Project Gutenberg's Om Lars Johansson (Lucidor den olycklige), by Josef Linck

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org


Title: Om Lars Johansson (Lucidor den olycklige)
       Litteraturhistoriskt utkast

Author: Josef Linck

Release Date: April 10, 2009 [EBook #28539]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK OM LARS JOHANSSON (LUCIDOR ***




Produced by ronnie sahlberg and the Online Distributed
Proofreading Team at http://www.pgdp.net





                                  Om

                            Lars Johansson

                       (Lucidor den olycklige).
                     Litteraturhistoriskt utkast


                                  af


                             Josef Linck.


                           Stockholm 1876.
                     K. L. Beckmans boktryckeri.




En bland de intressantaste freteelserna inom den svenska
litteraturhistorien r otvifvelaktigt skalden Lucidor genom sin lefnad,
verksamhet och slutliga de. Det hvilar ett dunkel fver hans
frhllanden, som retar nyfikenheten. Hans stllning inom vr litteratur
r s enstaka, och hans rykte s tvetydigt, att han af flera skl utfvar
p betraktaren en egen dragningskraft. Hrtill kommer, att tid efter
annan nya kllor om honom antrffats, n falska, n sanna, hvilka
modifierat en fregende uppfattning och hllit intresset fr honom vid
lif. Frfattaren af fljande uppsats har visserligen ingen frtjenst af
att hafva framdragit hittills obekanta fakta, men han har ansett det
kunna lna mdan att sammanstlla, hvad de olika forskningarna om Lucidor
uppdagat, och n en gng underkasta dem en sorgfllig granskning fr att
komma till en sann bild, helst som hdanefter inga nyare upptckter i den
vgen synas vara att prkna. Vi mste erknna, att hrvid vrt frsta
intryck var en obestmd frhoppning att mjligen kunna befria skalden
frn de ogynsamma omdmen, hvarmed efterverlden belastat hans minne, i
det att hans sorgliga slut allt fr mycket ftt inverka p uppfattningen
af hans lefnadshistoria; men snart tog forskningen ut sin rtt, och vi
beredde oss att helt objektivt och utan alla mer eller mindre gynsamma
frutsttningar och hypoteser skildra honom blott sdan han skulle visa
sig fr oss. Vi g sledes att i tvenne afdelningar ska behandla, frst
hans lif och sedan arten af hans diktkonst.




I.


Frrn vi inlta oss p berttelsen om Lucidors lefnad, mste vi genast i
brjan frklara, att de underrttelser, som man nu derom kan hopsamla,
dels ro s knapphndiga, dels p sina stllen hvarandra s motsgande,
att man ofta r ndgad att fylla luckorna genom antaganden, som
naturligtvis mst gras s frsigtigt som mjligt. Endast mot slutet af
hans lif kan man flja honom noggrannare. Dessutom f vi hr en gng fr
alla nmna, att vid vr uppfattning af hans karakter och dess utveckling
vi hufvudsakligen rttat oss efter hans egna skrifter, hvilka enligt vr
sigt blifvit allt fr litet anvnda till hans rtta bedmande. Hvad hans
egen tid m hafva frlnat honom af vrde eller misstag, hafva vi ej
heller frbisett; eljest m han tala fr sig sjelf s vidt mjligt r.

Man vet ej med visshet nr han r fdd. ret 1642 uppgifves af de flesta;
kanske br det dock vara ngra r tidigare. Ej heller har man varit fullt
p det klara i afseende p hans frldrar och fdelseort. Wieselgren
trodde sig hafva ftt reda p, att han tillhrt en gammal prestslgt frn
stergtland vid namn Humerus, att hans fader var en frtjent kyrkoherde
och att af hans begge brder den ene likaledes blef kyrkoherde, den andre
professor och domprost i Lund. Det r nu af lektor Ahlqvists forskningar
dagalagdt, att detta beror p en namnfrvexling, och att denne Lars
Johansson Humerus slutade som ljtnant vid Dalregementet. Palmskld och
andra frmodade, att han varit en okta son af amiralen Strusshjelm eller
till och med af Karl Gustaf Wrangel, hvilket ocks r ett misstag. Hvad
vi veta om hans slgt r fljande. r 1600 brjade en simpel btsman,
Lars Mattson, sin tjenst p den svenska flottan och uppsvingade sig s
smningom till amiral-ljtnant samt adlades som sdan r 1647 till
Strusshjelm; han introducerades p Riddarhuset 1649, hade redan 1636 gift
sig med en enka, Barbara Jnsdotter, hvilken hrstammade frn Gefle, samt
dog barnls 1651. Men nu gifver Palmskld honom en dotter, som blef
hustru t en skrifvare Asserson p land. Skalden r fven son till en
amiralen Strusshjelms dotter. Har d amiralen varit gift en gng frut
eller ro hans fregende barn okta? I alla hndelser var Strusshjelm
den tiden af ringa stnd och villkor. Vi kunna ej ens uppgifva, om
dottern varit lagligen gift med den kapten, Johan Erichsson, som var Lars
Johanssons fader. Besynnerligt synes det tminstone, att hon i
rttegngshandlingarne af 1669, hvarur denna uppgift r hmtad, ej nmnes
med ngot namn, utan amiralen sges der helt enkelt hafva varit den
anklagades morfar. Vid sin dd hade skalden inga anfrvandter.
Fdelseorten var Stockholm. Hraf framgr nu, att Lars Johansson varit
fdd i lg, kanske ej ens laggill samhllsstllning, samt att han ej
behft slita ngra familjefrbindelser i provinsen fr att ska en
fventyrlig lycka i hufvudstaden, utan att han tillbragt sista delen af
sitt lif p samma ort, der han blifvit fdd och uppfostrad.

Lika som hans brd r otydlig, synes han ej heller ftt ega ngot
frldrahem. Hvarken mor eller far frekommer vidare--var den sednare ute
p sjn under kriget och stupade?--utan gossen blef uppfdd af sin
morfader, amiral Strusshjelm. Huruvida denne krigsbuss utan bildning--och
huru mnga sdana med hg militrisk grad egde ej Sverige strax efter det
trettioriga kriget!--varit den rtte mannen dertill, lemna vi derhn; i
alla fall dog han ju redan 1651. Hans hustru var afliden redan i december
1648. S stod den tiorige gossen ensam i verlden. (Sedermera, d skalden
p ett stlle talar om anhrigas sorg, beknner han, att han har svrt
att skrifva rtt, hvad som han ej frskt. Han har d i spda r
frlorat alla anfrvandter.) Anlagen voro emellertid lysande. Kanske var
det redan nu, som Karl Gustaf Wrangel tog sig honom an, hll ynglingen
vid studier och honom mycket pkostade. Sannolikt genomgick han
Stockholms gymnasium, hvilket frst 1667 fverflyttades till Gefle. fven
r han vl den Laurentius Johannis, som den 31. januari 1656 str
inskrifven som student af Stockholms nation i Upsala.

Det r ej utan vigt vid bedmandet af Lars Johanssons senare lefnadsbana
att i hg komma, att han hrde till dem, hvars glnsande sjlsgfvor p
allt stt uppodlades, medan man mindre vrdade sig om hans
barndomsintryck och karaktersutveckling i ett hem. fven hr visade sig
de frra ej kunna erstta de senare. Kunde vl en skolgng utan nrmare
tillsyn midt ibland Stockholms alla frestelser jemfras med det stilla
lifvet och den strnga tukten vid ett lroverk i Skara eller Westers?
Och hade ej det examenstvng, som det frn brjan var meningen att
upprtthlla vid universitetet, redan brjat slappas? Hvad lsa vi ej s
vl om professorernas barnsliga grl inom konsistorium som om de ra
dryckesgillena inom nationerna! Om dessa senare, som nu begynt inrttas,
frmdde lgga ngra helsosamma band p individernas frihet, r vl svrt
att sga; skert r, att denna inrttning ej sgs med blida gon p hgre
ort. Vi sakna alla underrttelser om huru Lars Johansson uppfrt sig i
Upsala. Wrangels fortfarande beskydd synes ej vittna ofrdelaktigt derom.
Vid hans terkomst befunnos ej professorerna ovilliga att gifva honom
venia till undervisning. Men att den tidens studentlif var vildt och
bullrande, r skert. Olyckligtvis intrffar nu en lucka af fver tio r
i Lucidors biografi, som man har svrt att fylla. En god och nyttig vn
fick han i Samuel Columbus, som 1658 kom till Upsala, och med hvilken han
eftert umgicks i Stockholm, men det skall senare visa sig att de ej
kunde fullt frst hvarandra. Den enes fogliga och mt elegiska lynne kom
vl redan hr ofta i berring med den andres filosofiska sjelfstndighet,
som kunde urarta till cynisk likgiltighet. I dennes sjl brann en nnu
frdold eld, som kunde hrstamma frn hans i sjlifvet kring tumlande
frfder och passa till den tidens krigiska och i jttefretag
sjelffrlitande Sverige, men som desto mera hade behft ledas och
uppfostras, helst i ett godt hem. Det ser dock ut, som om han i moraliskt
afseende ftt helt och hllet skta sig sjelf. Men studierna gingo med
hans anlag ltt. Det var nu, som under den store Olof Rudbeck fven de
fysiska vetenskaperna brjade uppblomstra vid universitetet. Lars
Johansson r ej heller okunnig i dem. Det kan vara intressant att veta
hvad han studerat i Upsala. Vi kunna ur hans skrifter uppleta flera
stllen, som visa oss, hvad man d fr tiden fick lra sig der, fven om
ett och annat mste antagas som af honom eftert under resor inhemtadt.
Han var naturligtvis hemmastadd i klassikerna och dertill hrande
historia och mytologi. Exempel frekomma, att han fven haft knning af
den antika filosofin, sdan man d fick lra den, samt af juridiken.
Slunda lser man p ett stlle, der han filosoferar fver existensens
intighet:

        Som Stagiriten lrt: all varelse bestr,
        Att ingenting begynt, att intet nde fr,
        Fast om det till sin art syns ndras, intet nda[1],
        Men lik en eld af eld sig alltid lter tnda,

och p ett annat, der han prisar en lagfaren:

       Hvad Codex och Pandect, Autntic och Rubric,
       Hvad som Noveller var och hvad som mer dem lik,
       Hvad Bartolus och Bald[2] som Themis' tolkar skrifvit,
       Och hvad Justinian fr lag till knna gifvit,
       Har han till pricken vist[3].

I geografin knner han fr sin tid ganska utfrligt till stderna i
Orienten och anvnder till passande jemfrelser Egyptens mumier,
pyramider och friga jtteruiner. Af den kta svenskan i hans arbeten
synes det som han bde frsttt islndska och liksom en Stjernhjelm och
en Verelius nitlskat fr det fosterlndska tungomlets renhet. Men fr
naturvetenskaperna visar han sig, lngt mera n hvad d i Upsala var
fallet, hafva varit lifligt intresserad. Hvem tnker ej p Rudbecks nya
trdgrdsanlggning och hans frsta f lrjungar, nr man lser Lucidors
i detalj in gende beskrifning p en rtagrd, rik p bde praktblommor
och ogrs, hvarmed han frliknar menniskolifvet, hvars rtte rtagrdsman
r Gud? Hvem tnker ej p tidens hg fr kemiska och fysiska experimenter
(fven framstld i de bekanta hollndska genretaflorna) vid hans
mngfaldiga liknelser p detta omrde? Det var d hgst modernt, att en
bildad person konverserade om fysik och kemi, poeterna inblandade dem i
sina verser, damerna beskte i karosser de nyanlagda museerna, de frnma
och konungarne hllo sig egna laboratorier och tillbragte der en del af
sina lediga stunder. Det frekommer ej blott s vanliga iakttagelser som
denna:

                               Nr vattnet uppt klifver,
           Frndradt uti vind af solen, som det drifver
           Till luftens medelrum, och der af klden se'n
           Frndras uti sn och hvitan hagelsten,
           S faller det af tyngd full ter ner p jorden,
           Blir vatten liksom frr,

utan andra, som allenast kunnat inhemtas ur ett kemiskt eller alkemiskt
laboratorium:

                 Lgg i qvicksilfver tenn ell' bly,
                 Det synes samma malmer fly;
                 Jern, koppar, stl, allt likas,
                 De flyta deri ofvanp.
                 Men guldets gulhet och dess kropp
                 Svljs af qvicksilfret alldel's opp
                 Och tas emot med yppigt skt',
                 Der alla andra ofvan flt'.--

        Bly har sin minie[4], tenn arsnik, koppar grnan,
        Och jernet har sin rost, ja, sjelfva silfver sknan
        Frtrs af dess lazur; guldmalmen hlles ren,
        Men har p mnga stt, s vl som annat, men.--

        Blir icke bly till nikt och blyhvitt, tenn till aska?
        Rost ter jern och stl, som kallas Mars den raska.
        Kan icke tartar guld frvnda uti rk?
        Hvar koppar ligger, finns dess grna der? Ej sk!
        Hur mngen har Mercur i konsten fvervunnit,
        Som tnkt att bja fast hans qvickhet? Men frsvunnit
        r deras mynt och han, ty deras rika hopp
        Lik vingfota Mercur i skorsten flugit opp.
        Af silfver blifver falsk lazur, som andra kalla
        Ultramarinbl frg.

Hr ser man tydligt, huru alkemin p hans tid nnu hll p att grundlgga
kemin. Med denna var d fven medicinen nra frbunden, och kemister och
apotekare hade ofta samma yrke. Skalden knner till kryddorna:--i
himmelen

          Ej luftar[5] luften der som vor' hon parfumera'
          Med musc ell' ock civet, jasmin och hvad man mera
          Hr brukar: benzon ell' storax, calamit
          Och hvad Arabien elj'st snder till oss hit.

Han knner vidare till de tre hufvudmedikamenten, ssom man d antog dem.
Ingenting kan hjelpa mot dden, sger han,

        Ej ngon Panac, Theriac och Mithridat,
        L'or-vie-estant[6] och all aptekens hlsomat,
        Ej ngot dricklikt guld, som elj'st s hgt bermmes,
        Ej Trismegisti sten, hvarom skenvislikt[7] dmmes
        Af mngen kloklik tok, den aldrig annat var
        n ssom Gyges' sten, den han i ringen bar;
        Osynlig menar jag.

Han har lst astrologernas bcker; han vet, att, nr Mars r satt tvrt
emot solen, och Jupiter ej kan undg Saturnus, det anses betyda att man
d fdes till olycka, med flera andra dylika funderingar, men utbrister
strax derp:

           O, mer n tokot folk, som vet hvad ingen vet!

Man ser tminstone, att han ej var bengen fr vidskepelse inom alla
dessa d mrka vetenskaper. Det r troligt, att han redan i Upsala begynt
sina kemiska studier, hvilka han i utlandet, kanske mest i Holland,
utbildat. Men de frmmande sprken, hvaruti han visar s stor frdighet,
kunde vl ej universitetet hafva meddelat honom; der funnos visserligen
en spansk och en italiensk sprkmstare p stat, men de nya sprken
ansgos ej lika behfliga som de klassiska. Det var senare just han, som,
hemkommen frn sina resor, fick undervisa studenterna i tyska, franska,
engelska, italienska, hollndska. Emellertid finna vi, att Lars Johansson
ej vistats i Upsala utan resultat; men att rtta sig efter bestmda
freskrifter, behagade ej hans fverdrifvet sjelfstndiga sjl. Tiden
frgick, och han blef aldrig mera n student. Dermed hade han nstan
stngt fr sig mjligheten af befordran i statens tjenst.

Den, som underhll honom vid universitetet, var Karl Gustaf Wrangel, som
tyckes p ett hgsinnadt stt hafva srjt fr honom. Utom det lysande
mcenatskap, som d allmnt utfvades af de store, bidrog vl fven
hrtill, att morfadern och Wrangel varit krigskamrater. Den senare blef
ju riksamiral, och de hade utan tvifvel nrmare sammantrffat under
transporterna till Tyskland och det heta sjkriget mot Kristian IVs
flottor. Den nnu ej till Strusshjelm adlade hade nog beundrat Wrangels
ddsfrakt, d han i Kielerhamnen, der den svenska flottan lg instngd
af den danska, lt ro sig fram till amiralskeppet under ett sdant
kulregn, att af tjugufem man p bten fjorton stupade; och Wrangel  sin
sida hade nog lrt sig vrdera den djerfve uppkomlingen. Sannolikt satte
samma mktiga beskydd Lars Johansson i stnd till att efter tidens sed
fullborda sin uppfostran och sina studier genom en lngre tids
peregrination; ja, Wieselgren antager, att Wrangel ej tvekat att utsnda
honom som sllskap t sin unge, frhoppningsfulle son Karl Filip, hvilken
sedan stannade i London hos svenska sndebudet, grefve Dohna, men der
bort rycktes i frtid 1668 och den 14. december 1670 begrofs i
Skoklosters kyrka. Denna frmodan vinner i sannolikhet genom den varma
grafsng p tyska, som skalden d egnade den hdangngne, der han
mrkligt nog undertecknar sig _Adelfino der klagende_. Sjelf uppgifver
han sig hafva beskt England, Frankrike och Italien; att han fven varit
i Holland r vl tydligt redan af den bearbetning af ett Cats' arbete,
som r den enda i sitt slag af hans skrifter; och att han varit
hemmastadd i Tyskland framgr af, att han r sprket fullt mktig som en
infding, ja, uttrycker sig ledigare p tysk n p svensk vers. Det r ej
troligt, att Lars Johansson ograduerad kunnat uppehlla sig fr lnge i
Upsala. Med ledning af ngra fakta vga vi d ett antagande, som fyller
luckan inom denna del af hans biografi. Om vren 1666 stod fltmarskalk
Dohna med ngra regementen i Bremen, frdig att inbryta i Holstein. Nsta
rs sommar och hst tillbragte han i Holland fr att p sin regerings
vgnar medla fred mellan England och Generalstaterna. I januari 1668
afreste han som sndebud till London och frde d sannolikt med sig den
unge Wrangel, hvilken dermed slutade sina utlnska uppfostringsresor.
Dylika frder brukade vanligen rcka trenne r. Har d Lars Johansson
vistats i Tyskland som en slags ledare fr riksmarskens son under ren
1662--1664, under hvilken tid denne uppehll sig p andra sidan
stersjn, sysselsatt med att stlla der varande svenska krigsmakt p
stridsduglig fot och insnda promemorier till rdet om frbund med
England och krig p utlnsk botten under hvad frevndning som helst? r
1665 skulle han med Karl Filip hafva antrdt resorna, medfljt denne
fver Holland till England och derifrn fverseglat till fderneslandet.
Hsten 1668 r han hemma, ssom kan ses af hans gratulationssng till en
Lilienhoff vid hans adlande, som skedde den 19. september detta r.
tskilliga smrre omstndigheter tala likaledes fr detta antagande. I s
fall har han vid tjugutv rs lder lemnat det gamla Sverige.

Vi kunna omtala en episod frn denna resas brjan. Krleken hade redan
klappat p hans skalde- och ynglingahjerta. Det skepp, hvarmed han
utreste, tvangs af stark motvind att kasta ankar i skrgrden vid
Landsort. Hr gick han nu och tnkte p fosterlandet, som i afskedets
stund blef honom dubbelt krare, men framfr allt p sin flicka och den
ljufva frbindelse, hvart han mst sga farvl. Regnet fll ned i
strmmar och utplnade hennes namn, som han ritade i sanden. Allt detta
jemte vgornas eviga brus stmmer hans lyra till ett synnerligen rent och
varmt vemod. Huru skn klingar ej denna af krlek inspirerade sng,
kanske hans innerligaste:

           Farvl, min vn, min sjl, mitt lif, min kra,
           Min fordna gontrst, min lust och ra!
           Farvl, mitt hjertas barn och bsta vn!
           I fall att himmeln helsan min behagar,
           Frtrstar jag, att han min resa lagar
           Snart hit igen.

           Jag sitter nu beklmd af drfve[8] tankar,
           Min lngtan och mitt hopp fr tross och ankar,
           Ty vderguden blser strngt emot
           Med mkan af den sorgen som mig srar,
           Och himmeln fller, lika som jag, trar,
           Sjuk af min sot.

           Jag skrifver hr ditt namn i vta sanden
           I Ekelsvik vid Nereus-salta stranden,
           Och fast det skjtt[9] af vdret mst' frg,
           Skall det likvl uti ett stadigt minne
           Och i min sjl liksom uti mitt sinne
           Samt hjerta st.

Ack, denna kyska krlek bortjagades vl snart ur den knappt manbare
ynglingens sjl vid det nya och fria lif, som nu ppnade sig fr honom.
Af hans tyska visor framgr det, att han fven egt utlndska
mhetsfrbindelser. Lars Johansson var i sanning ingen pedant, som aldrig
erfarit knslans eld, utan en skaldenatur. Men, dess vrre, liknade han
ej heller de flitiga svenska unga mn, hvarom vi lsa, att de under sin
peregrination drjde vid de tyska smstadsuniversiteten, responderade och
disputerade der till professorernas frvning samt tervnde hem, sedan
de afslagit lysande anbud af utlandet, med lrda diplomer och smickrande
helsningsverser bde p latin och andra sprk. Vi ega visserligen inga
underrttelser om Lars Johanssons utrikes den, men endast den
omstndigheten, att han oaktadt sina anlag och kunskaper hemkom utan
ngon lrd utmrkelse att beropa, leder oss till den slutsatsen, att han
fredragit det verkliga lifvets buller framfr den stilla lrdomssalen.
Tiden var ocks hgst upprrd. Det var ej tjugo r, sedan det
trettioriga kriget, knappt fem, sedan Karl Gustafs vapenbragder satte
Europa i spnning. Den unge svensken hrde under resan talas om
krigsutbrott mellan England och Holland, att hans fosterland ifrigt
underhandlade samt utrustade hrar i Tyskland, att riksmarsken Wrangel
var ter fverkommen och tnkte brandskatta Lneburg samt fverfalla
Bremen, att de tyska staterna allvarsamt beredde sig p krig. Och frstod
han--hvilket endast f p hans tid frstodo--att i antikens hemland lta
dennas lugnande och gedigna inflytelse uppfostra hans stetiska sinne,
eller mottog mhnda ej snarare hans otyglade sjl ngra intryck af det
Italien, hvars utsvfningar redan frstrt Guido Renis snille och
inspirerade Caravaggios taflor? fverkommen till London, trffades han af
hela inflytandet af en Karl IIs och Buckinghams sedeslsa hof, hvars
vanarter trngt ned till alla samhllslager; en Sedley, Davenant,
Etheredge voro d p modet, och hela verlden sprang att hra slippriga
komedier och appldera lttfrdiga teatertrupper. Hvilken skilnad mellan
dessa den stora stadens dramatiska frestllningar och de tarfliga
sederna der hemma! Det r ej underligt, att en sdan natur som Johanssons
drogs ditt. Vi f ej glmma att en dylik omgifning hjelpt stora skalder
ssom Molire och Shakspeare till en mngsidigare och frdomsfriare
lifsuppfattning; men i betraktande af det frakt, som den tidens
hederliga personer buro till de dramatiska konstnrerna, och som snart
gjorde att dessa frtjenade det, innebar umgnget med dem en ej ringa
fara. Palmskld upplyser ocks, att Johansson var af ett liderligt och
flyktigt sinne och inlt sig med komedianter och annat pack. Det var
dvarande svenskars tanke. Vi kunna nu bttre uppfatta hans poetiska
frkrlek och le fven t denna allsmktiga opinions ensidighet; men med
skaldens hftighet och hnsynslsa sjelfstndighet, huru mycket mste ej
hans karakter frlora p denna brytning med hela samhllet! Emellertid
har han ej frsummat att under resan rikta sina kunskaper efter sin hg;
han frvrfvade stor ledighet i att uttrycka sig p frmmande tungoml,
latin, tyska, engelska, franska, italienska, hollndska; och Lars
Johansson intager sin jembrdiga plats bland de lrda svenske mn,
hvilkas kunskaper och sprkskicklighet strckte sig lika vidt som
fderneslandets politiska inflytande och vapenra. Som frut r sagdt,
var han hemkommen hsten 1668, och han kallar sig i ett d skrifvet
brllopsqvde fr _Asthold skaldkr den olycklige_[10], hvilket vl
skall betyda ngon otur i en krleksaffr.

