The Project Gutenberg EBook of Lifsbilder frn finska hem 1, by Minna Canth

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org


Title: Lifsbilder frn finska hem 1
       Bland fattigt folk

Author: Minna Canth

Translator: Rafal Hertzberg

Release Date: February 6, 2007 [EBook #20518]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK LIFSBILDER FRN FINSKA HEM 1 ***




Produced by Matti Jrvinen and PG Distributed Proofreaders.








LIFSBILDER FRN FINSKA HEM.

I.

BLAND FATTIGT FOLK.


Minna Canth.


_Bemyndigad fversttning frn finskan af Rafal Hertzberg._


Frst publicerad av
G. W. Edlund 1886.




I.


Anni var sjuk. Hon slt under hela natten ej sina gon, utan klagade och
vndades i sin vagga. Modren satt och vakade hos henne, vaggade och
sjng. Allt emellan tog hon henne p sina armar och vyssade henne sakta;
hon frskte bjuda henne brstet, frskte trycka henne mt till sig och
lugna henne genom smekningar. Allt var frgfves. Barnet vred sig och
gret stndigt. Munnen var het, den lilla kroppen brnde och andedrgten
var flmtande. Och det fans ej ens ljus. Den lilla talgljusstumpen brann
redan p aftonen slut; veken plumsade ned i pipan ock slocknade. Mari
blef med sitt sjuka barn i det svarta mrkret. Ett par trar perlade
fram i gonen, men hon torkade bort dem och frskte svlja ned den
bittra frtviflan, som tillsnrde hennes strupe. Det blef ju i alla fall
ej bttre af att grta, det visste hon af gammalt. Det lindrade
visserligen fr en liten stund, men hvad gagnade det, d gonen i
stllet brjade vrka.

Natten var lng och syntes aldrig vilja taga slut. Rummet kndes kallt.
Hon satt p sngkanten med en kort kjoltrasa omkring sig. De bara
ftterna hngde ner, och hon frs om dem, men hon brydde sig ej om att
stiga upp och ska strumporna, ty hon var van att slita vrre ondt och
fste sig ej vid en sdan smsak. Vl skulle hon gerna hafva rtat ut
sin trtta kropp i sngen, men det kunde hon ej fr Annis skull.

Mannen lg t vggen till och snarkade. Han vaknade ej en gng under
hela natten, fastn barnet qvidde. Frst nr det dagades vnde han sig
p andra sidan och ppnade i det samma litet p gonlocken.

-- Hvad felas barnet? frgade han.

-- Det r skert sjukt.

Mannen hrde knappast svaret. Han hade somnat p nytt. Djupt insomnade
voro fven de ldre barnen, flickan Hellu och gossarne Petu och Ville,
hvilka lgo p golfvet. Deras tcke var tunt. Modren bredde sin kofta
fver de yngre, Petu och Ville. Hon nndes ej vcka ens Hellu nnu, utan
gick hellre sjelf att hemta ved frn lidret, fr att kunna gra upp eld
i spisen, lemnande Anni att under tiden skta sig sjelf. Men nr hon kom
tillbaka med veden, var Hellu redan p kn bredvid vaggan, klappade i
hnderna och lirkade p tusen stt med lilla Anni, som utan att bry sig
derom skrek s, att hon var nra att qvfvas. Modren kastade
vedklabbarne ner framfr spisen och tog barnet i sin famn. Hon bad Hellu
gra brasa. fven mannen hade vaknat igen. Han sg, hur modren hade
fullt upp att gra, innan hon slutligen fick barnet att litet lugna sig.

-- Borde du inte g med det till doktorn? sade han.

-- Jag vet inte, svarade modren trtt; m nu de der dropparne just
hjelpa heller.

-- Man kunde frska i alla fall.

-- Och frga de ens s mycket efter fattigmans barn, att de ge
ordentliga droppar.

-- Man sger ju nd, att den der Wialn r en godhjertad menniska.

Hustrun svarade ingenting; den bittra knslan hade ter stigit henne i
strupen, och ymniga trar runno ned p kinderna.

-- Jag skall g och begra lapp af distriktsinspektrisen, s kan du
redan p frmiddagen g till doktorn.

-- Gr det, svarade hustrun sakta och torkade bort trarne med
slarfvan, som var omkring barnet.

Hellu blste i spisen, men ville inte f det att tnda, ty veden var
vt. Modren gick med barnet p armen att hjelpa henne.

Sedan tog hon frn vrn en liten, nedrkt kaffepanna och slog litet
vatten till den frra sumpen.

-- G inte ut, frrn du ftt en tr kaffe, sade hon till mannen, som
hade kldt p sig.

Han svarade ingenting, kastade endast en lng blick p pannan.

-- Att det r bara vatten, menar du? sade hustrun, som mrkte hans
blick. Ingalunda, der r sump p bottnen och dit skall komma cikoria
till.

Hellu vrmde sig framfr spisen. Hon strckte sina sm, magra hnder mot
elden och gned dem allt emellan mot hvarandra. Hon sg faslig ut, den
stackars flickan. gonen voro sjuka; med det ena kunde hon nnu se helt
litet, med det andra alls ingenting. P halsen hade hon ett stort rr
och hennes kropp var s frfrligt frkrympt, att man skulle trott henne
vara p sin hjd fem r, fastn hon redan hade fylt tta r. Men hon var
alltid stillsam och frnjd. Hon pysslade om lilla Anni frn morgon till
qvll och var som modrens hgra hand. Derfr kunde hon inte heller fras
till lasarettet, ty hon behfdes hemma. Modren skulle ej kunnat lemna
barnen ett gonblick, om hon ej funnits.

Kaffepannan kokade redan. Mari lade Anni i vaggan och bad Hellu vyssa
henne. Barnet hade somnat. Man frskte vara stilla, fr att det ej
skulle vakna.

Under tiden kaffet klarnade, skte modren fram sockret; det fans s
mycket qvar, att hvar och en fick en liten bit. Hon hgg snder sockret
p hufvudgrden, fr att Anni ej skulle vckas af huggandet. t sig
sjelf tog hon den minsta biten och gaf den strsta t sin man. Derp
slog hon kaffet i kopparne, och de drucko alla tre. Det var tminstone
varmt och kndes vlgrande. Hellus sm, bruna gon glnste till och med
i sitt mrker af tillfredsstllelse, der hon drack sin kopp nedhukad p
golfvet och med venstra handen hll vaggan i rrelse. Hon bet blott helt
litet i gngen af sockret, och det hann vl till, fastn det genast
smlte i munnen.

Mannen drog p sig rocken, tog mssan frn spiken och gick. Hustrun sg
efter honom, sg huru byxorna voro snder bak, och suckade. Hvarifrn
skulle hon igen f lapp till dem, och hvarifrn trd? P synlen hade
ocks udden gtt af, men kanske Tiina Katri skulle lna henne en. Tiina
Katri hade det bttre n mngen annan. Hon hade bara ett barn, och en
man, som hade en ovanlig frmga att frtjena. Nog tnkte ocks
Holpainen p sin skara och han drack inte brnvin, nr han fick ngon
penni. Men han var lngsam af naturen och kom vanligtvis fr sent, nr
ngon arbetsfrtjenst stod till buds. Andra hunno stndigt fre honom,
isynnerhet nu, d alla menniskor hade svrt att f arbete. Hustrun var
mngen gng djupt bekymrad derfver, men hon hade nd inte hjerta att
sga stort ngot t sin man, d den stackarn nog fven eljes grmde sig
derfver. Och hvad kunde han hjelpa det, d han frskte gra sitt bsta
och nd inte lyckades.

Petu och Ville vaknade. De voro bda friska, glada gossar, om
visserligen ocks litet fr mycket sjelfsvldiga. Den ena var fem r,
den andra tre. Men de to mycket och ingenting ville frsl. Stndigt
voro de hungriga och stndigt skulle de ha brd att gnaga p. Och modren
hade svrt att f dem att lyda; men fadren fruktade de nd. Nr han rt
t dem ett hrdt ord, vgade gossarne ej andas; de satte sig d helt
vackert afsides och tittade en lng stund under lugg.

Modren hade hllit pannan varm p spiskanten. Hon slog nu i t dem en
liten tr kaffe och gaf dem hvardera deras andel af sockret. Gossarne
brkade sinsemellan om hvems bit som var strre, och mtte och jemfrde
bitarne med hvarandra. Men de fingo snart brdt, d Hellu pminte dem,
att kaffet kallnade.

Modren bddade sngen och stdade rummet, och gossarne stego upp fr att
klda p sig. De blefvo snart frdiga, ty de hade ej synnerligen mnga
plagg. Petu hade ingenting annat n en gammal liten flickkldning, som
borgmstarinnan gifvit; den var garnerad och utsydd med remsor, men
mycket trasig. Knapparna voro borta bak; modren fste kldningen med en
knappnl upptill, och det gjorde ingenting, att skjortan tittade fram
genom en lng spricka. Ingen skulle nu vetat, att Petu var gosse, men
det brydde han sig sju om; kldningen var ju s grann i fllarne, och
dem betraktade han med mycken beltenhet. Ville hade i stllet byxor,
ocks dessa en sknk af en af stadens fruar, och de voro frsedda med
fickor, i hvilka Villes hnder trifdes alldeles utomordentligt vl.

Strax som gossarne voro kldda, brjade de med en mun begra brd. Men
modren bannade dem.

-- Ni hinna inte vl f gonen upp, innan ni redan ro hungriga, sade
hon. Om ni helst fr ett gonblick skulle g bort ur vgen fr mig dit
ut p grden, till dess jag stdat rummet.

Gossarne lydde den gngen. De drogo sina gamla knghasor p ftterna och
gingo, som snlla barn gra, utan att knota ut p grden.

Modren sopade golfvet, ordnade spisen och stdade undan i rummet. Anni
sof nu lugnt och Hellu satt bredvid och vaggade trget. Nr Anni rrde
en hand eller vnde p hufvudet, brjade hon sjunga: hss-s, hss-s, aa-a,
aa-a, och Anni sjnk ter genast i smn. Gossarne drjde lnge ute, men
Mari hann nnu inte fsta sig dervid, innan Tiina Katri flmtande
strtade in i rummet.

-- Hvar ro dina pojkar? ropade hon, utan att sga god morgon.

-- Ute p grden. Hur s?

-- Som de togo ett brd frn mig, nstan ett helt brd, som jag just
hade tagit ut frn ugnen och stlt i farstun att svalna. Jag hade bara
skurit ett litet stycke frn ena kanten.

Hon hll upp helt andfdd.

-- Gud vlsigne! sade modren och slog ihop sina hnder.

-- Du borde nd hlla bttre efter dina barn, fortsatte Tiina Katri.
Inte skulle jag rknat p en mindre bit, men som de foro af med hela
limpan.

-- Vi skola ska reda p gossarne; de ha vl inte hunnit ta upp den
nnu.

De gingo ut tillsammans, modren frut och Tiina Katri efter. Modren fick
genast syn p Petu, som sprang och gmde sig bak en knut, d han hrde
att drren gick.

-- Kommer du fram derifrn! skrek hon d. Och det genast p flcken!

Gossen mste komma fram. I hans ansigte vexlade fruktan och hopp om
rddning. Hnderna hll han bak ryggen.

-- Hvar r brdet? Visa hit dina tassar!

Petu rckte fram hnderna. De voro tomma.

-- Nog skall jag lra dig! hotade modren och gick och tittade bak
knuten. Men inte heller der fann hon brdet.

-- Men Ville d? Hvart har han tagit vgen?

Petu pekade med fingret mot vedlidret, och qvinnorna gingo bda dit. De
sgo omkring sig der inne, men upptckte ingenting.

-- Ville! ropade modren.

Intet svar hrdes. Men nu, d gonen hunnit vnja sig vid skymningen,
fingo de sigte p gossen i en vr. Grlande klef modren fver
vedklabbarne fram till honom.

-- Jas, du svarar inte, din kanalje, fast man ropar!

Ville hade munnen full. Han sg lugnt p dem och t. I handen hade han
nnu ett stycke inkrom af frskt brd.

-- Der ha vi det nu! sade Tiina Katri.

Modren tog frn gossen hans byte och slog honom med fingret.

-- Hvarifrn har du ftt det? Var det Petu, som gaf? Grt inte, utan sg
nu snllt, nr mamma frgar. Sg, mitt barn. Var det Petu, som gaf?

-- Petu gaf, hy-yy!

-- Hvart lade Petu resten?

-- Dit, hy-yy!

Han visade med fingret p en kullstjelpt s och brjade grta nnu
vrre, nr han tnkte p brdet, som modren behll i sin hand.

Under sn antrffades brdet. Men endast skalet var qvar; hela inkromet
var bortgrfdt. Tiina Katri kastade en fraktfull blick p det.

-- Lt vara, sade hon; inte blir jag ju fattigare af det der!

Men hon sg nd ond ut, nr hon vnde sig om fr att g.

-- Nog skall jag godtgra fr det hr, s snart som jag bara fr brja
baka, sade Mari efter henne.

-- Nr m den dagen skall komma? mumlade Tiina Katri, i det hon steg
fver vedlidrets trskel ut p grden.

Mari hrde inte riktigt, hvad hon sade, men gissade nd ungefr, hvad
det var. Det syntes nog af Tiina Katris gng och hela stt, att denna ej
var vid godt lynne. Det kndes bittert fr modren. Af Tiina Katri hade
hon mnga gnger ftt hjelp i sin nd. Nu skulle det helt visst vara
slut dermed. Hur skulle hon nu mer ens vga g och begra ngonting.

Hon tog brdskalet under armen, ryckte en qvist frn sopqvasten och grep
Ville vid handen. Gossen gret fortfarande; han var rdd, att han skulle
f smaka af riset.

-- Vill du vara tyst! sade modren och frde honom in.

Petu satt p golfvet vid spisen och lutade sig med ryggen mot vggen.
Han sg genast riset i modrens hand och brjade grta. Han hade gissat
rtt. Modren kom med allvarlig uppsyn rakt fram till honom. Det hjelpte
inte, att han sparkade, vred sig, kastade sig rak lng ned och skrek af
full hals. nnu hade modren s mycket krafter, att hon helt behndigt
vnde honom p magen, lyfte upp kldningsfllen och basade honom p bara
hullet.

-- Go'a mamma, lt vara, lt vara! skyndade sig Hellu att bedja.

Men lilla Anni vaknade pltsligt, och Hellu fick fullt upp att gra. Hon
mste vagga med bda hnderna och sjunga lika hgt, som Petu tjt. Lilla
Anni lugnade sig s smningom fr att hra p de andras rster, d hon
ej lyckades gra sin egen gllande. Men hon somnade ej mer, utan vnde
stndigt p hufvudet, qvidde och sg oroligt omkring sig.

