nu kan det inte ndras!

Det kunde icke ndras. Fru Bck insg det nog. Hon menade, att mjligen
de, som protegerade en sdan fventyrlig uppenbarelse, komprometterade
sig, men icke heller det kunde numera komma fru Mienen att uppge Nadja.
Mienens hade rrt p bastrumman, och en gng i farten gick den af sig
sjelf och kunde icke hejdas. Reklamerna vxte, det var s romantiskt med
denna unga sngerska, som var en verklig fiskarflicka, ett barn af
folket! Finskt i frening med ryskt, s intressant! Hon hade dessutom
lrt sig sjelf allt hvad hon kunde och var s naturlig och ursprunglig,
p samma gng som verkligt genialisk.

Konserten gick af stapeln p den bestmda dagen. Huset var ngot mer n
halft. Herr Adolf Bck hade kpt ngra och trettio stycken biljetter och
delat ut dem som han bst kunde bland kreti och pleti. Ingenir Granberg
disponerade femtio, hans kamrater, deras fruar och barn, deras vninnor
och vns vnner. Flere korrespondenter hade blifvit inviterade, man hade
icke frsummat ngot. De Mienenska numren gjorde lycka, isynnerhet
smfrknarnas. Fina i ponsordt atlaslif hade slagit af ett par strngar
med Liszt, eljes hade det gtt utmrkt. Nadjas furore var mer artificiel
n naturlig. Hon kom af sig i bde text och melodi, men skrattade bort
alltsamman. Hennes toilett var dyrbar och affekteradt enkel, men bars
illa. Hon hade icke glmt sina forna teaterfasoner och sparkade med
slpet lika som frr. Sin dramatiska talent visade hon medelst ngra
hftiga rrelser med armarne och med vldsamma rynkningar p gonbrynen
s ofta som mjligt. Ngra korrespondenter tog hon med sina d och d ut
och in vnda gon, andra med sina uppmuntrande leenden och sm skratt,
hennes naturliga och otvungna vsende behagade dem alla.

Damerna deremot intogos genast af en ofrklarlig antipati fr
debutanten. De tyckte, att hon bst hade passat fr ngot cafchantant,
ngra ville till och med frpassa henne nda till zoologiska trdgrdens
tltfrestllningar. Icke en tyckte om hennes sng! De funno rsten r
och utan klang samt hennes fredrag lika plumpt som affekteradt. Allmnt
anmrktes mot intonationen.

P tervgen frn konserten ifriga disputer. Man tadlade bland fruarna
dem, som gifvit henne buketterna. Tvenne lagerkransar hade efter
folkvisorna tillkastats henne nedifrn, de hade prktiga band i de
finska frgerna, och denna hyllning fann man opassande. Men herrarne
skrattade t alla dessa anmrkningar. De funno den nya artisten pikant,
retande, artistiskt begfvad och absolut naturfrisk. Det var bara
afunden, som kunde dma annorlunda.

I de ryska blad, hvilkas kritici nrvoro p konserten, funnos inga
recensioner. Endast i en liten tidning syntes morgonen derp en
svassande blomsterspckad artikel, deri Nadjas upptrdande rosades som
ngonting utmrkt. I den fullsatta salongen jublade en hnfrd publik,
och ett regn af blommor jemte lagerkransar hljde snart den unga
stjernan, som nu fr frsta gngen visade sig fr en strre publik.

I finska blad citerades begrligt allt detta. Nadjas rykte vxte. De,
som knde henne, ryckte fraktligt p axlarne, men andra gladde sig t
att landet ftt en ny storhet.

Med de samlade medlen skulle Nadja resa till Paris, s var bestmmelsen.
Hon hyrde sig i stllet en egen liten vning, mblerade den och kldde
upp sig sjelf. Dion kom p ett mrkvrdigt stt att hjelpa till vid
arrangementerna. Fru Mienen upptckte fr sent, att hon gjort en dumhet
i att beskydda deras bekantskap. Pappa Mienen n hotade n bad sin son,
-- der var nra att ske en olycka. Dion hade blifvit som en annan
menniska, emanciperat sig frn familjen, sagt upp pappas kammare och
svrmade bde dag och natt borta p egen hand.

Maj mnad kom. Fru Granberg hade rest. Herrskapet Bcks hade frbjudit
Nadja huset, Mienens frnekade bestmdt hennes existens. De hade
aldrig knt ngon Nadja Sergeiewna. Der hade bara varit ett skmoln
ngonstdes vid horizonten. Det hade stlt till ngon oreda, i
frbifarten slagit ned i deras hem och gjort deras son smtt galen. Den
lskvrda och prktiga fru Granberg hade ocks ftt en stt och blifvit
skild frn sin man. Fr dem var hon icke mera till, Nadja Sergeiewna,
det odjuret.

Ingenir Granberg hade blifvit melankoliker och gick hos sin lkare
hvarannan dag. Han medicinerade och tog massage, men blef icke bttre.
Skygg och lynnessjuk undvek han sina landsmn, och de kamrater, hvilkas
sllskap han frr mest skte, flydde han nu som vore de hans fiender.

Fram p sommaren terfick herrskapet Mienen sin frlorade son. Hon hade
ftt nog af honom.

Och han, han hade rasat ut. Han hade ocks ftt nog. Och man stekte
krleksfullt den gdda kalfven vid hans terkomst.

Talet om den utmrkta nyupptckta talangfulla sngerskan Nadja
Sergeiewna tystnade fort. Man glmde henne fr nya utmrktheter.
Statsanslagsfrgan, som fr det ret blifvit bordlagd, glmdes ocks. I
ngra smnotiser i finska blad lstes, att frken Sergeiewna rest till
Paris fr att utbilda sina ovanliga anlag hos Frankrikes frnmsta
mstare. Och dermed var man njd. Om man bara hade tlamod att vnta,
skulle hon nog terkomma som en storhet.

I den region, dit hon stigit ned, gaf emellertid detta korta rykte henne
en viss popularitet. Hon blef modern och frstod en tid att hlla sig p
hjden. Granberg och unge Mienen frkastades, den frre emedan han
plgade henne med sina ljliga fordringar p hennes mhet fr sig
allena, den senare helt enkelt emedan han var bde fattig och dum.
Ljtnant Ulf, numera stationerad i St. Petersburg, togs till nder igen,
det gamla kamratlika vnskapsbandet emellan henne och honom terknts p
nytt.

Hon frde eget hus, tog en kock, en betjent och en huspiga, hade en
bestmd hyrvagn, loge i de olika teatrarne och egen perukmakare. De
bttre teatrarne beskte hon dock icke, hon vantrifdes p italienskan,
gspade sig halft ihjl p ryskan och roade sig egentligen blott p
Bouffe, Variets och andra tvetydigare stllen. Benstyckena voro
nu en gng i hennes smak. Offenbach hennes musikaliska afgud. Cancan
hennes frtjusning. Och i allt detta trifdes hon utmrkt. Och var
lycklig.

       *       *       *       *       *

I det lilla rummet vid Torparbacken sken sommarens aftonsol. Genom en
uthuggning i skogen kunde man fver flten se en bit af hafvet och
holmarne lngt borta. Hga skogbevuxna klippor med sluttningar, som
stupade brant ned. Och vid stranden lyste den gulrda graniten bjert.
Vattnet sqvalpade friskt och grnt om de djupa brddarne, och ngra
seglare kryssade genom sunden. Det var en augustiqvll.

Rgen vaggade, och lngs grdesgrdarne vuxo hga hallonbuskar, tunga af
br. Lingonen stodo stinna och rodnade p ena sidan, de trifdes
fverallt p de sandiga tufvorna, fetmade fr hvar dag och trngdes i
klasarne. I de fuktiga dikena suto nnu en mngd fvermogna kerbr
bland blommor och str, lrkorna sjngo alltjemt och sparfvarne
smqvittrade i sden.

Ofvanfr Kajsas fnster hade svalor byggt sina bon. De flgo af och till
med korta jublande skri, stora frdigfjdrade ungar stucko upp ppnade
gap ur boen och ville stndigt ha mera. Snart skulle de ut och flyga.

P lilla blomstertppan nedanfr stod en rad resedor och lfkojor. De
doftade och aftonvinden bar den fina doften varm och stark in genom
fnstret. Grannfamiljens sophg snde en fiendtlig lukt omkring, men
vinden kom vnligt frn vester och frde bort de osunda ngorna. Den
sjuka inne i rummet knde blott de goda.

Golfvet var bestrdt med enris, och vid trskeln lg en sammanfltad,
af granrisqvistar hopsatt matta. Elden smpratade i spiseln, sprakade
upp ngon gng, d en kdig tallgren tog eld, men domnade af igen under
askan.

P trefoten puttrade sumppannan. Kaffepannan stod nyskurad bredvid p
sanden. Allt var rent i den lilla stugan, skinande och putsadt. I en
stor, bred stol satt Kajsa med stickstrumpan, svag och feberaktig. Hon
hade haft lunginflammation och lidit mycket. Det onda hade emellertid
slagit int, hon hade det alltsamman qvar; inte s att hon lg och
yrade som fr fjorton dagar sedan, men p ett annat vis.

Det var hennes femtiondefrsta fdelsedag, och den firade hon allena.
Herrskapet frn grden hade sndt henne kaffe, socker och en ny
huspostilla med knppen, alltsamman var lagdt p byrn, prydligt i rad.
En af grannhustrurna hade p frmiddagen lnat henne sin lilla dotter,
medan hon sjelf var p utarbete. Den lilla hade legat p golfvet och
lekt med ngra af Welis gamla trdockor, ty Nadjas alla voro frstrda,
s att icke ens ruinerna terstodo. Det hade varit en fest fr Kajsa att
observera barnets sm fridsamma lekar. Hur tckt det lekte med hvad som
helst. En trd kunde sysselstta den lilla Majalisa en hel halftimme.
Hon gjorde ett barn af en ullgarnstofs, vyssjade det, lindade det i en
liten pappersremsa, vaggade det i ett barkskal, gaf det mat med en liten
sticka, stor som en knappnl, och lrde det att tala sitt eget
outvecklade lallande jollersprk.

Kajsa satt och tnkte p Nadja, nr hon var vid samma lder. Skrikig och
bullrande, vild och missundsam hade hon aldrig tlt det hon hade sjelf,
utan endast det brodern hade. S hade hon frstrt allt fr dem bda,
brkat och krnglat, utan att unna sin mor ngon ro, och skrikit dag ut
och dag in, r ut och r in, tills hon fann p att skratta i alla vder,
nr hon var ond som nr hon var god. Kajsa hade alltid trstat sig med
att Nadja var s god, oaktadt allt det andra. Denna godhet uppvgde ju
mycket, tyckte hon. God, men svag. Ett hjerta, men villigt till allting.

Det var ett och ett halft r sedan hon sist haft bref frn Nadja. Kort
derefter hade det sttt i tidningarne s mycket om henne. Hon hade
blifvit nmnd med utmrkelse, som en musikalisk artist. terigen det der
mrkvrdiga artistiska, som hon, Kajsa, hela sitt lif hatat och kmpat
emot. Hade sledes Sergej det ocks? Eller hade hon det kanske sjelf,
eftersom det gjorde s starkt intryck p henne?

Mhnda var hon sjelf ett slags musikalisk talent? Hon tnkte efter.
Nej. Det var inte mjligt. Vl hade hon som helt ung ftt berm fr sin
rst, patrons fru hade ju frskt henne vid pianot och sagt, att hon
kunde komma in vid operan, men musik hade hon ju aldrig tlt. Bara
orgel. Inte sdan der lttfrdig dansmusik med horninstrumenter, eller
gnidmusik p fiol, eller klingeliklang p fortepiano, nej, bara
ordentlig, lngsam klar sng, i stmmor eller ensamt, men allvarligt.
Hon lskade blott predikomusik.

Af henne hade sledes Nadja icke det artistiska, men af hvem? Om hon
varit Rellus -- men det var ju inte s. Sergei hade kanske varit vid
musiken? Det visste hon inte. Han hade en hst och var kosack, hade
lefvat, lskat i frbifarten och dtt i en hast. Det var hvad hon knde
om honom.

Nadja skulle sledes bli en teatermamsell p allvar. Hon hade srjt
derfver den frsta tiden i Helsingfors, men gladde sig, d hon i
tidningarne lste om hennes triumfer. Nu kunde hon kanske stadga sig.
Hon hade redan gifvit dottern frlorad, hon hade fver henne grtit sina
kinder vissna, sina gon rda ... kanske hon nu kunde blifva ngonting
stort.