Hr r stllet, att yttra ngra ord om den beryktade frbindelsen med
Magdalena Sjblad. P Skokloster hnga tv portrtt bredvid hvarandra,
som af frevisaren framstllas och i katalogen upptagits som de bda
lskandes; hon strlande och fager i tidens prktiga adelskostym; han med
gulbleka kinder, hemska svarta gon, eklfsblad p hjessan och i det
hela utvisande lefnadstrtthet. Man har terfunnit alla handlingarna i det
ml, der fadern, vlborne Olof Sjblad, anklagat sin dotters vanbrdige
frfrare, studenten Lars Johansson; man har hradsrttens frfrgan,
Gta hofrtts vlmenande yttrande och kongl. maj:ts slutliga
resolution. Dertill kommer, att tiden ngot s nr fverensstmmer
(1666-1668), att man i de sorgsna krleksvisorna om en Margaris, Iris
eller Belikinne trott sig finna anspelningar hrp, och slutligen det
romantiska i sjelfva saken. Ty kunde det fs ngon mera passande
frklaring p den olycklige skaldens lefnadsbana? En ofrlse poet vinner
en adlig flickas hjerta--hemliga och ensliga promenader kring den
vackra sjn snens strnder--en liten dotter fdes--den frolmpade
fadern offrar sitt barns rykte fr sitt brdshgmod och raseri samt
offentliggr allt--han vidhller hrdnackadt sin anklagelse, ehuru bde
lskaren och dennes alla anhriga bjuda hederlig frsoning genom
ktenskap,--tidens frdomsfulla lagar riktade mot en nnu omogen, men i
utveckling stadd skaldegenius,--domen p tv rs landsflykt--de bda
lskandes frtviflan--slutligen, p samma gng som Magdalena frsvinner
ur historien, kanske gift med en annan, Lucidors frlorade tro p verlden
och sjelffrstring--! Ej under att denna frbindelse blifvit en
trosartikel. Olyckligtvis r det nu genom Ahlqvists efterforskningar
skert, att Lars Johansson, skalden, ej haft det minsta att skaffa med
ngon af tten Sjblad, utan att frgan rr den stgtastudent Humerus,
om hvars frvexling med sin namne vi ofvanfre talat. De bda portrtten
p Sko hafva ftt falskt signalement, troligen uppkommet deraf, att man
gissat sig till Karl Gustaf Wrangels forne skyddsling i den oknda
duken p hans slott. Men dels fver ens stmmer ej detta hemskt
hemlighetsfulla ansigte det ringaste med det, visserligen om lifvets
omissknliga hrjningar vittnande, konterfej med blottad fverkropp p
Gripsholm, som af traditionen anses beteckna Lucidor, och hvilket i
Schldstrms monografi poetiserats till en ungdomligare bild; dels har
han p Sko den medborgerliga eklfskransen i stllet fr den poetiska
lagern kring sitt hufvud, hvad som r snrrtt stridande mot hans
personlighet. Konstknnare tro sig i taflan p Sko finna en kopia frn
ngon hollnsk mlning. Det faller nu af sig sjelft, att fven tanken p
Magdalenas portrtt mste fvergifvas, och att originalen till Margaris
och de andra poetiska namnen tyvrr aldrig skola upptckas. Hela den
intressanta, men i hvarje detalj osanna historien visar sig vara
grundad p Palmsklds, af honom sjelf som lsligt erknda, frmodande,
att denne Lars Johansson lrer visst varit vr namnkunnige svenske poet
Lucidor. Vi tro att ndringen af hans lefnadsbana, s ofullgngen den
nu blef, ej betingades af ngot olyckligt krleksfrhllande, helst
som hans flyktiga natur strider hremot, utan af andra, i sin art
romantiska skl, hvartill vi sedan skola terkomma.

Dermed pst vi naturligtvis icke, att Lars Johansson ej varit lskad
eller saknat de krleksaffrer, som han besjungit i sina snger. Han
skulle vl d vara den ende moderne skald, som ej haft sdana. Tvrt om,
han har skrifvit visor, som frrda mera innerlighet eller lskvrd
skalkaktighet n man af hans lefnad kunde vnta. Alla hans erotiska
dikter, om ocks namnen, enligt tidens sed att med grannare poetiska ord
beteckna de besjungna, ro tillskapade, hnvisa tydligt p verkliga
hndelser; de ro i ordets egentligaste mening tillfllighetsdikter. Hans
gldande sjl trngde lika mycket till verklighet som till fantasibilder.
Han var ej van att sitta hemma och uppteckna drmmar om krlek; han
plockade lifvets rosor. Palmskld angifver som motiv fr sin frmodan om
frken Sjblad en erinring af en major Prytz, att Lucidor fven vid
denna tid haft en labyrint fr sin amour skull. Mnga af hans
krleksvisor ro nu frlorade, bland andra en som brjar Mitt hjerta
vill i tusen stycken spricka; men hvad som r qvar, visar tillrckligt
hans dyrkan af Amor. I sitt lngsta poem, Om en ms pligt, skrifver han
som en god fruntimmersknnare. Vi skola upprkna ngra af hans flammor.
Den, fr hvilken han hetast brunnit, heter Margareta. Han kallar henne i
en gldande krlekssng Margaris, min sjls behag, andra jag. r det
samma person som fick det artiga, nstan p concettimanr affattade
bindbrefvet[11] p margaretadagen under rets vackraste tid? Han kan
ej gifva henne ngot smycke att binda kring armen, i stllet fr hon hans
hjerta och sng. Slutet fverraskar med en stor frplumpning, som  daga
lgger, hvad slags qvickhet man d kunde tillta sig mot damerna. n en
gng frekommer Margareta p ett frtroligt stt. En vninna fr af honom
en liten visa, som hon begrt:

                    Men du mste kunna tiga,
                    Att jag t dig ngon gjort.
                    Sg fr ingen annan piga,
                    Ty det blifver snarlig sport.
                    _Magga_ lilla m det veta,
                    Hon gr ej dermed i skall.
                    Vill dig ngon ann' utleta,
                    Sg: du tok, drag fan i vall!

En annan r Fillis, som ville bli hans hustru, men det vore d ej vrdt
att tnka p:--

                        Det r, Fillis, sant
                        -- -- -- -- -- --
                        Att du mig begrat
                        S hgt som jag dig,

men

                        Ej fria jag m,
                        Men fri vill jag vara.
                        Lt andra fortg,
                        Som hustru vill f.
                        Jag lter dem fara
                        Allt uti en skara
                        Att resa i frid,
                        Till rida sig laga
                        Med kappa och kraga
                        Och hornen bredvid.
                        Jag blifver benjd
                        (Fast andra behaga)
                        Ej njuta den frjd.

Vid ett annat tillflle r det han, som r den frskjutne; hans lskade,
Belikinne, synes hafva varit af hg brd, hafva uppmuntrat och sedan
frsmtt honom:--

         Men godtron r bedragen,
         Ty jag tnkt' ej om,
         Nr som jag frst, betagen,
         I din vnskap kom,
         Att olikt stnd och tid,
         Trots id,
         Kund' ndra mngens tankar; dock trstar jag derved:
         Du brt, ej jag, vr ed.

En lskarinna, kanske den en annan gng besjungna Bellinde, saknar det
poetiska grannltsnamnet, men episoden r desto ptagligare. Han hade
frgtt sig mot henne genom sin vanliga lsmunthet:--

           Sei doch nicht so ergrimmt, mein Kind!
           Ein Wort ist ja kein Pfeil, nur bloss ein Wind.
           -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
           Es war so bs ja nicht gemeint,
           Ob's gleich vor deinen Augen bse scheint.
           -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
           Hat mein vermessner Mund gefehlt,
           So soll mein Mund zur Strafe ungezhlt
           Dein schnes Lippen-paar,
           Das ich erwht
           Zu meinem Buss-Altar,
           Bekssen tausendmal.
           Und fehl' ich eins, so kss' ich sonder Zahl.
           Weg denn Zorn und Verdruss!
           Das sei auf meine Buss'
           Der erste Kuss.

I likhet med dessa muntra verser finnas flera andra p tyska. Men nu ro
de nyss citerade fven fversatta p svenska (s framt den ledigare
rytmen berttigar oss att antaga det frmmande sprket som original),
hvilket tyckes hnvisa p ett i fderneslandet bosatt fruntimmer. Under
den period, d det svenska vldet inbegrep mnga utlnska besittningar
och hade s stort europeiskt inflytande, ljdo frmmande sprk vl lika
ofta i de stockholmska sllskapskretsarne som de skrefvos i styrelsens
kanslier. I synnerhet bodde mnga tyska familjer i staden.--Slutligen m
vi nmna en visa till Lisette. En grym tartar har fr hennes ftter
nedlagt sitt pilkoger, alla skynda att helsa henne, sjelfva himlen har nu
s lnge sregnat p jorden af afundsjuka att ej f taga henne upp till
sig. Kan ngon dyrka dig tillrckligt, skmtar skalden,

                    Sedan frn s fjerran lnder
                    Den s stolta Persian
                    Kom att kyssa dina hnder,
                    Tartarn ock frn Astrakan.

Stycket hann ej skrifvas till slut. Det r ptagligen en maskrad vr-
eller hst-tiden, der tskilliga kostymer frn frmmande land frekommo,
och der det fanns en balens drottning. Det dvarande Stockholm, som
saknade mode- och resebeskrifningar, behfde derfre ej fantisera ihop en
utlndsk drgt; man kunde se den p gatan. Ty sommaren 1666 uppehllo sig
hr utskickade frn furst Lubomirski i Polen, hvaribland sannolikt funnos
tartarer. Det lg sledes nra till hands att eftert maskera sig till en
sdan.--S se vi Lucidor skmta eller sucka bland unga flickor. Nr vi
dertill besinna att hans poesi understddes af rstresurser--han brukade
sjelf sjunga sina visor, och flera af dem ro s sngbara, att de ej
kunna fullt uppskattas utan ackompanjemang--och att han frstod att skapa
egna melodier, kanske fven fredraga dem p fiol eller annat instrument,
kunna vi ej tvifla p, att han varit angenm fr fruntimmerna, fven om
den romantiska historien om Magdalena mste fvergifvas. Men nd har han
knappt i lngden kunnat bibehlla sig i deras ynnest och sllskap; och
hr trffa vi en svag sida af hans lefnadsstt. Hans umgngeston smakade
fr mycket af vrdshuslifvet, och hans dristighet lt detta allt fr vl
mrkas fr att ett hgbildadt hem skulle velat ppna fr honom sin drr.
Han r medveten derom och uttalar detta en gng naivt nog: jag har en
stor trut, och om man mig hfvisk finner, s r det rtt en slump; men
han brydde sig icke om att rtta sig. Derfre har han knt qvinnan genom
de poetiska fiktionernas och det flyktiga gatulifvets synglas; och
slunda kom han att sakna den tyngdpunkt, som aktningen fr henne gifver,
d han hejdlst kastade sig ut i lifvet.

Att dmma af hans poemer, har Lars Johansson den nrmaste tiden efter
hemkomsten omvexlande uppehllit sig i Upsala och Stockholm, begagnande
sig hr hemma af de kunskaper och det anseende, som han genom sin
vistelse i utlandet vunnit. Man vntade af honom mycket, ty han ansgs
vara i nstan alla konster och vetenskaper vl frfaren. Han kunde dela
sin tid mellan de lrda sysselsttningarna i Upsala och verldslifvet i
Stockholm. Vid universitetet vistades han tminstone i brjan af 1669,
der han undervisade studenterna i sprk och som en annan professor hade
tillstnd att intimera. Det r fven vid denna tidpunkt, som hans
poetiska kallelse tyckes hafva blifvit klar fr honom sjelf. Han antog nu
det vackra namnet _Lucidor_ (af Lucis och [Greek: dron] [12]), frsta
gngen anvndt i ett qvde af den 8. december 1668, hvarigenom han enligt
tidehvarfvets sed ppet betecknade sig som en musernas tjenare. Han
kallas ock Lucidor vid sin bosttning i hufvudstaden. Det r troligtvis
under dessa, jemfrelsevis lyckliga r, nr frhoppningarna om honom ej
hunnit frblekna, som han skrifvit de flesta af sina mma eller muntra
visor, kanske ocks ngra af de andliga dikterna. Det r ett rent
skaldskap, uteslutande hemtadt ur hans egen inspiration. Deremot ro
brllops- och begrafningsrimmen frre och hafva tillkommit af
tillgifvenhet eller bekantskap. S besjunger han p latinsk hexameter
riksrdet och generalen Frbus' enka, som dog den 22. september 1668.
Denna dam, fdd Boje, var Ebba Brahes ungdomsvninna, skref flera andliga
psalmer, understdde vittra idrotter och var sjelf vitter. Ocks kallar
skalden sig hr _Laurinus den sorgbundne_. Med slgten har han kort
derp sttt i berring: Tre frnmligare begrafningar i hufvudstaden i
december mnad f dagar efter hvarandra firar han p glnsande tyska. Hr
heter han _Lucidor der mitleidende_ eller _Celinus der betrbte_. En af
sngerna skrefs t en vn, ljtnant Storm, till hvilken vi en gng skola
terkomma, och br till underskrift _Triton Sturmmuth_. I Upsala visade
han fr sista gngen sin lrdom och skaldedra under hgsommaren ret
derp, nr han p latinsk hexameter, franska, italienska, engelska,
hollndska, tyska och p slutet konstfulla svenska verser blomsterstrdde
en liten gosses graf, till hvars redan aflidne fader, teologie doktorn
och professoren Edenius, han sttt i frbindelse. Hr skrifver han sig
med initialer L. I. S. S. H. A. S. V., det r Laurentius
JohansSon, scientiarum humanarum artiumque studiosus Upsaliensis.
Emellertid fann han sig ssom ograduerad ej ega ngon framtid vid
universitet och fattade nu det desdigra beslutet att fr bestndigt
fverflytta till Stockholm och der utfra sitt ideal, det fria poetiska
lifvet. Hittills hafva vi ej kunnat flja honom s noga, men under
vistelsen i hufvudstaden blir han mera bekant, och kllorna om honom
flda rikare.

Midt under den vackraste hgsommaren, den 28. juli 1669, anlnde Lucidor
till Stockholm. Detta r i hg koms lnge fr sin srdeles vackra
vderlek. Vikar och sund stodo i sin sknaste fgring. Hela staden var i
rrelse, och prktiga frberedelser gjordes till morgondagens stora
hgtidlighet, ty Englands sndebud, lord Howard, earl of Carlyle, med
hvilken makt Sverige nu efter Tripelalliansens afslutande stod i
frtrolig berring, skulle sl den fjortonrige konungen till
strumpebandsriddare. Detta vckte sdant uppseende, att en srskild
medalj slogs derfver. Lucidor uppskte genast hufvudstadens lrda
kotterier. I spetsen fr dem glnste den frejdade Stjernhjelm, som nyss
hade utgifvit Musae Suethizantes, det r Snggudinnor, nu frst lrande
dikta och spela p svenska, och som nu hade mycket att syssla med det
nybildade antiqvitetskollegium, der han sjelf var preses, och
hvilket--enligt en kammarherres bref, bestmdt fr Rudbeck, Stjernhjelm
och andre vurmar--erhll kunglig instruktion 1668. Det skulle
egentligen sitta i Upsala, men blef en verklig hrd fven fr
hufvudstadens vetenskapsmn. Der voro anstlda Columbus, hvilken vistats
som informator i presidentens i kammarrevisionen Blixenkronas hus, men nu
ssom Stjernhjelms lrjunge blifvit af honom anstld som kanslist,
studenten Johan Bergh m. fl., med hvilka Lucidor umgicks. Hvarfre skte
han ej ngon befattning eller tminstone sysselsttning der? Han beskte
dock skaldekungen flera gnger i hans hus nedom Brunkeberg och
diskurerade med honom ifrigt, ja, han till och med vann hans deltagande.
Om Lucidor icke begagnat ett sdant tillflle, r detta den strsta
frsummelsen i hans lif, ty hans framtid berodde p, om han lyckades f
fast fot i samhllet. Kanske egde ej heller kollegiet ngon plats qvar
att bestta. Emellertid hade skalden sin oinskrnkta frihet orubbad och
fick lra sig att lefva fr dagen. Han skte frtjena sitt uppehlle
genom begagnande af sina stora sprkkunskaper. S veta vi, att han
betjente en kapten Frbus med translaterande uti dennes rttegngssaker,
och att ofvannmde Bergh till-litade honom i det italienska sprket.
Men fven hans pegasus mste sttas i galopp. Han skref p tyska vid
hofmarskalken Ltzows begrafning; han uppvaktade lord Howard vid dennes
afresa med en sttlig engelsk parentation, hvarp han vl skrdade en
vacker penning; han begagnade sig af brderna Gyllenstjernas nstan
samtidigt intrffade brllop fr att hopstta tvenne brllopsrim p
svenska alexandriner, undertecknade _Lucidor den olycklige_ i hgsta
hast. Det ena, som inlemnades af en tysk student, vid namn Prilwitz,
inbragte honom tio riksdaler i karoliner, men det andra, som kom ngra
mnader senare och framrcktes af Bergh, hade helt olika fljder.

Det r det bekanta Giljareqval upp den hgvlborne herres, herr Konrad
Gyllenstjernas och hgvlborna frkens Kristina Ulfsparres hgst
lyckoslla brudlftesdag, continueradt af Lucidor den olycklige den 18.
november anno 1669. Vi ega det lyckligtvis qvar i sin helhet, och
handlingarna i den rttegng, som det uppvckte, terfunnos fr fyra r
sedan bland dammet p Stockholms rdhusvind[13], s att vi kunna bilda
oss ett detaljeradt omdme i mlet. Om man genomlser detta poem och
beaktar, huru vidt olika och ofrbehllsammare den tidens sllskapston
var emot vr, begriper man icke, hvari Lucidor felat. Det r sant, att
ett och annat uttryck kunnat vara mera passande, och att tonen uti brjan
p sina stllen r litet r. Men de, som velat finna det brottsligt,
hafva allt fr mycket ltit leda sig af dess  stad komna frargelse och
icke betraktat det i hela sitt sammanhang. Om hr frgerna ro mera
mlande n i det giljareqval, som han frut inlemnat vid broderns hgtid,
och som denne frikostigt belnade, kommer det sig af poesins starkare
flykt, utan att man sprar det ringaste frsk att frolmpa. Stycket r
i sjelfva verket ett af hans bsta, qvickt och frgrikt, och skulle nog
hedra en mognare skald. Han tyckes deri vara pverkad af Stjernhjelm, med
hvilken han ju ocks umgicks, och skildrar p samma lekande och satiriska
stt som denne gjort i sitt Brllops besvrs ihgkommelse. Man vet
visserligen ej, nr nmda Stjernhjelms dikt var frdig och frsta gngen
kom ut i bokhandeln, men intet hindrar, att Lucidor ftt se den i
manuskript hos frfattaren samt genast blifvit fattad af dess
snillrikhet. Det r att beklaga, att han af fljderna afskrcktes frn
att vidare skrifva i samma manr. Men hrom ett sammandrag af poemet! Han
brjar med att hnvisa p Kristoffer Gyllenstjernas och frken
Oxenstjernas vigsel, der han redan sjungit.

           Hr kommer jag igen, som frr har varit framme,
           Och vill i denna qvll fullflja giljeglamme',
           Som jag begynte sist.

D hade han, naturligtvis i samma satiriska tonart, blott gjort
frberedelser och mst stanna vid de giljareqval, som heta svartsjuka; nu
brister honom tid ej mera, och han mnar utfra sitt mne. Kommer s en
mlning af den svartsjuke:

                                       Hans vantro r s stor,
      Att han fr boleri frtnker jungfruns bror.
      Leksystern sjelf kan ej vl undfly hans misstankar.
      Stol, bnkar, sng och bord, allt hvad nr' henne vankar,
      Ja, hennes klder med samt allt hvad hon kan n,
      Det kastar han misslynt sin' afundsgon p.
      -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
      r inte han ragal'n[14], som plgas af svartsot[15]?

Sedan visar han, huru den stackars friaren mste upphja sin krastes
behag till skyarna, bde dem som finnas och icke finnas, och gra detta
med modets sirligaste fraseologi:

        Allt fgrings ros mst' han vl kunna p sin nagel
        Och kalla hennes hr, som strft lik mrretagel,
        Guldtrdar, silkeslent och Astrilds-vidjor. Se'n
        Mst' alla stjernors ljus och gyllne solens sken
        Frmrkas liksom moln fr hennes gons strlar,
        Fast hon droppgon har liksom tv dalkarlssklar.
        P hennes kinder mst' bd' ros och liljor gro,
        Fast kindbenen se ut liksom en skllad so.
        Mst' ej korall, rubin och skarlaksfrgen blekna
        Mot hennes lppars frg, lik' lskinn? Hvem kan rkna
        Allt tokot giljeqval?

Dernst omtalas giljarens omak att visa sig fr sin lskarinna i ett s
frdelaktigt yttre som mjligt.