Modren tog henne i sin famn och gaf henne brstet. Riset var i
vggspringan. Modrens blickar fllo frst p det, och flyttade sig sedan
till gossarne, hvilka ter stillsamt sutto vid spisen, och slutligen p
den lilla stackaren p hennes arm. Der stannade de. Tunga tankar trngde
sig in p henne. Hvad skulle blifva desse olyckliges lott i lifvet?
Kanske skulle hon nnu f se dem som fngar och i jern.

Bittra trar flto i strmmar ned och droppade p lilla Anni. Hon knt
ter nfven t Petu och sade:

-- Kom i hg, kom i hg! Om du nnu en gng gr och rr vid ngonting,
som tillhr andra, s slr jag dig frderfvad.

Petu sneglade rdd upp till riset och vnde sedan ansigtet mot modren.
Med stora gon vntade han fr att se, om faran redan i detta nu
hotade, eller om han skulle f blifva i fred tills vidare.

Modren pminte sig brdskalet och stack en stor bit deraf i handen p
Hellu. Sjelf frmdde hon ej ta deraf, men Hellu tuggade och t med
stort vlbehag.

-- Det hr r riktigt godt, mamma, sade hon.

Det hade ocks gtt flere veckor, sedan hon sist hade ftt frskt brd.
De hade en lng tid lefvat p hoptigda brdkanter och kalla potter.
Derfr smakade det nu s godt. Modren gaf henne nnu en bit till och bad
stlla resten i skpet fr fadrens rkning.

I det samma hrdes steg ute i farstun. De trodde, att han redan kom hem.
Drren ppnades, men in steg Heikura, grdens egare. Mari knde, hur
blodet rusade upp i hennes kinder. Hon anade ngot ondt.

-- God morgon! sade Heikura.

-- God morgon! svarade Mari.

-- r inte Holpainen hemma heller?

-- Nej. Men om ni vill sitta ner, s kommer han kanske snart.

Heikura satte sig p en stol vid bordet och rkte sin pipa. Efter en
stund sade han ter:

-- Det kan vara lika s godt, om jag talar med er. Vi skulle nemligen nu
msta komma p det klara med den der hyran. Nu r snart andra mnaden
slut, och jag har nnu inte ftt en penni fr den frra.

-- Det har ni inte. Jag vet nog det, svarade Mari sakta.

-- Ser ni, hvar och en behfver sitt. Och det blir ocks svrare fr er
att betala, ju mer er skuld kas.

-- Om vi helst skulle komma fram till sommarn, suckade Mari.

-- Jag kan inte vnta s lnge, det r en omjlig sak. Om jag inte fr
betaldt fr frra mnaden, mste jag taga i med strnghet. Hr hjelper
ingenting annat.

-- Gode Gud nd! Hvart skola vi stackare taga vgen, med de hr sm
barnen nnu till omkring oss? Ha frbarmande tminstone med dem, goda
husbonde!

Hellu hade lagt bort sin brdbit och fljde uppmrksamt med samtalet.
Man sg p hennes ansigte, att hon fullstndigt frstod, hvad det hade
att betyda. Men gossarne lekte med hvarandra i sin vr och visste ej af
ngot bekymmer.

Heikura drog ngra rkar.

-- Visst r det ledsamt, brjade han ter, men hvad kan man gra till
det? Det r som jag redan sade: hvar och en behfver sitt.

Mari gret.

-- Har Holpainen nnu inte ftt arbete ngonstans?

-- Nej.

-- Besynnerligt! Visst r det nu dliga tider, men alltid borde man
kunna f sig ngon frtjenst, om man blott har litet bestyrsamhet.

-- Den stackars karlen r alldeles bortkommen af bekymmer, och han r,
sant nog, inte heller eljes just fretagsam af naturen.

-- Ja, inte vill jag klandra honom. Jag vet nog, att den fattige har
svrt att lefva fven under bttre tider, dess mer under sdana hr.

-- Om ni skulle vilja taga den der sngen och dynan, som ligger der
under tcket, fr sista mnadens hyra. De borde nd vara vrda tio
mark.

Heikura rkte sin pipa och betraktade sngen.

-- Jag skall fverlgga med min hustru frst. Nog skulle jag hellre
hafva velat f pengar, men som det tycks vara mycket svrt fr er, s
mste man vl nja sig ocks med de der.

Han gick in till sig, men efter en stund kom han tillbaka med en annan
karl fr att fra bort sngen. Mari tmde ut i en vr de usla
sngklderna och den gamla, dliga madrassen. Platsen vid vggen blef
tom; hela rummet frefll dsligt. Der fans inga andra mbel, n en
stol, bordet och vaggan. Gossarne flyttade sig frn spiselvrn till
stllet, der sngen hade sttt; de hade nu ftt en ny och rymligare
lekplats.

Mari drog med qvasten spindelvfvarne frn vggen, samlade skohasorna,
som frvarats under sngen, tillhopa i en vr och hviskade sedan t
Hellu:

-- Vagga nu barnet vl, att det inte vaknar. Jag gr nu och hr efter,
om man inte redan kan brja f arbete frn fruntimmersfreningen.

-- Blir mamma lnge borta?

-- Bara en helt liten stund.

Hellu satte sig p sin frra plats och modren begaf sig ut i staden. Det
blef en sdan tomhet och hjelplshet i rummet, s snart hon hade stngt
drren efter sig. Hellu vaggade med bda hnderna, fr att vaggan skulle
f en jemn rrelse. Och oafvndt sg hon p Annis ansigte, frdig att
genast brja sjunga, om hon det minsta ppnade p gonlocken. Gossarne
voro ngorlunda tysta. Allt tycktes g vl.

Mari hade emellertid hunnit till porten och brjade g nedt gatan. Hon
hade lng vg, ty de bodde lngt borta i utkanten af staden. Frst gick
hon som i smnen. Hon frmdde ej tnka ngot, och hon hade inte mer ens
den minsta gnista af hopp. Man mste nd frska till det sista, det
fattade hon dock nnu nstan instinktmssigt.

Hon gick och gick. Vgen frefll lngre n vanligt. Hennes krafter voro
svaga. Nu frst kom hon att tnka p, att hon borde hafva tit en bit
brd, innan hon gick ut. Hela natten hade hon vakat och barnet hade
dessutom allt emellan sugit det tomma brstet, mera af oro n af hunger.
Derfr var hon ocks nu s kraftls, att hon knapt ville hllas uppe.

Slutligen hann hon nd fram till kamrerns grd. P den ut till gatan
nende stentrappan var det beqvmt att sitta och hvila. Just hr hade
hon frr som ung tjenat i mnga Herrans r. Huru tiderna hade frndrats
sedan dess. D var hon frisk och rask, och frdig till hvad slags arbete
som helst. Hon tog i som en karl och trttnade ej midt i arbetet. Men
annat var det nu. Sorger och bekymmer, de mnga barnsngarna och lifvets
tunga brda hade brutit hennes kropp. Nu skulle hon ej kunna hlla ut
ens hlften mot d. Kamrerskan skulle nog gerna hafva hllit henne qvar
och frskte p allt stt motarbeta hennes gifterml. Och hur vl hon
visste sga p frhand, hur det skulle komma att g. Men ingenting kunde
hjelpa, gifta sig mste hon. Helt skert var det s utsedt t henne. Och
menniskan mste ju vara njd med sin lott, huru hrd den ocks kunde
vara.

Det hrdes rster och steg inifrn. Hon flyttade sig t sidan, fr att
ej vara i vgen. Drren ppnades och ut steg frst en ung frken och
strax efter henne en reslig, vacker herre. Mari knde frken. Det var
Helena, kamrerns yngsta dotter, som hon hade sktt som liten och efter
hvilken hennes Hellu hade ftt sitt namn. Herrn deremot var alldeles
obekant fr henne. De stannade ett gonblick framfr trappan och talade
med hvarandra, men p svenska, s att Mari ej frstod ngot. Helena drog
p sig handskarne och kastade en lng blick t sidan p henne. Hon knde
ej igen henne och helsade ej; vnde sig bort och fortsatte sitt samtal
med den frmmande herrn. Maris lppar drogo sig till ett sorgset
smleende. Hvem skulle frr en gng hafva trott, att lilla Helena p det
sttet skulle g frbi henne. Hur goda vnner de voro d! Hon satt i
hennes famn, hll sin arm kring hennes hals och berttade sagor och
frskrade alltid, att hon ej hll af ngon menniska s mycket, som af
sin egen, kra Mari. Der sg man det nu; hon knde henne inte ens mer.
Men sdan var verldens gng, och hon kunde ej frebr Helena derfr.
Mnga tjenare hade varit i grden, kunde hon komma ihg dem alla! Hur
ntt hon gick der vid herrns sida! M han var hennes fstman, eller
eljes bara en bekant.

-- Gode Gud, vlsigne lilla Helena, suckade Mari fr sig sjelf; en
Herrens engel r hon nnu, som frr d hon var barn...

Hon knde ej mer igen henne; men var det d under? r hade gtt, sedan
hon sist hade sett henne, och helt skert var hon grufligt frndrad.
Hunger och brist lemna nog sina spr i ansigtet.

Hon steg ter upp fr att g vidare. Visst var hon nnu trtt, men hon
kunde ju ej heller stndigt bli sittande der p trappan. Och ftterna
rrde sig ju nd, nr de vl kommo i gng...

I fre vningen af ett gammalt, gulmladt trhus bodde hon, den gamla
vlvilliga enkefrun, alla fattigas vn och tillflykt. Till henne gick
man alltid frst i ndens stund, och sllan tervnde man derifrn utan
trst. tminstone fick man ett godt rd och ett krleksfullt ord, om
ocks ingenting annat. Dit stlde Mari fven nu sina steg, ty fru Hiller
visste vanligtvis bst gra reda fr fruntimmersfreningens tgrder.

Hon var hemma. Bredvid den lilla hllen stod hon och tillagade sin
middag. Rummet var prydligt och rent; en glad frnjsamhet lyste emot en
frn hvarje vr. En kanariefogel qvittrade i sin bur vid fnstret; en
hvitbrokig, fet katt lg och strckte sig i sngen.

Frun sg vnligt p henne, helsade goddag och frgade, hvad det hrdes.
Mari utlade fr henne sitt rende, berttade om alla sina bekymmer och
sin nd. Hon talade om allt, ssom ett barn talar till sin mor eller en
vn till sin vn. Hennes ord kommo frn hjertat och till hjertat gingo
de fven. Frun hrde p henne med deltagande godhet, men frst i nsta
vecka sade hon att arbete skulle lemnas ut. Och det skulle inte frsl
lngt, endast fr en mark i veckan.

-- Nog r ocks det vlkommet, sade Mari; inte skulle jag vl hinna med
mer heller, nu nr Anni r sjuk.

En ofantlig mngd fattiga hade anmlt sig; fruntimmersfreningens
tillgngar voro jemfrelsevis sm. Derfr var det ndvndigt att
uppdraga en grns och gifva arbete endast t dem, hvilka hade det
strsta behofvet af hjelp och hvilka hade de talrikaste familjerna,
flere barn hemma, mannen dd eller sjuk, o. s. v. Distriktsfruntimren
skulle g hem till alla fr att sjelfva underska frhllandena och de
skulle ge en lapp t dem, hvilka frmst borde hjelpas. Frun lofvade tala
godt fr Mari och uppge hennes namn, s att de skulle veta att komma hem
till henne. Nog knde frun hennes belgenhet, men fr ordningens skull
mste man nd flja bestmmelserna.

Hur godt kndes det ej nu i Maris hjerta, d hon gick derifrn! Nr hon
steg ned fr trappan, bad hon andktigt Gud vlsigna alla goda
menniskor, men isynnerhet henne, som bodde der i den enkla vindskammaren
och obemrkt fr verldens gon tillbragte sitt lif i en sjelfuppoffrande
krleks vrf. Hr skulle hon ej f sin ln, men p andra sidan grafven
skulle Gud nog komma ihg henne; det var Mari alldeles viss p.

Hon hade kommit till en hvit hrngrd, der det fans en mjlhandel. Hon
stannade. Hon kom att tnka p Tiina Katris limpa. Om de der i boden
skulle ge t henne mjl p kredit, s skulle hon genast kunna ge igen
den. Skulle hon vga g och frska? Snart skulle hon betala det sedan,
nr hon fick brja frtjena med handarbete. Hon tog mod till sig och
gick in. Hon var litet bekant med frsljerskan, som var stadsbarn och
hette Hanna Pitknen. De hade suttit ett r i samma klass i folkskolan,
kanske skulle hon nu ocks af den orsaken hjelpa henne.

Det var mycket folk i boden och Hanna hade fullt upp att gra. Mari blef
stende p afstnd och vntade. Hanna talade gldtigt med kunderna,
mtte ut, gaf pengar tillbaka och gaf t en och annan en konfekt eller
en sockerbit p kpet. Nr boden slutligen blef tom, fick Mari tillflle
att framstlla sitt rende.

Det var ondigt besvr. Hon fick ett nekande svar.

-- Kra Mari, nog skulle jag gerna ge, men ser du, jag vgar inte, sade
Hanna. Begr af frun, kanske ger hon lof, nog skall jag mta ut sedan
och skrifva upp i boken.

-- Jag knner inte ens riktigt er fru, sade Mari.

-- Hon r en fet, stor menniska.

-- Och skulle man kunna f tala med henne? Bara hon inte tar illa upp?

-- Hvad n! G bara rakt in, till hger frn porten och sedan frsta
drrn.

Mari gick. Hon kom in p grden; sg trappan, uppfr hvilken hon skulle
g, och drrn och fnstren. Hjertat brjade bulta och ftterna ville
inte g framt. Hon stod en stund vid vggen och frskte lugna sig.
Sedan tvingade hon sig att g den vg, som Hanna anvisat henne. Hon
torkade sorgflligt sina ftter p granriset framfr trappan, steg
lngsamt uppfr och gick in. Hon kom i ett slags farstu, med hvit
gngmatta p golfvet. ter mste hon stanna en stund; hon var s rdd,
att hon knapt vgade andas, och darrade som af frossa. Hvarje der
bultade som med tusen hamrar. Hvad skulle hon sga? Det hade hon nnu
inte ens kommit att tnka p. Hon frskte tnka efter, men fick inte
tag i ngon brjan. ngestsvetten trngde fram p hennes panna. In mste
hon g i alla fall, det mtte d aflpa huru som helst.