P de bref Samuli skref efter Kajsas diktamen hade Nadja aldrig svarat.
En gng hade hon sndt modern en tiorubelsedel, men inte ett ord. Hon
hade dock hellre emottagit ett aldrig s kort bref med ngra vnliga
ord. Tiorubeln hade hon nnu, i sin gamla svarta psalmbok. Nadja kunde
kanske en gng behfva den sjelf ... hvem vet.

Kajsa och Samuli disputerade den tiden ofta om Nadja. Han trodde, att
hela den nya historien var till hennes olycka. Han visste, att herrarne
satt ihop alltsammans, allt det granna man lste om henne. Hon var icke
en riktig, menade han, och hon kunde aldrig i verlden bli en riktig. En
verklig stadsdam, som dugde fr en ordentlig herrskapsteater. Hon
passade inte, pstod han, och blir hon ngot, s blir det till hennes
eget frderf.

Kajsa deremot trodde p dottern. Hon hoppades och lefde p detta hopp.
Hon planerade, vntade, sg i rosenskimmer en lugn, lycklig framtid. Sin
vildfogel sg hon som en skn, firad storhet och sig sjelf vid hennes
ftter, tjenande, dmjukt aflgsnande alla hinder och alla obehag frn
hennes vg!

S blef det tyst i tidningarne en lng tid. Modern blef orolig. Samuli
rynkade nnu mer gonbrynen och ingen vgade brja ett samtal om den de
bda tnkte p.

Samuli reste ofta till staden. D och d hrde han ngot frn resande,
som sett eller hrt om henne i St. Petersburg. Han kom hem igen till
Kajsa och svarade missnjdt och afbjande p hennes frga: Nadja har det
bra...

Men nu en tid hade han ingenting alls ftt veta, tills fr ngon vecka
sedan ljtnant Ulfs betjent tervndt till den finska hufvudstaden,
emedan hans herre dtt. Denne betjent, som var en gammal bekant till
Samuli, hade ute i staden berttat, att Nadja var fullkomligt p
frfall. Det sista ret hade hon alldeles ohjelpligt sjunkit. Det var
fr att hra detaljer Samuli hade rest till Helsingfors i gr. I afton
skulle han komma hem.

Kajsa vntade s skert ngra glada underrttelser, hon tyckte sig
nstan ha rtt att fordra ngon gldje, det hade ju lnge varit s
sorgligt fr henne, lifvet. Hon vntade, nstan i hgtidsstmning. Med
otrolig mda hade hon sjelf skurat golfvet och plockat enris fr att
str fver ... allt var nu frdigt, han mste komma och med honom ngon
helsning frn hennes enda barn.

Solen sjnk allt mer, det led och led, men han kom icke. Kajsa hrde hur
katten, som krupit in genom fnstret, lade sig p sin vanliga plats
under sngen och snurrade liksom en slummersng t sig sjelf. Minnena
stego, hon sg tillbaka som i en spegel sitt frflutna lif inom ramen af
detta trnga rum, utom hvilket hon aldrig kommit, oaktadt all sin flit
och sin strfsamhet. Och hon knde, att hon hunnit till sista kapitlet
utan att ngon lycklig frndring var att vnta. Endast ngonting godt
ifrn Nadja, det var hennes hopp, den vntade fodelsedagsgfvan. Gud var
ju s god, och hon hade ftt upp en s hoppingifvande vacker vers ur
nya testamentet nu p qvllen. Det mste komma ngonting godt, -- men
han drjde.

Tnk om han hade henne med sig! En fin och ordentlig herrskapsfrken,
med frnma manr, litet hgmodig kanske, men med ett godt leende,
sdant hon hade som barn, d hon ville ha ngonting och frskte
kokettera sig till det...

Kajsa smlog fr sig sjelf. Hon sg sin Nadja fr sig, ehuru hennes gon
voro fstade p den gr strumpan, hon sg sin dotter sitta i
sidenkldning p stolen och sg sig sjelf lycklig och frtjust bja sig
ned fr att smekande knna p det mjuka, fina kldningstyget. Hon
tyckte, att hon, den simpla bondqvinnan, icke vgade berra Nadja sjelf,
bara sakta smeka hennes klder. Och hon tnkte, att om Nadja ville
sjunga en enda ton, s skulle hon, modern, visst inte kunna hlla
tillbaka sina trar. Det var visst s sknt, s rrande, det hon sjng.
Hennes enda lskade dotter!

Hur hon ville gra allting ntt och beqvmt fr sin kra gst! De fina
sakerna hon skert tagit med sig, skulle pryda rummet, i byrn fans
dessutom god plats. Och Kajsa lofvade sig sjelf att aldrig trka ut sin
dotter med frmaningar eller predikningar, som hon visste att Nadja
icke tlde. Och aldrig skulle hon nmna ett ord om det frflutna och de
ungdomsdrskaper Nadja begtt.

Allt skulle g s sakta och behagligt. Allt som inlagdt i mjuk, ls
bomull. Dmpadt hstsolsken inne i det lilla rummet. Hvita
musslinsgardiner fver de dunkla, grna fnsterrutorna.

Kajsas gonlock begynte tynga. Det fll en slja fver hennes gon, en
slja i ltt, matt rosenskimmer. Alla tankar blefvo ljusare och gladare,
fingo vingar och flgo ut i den stora, vida, obekanta verlden.

De lyfte hennes afmagrade gestalt s stilla fver alla materiela hinder,
buro den fver land och haf, fylde lungorna med frisk luft och utbredde
fver hennes hela varelse en atmosfer af stilla lycka.

Tankarne i drmgestalter frde henne till ett annat och bttre land, der
allt var s putsadt och fint, att fattigdom och elnde icke kunde
trifvas der. Allt var frdigt och ingenting behfde gras. Kajsa knde
hur ungdomskraften terkom och det glada, vlsignade ungdomsmodet.

Hon gick ter igen ung och ltt i det hga och doftande grset, hrde
sorl af bckar och ett qvitter af tusen foglar. Hon var s glad, att hon
mste springa, och i stllet fr att lta sina ftter flja den grna
stigen, hjde de sig ofrivilligt och hon bars liksom en fjril fram
fver blomstren, mellan hga trd, mot fjrran skna trakter, allt
lngre och lngre.

Hon sg ngon framfr sig, ett ungt vsen liksom hon sjelf. Det var
dottern. Hon ville taga hennes hand, men det lyckades icke. Kajsa sg
att Nadja fll ned mot jorden, och ville hjelpa henne. Men till sin oro
mrkte hon, att hon sjelf icke var tung nog fr att f fste vid marken.
Hon frskte tynga sig ned, gjorde anstrngningar fr att n jorden, men
studsade upp igen lik en ballong och Nadja snafvade, gick alltmer
krokig, tills hon slutligen krp. Med grtande suckar ville modern lyfta
upp henne, men frgfves. Hon ndde icke dit ned.

Ocks hr fans sledes en ofullkomlighet. Kajsa knde det som ett moln
af missnje, som likvl frsvann snart, hon hjdes s smningom alltmer,
kom upp i dimmiga regioner, der hon frlorade allt medvetande om sig
sjelf och allt annat. Hon sof. Drmmarne kommo och gingo likt tcken.

En kall pust ifrn det ppna fnstret vckte henne slutligen. Hon frs.
Kalla rysningar skakade hennes kropp, det var skymning i rummet, och
glden i spiseln var slocknad. Hon var ter gammal och skrplig, ter
sitt eget sjelf.

Hon hjde sig fr att stnga fnstret, lyfte sig mdosamt frn sin
plats, flyttade ftterna besvradt. Hon tog ett steg, men stannade.
Hvad var det? Der p stolen, vid bordet. Hvem? Hvad?

Ngon, som lg med hufvudet p hnderna, lutad mot bordet. Han,
inspektorn, den regelrtte och nyktre inspektorn, som tnjt Kajsas
stora aktning, honom som hon beundrade och nstan lskade som en son.
Han hr -- och i smn.

Hon gick s sakta hon kunde, svfvade som en ande, stilla och ljudlst
till fnstret, stngde det och gick tillbaka.

D hjde han sitt hufvud, sg upp och lt ter hufvudet falla.

Kajsa sg, att han icke druckit, Hans ansigte var frvridet, men af
sinnesrrelse, och hon frstod, att han var i uppror. Hvad hade hndt?
Hon vgade icke frga. Hon var rdd fr sanningen.

Utan att sga ett ord, satte hon sig. De magra hnderna knppte hon igen
fver knt och gaf sig till att stirra p golfvet.

Det mrknade. Klockan slog half nio. Den slog nio. S steg han upp och
slog tungt sin hand i bordet. Hon spratt till, skrmd. -- Hvad r det,
spektor, har ngot hndt? -- hon vgade knappt tala.

Om en stund kom der fram ifrn honom ett ljud som ett hot eller en
frbannelse. Han svor en ed och slog nnu en gng i bordet. Kajsa hrde
ngra afbrutna ord och frstod, att de glde Nadja:

-- Om jag inte skall straffa henne i hennes frbannade synd, tills fan
far ur kroppen p henne, s m jag aldrig f namn af hederlig karl mer!
Om jag inte skall ge henne ett knifhugg i ansigtet, s den rda bloden
rinner ur och bleker hennes fagra kinder, s m djefvulen kasta mig i
sin eviga eld. Om jag inte piskar henne och flr henne, tills hon inte
har ett qvitt af synden i sig mer, s m ni spotta p mig, mor, men s
mycket vet jag, att straff ska hon ha och det s att lifvet hennes inte
r vrdt en pris snus. Frr blir hon inte menniska! Ja, ni m urskta,
men det r det sista medlet. Om jag inte haft henne kr, s hade jag
ltit henne fara fr lngese'n. En annan skulle inte vilja ta i en sdan
der med hoftng en gng. Men jag, jag skall aga henne. Jag skall mrka
henne. Det skall inte bli mnga hon frfr mer. Och med superiet ska det
ocks ta en nda. Nu vet ni hvar ni har mig, mor Kajsa. Jag far i morgon
till Petersburg. Sist om en mnad r jag tillbaka. S, grt inte. Jag
har ett paket t er. Var inte ledsen, hon skall bli folk nnu, skall ni
f se, men jag skall frska mitt stt hvad det kan hjelpa. Godnatt, vi
ses igen.

Spektorn gick. Kajsas fdelsedag var till nda. Hon kldde sakta af
sig och lade sig att sofva i det tomma rummet. Men hon somnade icke och
sg inga ljusa syner mer, inga glada drmmar kommo, bara sorgsna och
tunga tankar.

Om ngra dagar trffade hon uppe p grden Ulfs betjent, som varit
Samulis sagesman. Hon hade svrt att f honom att tala. Men s mycket
fick hon veta, att Nadja stiftat olycka i Granbergs familj, skilt
makarne t och ruinerat mannen. Att hon sedermera lefvat ett r i
strre frhllanden, men fr tillfllet hade det mindre gladt. Hon var
ofta hemls och dref omkring p gatorna i S:t Petersburg. Hjelpte man
henne, lefde hon bekymmerslst ngra dagar, etablerade sig, men
fvergaf snart alltsamman fr att brja om p nytt igen med det gamla
lefnadssttet. Hon har blifvit ldre och ser inte mer s bra ut,
berttade mannen, men r lika glad och lustig som frr. Och fr att
frsona ngon del af det onda han sagt, tillade han: -- men hjelpsam r
hon mot alla fattiga och gamla, och hjerta, det har hon ocks! -- Han
rknade upp en hel hop med tillfllen, d hon hjelpt landsmn, som skt
upp henne, -- en god sjl, -- slutade han och tillade nnu en gng som
trst: -- fast hon har en dlig natur, men det kan hon inte r fr.

Kajsa hade i sitt lif burit s mycket, att hon nog kunde bra detta
till, tnkte hon. Och hon visste, att det var Guds straff, och att han
aldrig lgger tyngre kors p en n man kan bra. Hon skulle frska
skicka sitt stackars barn ngot penningar, alltid kunde man f ihop
ngot. Kanske det kunde gra henne en gldje.

Hvarfr hade Nadja blifvit sdan? Hon frgade sig sjelf detta tusen
gnger, och kunde inte f det klart fr sig. Hon hade dlig natur, sade
man. Hvarifrn? Af henne, modern sjelf? Eller af Sergei?

Eller var det dlig uppfostran? Kajsa hade inte frsttt att gra det
bttre. Hon hade gifvit henne det bsta hon kunde. Ett godt exempel. Och
sin krlek. Och sin bn till den allsmktige Guden. Ingenting hade
hjelpt.

Inte nnu. Men kanske med tiden.

Kajsa funderade hit och dit. Hon rdslog med sig sjelf och sin
erfarenhet. Hvarfr bli menniskor, specielt flickor, dliga p det
viset?