   Att haga[16] jungfrun vl, mst' han ha giljeklder:
   Hrlufva[17], bfverhatt, derp en brokig fjder,
   Som han p hufv'et br och ligger tidt[18] p str;
   Se'n -la-mode-band, couleur de feu, ponceau[19]
   Samt andra frger mer, rynkskjortor, lingarrmar[20]
   Af cambrayduk, cotton och hvad hvar elj'st med hrmar
   Allt utlndskt lapperi. r icke det stor sorg,
   Nr som en fattig pilt ej sdant fr p borg
   Och likvl prunka vill? -- -- -- --
   -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
   -- -- -- -- -- -- -- -- Hvad kosta marknadsgfvor,
   Hvad bindbref, spela grnt[21]? Tidt r en giljar's hfvor
   Knappt, knappt fem fyrkar vrd, lel[22] mst' han spela kort;
   -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
   Han mst' af hflighet ju lta jungfrun vinna....
   Hvad kosta nyr, jul och slikt? -- -- -- --
   -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
   (Jag spelar, fast man ej vill hra sanningsgigan.)
   Den jungfruns ynn'st vill ha, han lage vl med pigan
   Och mute henne bra, s br hon brefven fram!
   Skull' posten ej ha ln, det vore nstan skam.

Men trots allt detta fr han ofta bara kalfskinn (korgen) fr sitt
besvr. S sg frfattaren en gng en olycklig lskare, som ville drnka
sig, men vattnet var fr kallt. En annan hade nnu mrkvrdigare den.
Han tnkte d af gift, men d han tog det i munnen, smakade det s illa,
att han spottade ut det igen; derp grep han till repet, fr att hnga
sig, men d kom han p den tanken, att han skulle dela samma ddsstt som
tjufvarna och kastade bort det; slutligen satte han en tre alnars lng
svrdsklinga mot sitt brst, men d blef han rdd att hon skulle springa
i stycken och sade:

                                  'Jag har ej slik igen';
            Hngd' henne s sin kos och lefver allts n.

Sist kommer i regelbundna strofer en vacker beskrifning p kta stndets
lycka efter alla vedermdor; den brjar med samma ord som det frra
giljareqvalet till brudgummens broder:

        O, sll, o, trefaldt sll den, som sig vl kan skilja
        Frn mdsamt trldoms ok, som andra kalla gilja!
        Sll r den, som en gng har lagt sitt segel ner
        Och frt i nskad hamn sin bt. Densamme ler
        t andras sorglig' suck och hfver ej mer rddas
        Fr bljor, vgor, vind och klippor, utan bddas
        I Astrilds svanblt'[23] dun och sofver utan sorg
        Uti sin kr'stas famn som Astrilds skra borg.

        O outtalig lust, o gamman obeskriflig,
        O obegriplig frjd, o gldje som otviflig,
        O fria Hymens band, o ljufva trldoms lag!
        Att skrifva mer om dig r pennan min fr svag.

        -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

        Men dygdfullkomna fru'r, I himmelsskna frken,
        I ljufsta jungfrufolk, som dygd och sknhet ken!
        Jag lgger denna skrift som eder ring'ste trl
        Till edra ftter ner och bjuder s farvl.

Hrtill r fogad en ntt gta p fransyska till damerna, p ett lngt
mera hyfsadt sprk n eljest Lars Johansson r van att anvnda i sina
gtor. Den handlar om kyssen:

        L'amour m'a engendr, les sujets de la terre
        Les plus beaux enfant dans une douce guerre.
        On ne me peut pas voir, ni sentir, ni toucher,
        Mais bien ouir, encor mieux l'on me peut gouter.
        -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
        Je ne vis qu'un moment, car en naissant je meurs,
        Et n'ayant point de coeur, j'ai pour tombeau le coeur.
        -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
        Pour mon enfantement mon corps n'est pas de l'air,
        Je tonne doucement passant comme un clair.

        Je ne saurais jamais tre donn  personne,
        Sans que lui qui me prend en mme temps me donne.
        Les belles qui sauront cette nigme expliquer
        Auront  leur plaisir mille et mille baisers.

Vi se sledes, att med anledning af detta brllop ett sjelfstndigt poem
hll p att utarbetas, och att det ur poetisk synpunkt var betydligt mera
vrdt n de tio riksdaler, hvartill det frra uppskattades.

Men annorlunda tyckte mottagaren. Kanske, om skalden hade njt sig med de
vanliga betraktelser och smickrande fraser, som dussintalen af dtidens
brllopsvisor innehllo, han skulle funnit mera nd fr landshfdingens
smak. Nu skall efterverlden genom friherre Konrad Gyllenstjernas
frfarande f svrt att tro annat n att frfattaren hr, som man sger,
sttte p patrull. Vare sig att han varit s svartsjuk, eller hans brud
s ful, eller han haft s mycket besvr att vinna henne, hvarp sngen
skulle anses syfta; alltnog, den mktiga slgtens vrede uppflammade, den
stackars poeten kastades i fngelse och stlldes till rtta fr pasquill.
Det vill dock synas, som om Lucidor, sig ovetande, genom sin skrift
berrt ett mtligt frhllande, en duell mellan brudgummen och en grefve
Douglas, att minnet deraf genom verserna blifvit uppfriskadt, att man
hviskat derom i brllopssalen, der den unge konungen, den regerande
enkedrottningen, andra furstliga personer och hga herrar voro
nrvarande, samt att pratet sedan gick ut fver staden, pstende bland
annat, att poeten blifvit mutad till att skrifva. Man knner, huru
strngt man d hll fast vid en familjs oantastade namn och rykte.
Emellertid berras dessa tvistigheter med Douglas endast helt flyktigt,
man r tydligen intresserad af att frtiga dem, och hela ransakningen
erhller derigenom en ensidig och despotisk karakter. Man ser, att med
dvarande samhllsfrhllanden en ringa student som Lucidor utan
beskyddare ovilkorligen mste f ortt mot en s frnm adelsslgt. Dock
fr oss stller sig saken, som inalles upptager ett tjugosex sidors
protokoll, helt annorlunda, och den anklagade synes stndigt svara
segerfullt p hvarje punkt. Man begriper ej, huru han kunnat fllas till
ngot straff alls. Men hvad Wieselgrens gissning betrffar, att Douglas
skulle hafva frmtt Lucidor genom rusets inflytande att hopstta poemet,
r detta s obevisadt och osannolikt, att endast den frtjenstfulle
granskarens vid hvarje tillflle framtrdande nykterhetsifver kan
frklara densamma.

Bref om saken hade ingtt frn kongl. maj:t till hofrtten, hvilken snde
den till magistraten, och dymedelst kom den till kmnersrttens
fregende prfning. Den 11. december 1669 instllde sig bda parterna
infr Johan Bjugge, Hans Kohlmether och Henrik Mrman, som d sutto i
rtten. Krandens ombud, hofauditren Samuel Croningh, klagade fver ett
rerrigt, skamlst och groft pasquill, som hela vgen r uppfyldt af
skamliga ord och meningar, och som man med srdeles behndighet ltit i
brudhuset in praktisera och der utdela. Hans frsta frga till Johansson
glde, om han var adelsman; hvarp denne stolt svarade: nej, utan s
vida dygden angr. Det var genast ett upphfvande af jemvigten mellan
parterna. Sedan beropade Croningh ett kungligt plakat mot pasquiller.
Lucidor invnde, att han vl visste att alla pasquiller voro bde i
konungariken och republiker strngt frbjudna, men han hade ej heller
skrifvit en sdan; han redogjorde fr sin ankomst till Stockholm, fr
sitt frsta giljareqval till krandens broder, samt huru det senare
tillkommit; att han trffat friherrens kammartjenare i Kyrkbrinken eller
Trngsund och af honom ftt veta dagen fr brllopet, och att studenten i
Stjernhjelms hus, Bergh, fverlemnat poemet t en lakej, som gtt in med
det i festsalen. Croningh anmrkte, att det var frsmdligt mot
brudparet. Lucidor svarade, att han hafver aldrig tnkt ngon menniska
med denna sin skrift frsmda och frarga, utan allenast sdant gjort
till sin egen fning i det svenska sprket, sitt modersml. Detta lt
den tiden icke som ngon tom undanflykt; men om han sagt, att orsaken
till frfattandet varit en frhoppning om att f tio daler en gng till,
hade han vl kommit sanningen nrmare. Croningh pstod, att meningen
varit att ldera studio infamandi i synnerhet i s hga personers
nrvaro. Lucidor svarade, att han ej tnkt ldera ngon, att han ej
vetat af att de kungliga majestterna skulle komma dit, eller att hans
skrift skulle blifva s illa upptagen och uttydd, frmenande sig ssom en
poet hafva ngon licentiam och frihet. Croningh angrep nu Johansson i en
lng, med latinsk juridik spckad harang, anklagade honom fr att hafva
begagnat namnet Lucidor, frebrdde honom ofrskmda och illistiga
uttryck, i det han som en grof kalumniant hafver ltit trycka pasquill,
som fre detta aldrig varit hrdt, dermed han icke allenast min principal
och dess fru, utan denna familia Gyllenstjernorna med sin grofva
allusion mycket stor skymf tillfogat. Lucidor svarade, att hans
frfattarenamn utgjorde ingen hnsyftning och vore af mnga poeter fre
honom begagnadt, att han ej tnkt frsmda ngon menniska, derp han
ville sin ed aflgga, utan allenast skt med sdana skrifter frkofra
sitt moderssprk. Omsider frgade rtten honom, om ngon hade instigerat
honom att skrifva; ingen menniska, hvarken hg eller lg, svarade
Lucidor. Croningh slt dagens frhr med begran, att Lars Johansson
mste plikta som en ofrskmd kalumniant och reskmmer.

Den 13. december var mlet ter fre, och man ingick nu p
enskildheterna. Croningh fstade sig i sitt klagoml in particulari vid,
att hans principal och dess geml ej ftt deras rtta titlar. Lucidor
invnde, att han ej visste s noga alla titlarna, att man i skrift till
kungen blott brukade stta etc. etc. eftert, samt att den engelske
ambassadren ej tagit samma sak illa upp. Croningh anmrkte allusionen
med lux de or, och att Gyllenstjernornas namn blifvit i skriften insatt,
dem till evig men. Lucidor bevisade, att han brukat sin signatur
tillfrene, och pstod fortfarande, att han ej menat illa med
Gyllenstjernorna. Croningh framkastade, att Lucidor i skriften talar om
couleur de ponceau och de feu, sdana frgeband som herren uti 14 dagar
tidt fre brllopet p sin kldedrgt dragit hafver. Lucidor frskrade
sig aldrig hafva sett Gyllenstjerna eller tminstone knt igen honom, n
mindre kunnat veta hvad frg han burit, derp han ville gra den strsta
ed. Croningh pstod, att han pasquillerat ridderskapet och adeln medelst
omnmnandet af hrlufvan, lingarrmarne och plymen p hatten. Man ser,
att modet med peruken och den friga kostymen  la Ludvig XIV. nnu var
s nytt, att det ej trngt ned till medelklassen. Det var sannolikt ej
utan spe som Lucidor derp svarade, att han skrifvit om en plym, som
tidt ligger p str och ej str upp i vdret, hvad som intet till
Gyllenstjerna och andra herrar kan appliceras. Croningh talade om en
querell, som Gyllenstjerna skulle hafva haft. Lucidor frklarade, att
han ej visste af ngon querell, ehuru vl han vet efter folks tal, hvem
de misstnka fr att hafva bestuckit honom, hvilket vore osanning; dock
skulle han nmna sina sagesmn, en tysk student Johan Schaffer,
regementsqvartermstaren Erick Klangh och flera; det skulle hafva varit
grefve Douglas som slagits med Gyllenstjerna. D Croningh infll, att
efter herr Konrad seglat frbi och 'lagt sitt segel neder', s mste han
tillfrene varit i sdant qval som Johansson beskrifver (hr var
Croningh ofrsigtig nog att antyda orsaken till querellen), svarade
Lucidor knipslugt a simili: att den som seglar Schyllam och Carybdin
frbi, han kommer ju intet derp. Tyske studenten Prilwitz var framme
som vittne och berttade om den frsta brllopsskriften och de tio
dalerna, hvarefter han gjorde en rolig beskrifning p ett beramadt mte
med Johansson. Han hade trffat honom p Skeppsbron och sagt honom, att
det nu vore tid att skrifva igen; gick derefter till hans herberge, men
vrdinnan svarade frst att han sof, sedan att han var sjuk, slutligen
att han vill rka eder p Bron; hvilket intet skedde; andra dagen gick
han ter till hans logemente och fick se honom igenom fnstret, men
vrdinnan sade, att han ej var hemma, utan det var hennes gster, som
Prilwitz hade sett genom fnstret; och som han trodde att Lars Johansson
ville gra ngot allena, gick han bort och gjorde ock ngot fr sig.
Tillfrgad af Croningh, hvarfre han s suspecte velat vara ensam,
svarade den anklagade, att han intet var pkldd. Ransakningen slts med
att Lucidor fretedde de skrifter, der han frst begagnat sin signatur
och ej utsatt alla titlar, samt att kapten Frbus, densamme, som han
bisttt vid translaterandet, bevittnade att Lucidor sagt sig vara
olycklig, ssom misstnkt fr att hafva blifvit bestucken, samt att han
villfarit hans begran att g upp till Konrad Gyllenstjerna och tala godt
fr honom.

Det var frgfves. Den olycklige fick sitta qvar i sitt fngelse. Pratet
och sqvallret hade nu gtt ut fver staden genom hundratals munnar;
kanske de kungliga personerna sjelfva, som varit med p brllopet,
deltogo deri, tminstone kan man tro enkedrottningens karakter om ngot
sdant. Landshfdingens vrede uppflammade n mera, och han tog ett steg,
som mste hafva den anklagades fllande till fljd. Den 15. december kom
han sjelf in i rtten, utropande, att han hller Johansson fr en
kalumniant och retjuf, helst som han vetat af ngon handel, som mellan
honom och grefve Douglas skall vara frelupen, begrandes att han, Lars
Johansson, m p det hgsta blifva afstraffad. Fr frigt upptogs dagen
med att afhra vittnen, som intet stort kunde meddela. Bergh fick
beskrifva huru han lemnat rimmen till brudgummens page, men nekade sig
hafva lst dem, frrn de presenterades. Croningh frgade, hvad som
menades med slutallusionen p duellen. Johansson svarade, att han hrt
bde utrikes och hr hemma, att fr ngra r sedan en person skjutit sig
ihjl fr ett qvinfolks skull. Klangh nekade sig hafva nmt Douglas som
bestickare. En viss Printz fick vittna, om han sagt till Johansson, att
de illa tagit upp er skrift, men er kunna de ej stort skada, utan den
lra de knipa, som hafver bestuckit eder o. s. v. Det framhlls, att
kongl. boktryckaren Niklas Wankijf vid tryckningen icke heller sagt
eller varnat den anklagade med ringaste ord. Croninghs slutpstende
lydde, att Johansson m sjelf ansvara fr sin tro, att landshfdingen
hlle gref Douglas suspect, att han uppehllit saken med att beropa sig
p s mnga, som ej hafva ngot synnerligt att bertta, och att han mtte
efter frtjenst blifva straffad. Hrmed var det kinkiga frhllandet med
Douglas skjutet t sidan. Denne behfde ej ens instlla sig i rtten.

Handlingarna i mlet remitterades till den rade magistraten, hvars dom
utfll den 10. januari 1670. Skriften frikndes visserligen frn att vara
pasquill, varandes sdant scriptum generale, alludens ad passiones et
vitia hominum in communi, men icke till en eller annan person i
synnerhet; dock, emedan Lars Johansson samma skrift emot kongl. maj:ts
ordning och stadga obedin och med en ofullkomlig herr landshfdingens
titel, som vid slika tillfllen hr i staden brukligt r, ltit
publicera, hvilken ocks i ngra stycken befinnes vara frarglig,
offendera honestos aures och bonos mores, gifvandes han slunda
afundsmenniskom och illviljandom (hvem anar ej hr Douglas?) occasionem
calumniandi och andra enfaldiga anledning till hvarjehanda misstankar och
domar, som herr landshfdingens reputation icke tla kan eller br, och
sdant allt p hans heders- och brllopsdag; ty prfvar rtten skligt,
att Lars Johansson fr ofvanbemlte excesser, erkannerligen ob
petulantiam, och att han icke frut betnkt hvad snack och tal, oro,
frtret och harm en sdan dikt under s hga och frnmliga brudfolks
namn uppvcka kunde, frutom det han med fngelse hafver pliktat, m
hlla sig frn denna stadens societet och gemenskap p r och dag med
frmaning att han emellertid anlgger sina gfvor, ingenium, studier och
frfarenhet till Guds ra, sin nstas uppbyggelse och sin egen heders
uppkomst och frkofring. Den hgttade Douglas gick fri, den stackars
poeten var qvst. S mnga af de tryckta exemplaren, som kunde
fverkommas, blefvo frstrda. Ja, nnu efter mnga r, och nr begge
makarna redan voro dda, var slgtens vrede och tidens mtlighet s
stor, att vid utgifvandet af Lucidors samlade skrifter hela arket B, som
innehll detta giljareqval, reklamerades af en grefve Gyllenstjerna, och
detta ark togs ur alla exemplar af boken och bars hem till honom,
hvarefter hans grefvinna ej njde sig, frrn hon sjelf fick st och se
upp huru en kammarbetjent kastade dem p elden. Man har derfre trott,
att de f ark, som nu finnas qvar, antingen ro fr andra gngen upplagda
eller snarare att de innehlla ett helt annat eller frndradt arbete med
samma fverskrift; men det har nu blifvit dagalagdt att vi nnu ega qvar
ngra exemplar af den gamla sngen, hvilka i hemlighet blifvit bibehllna
och nu ro nedsmutsade af de mnga hnder, som handterat dem. Arket B har
dock, enligt Klemmings anteckningar, i ngra f exemplar blifvit omtryckt
1707, men detta omtryck r nnu sllsyntare n originalen.--Var det
frlikningsvilkor, berkning eller hgsinnad hmd, att, d Konrad
Gyllenstjernas maka redan halftannat r derefter dog i barnsng, Lucidor
under namn af _Philaretus der tugendliebende_ egnade hennes stoft ett
lngre griftqvde p tyska, der ocks alla titlarne st utsatta?

Sdant slut fick Lucidors debut i Stockholm. Han var bemrkt p ett helt
olika stt n han vntat. Ngra dagar efter brllopet fick han vandra i
fngelse och satt der in p det nya ret. En mktig adelsslgt skulle
gra allt fr att skada honom. Ingen inflytelserik beskyddare hade visat
sig. Den oundvikliga fattigdomens magra gestalt reste sig framfr honom.
Han synes dock ej hafva tagit saken fr hrdt. Ty ur djupet af hans hkte
hrdes den visa, som, ehuru den frst senare i blott tolf exemplar
trycktes af hans ifrige beundrare, erkebiskop Erik Benzelius, dock genast
gick ut fver hela landet som en folksng och bibehll sig p folkets
lppar nstan till vra tider:

           Skulle jag srja, d vore jag tokot,
           Fast n det ginge mig aldrig s sltt.
           Lyckan min kan fulla synas g krokot,--
           Vakta p tiden, hon lr full g rtt.
           All verlden lskar ju hvad som r brokot,
           Mngen mst' liva som ej ter skrtt[24].

           Olyckan vexlar ju lika med lyckan,
           Allt, hvad begynsel har, ndas en gng.
           Drucken man hafver ej allestd's hickan.
           Lust fljer grten, grt ndas i sng.
           Den, som p sanningen pekar med stickan,
           Kan lel ltt falla frn sanningens spng.

           -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

           Ty skall mitt blod och mod osorgsna vara;
           Lasse rds hvarken hat, afvund ell' tvng.
           Ingen trs gra mer n han kan svara.
           Rtt mst' trots ortten hafva sin gng.
           Fly med flit, hvem som kan, slik olycksfara!
           Fngsel gr lngsel, nr lyckan r vrng.

           Tnk, min vn, att man fr den skull mtt' liva
           Lustig, fast om det r mot ens behag.
           Lyckan hon vandlar sig, kan sllan blifva;
           Hvadan hon kom i gr, gr hon i dag.
           Ty har jag hoppet, I lr en gng skrifva
           Att I, olycklig, r lustig som jag.

Lucidors senaste biograf, litteratren Schldstrm, har velat anse denna
hrda fngenskap som brytningen i hans lif. Vi finna honom dock framgent
vara anlitad af riksrd och andra betydande personer. Domen hntyder ej
heller p ngon annan frbrytelse n obetnksamhet och ofrsynthet. Sjelf
har han aldrig visat ngon mtlighet derfver eller ens drjt vid detta
minne. Han synes ej hafva blifvit vidare frfljd af Gyllenstjernorna;
tvrt om, en af dem bestlde senare en grafsng af honom. P samma stt
har man frut tillagt historien om Magdalena Sjblad en afgrande
betydelse i hans utveckling. Vi beknna, att vi, efter hvad skaldens
flyktiga karakter gifver vid handen, ej kunna tro p ngon som helst
brytning i hans lif. Orsakerna till hans fljande lefnadsbana hade redan
brjat yppa sig s smningom, och lngt ifrn att taga sin tillflykt till
ngot visst tidsmoment, tro vi att man ur inre och djupare, ur hela arten
af hans verldsskdning framgende grunder br ska nyckeln till hans
tragiska de.