Farstun hade tv drrar. P vinst och frlust gick hon fram till den
ena, tog i lset och ppnade, mycket sakta och varsamt. Hon kom in i ett
rum, der det fans ett piano, ett bord vid fnstret och stolar. P
msesidor om drren hngde fverplagg p vggarne. Hon hvarken hrde
eller sg ngon menniska. De frmmande sakerna omkring henne gjorde
henne rdd, de liksom hotade henne och det kndes, som om hela rummet
med strnghet hade bedt henne g bort. Hon mnade ocks redan draga sig
tillbaka, men mrkte i det samma i andra ndan af rummet en drr, som
stod p glnt. Hon hostade...

Mjuka steg hrdes; p trskeln visade sig en svartkldd fru, stor och
fet. Det var helt skert hon. Mari brjade. Hon visste inte riktigt,
hvad hon sade, men frun tycktes nd frst hennes afsigt, eftersom hon
kom nrmare och brjade betrakta henne med granskande blickar frn
hjessan till hlen. Mari frskte nnu framstamma, att hon nog skulle
betala och att frun ingalunda behfde tvifla derp. Men hon hade en
mycket sndrig kofta, och fruns gon tycktes upptcka alla hlen. Och af
dem kunde frun hafva ftt en annan fvertygelse om betalningen, ty
hennes ansigte mulnade. Med fast, afgrande rst sade hon:

-- Jag kan inte ge. Fr nrvarande vill hvarannan menniska kpa p
skuld, varorna spridas rundt kring verlden och inga pengar komma in, med
hvilka jag skall betala dem. P det sttet rkar man sjelf i
frlgenhet.

-- Nog skulle jag alldeles skert betala frun. Inte skulle jag vl
kommit och begrt ens, om jag inte hade varit sker derp.

-- Kanske nog att ni skulle gra det. Men jag knner er inte och jag har
s ofta blifvit bedragen, att jag smningom lrt mig att tvifla.
Dessutom -- frun rtade upp sig och tog ett par steg tillbaka mot drren
liksom till tecken, att hon ville gra slut p samtalet -- dessutom ger
jag inte gerna t ngon p skuld en s kurant vara, som mjlet r. Nr
vinsten r ytterst liten, s lnar det sig inte att slja annat n mot
kontanta pengar.

Mari bad om frltelse, att hon kommit och besvrat, sade adj och gick
bort. Ryggen var mycket mera bjd n vanligt, d hon gick ned fr
trappan. Hvarfr skulle hon alls frska? Hon borde ha kunnat gissa, att
det skulle g p det viset. Det var bara att ondigt frlora sin tid;
Anni gret kanske redan der hemma.

Hon brjade g med riktigt hastiga steg. Men i porten mtte hon en mager
och elndig qvinna, som bar tvenne barn p armen, under det tvenne andra
sprungo bredvid henne. Barnen, som hon hade i famnen, kinkade och vredo
sig; de stackrarne hade illa och svrt att vara. Mari tyckte det var
synd med den stackars qvinnan, hvilken tydligen anstrngde sina sista
krafter.

-- Hur orkar ni bra de bda barnen, r det inte alltfr besvrligt?
frgade hon.

-- Hvad skall man gra, d man mste. Inte hjelper hr ngonting, fast
man skulle digna p flcken, svarade qvinnan.

-- Lt det strre barnet g. Det tycks ju vara en rask gosse.

-- Den stackarn r felaktig, s att han inte kan g bara helt litet i
sender.

-- hh, n s kom hit d, s skall jag bra. Hvart mnar ni er?

-- Dit till biskopens mnar jag g. De sgas vara s goda mot de
fattige.

-- Jag skall flja er dit. Det blir visst litet krok, och jag borde
ocks redan g hem, men jag skall komma i alla fall. Vi skola frska g
litet fortare.

-- Tack s mycket. Det kns riktigt ltt nu.

-- Hvarifrn r ni hemma?

-- Frn Karttula socken.

-- Lefver er man?

-- Jo; men hans fot har varit sjuk i fem r. Och inte lr den mer bli
bra, som den redan r alldeles skrumpen och frtorkad nda till knet.

Qvinnan fick trar i gonen. Hon torkade ansigtet med halsdukssnibben.

-- Fr ni inte hjelp af kommunen?

-- Tv kappar spanml ge de i veckan t min man till brdfda, men
ingenting t mig eller barnen. Du r ung, du m arbeta, sga de. Men Gud
vlsigne, nr man inte fr arbete, fast man skulle be p sina knn. Inte
har jag i frtid vandrat ut p tiggeri; jag frskte hellre lida och
blifva p ett stlle, i vr ria der i skogen. Och jag lade mig och
barnen alla qvllar att sofva med en stndig hunger. Men nr dden redan
var nra att komma, s mste man slutligen lemna sitt bo.

Barnet p hennes arm blef oroligt. Qvinnan stannade, lt det f brstet
i mun och vandrade sedan ter framt i Maris sllskap. De strre barnen,
en gosse och en flicka, bda kldda i ytterst trasiga klder, hade
sprungit ett stycke frut. Qvinnan rkade i ngest och ropade t dem att
vnta. Frst nr hon hunnit fast dem, lugnade hon sig ter. Hon bannade
och varnade dem likvl.

-- Underbart, att ni inte skall lyda. Hvad skall jag gra, om ni g
vilse eller bli fverkrda. Stanna nu nra mig. Hll fast i min kjol,
Sere!

Sedan fortsatte hon att tala till Mari.

-- Ocks jag har sett bttre dagar. Jag har inte alltid varit i sdant
hr elnde. Frr, nr min man fick tre och till och med fyra mark om
dagen, s dugde det ta och skaffa sig klder. Men af dem ha nu de sista
trasorna blifvit slda och frvandlade till fda under sista vintern.
Hvad det m ha varit fr en fru der vid stranden, som gaf det hr tcket
kring barnet. Det fins nnu ocks goda menniskor hr i verlden. Gud
gifve dem blott krafter att samla mera, s att de ha att ge ocks t
andra, och inte t mig allena.

-- Blef er man ensam der i rian?

-- Alldeles ensam; det r just det, som mest bekymrar mig. Men vi hade
intet annat rd. Frn benet rinner sdant vatten, att det luktar som
gift; hvem skulle d taga honom i sitt hus. Jag frskte be n den ena,
n den andra dit till kamrat t honom, men jag fick inte ngon.

-- Hr r det nu, som biskopen bor.

Mari stlde gossen ned p marken.

-- Du orkar vl redan g in p grden, sade hon.

-- Tusen tack fr ert besvr. Jag kom inte ens att frga efter ert namn.

-- Holpainen heter jag.

-- Jas, Holpainen. Ja, tack nnu en gng.

-- Frtjenar inte.

De skildes. Mari gick nu hastigt hemt. Ju nrmare hon kom, dess mer
beklmdt blef hennes brst. Skulle hon frm ter igen g och se allt
detta -- elnde, sjukdom, nakenhet och brist. Det var som om ngon makt
skulle drifvit henne att hellre fly lngt bort. Men de stackars barnen!
Hvad skulle frest dem? Hellu sktte der troget om Anni; hon skulle ju
vara ett riktigt vilddjur, om hon hade hjerta att lemna dem. Mari
fortsatte sin vg nda fram, och knde ej ens mer sin hunger och
trtthet.

Redan p afstnd sg hon Petu st i porten och vnta p henne och hon
anade deraf, att allt nu ej var, som det borde. Gossen darrade af kld i
sin tunna kldning. Han var barhufvad och med nakna ben; p ftterna
hade han ett par gamla kngor. Mari frskte skynda och vinkade med
handen t Petu att g in; men gossen stod qvar.

-- Anni dr! ropade han.

-- Gud vlsigne!

Modren ryckte gossen med sig och sprang in. Der greto bda, Hellu och
Anni, Hellu derfr, att hon inte fick Anni att sluta upp att grta.
Lnge hade det stackars barnet redan skrikit, det hrdes p rsten, som
nu endast var ett sakta hvsande. Modren tog henne i sin famn. Hon var
igen feberhet, som om natten; munnen riktigt brnde brstet. Men hon
hade grtit sig trtt och gonen slto sig genast. Hon lade barnet frn
sin famn ner i vaggan, bad Hellu ter vagga och gick att ska t sig en
bit mat frn bordsskpet. Der fans ingenting annat n ngra kalla
potter och Tiina Katris brdskal. Hon frskte nu nd taga en bit
deraf, ty hon knde en sdan underlig plga under hjertat. Men, hvad som
m hafva varit orsaken, hon fick ej brdet ner genom strupen, inte ens
fastn hon drack vatten p. Och nr hon tvingade sig att svlja, ville
det komma tillbaka. I det samma brjade rummet gunga fr hennes gon och
det lade sig som en skymning fver dem. Det kom skert af vakandet; hon
mste f hvila sig. Hon gick vacklande till de frn sngen i en vr
hoplagda sngklderna, p hvilka hon strckte ut sig, och bad barnen
vara stilla, att hon skulle f sofva litet. Nr hon lade sig ned och
slt sina gon, hade hon en knsla, som om hon sjunkit djupt ner i
jorden. Den som nd blott skulle slippa bort frn verldens mdor till
ro och hvila, tnkte hon. Men mer frmdde hon ej tnka, ty hon fll i
ett underbart tillstnd; hon sof ej och hon vakade ej; hon var ej
svimnad och ej redig, tnkte ingenting och knde ingenting; men
egendomliga syner trdde fram fr henne. Och fastn hon frskte
frdrifva dem -- ty hon frstod nd dunkelt, att de voro endast
galenskaper -- frsvunno de ej, utan kades blott och brjade pina
henne. Jemte allt detta hrde hon liksom p afstnd Hellus rst, och den
visste hon vara verklig, hon visste, att Hellu sjng fr Anni.

I denna form kommo orden till hennes ron:

      Kom, kre Jesus, hit,
      Tag oss frn jorden bort.
      Kom, kre Jesus, hit,
      Tag alla till din himmel!

Sngen aflgsnade sig allt mer. Endast helt svagt ljd rsten nnu; hon
urskiljde inte ens orden. Slutligen blef allt tyst. fven synerna
frsvunno, hon frsjnk i ro och hvila....

Hellu vaggade, och tystade allt emellan gossarne, hvilka ville bullra
alltfr mycket. Inte derfr, att det skulle strt modren; hon sof s
tungt, att huset helt visst skulle kunnat ramla, innan hon skulle
vaknat.

Ungefr en half timme hade helt skert frlidit, d drren ppnades och
tvenne fruar trdde in.

-- Mamma, mamma! ropade Hellu.

Men modren vaknade ej. Hon lemnade vaggan och gick att knycka i modren.

-- Mamma, hr r fruar. Stig upp!

Hon skakade om modren s lnge, att hon fick denna att lyfta p
hufvudet.

-- Hr r fruar, mamma, hr r fruar.

Slutligen syntes hon uppfatta det. Hon gnuggade sig i gonen, torkade
sin panna, vlsignade och frskte stta sig upp. Sedan kom hon
pltsligt att tnka, att de skert voro distriktsinspektriser. Och nu
sgo de henne sofva midt p dagen. De kunde tro henne vara lat och inte
ge t henne ngot arbete. Och kaffepannan, som nnu var framme. Hvad
skulle de tnka om den? Att hr inte alls var ngon brist, eftersom man
hade rd att dricka kaffe.

Likt blixtar korsade sig dessa tankar i Maris inre. Och hon blef s
frskrckt, att hon brjade tala frvirradt, skrmde deraf upp sig nyo
och blandade yttermera bort sig.

-- Jag lade mig litet att hvila dit, under tiden min man gick efter
droppar, eller den der lappen, inte lg jag der lnge, men mitt hufvud
var s rysligt sjukt, och inte ha vi haft kaffe, bara cikoria lades
ocks i dag i pannan...

Hon hade i sin frvirring endast frvrrat saken ju mer hon talade. Hon
mrkte det slutligen sjelf och kunde sedan ingenting annat n brista ut
i grt. fven fr Hellu brjade trarne droppa lngs kinderna. De kommo
alltid af sig sjelfva, s snart hon bara sg, att modren var bedrfvad.

Fruarna hrde p Mari, sgo sig omkring i rummet och fste slutligen
sina blickar p barnen. Men Mari knde sig olycklig. Hon tnkte att de
nnu till rga p allt skulle tro, att hon var drucken. Och hon frskte
ter, om hon inte skulle kunna uttrycka sig redigare.

-- S hr ser det ut i den fattiges hem. Det r inte gldjefullt fr
ngon; sjukdom och svlt, det r hvad alla f hlla tillgodo med, nda
frn minsta barnet. Till och med den der ldsta flickan har re'n ftt
prfva lifvets hrdhet, s att det nog hinner till fr henne. Frn
spdaste barndomen ingenting annat n sjukdom. Nr den ena komman var
fver, kom den andra. Men nd orkar hon lefva. Mnget blomstrande barn
omkring henne har gtt i grafven; men hon slipper inte bort, fast hon r
svagast af dem alla. Lt tminstone bli att grta, din stackare, eller
mistar du den lilla syn, du har qvar.

I fruarnas ansigten syntes en knsla af medlidande. Den ena af dem
klappade Hellu p hufvudet och tog frn sin ficka en kopparslant, som
hon lade i barnets hand.

Petu och Ville hade hittills oafbrutet betraktat de frmmande. Ville
stod alldeles invid dem. Gossens gon voro vidppna, hnderna instuckna
i byxfickorna och minen allvarsam. Petu gick och puffade honom bak. Men
Ville ltsade om ingenting, utan stod der rak och glodde och vnde inte
ens p hufvudet. Petu puffade n en gng. Inte se'n heller. nnu fr
tredje gngen och s hrdt, att gossen for ngra steg framt och hll p
att stupa p fruarnas kldningsfllar. Han brjade tjuta och rusade p
Petu. Denne sprang undan, s att kldningen fladdrade. Modren tystade
dem och tog fatt i Ville. Petu brjade retas:

-- h! si' du! h!

Och till slut rckte han tungan lngt ut.

-- Hvad heter du, min flicka? frgade den ena frun.

-- Int' ' ja' flicka, fast ja' har kldning.

Frun skrattade.

-- Du har vl nd ngot namn?

-- Petu.

-- Jas, du heter Petu. N, jag skall i morgon hemta t dig byxor.

Se, det tyckte Petu om! Munnen drog sig till ett bredt leende; han ilade
genast till modren och gmde sitt ansigte i hennes kjolar.

Fruarna gfvo t Mari en lapp, med hvilken hon skulle f arbete. Tv
gnger i veckan skulle det ges, mndag och torsdag, fr femti penni i
gngen. Mari tackade dem ur hjertats djup och fljde dem ut i farstun.
Nr hon kom tillbaka, frargade hon sig nnu fver kaffepannan, och
stlde hon den nu undan. fven stdade hon fr andra gngen rummet och
bannade p samma gng barnen, som hade skrpat s mycket under det hon
var borta. Inte skulle det eljes gjort ngot, men d fruarna rkade
komma midt upp i oordningen. Och sedan tvttade hon gossarnes ansigten.