Vanligen frestas de frst i begynnelsen af andra, falla fr frestelsen
och fortstta i synd. Ngra f af hennes bekanta hade lockats oskyldiga
i olycka. Det var en eller tv. Men Nadja? Hvem hade lockat och frestat
och frt henne in p denna vg?

Den ryske officern ... ja, nej? Hon hade redan frut varit s der
lite... Hvad hade varit hennes frestelse? Ffngan? relystnaden? Nej
och terigen nej. Med ohjelplig envishet kom hon jemt tillbaka, det var
den onda naturen. Och boten deremot? Fans det ngonting annat n hennes
gamla, eviga botemedel, det som nd inte hjelpte, krleken och bnen?

Kajsa gick till sitt lilla hem, gick lngsamt med sin gr stickstrumpa i
handen. Hon tog vgen genom stengrdena, den gamla vlbekanta vgen, och
fingrarne flyttade stickorna s flinkt och snabbt. Hon gick rak och
styf, munnen litet snrpt, de glnsande gonen fstade p skogen framfr
henne. En het rodnad brann p de magra kinderna, och endast hufvudet med
den svarta sidenduken p var bjdt, som fruktade hon ett slag.

Undergifven och from till sinnes steg hon in i sin stuga och tertog med
vanlig lugn ifver frsummadt och krt arbete, som dock i dag anstrngde
henne dubbelt. Men hon hade nu ett nytt ml. Att bereda sin stackars
olyckliga dotter en gldje. D hon nu var i olycka och saknade hem och
vnner skulle hon kanske med frtjusning emotta en hjelp af sin ringa
fraktade mor.

Hon strk med lugnare mod sina kragar. Det var alltid s uppfriskande
att arbeta, ocks om det anstrngde en liten smula. Fr hela denna tvtt
kunde hon f ihop en tre, fyra mark. Och mer hade hon i sparbanksboken.
Ja, hon kunde nnu arbeta, och s roligt, hon skulle hjelpa sin dotter!

Samuli hade kostat ut en del af hvad han under ret sparat p sin
jernvgsbiljett. Han hade uttagit allt hvad han hade i sparbanksboken.
Men den han skte fans ej mer i S:t Petersburg, hon hade med ett
sllskap rest till Moskwa. Sllskapet skulle ge frestllningar
ngonstdes, p ngon stor och utmrkt teater. Nadja hade berttat i det
hus, der hon bott i S:t Petersburg, att det var ngon kejserlig opera
hon skulle till, men madamen i porten menade, att en sdan trasvarg som
Sergeiewna egentligen vore fr dlig till och med fr cirkus.
Sllskapet gjorde konster p lina fr det mesta -- Nadja hade redan en
tid sjungit p samma stlle som de dansat ... och nu skulle de frska
sin lycka i Moskwa.

Samuli, som fr lngesedan lrt sig ngot ryska, frstod likvl icke
mycket af portvaktarmadamens berttelse, men hufvudsaken begrep han.
Polisen hjelpte honom p trafven, och nu var han p vg efter henne. Det
var icke krlek, som dref honom. Det var hmd. Han visste ej hvad han
ville, blott straffa. Den lnga resan fver den hundra mil lnga steppen
frefll honom ondlig. De breda floderna, som vltrade sina
vattenmassor frn ster till vester, frn norr till sder liknade
kolossala ormar, som slingrade fram genom knen, stderna med sitt
bullrande lif liknade i hans tycke sm obehagliga oaser, mot hvilka
sjelfva demarken var tilldragande och angenm.

Men ndtligen kom han fram.

Han tog sig rum i zigenarqvarteret borta vid Ukrainii pereolok i
nrheten af det hus, der han genom polisen ftt veta att Nadja bodde.
Det drjde, innan han kunde orientera sig s mycket, att han frmdde
ska upp henne. Luften i det vrdshus, der han logerade, plgade honom,
bemngd som den var med osunda dunster; maten, tillagad med stinkande
bomolja, qvljde honom, och rummen, lga och illaluktande, voro s
smutsiga, att han med sina nya klder fruktade att stta sig ned.

Kocken i detta hus var honom en gta, fin och hvitkldd stod han halfva
dagen i porten och paraderade. Kket sg ut som en svinstia, det var
inte troligt, att kocken ngonsin var der.

Och s gatorna. De slingrade som labyrinter utan utgngar t samma hll,
frvillande och farliga.

Mrka, lga hus i hela denna stadsdel med omjliga grdar och
mrkvrdiga trappor. fverallt kyrkor och kapell, ppna hela dagen.
Kling-klang i kyrkklockor och kastelltorn. Kaftankldda prester, poper i
fladdrande hr och lngt skgg, med tofflor och smutsiga kalsonger som
syntes inunder kaftanen d de gingo, korpojkar, som stulo frn
pepparkaksmadamerna vid hrnen och sjngo, svngande rkelsekaren
gonblicket derefter inne vid altaret, gldjeflickor, som korsade sig
och knfllo i smutsen vid den helige St. Sebastians i nattrock kldda
messingsbelte, kringar med qvastar lngre n de sjelfva, och som
sopade gatan, s att all orenlighet stannade qvar, allt sg han med
yrvakna, missnjda gon, utan att rtt veta hvart han skulle eller hvad
han ville.

Den eleganta staden roade honom icke. De breda gatorna, som gingo i
backar och bugter, de vackra trdomgifna husen i lackerad sten med
tornspiror och originela prydnader intresserade honom icke, han
frbryllades af det hgljudda larmet, som i styrka vida fversteg
bullret p gatorna i St. Petersburg, han skrmdes af stojet p
Stritninka och fann Kremls underjordiska butikstad mera lik en kolossal
rfvarkula n en orientalisk marknadsplats.

Endast uppe i Kreml bland palatserna och kyrkorna tyckte han sig kunna
andas. Der var hgt till himlen och vida utsigter fverallt omkring.
Flodens gula vatten bredde sig nedanfr, flt under breda broar och rann
som ett blte af guld genom ngarne. De herrliga antika palatsen med
sina borggrdar fngslade honom som underverk frn drmlanden, de
hundrade kyrkorna af originela, barbariskt omjliga former och i
bizarra, djerfva frger kommo honom att hpna. Gyllne kapellets
solglnsande kupol blndade honom, och han stod som en bildstod framfr
Guds moders hus vid rda porten, ngonting s praktfullt, s vansinnigt
praktfullt hade han aldrig kunnat tnka sig!

Det folk, som stimmade omkring honom p gator och torg, syntes honom s
frmmande, som hade han hamnat p en annan planet. Samuli kunde inte f
i sitt hufvud, att de alla voro kristna. De rdkjolade ryska
matuschkorna i perlor, band och kakoschnickar hade han redan i
Petersburg vant sig vid, ocks mnnen i sina rynkade svarta
sammetskjolar och de rda, vida skjortorna, med vida byxor och hga
stflar, fann han sig i, men det var en massa annat mrkvrdigt folk,
som sgo okristliga ut och som Samuli inte kunde se sig mtt p.

Det var armenier med sina bruna kaftaner, silfverstickade lngvstar och
fezer, malarosser med brokiga silkessjalar kring lnderna, arkangeliter
med hvita lnga rockar, tscherkesser i bl, tsittande, pistolbeprydda
syrtuter, glittrande af silfverbroderier, tofsar och knappar, och s
militrer i otaliga olika uniformer, rda, grna, bl och gula, i
silfversnodder eller guld, i fina klder eller illa dolda trasor.

Och qvinnorna! De eleganta damerna i moderna vagnar fverstrlades ltt
af de brokigt kldda, som gingo till fots. I bltt och rdt, i sjlar
och sljor, i sammet och silke, okta och billigt, slitet och gammalt,
men pittoreskt och lifligt i frgen. Ett stoj och ett skrattande, ett
lif och ett spel med svarta gon.

Samuli skuffade ifrn sig allt hvad han kunde. Ngra togo honom under
armen, andra fattade honom i handen, ngra talade med honom, andra
frfljde honom eller gfvo honom de otvetydigaste blickar.

Han skakade sitt lnga hvitgula hr, som om det varit bromsar, som
angripit och stuckit honom. Han ryckte p sig, som om de varit insekter,
dessa skna med mogna behag, som erbjdo honom sitt sllskap. Och nr
det icke hjelpte, hjde han hotande armen utan en gnista ridderlighet.
Det var en bjrn utan manr och omjlig att uppfostra. Och der han gick
fram, skallade det hnande skratt efter honom. Han hade varit frdig att
mrka flere n en af damerna med sin knytnfve, han hade sinnet
uppe, det hade bara behfts en flgt, och det hade brustit ut och tagit
lga.

ndtligen, efter mnga bemdanden, hade han ftt rtt p Nadjas
egentliga bostad. I ett af zigenarqvarterets strsta och minst vl
beryktade hus bodde hon med ngra af sllskapet. Men det var omjligt
att trffa henne. Hon var alltid borta, och den, som bevakade detta de
frtrollade prinsessornas hus, hade intet frtroende fr Samulis rliga
ansigte, hrute var det en dlig rekommendation.

Han beslt att st utanfr och vnta. Dag frgick efter dag och han
trffade henne icke. Det var en lngtrdig parad; i denna kasern var det
mnga som kommo och gingo, men henne sg han icke.

En dag, han var s uppretad, s fga blid och i en sdan
sinnesstmning, att han hade kunnat fretaga sig hvad som helst, en dag
frskte han att trnga sig in och ska henne genom hela huset, genom
alla de elndiga flyglarne, rum ut och rum in, om s skulle behfvas.
Men han hejdades redan i porten. Njanian med de vldiga armarne i
sidan tog honom i armen och vnde om honom, ledde honom ut p gatan, som
om han varit en vante. Den gamla megrans grin verkade som ett gonkast
af medusa, Samuli lt sig motstndslst fras tillbaka, frbluffad infr
detta odjur till qvinna; han beslt att vnta till afton, utan att
frtra ngot p ett helt dygn, om det vore ndvndigt.

Han blef icke gladare mot qvllen. Hon drjde och drjde. Klockan slog
tta och nio och tio, och hon syntes icke. Men nr han var frdig att
springa till polisen fr att nnu en gng be om hjelp, hrde han ett
skratt inne p grden...

Rsterna kommo nrmare. Ett par tre slamsiga qvinnor, inhljda i kappor.
Hon gick emellan dem, hon var den lngsta. Det var ryska de talade, hon
en bruten rotvlska, de andra genuint. Det var icke vnliga rster, icke
vnskapliga knuffar de utdelade till hvarandra. Nadja, ngot lifvad af
sitt konjaksblandade t, munhggs s godt hon kunde, och nr de ryska
oqvdinsorden icke voro tillrckliga, tog hon till svenska och finska.

Samuli fljde efter. Han ville observera dem en stund. De gingo alltjemt
grlande gatan framt. Kom der en herre, blef han tilltalad af deras
vnliga, instllsamma stmmor och i smickrande ordalag, kom der en dam,
skrattade de, som om de sett en karrikatur.

Samuli gjorde sig frdig att bakifrn fatta tag i Nadjas axlar och ta
henne med sig. Men innan han visste ordet af, kilade de in i en portgng
och frsvunno.

Der brann en grn lykta vid porten, och en skylt med bilder hngde fver
ingngen. Samuli ringde, blef inslppt och stod framfr ett slags
svartmuskig vktare, som mer liknade en rfvare n en hederlig menniska.
I sjelfva portgngen var halfmrkt, den grna lyktans sken upplyste helt
otydligt en trappa, som ledde nedt, och visade de tjocka rda
draperier, som skylde en drr lngt i fonden.

Vaktmstaren hindrade Samuli att g vidare. Han mnstrade honom noga och
strckte ut handen med ett dundrande: Stcho? Men frmildrades s
smningom och nickade.

Samuli stack handen i fickan, tog fram en silfverrubel, tryckte den i
handen p den svarte och gick till trappan.

Med fasta steg klef han nedt, lyfte gardinen, skuffade drren till
sidan och steg p.

Han befann sig i ett slags krogsal med spelbord. Der brann ingen gas,
endast ngra osande lampor. I hrnet nrmast drren lyste en Kristusbild
i messingsklder vid skenet af en liten lga i ett oljefat. Derunder
sutto en hop mn i skjortrmarne och spelade. Ngra drucko l ur de
stora stopsbuteljer, som voro uppstaplade p stolarne och bnkarne
bredvid dem, andra bara spelade, alltfr ifriga fr att ge sig tid att
dricka.