Emellertid var nu Lucidor p ett r frvisad frn hufvudstaden. Ocks
hafva vi ingenting af hans lyra under denna tidrymd. Omjligt r att
sga, hvarest eller hvarmed han uppehllit sig. Vistades han i Mariestad
som bitrde t en landssekreter Simonsson, med hvars familj han eftert
r nra bekant, eller fick han hjelp af Wrangel, kanske af
rikskansleren-mcenaten, hvars hofpredikant, Carlberg, var hans gode
vn och tog engelska lektioner af honom? Nyrsdagen 1671 uppvaktade
han magistraten i Stockholm med en nyrsnskan, som vanligt p flera
sprk, under namn af den _drplige skrifmstaren Johan Paul Hoffman_.
P latinsk prosa (den enda prosa, som vi ega af honom) tilltalade han
rttens ledamter: Jag hnger vid edert delmods altare denna lilla
tafla, som ej r inhuggen i metall, utan endast prentad s godt min
handskicklighet tilltit; jag hoppas att den skall blifva en af ert
delmod vl upptagen, dock eder ovrdig sknk, om I blott besinnen att
intet bttre kan gifvas n den skrifna bokstafven. Ty skrifkonsten har
fr oss uppenbarat den Allrahgstes rdslag, verk och gerningar; den
r minnets std, dygdens vltalare, evighetens minnesmrke; om man
frstr den, upphfver man all lrdom och nedstrtar verlden i sin
frsta okunnighets kaos. Meningen var vl att rekommendera sig till ngon
tjenst, p samma gng han framlade en sprkkunskap, mktig en
hufvudstads vidstrckta frbindelser. Han har ocks en tid innehaft en
slags skrifvare- eller sekreteraresyssla. Derunder har han ej mycken
ledighet fver till rimmeri. Han sjunger blott en gng villigst under
namn af _Theophilander den ddlige och oddlige_ vid den vlborna
jungfrun Elisabet Strijks graf. Ty hr r det en p sknhet, ungdom,
samhllsstllning, frstnd och hjerta lika rikt begfvad flicka,
hvars bortgng midt under lifvets och rets sommardagar hjer hans sprk
till en nnu i dag mktigt verkande inspiration. Hans samtid beundrade
allmnt denna sng. Men enligt vissa initialer frn brjan af 1672, J.
P. A. & M. S. (Johansson, privatus artis et martis studiosus), har han
ej ens ret till nda fresttt sin skrifvarebefattning, utan tergtt
till sitt frra oskra privatlif, ja, nskat sig ut i krig. Hvad har d
hndt? Har han s snart trttnat vid sin syssla, och hur har han
blifvit af med den? Nu blifva brllops- och begrafningsrimmen allt
ttare, slarfvigare och likgiltigare; man ser att han af nden drifvits
att skrifva dem i hgsta hast och fr dagligt brd. Vi st vid den
period, som enligt det allmnna frestllningssttet anger Lucidors
frnedring.

                  *       *       *       *       *

I sanning hrda ro de omdmen, som samtid och efterverld flt om hans
lif. Han skall hafva uppehllit sig nstan blott p kllare och
jungfruhus. Gezelius sger, att han varit utan annan bestllning n att
skrifva vers, lefva i hunger och d i elnde. Lidn yttrar, att han skref
nstan allt p Anakreons sed inter pocula, och att sdana ex tempore
framkastade verser genast lemnades utan den minsta berring af
frfattarens granskning eller polering till pressen. Sondn talar om hans
vldsamma, vilda, af inga regler bundna lif, kommer att tnka p
Stjernhjelm i anseende till bdas antika seder att vara njda med litet
och sig sjelfva nog; men dock hvilken skilnad, utbrister han: han r den
senare olik till den grad, att man med begagnande af Platos bekanta
uttryck om Diogenes[25] med all rtt kan kalla honom den rasande
Stjernhjelm. Wieselgren pstr, att af den med goda qvaliteter frsedde
ynglingen uppstod en frfallen student, som i Stockholm fdde sig ssom
griftpoet och gratulant vid brllop och dylikt, samt att han str som ett
ypperligt bevis p gr-an-teorins vrde. Till och med den milde Atterbom
skrifver poet, vagabund, mrdad p en kllare och erknner att han
egentligen mnade affrda honom helt kort. Men den bleka och blodiga
ynglingavlnaden kan ej p nra hll betraktas utan att gripa hjertat med
sllsam dragning. Det r ej under, att han slunda, frst af dem som
genomgnat hans ovrdade dikter och sedan af hela hopen af eftersgare,
blifvit betraktad som en frolyckad slle med det smsta umgnge, r och
utsvfvande till sina seder, utfattig och sluskig till bostad och
kldedrgt.

Vi erknna, att fven vi hafva svrt att s skiljas frn hans bild, men
af ett annat skl. Ty d han hos den store vitterhetstecknaren
fretrdesvis uppvcker ett romantiskt intresse, ingifver han oss, som ej
lngre ro beltna med romantikens obestmda fjerran, ett rent
psykologiskt. Dessutom r sakens utredande fven fr fosterlandet af stor
vigt, ty det gller ingenting mindre, n om en af de intressantaste
personligheterna inom vr litteratur endast varit ett frfallet och
dligt subjekt. Vi veta vl, att hvarje litteratur i sin fdslovnda eger
sina mer eller mindre berttigade martyrer, hvilkas den ro lrorika fr
kommande slgten och, der stora gfvor finnas, fven rrande fr hjertat.
Lucidor ligger nu fr oss i sina skrifter. Vi skola sledes noga granska,
ty det kan ju hnda att fregende granskningar varit oriktiga. Vi skola
likaledes beakta den tid och de frhllanden, hvaruti han lefde. Men vi
hra ej till dem, som endast ska rentv, lemnande skdaren en fadd bild
af konstladt ljus och frminskade skuggor. Dertill tro vi fr fast p
menniskoandens sjelftillrcklighet att fra sin egen talan. Den har flera
vgar n dem, hvarp ett kallt omdme frmr flja den. Vi skola icke
friknna, icke heller frdma, ty hvarken det ena eller det andra
nedtrnger till sjlens grund; vi skola blott ska frst, fvertygade
om att man p denna rtta medelvg bst hinner till det gemensamma mlet,
sanningen.

Frst mste vi anmrka, att i de ldsta uttalanden om Lucidor rder en
htskhet i ordalagen, som uppvcker misstro till deras opartiskhet. Hela
den litterra kritiken var fven inkrktad af presterna, som i intet
tidehvarf hyst s ensidiga stndsfrdomar som just i detta. De frfljde
en Matthi och Terserus; de ville vid universitetet frbjuda den
kartesianska filosofin. Fr sin kraftfulla religiositet frbisgo de
alldeles poesins sjelfstndiga rttigheter. S vida den ej stlde sig
till didaktikens och religionens tjenst, var den en fverloppsgerning, om
hvars oskadlighet det kunde vara tu tal. S uppstodo s mnga trkiga
volymer af kyrklig poesi utan minsta gnista till inspiration, och deras
mnster r sjelfva Spegel, som skref s frtrffliga psalmer, men genom
sitt friga andliga rimkram bde bragt andra till smn och sjelf snarkat
p den svenska parnassen. Huru skulle d, nr poetens yrke var
misstnkt, Lucidors verldsskdning och lif bedmas af detta klerus, som
ville hafva hela landets lrdom i sina hnder. Och en dylik sigt
bibehll sig lnge. Den, som ej var annat n en skald, betraktades af
ortodoxin med misstroende. I bsta fall njde man sig med, att om denna
besynnerliga menniska utsprida en mngd anekdoter. Derefter lade hvar och
en sin lilla kommentar till den ursprungliga historien. Huru mnga
historier har man ej hrt om Bellman! P samma stt sger Lidn, som
bedmer Lucidor mildt, att mnga rykten gingo om honom i svang, ngra
rtt artiga, men ocks andra ljliga och rent af otroliga. Vi mste
sledes noga sofra dessa misstnkta kllor. En annan ndvndighet blir,
att rtt fatta sederna och tnkestten omkring honom. Fr att bedma en
ovanligare menniska r det godt att gra sig bekant med olika tider. Ty
dels behfva vi frst hans tid fr att frst omstndigheter i hans lif,
som vr tid ej skulle riktigt uppfatta, dels hjelper oss vr egen tids
lngre framtskridna odling att begripa honom i de drag, der hans tid ej
kunde begripa honom. Vi skola betrakta Lucidors sak ur begge
synpunkterna.

Det omedelbaraste intrycket vid genomlsandet af Lucidors
tillfllighetspoem r deras opassande sprk och ovrdade stil. Att de ro
skrifna p medelklassens hvardagssprk och ej enligt ett konstnrligt
manr, r icke ensamt nog att frklara det. Vi mste veta att tidens
samtalston verkligen var sdan. Man lse blott hur en Runius,
visserligen Lucidor underlgsen i sngargfva och karakter, behandlar
fven allvarsamma mnen. Det heter t. ex. i ett griftqvde vid
beskrifningen om en mottagning af Gud i himmelriket: En annan blef
tillbaka sttt och upp nsan knppt. Han umgicks dock hela sitt lif i
riksrdet grefve Strombergs hus. Sjelfva Stjernhjelm, som syntes p
hofvet och konverserade med Kristina, har fverlemnat en den
slipprigaste gta till alla vackra damer. Lucidor gr sammaledes
till alla kysksinte och dygdlskande mr. Man begagnade gerna gtan fr
att framkalla fruntimmernas gissning och rodnad. Atterbom sger hrom:
Sllskapslifvets tnkestt lr den tiden varit, att, nr man var
nogrknad med gerningarna, behfde man ej vara det s srdeles med
orden, tminstone ej med poetens ord. Hvad det ovrdade sprket
betrffar, mste vi besinna, att vi nu fr vra kritiska gon hafva
stycken, som Lucidor kanske aldrig mnade fr efterverlden. S finnes ett,
som han hoprafsade p en krog i besknkt och frsladt tillstnd:--

                  Men jag ber om tillgift,
                  Ty pennan intet duger.
                  Tron I't ej, ls min skrift
                  Och sen, att jag ej ljuger!
                  Hr bullrar Bacchus' folk,
                  Och om I tron mig sann,
                  S finnes mngen holk[26],
                  Som rimlust stra kan.

                  -- -- -- -- -- -- --
                  Jag tnkt att skrifva, hvad
                  Hr hnder och r hnd',
                  Att gra laget glad;
                  Men hugen gr frvnd....
                  Den rike Mogul var
                  Uti min penn' och tankar,
                  Och hvad som Kina har.
                  Men pennan kastar ankar,
                  Frty mitt bleka blck
                  Ej tal-likt flyter fram,
                  Och tiden med har 'brck,
                  Och jag sjelf rds fr bann. Etc.

Icke kunde det vara hans mening, att ett dylikt snillefoster skulle lsas
efter tv rhundraden. Och s har han troligtvis i hast skrifvit mnget
stycke, som blott var berknadt fr tillfllet, men som nu qvarstr i
samlingen. Huru mnga underhaltiga visor kunna ej fven stora frfattare
i vra dagar hafva tillagat, men de frstras sedan de roat fr stunden.
Och med huru stor frsigtighet och sorgfllighet granska de ej sina
dikter, frrn de lemna dem t pressen och kritiken. Och likvl klagar
man fver fr vidlyftiga upplagor af allmnt erknda skalder. Men p den
tiden tryckte man genast hvarje tillfllighetsrim och utspridde det kring
land och rike, glad fver att se det motspnstiga svenska sprket
omformadt till ngorlunda rim och meter. Och sedermera uppsktes af en
utgifvare efter frfattarens dd alla dessa lappar och fverlemnades
ssom hans samlade skrifter t efterverlden.

De utgjordes d till strsta delen af brllops- och begrafningsverser,
hvaremot kristningar ej ansgos af den betydelse, att de kunde fordra en
poetisk utsmyckning. Och dessa tillfllighetsdikter frekomma ej mera hos
Lucidor n hos andra frfattare frn den tiden. Columbus, som skerligen
hll mycket p en skalds vrde, har skrifvit sexton dylika, hans latinska
verser till enskilda personer oberknade. Nu skulle det anses som en skam
fr en verklig skald att frslsa sin talang p sdana stundens foster af
fr honom likgiltig anledning, och som ej mindre skam fr en bildad
person att gra sdana bestllningar, ty man har insett poesins vsen.
Men d var den nnu en tjenarinna t andra intressen, och det fll aldrig
hvarken riksrd eller enskilda in, att den unga skaldekonsten kunde
frnedras och bringas p afvgar genom att fira deras gldje eller
aflidna anhrigas vrde. Tvrt om frdes dessa alster genast till
pressen och lstes med frvning och bifall af mnga, som hvarken knt
eller vetat af de frevigade personerna. Dessutom mste vi besinna,
hvilken omtligare betydelse ett brllop och en begrafning d hade mot
nu. Det var nstan hela omvexlingen i det af sm frhllanden bundna
lifvet. Allt skulle i evighet hafva frblifvit sig lika, om man ej egt
brllopsgldjen inom slgterna och liktgen p gatorna. Hufvudstaden var
ej heller d fr stor fr att ej hafva reda p frnmligare hndelser af
dylik art och intressera sig derfr. Men mrkvrdigt frefaller det oss,
att man hyste s ringa intresse fr publika saker. Hvart stnd sktte
sina ligganden och brydde sig ej om de andras. Och Sverige var ej d
inveckladt i ngra yttre jttefretag eller inre brytningar, som kunde
bemktiga sig sinnena och stta lyrans strngar i rrelse. Frunderligt
litet har ocks Lucidor, som fr hela medelklassens talan, sysselsatt sig
med sin tids mrkbarare den. Han brukade dockt roligtvis genomgna de
Ordinarii Post-Tijdender p tv qvartblad, som hvarje onsdag utkommo
frn Meurers och Wankijfs tryckerier. Ja, sista ret af hans lif brjade
Svenska Mercurius tv gnger i veckan, mndag och onsdag, tryckas hos
Wankijf. Sommaren 1672 hade Ludvig XIVs armer, nda till 100,000 man
starka, fversvmmat Holland. Det var en verldshndelse, som hotade att
upphfva hela den gamla ordningen i Europa. I ett stycke, Den simmande
postiljon, omtalar d Lucidor fr vnnerna i Falun, hvad han sett i
avisorna eller gazetten, att, nr man i Frankrike vill ha en knekt eller
ryttare, de skaka ner honom strax ur somliga trn, som slika frukter br,
att i hvart hus i Utrecht ro fransoser[27], att man p
Rheinstrmsgrnsen lagt 12,000 tyska mn, som all ond lust afvrja med
piller utaf bly, att man i England gifver mest akt p flottan, att
Danmark sitter stilla och ynkar att det gr somliga illa, att i Stockholm
den ene gifter sig och den andre dr. P ett annat stlle nmnes, att de
kanstpa om hvem r bst, polack eller turk, som d lgo i krig mot
hvarandra. Intet ord om tilldragelserna hemma. Intet om Stjernhjelms dd
den 22. april 1672, hvarigenom utsigterna fr den svenska litteraturen
frndrades; intet om det tre veckors lnga gstabudet och lustlgret p
Ladugrdsgrdet i augusti--september, hvilka vl beskdades af
hufvudstadens alla innevnare; intet om riksdagen och den unge konungens
tilltrde till regeringen den 18. december samma r; intet om hans
eriksgata 1673; ingenting om trolldomsvsendet. S litet bekymrade man
sig d om det offentliga lifvet. Censuren var strng. Vr tidningspress
med sin granskning skulle hafva betraktats som ett oerhrdt politiskt
brott. Men hvilken prakt och stt utvecklades ej i stllet vid en
begrafning! Hvilken lng procession, hvilka sorgefanor och draperier, som
kldde hela templet i svart, samt prydliga liktal i kyrkorna, dit tget
alltid begaf sig! Klockorna ringde p en gng frn de sju frnmsta
kyrkorna och utbredde sin glla sorgeton fver hela staden. En begrafning
uppslukade en liten frmgenhet. Bibliotekarien Klemming har
offentliggjort ett utgiftskonto frn vicepresidenten Gyllenankars
jordfrd 1696, en man, som hvarken till brd eller embete var en bland de
hgsta. Summan uppgr till 6,174 daler. Kostnaden och stten berknades
noga efter rangen. Krigsrdet och preses i antiqvitetskollegium,
Stjernhjelms lik fick st obegrafvet ofvan jord i fver tv r, tills
medel hunno hopsamlas fr hans anstndiga begrafning. Sdana drjsml
intrffade ofta; man balsamerade kroppen. Riksrd undskylde sig fr
uteblifvande frn rdskammaren med, att de mste flja en meriterad man
till grafven. En tvist om lederna i en likprocession bidrog till att
framkalla den frsta rangordning i Sverige. En mans jordfrd var i
sjelfva verket en slutmanifestation af hans hela lif och verksamhet i
samhllet.--P samma stt hade d, nr umgngeslifvet var s litet
utveckladt, och inga offentliga njen funnos att tillg, brllopen en
lngt strre betydenhet n nu. De starka slgtbanden gjorde sitt till. En
stor hop ungdom och ldre funno sig fr en gng tillsammans. Borden
dignade af fat och stop; sedan gick man till danssalen och musikanterna.
Den mktiga kyrkans ceremonier frhjde n ytterligare den tidens, nu
lnge sedan frgtna frjder. Verser voro der lika ndvndiga, som de nu
ro det fr brudtrnorna. Det ansgs ej ovrdigt en pindarisk lyra att
nalkas dessa lysande hgtidligheter. Och den bestlde poeten tog utan
skam emot det guld, som var sngarens ln.

Ett annat bruk, som stter vra seder, var, att poeten ibland dmjukligen
presenterade en skrift till ngon hg person och af honom emottog en
uppmuntran och penninggfva. Nu, i vra jemlikhetens tider, skulle detta
anses som att man utslppt snggudinnorna p tiggeri. Huru stora franska
snillen hafva dock ej annorlunda uppvaktat Richelieu eller Ludvig! Ty det
fanns ingen annan publik att vnda sig till. Medelklassen frstod ej att
vrdera musernas fria lekar, och dlingens penningsknk var den tidens
frfattararvode. Aristokratin stod d s hgt, att det fll ingen poet in
att anse sig frolmpad af dess beskydd. Och det r en ej ringa frtjenst
hos denna aristokrati, hvars karakter d var fullt vuxen dess ansprk,
att hafva tagit den unga poesin i sin tjenst, tills den hann vxa till
och g p egna ftter. Hvart tidehvarf har sina seder och hederssaker.
Sextonhundratalets mtlighet, s stor p andra omrden, var ej riktad t
det hllet. Om derfre ngon annan n de store ville hrma dem och
belnade Lucidor fr ett framrckt poem, behfde han ej i sina samtidas
gon blifva frringad af en dylik transaktion.

Ltom oss nu fverg till hans skrifter. 22 brllopsqvden och 38
grafsnger ega vi inalles qvar efter honom. De ro fr alla slags
personer i samhllet frn hgadeln till bondesonen, riksrd, generaler,
amiraler, hgre och lgre embetsmn (kongl. maj:ts tromn och
trotjenare), faktorer, handelsmn, handtverkare och deras qvinnor. De
berra alla slags ldrar frn den orkeslse gubben till det fr tidigt
bortryckta barnet. De skrefvos ej blott fr Stockholm och dess nrmaste
landsbygd. P eget bevg eller p bestllning skickar han dem till Falun,
Arboga, rebro, Norrkping, Mariestad, Jnkping. Flera af dem skrefvos
till en och samma familj och af olika anledning, gldje eller sorg. S
har den Gyllenstjernska tten ftt nda till fyra poem. Tv gnger
blomsterstrr han mans och hustrus liktidiga graf. Han har besjungit
samma personers brllop och dd. Syster och bror, far och son hafva ftt
sin brllopslycknskan eller sitt griftqvde. Det ser ibland ut, som om
en fregende frikostighet framkallat frfattarens uppvaktning vid ett
senare tillflle. Ngon gng har han diktat fr en annans rkning. De
namn, han dervid gifver sig, ro hgst omvexlande. Mest begagnar han sin
poetiska signatur _Lucidor den olycklige_ (sexton gnger), dernst sitt
eget namn _Lasse Johansson_ (tta gnger), dessa bda vid mer frnma
eller hgtidliga tillfllen. Fr sina nrmare bekanta af lika
samhllsstllning kallar han sig _vn_ (sju gnger). Enstaka frekomma
andra efter omstndigheterna afpassade frfattarenamn, ssom _Clarimond
den semperlustige_ och _Cupidos Geheimschreiber Amintor_, _Postmstaren
eller hraren i Parnasso_, _Silvanus_, _En lapp_, _En jgare_, _Den som
kunde bst lsa i brllopslaget_, _Den som skref, En medsrjande_ m. fl.;
slutligen mer eller mindre besynnerliga initialer, t. ex. _A. et M. A._
(artis et Martis auctor?), _Alla jungfrurs trL I Sommar_ (Lars
JohansSon), _Den som har bekymmer intE Lite_ (Er Lasse?), _Johan Elasson_
(omkastade bokstfver fr Lasse Johansson) o. s. v. Men nstan alla, huru
de n m vara undertecknade, ro tillkomna i hast, i all som strsta
hast, i flygande hast. Det r i sanning en uttrycklig frklaring att
de ro tillfllighetspoem.

Man har sagt att Lucidor under de senaste ren endast skrifvit fr brd
och betalning. Om vi nogare se efter fverskrifterna, tl dock detta
pstende en betydlig afprutning. De stycken, som betecknas med orden
efter begran, pligtskyldigst, efter behag, viljefrdigst,
vlvilligt[28], ro endast tjugoen. Bland dem finnes ett vid
riksrdet och fltmarskalken, friherre Lorenz v. d. Lindes br, kalladt
Den rtta adels dygdevg; ett vid riks- och kanslirdet Mattias
Bjrnklos grift, han, som frn simpel mjlnarson blef en af rikets
inflytelserikaste herrar, var den djupast invigde i Karl Gustafs
diplomati och vgade i rdet trotsa sjelfva de la Gardies makt; ett vid
kongl. stallmstaren Reutercrantzs brllop, hvilken d fruktades ssom
stende hgst i den unge konungens ynnest; ett vid den ttarige friherre
Axel Gyllenstjernas begrafning. Vi se att bde frtjenst, makt och frnm
brd ej tvekade att uppska Lucidors penna. Andra stycken ter hafva vl
af honom sjelf blifvit underdnigst framlemnade och belnade. Detta veta
vi bestmdt hafva skett fr de bda brderna Gyllenstjerna, de engelska
sndebuden lord Howard och Henry Coventry, kanske ocks, fr riksrdet
grefve Tott vid hans hustrus dd, fr aflidna riksrdet, fvermaskalken
och lagmannen, grefve Oxenstjernas och hans frus arfvingar, fr
riksstallmstaren grefve Torstensson vid hans lilla dotters dd, fr den
i Holland fdde rdman Ptter, som ordnat den 1668 af stnderna
fvertagna banken och derfr adlades till Lilienhoff, hvarvid Lucidor fr
honom upptnde en Ehrenfackel o. s. v. Antalet af dessa presenterade
skrifvelser skulle bli ungefr tio. Vi vilja ej heller frneka, att af de
friga poemen, fastn titelbladen ingenting upplysa derom, tskilliga
dels kunnat vara indirekta bneskrifter, dels blifvit bestlda och
betalade. Men en hel mngd andra frekomma till umgngesvnner och
bekanta, hvilka blott hans egen tacksamhet eller vlvilja dikterat.
Muntert skmtande, infinner han sig sjelf eller tminstone hans lyra vid
deras brllop. Om det fr sig gr p andra trakter, snder han dem
lycknskningsverser med posten, fven om han sjelf ej r glad. Vid deras
frluster af anhriga sjunger han ett vnskapens och trstens ord.
Rrande r en Sorgesuck och trsttal, som han affattat till handelsman
Andersens sm barn. Det yngsta af dem hade redan genom sin fdsel kostat
modern lifvet. Fadern hade rest med dem till Sala och insjuknade efter
terkomsten, medan de vistades der. Han hade skrifvit att de skulle
hemsndas till hans ddsbdd, men de hunno ej frr inom Stockholms tull,
n de fingo hra att deras far-kr lg p br. Nu lter skalden de
frldralsa sm utgjuta sin jemmer, och den dde frn sin himmel
uppmuntra dem. Betyda ej de hr anvnda initialerna _J. B._ Johansson
broder? I dylika tillgifvenhetssnger kallar han sig _En vlnskande
eller vlmenande vn_ och tillgger ibland ytterligare enfaldeligen,
dock vlment.