-- Sdana stora lunsar och kunna nnu inte ens s mycket, som att hlla
sig sjelfva rena, utan mamma mste hinna med allt!

S bannade hon, under det hon stkade i rummet. Och hon kunde nog tnka
sig, hvad fruarna sade t hvarandra, nr de gingo derifrn.

-- Nog var der dligt, men de stackrarna ha ocks sjelfva skuld dertill.
De kunde tminstone tvtta sina barn och hlla snyggt omkring sig.
Vattnet kostar nd ingenting.

S hade hon, d hon tjenade hos kamrerns, ofta hrt dem sga. Och hur
kunde de frst annat, d de aldrig sjelfva hade frskt, hur de fattige
hafva det. Och de visste inte, hur liten frmga att arbeta den har,
hvars sinne nedtrycks af ett stndigt bekymmer och frn hvilken hungern
tar de sista krafterna bort.

Deraf kom hon ihg, att de hade nstan alls ingen mat hemma fr denna
dag. Hellu mste bege sig ut med sin pse.

-- Men drj inte lnge, varnade hon, och stanna inte i kken, utan kom
bort, om de inte gerna vilja ge. Knyt den der ullduken kring ditt
hufvud, att dina ron hllas varma.

Sjelf satte sig Mari att vagga. Hon knde sig mycket trtt nnu och Petu
satt vl der sysslols, men han frstod aldrig vara aktsam, utan fick
alltid barnet att vakna. Hon frskte derfr hellre hlla sig vaken, n
lemna vaggningen t honom.

Hon satt p en pall; ena handen hll hon p vaggkanten, mot den andra
lutade hon sin kind, under det hon stdde armbgen mot knet. Hon knde
en s besynnerlig tyngd, gonen ville med vld sluta sig och hufvudet
nickade, s att det allt emellan gled bort frn handen. D stannade
ocks vaggan, och genast brjade barnet vnda p hufvudet. Men d spratt
Mari upp och satte ter vaggan i gng, till dess Anni nyo fll i smn.

Det blef emellertid i lngden mdosamt fr henne att sitta. Ryggen och
sidorna vrkte och hon ville inte p ngot stt kunna hlla sig vaken.

-- Petu, kom och vagga, att jag fr lgga mig litet. Der skall du f
bulla, men lt inte barnet vakna. Ville, kom bredvid mig, s hlls du
stilla s lnge.

Hon somnade genast som hon lade sig ned p klderna och vaknade ej,
fastn Ville trycke sitt finger mot hennes kind och hviskade:

-- Mamma, hoj, mamma! Inte vill jag sofva.

Men Anni brjade pltsligt skrika af full hals. D spratt Mari strax upp
ur sin smn.

-- Gud vlsigne, hvad kom nu t henne?

Hon gnuggade sina gon och strk med bda hnderna hret ur pannan. Anni
skrek, Petu vaggade och sjng.

-- Gr du ngot t henne?

-- Nej.

Mari fick henne inte att tystna. fven Tiina Katri hrde skriket in till
sig och kom fr att hra, hvad som stod p.

-- Det hller ju p att d, sade hon och tog barnet frn Mari.

Hon gungade det p sina armar, knapprade p fnstret och vyssade. Allt
frgfves.

-- Har du bjudit brstet?

-- Hon tar inte.

-- Koponens hustru r der p min sida. Bed henne komma hit, kanske
skulle hon veta ngot rd.

-- Det r frbi med oss. Och som inte heller den der Holpainen kommer
hem, klagade Mari, i det hon gick.

Ocks Petu frskte lugna Anni. Han hoppade framfr henne, skrattade,
hvisslade, slog tv trstycken mot hvarandra och grimaserade efter bsta
frmga.

-- Var stilla, inte bryr hon sig nd om det der, sade Tiina Katri.

Koponens Lopo rdde att gifva barnet fyra eller fem droppar
Hoffmansdroppar och sedan gunga det i ett tcke; p detta stt hade hon
ftt sin gosse att lugna sig. Tiina Katri hade Hoffmansdroppar hemma,
hon gick efter flaskan och de hlde den angifna dosen i barnets mun.
Dropparne gingo i ortt strupe och barnet var nra att storkna deraf.
Genom att gunga henne i ett tcke fingo de henne med knapp nd att
qvickna vid.

-- Hvart har er sng tagit vgen? frgade Tiina Katri, som redan flere
gnger riktat sina gon p den tomma platsen.

-- Vrden tog den fr hyran.

-- --h!

Tiina Katri sade ingenting vidare. Men hon ngrade sig fver, att hon p
morgonen hade gjort s mycket vsen fr den der bullen. Inte hade hon ju
blifvit fattigare fr det. Och var det under, om barnen stackare togo;
de voro helt visst hungriga. Nu syntes ju inte heller den minsta
anordning fr middagen, d hon deremot hade en god soppa p elden. Hon
beslt att hemta en liten skl deraf t gossarne, om det bara p ngot
stt frslog dertill, och hvarfr skulle det inte frsl; hon kunde
sjelf ta litet mindre.

-- Nog r det der fattigmanslifvet, utbrt Lopo, nog r det det sista.
Vr gubbe fr inte heller mer ngon smn i gonen om natten, utan vakar
och funderar p, hvad han skall ta sig till. Om man helst skulle komma
till sommarn, kanske skulle det se'n igen g p ngot stt.

-- Ja, det r visst och sant. Men nr man ofta inte vet, hur man skall
komma fver morgondagen, sade Mari, som satt i vaggan med barnet p
armen. Och den der bestndiga sorgen och bekymret vill s frsla
sinnet. P mnga ntter har jag inte heller ftt sofva fr den hr
stackarn.

-- Gud vet nog sjelf bst, hvad han gr, sade Tiina Katri, men nog ger
han ofta en menniska anledning att grubbla fver, hur underligt det gr
till hr i verlden. Den ena har fullt upp, den andra dignar af brist.
Jag kan inte frst, hvarfr den kre skaparn har inrttat det s.

-- Mngt och mycket blir nog oklart fr oss hr i lifvet, suckade Mari,
mer liksom i sina tankar, ty hon betraktade lilla Anni, som sakta
klagade i smnen.

-- Hon har plgor, stackarn, fortsatte hon. M det vara stygn?

-- Hvem kan veta, hvad som felar s der sm barn, som inte kunna tala,
sade Lopo. Men bra sjuk ser hon ut i ansigtet.

-- Der tycks Holpainen komma just nu, sade Mari, nr hon hrde att ngon
stampade sina ftter i farstun.

Det var han och Heiskanen, Tiina Katris man.

-- Du drjde lnge, sade Mari. Fick du helst lapp?

Holpainen gaf t henne en hvit, hopvikt pappersbit. Mari ppnade den och
sg p det skrifna. D hon emellertid inte fick reda p, hvad der stod,
gaf hon lappen tillbaka t Holpainen.

-- Stick den i vggspringan s lnge, sade hon.

Tiina Katri och Lopo stlde fram stolar t mnnen; sjelfva satte de sig
p sngklderna i knuten.

-- Nu skall jernvgsarbetet brja, sade Heiskanen, i det han tog upp
frn fickan pipa och tobakspung. Stoppa i ocks du, Holpainen.

-- Jas, skall det brja redan. D kan man ter komma att lefva upp, Gud
vare lof, sade Lopo.

-- Blif inte s glad derfver, innan ni hr, hur stor ln de betala,
sade Holpainen.

-- N?

-- Endast ttio penni.

-- Store Gud, hvad tnka de p. ttio penni, det frslr ju inte ens
till brd. Med hvad skall man sedan betala hyran och kpa ved och
skodon; vid sdant arbete ntas de ju mer n vanligt.

-- Ja, och mera mat behfs det ocks till det. Nr man inte har arbete,
ter man hlften mindre, sade Tiina Katri.

-- De der herrarne bry sig inte om de fattiga mer n om hundar, och
knapt s mycket ens, sade Lopo. Skulle de helst med ens taga lifvet, men
d de lngsamt pina en s, att lifvet r mycket vrre, n dden.

Heiskanen blste en lng rk ur munnen.

-- Hvarifrn skulle staten eljes f pengar till tjenstemnnens lner och
annat. Med den fattiges svett och mda betalas de ju i alla fall, sade
han.

-- Det r visst och sant, ingalunda med ngot annat, fortsatte Lopo. Och
inte frga herrarne efter, om mngen ocks stter lifvet till. De veta,
att det nog nd blir trlar qvar fr dem, eftersom det fins mycket
fattigt folk i landet. Men jag lt dem ocks hra af det, nr jag sist
var och betalade mantalspengar. Jag frgade: vill ni nsta r taga
kragen frn kldningen, eller kanske skoningen? Eller tror ni, att ni
kan f en pennislant, nr ni nu tar det allra sista? Det tog mig s i
hjertat, d jag mste slja min enda goda kldning fr den
mantalspenningens skull.

-- Din man var d vid Uleborgs jernvgsbyggnad?

-- Ja, och alla barnen voro hos mig hela tiden. Han hotar ocks nu att
bege sig bort, d han inte kan se barnen svlta.

-- mna de inte ens framdeles hja dagspenningen? frgade Mari.

-- Knapt nog, svarade Heiskanen. Hvad tvingar dem att hja; de f nog
arbetsfolk fr ttio penni denna tid. Och jag fruktar, att vi endast f
skada af hela jernvgen, fast den ltsas vara till hjelp. Hit kommer
se'n att strmma arbetsfolk frn alla hll och lnerna hlla sig under
sommaren lika lga, som nu. Hur skulle enskilda personer betala dess mer
n staten.

-- Hvad tycks om det, att det sgs, att jordegarene varit och talat med
ingenirerna, att de ingalunda skola ge t arbetsfolket hga lner,
visste Holpainen bertta.

-- Jesus hjelpe! ropade Lopo, de hlla alla tillhopa mot oss. Men lt
dem g p, det blir nog ocks en gng deras tur, om inte i det hr
lifvet, s i det kommande. Lt dem hllas, hmnden kommer nog en gng.

-- Nog kommer det att finnas fverfld p fattigt folk i socknarne, om
man inte ens i sommar kan f frtjena mer n ttio penni, sade Tiina
Katri. Mngen har fem, sex barn, se'n kommer hyran och de under vintern
gjorda skulderna, hvilka mste betalas. Och nr man sedan blifvit s
utblottad p klder och annat, att mngen inte har mer n himmelens
foglar. Jag frstr verkligen inte, p hvad stt man skall kunna lefva
nsta vinter.

-- Det r bst att brja stjla, s att man fr komma i fngelse, eller
ocks stlla s till, att man kommer p lasarettet, d tar nog kronan
vrd om en, menade Lopo.

-- Gud vlsigne, s ni talar! sade Mari, i det hon vyssade barnet, som
ter brjat skrika.

-- Ja, det fins ju ingen annan mjlighet. Eller r det bttre att g och
hnga sig?

-- Hellre lider man och hller ut, till dess dden kommer.

Mari vnde barnet p magen och bultade det sakta i ryggen. Det tycktes
f litet lindring deraf, men lindan var baktill alldeles vt.

-- Kra menniska, lt det f torrt p sig, sade Tiina Katri.

-- Hvarifrn skall jag taga det, nr det inte fins. I natt smutsade hon
ner allt, och jag har nnu inte hunnit tvtta. Petu, hemta hit det der
tcket. N, nu fryser det tminstone inte.

Hon lindade Anni in i tcket och lt det ligga p magen p hennes
armar.

-- Det har visst knip, eftersom det fr bttre ro s der p magen, sade
hon.

Heiskanen knackade ur pipan och stoppade den tillbaka i fickan.

-- Skola vi inte g nu? sade han till sin hustru.

-- Jo. Men milde fader, som jag alldeles glmt bort soppan, som str p
elden.

-- Hvad skola vi ta? frgade Holpainen, nr de andra hade gtt.

-- Det fins inte en brdsmula hemma. Hellu gick just nu ut med psen. Vi
skola vnta litet, skert har hon vl ngot med sig, nr hon kommer hem.

Holpainen skrapade sig i hufvudet och kastade sig p rygg p
sngklderna.

-- Du frgar inte ens, hvart sngen tagit vgen.

-- Jag hrde det re'n af vrden.

-- Om han se'n skulle vnta p den hr mnadens hyra, s att han inte
kr oss p backen. Tyst, Ville, Anni sofver.

-- Mamma, ge mig brd!

-- Hvarifrn skall jag taga det; vnta till dess Hellu kommer. Petu, g
ut i porten och se t, om hon inte hrs af re'n.

Petu gick, men kom snart tillbaka och sade, att hon inte syntes nnu.

Ville brjade ter klta.

-- Jag r hungrig, mamma. Mamma, jag r hungrig.

-- G ut p grden p en stund med Petu. Sk t er vackra spnor frn
lidret, s att ni f leka, bygga hus och annat sdant. G nu, s ' ni
snlla.

-- Nej, jag vill inte.

Ville mnade brja skrika, men fadren rt t honom, och d blef han
gonblickligen tyst.

Efter en stund kom ocks Hellu hem, och brdbitar funnos i psen
tillrckligt fr den dagen. Nstan i samma gonblick visade sig Tiina
Katri i drren med ett fat ngande potatissoppa.

-- Jag hemtar litet ocks t er, d det blef fver, sade hon.

-- Herre Gud, Holpainen, stig upp och t. Mnga tusen tack, Tiina Katri,
alltid r du god mot oss. Gud i himlen belne dig. Nu duger det fr er,
gossar, men st inte der s bredt, utan lt ocks Hellu f plats.

Holpainen satt vid bordet; gossarne stlde sig s nra som mjligt och
angrepo soppan med glupska blickar. Hellu stod ett stycke ifrn och
strckte fram sin sked.

-- G du ocks och t; jag skall vagga under tiden, sade Tiina Katri t
Mari.

Bakom gossarne tog Mari ngra skedblad. Det smakade godt, potterna voro
s mjliga, att de fllo snder. Hon kunde inte pminna sig den tid, d
hon sist tit en dylik soppa. Men hon nndes inte taga just mycket
deraf, fr att de andra skulle f tillrckligt, isynnerhet gossarne
stackrarne, som to s glupskt. Hon slickade sin sked p bda sidor
alldeles ren och lade sedan bort den.

-- t du s litet? sade Tiina Katri, d Mari tervnde till vaggan.

-- Jag har inte synnerlig matlust i dag.

Detta var ocks till en del sant, ty fastn hon nyss hade knt en
gnagande hunger och fastn soppan nog smakade sknt, frsvann likvl
matlusten vid tanken p, att soppan nd inte kunde frsl att mtta dem
alla.