Vid de friga borden nra der han stod sg Samuli ngra andra drickande,
spelande eller konverserande. Det var inga handtverkare eller arbetare,
inga i blusar eller i vanliga ryska nationalkostymer kldda mn bland
dessa kunder, utan idel lsdrifvare och vagabonder i europeiska klder,
hattarne p. Sjmn och positivspelare, musikanter med och utan ben,
tiggare och frfallna frdettingar af alla slag. Cylinderhattar,
frackar, rester af militruniformer, bestraffade polismn utan tjenst,
men med galonprydda mssor, utslppta frbrytare, efterspanade
misstnkte, alla slags personer, som hade ngon anledning att sky dagern
och menniskorna, samlades hr att ostrdt roa sig efter bsta frmga
natten igenom.

Det lga rummet var fverfullt med rk. Samuli kunde icke se det hvlfda
taket, der uppe var luften tjock, s den skulle kunnat skras i skifvor.
Lngt borta i fonden var en upphjning, en hop sm fotogenlampor brunno
deromkring. Uppe nrmast denna estrad var det lifligare bland gsterna.
Det skrattades och skreks, halfsjngs och hojtades. Samuli tog sig en
stol, bestlde sig af en kringspringande piga en biffstek och l, och s
vntade han hvad som komma skulle.

Fyra fem herrar i fantasikostymer sprungo in p estraden, bockade och
stlde sig i rad. S begynte de sjunga. En var frsta sopran, en andra,
en var alt och s ett par basar. Samuli tyckte i brjan, att det
verkligen liknade sng, men s pminte det honom om kattorna vid
Torparbacken, d de skreko i hunger. Publikum skrattade, ngra sjngo
med, endast ngra trtta stackare gspade t alltihop.

Andra numret intresserade allmnnare. Der kom ngot in p fyra ben, ett
stort djur i hvita fllar. Det dansade och svngde sig, pep och jamade,
stlde sig n p ftterna, n p hnderna, under jubel nedifrn. Men d
applderna ljdo som starkast, afkastade det pelsen, och derur krp fram
en stor och yppig qvinna, kldd i en balettdanserskas ltta drgt.

Hon satte armarne i sidorna och begynte sjunga. Men sngen var hes, hon
hostade och blef allt mer utan rst. Ackompagnerande henne med glasen,
mrkte man icke i brjan ngot, men nr slutligen ingen sng hrdes,
fll det en af hrarne in att ropa till sngerskan, att hon skulle
sjunga bttre. Hon blef ond, rynkade gonbrynen och htte med knytnfven
t den nsvise.

Den tillrttavisade tog upp en lk ur sin ficka och kastade p
sngerskan, som trffades p gat. Ursinnig af vrede tog hon en af de
lampor, som bildade ramp, och slungade den ned i hopen, i mening att
trffa honom med lken.

Men den fll midt ibland hrarne, den brinnande fotogenoljan flt ned
p golfvet, lemnade en lga p bordet och stadkom stor oreda. Man
skrek, svor, sprang, slog omkring sig och frskte slcka.

Det var en frvirring och derunder haglade det glas och buteljer p den
flyende sngerskan. Hon sprang ut, grtande af frskrckelse. Samuli
rusade efter, banande sig vg genom denna menniskomassa tack vare sin
styrka och sitt lugn. Han ndde Nadja, der hon bldande och hgt
grtande sprang i korridoren fr att finna en utgng, kastade sin lnga
palet fver henne, tog henne i armen och frde henne med vld ut.
Grden, stor som ett torg, var alldeles tom. I en halffrfallen vedbod
p andra sidan stod en gammal man vid en lykta och samlade spn.

Samuli sprang till honom, gaf honom en rubel, pekade p sin dam och lt
honom frst, att hon var sjuk och att han ville under tak. Gubben tog
lyktan, betraktade i frbigende den bldande och klagande qvinnan och
bad dem flja sig.

Han gick genom vedboden och uppfr en trappa. Der lg ett rum,
jemfrelsevis snyggt och varmt. Gubben pekade p ett mbar vatten, en
handduk, en stor, bred sng och gick.

Samuli drog kappan af Nadja och beskdade henne. Hon bldde i ansigtet
och darrade af kld i sin tunna drgt, halfnaken och trasig.

-- Fall p kn, -- sade han, -- fall p kn och kyss mina ftter.

Hon fll snyftande ned och grt som ett elakt och ilsket barn.

-- Bed om frltelse och lofva, att du ngrar, -- befalde han med sin
inspektorsstmma.

Nadja hjde trotsigt hufvudet och sg mot drren, frdig till flykt.

-- Bed om frltelse.

-- Nej.

-- Bed om frltelse.

-- Nej. Hon sg upp med sina blodsprngda, oklara gon och det strmmade
emot honom en doft af konjak.

-- S bj din rygg, fr nu kommer ndtligen din stund. -- Samuli hjde
sin kpp af god mazur, den gamla kppen, som s mngen gng skipat lag
bland bruksarbetarne p Drums och om hvilken nnu ingen klagat, att den
varit i orttvis hand. Men Nadja flg upp som en boll och sprang emot
drren, skrmd af hans ton och hans blickar.

Han fick fatt i henne, tog tag med sin venstra hand och tryckte henne
till golfvet samt hjde kppen, blek af vrede, men lugn och trygg. Han
slog henne. Han var s hrdhndt som han frmdde och skonade icke ens
ansigtet. Han visste vl hur mycket man kunde tla utan att taga skada
fr alltid. Och han gick till yttersta grnsen.

Hon kunde icke mer skrika. Hon lg p golfvet i yttersta elnde och drog
efter andan med slutna gon. Samuli torkade sig med sin stora
lrftsnsduk om pannan och stod och sg p henne, der hon lg,
snderslagen, en blodig massa.

-- Du kan inte rra dig tills i morgon, -- sade han, -- ligg der och
trsta. Skrika kan du ej heller. Och ingen skulle hra dig! Nr solen
gr upp, r jag hr! En timme derefter ' vi p vg hem. Ifall du inte
r beskedlig, fr du mer stryk. Och hvar gng du hrefter syndar, s
kommer kppen. Nu vet du hur den smakar; adj.

Nadja kunde icke svara. Hon lg redan utan medvetande. Gubben fick med
en ny silfverpenning befallning att icke g in. Han frstod och hll sig
undan.

P morgonen hade Samuli kpt en omgng vanliga bomullstygsklder frn
en hvitvarubutik i den eleganta stadsdelen. Han fann henne nnu p
golfvet, nu i smn. Han tog ett mbar vatten och stlde det bredvid
henne, lade klderna derjemte.

nnu en gng gick han ut, kpte denna gng en enkel palet och en duk i
ett kldstnd och tervnde.

Nadja hade vaknat, tvttat och kldt sig. Hon satt p sngen och kammade
sitt hr, oigenknlig, svullen och i feber.

-- Du blir nog frisk, -- sade Samuli. -- Mat fr du nr vi ro p vgen.
Det frsta du dricker ngot starkt, kommer kppen. Vill du be om
ngonting, fr du falla p kn for mig. Fr mig, som r en hederlig
menniska!

Nadja kastade sig p golfvet. -- Lite mat! -- bad hon.

-- Drick vatten. -- Han sg ett stop med vatten i spisen och rckte
henne det, -- och plgas liten smula! Du str nog ut med det. Ja, du!
jag har blifvit elak jag, som nyss var from som ett fr, och -- det r
din skuld. Men jag r elak bara emot dem, som ' sdana som du!

Nadja klagade: -- h kre, jag r s sjuk, ge mig en liten smula mat!

-- Kl p dig kldningen, den r anstndig och bra, och paletn, duken
och vantarne! Skynda dig, nr du r frdig, s g vi.

Han gick. Gubben stod der nere i tal med en annan gammal man, ikldd
ett slags kuskdrgt. Denne andre hade en smutsig hvit nsduk bunden om
hufvudet, och p detta vis framstod hans grplussiga och frade ansigte
tydligt. gonen voro dimmiga och utstende, hans tjocka lppar hngde
slappt ned, och fver hela ansigtet lg ett uttryck af verldstrtt
skenhelighet.

Magen stod ut som en trumma och den rynkade rocken hngde som en kjol
ifrn hfterna ned till smalbenet, hvars strumplshet den osnrda skon
blottade. Brstet var insjunket och ryggen krokig, men som kjolen
brjade redan under armarne, spelade fverkroppen likvl ingen stor
roll.

Men sina lnga armar viljelst hngande ned, som om de varit vissna,
gjorde han ett egendomligt intryck, halft af amfibie, halft af prest.

Nr de bda mnnen fingo syn p Samuli, gingo de sakta emot honom. Den
kuskkldde betraktade under sina halfflda gonlock den stackars Samuli,
som under den andres ordsvall stod alldeles handfallen. Han tyckte sig
blott frst, att gubben menade, att hans vn i kuskrocken var lkare
och begrde tillstnd att f g in till den sjuka uppe i rummet.

Samuli nickade och blef alldeles frvnad fver att derp se de bda
mnnen aflgsna sig. Han gick sjelf af och an p grden och vntade.

Om fem minuter hrde han ett ekipage stanna utanfr porten. Hans vn,
gubben frn vedboden, sprang frst fram, ppnade med en gammal rostig
nyckel de stora inkrsportarne, kastade sig, d han fick syn p vagnen,
ned i smutsen, bjde hufvudet, tills det tre gnger berrde marken, steg
sedan upp och bockade sig framfr det lngsamt inkrande kdonet nda
till jorden. S gick han med mssan i handen, alltjemt korsande sig,
framfr hstarne, under det han med hg, andktig rst mumlade ngra
slavonska bnefraser, hvilkas mening han icke ens sjelf frstod.

Samuli stod och stirrade p hvad han sg. Det var ett slags vagn p fyra
hjul med ett litet lusthusformadt tempel p. Vagn, hjul, lusthus och
allt var mladt i hvit oljefrg och utsiradt med guld. P toppen af det
lilla hvita lusthuset satt ett gyllne kors och inuti p en bnk en i
hvita sidenklder utstyrd vaxdocka i naturlig storlek, med krona p sitt
svarta, bljande hr, med rda rosor p vaxkinderna och otaliga rader
olika frgade perlor kring hals och armar.

En silfverstickad slja fll ned ifrn kronan p hennes hufvud, och ett
grannt, stenbeprydt blte var knpt om det veka lifvet. Hon hade en
spetsnsduk i ena handen, i den andra ett krucifix.

En mngd folk sprang in p grden efter den hvita guds moder.
Arbetare, kringar, pigor och barn. Det var ett bullersamt sllskap, de
talade med hvarandra, korsade sig, jemrade sig och beskrefvo fr kusken
eller diakonen, som satt bredvid honom, sina lidandens historier.

Det slamrades med penningar och mynt, det handlades och prutades,
afslogs och ingicks kp om den underliga vara, som kusken, han med
nsduken p hufvudet, kallade Guds moders vlsignelse. De allra
fattigaste njde sig med att kasta sig ned p grdens smuts fr att med
hnderna omfatta de heliga hjulen och p s vis mjligen gra sig
helbregda, andra kysste fransen p det smutshvita sammetstcke madonnan
hade fver ftterna, men detta kostade redan fem kopek. ter andra, som
fingo bestryka sina sjuka stllen med en flik af hennes kldning, fingo
betala 25 kopek.

Det var flere, som fingo styrka och kraft, som blefvo trstade eller
lkta genom att kyssa, trycka eller berra kuskens rock. Men det var
icke s dyrt. Denna lycka betalades mest med varor. Ngra stucko en
strut med konfekt, russin eller torkad frukt i ldan under kuskbocken,
andra kommo med en butelj l, en flaska brnvin eller en droppflaska,
full med konjak. Barn med klhufvuden i hnderna sprungo fram och bdo
om vlsignelse, sm flickor med tndsticksaskar eller en knippa lk
erhllo ndegfvan och handplggning fr hvad de erlagt.

Allt vandrade i vagnsldan eller i bottnen p vagnen, der kuskens
strumplsa ftter hade plats, och handplggningen fljde med
vlsignelsen, uttalad i denna enformiga sngton med stor intervall p
slutordet, som r den ryska messan egen. Alla gingo derifrn, glada och
lyckliga, strlande af tillfredsstllelse, de sjuka friska, de sorgsna
fulla af nyvaknadt hopp.

Diakonen sjelf satt under denna ceremoni lika orrlig som den heliga
madonnan sjelf. Hans ansigte, till tre fjerndelar bevuxet med mrkbrunt
skgg, uttryckte oomkullrunkeligt lugn.

Gubben frn vedboden gick under allt detta till Samuli och gjorde honom
en mngd vnliga frgor under lifliga gester, dels pekande p madonnan,
dels p fnstret, der Nadja fans.