Men allra mest ro dessa senare poemer dyrbara fr oss derfre, att vi
genom dem kunna kasta en blick in i skaldens umgngeslif och
bekantskaper. Det frundrar oss att man hittills s litet brytt sig om
att granska dem i denna afsigt. De ro emellertid bestmdt afskilda
redan till titeln frn de friga, s att ingen tvekan om deras rtta
betydelse kan uppkomma. I allmnhet i akt tager han mycket noga sin tids
fordringar om rangskilnad. Rdhusrttens varning har ej gtt frlorad.
Till de anseddare heter det hgst lyckoslla prydliga vignings- och
brudlftesdag, de ringare f nja sig med gladrike vigseldag,
hederligen sammanvigdes. Likas frndrar sig tonen frn i hg, frnm
heder- och folkrikt likfljes nrvaro till vlprydde jordsttningsdag
eller kristhedersamme jordsttning. Vi kunna d ltt finna, hvilka han
nalkas p ett frtroligare och vntrefligare stt. Hit hr hans vna
vn, den frr nmde Carlberg, hof- eller huspredikant hos rikskansleren
de la Gardie, och som snart fick pastorat i Vermland. Men betecknande ro
hans tta frbindelser med bergslagsbygden och lilla tullens tjenstemn.
Vi f ihgkomma, att bergslagens jern och andra produkter d mottogos af
de senare i Stockholm. S har han, utom allt annat, sommaren 1672
besjungit fyra brllop, som st med den trakten i sammanhang. Det r en
Schaey eller Shay, fransman eller vallon till brden, hvars fader var
kronans faktor fver Jders bruk och tillika dref kpenskap i Arboga,
hvilken lemnade hufvudstaden fr att gifta sig och bostta sig uppe i
landet. Denne var hans vn, och skalden tnkte en gng fira hans
frstfddes ankomst till verlden, han tnkt' en lagerqvist kring vaggan
till att linda, d han helt ofrmodadt fick ett bref frn vnnen, att
hans fader hade aflidit, s att det blir en sorgesng i stllet. Det r
en Trotzig, borgmstare i Falun och en af stndernas frste
bankofullmktige 1668, som blef kronans inspektor fver kopparrntan och
frn Dalarne fverflyttade till hufvudstaden och gifte sig der, d vnnen
Johansson uppvaktade honom med ett brllopsqvde. En annan vn var
handelsmannen Brandberg, ocks frn Dalarne, hvars bde gifterml och tv
r derefter fljande dd i Stockholm han firar. En uppbrdsman vid
Stockholms tolag, Zelin, helsades af skalden, d han ingick ett
frstndigt ktenskap med en duglig qvinna af allmogebrd, som tyckes
hafva fdt sig som ljusstperska. Vid en kpman Classons brllop var han
nrvarande och deklamerade verser, ssom den som bst kunde lsa i
brllopslaget. Med en rdman, vid namn Myrman, och en lderman fr
snrmakareskret, Tehedt, umgicks han fven. Utom af faktorer och
handelsmn utgjordes hans sllskap af jurister. Hos en Simonsson,
landssekreterare i Skaraborgs ln och gift med borgmstarens i Mariestad
dotter, r han gammal i grden. Vid kanslifrvandten Stamms brllop r
han med, utkldd till lapp-spman, gr rundt om gstabudsbordet och
skmtar med de sjutton flickorna. Med notarien i reduktionskollegium
Graan har han likaledes sttt i frbindelse. Och de sista stunderna af
sitt lif finna vi honom i sllskap med en kapten och en ljtnant samt en
vice hradshfding, Furubom. Hur gr det nu med pstendet om hans dliga
umgnge? Att en och annan af de ofvan upprknade (Carlberg, som kastades
i fngelse fr en obevislig och rerrig anklagelse, och Furubom, som i
tjensten gjorde sig skyldig till frsnillning) sedermera betedde sig
illa, kan vl ej skada Lucidors rykte. Ty han har aldrig blifvit beskylld
fr andra fel n dem, som skadat honom sjelf, och litet hvar vet af
erfarenhet, huru fordoms bekanta kunna frndras och frfalla. Ej heller
hjelper det att antaga, att han i egenskap af poet ftt umgs med
personer, som underhllo, roade sig t och fr frigt ringaktade honom,
ty hans stolta och hftiga lynne var ej skapadt fr en sdan roll, och
hans sprk till dem br ej minsta spr af ett nesligt beroende. Men
visserligen m den hafva varit vlkommen gst i ett gladt lag, som kunde
skrifva och sjunga dertill:

                   Kom', kre brder, kom'
                   Och lt' oss denna dag
                   Dricka friskt i detta lag,
                   Uti lust och behag
                   Drifva bort hjertegnag'.
                   S lt' glasen g rundtom! Etc.

Det har blifvit en allmn tro, att Lucidor varit en drinkare. En af
orsakerna dertill r vl den, att man visste att han, yrkes- och hemls,
lefde ute p offentliga stllen. Men hvarfr har man d ej lika ltt
psttt honom hafva varit en qvinnofrfrare? Man har sett verser,
skrifna af honom under rusets inflytelse. Men om en strngare granskning
egt rum, och ej utgifvaren utan urskiljning ltit trycka allt, skulle han
fr oss fven hafva blifvit mindre drinkare. Att han vid brllop tog till
bsta, deri handlade han ju i likhet med de friga gsterna och hela sin
samtid, men d alla de andra personerna nu ro fullt frgtna, hafva ter
hans fr stunden hopsatta verser bibehllits och ftt anklaga honom ensam
infr efterverlden. En annan anledning till det dliga ryktet r titeln
p ett hans arbete, Lucida intervalla. Man har trott, att den hnvisade
p ngra ljusa gonblick mellan ett i sus och dus tillbragt lif. Men
ingen srskildt antydan hrp kan den finna, som uppmrksamt och
frdomsfritt genomlser nmda titel i dess helhet, utan blott den vanliga
frmaningen att tnka ngon gng allvarligt p dden midt under dagens
mngahanda bestyr. Fr frigt r den enligt tidens sed en smakls
allusion p namnet Lucidor. Han har skrifvit dryckessnger; de ro blott
tv bland sexton andra visor. fven skref han ju psalmer. Men till och
med dessa har man begagnat emot honom; man har hrledt deras patos frn
ngern fver ett liderligt lefnadsstt. Det bevisar fga knnedom om
arten af hans egendomliga snille, att antaga en sdan bevekelsegrund till
deras frfattande, och fga tacksamhet mot skalden, att angripa honom
just med det sknaste som han lemnat oss i arf. Columbus, som sagt oss s
mycket om honom, har dock ej nmnt det minsta ord om dryckenskap. I ett
griftqvde, der Lucidor sysselstter sig med menniskors olika passioner
och vandel, brjar han deras beskrifning s:

            En sker konst och lust p botten uti kannan
            Och tror sig vara klok, men vinet r i pannan.
            S snart det dimmar ut, r han en dum're gck
            n en arkadisk hst, som dricker ur en bck..

Visserligen kan man skrifva bttre n man handlar. Men r det antagligt,
att skalden vgat i en offentlig grafskrift gifva sig sjelf en sdan
dementi? Ingen af de anekdoter, hvarmed man eftert utstyrt honom, talar
om Bacchus, och senare omdmen komma frn ett fiendtligt och misstnkt
hll. Det har varit oss obehagligt att ing i dylika detaljer, men vi
hafva ansett det ndvndigt fr Lucidors minne och frklara sledes, att
inga giltiga bevis kunna uppletas fr att han varit en slaf under
dryckenskapslasten. Han har blott betett sig s, som en glad fest och
tidehvarfvets burleska seder inom hans kretsar gjorde ursktligt.

Dock f vi ej mta den tidens samhllslager efter vr mttstock.
Klasserna voro d skarpt afsndrade, nr de nu fverg i hvarandra. D
fanns ej denna mktiga medelklass, som nu dragit bildningen, rikedomen
och makten till sig. En nutidens grosshandlare eller brukspatron skulle
ej frst den simple handelsman, som sjelf stod i sitt trnga och illa
luktande kyffe till bod, eller den inspektor fver statens bruk och
rntor, som hrde till Lucidors umgngeskrets. Endast nr de blifvit rika
och frvrfvat sig allmnnare anseende bland sina likar, upphjdes de
till rdmn. En nutidens militr, som r sllskapslifvets och balernas
riddare, skulle lika litet kunna jemfras med sextonhundratalets ljtnant
eller fnrik, hvilken aldrig kunde styra sitt lynne och stndigt var
invecklad i blodiga grl. Och nutidens unga damer af den hgre
bourgeoisin skulle ej vilja erknna den Sissla eller Malen, som aldrig
lemnat hemmet, som knappt kunde lsa innantill och alldeles icke kunde
skrifva en lslig rad, som frgfves ltsade sig misstycka mnnens ra
skmt, och som i de frmgnare husen sktte om matskpet och
brnvinsstopet samt dess emellan sqvallrade och tisslade med sina
leksystrar. Blifna fruar, stllde de sig ofta vid fnsterna eller
portarna och gjorde spefulla anmrkningar om de frbigende karlarna. Men
dessa skaldens bekanta, hvilkas seder han skildrar, voro den tidens
medelklass. Och det sprk han begagnar r en trogen bild af medelklassens
d varande sprk, ogrammatikaliskt och tungrodt till sina former, naivt
och ej nogrknadt till sitt innehll, snarlikt det idiom, som nu talas af
vr tids halfuppfostrade allmoge. Man ser blott deraf, bland hvilka
personer han var van att rra sig. Ty hvilken skilnad mellan hans simpla
och inkorrekta, men rent fosterlndska uttryck och den halffransyska och
latinbemngda svenska i de mest stdade och finpolerade perioder, som vi
lsa uti en de la Gardies och de andra rdsherrarnes bref! Kanske dessa
ej ens s ofta talade svenska. Ty Sveriges lysande aristokrati var d p
det strngaste afsndrad frn det friga samhllet och lika mycket
europeisk som svensk. Det r naturligt, att Lucidor skulle umgs med den
klass, hvartill han sjelf hrde. Vi hafva blott visat, att han, trots
sitt gatulif, ej blandat sig med den s vildsinta och genomra folkhopen,
som stod der nedom.

Vi skola fven begagna hans poem till besvarandet af en annan frga. Man
har psttt, att han fdde sig uteslutande som brllops- och griftpoet.
Vi hafva likvl sett, att endast hlften eller trettio af antalet ppet
utsger en sdan bestmmelse. Men frtjensten har kunnat vara strre n
man trott. Fr brllopsqvdet till Kristoffer Gyllenstjerna fick han ju
10 daler i karoliner. Gyllenankars frr omnmda begrafningskonto uppfr
36 daler som arvode fr hgtidsverser[29]. Hvad har ej en s fullkomlig
dling som grefve Tott kunnat gifva honom! Och alla de, hvilkas friska
sorg eller gldje fann sig af honom i vers frherrligad! Lefnadsvanorna
voro lngt ringare n nu, penningvrdet lngt hgre. Men skl finnas att
tro, att detta ej utgjort hans enda inkomstklla. Poemen berra i stort
antal embetsmn i kongl. maj:ts kollegier och rtter, s vl tromn som
trotjenare, gamla och unga. D han nu med dem sttt i frbindelse, huru
nra ligger det ej att antaga, att han betjenat dem i deras skrifveri och
dragit inkomster fven deraf. Han var mktig flera sprk. Han hade ju en
gng varit en slags sekreterare. Han sysselsatte sig dermed de frsta
mnaderna i hufvudstaden. Det kunde ej stra hans frihet, ty han egde
ingen ordinarie tjenst, var blott till hands, nr han behfdes. Han kunde
slutligen undervisa i frmmande tungoml. Med ett ord, intet tvingar oss
till att tro, att han lefvat och dtt i elnde. Det r sannt, att han ej
efterlemnade tillrckligt fr att begrafvas. Vi sgo huru mycket detta
kostade, och hvilket stort vrde hans samtid satte p en sttlig likfrd.
Men han var hruti, ssom i tskilligt annat, upphjd fver densamma
nda till grnsen af tadelvrd likgiltighet. Han hade hvarken hustru
eller slgt att tnka p. Han har sjelf psttt sig vilja lefva ur hand i
mun. Och huru mnga med samma sigter om det jordiska goda som Johansson
hafva ej betett sig sin samhllsklass vrdigt utan att efterlemna arf.
Detta hindrar sledes icke att antaga hos honom ett i allmnhet passabelt
yttre skick. Det r en lng vg mellan att hafva bekymmer och vara fattig
och att g omkring som ett frfallet subjekt, fven om en poetisk glmska
skulle hafva kat tarfligheten mera n som var behfligt. Man har dragit
missgynnande slutsatser frn det portrtt, der Lucidor framstlles med
penna uti handen, men i alldeles blottad brstbild. Hvarfr dmma till
ett s vanrande elnde, nr man kan ega en bttre frklaringsgrund i ett
konstnrligt motiv? Hvad vi bestmdt veta, r, att han bar handskar och
vrja, en prydnad, hvarom vi ej behfva hnvisa lngre n till Molires
komedi fr att  daga lgga, att den endast bars af adelsmn eller
statens och vetenskapens tjenare och ej ansgs passa fr en simpel
borgare, att den sledes hrde till hvad vi skulle kalla en gentlemans
drgt.

Ett fenomen, som ofta uppdykt inom vr af revolutioner s hemskta
samtid, skall hjelpa oss att bttre frst Lucidors karakter n hans eget
tidehvarf kunde det. Det skall visserligen gifvas framstende
personligheter i alla tider, som stta sitt individuella oberoende fver
samhllets seder och bruk, liksom alltid den stora massan ltt uppoffrar
det frra fr en blind lydnad t de senare. Men i synnerhet den nu
varande litteraturen r full af dessa hjeltar och hjeltinnor. Vare sig nu
att samhllet fr lnge drjt med att i sig upptaga och gra berttigade
fven de stetiska intressena, eller att af menniskoandens frmgenheter
fantasin r den lttrrdaste till afvgar, alltnog, vi hafva sett
menniskor af stor begfning upptrda som frsvarare och utfvare af det
s kallade fria poetiska lifvet, hvilket vl skall betyda, att alla
hinder fr fantasins fria spel undanrdjas, och att derfre familjen och
samhllets kraf frnekas. Det r klart, att en sdan sigt r i sig sjelf
grundfalsk och blott mste leda till den svagares, d. v. s. individens
frstring. Men under de svra brytningar, som samhllet i vra dagar
undergr, kan det gifvas stunder, d denna lra skall bland sina leder
rkna just de dlaste naturerna. Praktiskt hafva vi fven sett, att det
kan frskas med framgng. Shakspeare har som londonerskdespelare lrt
sig tskilligt deraf, och under Italiens himmel, der den skna naturen
ensam tillfredsstller s mnga behof, eller midt uti Paris'
civilisation, der en stor talang kan frskra sin existens utan
konseqvent och ihrdigt arbete, har en sdan frfattares frihet ofta
gagnat poesins och konstens sak, fven om man ej blundar fr de
missriktningar, som derigenom uppsttt. Men hvad som dervid oundgngligen
erfordras, r ett upplyst publikt omdme, en liflig uppfattning af det
sknas berttigande och en stor derfr intresserad allmnhet. Men hur var
detta mjligt i Sverige fr tv hundra r tillbaka? Vr skaldekonst lg
d i sin fdslovnda. Den uppvckte hos flertalet af nationen endast fga
intresse, ty den hade nnu ej ingtt bland nationens behof, och i
betraktande af dess enfaldiga och smaklsa beskaffenhet hade den knappt
rttighet att pocka p tidehvarfvets ynnest. Hos oss uppstod ingen af
dessa vldiga heroer, som frmdde rycka bindeln frn menniskornas gon.
Vi se ocks den unga poesin frnmligast derigenom vinna aktning, att den
idkades af mn, som redan voro af sin tid erknda som i duglighet
fverlgsna p andra omrden. S var Stjernhjelm lika ansedd embetsman,
matematiker, sprkforskare, filosof och skald. Och den djerfvaste af de
karolinska skalderna, Gunno Eurelius, var framfr allt en nitisk och
mycket anvnd direktr fr landtmteriet. Men det r klart, att hos ngra
den poetiska fallenheten skulle vara utvecklad nda derhn, att den
inkrktade p de solidare egenskaperna och viljan. Dessa frstod man ej
riktigt, de blefvo martyrer. Tillrckligt utrustade fr poesins kraf,
voro de fr litet utrustade fr samhllets, som under ingen tidrymd
betydt s mycket som d. Det var monarkins och statens envldsperiod. En
poet, som ej uppbar pension af hofvet, som var utan anstllning i statens
tjenst och utan srskildt lefnadsyrke, var en anomali, som ingen frstod.
Ty hvar skulle han finna erknnande och std? Det fanns ingen press och
publicitet. Vi kunna nu knappt frestlla oss den tidens snft tdragna
samhllen. Utom den ra hopen af dagsarbetare, funnos endast fyra klasser
medborgare: aristokratin, presterna, militra och civila embetsmn samt
handelsmn. Och till p kpet dessa strngt afsndrade. Hvilket yrke
skulle d poeten tillgripa, som alltid har svrt att finna sig bland de
s kallade positiva menniskorna? Hvilken plats skulle hans af motsatser
kombinerade sjl intaga bland s enkla frhllanden? Och hvilken
lefnadsuppgift--den att arbeta fr poesin, som ej nnu fanns till, hvars
sjelfstndighet ingen begrep? De frnma vnde sig med afsmak frn de
muser, som nu fr frsta gngen framstapplade sina toner p nnu
barbarisk svenska. De voro vana att lyssna till andra p ett naturligare
tungoml, Roms och Italiens konstmessiga sprk, eller de vnde sig mot
den uppgende solen, den franska klassiciteten frn Ludvig XIVs hof. De
friga fattade ej det nya intresse, som ej hade ngon egentlig nytta till
fljd. De undrade blott p, att en s begfvad och lrd man kunde drifva
omkring utan stadig sysselsttning och utan att begagna sig af sina
fretrden. De fingo deraf en ofrdelaktig tanke om hans karakter och
lefnadsml. Denna besynnerliga menniska nalkades deras hem och umgnge
blott p afstnd ssom brllopsgratulant eller begrafningspoet. Och nr
han d vnde sig ifrn dem, terstod honom blott larmet p gatan och
vrdshuset. Men dylika stllen lifvades ej d af de samtal om teater och
konst, vetenskap och litteratur eller frsknades af den smak och lyx,
som nu draga sin lysande fernissa fver restaurationslifvet i
hufvudstaden. De liknade i stllet de kyffen och sllskaper, som
underhlla oss p vissa hollndska genretaflor. Dertill kom, att ingen
uppmuntran, intet solsken frn tronen trffade de stackars
snggudinnorna. Konungen var fr ung och obildad; han visade blott anlag
fr kroppsfningar och lustlger. Hennes majestt drottningen kunde vl
f sin son att intressera sig fr en och annan predikan och hygglig
prest, men var sjelf fr tankls fr att ingifva honom ngon litterr
hg. Det fanns visserligen mcenater men p ett annat omrde, ty de
mktigt uppblomstrande vetenskaperna, som hade att hugna sig af de
regerande rdsherrarnes ynnest, skto poesin i skuggan. S kommo
bekymren fver styrelsens frfall och en blifvande efterrkning. F af
den tidens maktegande, mest naturligtvis rikskansleren, hafva ftt ngon
anmrkningsvrdare uppvaktning af den svensksa sngmns talfrare. Vi se,
att det poetiska lifvet var en omjlighet. Lucidor hade anlag dertill,
har frskt det och blifvit upprifven p frsket.

Det finnes tv sidor i hans karakter helt nra hvarandra, som genast
springa i gonen. Den ena r en stolthet och sjelfstndighet, som aldrig
ville hja sig eller ens veta af ngon fverman, och som kunde bli desto
farligare, som den var frenad med en bengenhet att aldrig stanna p
halfva vgar, utan drifva sin fresats till dess yttersta konseqvens. Ty
hans hftighet var stor. Den andra r ett lika okufligt frihetsbegr.
Insupet med blodet frn de vilda seglarne p hafvet, som voro vana att
trotsa alla slags elnden, stormar och faror under de stndiga krigens
och flibustierernas tidehvarf, utveckladt under ett kringirrande
ungdomslif vid universitetet och i frmmande lnder, ytterligare inrotadt
efter hemkomsten genom saknaden af anhriga och en stadgad lefnadsbana,
blef detta frihetsbegr slutligen s fvermktigt, att han upphjde det
till uteslutande grundsats med frakt fr samhllet nda till trots och
hrdnackenhet. Han har sledes ej ltit leda sig af ngra rent poetiska
motiv, ty ett sdant medvetande fanns nppeligen den tiden, ehuru han kan
sgas vara dess fregngare, utan af sitt hftiga lynnes drift. En annan
frga blir, om hans beslut genast var frdigt eller om omstndigheterna
s smningom frde honom derhn. Ty hvad veta vi nu om hans strider? Det
vill dock synas som om det ligger en lng utvecklingsvg mellan den
yngling som vid hafsstranden s mildt och menlst besjng sin kra, och
den man, som eftert vnde ryggen t familjelifvet. Kanske hade hans
stolta sjl kommit i strid med samhllsandan och adelshgmodet, d han
sg sig, oaktadt han kunde mta sig med de frnmare i lrdom och
storsinthet, omjligen kunna fverstiga den skranka, som d skilde frlse
och ofrlse. Vi, som till och med i vra samfund hafva bevittnat deras
olyckor, hvilkas regirighet ej lter sig ledas af deras stllning, kunna
knappt frestlla oss det frtviflade missnjet hos sextonhundratalets
s beskaffade mn. Kanske ocks hans ofrmga att stta sig in i ett
bestmdt yrke eller hans motgng p embetsmannabanan drifvit honom till
att af nederlaget gra sig en slags ra, allt nog, han begrde intet
vidare af samhllet, han frnekade der all framtid. Man ser, att han
tidigt betraktat sin existens som frfelad och afskedat ungdomsintresset
och hoppet. Han stod omsider ensam. Och hvad betydde ej detta, efter hvad
vi frut visat, den tiden! Det r alltid svrt att skapa sig ett
lefnadsml, som samhllet ej adopterat, och som derfre mste, oaktadt
all vr egen tro, plga oss med sin oskerhet. Men att icke ega ngot ml
alls! Att lefva fr dagen som en kringvandrande student utan framtid,
utsatt fr de strngas tadel, de verldsklokas tysta spe, fr allas
frvning och--som det stndigt sker, d man ej frstr,--fr deras snara
likgiltighet! Att sluta sin bana med just det, hvarifrn den unge
debutanten strfvar att komma, lifvet fr stunden och vistelsen p
kllarena! En egenskap kom honom dock hrvid vl till pass. Det r ett
nytt drag i hans karakter, att han ej skattade det timliga goda hgt, att
han var njd med litet. Han skte ej de mktigas ynnest, han var fr
stolt att begra beskydd, han knde sig dragen till de ringare. Lyckan
blef honom likgiltig. Och sist mste det egna hgmod infinna sig, som
envisas att bryta med menniskorna och hlla sig fast vid en frtviflad
sak. Det var hans aristokrati, och att Lucidor egt en sdan af egen art
midt ibland sitt simplare umgnge, r obestridligt. Han r ingen
beundrare af tidens adel, men hans hjerna sysselstter sig med tankar
derom. Han stiger med sina verser inom dess krets och trotsar den genom
ett med flit sjelfsvldigare och friskare sprk. Han vet sig vara af
skaldernas adel. Fr frigt var d hela det svenska samhllet en enda
aristokrati, liksom dess historia ser ut som ett epos. Om ngonsin
allmnandan ftt besegra materiens knapphndighet hos ett folk, var det i
Gustafvernas och Karlarnes Sverige. Verket hemma hotar att falla i
spilror, men man str som en stormakt infr Europa. Landet r fattigt och
dsligt, men man bygger trappuppgngar som Drottningholms eller fr ett
hof som de la Gardies och Per Brahes. Det r endast ett nytt uttryck af
samma segervana och hugstora ande, d Lucidor i detta tidehvarf vgade
lefva som en poet. Han mste misslyckas, men det, att han ej genom
svaghet och laster lngsamt nedglidit, utan fullt medvetet valt sin
stllning, rddar honom frn det miskundsamma medlidandet och gr honom
till en sant tragisk person.