P eftermiddagen sof Anni ngorlunda lugnt. Mari kunde g till doktorn
och till apoteket, och med droppflaskan i hand tervnde hon sedan litet
lugnare till sinnes hem. Hon hoppades att barnet genom dropparne skulle
f bttre smn till natten. Tiina Katri gaf t dem en liten blecklampa,
s att de inte skulle behfva vara i mrkret. Oljan skulle vl inte
rcka till fr hela natten, om lilla Anni rkade vara smnls, men nd
ngra timmar.

Det torde varit omkring tta eller nio tiden, hon visste det inte s
precis, d de inte hade ngon klocka. Modren hll p att bdda, t
barnen p deras frra stlle, och t dem sjelfva i knuten, der
sngklderna lgo. Hellu vaggade barnet och Ville hade somnat p nsan
vid spisen. Modren kldde byxorna af honom och lyfte honom p bdden
bredvid Petu. Sedan lt hon fven Hellu g och lgga sig och flyttade
vaggan bredvid sin egen bdd. Holpainen lg redan t vggen till med
ryggen i bge; af honom syntes endast de breda skuldrorna och den
brunaktiga luggen i nacken.

Mari stlde lampan och tndstickorna p golfvet bredvid sig, slckte
elden och vlsignade sig. Hon hll frn ena meden vaggan i rrelse,
under det hon lg p rygg med andra armen fver pannan och blickade mot
fnstret, frn hvilket en svag dager skymtade. Snart somnade de andra;
hon hrde det p deras jemna andedrgt. Det var tyst och mrkt omkring
henne; endast tankarna brusade och tumlade i hennes hjerna. Det stod
ter fr henne, det der, att gossarne stulo brd i morgse. P det sttet
hade de ocks skert brjat som sm, de der, som nu sutto i fngelse.
Barn hade ocks de en gng varit och deras mdrar hade ammat och vrdat
dem till ett olyckligt lif, till sorg fr sig sjelfva och andra. Om
ocks hennes gossar en gng skulle komma dit i jernen. Herre Gud!

Hon sg framfr sig det gulmlade stenfngelset och fre vningens med
jerngaller frsedda fnster, hvilka syntes till landsvgen fver
ringmuren. Och bakom ett af dem knde hon igen -- gode Gud, var det ett
frebud eller hvad kunde det vara -- men Petus ansigte sg hon der
tydligt, Petus ansigte som fullvuxet, grblekt och dystert -- men Petus
ansigte! Var det vl ett frebud? Gud vlsigne!

Hon lste "Fader vr" och "Herrens vlsignelse", men sklfde likvl frn
hufvud till fot. Hon kom inte ens ihg ngon psalm utantill, fastn hon
nog frut kunnat sdana. Men "jag fattig, syndig menniska", det fick hon
ngorlunda sammanhang i, och knppande hnderna hrdt tillsamman, hjde
hon dem mot fnstret och lste syndabeknnelsen frn brjan till slut.
Hon knde att hon var s ovrdig och usel, som en mask, utan den minsta
egen kraft eller ngon som helst frtjenst, och att hon, med barn och
allt, ohjelpligt skulle vara hemfallen t frderf och frtappelse, om
inte Herren af nd ville frlsa dem.

Lilla Anni vred sig i vaggan. Mari slutade att bedja och brjade ter
vagga. Nr barnet d tystnade, slt ocks hon sina gon och fresatte
sig att somna. Hvad vann hon dermed, att hon plgade sig sjelf med
bekymmer; bttre att lemna allt i Herrans hand. Holpainen var
frstndigare, d han lg der och sof tungt vid hennes sida! De hade ju
den gemensamma brdan att bra; kunde den ena bra den lugnt, hvarfr
kunde d inte den andra ocks gra det? Och till hvad gagnade ett sdant
fverdrifvet grubblande? Det tillkom menniskan att vara njd med sin
lott och med dmjukt sinne taga emot allt af sin himmelske faders hand.

Men just deri lg det. Hon knotade nd alltid i sitt hjerta och ville
aldrig lra sig att tacka Gud fr de onda dagarne. Kanske Gud just
derfr hade sndt t henne all denna fattigdom och detta elnde, och
kanske fingo ocks hennes barn lida fr hennes skull. Hellu stackare,
det var ju tydligt, hvilket de som vntade henne, svag och sjuklig som
hon var. Och till rga p allt skulle hon skert innan kort komma att
bli blind. Aldrig skulle hon bli en sdan menniska, att hon skulle kunna
fda sig med arbete. Fattighuset vntade Hellu stackare, der skulle hon
f slpa fram sitt lif under hrdhjertade menniskors hugg och slag. Den
stackarn, som hade en s vek natur, skulle inte ens lra att frsvara
sig, nog skulle verlden f frtrampa och misshandla henne efter eget
behag.

Under det hon tnkte detta, rrde Mari ifrigare vaggan och gonen
stirrade ter vidppna mot fnstret, genom hvilket nu en bit af den
stjernklara himlen lyste.

Elaka blott voro menniskorna mot den fattiga och svaga, fven nr de
ltsade hjelpa. Bttre vore, om de toge lifvet af dem genast och inte
plgade dem i deras brist och olycka. Men ingen tog den fattiges parti,
alla voro de genast frdiga att lgga brda p brda. Detta knde hon s
lifligt, hvar gng hon tnkte p sina barns framtid. Hrdhet skulle de
mer n tillrckligt f rna i verlden; de hade inte att vnta sig ngra
gldjedagar. Och lilla Anni der i vaggan, hvem kunde p frhand gissa
hennes de. Kanske skulle hon bli vacker, riktigt en Herrans engel var
hon tminstone nu med sina bla gon och hvita lockar. Men kanske det
just skulle bli hennes strsta fara. En vacker och fattig flicka rkar
ltt p dliga vgar. Mnnen skulle frleda henne, och nr de en gng
finge henne att falla, s skulle de behandla henne som en skurtrasa.
Dligt var i sanning en sdan olycklig qvinnas lif; knapt ngon sg p
henne utan att spotta. D skulle Hellu nd vara lyckligare i sin
vrdanstalt och nstan ocks Petu... Herre Gud, hade de inte i sjelfva
verket begtt en stor synd, d de skaffat barn till ett sdant hr lif.
Bttre skulle det varit fr de stackrarne, om de alls inte blifvit
fdda, n att de kommit hit att prfva verldens sorger. Den som inte r
fdd, knner inga qval och erfar ingen hunger.

Mari tryckte ter andra handen mot hufvudet. Tankarna hade blifvit s
tunga, att de stelnade derinne liksom till en klump. Hon knde ingen
plga, men en underlig tryckning i hjernan och p samma gng en
frfrlig oro. Ingen klar tanke uppstod mer hos henne, hon frmdde inte
tnka, fast hon nog hade velat. Hon frskte bedja.

-- Frskjut mig inte, kre fader, frbarma dig, kom till min hjelp...

Men det kndes, som om Gud frskt henne frn sitt ansigte och kastade
henne ned i mrkret...

Sedan brjade ngon ond ande anfkta henne. Den kom liksom bakifrn och
hotade henne. Hvad ville den?

-- Lilla Anni?... att g och qvfva henne ... och strypa henne vid
halsen ... de andra ... och sedan sjelf ... hoppa i en vak...

-- Herre Kriste, hjelp mig ... bevara mitt frstnd...

Hon tyckte sig falla ned vid korsets fot och der ropade hon Herren till
sin hjelp. Men de onda andarne kommo i allt strre antal omkring henne,
de refvo och sleto och rdbrkade henne, och hon klmde bda armarna
kring korset och skrek...




II.


Mari, hr du! Hur r det med dig? Hvarfr skriker du?

Holpainen skakade henne, men d han inte fick henne vaken, skte han
tndstickorna frn golfvet och drog eld. Maris gon voro ppna; hon var
sledes vaken, fast hon skrek. Holpainen hjde upp lampan, fr att
bttre kunna se henne.

-- Hvad felas dig? Se s!

Han skakade henne vid skuldrorna, och nu kom Mari ndtligen till sig
sjelf. Men hon sg skrmd ut och gonen svfvade oroligt omkring.

-- Hvarfr skrek du?

-- Inte, inte s hrdt, hviskade hon, att de inte komma tillbaka.

-- Hvilka?

-- De, de samma.

Hon sg skrmd bakom sig till yttersta ndan af rummet, dit den dliga
lampans ljus inte ndde. Holpainen betraktade henne med oro; en elak
aning ville stiga upp i hans brst, men han bemdade sig att frdrifva
den. En s stor hemskelse skulle vl Gud nd inte snda fver dem.

-- Du har drmt. Hvarfr tittar du s dit i knuten, inte r ju der
ngon. Hr, Mari, se s, sansa dig nu!

Han skakade henne ter. Mari tycktes lugna sig.

-- r du sjuk?

-- Nej, hur s?

-- Som du r alldeles vt.

Holpainen for med sin strfva hand fver hennes ansigte.

-- Alldeles som doppad i vatten, sade han. Drmde du, d du skrek s?

-- Jag mste visst ha drmt.

Mari ryste vid minnet deraf.

-- Vi skola nu lgga oss och somna i Herrans frid.

Holpainen ville slcka lampan, men Mari hindrade honom.

-- Nej, lt den brinna. Jag r s rdd.

-- Den m brinna d.

Holpainen skt lampan lngre bort p golfvet och strckte ut sin kropp,
frdig att ter fortstta sin smn.

-- Det var nd lycka, att det inte var ngot vrre, tnkte han och drog
tcket fver sig.

Mari krp ihop bakom hans rygg och tryckte sin panna mot mannens
skuldra.

-- Om man kunde f litet smn, tnkte hon fr sig sjelf, innan de der
frfrliga synerna ter igen komma.

Hon hade inte varit somnad, det visste hon alldeles skert. Hon sg dem
alla alldeles tydligt, om det sedan var yrsel eller ngot nnu vrre.
Bara hon inte skulle frlora sitt frstnd. S underligt tungt och styft
kndes hennes hufvud. Och de dystra och frfrliga tankarna ville igen
med vld trnga sig p henne. Gud lskade inte lika mycket alla
menniskor; endast de hga och rika, men inte de fattiga. Sjukdom och
ngest, ofrdighet och allt slags elnde snde han dem, bjde dem under
ett s tungt ok, att de dignade. De svagare krossades, de som hade mera
lefnadslust kastade sig in p ondskap, och slunda medfrde fr dem det
timliga elndet fven evig frtappelse. De hge och rike behfde inte
hafva sorg och bekymmer fr sina barns framtid; det hnde sllan att
ngon af dem blef en frbrytare, och de slutade inte i fngelser eller
fattiganstalter eller skkohus.

S var det; Gud brydde sig inte om den fattiga, utan hade frskjutit dem
och lemnat dem i de onda andarnes vld...

Nu blefvo hennes tankar ter frvirrade. Hon tyckte sig se lurande
fiender, hvilka vntade p tillflle att kasta sig fver henne. Hon
knde lust att skrika, men bakom all denna frvirring och fruktan hade
hon dock en frnimmelse af, att hon med sitt skrik skulle vcka alla de
andra, hvilka sofvo s lugnt. Derfr knt hon blott nfvarne t dem och
frskte trycka sig nnu nrmare Holpainens rygg. Och hon tvang sig att
vara tyst och skrek inte. Men svrt var det, hjertat bultade och alla
pulsar slogo och kroppen slungades hit och dit i krampaktiga ryckningar.
Hon andades flsande, hll med ena handen hrdt fast i Holpainens
skjorta, och med den andra slog hon oupphrligt i luften, fr att
skrmma bort de der, som lurade bakom henne och hvilka genast nrmade
sig, s fort hon det minsta upphrde att hota dem.

Holpainen rtade ut sig och skt henne undan.

-- G mera ditt, jag har trngt.

Mari slog honom till svar. Holpainen reste sig upp att sitta och sg p
henne, utan att sga ett ord. Mari sg tillbaka; en mrk eld gldde i
hennes gon, hret hade fallit ned p pannan och hennes ansigte var
frndradt. Holpainen sg alltjemt p henne. Den der frfrliga aningen
bragte hans hr att resa sig.

-- Hvarfr slog du mig?

Mari pressade lpparna tillhopa och sade ingenting. Det var som om ngon
makt drifvit henne att nyo strta sig p honom, men hon hejdade sig.

-- Hvarfr slog du mig? Mari, hr du! Du r ju vaken, eller hur?

-- Jo.

Ljudet af Holpainens rst lugnade henne. Medvetandet tervnde, hon
begrep att hon var tokig. Men det skulle hon inte sga t sin man,
hemligt skulle hon hlla det, hemligt s lnge hon kunde.

-- Du r d vaken? Hvarfr slr du mig d?

-- Jag hade en elak drm. Lgg dig nu, inte skall jag sl mer.

-- r du sjuk?

-- Nej. Jag har elaka drmmar.

-- Vlsigna dig d, kra hustru.

Holpainen lade sig ter ned bredvid henne, men vnde sig nu p andra
sidan fr att kunna ge akt p henne.

Mari knpte sina hnder och bad halfhgt "Fader vr" och "Herrens
vlsignelse". Holpainen hrde, att hon bad bda rtt, ord fr ord. Mnne
en sinnesrubbad kan dem s der, tnkte han. Hans smn var frsvunnen;
han sg p sin hustru, som frefll att vara mycket orolig. Stndigt och
jemnt gjorde hon pltsliga rrelser, knypplade med sina fingrar p
tcket och vnde p hufvudet, liksom om hon lyssnade p ngot.
Andedrgten var ojemn och flsande. Kroppen sklfde.

-- Du grubblar helt visst s mycket fver vr belgenhet?

Mari svarade inte. Hon beslt att tiga, s att Holpainen inte skulle
mrka ngot, ty helt skert skulle hon tala i kors, om hon bara ppnade
munnen. De drogo sig dit lngre bort, de onda andarne. Aha, de voro nd
rdda fr hennes man. Hon fick lust att gyckla t dem och reta dem en
smula, men hon vgade inte gra det s att Holpainen sg, ty det var
galenskap. Hon visste att det var galenskap, fastn hon sg dem s
tydligt. Der voro de nu lngre borta med ryggen t dem, och tittade
endast i smyg fver sina axlar; det var vl, att de voro rdda fr
hennes man.

-- Du skall inte lta jordiska saker plga ditt sinne s der; det
stadkommer ondt, och de bli nd inte bttre deraf. Menniskan mste
vara tlig och frlita sig p Gud; nog hller han vrd om oss.

Holpainen undrade, att han kunde tala s der bra; orden kommo som af sig
sjelfva i hans mun.

-- Ja, ja, nog hller Gud vrd om oss.