Samuli svor och bad honom dra t Helsingland. Gubben nickade frnjd,
som om han ftt hra den angenmaste sak i verlden, gjorde ett tecken t
diakonen, och s blef der ett sjungande, ett vlsignande och ett brk.
Kusken steg ned, diakonen steg ned. Kusken bockade, tills hufvudet
nstan berrde jorden, diakonen bockade. Kusken korsade sig, diakonen
korsade sig. Kusken tog fram ett rkelsekar, svngde det och sjng.
Diakonen sekunderade, en oktav lgre i basen.

S hjde de rsterna tillsammans och rabblade upp dubbelt s mnga ord
som nyss, p dubbelt s kort tid. Derp togo de under djupa bugningar
den heliga guds moder, en under hvardera armen och buro henne under
idkeligt bockande och sjungande upp mot det rum, der Nadja satt.

Vl der uppe sattes dockan p bordet mot fnstret. De bda mnnen fllo
p kn under korsningar.

Gubben intrdde derp med tv brnvinsbuteljer. Han rckte en till
diakonen, en till kusken. Sedan dessa bda herrar uppfriskat sina
strupar en smula, togo de p nytt fatt der de slutat och sjngo s
mycket de orkade.

Nadja satt p sngen ikldd duk och palet. Hon var blek och uppsvullen,
med stora blnader fver hela ansigtet. Hennes kropp sklfde af den
smrta slagen frorsakat henne, och gonen lyste af feber och oro.

Men upptrdet med madonnan roade henne dock. Hon drog en smula p munnen
och sade p svenska till Samuli, som stod i drren, att det var fr
hennes helbregdagrelse och heliggrelse som man slpat dit upp den
heliga hvita Maria. -- De veta, att jag r en synderska -- sade hon --
nu skall det hr gra mig ren igen. Hm -- som om det hjelpte med sdant.

Nr diakonen hrde de frmmande, i hnfull ton uttalade orden p det
frmmande tungomlet, svngde han rkelsekaret fver Nadja, sjng i
djupa basen och gestikulerade emellan madonnan och patienten.

S tog han Nadjas hand, ledde henne till bordet och lt den hvita
vaxhanden ett gonblick berra Nadjas panna. Med en qvick rrelse grep
hon efter brnvinsflaskan, som tittade ut ur fickan p hans rock och var
i frd med att fra den till sina lppar, nr ett kraftigt slag kom
henne att flla handen.

Samuli hade ftt nog af upptrdet. Han bad herrarne p god finska att
packa in och g sin vg, hans religisa knsla, i brjan tilltalad af
det mrkvrdiga i denna mystiska helbregdagrelse, gaf vika fr hans
sunda frnuft, och han blef ond fver det fga heliga i diakonens svl
som kuskens uppfrande.

Men de ville alls icke aflgsna sig. Samuli gick d fram till bordet,
lyfte vaxbeltet, s att perlorna skramlade, och bar henne ned i vagnen
under de tre mnnens frskrckta utrop, svordomar och frbannelser.

De omringade honom, ruskade om honom och skreko alla tre p dengi,
dengi, tio rubel fr ett besk af hvita Guds moder, tio rubel, tio
rubel. Han ref upp frn sina fickor ngra stora och sm
silfverpenningar, kastade dem i brstet p kusken, skuffade undan diakon
och vedgubbe, s att de fllo i smutsen, tog Nadja under armen och gick
med vldiga steg bort. Innan man hann rkna pengarne och rdda sin
vrdighet, var han frsvunnen i folkhopen och ute p gatan.

En timme senare sutto de bda i en tredje klassens kup p godstget
till St. Petersburg. Hon var ombunden med en duk om pannan, den andra
svarta ylleduken dolde fr frigt hela hennes ansigte. Hon kunde knappt
st af smrta, att sitta var lika plgsamt. Hon halflg med gonen
slutna och qved hela tiden.

D och d hemtade han henne vid stationerna ett glas starkt t med brd.
Eljes talade han icke ett ord med henne.

Efter ett par dygns resa sutto de natten fver p finska
jernvgsstationen i St. Petersburg. Hon hade lagt sig p en stenbnk,
han satt ett stycke derifrn.

Hon lg likt ett bylte klder, ditkastade p mf. Hon plgades af kyla.
Utan hufvudgrd, nstan utan hvila. De brnde, hennes sr, som eld, och
dock skakades hon af kld. Det var kallt, marken frusen och storm ute.

Samuli hade gjort upp sitt program fr sig. Nadja kunde inte visas fr
modern. Han trodde, att Kajsa ingenting visste, och hade ingen aning om,
att Jussi, Ulfs betjent, omtalat s mycket.

Kajsa skulle, s tnkte han, i sitt nuvarande svaghetstillstnd icke
kunna bra synen af Nadja. Hon skulle ddas af vissheten att hennes
dotter vore en frlorad varelse, en fullkomligt frfallen qvinna. Hon
skulle srja dden p sig, och det var bttre, att den stackars qvinnan
fick somna af i frid, i tron p sitt kra barns oskuld.

Han ville leda Nadjas nrmaste framtid sjelf. Sjelf ville han straffa
henne. Och hennes framtid skulle bli ett enda lngt och hrdt straff.

Frst skulle hon fysiskt utmattas, nda derhn, att djefvulen kunde
drifvas ur kroppen p henne. S skulle hon komma i ordentlig skola. Han
knde till en inrttning, der man tog vrd om personer, som man var nog
vnlig att kalla vrnlsa qvinnor. Der fans flera af Nadjas sort. Den
dam, som ledde styrelsen af detta hem, var en af landets mest hgttade
qvinnor, p samma gng hon var en af de mest begfvade, de mest modiga
och de mest godhjertade man kunde finna.

Han tnkte vnda sig till henne.

Men var hon tillrckligt strng, kunde hon utfra det svra
uppfostringsverk, som var af nden? Samuli pminte sig, att hon hade en
annan qvinna till sin hjelp, en som gjorde det grofva arbetet. Denna
var van att skipa rttvisa. Det var hon, som med sin jernhand styrde det
vilda spannet, hon, som sg till att frestndarinnans befallningar
gingo i verkstllighet prompt och korrekt.

Till detta arbetshem ville han fra Nadja. Hon skulle ndtligen f lra
sig arbeta, med eller mot sin vilja. Upp om morgonen fre solen, gnida
och gno i tvtthuset, hela dagen igenom, mager kost, bn, tukt och
Herrans frmaning.

Fru Lund, underfrestndarinnan, knde han ju dessutom till. Hon hade
varit gift med en handelsman i staden och som enka tagit emot denna
befattning. Det var ett rappt och dugligt fruntimmer, som kunde klmma
till, d det behfdes.

Nadja skulle lras ordning och flit. Modern hade ju alltid varit fr
svag och husmdrarne fr ointresserade fr att ge sig af med att
uppfostra en vildkatt sdan som hon.

Samuli hade frn brjan ftt i sitt hufvud, att Nadja ursprungligen hade
s mycket godt i sig, att hon icke fr alltid skulle stanna qvar p
samma dliga moraliska stndpunkt. Han trodde, att det ursprungligt goda
en gng skulle komma fram. Hur mycket hade han ej hrt om hennes mhet
fr gamle Jaska, hans far. Den tiden hade Nadja lappat gubbens strumpor,
bddat hans sng, ja, tvttat och kammat honom. Jaska skulle ej med sina
halfslocknande gon betraktat henne s mt och med ett sdant uttryck af
tacksamhet, om hon ej varit god emot honom.

Der han satt i den kalla vinternatten p bangrden vaktande hennes smn,
tnkte han p allt detta. Han gick igenom hvad han mindes af underverken
i bibliska historien, specielt funderade han fver den samaritanska
qvinnan.

Detta var ju en omvndelse. Hvarfr skulle hon der ej kunna rddas
genom bnen. Om straffet i hans hand kunde skrpas nnu ytterligare, s
ginge det nog. Hon, den elndiga menniskovarelsen der borta, hon skulle
kanske nnu kunna vinna syndernas frltelse infr Gud och bli
terupprttad. Icke att hon kunde bli lika god som andra, nej, bara bli
s pass duglig, att hon icke mer gjorde ondt. Kanske man kunde frm
henne att arbeta sig fri frn frdmelsen.

Ngra smniga banvakter gingo med slpande steg lngs golfven, tnde
ngon lampa hr och der, sopade perrongen och smlde i drrarne s det
dnade.

Morgonen randades blekgr och daskig. ndtligen blef der lifligt,
passagerarne anlnde, det dnade och brakade vid bagagets inlemnande i
godsdepartementet, klockor ringde och tget afgick mot den finska
grnsen.

Timme efter timme frgick. De suto stumma i kupn. Samuli med rynkad
panna och slutna lppar, Nadja bruten och utan en smula af sitt forna
kurage.

ndtligen bjde hon sig framt, sg p Samuli och frgade:

-- Nr fr jag se mor?

-- Det vet jag inte, -- svarade han.

-- r hon frisk?

-- Nr jag sist skref, fick du veta, att hon haft inflammation och icke
kunde bli frisk; hvarfr frgar du d?

-- Fr jag inte se mor, som r sjuk? Tnk om hon dr!

-- Hon lefver inte lnge, men fick hon se dig, s skulle hon inte kunna
lefva en dag till.

Der blef en tystnad. Nadja sg med dof resignation ut frn kupfnstret.
-- Vet hon ingenting?

-- h jo, en del. Men inte hlften.

ter en paus. Hon stirrade alltjemt ut. De voro nra hufvudstaden.
Thlviken lg frusen, trden i parken stodo hvita af rimfrost. De
vackra klipporna aftecknade sina dristiga konturer mot qvllhimmeln,
hela trakten lyste fager i aftonsolens skimmer.

Samuli pekade mot vester.

-- Der borta bakom bergen och sjn r Drums. Der var en gng ditt hem.
Du var en gng der en hederlig qvinnas enda gldje. En gammal man
lskade dig, som om du varit hans dotter. Den tiden var du ett barn. Jag
tror, att du en gng kan f din synd frlten, ifall du vnder om nu.

-- Det r fr sent, jag kan inte numer.

-- Mins du hvad Herren sade...

-- Brjar du predika, s stoppar jag igen ronen p mig. Jag tl inte
prestgnllet. Det r det, som alltid hllit mig ifrn dig.

Samuli vnde henne ryggen.

-- Frlt, -- bad hon. -- Jag glmde! Jag vill inte sga s der mera.
Jag skall frska tla det. Jag skall inte supa mer. Men -- om du visste
hvad det brnner...

-- Om du inte lofvar att hlla dig ordentlig, s fr du inte en bit mat
p flere dygn. Nu tar du sakerna och fljer mig. Br!

Hon bar kappscken och gick med lutadt hufvud efter honom frn bangrden
lngs gatorna. Han vnde sig pltsligt om och sade med ett sllsamt
tonfall:

-- Vill du rymma ifrn mig nu, s kan du. Gr du det, s tar jag aldrig
mer upp dig. Och du kan roa dig i din frihet hur mycket du vill. Men
fljer du mig, s gller det att g igenom straff, och det blir en
strng kasern du kommer i. Gr nu hvad du vill hr nere, jag gr upp och
kper mig mat hr.

Han gick. Hon stannade vid gathrnet med kappscken i handen. Ngra
soldater gingo frbi. S ngra glada studenter. Ingen sg p den
hopsjunkna gestalten. Der kommo tv pigor med hvar sin gesllpojke under
armen. De hade friserade luggar, sjaletterna kokett p de hga
frisurerna, och skrattade utmanande och rtt t sina kavaljerer.

Nadja knde som en elektrisk stt. Hon hjde p hufvudet, rtade p sig,
lystrade som en kasserad militrhst efter en bekant marschmelodi.

Hon tog ett steg som fr att lemna alltsamman, men stannade. Hon kunde
icke. Hon ville icke. Missmodig och flat vnde hon tillbaka, tog den
tunga kappscken som ett barn i armarne och stlde sig der han lemnat
henne.

Om ett gonblick gingo ngra damer frbi. Det frasade af siden och
smklingade af perlor och armband. D de gingo frbi, knde Nadja en
stark bedfvande lukt af dyrbar violetessens. En bidoft af fin
cigarettrk slog henne fr nsan.

Hon sg rdsminkade och pudrade ansigten, som dolde vissnande rosor...
Det var elegans och frfining, hennes hjerta brjade att klappa, hon var
nra att springa efter dem, bnfallande.

Ngra enkelt kldda arbeterskor med glada ansigten mtte de eleganta
damerna och yttrade skoningslst dygdigt frakt fr dem.