Vi hafva sagt, att han frsmdde sin lefnads lycka. Dock r ej detta den
vrsta uraktltenheten i hans lif. Han har begtt en synd, som kastar ett
egendomligt ljus fver likgiltigheten och vrdslsheten i hans karakter
och som, mindre gonskenlig fr hans applderande samtid, hotar att
berfva honom efterverldens aktning. Han har frsummat sina manuskript
och utan granskning ut kastat dem t allmnheten och efterverldens
kritik. Det var att brista i hnsyn till sig sjelf, sitt rykte och
framfr allt till poesins genius. Och det lter ej ensamt frklara sig af
hans tidehvarfs fr oss obegripliga sorglshet att utan ndig sjelfkritik
och utstyrsel utgifva sina dikter. Ty hans ml, det enda som stod honom
frigt, var just poesin, hvilken han i sina tillfllighetspoem lika
mycket frsummat som sin friga framtid. Hvilken olika vg gick ej
Columbus! Denne bjde sig under sin tids prosaiska frhllanden, men fick
just derigenom tillflle att egna en allvarlig och pligttrogen vrd t
sin sngm. Lucidor deremot skte lefva poetiskt och sjnk ofta i sin
poesi ned till den pinsammaste prosa. Om han p bekostnad af sin lefnads
lycka hade frmtt lemna oss en allt igenom vrdig poetisk skatt, skulle
efterverldens beundran hafva hllit honom skadels och kastat glans fver
hans frirrelser. Nu kas det tragiska i hans de dermed, att han
frspilde sin existens utan att blifva en stor skald.

Vi frestas genom hans beteende att tro, att han sjelf ringaktat sina
brllops- och griftpoem. Har han d sjelf kunnat inse, att han egde fr
litet snille att bana sig en alldeles sregen vg? Det kan finnas s
olyckligt utrustade anlag, att de visserligen genom samtidens frdomar
och moln frm urskilja poesins sknaste kuster, men p samma gng fven
mta det stora afstndet mellan mlet och sin frmga att hinna det. I
s fall har han tmt den tragiska kalken nda till botten och frlorat
den sista illusion, som kunnat trsta hans lif. Han stod nu p den
pinsamma punkt, d man oupphrligen jgtas att jemfra, hvad man tydligen
blifvit, med den svfvande frmodan om, hvad man kunnat blifva. Men att
hafva frsakat samhllet i medveten likgiltighet derfr, att frfela sin
bestmmelse fr efterverlden p poesins omrde och att hafva en dunkel
aning derom, detta r ett dystert slut p s mnga lysande
ungdomsfrhoppningar, helst nr ens roll p sdant stt r utspelad vid
trettio r eller den period, d man borde intrda i sin mandoms blomma.
Det r otvifvelaktigt att Lucidor knt sitt vrde, och mer n sannolikt
att han fven knt sitt fall. Ocks kallade han sig _Lucidor den
olycklige_.

Vi f dock icke fatta det s, som om han frst sent skulle hafva insett
sin belgenhet. Tvert om har han tidigt egt en frknsla af sin sorgliga
tillvaro. Man har ofta anmrkt, att det finnes naturer, som med en mngd
lysande frdigheter dock ro frn frsta brjan behftade med ett fel,
som gr dem alla om intet och med blind makt griper sin menniska i likhet
med de gamles de. Redan i det frsta giljareqvalet till Gyllenstjerna,
dateradt den 17. augusti 1669, tillger han till _Lucidor_ epitetet _den
olycklige_, och eftert blir det vanligt. fven hraf finna vi, att den
misslyckade debuten i Stockholm ej har utgjort ngon brytning i hans lif.
Columbus sger, att han spdde sig olycklig i all sin tid, och att han
sg verlden uti en dylik gestalt. Ngra hafva trott, att han kallat sig
s fr att gra sig intressant och af de stora, som han tillegnade sina
poem, f en desto strre penningsumma. Intet r dock falskare. Han har
aldrig nmt ett ord om egna den och sorger i sina snger till andra. Den
tiden var ej mtlig i uppriktighet. Och huru litet han skydde att
framstlla sig sdan han verkligen var, m fljande anekdoter visa, som
ro srdeles upplysande om hans karakter. De ro tagna ur Columbi
anteckningar om ett och annat, kallade Mlro eller roml. Den frsta
lyder s: Jag vill nu tala om en svensk Diogenes, som jag har knt. Det
var Lucidor eller Lasse Johansson. Han gick p gatan och sjng. D bad
jag honom, att han intet skulle sjunga. Han frgade: Hvarfr icke?
Derfre, s var mitt svar, att det icke r tjenligt. D bemtte han mig,
om ej vdret och luften var allmn, och allts hvar och en hade fritt
till att bruka henne, vare sig i sng, spel eller tal. S vore ocks
tungan hans egen, och visan, den han sjng, hade han sjelf komponerat. D
ville jag skilja mig vid honom, tog en annan gata, nemligen
Svartmangatan. Vi voro just stadde i dess gatumun p Kpmangatan (ssom
vid Stortorget, var vl detta stlle d ett af de mest folkuppfyllda i
hufvudstaden). Han ville gerna veta, hvarfre jag ej ville hlla honom
sllskap. Jag gaf till svar: P det att icke allt folk m vnda gonen p
oss fr hans sngs skull och hlla oss fr narrar. Han sade, folket vore
narrar sjelfva. Dock lofvade han sig icke mer vilja sjunga, det han ocks
hll den gngen. Denna anekdot r oss dyrbar, emedan den visar, att
Lucidor var bde sngare och viskompositr. Men hvilken sjelfstndighet
mot hopens undran visar den ej derjemte! Kunde det lnge drja, att ej en
sdan menniska blef allbekant? Den andra lyder: En gng kte gref Peder
Brahe frbi. D tog jag af mig hatten som andra och bockade mig. Lasse
frgade mig, hvarfre jag det d gjorde. Derfre att riksens drots kte
frbi, sade jag, och det heter 'ra den ras br', och han dessutom r en
herre, hg af lder och meriter, och meriter ega vrdas och ras. D
svarade han: Grefe Per far sina vgar och jag mina. Om jag har ngra
pengar i pungen, s gr jag p ett vrdshus, lagar om mig det bst jag
kan, och gref Per fr sig, hvar han vill. Men har jag ngot att ska af
honom, s gr jag till honom och bugar och bockar.--Hvilken
sjelfstndighet fven mot de store! Och detta p en tid, d de frnmste
rdsherrarna hade ett litet hof omkring sig p sina gods, och
prestestndet p riksdagarna yppade sin fruktan, att, likasom
aristokratins hofpredikanter och patronatsprester redan voro det, hela
kleresit skulle blifva simpla tjenare t adeln. Men hrom vidare: Nr
jag bad honom bttre anvnda sina gfvor, ska ynnest hos de hge, deraf
han kunde vinna bde fdan och ran, svarade han, att det vore vl tokigt
att slja sin frihet fr ngra hundrade riksdaler om ret. Och dertill
vore det en inbillning om den ran. Ty, sade han, om ni sutte vid ett
herrebord och jag vid ett grkksbord, eller ni sutte vid den frmre
ndan af bordet och jag vid den andra, kre, hvad sllhetsfrmn hade ni
framfr mig? D jag vidare frehll honom, att principibus placuisse
viris summa sapientia est, och att det vore den frsta trappan till ra
och uppkomst att bermmas af de bermda, erknnas af de vrdiga vrdig,
hvilket man icke med undanskrymslan utan med uppvakt och frtjenster
fverkommer, sade han sig intet passa p, sig intet ha svultit n. D
svarade jag: Det kan n vara tids nog.-- Vi hafva hrt, snart sagdt af
hans egna lppar, hans lefnads teori och ekonomi. Samuel Columbi
sanningsenlighet r upphjd fver allt tvifvel. Och han knde Lucidor
vl. Om ej redan i Upsala, som r sannolikt, r det bekant att de i
Stockholm plgade umgnge. Men de skildes snart t, i det att Columbus
1672 antrdde sin utrikes resa med de unga brderna Reenstjerna. Det
behfver anmrkas, att han ingenstdes beskyller Johansson fr lsa seder
och kroglif. Att emellertid Columbus ej blifvit hans synnerlige vn
bevisas af det kalla och intetsgande epitafiet fver hans sorgliga dd.
Och svrligen hafva de i lngden kunnat fullt frst och uppskatta
hvarandra. Dertill voro deras lif och skaldeverksamhet fr olika. Hvilken
skilnad r det ej mellan den enes veka natur och regelbundna vanor och
den andres hftiga lynne och upprrda lif! Den enes poesi liknar en klar
och inom skra dammar inhgnad flodbdd, den andres en grumlig och fver
obeaktade hinder framstrtande fors. Men om vi skulle antaga jemfrelsen
med Diogenes, ej som en oratorisk grannlt, som i sitt slag kan ega
sanning, utan efter orden, s att Lucidors lefnad skulle i allt vara en
frnyelse af den antika naturmnniskans vidriga fverdrifter, tro vi att
han uppfattar den menlse Columbi utsago oriktigt. Ty derhn har han ej
kunnat missfrst den fr poesi och sknhet intresserade Lucidor. Ja, vi
tro, att mngens intryck af det svenska skaldeparet skall blifva likt
det, som man erhller i vissa dramer, der den ena personagen frtrffligt
tjenar till att framstlla den rtta vgen och det sunda frnuftet, men
den andra frnmligast drager sig vr uppmrksamhet som den
intressantaste.

Det finnes ngra andra anekdoter om Lucidor, upptecknade af professorn,
sedermera biskopen Olof Celsius den yngre ssom annotationer till Lidns
afhandling om den svenska poesin. En gng hnde sig att riksrdet grefve
Tott, som i samma dagar frlorat sin son, reste frbi. Lucidor passade d
p och stack in i hans vagn ett papper utan att vidare lta mrka sig.
Grefven, som trodde att det var en tiggaresupplik, sg icke derp frr n
han kom hem och fann att det var en grafskrift fver hans son. Ngra hans
vnner, som vl knde Lucidors stil och skrifstt, frskrade, att ingen
annan n han skrifvit henne. Grefven skickade d sin kammartjenare med en
hederlig gfva till Lucidor, hvilken efter mycket skande antrffades,
men gaf till svar, att han icke skref fr penningar. Sedan grefven
mottagit detta svar och tillika blifvit underrttad om Lucidors sinnelag,
lt han drefter en dag bjuda honom till sig p middag. Efter mltidens
slut bad grefven Lucidor, att han ville bra en kldning, som han fr
hans rkning ltit frfrdiga. Lucidor tog emot den, och d han, i henne
utstyrd, kort derefter trffade sin vn Columbus, s frvnades denne,
huru han blifvit s grann, och sade, att allt folket undrade och gapade
p honom. Lucidor gick d hem, tog af sin granna kldning, brnde upp
henne och ikldde sig den gamla. D han derefter trffade Columbus, som
frgade efter den vackra drgten, omtalade han hvad gjort och tillade,
att han ej ville bra en drgt, som gjorde honom till ett vidunder. Vi
beknna, att vi ej rtt veta hvad vi skola tro om denna anekdot. Har hon
ngon sanning uti sig, ty i detaljerna tar hon miste, eller r
alltsammans en dikt? Innehllet deruti frefaller oss hgst besynnerligt
och osannolikt. Celsius lefde ju ett helt sekel efter Lucidor, och mnga
orimliga rykten gingo i svang om skalden. Att Celsius ortt uppgifver
hans mrdares namn och derunder berttar en annan, alldeles grundfalsk
anekdot, frringar naturligtvis trovrdigheten af denna. Vidare: skulle
Columbus hafva frsummat att uppteckna ett s pikant drag? Uppgiften om
grefve Totts aflidne son r alldeles oriktig. Qvdet, som r mycket
vackert, handlade om hans fru, fdd Oxenstjerna, och, lngt ifrn ngon
anonymitet, br utsatt frfattarenamn, _Lucidor den olycklige_, och datum
af begrafningsdagen den 19. maj 1672. Slutligen har grefve Tott, som var
en af regeringens mest anvnda diplomater och nstan jemt p utrikes
resor som dess utomordentliga sndebud, redan i april afgtt som gesandt
till Polen och sledes fr fderneslandets skull frsakat att vara
nrvarande vid sin makas jordfrd. Lucidor mste d hafva in kastat sitt
nnu blott handskrifna qvde i grefvens vagn, medan denne var hemma och
hans geml stod p br. Poetens handling var ingalunda s utomordentlig,
som den nu skulle frefalla oss, ty man var knappt d aflgsnad frn den
period, d en sann kavaljer, nr han p gatan mtte en dam i sin kaross,
steg upp i hennes vagn och under hfviskt samsprk kte med henne en bit
vg. Men ett sdant bemtande af Tott r i full enlighet med hans
karakter, ty han var i rang, sknhet och nobless lika lysande. Vi tro
sledes, att Lucidor p ett eller annat stt presenterat honom poemet och
blifvit p furstligt vis belnad. Men att han s ofrstndigt och ljligt
skulle besvarat sin hge gynnares dla uppfrande, derom kunna vi ej, nr
s mnga omstndigheter tala deremot, fvertyga oss.--Celsii anfrande om
poetens dd lyder ungefr s. Han hade skmtat med en vn, Samuel
Ernstedt, som slutligen satt sig i frst under bordet och stuckit
Lucidor midt igenom brstet. Denne har d sagt: Ernstedt, du har gjort
min spdom allt fr sann, jag r stucken till dds. Du har gjort en elak
gerning, men g nu hem i min kammare, tag hvad pengar der finns och rym.
Ernstedt fick sedan lejd och kom hem igen.--Det r en fullkomlig
sannsaga. En annan uppgift ur samma klla har p ett besynnerligt stt
kommenterats till Lucidors nackdel. Celsius uppgifver nmligen, att han
frde ett kringirrande lif och om sommaren bodde lngt upp p Norrmalm i
ett lusthus, belget i en trdgrd, och der hela mbleringen bestod af en
halmbdd, ett vanligt bord och en stol samt blck och papper. Hvad
behfdes nu vidare bevis p hans ekonomiska elnde? fven den siste
utgifvaren af hans skrifter, Hanselli, talar urskuldande om att han ej
alltid kunde trifvas i sitt vintersvala lusthus, der snn stundom
bredde sitt hvita lakan fver hans tarfliga halmbdd i ett hrn af
rummet. Med frvexling af rstiden har sledes den ogynnsammaste opinion
utbildat sig om hans bostad. fven vi veta, att den med hans oskra
inkomst mste vara tarflig nog, men skola framstlla en gissning derom,
som tminstone r rimlig. Vi hafva redan hrt ngot talas om hans
herbergen p nedra botten, troligtvis i ett trhus p malmarna, hvarest
d fr tiden ngon vrdinna plgade logera enskilda p kortare tid och
der man tnjt d varande vrdshus' beqvmligheter. Men vi tro att han
snart tvungits att taga sig en stadigare bostad. Vi hafva funnit honom
ega ett i gonen fallande lifligt umgnge med lilla tullens tjenstemn
och bergslagsboarna. Vid hans dd var en der anstlld vaktmstare, Jost
Stare, jemte en handtverkare, hans enda skyldsmn. Den frre bodde
otvifvelaktigt i det hus vid Svartmangatan inom Staden, som var accisens
egendom och upplagsmagasin. Var det kanske p sin vindskupa i detta
bullersamma hus som poeten hnsyftade, d han skref:

                    Och mnga griller klifva
                    Upp i mitt skatebo,
                    Hvar jag ej, som jag vill,
                    Kan ha min rimme-ro,
                    Och Phoebus' konst ogill.--?

Hvad var naturligare, n att han under sommartiden skte sig en
lmpligare skaldebolig och fann en passande sdan i lusthuset p
Norrmalm, hvilket han hvarken frmdde eller med sina enkla vanor ens
ansg behfligt att mblera, men hvarest han fick flja sin fantasi att
lefva som nomaden i sitt tlt och ostrd invnta snggudinnornas ankomst.
Norrmalm egde d nnu inga sttliga gator och hga husmassor, i stllet
hjde sig smstensberget, begrnsadt af trdgrdar och lusthus. Hr,
omgifven af fjrilar och blommor, och befriad frn den vedervrdiga
stanken frn hufvudstadens grnder, kunde han frjda sig t frisk
sommarluft och se skutorna segla ut p Mlaren och vimplarna fladdra frn
skeppen p strmmen.

S till nda lupo de sista ren af hans lefnad. Bilden br fven fr oss
vara intressant, ehuru Lucidors enkla frhllanden togo sig ringa ut mot
de invecklade och romantiska hndelser, som i vra dagar omgifva
hjeltarne af hans slag. Sjlens eld och strid r densamma, det yttre m
te sig huru som helst. Troligen fick han mngen gng i praxis utfva sin
grundsats att ej misstycka ett grkksbord. nr kassan var tom. Dess
emellan lefde han undan och tog dagen som den kom. Hela staden knde
poeten Lucidor; hans verkliga namn frekommer mindre. De offentliga
stllen, som han beskte och som hans skrifter omtala, voro Den
hollndska tuyn vid sterlnggatan, som fanns qvar p Bellmans tid,
Frans de Moy med namn efter en utlndning som synes haft den
elegantaste vinhandeln, Munkens kllare midt emot det gamla Myntet, der
en oriktig tradition ansg honom hafva blifvit mrdad, och
Fimmelstngen vid Kindstugatan, der ddet verkligen skedde. Han var
ganska ofta uppskt af hga och lga fr att med sina rim frhja deras
gldje- eller sorgefester, och han gjorde affren merendels kort. Ty han
var nu hufvudstadens erknde brllops- och begrafningsskald. Men det var
nu slut med hans ungdomsfriskhet. Krleken hade tagit afsked ur hans
hjerta. De mma och vackra visorna hade tystnat. I stllet fvergick han
till hollndaren Cats' dikaktiska erotik och bearbetade honom i ett
mycket lngt och frstndigt poem. Om en ms pligt, hvilket han ej hann
afsluta. Och troligen hrleda sig frn samma tid hans psalmer, hvari han
s gripande skildrat ngerns qval, ddens fasa och det tillkommandes
ovisshet. Han kunde knappt ocks undg fljderna af sitt lefnadsval. Det
frsummade samhllet hmnade sig ssom det hfves alla stora makter. Det
lemnade honom till det yttre oantastad, men han fick lra knna att
blotta saknaden deraf blef en inre sjelffrstrelse. Den tilltagande
tomheten och disharmonien i hans sjl behfde en stndigt stigande
hftighet fr att kunna ngot s nr frgtas. Derfre bar hans
snggudinna--ssom Sondn trffande anmrker--prgeln af en mera
menadisk n poetisk kraft. Mjligen har fven ngon gng Bacchus mst
tillkallas, fr att trsta hans enslighet och dervid, som det vill synas,
stnkt ngra vindroppar fver hans verser. Ibland hade han lstnkan
bredvid sig under frfattandet och uppfriskade sig d och d med en klunk
derur. Det lg i sakens natur att hans dagar skulle bli smre och smre.
Troligen har han dock om julen 1673 vistats borta p landet hos ngon
vnkr familj, emedan p fem mnader omkring denna tid (oktober--mars) vi
ej ega ngon dikt af honom. D han slutligen den 24. maj 1674 vid makarna
Oxenstjernas jordfrd lter hra den sista vltaliga klangen af sin lyra,
kallar han sig med det betecknande namnet _Thanatophilander_ (en man som
lskar dden). Han har sledes nskat att d. De yttre frhllandena
blefvo ocks allt dystrare. Med hvilka knslor skulle han ej vid den nu
ndtligen skeende begrafningen af Stjernhjelm den 28. juni 1674 se den
lnga sorgprocessionen frn Brunkeberg till S:t Klara kyrka! Men ingen
sng till den store hdangngne! Kriget hade nu spridt sig fver hela
Europa, och dess flammor nalkades Sveriges landamren. Ett sndebud frn
Ludvig, Feuquires, hade kommit hit och underhandlade ifrigt. Vra armer
i Tyskland utrustades, det ena regementet efter det andra fick under
sommaren uppbrottorder. Man ville nmligen under den gamle, men fr krig
stndigt bengne riksmarskens befl hopsamla nda till 22,000 man i
Pomern. Rdet hade de bittraste bekymmer att underhlla dem. Emellertid
spred sig ngslan och oro omkring landet. S kom hungersnden.
Oskerheten var stor p Stockholms gator. Vi, som nu s lnge i vrt
obeaktade hrn ftt tnjuta fredens och en jemn utvecklings alla
vlsignelser, hafva svrt att frestlla oss den allmnna beklmningen
hos vra frfder, d Sverige var en stormakt och omedelbart beroende af
hvarje fluktuation inom den europeiska politiken.