Mari rynkade sin panna och pressade ihop lpparna. Den dumma trskallen,
som trodde, att Gud bryr sig om smre folk. Hade hon inte tydligt sett,
huru Gud tvrtom hatade dem och snde alla slags olyckor, sjukdomar och
sorger fver fattiga menniskor och nu slutligen de der onda andarna att
anfkta henne.

-- Fr du inte smn? Slut dina gon, s somnar du kanske.

Mari slt gonen. Hon mste lyda, ty mannen sg strngt p henne. Hon
skulle haft lust att sl honom, men hon vgade inte, han var s stark
och han skulle genast taga i henne med sina hrda nfvar. Hon mste vara
stilla ... stilla ... men bara han somnade, Holpainen, d skulle hon
gripa med naglarna omkring hans strupe. Bara han somnade... Mari ppnade
gonen helt litet, men slt dem ter, d hon mtte mannens lugna och
forskande blick. Mste vara stilla ... stilla...

Mste vara stilla ... stilla...

Och hlla gonen fast. Holpainen var vaken, det hrde hon p
andedrgten. Och lilla Anni sof s godt den hr natten. Mnne barnet
stackare redan brjade blifva bttre.

Ville sparkade, mnne han hade ftt tcket bort, der han lg p det
kalla golfvet. Hon kunde inte g och se om honom. Holpainen sg p
henne, det knde hon, fast hon inte mer orkade ppna p gonlocken.

Mste vara stilla ... stilla...

Maris fantasier upphrde s smningom. Hon somnade.

Holpainen fick inte mera smn. Det torde ocks redan varit p
morgonsidan. Han strckte sig p bdden och funderade. Det stod nu inte
rtt till med Mari, det frstod han nog. Men kanske skulle det der g
fver, nr hon fick sofva litet. fven af fr mycken trtthet kan en
svag menniska blifva bortblandad, isynnerhet om hon lnge varit utan att
ta. Mari tog ju alltid t sig den minsta delen, nr hon delade mellan
dem matsmulorna, fast hon egentligen bort ta dubbelt mer n de andra,
d hon ammade barnet. Dumt att han inte frut kommit att tnka derp.
Vidare hade hon vakat mnga ntter med Anni, och det tog ocks p
krafterna. Det var lycka att hon nu sof utan att behfva vaggas, s att
Mari fick hvila sig...

Mari t ju inte ens af soppan i middags, doppade bara skeden ett par
gnger. Om han i morgon skulle frska f t henne ngonting ... om han
skulle tckas begra af Tiina Katri ... ja, det skulle han gra och
bertta hur skrmd han hade blifvit i natt; d skulle Tiina Katri nog
hjelpa dem...

Hr stannade Holpainens tankar, ty lilla Anni brjade vakna. Han
frskte stiga upp s sakta som mjligt, att han inte skulle vcka Mari,
och steg frsigtigt fver henne fram till vaggan.

Annis gon voro slutna, men hon vred sig och qvidde ynkligt. Holpainen
vaggade och frskte sjunga, ssom Hellu eller Mari, men han fick inte
sin rst att bja sig; det blef blott ett strft brummande. Anni tycktes
bli frvnad derfver. Hon ppnade gonen och stirrade p honom. Nr hon
sg fadren der, hvarest hon frut varit van att finna modren eller
Hellu, drog sig hennes mun p sned och qvidandet fvergick till grt.

Mari spratt upp och stirrade p dem med vidppna och orrliga gon. Hon
var synbarligen nnu inte vid medvetande.

-- Skulle du orka stiga upp och ge brstet t henne, eller skall jag
hemta henne dit bredvid dig? frgade han.

Mari sade ingenting, men liksom af gammal vana kom hon till dem, och
bjande sig fver vaggan satte hon brstet i barnets mun. Det sg ett
par gnger, men vnde sedan bort hufvudet och ville inte mer. Dess
ansigte uttryckte plga och ngest, den qvidande rsten var svag och
hes.

-- Borde man inte ge droppar t det? frgade Holpainen ter.

Mari syntes frst hvad han sade, fast hon ingenting svarade. Hon steg
lugnt upp och gaf med en sked medikamentet i barnets mun. Holpainen
fljde henne noga med gonen och frskte fvertyga sig om, att Mari
inte felades ngonting annat, n att hon var trtt. En underlig
beklmning plgade honom likvl och han kunde inte frigra sig frn sin
fruktan. Om blott tiden skulle lida och Tiina Katri stiga upp, tnkte
han fr sig sjelf, s att han finge hra, hvad hon menade.

Holpainen kastade sig nyo p sin bdd, inte fr att somna, utan fr att
invnta morgonen. De ldre barnen sofvo nnu i sin staste smn i andra
ndan af rummet. Mari vaggade trget, jemnt och lugnt, alldeles som
frut; endast att klderna hngde i oordning p henne, och hret fll
fver hennes ansigte, utan att hon brydde sig om att stryka bort det.
Och nyss, nr hon gick efter droppflaskan, tyckte han, att hon hll sig
framtlutad och drog ftterna efter sig. Men allt det der kunde komma af
trtthet, och det gjorde det ocks helt skert.

Slunda skte han qvfva den ngestfulla knsla, som plgade hans
brst. Men det lyckades honom inte frrn lngre fram p dagen, d Tiina
Katri p hans begran hade varit och sett efter Mari. Holpainen fljde
med henne ut i farstun och der talade de hviskande om saken.

-- Inte felas det henne ngonting, s vidt jag kan frst, sade Tiina
Katri. Sorger och bekymmer frndra alltid menniskan, och kanske hon nu
dessutom fruktar att Anni skall d. En lycka vore det ju fr det
stackars barnet, men inte vill man nd gerna ge bort dem.

-- Men nr jag inte kunde f henne att tala i natt; det var det, som
skrmde mig mest.

-- Hon var skert s genomtrtt. Inte tycks hon nu heller vilja tala
mycket, men hon svarade nd.

-- Ni tror sledes inte, att det r ngonting att frukta?

-- Nej.

-- Gud vare lof. Det kns riktigt, som om en tung sten blifvit lyft frn
mina skuldror.

-- G in nu, att hon inte brjar misstnka ngot. P eftermiddagen skall
jag ter se in till henne.

-- Tack, kra Tiina Katri, och kom snart igen och trsta oss stackare.

-- Jo, jo.

Tiina Katri undrade, hvad som s hade frndrat Holpainen. Han hade
alltid frr frefallit hafva en hrd och lugn natur, men nu var den
grofva starka karlen uppskrmd som ett litet barn.

Mari satt hela dagen nstan oafbrutet vid vaggan. Anni blef allt svagare
och svagare; hon orkade inte mer grta ens och tog inte brstet, fast
hennes mun var alldeles torr. Hellu stdade bort bddarne och sopade
golfvet. Gossarne sutto vid spisen och to p de brdbitar, som sedan
grdagen nnu funnos i Hellus pse. Mari sg allt, som tilldrog sig
omkring henne, aflgset som i en drm. Ingenting gjorde ngot intryck p
henne och hon kunde inte sysselstta sig med ngonting. Hennes hand
rrde sakta vaggan, utan att hon ville det, endast af vana. Gossarne
trtte allt emellan; hon orkade inte banna dem, hennes mun var som
fastspikad, lpparna och tnderna hoppressade och tungan tjock. Sjlen
var utanfr kroppen, tyckte hon. Hon lefde inte mer och var inte der i
rummet, och likvl visste hon, att hon lefde, visste att hon var just
der, hvarest hon befann sig; visste att den der var hennes man och att
de der barnen voro hennes barn. Hon frstod dessutom nnu det, att
mannen oroligt betraktade henne och srjde, att hon inte var som frut.
Allt var dunkelt fr hennes gon, och likvl sg hon; det susade i
hennes ron och likvl urskiljde hon deras rster. Hon nskade ingenting
och lngtade inte efter ngot. Om alla verldens skatter hade varit der
framfr henne, skulle hon sett p dem med likgiltighet. Men nr hon kom
ihog de nattliga synerna, vaknade likvl hos henne en nskan, den sista
i detta lif. Hon skulle nskat att blifva snkt i jordens skte, djupt
under mullen till den eviga hvilan. Och hon bekymrade sig inte ens fver
hvad det var, som skulle mta henne der p andra sidan grafven, ty det
kunde inte vara vrre, n den der nattens lidanden. fven detta
tillstnd, att lefva s hr utan sjl, att vara som i smn eller yrsel,
var mycket plgsamt; gerna skulle hon utbytt fven det mot hvilket annat
som helst, men nd inte mot de frskrckliga synerna. Om hon visste att
de skulle komma, skulle hon hellre kasta sig i en vak.

Hellu stackare sg allt efter litet p henne; hon frundrade sig skert
fver att hon ingenting sade. Hvad hade hon att sga? Ingenting, alls
ingenting. Om hon hade kunnat koka kaffe; i pannan fans nnu sump, men
det var redan tv gnger kokadt p den, hvad fr smak skulle den nu mer
kunna ge? Det var bst att Hellu gick och tiggde och skaffade hem
brdbitar och sillhufvuden och kalla potter; underligt att inte
Holpainen kom ihg att sga till derom. Hon sjelf kunde inte gra det,
d munnen hade torkat fast och sjlen var borta.

Men Hellu frstod det af sig sjelf.

-- Mamma, skall jag igen g ut i sta'n och begra brd?

Mari nickade. Stackars barn, om du fr eviga tider skulle g bort och
slippa att se det hr elndet, tnkte hon, men kunde inte f fram det.

Lilla Anni sg p henne med en ngestfull blick, liksom den, som begr
hjelp, men ej kan tala om sin plga. Hon knde p barnets hnder och
ftter; de voro kalla som dden. Mari upphrde att vagga, stdde sin
kind mot venstra handen och armbgen mot knet. I denna stllning sg
hon p, hur lilla Anni hll p att d.

Holpainen mrkte, att det var ngot srskildt med barnet, och gick
nrmare. Han stod p andra sidan vaggan och sg, hur det lilla brstet
hjde sig tungt under de sista plgorna. Mannens strfva ansigte
sklfde; ett par trar fllo frn gonen ner p nssidorna, men han
torkade bort dem med sin breda tumme och gick ter att stta sig vid
bordet. Hela dagen sg han sin tomma pipsnugga; ngon tobak fans der
inte, men derifrn kom nd en liten svedd smak, och sjelfva sugandet
var dessutom redan en njutning.

Vid middagstiden var Hellu inte nnu hemma. Men hon hade frn sin pse
lemnat p bordet ngra kalla potter och en rttten brdbit. Holpainen
hittade i skpet salt, som han lade i vatten. Han vinkade tyst t
gossarne att komma och ta, och fven t Mari. Men hon skakade p
hufvudet och blef att sitta p sin plats. Ville och Petu grepo sig
deremot genast med god aptit an med potterna, som fadren frdelade i
lika delar t alla, fyra t hvar; fr sig sjelf tog han dem, hvilka han
ansg vara dliga.

-- t inte nnu era potter, innan ni f brd, hviskade Holpainen. Om
ocks du, Mari, nd frskte ta en bit, s att du skulle f litet
krafter. Den hr tycks vara god. Om du vill, skall jag hemta t dig.

Intet svar, endast en liten, tvr skakning p hufvudet.

-- Se der, gossar! Doppa i saltvattnet.

Petu och Ville to glupskt, men fadren hade just ingen aptit. Han tvang
sig att svlja ngra gnger, sedan lemnade han maten. Frn vaggan hrdes
allt ynkligare qvidanden. De skuro som knifvar i hans hjerta. Han
nskade, att det snart skulle bli slut fr det arma barnet.

Mari satt framtlutad som frr och betraktade barnet, hvars gon voro
stelt riktade t samma hll. Hon undrade fr sig sjelf, att hon s
likgiltigt kunde se lilla Annis plgor, liksom om de alls intet skulle
angtt henne. Skulle hon redan hafva lidit till den grad, att ingen sorg
mer kunde gra intryck p henne. Kall och oberrd skulle hon i detta
gonblick kunnat se alla kmpa med dden. Och ngra timmars n s svra
plgor voro ju i alla fall ingenting i jemfrelse med ett lngt och
mdosamt lifs alla lidanden. Bttre att alla doge nu med ens, s att de
skulle blifva saliga. Hrvid knde hon ter sitt hufvud blifva virrigt,
och det var som om en osynlig makt ville drifva henne att strta sig p
barnen fr att gra ett slut p lifvet fr dem, t hvilka hon sjelf hade
gifvit det. Men nr hon lyfte upp hufvudet och genom hrtestarne kastade
en mrk blick p mannen, mste hon afst frn sin fresats, d hon sg
hans allvarliga och forskande gon. Med det samma frsjnk hon fven
ter i sin frra slhet; hon sg allt, hvad som tilldrog sig, och sg
nd ingenting, hrde och hrde nd inte, led och knde nd inga
lidanden, lefde som i yrsel och brydde sig om ingenting alls.

Hellu kom hem. I ena handen hll hon den fylda psen, med den andra
famlade hon efter lset, fr att draga drren till.

-- Jag fick stekben till soppa, jublade hon.

-- Sakta, sakta! hviskade fadren och visade med handen p vaggan.

Hellu blef frskrckt. Det var som om iskallt vatten hade slagits fver
hennes kropp nda ned till ftterna. Hon stllde sin pse i en vr och
gick p trna fram till Anni. Endast ett gonkast, och hon begrep allt.
Lilla Anni hvarken gret eller skrattade mer, hon behfde inte mer deras
hjelp. Tungt och lngsamt drog hon andan der i sin vagga och sg mot
taket utan att rra gonen, liksom vntade hon p att ngon skulle komma
och taga henne.

Hellu smg sig till sngklderna i knuten och kastade sig ned der
framstupa. Af kroppens sklfningar syntes det, att hon gret, fast inga
snyftningar hrdes.

Holpainen satt lutad och med hufvudet nedbjdt nstan till knna.
Hnderna voro knpta fver pannan. Han frskte bedja, men kunde inte;
hans tanke stod stilla. Han satt der blott och vntade tyst, vntade p
det afgrande gonblicket. Han andades knappast; ddens tunga och
hgtidliga nrvaro lade sig tryckande fver allt lif i rummet.

Ocks gossarne sutto nu stilla bredvid hvarandra. Ville sg med stora
gon n p modren, n p fadren. I mungiporna syntes nnu smulor efter
maten och kinden hade skafvats rd af den hrda brdkanten. Petu hll
med bda hnderna i sin nakna fot och undrade, att inte frun nnu hade
hemtat t honom byxor, fast hon i gr lofvade s skert.

Och Mari var som en bild, orrlig, tyst och lifls.

Annis andedrag blefvo allt glesare, sedan rosslade det ett par gnger i
hennes brst, och dermed var allt slut.