-- Jag skulle inte vga ta i samma ls som en sdan der luktpse fr
aldrig det, -- sade den yngsta, -- fr 'en kunde f ondt fr hela sin
tid, -- och s trippade de frnjda hemt med sina tvttkorgar p
armarne.

Nadja gick nrmare huset. I ett af fnstren hngde spetsar och dukar,
sidenband och solfjdrar, i det andra charkuterivaror. Hon gick frn det
ena till det andra. S han drjde!

-- Ur vgen, kring! -- En gatpojke med ett tunnband kom svngande p
trottoaren och gaf henne en knuff. Nadja var frdig att ta honom i
nacken och ge honom en rfil, men hon afstod. I stllet suckade hon och
lt hufvudet sjunka n djupare. -- Kring, ja, det r jag visst, och det
r det lugnaste ... bara jag slapp svedan af allt ondt -- bara jag fick
mat.

-- S, du r hr nnu. -- Samuli kom ned med ett stort paket. -- Jag
tnkte du var borta. Vet du hvart vi ska' g?

-- Vill inspektorn aldrig mer gifta sig med mig, ifall jag blir
ordentlig? -- Hon stammade en smula och sg upp frstulet. -- Om jag
blir riktigt ordentlig?

-- r du galen, menniska? -- Han stannade och sg p henne, -- med dig!
Jag mnar fra dig till arbetshemmet, till fru Lund, och hra, om hon
vill ta dig. Du vet hur der r. Frhller du dig hyggligt der, s det
blir folk af dig, s kan du tjena dig opp att en gng f komma bland
menniskor igen. Eljes inte. Jag lemnar dig nnu en gng, jag skall kpa
din mor en sjal hr; du kan rymma, om du vill.

Hon satt qvar p butiktrappan, d han tervnde.

-- Nr trffar inspektorn mor?

-- I morgon; hvad har du att sga?

-- Att jag har strng tjenst och -- -- arbetar.

-- Bra.

De gingo ett stycke utom staden. Der lg ett ensamt hus, omgifvet af
trd och inhgnadt af ett plank. En skylt ofvanfr inkrsporten angaf:
Arbetshem fr vrnlsa qvinnor.

Samuli ringde p. Drren ppnades. Han steg in fljd af Nadja.

       *       *       *       *       *

Inspektren hade talat med patronen en timmes tid eller mer. Han skulle
frst tertaga arbetet andra dagen. De hade resonnerat om resan och om
Nadja. Patron knde hela historien om flickan frn Torparbacken, han
intresserade sig mycket fr Samulis nya funderingar och gillade hans
planer.

Kajsa hade dagligen blifvit smre och vntade bara med oro barnens
hemkomst. Hon kunde ej arbeta mer, men man snde henne dagligen mat frn
grden. Som hon ju rligt tjenat dem i flere decennier, skulle de nog
skta om henne till det sista. Dessutom hade hon en sparbanksbok med 60
mark. Patron bad honom skynda till den sjuka, hon hade visst inte lngt
qvar.

Inspektren tog p sig sndagsklderna och gick. Land och vatten var i
vinterdrgt, skatorna hoppade p taken, det var lugnt och grtt och
sntunga moln hngde lgt ned.

Torparbacken tycktes honom som om den krumpit ihop och blifvit nnu
grare n frr. Ett sdant litet mullvadshl med sm dliga fnster och
frfallna skorstenar! Eller rttare, ett sdant getingbo uppe bland
stenarne p kullen. Och der inne bodde en engel, som snart skulle flytta
bort.

Hon sof, d han kom. Som vanligt satte han sig vid bordet. Den gamla
qvinnan, som de sista dygnen sktt Kajsa, neg litet vrdslst fr
spektorn, tog sin sm, den stora saxen och gick in till sig.

D den sjuka vaknade, sg hon upp. Ett strlande och gladt leende. Hon
sg nstan frisk ut med sina rda kinder och lppar. Den magra, nu s
hvita handen strckte hon ut.

-- n flickan, lefver hon, har spektorn henne med sig? -- Hon talade
sakta, men tydligt och med en ton af s glad tillfrsigt, att Samuli
fann, att han mste gra sitt ansigte s gladt som mjligt fr att inte
stra henne.

-- Jo, visst lefver hon, och frisk r hon ocks. Bad s mycket hlsa mor
sin. Och skicka' med s mnga vackra saker till er, Kajsa, jag har hela
kappscken full.

Den sjuka fick gonen fulla af trar. Hennes ansigte lyste af gldje.

-- Hvad jag r fr en lycklig menniska. Alla r s goda mot mig och jag
har s bra, vet spektorn. Sjuk r jag inte mera, bara trtt, men det gr
nog fver nu. Jas, det var inte sant, som Jussi sade, att hon var s
dlig. Det har gnagt mig lnge, men i sista veckan kom spektorns bref,
att allt skulle g bra, och det gjorde mig liksom frisk igen. Hela
trycket och tyngden p brstet gick bort. Herre Gud, s lycklig jag r,
som ftt hra allt det goda om henne. Men sg, nr kommer hon sjelf?

-- Hon har tjenst nu, och kan inte komma ifrn ... hos en prost, nra
Viborg ... ett stort hus ... frun hller henne som en perla ... och...

Spektorn hade svrt att f fram orden, men Kajsas stora strlande gon
belnade honom fr hans bemdanden.

-- Tycker Nadja om herrskapet? Det gjorde hon inte riktigt med sina
frra herrskaper.

-- Jo, nu r hon njd, mor Kajsa. Hon r s innerligt njd. Det r ett
sdant rart herrskap. Fina vackra frknar och sdan vlsignadt bra
prost.

Samuli hade redan vnjt sig en smula, det gick nu bttre.

-- Der fins inga -- hm -- unga herrar?

-- Neej, inte en.

-- Har hon jungfruplats, eller hurudan?

-- Hon r hushllerska.

-- S! Gudskelof! Hon har d lrt sig mycket p de ren... Ordning och
allt. Hvad det var fr ett vlsignadt land, det Ryssland, och fr ena
vlsignadt goda menniskor, de ryssarne, som hon var hos, eftersom hon
lrde sig s dugliga saker hos dem. Ja ja, hon hade nog nd rtt och
jag ortt. Hon visste nog hvad hon gjorde, d hon for. Fastn jag i min
blindhet srjde och grt. Jag har visst varit bra orttvis och gnatig
mot henne, stackare. Jag gamla trkiga mor.

Inspektren gick till spisen och vnde p brnderna med sin kpp. Kajsa
slt trtt sina gon, andtruten af talandet.

D hon hemtat sig, vinkade hon honom att komma nrmare.

-- Spektor, jag vill sofva nu ... men lofva mig frst en sak, med handen
hr p postillan -- lofvar han?

Samuli nickade: -- Om jag kan hlla det.

-- Han kan nog, och jag tror ocks han vill. -- Hon log smtt sklmskt.
Man sg frdjupningarne i hennes kinder, som frr i hennes ungdom spelat
rollen af krleksgropar, och tnderna syntes en smula:

-- Lt henne inte vara der lnge, ni gifter er ju -- -- -- s fort ni
kan, lofva mig det.

Samuli betnkte sig. Men hon sg s bedjande p honom. -- Sg, det gr
ni ju, s fort ni bara kan.

-- Ja, -- hans rst var nu fast. Jag lofvar, s fort jag kan. Jag gifter
mig med henne, s fort jag kan.

Det var ett uttryck i rsten, som Kajsa icke frstod. Men hon glmde
det snart och tryckte sakta hans hand.

-- Nu har jag s bra. Patrons skickar god mat och vin, och
Gustafssonskan gr rummet hr snyggt i ordning. Alla grannarne ' s
vnliga, och Carlson, han som sp, r borta. Hr r lugnare nu och
riktigt godt. Jag sofver hela dan, jag fr s god medicin af doktorn,
som jag tar tre gnger hvar dag. Jag blir nog snart frisk, jag sofver
mig allt till stora krafter, skall spektorn tro. Gud r god mot mig,
fattiga synderska. Presten var hr i frra veckan. Han bad s vackra
bner, s. Och -- -- -- -- nu kom den allra strsta gldjen, den med
Nadja. Och s gifter ni er i vr och flytta in i stora byggningen. Nya
tapeter, ljusa och ntta. Hvitt golf och hvita, stora fnster. Nadja
hller ju rent nu, hon ocks! Och hon r arbetsam och kan sjunga. Sm
sommarvisor och julvisor och pskvisor. Alltihop till Guds lof. Och
barnen skall jag lra lska Gud, som ... som ... hafver barnen kr.

Hon somnade med samma lycksaliga leende p lpparne, som nyss upplyst
hela hennes ansigte. Smnen blekte henne dock snart, och spektorn
gick. Tidigt p morgonen fick han bud, att hon var dd. Hon hade aldrig
vaknat.




I hemmet.


Fina stod vid pulpeten och blddrade i kontorsbckerna. Det Mienenska
blodet p hennes kinder hade koncentrerats inom ngra skarpt begrnsade
konturer, och de energiska blickarne hade under tio frflutna r icke
frlorat ngot af sin glans. Hon bar nnu glasgon liksom den tid, d
hon fvade sju timmar dagligen p stora konserten, och hon hade under
det frflutna decenniet icke frlorat ngot af sitt lyckliga mienenska
sjelffrtroende. Tvrtom.

Nu var det Hemmets fr vrnlsa qvinnor affrer hon sktte med samma
utomordentliga flit som fordom sina fortepianostudier. Hon hade fr sex
r sedan fvertagit bokfringen p inrttningens kontor och hade strax
kastat sig fver det ekonomiskt administrativa med en mrkvrdig, nstan
virtuosmssig talent. Hon kalkylerade, gjorde upp rkenskaper, skref in
och skref ut som en hel bokhllare. Hon lemnade ut och frdelade numera
arbetet mellan de vrnlsa qvinnorna, hll rkning p allt, skref upp
allt och glmde aldrig ngot.

Hret bar hon nu fr tiden alldeles kortklippt och nyttjade p kontoret
en herraktig rock af svart klde. Pennan bakom rat, ngra skarpa veck
mellan gonbrynen. Eljes icke en rynka. Vid tjugonio r hade hon aldrig
haft en sorg.

Bckerna voro i det utmrktaste skick. Hon hade utom hufvudbckerna 43
sm filialhften, en fr hvar och en af de vrnlsa. Dessa hftens
innehll var af mer privat natur, ett slags betyg fr vederbrandes
uppfrande, tecknadt upp efter underfrestnderskans uppgifter dag efter
dag.

Det skulle komma besk i hemmet i dag, frst skulle presten gra sin
vanliga rond, derefter vntades ngra af Finas egna vnner fr att hlsa
p. Det var en lycka, att allt var s vl i ordning. Direktrisen var
utrikes p frelsningsresa, men underfrestndarinnan var p sin plats,
likas uppsyningsfrun, tvttfrestndarinnan, syfrken och sist och
frnmst hon sjelf, Josefina Susanna Mienen.

Det knackade. I stllet fr pastor Mielk kom der en annan andans man,
tfljd af sin adjunkt. Herrarne bockade sig och brjade sina frgor.
Pastorn hade antagit en grtmild, sorgsen och beklagande ton, som
Josefina alls icke tyckte om.

-- Med hvad sysselsttas dessa arma qvinnor?

-- Med arbete, hvad annars?

-- Jag trodde med bn och sng.

-- Jas, pastorn trodde det! Det skulle vara sknt! Med bn! Vra
flickor skulle sysselsttas hela dagen med bn! D ginge det rakt uppt
vggarne. Och med sng! De f sjunga sina visor en half timme efter
aftongrten, och det r nog.

Pastorn bjde sorgset sitt hufvud och sg beklagande till sin adjunkt.

-- Har hemmet kunnat omvnda ngra till den saliggrande kristliga tron?

-- Nej, det tror jag inte. Men vnta, jo, der fins ett par sjuka gamla
flickor, som g och sucka dagen om. Den ena har lungsot, den andra
ryggmrgslidande. De orka inte arbeta, utan sjunga verkligen fr det
mesta. Men dem ska' vi skicka bort till ngot sjukhus, s fort det bara
passar, och det fastn de sjelfva inte vilja bort. Fr se, vi hr...

Fina hll p att glmma sina fresatser och komma in i den gamla takten
att bertta om allt och alla, d tvenne yngre flickor med famnarne fulla
af ved och qvistbrnsle trdde in.

Pastorn vnde sig mot dem och frgade i lngt utdragen predikoton: --
N, ni stackars frlorade varelser, ro ni hrifrn staden eller hvar ha
ni frdrifvit ert syndiga lif frrn ni togs in hr?

Fina tog pennan frn rat och rynkade sina gonbryn.