Lucidors dd r i konstnrlig mening en hgst passande afslutning af hans
olyckliga lif, men har kanske mest bidragit till hans tvetydiga rykte. Ty
missknnandet och misstanken hafva fverallt gmt sig inom det mrker,
som rder i berttelserna om hans lif. Det sista draget, som terstr oss
att omnmna af hans karakter, och som gr honom s fullndadt tragisk som
om han vore en ren fantasiskapelse fr ett drama, ur hans nstan
demoniska medvetande om sin brddd. Ingen har vuxit s frtrogen som
han med frgngligheten och undergngen af allt jordiskt. Och denna
frknsla blir allt starkare, ju mer han nalkas dden. Det r vl
derfre, som Wieselgren lter honom sjunga sina psalmer med ddssret i
sin kropp, p sjuklgret mellan mordet och afsomnandet. Detta r endast
en fantasi, ty han hann knappt yttra ngra ord, innan han afled. Men
hrom honom i en psalm:--

                   Was ist vor Arbeit Noth,
                   Eh der gewisse Todt
                   Uns ungewiss ereilet
                   Und eine Wunde schlgt,
                   Die uns ins Grab einlegt
                   Und bloss im Himmel heilet!

                   Das helle Sonnenlicht
                   Kommt uns erst ins Gesicht
                   Mit Heulen, Schreien, Weinen.
                   Mit Schwitzen werd'n wir gross;
                   Wir fahren in den Schoss
                   Der Mutter, eh' wir's meinen.
                   --  --  --  --  --  --  --  --
                   Nicht Schne, nicht Gestalt,
                   Kein Jung-sein oder Allt
                   Kan uns den Tod abwehren.
                   --  --  --  --  --  --  --  --

De sista raderna hunno ej fullbordas. Med dyster frkrlek drjer han vid
de utmrkta historiens mn, hvilkas verk och gerningar ro frspilda,
eller vid de vldiga, af menniskohand uppresta monument, som redan fallit
till stoft. Och fver allt sammans ljuder med sublim likgiltighet
ofrnderligen temat allt r intet som i Predikaren:--

         Allt hvad i verlden r, r ffnghet, allt inte.
         --  --  --  --  --  --  --  --  --  --  --  --  --
         Allt, allt sin nda fick, s snart som det begynte.
         Ej hjelper hrdhet sten, ej finhet ngot gull,
         Ej en demant dess sken. Hvad mull r, mst bli mull,
         Och mullen ingenting.

Ibland sker det med ett vemod, som betecknar en s obotlig men poetisk
sorg, att den frgar hela verlden:--

                                 I evigt verldslig-sinte,
           Mst icke verlden d med tiden blir till inte,
           Som utaf inte gjord och s hgldrig r
           Att hennes de dd visst mste vara nr?
           Man hrer sj och haf mer n som vanligt brusa,
           Man hrer vdergud'n med grymma stormv'r susa,
           rstiden hller ej som frr sin vissa tid
           Med hetta eller frost. Allt synes som med strid
           Till fallet luta ner och fram till ndan ila,
           Allt, liksom trtt utaf sin mda, ska hvila.
           Den trtte Atlas, som s lnge himlens last
           Har burit, signar kull och orkar ej st fast.

D han den 11. augusti 1674 snde ngra sorgverser med sin vn,
handelsman Brandbergs stoft till kyrkogrden, skref han:

                   Kom, hjelp mig, att jag klagar
                   Af hjerta, som sig br
                   Den som i bsta dagar
                   Sitt afsked tar och dr
                   Uti sin bsta blomma,
                   Sin lders middagstid!--
                   Si, s kan dden komma,
                   Nr vi som trygg'st i frid.

Var det med de derfr erhllna pengarna i fickan som han dagen derp gick
in p den kllare, der han d mrdades?

Tack vare de nyupptckta rttegngshandlingarna i mlet, hafva vi
fullstndigare underrttelser om hans dd, n vi haft om ngon hndelse
under hans lefnad. De beriktiga flera lsa antaganden om, att han blifvit
ddad i ett slagsml, att det skett af hans bste vn och under rusets
inflytelse, att han lefvat ngon tid efter mordet och, en kristendomens
Ragnar Lodbrok i samvetsqvalens ormgrop; lttat sitt hjerta genom
andaktsfningar. Wieselgrens frmodan att hans baneman varit hans gode
vn, hvilken vi ju trffa bland de besjungne, tl s till vida att
frndras, som dels en lngre kld har rtt mellan dem bda, om ocks de
en gng varit vnner, dels visserligen Lucidor har skrifvit en sng fr
hans rkning, der han efter honom kallar sig fr _Triton Sturmmuth_, men
ingalunda gjort honom till mne fr ngot qvde. Det r nu vidare klart
att ingen af sllskapet var vid tillfllet farligt besknkt. Huru vida
det skall kallas ett simpelt mord eller en slags duell, m fljande
sammandrag af de nrvarandes vittnesml infr domstolen bestmma. Utom
att dessa berttelser ega ett visst dramatiskt intresse och alltid mste
vara vlkomna ssom skildrande de sista stunderna af Lucidors lif, ro de
dyrbara fven derfre att de stta oss i stnd att jemfra den tidens
seder och bruk med vra.

Nr man gtt backen uppfr Tyska brinken och kommit till tyska kyrkan,
som p ojemn grund reser sin byggnad och sitt torn mellan tta husmassor,
intrder man p Kindstugatan, som slutar vid den triangelformiga
utskrningen af Skrgrdsgatan. Inga trottoarer finnas, och husen se
frfallna ut. Solens strlar hafva svrt att nedtrnga p den fuktiga
stenlggningen. Ej lngt ifrn ligger midt ibland menniskoboningarna den
gamla kyrkogrden, hvarest likvl ej mer ngra lik f nedgrfvas att
underltta pestens hrjningar. Nstan blott s. k. smre folk bebor nu
Kindstugatan. Der finnas mindre verkstder, oljiga fenster, smutsiga
ingngar, magasin och nnu smre stllen. Vi ro i hjertpunkten af den
egentliga staden. Likvl, s gammalmodig gatan n synes, r hon modern i
jemfrelse med sitt utseende vid Lucidors ddsr. Ett hus br rtalet
1739, ett annat 1685, ett tredje r ungefr frn samma tid, att dma
efter den tyska inskriften fver porten, ett citat af en psalm: Wohl
dem, der den Herren frchtet und grosse Lust hat Zu seinen Geboten.
Reichthum und die Flle wird in Ihrem Hause seyn. Ett hus stod just d
under byggnad: det skulle blifva Olof Hanssons och Margareta Anderssens
tillhrighet och enligt tidens sed f sin utstyrda portal och inskrift:
Then Gudh wil hielpa, kan ingen stielpa, anno 1674. Ett enda hus veta
vi skert st qvar frn denna och en nnu aflgsnare tid med sina sm
fnsterlufter i fyra vningar. Det r den bekanta Brasan, s kallad efter
hautreliefen, framstllande man och hustru med rep om halsen och
stretande p bda sidorna om en eldbrasa. rtalet fver denna drpliga
portal r 1558. Likaledes fanns redan d den s. k. Brnda tomten vid
mynningen till Skrgrdsgatan, och det var bortom mannaminne, nr
eldsvda en gng frstrt huset och bildat densamma[30]. Vi kunna
sledes endast ana oss till gatans utseende vid midten af 1600-talet. Men
det r eget att tnka sig den d bebodd fven af hgre samhllsklasser,
nr vagnarna der mst hafva rasslat frfrligt p den usla
stenlggningen, d ingen sundhetspolis fanns till, och ingen aldrig s
tarflig oljelykta kmpade mot det kolsvarta mrkret. Genom en stinkande
frstuga i ett af husen inkom man d till kllaren Fimmelstngen, hvars
betecknande skylt skramlade fr vinden ofvanfr porten. Hvarest detta rum
nu br skas eller om det ens r qvar, r svrt att afgra. Men huru det
d sg ut, derom kunna vi ltt gra oss en frestllning. Ett stort bord,
ngra bnkar och klumpiga stolar, en hylla med stop och flaskor, en
tvttbalja der glasen skljdes i sjelfva rummet, en vldig spisel med
frtorkade lfruskor frn ngon sommarhgtid, och det p en dylik ort
oumbrliga rknebrdet, der frtringen efter hand uppklottrades p
krita,--se der hela mblemanget. Genom en lucka p golfvet nedsteg man
till magasinets l- och vintunnor, hvarifrn fr hvarje gng de
reqvirerade varorna upphemtades. P uppassning var tminstone der ingen
brist. Utom vrden sjelf, Petter Grill, (ovisst r, om denne varit p
ngot vis beslgtad med de rika Anthony Grill och sonen Balthasar, som
voro juvelerare och vid kronans myntverk anstllda) fanns en kllarpojke.
Dessutom omtalas en tjensteflicka. Lgg hrtill smrutiga fnster med
starka bommar, det oigenomtrngliga mrkret derute, en oljelampa eller
ett talgljus att upplysa serveringen derinne, och man kan ngorlunda se
det rum, der Lucidor dog.

Omkring klockan 7 en onsdagsqvll p eftersommaren intrdde fyra herrar,
vlborne kapten Bengt Bohm, vlborne ljtnant Arvid Kristian Storm vid
fverste Grotthusens regemente i Pomern, hradshfding Furubom och poeten
Lucidor. Alla hade enligt bruket sina handskar och vrjor p sig. Ingen
annan gst synes d hafva uppehllit sig p Fimmelstngen. Gsterna
begrde en pipa tobak. De andra lto framstta fr sig lstnkor. Lucidor
drack vin. Vid 9-tiden aflgsnade sig Bohm, frrn det blef kolmrkt, men
de andra sutto qvar. Kort derefter hemkom vrden eller vinsknken. Lasse
begynte att drifva med honom tskilliga fventyr, men klockan 12 ville
Furubom g sin vg, d Storm bad honom blifva qvar, och Johansson brjade
tala om, huru farligt det var att g ut, och huru n den ene, n den
andre blifvit fverfallen p gatorna. Man beslt derfre stanna fver
natten, och Furubom bestllde till och med en sng, men vrden ville nu
ej servera dem mera. De hade dock allenast druckit tta stop mumma och
ett halft stop vin, tillika med 24 re tobak, hvilket den tiden ej var
ngon fverdrifven dosis. D blef Lucidor ond p vrden, sgande: Har du
intet velat mera tappa, skulle du det sagt oss fre klockan 9. D hade vi
kunnat gtt bort och intet sutit hr s lnge. Han skllde honom fr
ett och annat, knppte honom tskilliga gnger p nsan och ville taga
skrifbrdet att sl honom. Emellertid, om ocks Lucidor synbarligen var
vid dligt humr, sutto de qvar och pratade, men drucko nstan ingenting.
Klockan 2 gick kllarpojken och lade sig. Emellertid steg Furubom upp och
drack poeten till i vin, men denne ville ej gra besked med vinet, utan
tog ett lglas, drack ur det och kastade det i vggen. Det br anmrkas,
att, liksom det d ansgs tillhra en rlig svensk att kunna dricka
tappert, det var frolmpande att ej svara p en skl, som i stende
stllning brukade utbringas. Den trta, som nu uppstod mellan Johansson
och Furubom, skedde p fransyska och hade inga vidare fljder n att
Furubom reqvirerade ett halft stop vin till, och vrden, som under tiden
tycks hafva ndrat tankar, frfogade sig ner i kllaren. Nr han kom upp
var nstan allt frbi. En svag morgongryning brjade framskymta.
Ljtnant Storm hade i sin ordning stigit upp och druckit poeten till, men
fick, ej heller han, besked. Han frgade, hvarfr han det icke gra
ville och om han det icke gra kunde. Jag kan fuller, men jag vill
intet svarade Lucidor. Om du intet vill gra mig besked, s mste du
ngot veta med mig sade Storm. Hvad jag vet, det skall jag strax visa
dig sade den andre. Hvad orsaken var till Lucidors vgran att emottaga
sklen, om det rrde en krleks- eller penningeaffr eller ngot annat,
vet man icke, och rtten har--betecknande nog fr tidsanden--aldrig skt
taga reda derp, men att det var ngot hemligt groll dem emellan, r af
fljande tydligt. Det du vill sga mig, har jag lngesedan sett,
utbrast krigaren, har du ngot emot mig, s kom ut p gatan; der r
plats. Och han gick till frstugan, frgfves qvarhllen af
hradshfdingen. D sade Lucidor: Halt, halt, hr r plats nog hr inne.
En hundsvott, som icke str i sina skor! De hade genast ptagit hgra
handsken, dragit vrjorna och voro s furiauxe ihop med hvarandra, att
Furubom, som bibehll all besinning och ej ville draga sin vrja ur
baljan, knappt kunde skilja dem t, frrn de bda under det skarpa
fktandet fallit omkull i spiseln, Lucidor under och Storm ofvanp. D
tog Furubom dem tskills. Lucidor sade jag r stucken, reste sig ur
spiseln och gick till bordet, men segnade der ner utan ml och sans. D
sg ljtnanten, huru det stod till och flydde. Furubom ref upp den
slagnes jacka, emedan intet blod flt fram. Han hade ett sr i brstet,
som sedan af den besigtigande lkaren, Lhrman, frklarades ddligt, och
dessutom fyra andra sr. Vrden, som emellertid hunnit upp ur kllaren,
skte qvarhlla Furubom, men afstod, d denne tog p sin vrja. I stllet
gjorde han larm, skickade efter vakt och fltskr. Men d barberarens
drng infann sig, och Lucidor upplyftades p en bnk, afled han genast.
Tjenstflickan och kllarpojken, som emellertid rusat ner vid bullret,
funno snart rummet uppfyldt af folk och golfvet frgadt af blod. Det var
klockan 5 p morgonen, den 13. augusti 1674.

Vi sgo, med hvilken hnsyn hans kamrater af societeten behandlade
Lucidor p Fimmelstngen. Det var de, som drucko honom till och retades
af hans vgran. En adelsman och ljtnant hade ej velat slss med ngon
annan n sin like. P samma gng hntyda alla omstndigheter p, att
mordet vckt djup och allmn sensation. Man knde, att man frlorat en
mrkvrdig och rikt begfvad ande. Svl fverstthllaren, riksrdet
friherre Klas Rlamb som de andra myndigheterna behandlade den fattige
skaldens frlse baneman med strsta strnghet. Men Arvid Storms beteende
efter mordet r ej egnadt att tillvinna honom ngot medlidande. Han
sprang genast till Furuboms qvarter och fick af honom lna tre dukater
till respenningar. D han skulle ge sin obligation derp, darrade handen
p honom att han intet skrifva kunde. Sedan, nr han visste sig vara
efterspanad af vakten, nemligen en korporal, en nattbonde och en
stadsvakt, gick han ej till sin bostad, utan begaf sig till Den
hollndska thun in i Hans Nfs hus vid sterlnggatan, var i kket och
skte komma upp genom spiseln samt gmde sig slutligen under dunbdden i
en sng. Gripen och frd infr rtta, skte han kasta misstankar p
Furubom, ssom den der fven skulle haft sin vrja ute, s att Lucidor
sjelf skulle hafva rnnt lika mycket p dennes som p hans eget vapen,
och han beskylde den aflidne att i spiseln hafva skt vnda hans vrja
till baka fr att genomstinga honom, ehuru den olycklige redan d mst
hafva frlorat all kraft, samt sade tskilligt annat lgnaktigt. Furubom
friade sig med, att han klockan 8 samma morgon gtt ut offentligt och
mtt Bohm p Sderbro vid slussen och omtalat fr honom ddet. Klockan 12
p middagen hade de ytterligare trffats i Bohms qvarter p Hornsgatan
hos mster Anders Bagares enka och d intet annat talt n beklagat den
olyckan. Han blef friknd. Lucidors enda mls- och skyldsmn, mster
Johan Groop och vaktmstaren p accisen Jost Stare, gjorde allt, hvad i
deras frmga stod att beifra saken. Troligen var det ocks de, som, enr
den dde sjelf ej lemnade efter sig tillrckligt, bekostade hans
begrafning. Han, som besjungit s mnga andra sttliga likfrder, begrofs
vl p det enklaste stt, och man vet ej ens, p hvilkens kyrkogrd
skaldens stoft nedsattes.

Emellertid satt ljtnant Storm fngslad. Man hade i brjan frt honom
till slottet, der d arrest fanns fr folk af bttre vilkor och
kondition under drottning Kristinas egen fordna vning, men snart
frflyttades han till Hvita hsten, ett hrdt och med pinoredskap
uppfylldt fngelse strax ofvan marken i det gamla rdhuset vid
Stortorget. Der bredvid hade stadsvakten sin post. Vaktmstaren Bjrn,
som tycks varit en enfaldig och slapp person, erhll strng tillsgelse
att hlla uppsigt, i synnerhet p denne fnge. Anhriga och vnner hade
dock tillstnd att beska honom. Domen fr mord skulle snart fllas, d
hans moder, enkefru-fversteljtnantskan Mller (sledes fr andra gngen
enka) lyckades befria honom. Den 7. november 1674 gick hon, som vanligt
tfljd af sin tjensteflicka, in i sin sons hkte. Ljtnanten, som sades
vara mycket sjuk, hade nyss slutat sin middagsmltid och syntes utifrn i
sin nattrock g till spiseln att vrma sina ftter. Modern skref ett bref
vid bordet. Sedan inslpptes till fngen tv kamrater, Lohde, och derp
fyra andra mn, alla med vrjor, hvilka stlde sig mot fnstret fr att
hindra vakten att se, hvad som frehades. Det hade blifvit mrkt. Endast
ett vedtrd lg och rkte i spiseln. Ett ljus upptndes, men sedan det
ftt tjena till brefvets frsegling, slckte pigan det. Strax drefter,
vid 5-tiden, kunde Bjrn, som stod p trappan med ljus i handen, rkna de
sex mnnen, som ter gingo ut. Men som det fortfor att vara mrkt nere i
fngelset, steg han dit ner med sitt ljus och fann fogeln utflugen ur
buren och fverstljtnantskan liggande i sngen i sin sons stlle. Det
gjordes allarm, men hvarken Storm, som hdanefter alldeles frsvinner ur
historien och sledes aldrig, som det uppgifvits, ftt ngon lejd af
regeringen, eller brderna Lodhe eller de andra obekanta mnnen kunde
antrffas. Modern ville man ej straffa, men rdsturtten dmde Bjrn,
oaktadt alla hans trar och bner, fr hans frsummelse till samma straff
som mrdaren och de lgre stadsvakterna till att mista tjensten och att i
tre dagar, en timma per dag, rida upp trhsten. Huru hofrtten sedan
ansett saken, vet man ej. Med denna myndigheternas strnghet slutade
sledes hela mlet, handlingarna deruti begrafdes bland massan af friga
papper, och tomma sgner och allehanda missgynnsamma rykten fingo
smningom erstta sanningens plats.[31]

Det hrde till tidens sed att skrifva verser fver aflidna mrkvrdiga
personer. S skref Columbus fver Lucidor fljande epigram:

           Den sig i all sin tid olycklig sjelfver spdde,
           Han ock upp sin tid olycklig nda ndde.
           S sg han verlden sin. Gack nu, ehur du heter,
           Och sg, att ej r sannt: Poeter ' profeter!

En af hans beundrare, numismatikern Nils Keder, som d var helt ung, men
sedan blef assessor i antiqvitetsarkivet och som fven skrifvit tskillig
vers, frsg Andersins upplaga af Lucidors skrifter med ett italienskt
epitafium fver skalden:

               Trafitto, Lucidor, dal ferro muori?
               O destin crudo, o colpo veramente,
               Funesto, acerbo, infelice e dolente,
               Ch' insieme trapassa mille altri cuori!
               O sventuroso fin di chi si disse
               _Odiato dalle stelle_, mentre visse!
               O Lucidor, io piango la tua sorte,
               E piangerian le Muse latine, francesi,
               Toscane, tedesche, inglesi, svedesi
               E fiaminghe, ma qui teco son morte.

I sednare tider har Vilhelmina Stlberg tagit honom till hjelte i en
roman och Wijkander i ett historiskt skdespel i fyra akter. Det behfver
knappt anmrkas, att deras bearbetningar har intet med hans historiska
personlighet att gra.