Hellu vntade en stund, om nnu ingenting skulle hras. Men nr allt
frblef tyst, frstod hon, att Anni var dd. Och fast hon hade bedt, att
Herren skulle taga henne frn denna verld, kndes det nd s svrt, d
lilla Anni nu hade gtt bort, att hennes hjerta ville brista. Hon gret
hgljudt, och d brjade ocks Ville grta.

Tiina Katri hrde grten in till sig och kom att se t.

-- Jas, sade hon sakta, det r slut re'n hr, ser jag. Fort gick det
ocks. Ja, ja, Mari stackare, Herren gaf och Herren tog, vlsignadt vare
Herrens namn.

Mari satt fortfarande p samma plats och i samma stllning.

Tiina Katri slt likets gonlock och band en duk under hakan.

-- Lgg dig till hvila fr en stund, Mari. Jag skall tvtta lilla Anni,
och sedan mste hon vl fras bort frn det varma rummet.

-- Och jag mste brja laga kista, sade Holpainen.

Mari, som hittills inte hade sagt ett ord, brjade nu pltsligt tala,
hastigt och hftigt.

-- Bl kista och hvitt tcke; det br vara sherting, och en blomma i
handen. Skaffa pengar ngonstans ifrn, Holpainen.

-- Jo, jo.

Holpainen var s njd, d han hrde Mari tala, att han skulle kunnat
lofva att taga mnen ner frn himmelen, om det skulle galt.

-- Och hon fr inte lggas i gemensam graf, utan skildt fr sig,
alldeles skildt.

-- Nej, nej, var lugn fr det.

-- Och af myrtenqvistar skall det lagas en krans p hennes hufvud och
en blomma i handen, en sdan der, som kostar en mark, och
shertingsskjorta. Ja, hr du, shertingsskjorta och blomma i hand och
krans...

Tiina Katri och Holpainen sgo p hvarandra. Det pltsliga ordfldet
gjorde mannen ter orolig.

Men Tiina Katri sade lugnt:

-- Lgg dig der p sngklderna, Mari, och frsk att somna. Du r ju
alldeles genomtrtt. Vnta, skall jag lgga dyna under ditt hufvud. Se
s der, lgg dig dit nu.

-- Gr du inte redan, Holpainen, och gr den der kistan, den der
kistan...

-- Tala inte mer nu, det trttar dig. Nog gr Holpainen kistan, och vi
skola bestyra om allt, skjortan och tcket och blomman ... var nu bara
lugn. Slut gonen, s fr du bttre smn.

Mari slt gonen, men lpparna rrde sig stndigt. De andra kunde
emellertid inte urskilja orden. Man frskte vara helt tyst. Tiina Katri
tvttade liket och gick in till sig efter en ren skjorta t det.

Mari hade blifvit stilla, men de visste inte skert, om hon hade somnat.
Nr Tiina Katri och Holpainen efter en stund buro liket ut p ett brde,
sg Tiina Katri bakom sig och sg d Maris gon vidppna flja dem. I
dem brann en dunkel, hotfull gld.

Tiina Katri skyndade genast tillbaka, s snart de ftt liket ut i
lidret. Holpainen hade tnkt stanna der i sina tankar, men hon knyckte i
honom.

-- Kom bort nu, hviskade hon.

De hade nnu inte hunnit upp p trappan, d de inifrn hrde ett hemskt
ljud, och i det samma kommo barnen alla tre rusande ut frn drren emot
dem.

-- Mamma, mamma...

Mera kunde Hellu inte sga. Holpainens hr reste sig p nda och han
gick frbi dem in.

-- Herre Gud! suckade Tiina Katri sakta, stannade och tryckte handen
mot sitt hjerta.

-- Kra barn, g in till grdsfolket och stanna der. Sg att jag
skickade er.

Hon skt dem mildt ner frn trapporna och vnde sedan sjelf tillbaka.
Ljudet hade frbytt sig till skrik. Det var ett djupt och strft
rytande, inte en menniskas klagan och inte ett djurs tjut, utan bda
frenade och nnu ngot annat dertill, hemskt och frfrligt. Det var
som en grt frn en aflgsen, oknd verld, der andarne vrida sig i
qvalens eld.

Der lg hon nnu raklng p sin bdd, inte mer samma saktliga, tliga
qvinna, som frr, utan en rasande, rytande dre. Holpainen hll henne
fast med bda hnderna.

-- En prest! En prest! ropade han, s snart Tiina Katri visade sig i
drren.

-- Och doktorn! ljd det nnu efter henne i farstun.

Tiina Katri sprang. Frst till presten och sedan till doktorn. Och bda
fljde genast hennes brdskande kallelse.

Pastorn kom frst. Men han kunde inte ge ngon hjelp. Den sjuka skrek
nnu frfrligare, nr hon sg honom, och hrde alls inte p hvad han
sade. Dessutom kastade hon sig nnu s, att Holpainen hade all mda att
hlla henne.

-- Jag kan inte gra ngonting hr, sade pastorn rdls, men vi skola
vnta p doktorn. Der kommer han ocks redan.

Doktor Wialn kom in, lugn och allvarlig. Vid frsta gonkastet sg han,
hur det var fatt. Han vnde sig till Tiina Katri, som darrande stod
bakom dem nra spisen.

-- Ge mig tvnne blten eller ngonting sdant.

Tiina Katri anade hans afsigt. Hon sg omkring sig och fann Annis
lindor. Dem gaf hon t doktorn, som med den ena band Maris ftter
tillhopa och med den andra hennes armar bak ryggen. Derp trycktes hon
ter ner p sngkldshgen i knuten.

Doktorn sg p bordet och p fnsterbrdet.

-- Blck och penna?

Sdant fans inte. Tiina Katri sprang in till grdsfolket fr att begra.

Doktorn undvek Holpainens frgande blickar och sg ut genom fnstret.

-- Kan hon botas? frgade pastorn, men fick intet svar.

Heikura hemtade sjelf papper och blckflaska samt penna och stlde dem
p bordet. De voro alla tysta, under tiden doktorn skref.

-- Ge in hraf en matsked hvar annan timme, sade doktorn och rckte en
papperslapp t Holpainen.

-- Ja, sade pastorn, i det han tog sin hatt, vi lra inte ha ngot
vidare att gra hr.

-- Frlt, sade d Heikura, jag skulle be... Mnne hr vara ngot hopp
om bttring?

Han sg p lkaren.

-- Hur s?

-- Det vill vara litet svrt. Nr jag ocks har andra hyresgster. Inte
vilja de hra p det der.

Alla frblefvo tysta ett gonblick. Pastorn och doktorn vexlade ngra
ord p svenska. Derp frgade den frre:

-- Vill Holpainen fra sin hustru till Harjula fattiggrd?

-- Skulle hon tagas emot der?

-- Det tror jag visst. Jag skall skrifva en lapp, som ni fr fra till
ordfranden i fattigvrdsdirektionen.

-- Det r vl bst att jag gr det. Holpainen slipper nd inte hrifrn
nu, sade Tiina Katri.

Hon fick lappen. Sedan gingo doktorn och pastorn bort tillsamman.

-- r det inte ngot hopp? frgade pastorn, nr de voro i porten.

-- Nej, svarade doktorn kort.

De gingo tillsamman lngs trottoaren. De hade samma vg. Efter en stund
sade pastorn ter:

-- Jag har inte nyligen sett ett s stort elnde.

-- Det fins nog mycket sdant i verlden.

-- Ja, ja. Sjukdom och svaghet och allt slags elnde. Och det vrsta r,
att man inte kan hjelpa det.

-- Nog skulle man kunna, bara man skulle vilja.

-- P hvad stt d? Lt hra, doktor.

-- Rikedomen bort och fattigdomen ocks. At alla arbete och mat, se der
det frsta vilkoret.

-- Det r ltt att sga. Och sedan?

-- Bttre helsovrd. De dligt och ohjelpligt sjuka p ett hastigt och
plgfritt stt bort frn lifvet.

-- Herren bevare oss! P det der sista sttet skulle ni ju fretaga er
att ndra hvad Gud frordnat.

-- Inte i det fallet mer n i andra, der menniskan strfvar att bli
naturens herre.

-- Nej, nej, doktor!

Pastorn skakade p hufvudet.

-- Nr ett djur plgas och lider, och ni vet, att det inte kan botas,
hvad gr ni d?

-- Men det r ju en annan sak.

-- Hvarfr det? Fordrar inte samma knsla af medlidande att gra slut
fven p en menniskas lidanden?

-- Vi kunna inte veta, i hvad afsigt Gud snder dem t menniskorna.

-- D vore det ocks ortt att bota de sjuka, om vi en gng utg
derifrn, att sjukdomarna komma genom Guds srskilda beslut. Och fr att
vara nnu mer konseqventa, s r kanske ocks redan helsovrden synd,
emedan vi genom den frhindra och frsvra det fr Gud att snda
sjukdomarna.

-- Det m nu vara dermed huru som helst, men tminstone ha vi inte rtt
att frkorta ndens tid fr ngon.

-- Om ni skulle predika det der d, nr krigen frklaras, s vore jag af
samma sigt som ni. Men det gr ni inte. Enligt gammal, god sed fr man
d dda och stympa massvis friska, starka mn, utan att ngon har
samvetsqval deraf. Ja, man djerfs dertill nnu bedja Gud om vlsignelse
fr "vapnen", och kanske man samtidigt p kpet uppmanar menniskorna att
lska sin nsta ssom sig sjelfva. Man betnker inte, att ocks den r
ens nsta, som man gr att dda.

-- Krigen ro Guds hemskelser. Dem kunna vi inte undvika. Gud regerar
verlden p det sttet, att han lter det onda bestraffa sig sjelft.

-- Nej, kra pastor, ni har en alldeles oriktig uppfattning af Gud. Var
sker p, att menniskorna inte skulle bryta mot Gud, om de lto krigen
frsvinna ur verlden. Men fr att g tillbaka till den der olyckliga
qvinnan, s frskrar jag er, att ndens tid inte r till ngot gagn fr
henne; ty nr frstndets gnista har slocknat, har ocks sjlen frlorat
sin frmga att skilja mellan godt och ondt, och slunda blir det ocks
omjligt att gra bttring.

-- Men hennes lidanden kunna vara andra till undervisning och varning.

-- Den, som inte p annat stt kan vinna sin sjls salighet, n genom en
annan menniskas lidanden, m hellre g till helvetet. Frlt, herr
pastor, men sdan r min religion. Och det gr inte i mitt hufvud, att
Gud skulle ha gjort den der stackars qvinnan sinnesrubbad, fr att
mjligen frlsa hennes kraftfulle mans sjl. D vore Han ju... Nej, nej,
herr pastor. Reformera er religion; den der lran duger inte mer fr
nutidens menniskor. -- Och adj nu, jag mste vika in i den hr grden.

Han gick in genom porten och pastorn fortsatte ensam sin vg, tankfull
och allvarsam.

Sextiden p aftonen kom Tiina Katri frn fattigvrdsdirektionens
ordfrande med tillstndslapp i handen. Holpainen stod d p grden och
talade med Heiskanen. Han hade lossat Mari frn banden, emedan hon s
innerligt bedt derom och lofvat vara stilla. Hon hade ocks sedan varit
s saktlig och ordentlig, att Holpainen vgat lemna henne ensam, under
tiden han som hastigast stack sig ut. De fverlade nu der alla tre en
stund, om det vore bst att bege sig af med henne nnu samma qvll,
eller lemna det till fljande dag.

-- Men hvad blir det bttre deraf, sade Heiskanen, d hon i alla fall
mste fras. Du fr en svr natt, om hon igen blir oregerlig.

-- Och barnen ro rdda, tillade Tiina Katri.

-- Nog kan det vara s, sade Holpainen. Vi skola g och se, hurudan hon
nu r.

Nr de kommo in, syntes Mari inte till. De sgo hpna omkring sig, till
dess Tiina Katri mrkte, att sngkldshgen nrmast vggen var litet
psigare. Holpainen brjade kasta klderna undan och d funno de henne
der allra underst, hopkrupen p golfvet. Hon darrade och stirrade p
dem.

-- Ni f inte komma, bort, bort, ni f inte komma, ni f inte komma ...
klagade hon med jemrande rst.

-- Var inte rdd, inte gra vi illa t dig, sade Holpainen, i det han
frskte f henne fram.

-- Bort, bort, bort...

-- Mari kommer litet ut och gr med oss, sade Heiskanen. Vi skola g och
se p staden.

-- Ja. Vi skola slta hret frst och knppa kldningen, talade Tiina
Katri instllsamt; jag kommer ocks med.

-- Lt bli mig, lt bli mig, jag kommer inte, nej, nej, bort -- bort!

Det sista ordet skrek hon fram med hela sin styrka.

-- Tyst, tyst, eller binda vi igen hnderna, sade Holpainen.

-- Ni fr inte binda, nog skall jag vara tyst. Tyst ... tyst...

Hon lt nu Tiina Katri ordna hennes hr och klder. Sedan tog Holpainen
henne under ena armen och Heiskanen under den andra. P detta stt gingo
de nu att fra henne till Harjula fattiggrd, hvilken var belgen
ungefr en verst utanfr staden. De gingo frut och Tiina Katri fljde
efter dem. Mari talade hela tiden till dem med sakta rst.

-- Voj, voj, voj, hvad fr illa har jag gjort t er, nr ni plga mig s
der; voj, voj, voj, frbarma er fver mig olyckliga, voj, voj.

De drogo henne med sig och svarade ingenting. Och om hon brjade hja
rsten, varnade Holpainen henne:

-- N, n! Kom ihg, att vi ha banden med oss.

D snkte Mari genast rsten nstan till en hviskning.

De mtte flere personer, dels till fots, dels kande. Alla sgo
frvnade och frgande p dem. Ngra stannade nyfiket.

-- Hvad felas henne? frs hon till drhuset, eller hvart?

-- Hvad gagnar det er att veta det? svarade Tiina Katri.

De fortsatte sin vg. Menniskorna fljde dem en stund med gonen och
vnde sig sedan ter om att g.

Slutligen kom man till Harjula. Tiina Katri gick in fr att visa
tillstndslappen, och de friga stannade p grden.

Vrdaren skrapade sig bak rat.

-- Svrt har man med de kloka, och s skall man nnu f drar till. Sex
ha vi frut. r den hr vldsam?

-- Jo, ibland till och med riktigt svr.

-- Man r utkommen med dem. Hvart skall man nu stta henne?

Han sg p sin hustru, som satt i samma rum.

-- M inte i barnbyggningen? Der r skrubben tom efter Eva.

Till venster om porten var en liten byggning, innehllande tv rum, der
fattiggrdens gamla gummor och alla de mindre barnen bodde. De frra
voro omkring ett tiotal, de senare vidpass tjugu. I ena vrn af det
frsta rummet fans en af brder gjord skrubb fr drar. Den fick Mari
till logis, d den fr gonblicket rkade vara tom.