-- Hvad sger pastorn, stackars frlorade varelser! Hvad vill det sga?
Hvad menar herrn med det? Syndiga ' vi allihop, herrn med och jag och
vi allesamman. Stackra dem alls inte! De r' inte smre n annat folk!
De arbeta s godt de kunna. G ut, flickor, och be Maja komma in, om jag
ringer. Muntra er nu i vedboden bda tv. Du sgar nnu ett par mtt,
Visu, och Lotta hugger famnen till slut. Du! lemna inte en pinne, hr
du! S farvl, mina grisar, friskt kurage, och upp med hufvudena. Var
bara inte ledsna!

Flickorna sgo tacksamt p Fina, sneglade p pastorn och frsvunno. Fina
ppnade en motsatt drr och erbjd sig att visa lgenheten.

De kommo frst in i en aflng sal med stora bord. Nio eller tio qvinnor
af olika ldrar sutto hr och sydde, klippte till eller stickade p
maskin. Ngra stego upp och hlsade p de intrdande, andra gmde
fnittrande och skrattande sina hufvud i sina handarbeten eller vnde sig
bort med sura miner. En nnu ung qvinna med ett anstndigt ansigte och
blek hy satt och hll ordning. Pastorn vnde sig med sina frgor till
henne.

Adjunkten betraktade generad ett frdigt kldningslif, som lg p ett af
borden. Han visste icke hvart han skulle se, det var som om luften i
detta rum hade gjort honom yr i hufvudet. En af de yngre flickorna
passade p, smg sig fram ett halft steg, ryckte honom i rocken och satt
i samma sekund p stolen igen, stel och stram, syende som glde det
lifvet.

Den stackars adjunkten gick lngre in i rummet och stannade vid ett
nytt bord. Den unga flickan behfde nu en sax, steg sakta upp, gick
frbi adjunkten, drog ter i rocken och gled derefter hal som en l
tillbaka med saxen i hand och ett skenheligt uttryck i ansigtet.

Adjunkten rodnade och sg ut, som ville han brista i grt. Fina hade
bakom glasgonen sett upptrdet, gick till flickan, utan att sga ett
ord, och medan hon halfhgt kritiserade ett af de andras arbeten, knep
hon med sina lnga naglar i rat p den unga flickan s lnge och s
eftertryckligt, att det strax svullnade upp, bltt och nstan bldande.
Den tillrttavisade satt derunder och sydde, hon vgade icke ett knyst.

I nsta rum strks och strktes. Hr stodo tolf stycken, ifrigt
sysselsatta under ett fett och svettigt ldre fruntimmers uppsigt. P
ett par undantag nr, voro arbeterskorna alla litet ldre och sgo
hrjade ut. De flesta af dessa ansigten hade ett obehagligt, frvildadt
uttryck, de voro grbleka eller blrda och sgo ut att ha lemnat ett
brokigt lif bakom sig.

Endast borta vid fnstret stod en ensam nnu ung qvinna och strk
plisser. Hon slog skyggt ned sina gon och rodnade, d hon sg de
frmmande. Hennes drgt var mrk och anstndig och man kunde af hennes
yttre ej sluta till ngot som helst, som icke talade till hennes frmn.

Presten bad strykfrun underrtta honom om denna unga flickas historia.
Men han fick intet direkt svar. -- Hon r en flink strykerska, -- blef
det sagdt, -- en gng rymde hon, det var fr ett par r sedan, men nu
vill hon inte bort, fastn hon blifvit erbjuden flere platser. Vi kunna
heller inte mista henne nu mera. Och, -- tillade hon sakta, -- hon har
s fint stt, en riktig dam. Hon r ocks prestdotter -- har varit
mycket olycklig och mycket sjuk. Men nu r hon, tack vare fru von Bilde,
alldeles frisk, bde till kropp och sjl, och vi tycka alla riktigt om
henne!

-- Guds nd ha vi att tacka fr denna omvndelse frn mrker till ljus,
-- pastorn hostade och hjde rsten. -- Kra -- hm -- barn -- hm -- I
skolen vaka och bedja, att I icke falla i frestelse fr djefvulen i
edert eget ktt.

En af strkerskorna nere vid spiseln brjade vid dessa hans ord att
snyfta hgljudt. Hon frvred sitt fula ansigte till grin och gjorde
stort vsen med nsa och nsduk. Ett par af de andra gjorde henne
sllskap, ngra smfnissade fver sina jern t alltihop. Ingen sg upp.
Efter en stunds idkeligt frmanande i samma snyftande ton gick pastorn
in i matsalarne, der dukningen som bst frsiggick. Han skakade hela
tiden p hufvudet, som om han hade ngot slags spasmer, och drog
mungiporna nnu lngre ned. Adjunkten trampade honom i hlarne, skygg,
liksom ett barn i sin mors kjolfllar, och vgade inte se upp frn
golfvet.

Vid borden sysslade tv snygga flickor i alldagliga, icke obehagliga
ansigten. fven de sgo hederliga och beskedliga ut, hade ingenting af
denna vrnlshet fver sig som gifvit inrttningen namn, och tycktes
trifvas utmrkt.

Fina, som tillfrgades om dem, svarade, att de voro tv riktigt hyggliga
och bra flickor, som blifvit fngade p gatan, bjudna p t till
hemmet och stannat. Den ena hade varit fr polisen i flere r, den
andra hade _bara_ varit lsdrifverska och haft stora anlag fr superi.
Bda voro nu utmrkta och uppfrde sig klanderfritt.

-- Bland strykerskorna ha vi fr tillfllet vra vrsta -- upplyste hon
vidare. -- Tv af dem ha suttit ut sin bsta tid i fngelse, bda fr
barnamord, en har stulit och suttit inne fr det, de andra ha eljes
varit litet fventyrliga. -- Men nu -- sade hon raskt -- nu ro de
riktigt bra och snlla. De gra hvad de ska' och slss sllan. Om ngon
ibland rymmer, s kryper hon snart till bnboken igen, kommer tillbaka,
och r d dubbelt bttre n frr.

Pastorn befann sig icke rtt vl, han sg p sin klocka, hviskade ngot
i rat p adjunkten och gick med en kall bugning fr frken Mienen.
Fina gjorde en liten fnurrig knyck p hufvudet, tog vgen till sitt
kontor, antecknade i privatbckerna och var knappt frdig dermed, d
det ter ringde.

Hon ppnade. Hela tamburen var full af folk. De trngdes in allesamman,
barnen frst. Fina tog ett par p armarne, medan ett tredje omfamnade
henne fver knna.

En tjock och glnsande herre med lngt artisthr kom med utbredda armar
emot henne, kysste henne tskilliga gnger p munnen och de rda
kinderna, svngde om med henne och kysste henne ter igen. Hans lnga
hemvfda stoppade palet var alltjemt i vgen och hans vida och ngot
korta byxor stodo som stubbar om hans ben.

-- h, min hjertans pojke, min sta lilla Dion, hvad du r dig lik,
alldeles dig sjelf minsann, precist som i fjor...

Fru Dion, som sysselsatt sig med att i tamburen pelsa af ett af barnen,
krp nu fram, tunn och slank som en ande, hlsade hjertligt p
svgerskan och presenterade yngste sonen, en knubbig trering.

De kysstes allesamman om igen och satte sig i Finas breda och stora
kontorssoffa.

-- Men fet har du blifvit i Janakkala, det r visst mjlken hos svrfar,
hvasa?

Fina knep honom i den stinna kinden och gaf honom en liten puff i magen.
-- Men artisthret har han qvar, gudskelof, det var d roligt. N, hur
m dina kalfvar och dina kor ... svrfar har ju en hel hop, lyckliga ost
der!

Dion bara skrattade och svarade icke. Han drog ned sin hustru p ena
knt, yngsta flickan p det andra och gungade. Han var sig s olik som
mjligt. Andre Wieniawsky var som bortblst, en rlig landtis fans i
stllet med ett ansigte som en basunspelande kyrkengel och en mage som
en prest.

-- N, der kommer Clara med sin pojke, det blir ju ett riktigt
slgtmte! Och Lilli med! Att hon sluppit frn sin skola s hr tidigt.
Vlkommen, mina englar. Sitt ned! Sitt ned!

Smfrknarna hade blifvit stora. Clara var gift med en litteratr, som
kunde fda bde hustru och barn och sig sjelf dessutom. Barnen slogos
redan i farstun om en karamell och gfvo sig ingen ro, frrn Fina fann
p ett bra stt att lsa den gordiska knuten, i det hon proponerade, att
den ldsta skulle suga den half och den andra ta resten. Sjelf
fvervakade hon domens verkstllande, och frid stiftades.

Lilli var ej uteslutande skollrarinna. Hon hade inte liksom systrarna
alldeles fvergifvit musiken, utan upptrdde stundom p konserter i
qvartetter eller duetter. Hon liknade alltjemt en blklocka, gick i
ljusbl rosetter och blickade omkring med bl frgtmigej-gon,
anstndig och ntt.

Kontoret genljd af munterhet. Barnen stojade, frldrarne suto i det
vnligaste samsprk. Finas seminaristiska miner hade frsvunnit, hon
bara diskuterade med Dion om allt angende hans landtliga hem, hans
frvaltareverksamhet och sdant. Lilla Janakkala-frun satt och berttade
Clara sin sista sjukdoms besvrligheter, det var alldeles frskrckligt,
och Dion hade varit som galen af ngslan och grtit.

Lilli gnolade p sopranstmman i en af Mozarts terzetter, gjorde sm
vigilanta lpningar och gladde sig t sin lilla stmmas stora bjlighet.

Kaffet dracks under trugningar och krus. Fina hade ltit koka det
riktigt starkt och godt. S skulle man bese inrttningen.

De gingo fver grden, till tvtthuset, alla damerna. En ljum, vt nga
slog dem till mtes. Den lga och stora kllarsalen var fr tillfllet
litet skum, i en vldig spisel brann en eld, hvars sken frgade
vattenngorna rda och visade de arbetande qvinnorna i rdflammande
belysning.

De stodo vid sina hga bunkar och gnodde, s lddret skummade hgt. De
pratade, s orden flto i kaskader frn evigt rrliga lppar. Ngra
sjngo, en eller ett par borta vid fnstret hvisslade flinkt och
behndigt ngra dansanta och lttsinniga melodier.

Bara armar, rda som tulpaner. Kraftiga hfter, kinder i ponso, svettiga
pannor. Nr de beskande intrdde, blef der en liten stiltje, men blott
fr ett gonblick. Flere par armar sattes i sidorna, och det blef ett
msesidigt beskdande. Nr man ftt nog, begynte arbetet igen.

Vid stora kitteln stod tvtterskornas kommendant och fversteprestinna,
i hvardagslag kallad farmor. Det var en gladlynt men strng fltherre,
som frstod att p samma gng gra sig lskad och tlydd. De nitton
tvtterskorna sgo upp till farmor som till en hgre frsyn, hon var
deras ideal och deras afgud. De voro lyckliga att arbeta under henne och
gjorde allt hvad hon bjd. Hon tillt dem att hlla sig glada med sng
och prat under arbetet, som derfr gick n bttre.

Farmor svngde om byken i lutvattnet. Hon hrde p ungdomen och gjorde
bara d och d en mustig anmrkning, som ofelbart kom hela flocken att
brista ut i skratt. Men ve! om ngon slarfvade eller drnade vid
arbetet. D tog farmor spiran ur luten och smekte med den heta
trdstten vederbrandes kinder tmligen omildt. Ocks undvek man att
gra henne ledsen. Farmors vrede var tung att bra. Hellre hvad som
helst.

Tvttstaben var inrttningens stolthet. Man levererade ifrn
tvttafdelningen en utmrkt tvtt. Allmnhetens frtroende var vunnet,
och det var egentligen tvtthusets frtjenst, att inrttningen
ekonomiskt bar sig.

Farmors flickor gjorde allts rtt fr sig. Hon hll dem i styr, der
var stndigt god ordning. Inga rymningar, inga brnvinshistorier, intet
kif, ingen kurtis. En mnsterbataljon styrd af en idealkommendant.

De frmmande gingo omkring till de olika grupperna och resonnerade lite
smtt. Fina, som stod ngot afsides vid drren, berttade lilla
svgerskan farmors historia i korta drag. Hon, den som helgon dyrkade
gamla, som omvndt s mnga af de vrsta synderskorna, som genom sitt
personliga inflytande kunde tmja den vildaste och fr ett ordnadt lif
vinna den mest depraverade, hon hade tillbragt trettio r af sitt lif i
fngelse. Hon hade lsdrifvit, varit under polis och s stulit, rymt och
ter stulit. Hon hade fverfallit fverhetsperson, slagits och Gud vet
inte allt hvad. Fr tio r tillbaka hade direktrisen tagit henne, samma
dag hon uttjent sitt sista straff vid femtio rs lder. Och under dessa
tio r hade hon varit exemplarisk.

Fina gick ndtligen fram till tvtterskorna, inledde hr och der ett
litet samtal, klappade ngra af flickorna p kinderna, tog de vackrare
under hakan och gaf farmor en smekning p axeln, som skulle ha flt en
vanlig spinkig balkavaljer till marken. Farmors runda skuldra bgnade
icke under tyngden, den stod godt emot, och den gamla skrattade, s att
de nnu friska tnderna lyste.

Hvar hon gick fram, kontorsfrken, logo de emot henne, vexlade sm
frimodiga repliker och nickade vnligt. Dion, som sktte smbarnen
utanfr, blef otlig och stack in hufvudet. -- Uh, hvad hr var varmt,
kom nu.

Man gick ut. Endast svgerskan ville se nnu litet till. Kanske kket.

Fina tog afsked af de andra och fljde lilla svgerskan. Hon omtalade,
att kket hr var det bst ordnade kk, hon ngonsin sett. Ehuru det var
alldeles fr litet fr s stor matlagning, kunde kokerskan likvl skta
alltsamman med underbar skicklighet. Hon lagade ensam dagligen mat fr
nra femtio personer, och nd var der alltid exemplariskt snyggt i kk,
skafferi och spisel.

Kokerskan stod vid kaffepannan, d de kommo in, hon hlsade buttert p
Fina och vnde ryggen till, s fort hon sg den frmmande. Det var en
hg och nnu rak gestalt, hon bar en mrkgr bomullstygskjol, svart
kofta och duk p hufvudet. Det tittade ett par mrka, lifliga gon fram,
men bara en enda gng, eljes sg hon oafbrutet ned p sin svarta
blankskurade jernspisel.

Unga fru Mienen tilltalade henne en gng med den vnligaste rst. Det
kom ett mummel till svar, omjligt att frst. Fina nrmade sig och
frskte inleda en konversation. Det gick inte.

-- Han kommer ju i dag, krestan, inte sant? Det r lrdag, hans dag. D
har han ter igen ngot roligt med sig att lsa, f se hvad det blir?

Hon mumlade ter, det kunde vara bde ja och nej. -- Det r en af
farmors omvndelser, hviskade Fina, -- hon r eljes en mycket
mrkvrdig person. Ingen vill hon tala med, och hon r heller inte tld
af ngon hr i hemmet, utom oss frestndarinnor, frsts!

-- Hur lnge har ni varit hr nu, Maja? -- frgade Fina, denna gng i en
ton, som fordrade svar.

-- Tio r. -- Svaret, ehuru hrbart, uppmuntrade icke till vidare
frgor.

Man beundrade golfvets hvithet, de nyskurade bordens glans, trkrlens
aptitliga renlighet och messingskastrullers och kittlars blnkande
fgring. Skafferiet med sina lrar, hyllor, ldor, tunnor, askar, psar
och fat vckte fru Dions entusiasm. Hon utropade alldeles hnryckt: h,
herre Gud, Fina, jag har d aldrig sett ngot s ntt och vl
arrangeradt; Dion borde ovilkorligen vara med, han som pstr, att kk
och skafferier alltid komma honom att qvljas. Men det hr! kan man se!
Och s fort hon ftt det fint efter middagen. Fina lilla, f vi ropa p
Dion?

Kokerskan vnde sig fr frsta gngen om, sg med en mrk blick p Fina,
gick fram till henne och bad: -- Frken, tag inte honom hit, jag ber,
inte honom.

-- Var lugn, Maja, vi g nu! Du kokar vl godt kaffe t din inspektor,
hoppas jag. Hlsa honom frn mig. Och hr du, skicka honom upp efter
skpnyckeln till mig, s du fr duka honom en liten sexa. Sedan kommer
jag kanske sjelf och hlsar p, innan ni g ut p aftonpromenaden.

Maja neg och lilla svgerskan ocks. Hon sg med sina gr, beundrande
och vnliga gon p denna stora, groteska figur utan behag, utan mjukhet
och utan ngonting tilltalande i sitt yttre. Hon, den unga frun, frstod
dock att beundra detta sllsynta och utmrkta exemplar af en tjenarinna.
Hon bjde sig ovilkorligen och ofrivilligt fr denna duglighet, som s
eklatant uppenbarade sig der inne i detta lilla bristflliga kk, der s
mnga moderna beqvmligheter saknades.

-- Det r en argbigga -- sade Fina -- men en utmrkt menniska.

-- Hvarfr r hon hr? -- frgade svgerskan -- hon ser ju s korrekt
ut? Har hon stulit?

-- Neej. -- Det var liksom Fina hade smittats af kokerskans ovillighet
att svara p frgor.

-- Har hon kanske mrdat? -- Svgerskan ryste till. -- Det var verkligen
ngot hemskt i hennes bruna gon och rdaktiga hr.

-- Nej du, aldrig -- direkte.

-- Nu frstr jag inte, Fina. Hon, den der, hon har vl aldrig i verlden
varit lttsinnig.

-- h jo, -- det r just det.

Lilla svgerskan ppnade sina alltid hpna gon nnu mer.

-- Det r vl inte mjligt, hon, som ser s strng ut. Och ful se'n.

-- Hon var inte ful fr tio, tolf r se'n, d hon nnu hade sin hvita
hy.

-- S ljligt, hvem kunde ha smak fr en sdan rdhrig fuling! Och hon
har ju rr i ansigtet, icke sant?

-- Jag vet inte, jag har aldrig ftt se henne riktigt noga. Du vet, att
jag r s nrsynt. Hon visar sig ocks ogerna.

-- Har hon inte rymt?

-- Inte p min tid, se'n hon kom under farmor. Hon uppfostrades frst
under fyra r i tvttstugan. Hon lr ha varit farmors hrdaste nt. Men
knckt blef hon, och nu r hon sker.

-- Om jag bara visste hur ngon kunde ha smak att frfra _henne_.

-- h, frfra, det gjorde hon sjelf, sta du! Du skulle bara veta! h,
du skulle bara veta. -- Fina tog lilla svgerskan varsamt om hakan och
sg medlidsamt ned p hennes oskyldiga ansigte med dess hjelplsa min.

-- Och s talte du om krestan, en inspektor, hvad vill det sga? Har
den der gamla menniskan nnu en kresta och en inspektor till p kpet?

Finas ansigte fick ett uttryck af allvar och hennes rst klingade litet
ovanlig, d hon sade:

-- Den der mrkvrdiga nu snart trettiottariga qvinnan har ftt erfara
mera trohet och krlek hr i verlden n de flesta skna och begfvade
damer. En prktig och duktig karl har i omkring tjugo rs tid hllit af
henne, hvad sger du om det? Och under den tiden har hon varit amma ett
par gnger, varit aktris p skojteatrar, dansat p kafchantanger, och
jag tror haft polisuppsigt fver sig ocks i ngra r. N, jag vet inte
... ingen knner till det s noga. Fr tolf, tretton r se'n, i min
frsta ungdom, hrde jag lite talas om henne. Men hon var s otck d,
usch -- lt oss inte tnka p det. Jag blir ond p verlden och p de
otcka qvinnfolken, bara jag rkar tnka ditt, och det passar inte min
nuvarande stllning. Inte heller mina filantropiska
qvinnoemancipationsstrfvanden, nej! Maja r nog bra, hon nu!

-- Och hennes inspektor?

-- Han kommer hvarenda lrdagseftermiddag kl 1/2 5. S sitta de i kket,
och han lser hgt.

-- Ah, hvad d, du?

-- Historia och geografi. Allt mjligt. Ocks resebeskrifningar.

-- Aldrig Guds ord?

-- Nej, hon tycks ha ngon inrotad frdom mot predikningar. P sista
tiden ha vi dock ertappat henne med ett nytt testamente under
hufvudgrden... Jag vet inte hvad det betyder.

-- Och hvarfr gifta de sig inte, ha de inte rd?

-- Det r gtan! Han vill visst inte nnu. Och inte vill hon ta' tjenst,
fast mnga fina hus ha ltit hra efter, om hon r ledig. Nej, han vill
inte, och hon -- hon vntar vl.

-- N, vill _han_ d verkligen, vet man det?

-- Direktrisen lr ha talat med honom i julas. Han lr d ha' sagt, att
om hon nu, det sista prfvoret, frhll sig lika bra som de fem, sex
fregende, s skulle han ta henne hem till sommaren. S troligen mista
vi henne till midsommar. Det blir riktigt ledsamt.

-- S mrkvrdigt allt det der! r det nu ingenting aktrisaktigt mer
qvar hos henne se'n den tiden hon var p kaf?

-- Ingen gr nu s enkelt kldd som hon. Ingen har s slta kjortlar och
ingen har s vid, ful kofta som hon. Hon har fullkomligt tergtt till
sitt eget stnds stt att vara, i seder och kldedrgt. Det fick
farmor henne till. Troligen inverkade krestan ocks. Ja, kom nu in
till mig, det r fuktigt att promenera s lnge hr i vinterluften. De
andra ro lngese'n hos mamma.

Fina gick in till sig, tog p sig hatt och kappa och kom ut igen. Lilla
svgerskan stod under ett af grdens nu lflsa trd och blickade
svrmiskt mot kksfnstret, der fremlet fr s trogen krlek nnu stod
vid sina kaffekoppar. I porten syntes en bjd medellders man, hvars
ljusgula hr hngde lngt ned i nacken. Han bar ett par bcker under
armen och styrde sina fasta och trygga steg lngsamt mot kkstrappan.
Han blottade hufvudet, d han sg Nadja i fnstret, tog de lga
trappstegen i ett, knackade ljudligt p och steg in. Drren slt sig
efter honom, och der inne i det varma lilla kket tndes lampan.





End of the Project Gutenberg EBook of "Smre folk", by Daniel Sten

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK "SMRE FOLK" ***

***** This file should be named 15024-8.txt or 15024-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        https://www.gutenberg.org/1/5/0/2/15024/

Produced by Matti Jrvinen and Distributed Proofreaders Europe.

Updated editions will replace the previous one--the old editions
will be renamed.

Creating the works from public domain print editions means that no
one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
(and you!) can copy and distribute it in the United States without
permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
such as creation of derivative works, reports, performances and
research.  They may be modified and printed and given away--you may do
practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
subject to the trademark license, especially commercial
redistribution.



*** START: FULL LICENSE ***

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
Gutenberg-tm License (available with this file or online at
https://gutenberg.org/license).


Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
electronic works

1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement.  See
paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
works.  See paragraph 1.E below.

1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
collection are in the public domain in the United States.  If an
individual work is in the public domain in the United States and you are
located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
keeping this work in the same format with its attached full Project
Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.

1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
a constant state of change.  If you are outside the United States, check
the laws of your country in addition to the terms of this agreement
before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
creating derivative works based on this work or any other Project
Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
the copyright status of any work in any country outside the United
States.

1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org

1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
and distributed to anyone in the United States without paying any fees
or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
1.E.9.

1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
that

- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
     must be paid within 60 days following each date on which you
     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
     address specified in Section 4, "Information about donations to
     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."

- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
     License.  You must require such a user to return or
     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
     and discontinue all use of and all access to other copies of
     Project Gutenberg-tm works.

- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
     of receipt of the work.

- You comply with all other terms of this agreement for free
     distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
electronic work or group of works on different terms than are set
forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
works, and the medium on which they may be stored, may contain
"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
your equipment.

1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from.  If you
received the work on a physical medium, you must return the medium with
your written explanation.  The person or entity that provided you with
the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
refund.  If you received the work electronically, the person or entity
providing it to you may choose to give you a second opportunity to
receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
is also defective, you may demand a refund in writing without further
opportunities to fix the problem.

1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
with this agreement, and any volunteers associated with the production,
promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
that arise directly or indirectly from any of the following which you do
or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.


Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of computers
including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
and the Foundation web page at https://www.pglaf.org.


Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
https://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
permitted by U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
throughout numerous locations.  Its business office is located at
809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
information can be found at the Foundation's web site and official
page at https://pglaf.org

For additional contact information:
     Dr. Gregory B. Newby
     Chief Executive and Director
     gbnewby@pglaf.org


Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements.  We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance.  To
SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
particular state visit https://pglaf.org

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
ways including including checks, online payments and credit card
donations.  To donate, please visit: https://pglaf.org/donate


Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
works.

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm
concept of a library of electronic works that could be freely shared
with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.


Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
keep eBooks in compliance with any particular paper edition.


Most people start at our Web site which has the main PG search facility:

     https://www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