En het, stinkande luft slog emot dem, d drren ppnades. Tiina Katri
var nra att qvfvas. Hon lade ena hrnet af frkldet mngdubbelt fr
munnen.

Barnen greto och brkade.

-- Vill ni vara stilla, ungar! ropade en af qvinnorna med gll rst.

De ldre tego och stlde sig att se p de frmmande, men de yngre
fortforo att gnlla. I frmre rummet sutto ngra qvinnor och spunno ull,
andra ter kardade. Drren var ppen till nsta rum; der hllos fem
vaggor p en gng i rrelse. Barnen skreko och de vaggande sjngo, om
ett sdant entonigt gnolande kunde kallas sng. Allt emellan slogo de
med handen p vaggan:

-- Tomten kommer, tomten kommer! Vill du vara tyst!

Barnens nedvtta trasor och lindor hngde lngs snren i bda rummen.
Frn dem utspred sig en stark lukt, hvilken n mera frpestade luften.

Mari blef orolig genast som hon steg fver trskeln.

-- Bort, bort, bort, jag vill inte, jag vill inte, bort, bort, bort ...
klagade hon.

Vrdaren ppnade drren till skrubben. Ett svart mrker gapade emot dem.

-- Stt henne dit, sade vrdaren.

-- Jag vill inte, nej, jag vill inte, nej, nej ... ropade Mari.

Men hon var redan inne och drren slogs i ls.

Hon bultade frfrligt i vggen och skrek, skrek ter igen med den der
hemska rsten, som inte liknade en menniskas klagorop och inte heller
ett djurs tjut, utan bda gemensamt.

-- h! sade gummorna t barnen, hr ni nu, tomten kommer redan!

Barnen bjde sina hufvuden t sidan och slto gonen. Och nu behfde de
vaggande inte mer sjunga; barnen voro s tysta, att de knappast andades.

fven de qvinnor, hvilka spunno och kardade, upphrde att prata. Alla
lyssnade till denna enda rst, som fylde bda rummen och hrdes lngt ut
p grden och i hvilken liksom naturens hela ngest trngde sig fram.

Tiina Katri var den frsta, som skyndade ut p grden. Den elaka luften
i rummen trngde genom det hopvikta frkldet i hennes mun och
nsborrar; den retade och stack i halsen, och hon var nra att qvfvas.
Allt, hvad hon den dagen hade tit, kom upp, och till slut grn galla.
Ur hennes gon rann vatten ner p kinderna. Hon lg med brstet mot
trappans ledstng och stnkade.

En af skterskorna stod bredvid och skrattade.

-- Verkade den der lukten s qvljande, ha, ha, ha! Det r bara af
ovana. Inte knner man alls af den, nr man blir van. Om ni skulle varit
hr under den frra drens tid, som alls inte tog vrd om sig, utan var
frfrligt osnygg, d frst skulle ni ftt knna en stank! Det qvljde
till och med mig ibland, isynnerhet nr jag gjorde rent i skrubben, fast
jag af naturen fr resten just inte r bland de mtligaste.

-- Gud frbarme sig, man kan ju riktigt d hraf, mumlade Tiina Katri,
nr hon brjade knna det litet lttare.

-- Kom bort, se s, hvad skall du der ondigtvis, sade Heiskanen, som
jemte Holpainen gick mot porten. Tiina Katri hann upp dem.

-- Hvarfr hlla de menniskor i en sdan stank, sade hon hftigt. De
samla alla gamla gummor och de sm barnen p samma stlle, och p kpet
ha de der ocks drarnes skrubb. De kunde ge t de stackrarna tminstone
ren luft; inte lr der nd vara just ngot fverfld i matvg, d de
sgo s magra och bleka ut.

-- Det sgs att de f salt fisk endast om sndagarne, en gng i veckan.

-- Olycklig den, som kommer dit.

-- Om man skulle d i tid, s att man inte blefve gammal och orkesls.

-- Underligt att de inte hellre g och hnga sig, n de hrda ut med ett
sdant der elnde.

De gingo frut, Tiina Katri och Heiskanen; Holpainen gick ett stycke
efter, med hufvudet nedbjdt och skuldrorna hopsjunkna. Hans steg voro
s tunga, att man skulle trott, att han bar en stor brda p sin rygg.
En gammal vadmalsrock, grbrunaktig, hngde omkring honom, och byxorna
voro snder bak.

Tomt och dsligt frefll Holpainens rum dagen derp. Tv personer hade
samtidigt frts bort, modren och lilla Anni. Hellu var rdd fr lidret,
der lilla Annis lik var; hon gjorde en lng omvg, hvar gng hon gick
der frbi efter ved. Och om hon mste g ut i mrkret, sklfde hon som
en garnhrfva.

fven var hon rdd fr den der knuten, der modren hade skrikit s
frfrligt. I skymningen satt hon alltid med gossarne vid spisen, och d
vgade hon inte vnda hufvudet ditt och inte heller mot vaggan, i
hvilken lilla Anni hade dtt. Hon talade saktare n frut; det frefll
svrt att f fram ett ljud, och om hon ocks fick det, ljd det s
frmmande, att hon inte ville knna igen sin egen rst. Hon tnkte
oupphrligt p modren; hon mindes s tydligt, hur hon sg ut, d hon
satt med Anni i famnen och med sin lugna rst sade ngot t dem. Och hon
kunde inte frst, hur de skulle kunna komma tillrtta utan modren, hvem
som skulle skaffa t dem klder och annat som de behfde. Ocks det var
s ovanligt, att de dagen igenom voro ensamma, fverlemnade t sig
sjelfva, att det fans ingen som befalde dem ngot, eller nekade, utan de
fingo frn morgon till qvll vara och lefva hur de sjelfva ville.
Gossarna vsnades och slogos efter eget behag, och om Hellu skte hindra
dem, brydde de sig inte derom. Och inte ens, om hon hotade att sga t
fadren, ty de visste, att hon i alla fall inte skulle gra det.

Ibland hade Hellu s ledsamt efter modren och Anni och den frra tiden,
att trarne med vld trngde fram i hennes gon. Men modren hade alltid
varnat henne fr att grta, fr att hon inte helt och hllet skulle
frlora sin syn. Derfr torkade hon genast bort trarne, s fort de
sipprade fram, och drack vatten, s att hon fick den qvfvande knslan
bort frn strupen. Likvl visste hon, att det aldrig skulle bli en glad
stund i deras hem, om inte modren skulle komma tillbaka frisk. Men om
det skulle hnda, d skulle hon vara som i himlen och skulle inte bry
sig om, fast hon skulle svlta eller hvad som helst, ja, fast hon skulle
blifva stenblind.

Ville srjde inte och inte Petu heller srdeles, om de ocks ibland voro
liksom frsjunkna i tankar. Frun hade hemtat t honom byxor, och han
klagade ett par gnger fver, att modren inte hade sett dem. De hade
sammet i smmarne och glnsande knappar. I brjan ville de alltid falla
ned, emedan han inte hade hngsel, men Hellu hittade ett stycke snre p
grden, och nr de med tillhjelp af detta bundos kring lifvet, s hllos
de sedan.

Tiina Katri stack sig in och sg efter dem alla dagar. Nr hon hade
byke, tog hon ocks deras klder i tvtten. Och nr Hellu rkade f
stekben i staden, slog hon snder dem och hjelpte att stta grytan p.
Nog kunde Hellu skta om elden, men grytan var svr att f i kakelugnen
och derifrn bort igen. En gng nr hon skulle gra det, brnde hon sin
hand, och derefter vgade hon inte ens frska. Om inte fadren var hemma
eller Tiina Katri, gick hon till grdsfolket, och alltid kom ngon
derifrn och hjelpte henne.

Fadren satt fr det mesta framtlutad, med hufvudet nedbjdt, och sg
sin tomma pipa. Han talade inte ens s mycket som frr, men Hellu tyckte
nd, att det kndes s tryggt, d han var hemma. Hon nstan nskade,
att fadren inte skulle f arbete, ty de skulle vara s rdda, om han
skulle vara borta frn morgon till qvll och de skulle msta vara
ensamma i rummet, nr det blef skumt, ja kanske ocks alldeles i mrker.

Men denna nskan gick inte i fullbordan. Fljande vecka gick fadren
redan till jernvgsarbetet, och sedan fingo de endast se honom som
hastigast vid middagstiden och sent p qvllen, kort innan de lade sig.
Om morgonen var han redan borta, nr de vaknade. Om sndagarne var han
deremot hemma, fast han d inte orkade vara uppe; ty han var ibland s
trtt efter veckans hrda arbete, att han lg hela dagen.

Det fans ocks en annan orsak, hvarfr Holpainen frskte sofva s
mycket han blott kunde. Under det han arbetade, hade han inte tid eller
orkade han inte tnka just mycket, men nr han kom till det tomma
hemmet och sg de olyckliga barnstackrarne, hvilka ledo hunger och allt
slags brist, d blef hans sinne tungt, och han fruktade, att om han
skulle brja srja allt fr mycket fver lifvet, s skulle det g med
honom p samma stt, som med Mari. Han visste derfr inte bttre rd, n
att somna bort frn sorger och bekymmer, d han inte p annat stt kunde
skjuta dem ifrn sig.

Det stlle, der det arbetades p jernvgen, var vid Kotkakallio backe t
Harjula till. Han kunde mycket vl se trappan till det hus, der Mari
var. Nr han rtade ut sin rygg och hvilade frn arbetet med bda
hnderna stdda mot spaden, gingo hans blickar, fven mot hans vilja,
fver viken och krarna dit bort. Ofta rkade han se, hur drren
ppnades och ngon steg nedfr trappan. Han kunde inte riktigt urskilja,
om det var man eller qvinna, men hvad angick det honom, det var i alla
fall inte Mari.

Holpainen grfde under backsluttningen, men ofvanfr voro karlar, som
hggo sten. De voro alla unga och stora gyckelmakare.

-- Hej, Holpainen, kom hit litet! ropade de en gng der uppifrn.

-- Hvad r det? ropade Holpainen tillbaka och sg upp.

-- N, kom nu!

Holpainen gick litet tveksamt dit till dem.

-- Der fr du. Tag och t!

-- Hvad r det? Stengrus?

-- Ja just. Se s, t nu och krusa inte.

-- Tig du. Hvem ter sdant?

-- Duger inte rtsoppan t drngarna? S menade ju de der herrarne, d
de gfvo oss ttio penni i dagspenning, att nr de f brd, s kunna de
ta grus till sofvel.

-- Hll d till godo dermed, ni, som just hugga det, sade Holpainen och
gick tillbaka till sitt arbete.

-- Det skola vi gra! Och t du af den dy, som du grfver upp frn
jorden. Men lt den frst smlta i munnen, svlj inte ner den frusen, du
kan f ondt i magen.

-- Ha, ha, ha, skrattade de andra.

Holpainen brydde sig inte om att svara. Med ryggen krokig arbetade han,
hgg spaden med kraft i jorden och kastade upp en hg af mull. Hvar gng
han bjde sig, brakade byxorna bak. Hlen blefvo allt strre, luften
kndes kall mot huden.

Frn huset vid Harjula porten hrdes tid efter annan en skrikande
stmma, ibland strf och djup, ibland gll och klagande. Barnen derinne
tystnade d och vnde gonen bort frn skrubben. Qvinnorna upphrde med
sitt arbete och lyssnade. Och lngt omkring hrdes denna rst, fver
ngarna och krarna nda till landsvgen och upp till hvarje stlle i
grden. Och alla andra klagoljud upphrde s lnge i vrdanstalten, de
sjuka glmde sina plgor och barnen sin hunger, de trtgiriga sina
bittra tankar. Ty i detta enda skrik fick hvars och ens ngest och vnda
sitt uttryck, och det kndes d lttare i deras brst.





End of Project Gutenberg's Lifsbilder frn finska hem 1, by Minna Canth

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK LIFSBILDER FRN FINSKA HEM 1 ***

***** This file should be named 20518-8.txt or 20518-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        https://www.gutenberg.org/2/0/5/1/20518/

Produced by Matti Jrvinen and PG Distributed Proofreaders.

Updated editions will replace the previous one--the old editions
will be renamed.

Creating the works from public domain print editions means that no
one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
(and you!) can copy and distribute it in the United States without
permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
such as creation of derivative works, reports, performances and
research.  They may be modified and printed and given away--you may do
practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
subject to the trademark license, especially commercial
redistribution.



*** START: FULL LICENSE ***

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
Gutenberg-tm License (available with this file or online at
https://gutenberg.org/license).


Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
electronic works

1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement.  See
paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
works.  See paragraph 1.E below.

1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
collection are in the public domain in the United States.  If an
individual work is in the public domain in the United States and you are
located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
keeping this work in the same format with its attached full Project
Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.

1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
a constant state of change.  If you are outside the United States, check
the laws of your country in addition to the terms of this agreement
before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
creating derivative works based on this work or any other Project
Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
the copyright status of any work in any country outside the United
States.

1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org

1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
and distributed to anyone in the United States without paying any fees
or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
1.E.9.

1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
that

- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
     must be paid within 60 days following each date on which you
     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
     address specified in Section 4, "Information about donations to
     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."

- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
     License.  You must require such a user to return or
     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
     and discontinue all use of and all access to other copies of
     Project Gutenberg-tm works.

- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
     of receipt of the work.

- You comply with all other terms of this agreement for free
     distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
electronic work or group of works on different terms than are set
forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
works, and the medium on which they may be stored, may contain
"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
your equipment.

1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from.  If you
received the work on a physical medium, you must return the medium with
your written explanation.  The person or entity that provided you with
the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
refund.  If you received the work electronically, the person or entity
providing it to you may choose to give you a second opportunity to
receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
is also defective, you may demand a refund in writing without further
opportunities to fix the problem.

1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
with this agreement, and any volunteers associated with the production,
promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
that arise directly or indirectly from any of the following which you do
or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.


Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of computers
including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
and the Foundation web page at https://www.pglaf.org.


Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
https://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
permitted by U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
throughout numerous locations.  Its business office is located at
809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
information can be found at the Foundation's web site and official
page at https://pglaf.org

For additional contact information:
     Dr. Gregory B. Newby
     Chief Executive and Director
     gbnewby@pglaf.org


Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements.  We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance.  To
SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
particular state visit https://pglaf.org

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
ways including including checks, online payments and credit card
donations.  To donate, please visit: https://pglaf.org/donate


Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
works.

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm
concept of a library of electronic works that could be freely shared
with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.


Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
keep eBooks in compliance with any particular paper edition.


Most people start at our Web site which has the main PG search facility:

     https://www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