Lucidor utgaf ej sjelf andra n sina tillfllighetsdikter, som p lsa
blad trycktes fr bokhandeln och dels utdelades bland gsterna, dels fr
tillfllet uppkptes af de nyfikna. Men han fick flera beundrare, som
sysselsatte sig med att hopsamla hans arbeten, s vl de redan tryckta
tillfllighetsrimmen som de andra blott handskrifna sngerna. Vi hafva
nmnt erkebiskop Erik Benzelius, som lt trycka fngelsevisan. Likaledes
hafva vi omtalat det bekanta arket Bs frnyade publikation 1707. En annan
samlare skall hafva varit guvernementssekreteraren i Gteborgs och Bohus
ln, Olof Wexionius den yngre, hvilken efter anmodan skref ett klent
ingngspoem till utgifvaren af Helicons blomster och synes hafva dtt ej
lngt derefter. Sjelf r han frfattare till en verscykel, Sinneafvel.
Men den ifrigaste var ofvannmnde Nils Keder, som skall hafva med mycket
besvr samlat auctoris defecte och illa medfarne koncepter. r 1685
utkommo, enligt Palmskld, ngra af hans andliga dikter under titel
Lucidors lucida intervalla eller goda och gudeliga tankar om menniskans
ddlighet och verldens ffnglighet, frfattade uti trenne visor, hvilka
till andras varning ro lemnade af honom, som sig kallade den olycklige
Lucidor (in octavo). Boken kunde redan af Lidn ej mera terfinnas, men
1844 hittades ett exemplar, som kom till kongl. bibliotheket. I Linkping
finnes en af Spegel gjord afskrift. Den egentliga och fullstndiga
upplagan af hans poemer utgafs r 1688 under Johan Andersins namn, och
kallas Helicons blomster, plockade och vid tskillige tillfllen utdelte
af Lucidor den olycklige, det r alla de poetiska skrifter, som
frfattade blefve af Lasse Johansson. Utgifvaren uppgifver dessutom
brjan af tretton andra visor, som han knde till, men dels icke funnit,
dels funnit ofullstndiga eller i olsligt skick. De ro 1) Lisille, du
min hjertans sjl, min trst, 2) Jag svor, jag skull ej vika ifrn
ditt, 3) Ack, ack, min sjl, du vet, jag kan ej mer din lga, 4) r
ngon osll ssom jag, r ngon till, hvis, 5) Vill du mig frebr,
hvad jag har gjort, 6) Kan ngon lida strre qval n den i tysthet, 7)
S skall en evig tystnad mig tillbinda, att jag, 8) Wohl dem, der
sonder Traurigkeit in Lust ohn' Lieb', 9) Soll denn, Climene, meine
Wonne, 10) Ach, wie lange soll sonder Ruh, o Lieb, sich, 11) Fast
mngen giftermlet rosar, dock hller jag, 12) Mitt hjerta vill i
tusen stycken spricka, 13) Nyss, nr Frigga satt i badet, had hon
Astrild. Den sista af dem, som r lekande men obscen, finnes dock
handskrifven i palmskldska samlingarna. Det r mjligt att ngon annan
af visorna, nnu oupptckt, frmultnar bland gamla manuskript. fven i de
af Andersin utgifna poemen finnas hr och der lakuner, som utvisa i
hvilket sndrigt skick de antrffats. Tre af de andliga visorna inkommo i
Svedbergs och derefter i vr nu varande psalmbok, ehuru ngot frkortade
och ndrade. Presterna hade just samma r, 1688, utverkat en
censorsinstruction p tillfllighetsrim, som mesta dels plga vara
odugliga bde quoad materiem et stylum. Derfre stller sig nu
utgifvaren under den bermde Lindsklds och landtmarskalken och
hofkansleren, friherre Nils Gyldenstolpes mktiga beskydd, enr han
funnit hgst ndvndigt att i all underdn, dmjukhet erska fr bemlte
verk detta vrn och beskydd fr att ej fventyra tskillige vidersinnige
omdmen, besynnerligen deras, som kittla sig att lasta och danta andras
vlmening. Och i kongl. maj:ts ndiga privilegio lses att bemlte
arbete och skrifter fr deras bde invention och komposition ett temligt
berm vunnit hafva och kunna tjena mngen till en god anledning och
frkofring uti den svenska poesin. Men Andersin, som vl egentligen
blott sysselsatt sig med tryckningen, har genom sin upplaga illa gagnat
skaldens minne. Ty som Atterbom sger: Lucidors sista olycka var, att
hans skrifter fllo i hnderna p en utgifvare, hvars redaktion r ett
mnster af allt tnkbart slarf, s i ordnande som i manuskript- och
korrekturlsning. Isynnerhet ro mytologiska och geografiska namn
frvrngda. Ofullstndig, r Andersins bok nyo upplagd i en
duodesupplaga af 1835 bland Bonniers samling af Klassiska frfattare i
svenska vitterheten. Den kallas ock Helicons blomster. En ny upplaga
r i vra dagar utgifven af P. Hanselli i hans Samlade vitterhetsarbeten
af svenska frfattare frn Stjernhjelm till Dalin. Vi hafva jemfrt
Hansellis och Andersins editioner med hvarandra vid betraktelsen af
Lucidors egentliga skaldskap och betydelse fr vr litteratur, hvartill
vi nu fverg.

-----
  [1]  = ndas.--I den del af vr afhandling, som utgr
       biografin, hafva vi vid citater af Lucidors verser, s
       vidt det kunnat ske utan men fr originalets rtta
       uppfattning, ngot moderniserat stafningen, hvaremot i
       den andra delen, handlande om hans skaldskap, versen
       fverallt ordagrant aftryckts.

  [2]  Bartolus de Saxo-Ferrato och Baldus de Perusio voro
       bermda italienska jurister, som lefde p 1500-talet.

  [3]  = vetat.

  [4]  = mnja.

  [5]  = luktar.

  [6]  En frvrngning af Orvietn.

  [7]  = med sken af att vara vis.

  [8]  = mrka.

  [9]  = fort.

 [10]  Af isl. ordet st = krlek. Utan tvifvel en hrmning af
       Stjernhjelm, som i vrt sprk infrt namnet Astrild.
       Ordet var nnu ej glmdt i folksprket. Uttrycken
       st-eld och st-liungand' frekomma hos Lucidor.

 [11]  En d bruklig sllskapssed att utdela presenter.

 [12]  Jemfr hans epitafium fver Figrelius:[Greek:
       _Hlios_], sol, unde Figrelius, quasi figura solis.
       Sdant roade tiden mycket.

 [13]  Genom hradshfding Amnell, som upptckt papperen, samt
       genom aktuarien Brissmans och registratorn
       Schtzercrantz' tillmtesgende har det varit oss
       mjligt att genomg dem, och aflgga vi hrmedelst vr
       tacksamhet derfr.

 [14]  = splitter galen.

 [15]  = svartsjuka.

 [16]  = behaga.

 [17]  = peruk.

 [18]  = ofta.

 [19]  = band i eldfrg och hgrdt.

 [20]  = krs och manschetter.

 [21]  = en lek. Se Rudbecks Atland, II, 539.

 [22]  = likvl.

 [23]  = svanemjuk (jemfr det danska bld).

 [24]  = skrdt brd.

 [25]  [Greek: _Schrats mainomenos._]

 [26]  = dum tlp. En sarkasm. Se Ihres Glossarium I. 893.

 [27]  Skall vara en tvetydig qvickhet vid ett brllop.

 [28]  = god vilja att vara en till njes; ej vrt begrepp om
       vlvilligt, som ter hette vlment.

 [29]  Det tgick dessutom 20 daler till papperet (ett helt
       ris) och 12 daler i tryckarln. Men kyrkoherden, som
       hll likpredikan, fick tv frgyllda silfverbgare,
       vgande 90-1/2 lod och vrderade till 248 daler.

 [30]  Elers knner ej till nr tomten afbrndes, och p kartor
       frn 1626 och 1640-talet i Stockholms ingenirkontor
       str den utsatt i sitt nrvarande triangulra skick.

 [31]  Det r litteratren C. H. Atterling som i Gteborgs
       handels- och sjfartstidning under rubrik Huru Lars
       Johanssons mrdare undkom publicerat ett sammandrag af
       vittnesmlen hrom infr kmnersrtten. Vi begagna hr
       tillfllet, att frambra vr offentliga tacksamhet till
       herr Birger Schldstrm, hvilken, ehuru sjelf Lucidors
       frre biograf, med utmrkt beredvillighet stllt alla af
       honom och andra insamlade upplysningar till vr
       disposition.




II.


Lika ogynnsamma omdmen hafva fllts om hans efterlemnade skrifter som om
hans lif. Man ser, att hos de mildaste granskarena det r mera vlviljan
och medlidandet n den strngt rttvisa kritiken som talar. Redan tidigt
har den opinion utbildat sig, att det var Bacchus, som bde drifvit honom
till att dikta och strtat honom i grafven. I Hedvig Charlotta
Nordenflychts uppsats, De svenska poeter, mta vi den frsta vittra
kritiken fver honom. Hon lter Stjernhjelm helsa de svenska skalderna en
efter annan:

                  Alla han I burskap vunnit
                  P det vittra Helikon.--
                  Du, hvars eld s ojemnt brunnit,
                  Nalkas, Lasse Johansson!
                  Kom, att bland din samtids lrde
                  Ett bermligt stlle f,
                  Fast du skaldedran nrde
                  Minst ur Aganippens !
                  Nr du dina gudar prisar,
                  Frjas nd och Bacchi saft,
                  En Anakreon knappt spisar
                  Mot din liflighet och kraft.
                  Nr din sorg, din krlek rder,
                  Nr dig sjelf du sjelf r lik,
                  Fldar en poetisk der
                  I en grafskrift om en Strijk.
                  Ngra fler de tecken bra:
                  Syndarns bot och Mjors pligt.
                  Sleds rjas kunskap, lra,
                  Sprk och bildning i en dikt.
                  Men du kan bland skalder finna
                  Ej det frmsta rum med skl
                  Eller bsta kransen vinna,
                  Ty du sjng s sllan vl.

Men med hvilken frblindelse kan hon stlla Mjors pligt och Syndarns
bot bredvid hvarandra i vrde? I Carlesons samling finnes Lucidor ej
upptagen, ej heller lsas ngra prof af honom hos Sahlstedt. Denne har
dock skt motivera sin uraktltenhet. Efter att hafva yttrat, att han hos
Columbus ej funnit ett enda stycke, hvarmed han kunnat frnja lsaren,
tillgger han: Samma olycka har hndt mig vid genomgendet af Lucidors
eller Lasse Johanssons skaldeverk, ehuru gerna jag nskat kunna f plocka
ngra af 'Helicons blomster' och stta i min samling. Men jag lrer
behfva ett lngre fretal till min urskt fr det jag inga rosor hemtat
ur Runii 'Dudaim'. Hvilken besynnerlig sammanstllning och framfr allt
granntyckthet hos en man, hvars antologi har upptagit s mycket
underhaltigt och nu alldeles frgtet! Lidn uttalar sig ungefr s:
Hans snger insmyga sig genom sin undransvrda ltthet i lsarens
sinnen. Men om han dessutom hade efterfljt denna Horatii freskrift

             Carmen reprehendite, quod non
             Multa dies et multa litura coercuit atque
             Perfectum decies non castigavit ad unguem,

och om han anvndt strre omsorg i att polera sina lst framkastade
verser, skulle han utan tvifvel hafva erntt ett lngvarigare berm och
ett ofrgngligt rykte. Derfre skola de, som ro vana vid en bttre smak
hos den poetiska sknheten, skerligen hos honom finna talrika flckar.
Frutom dem, som han--s ouppodladt som vrt fdernesprk d nnu var--ej
gerna kunnat frebygga, mste man frdmma ej blott en alltfr ymnig
pminnelse om gudar och gudinnor utan fven en stil, som allt fr bjert
afsticker frn de gamles mnster.--Ej heller kunna hans allt fr
slippriga och tvetydiga gtor behaga sedigt folk. Men detta och annat
lika tadelvrdt skall likvl en mild lsare af skaldens verk tillgifva
honom, d p hans tid den fosterlndska poesin lg nstan nere
ouppodlad.--Vinkllaren har merendels varit musernas boning, hvarest den
starkt vinbegjutna poetiska dran ej styrdes hvarken af hederns eller
skaldekonstens fordringar.--Den som besinnat huru svrt det r att
uppfylla en poets kall att i lika mn undervisa och frnja, nr helst
till besjungande af ngons brudsng eller ddsbr pennan mste sttas i
rrelse med vanans och ndvndighetens hela slentrian, skall ej undra
fver, att dylika snger ibland kunna vara smngifvande. Emellertid lsas
dock mnga goda, ja skna saker i hans samling. Akademikern Blom, som
naturligtvis ej kunde hafva ngot sinne fr den karolinska periodens
framfart med smaken, hnar hans lnga, ljliga titlar, sllsamma
frvecklingar af auktorsnamn (det var utgifvarens fel) och osmakliga
gtor m. fl. rheter. Lucidor var kanske ej utan snille och var skert
ej utan kunskaper, men har vrdslsat med begge. Hans skrifter rja en
viss vild energi, ngon frdighet i versifikationen, mycken oegentlighet
i uttryck och en fullkomlig brist p granskningens mda. De synas med
skerhet bevisa hans oregelbundna lynne och hans stt att frfatta vid
pokalen.

De nyare granskarenas dom utfaller fga gynnsammare. Sondn brjar med
att ppeka poemens slarfviga frfattande och dliga utgifvande, s att af
de mnga brllops- och grafsngerna ej en enda r lsvrd utom p sin
hjd Kom', sjen mig nymfer!. Derp fortstter han: Det r ej f som
tadlat honom, och detta r ej s underligt. Ty det mesta som han
framklottrade p papperet saknar nstan allt vrde. Dertill kommer, att
fr bestndigt heligt och profant, hgt och lgt ro blandade med
hvarandra. Slutligen undgr ej litet en ofta trg och hrd rytm att stta
bildade ron. Ej heller kunna vi frdlja fr oss, att fven de snger,
som framsprungit i en dlare och hgre skaldeingifvelse, mera stta oss i
spnning medelst sin rysliga och framstormande hftighet n de frnja
oss genom poesins gudaborna och rena hnfrelse.--Likvl saknade han ej
helt och hllet snggudinnornas ynnest. Om nu ingen hittills kunnat
fvertyga sig hrom, skola vi, p det att vi ej m synas fara med lst
prat, exempelvis anfra de snger, som han skrifvit p frmmande
tungoml, hvilka, fastn icke egnade de fosterlndska muserna,
tillrckligt visa oss, hvad han kunnat blifva, om han ej alltfr mycket
frslsat sina skaldegfvor. Men har den, som, enligt Sondns
medgifvande, utvecklat s mycket snille p frmmande tungoml, kunnat
vara s underhaltig p sitt eget? Skert r, att lika vackra stycken p
svenska kunna hos honom uppletas som de utlndska, hvilka vunnit
granskarens ynnest. Hammarskld, som underskrifver Sondns omdme,
skrper det enligt sin vana och frebrr Lucidor, att han prydt sina
dikter med mytologiska namn och personer, dem han alldeles ryckt ur deras
ideala sfer ned i smutsen af sitt eget hvardagslif, att hans rim lifvas
af en vildt och vulkaniskt brusande energi, en nstan till vansinne
grnsande hftighet, som tydligt utmrker en fullkomligt strd harmoni
mellan skaldens alla inre krafter, hvadan han ocks fann ett srdeles
nje uti att leka med de hgsta motsatser, hopfrande dem i en enda
frestllning. Efter denna romantiska mlning ppekar han ytterligare,
att Lucidors bacchussnger hnvisa p Bellman. Atterbom, som aldrig kan
frigra sin granskning af hans poesi frn de ogynsamma ryktena om hans
utsvfvande lefnadsstt, talar om den ton af likgiltighet, trots och hn,
som genomgr hans dikter, de hjertskrande ljud, som emellant frambryta
ur det frstrda strngaspelet, samt att han med allt sitt hafs och slarf
aldrig tnkt p att en kritik fanns till eller kunde komma. Wieselgren,
hvilken lika litet som Atterbom kan skilja mellan hans poesi och hans
lif, prisar vl hans psalmer, f ha bttre n han sjungit ngrens qval,
men lter undfalla sig yttranden som dessa tvillingstjernors luntor i
vitterhet af bestldt rimgods (det menas Lucidor och Runius). Vr siste
allmnne literaturhistoriker, Malmstrm, som i frsta delen af sitt
arbete rkar hafva en Atterboms korta men msterliga skildringar fre sig
och fr resten icke tyckes hafva uthrdat att genomlsa alla de
vitterhetsalster, hvarom han mste flla sin dom, bevrdigar Lucidor
blott i frbigende med tv utltelser, hvilka begge rka att vara
missledande. Den ena framhller den lghet i sinnet, som kom Stjernhjelms
manliga gldtighet att urarta till ett smaklst och fraktligt buffoneri,
och som frnedrade poesin till ett tillfllighetsrimmeri fr pengar och
den stjernhjelmska snggudinnan till en kammarpiga vid brllop och andra
hgtidligheter.--Det r icke frn en s hg stndpunkt som ifrn Olympens
solbeglnsta, och jemnkylda hjder, som en billig granskare skall se ned
p det karolinska tidehvarfvets med svrighet sig framarbetande poesi,
utan han skall gra sig frtrogen med tidens eget skaplynne och
frutsttningar. Det andra utltandet berr Stjernhjelms prosodiska
experimenterande: Sin hjdpunkt ndde denna osmaklighet hos Lucidor och
Runius, som rimmade sina hexametrar, hvar helst rim kunde fs. Nu
frhller det sig s, att visserligen Lucidor p sina stllen, fven han,
skattat t tidens oriktiga smak hrutinnan, hvarom mera framdeles, men
frst och frmst har han ej skrifvit ngra svenska hexametrar, sledes ej
heller kunnat rimma dem hvarken i midten eller i slutet, och i hans
latinska frekommer felet ingenstdes. Sedermera har denna dom sin
egentliga tillmplighet p Runius, men kan aldrig trffa Lucidor mera n
den trffar andra och sjelfva Stjernhjelm.

Det har blifvit ett axiom att hopfra Lucidor och Runius som stallbrder
i platthet, likgiltighet och lefnadsstt. Det r vr skyldighet att till
den frres heder tillbakavisa en sdan sammanstllning. I afseende p
karakteren voro de hvarandras raka motsatser, den ene ofrarglig och
glad, njd med att i alla sina dagar lefva ssom ett ndehjon hos grefve
Stromberg, den andre hftig och olycklig, uppoffrande sin medborgerliga
existens fr sitt omttliga begr efter frihet och oberoende. I afseende
p begfningen yttrar ju Atterbom, att Lucidor var till den grad
fverlgsen i genialitet och energi, s auktorlig som personlig, s af
vittra som af ovittra utsvfningar och att Runius deremot i alltsammans
frekommer ssom blott en mattad och beskedliggjord efterklang. I
afseende p stilen i deras skrifter kunna vi ej heller finna ngon
likhet. Den ene syftar t det lekande och smroliga, den andre t det
patetiska. Hvad plattheten betrffar, r det orttvist att stlla dessa
bda vid skamplen utanfr sina samtidas krets. Deras eget publikum, bde
det vittra och ovittra, var ej stort bttre. Det fordrades ett
rhundrade, innan smaken i Sverige var obestridd. tminstone mste den
hugstore Dahlstjerna, som ju Atterbom sjelf p sina stllen frliknar med
en Bengt Bjugg, komma dem ganska nra, och egentligast bra Dahlstjerna
och Lucidor i det afseendet bttre stllas tillhopa n Lucidor och
Runius. Ty de frstnmda egde dock bda obestridligen poesins kraft. En
liten skugga faller till och med fver Stjernhjelm. Runius, hvilken p
sin tid tnjt ett af dessa anseenden, som snarare hrrra frn ett till
qvantitet n till qvalitet betydande publikum, har derefter inom den
svenska litteraturen nedflyttats till en plats, som starkt pminner om
ljet och medlidandet. Men Lucidor har s vl genom sitt lif som sina
skrifter en gng fr alla undanbedt sig att der f hlla honom sllskap.

Naturligtvis r det icke vr mening att helt och hllet opponera oss mot
s mnga lrda och snillrika mn, som fllt de hrda omdmena om Lucidors
poesi. Men liksom vi frut granskat hans lif inom ramen af hans tid och
utveckling, s skola vi nu tnja oss med att frska stta lsaren in i
den anda, som genomgr hans dikter, de bttre och de smre. M vi derfre
hellre hra hans egna toner, s vl deras harmonier som missljud, i
stllet fr att gra kritiker derom! Det vittra kategoriska omdmet med
sina abstrakta och graderade domslut har aldrig frefallit oss hvarken
till fyllest grande eller respekt ingifvande. Dessutom hafva vi sett
omdmet vexla, om ej lika hastigt som den lttvindiga opinionen,
tminstone som den olika tidsriktningen och smaken. S har man fven i
Sverige ofta ndrat skaldernas stllning. Dock kunna vi till den svenska
granskningens heder sga, att mngen gammal reputation, som eftert varit
af bde ljets och kritikens vapen nedstrtad, ter brjar f glla fr
hvad den r. Det farligaste, som kan trffa det poetiska snillet, r vl,
att ett nytt, senare kommet, frdunklar det frra genom originalitetens
och den framryckta tidens verlgsenhet. Men inom andens verld behfva de
olika storheterna ej trnga hvarandra utan kunna trifvas vl tillsammans.
Och slunda m fven i Sveriges panteon hvar och en f sin tillbrliga
och rofulla plats, hur olika n vr smak vexlat och hur fullkomligare
vr civilisation n utbildat sig. Ty frst var under sprkets barbariska
tillstnd frmgan att behandla det i vers s gldjande, och
ndvndigheten att rensa det frn oorganiska tillsatser s
maktpliggande, att en ltt och ledig poesi utan sans och smak eller en
genomsvensk sprkbehandling utan klassiskt jemnmtt och behag mste vinna
en rttvis beundran. Dertill kom det blstora i anlggningen, oaktadt de
sm och ouppodlade medlen, som i likhet med vr politik gifver en nu mera
fr oss egen frg t vr litteratur. Sedan kom ett lngsamt
framtskridande i vitter odling, som omsider kulminerade i den
fransyskt-akademiska smaken, men hvilken senare i den rttmtiga gldjen
fver sina frtjenster ej frstod att uppfatta utan blott kunde ringakta
de fregende ansatserna. Derefter intrffade de olika skolornas strid,
hvarunder den litterra kritiken mste blifva allt fr mycket beroende af
hvars och ens stllning inom stridsfrgorna. Det r kanske den strsta af
Atterboms vittra frtjenster, att slutligen i sina Svenska siare och
skalder hafva skt att frdomsfritt och opartiskt granska fregende och
samtida, strre och ringare skalder. Det r svrt, ja, omjligt fr
hvarje andlig riktning, som nnu behfver kmpa fr sitt erknnande eller
njuter af sitt frsta segerrus, att ovldigt bedmma andra tider och
frfattare. Man sg derfre antingen fraktligt ned p dem frn sin hgre
stndpunkt eller var ofrmgen att frflytta sig inom deras tankekrets
och frhllanden. Men nu mera, d den svenska skaldekonsten hunnit s
stadgad lder, att den frmr att se tillbaka p alla sina utvecklings
skeden med rttvisa och krleksfulla gon, m fven den karolinska
vitterheten framtrda fr oss endast i sitt eget ljus. Det r ur en sdan
hnsyn som vi g att framstlla Lucidors diktning. Dock hafva vi ej
dermed afsagt oss rttigheten att betrakta den fven ur en allmn och
komparativ stetisk synpunkt, ty den uthrdar att skrskdas fven frn
denna, och fr frigt r en dylik regel ndvndig fr sammanhanget och
uppfattningen af all organisk litteraturutveckling. Nr vi sledes vid
behandlandet af Lucidors lif i vra omdmen hejdades af mensklighetens
gemensamma mtt af frvillelser, kunna vi i afseende p hans skrifter
visserligen vara strngare, p det att vi ej m rka in p den andra
afvgen eller att mnets behandling skulle aflocka oss s mycken krlek,
att vi frbisge de mtande bristerna och felen.

D det svenska samhllet genom de lysande segrarna pltsligt fann sig
frsatt midt uti den stora kulturstrmmen, var det naturligtvis med dess
d varande ringa resurser omjligt, att det skulle kunna inom ngot enda
verksamhetsflt utveckla sig fullt sjelfstndigt, utan det lopp fast mer
fara att fversvmmas af det frmmande inflytandet. S till exempel
freter vrt sprk och vr poesi en anslutning till Tyskland, s att det
karolinska tidehvarfvets litteraturstrfvanden endast ro en parallel
till de tyska. fven Tyskland behfde efter det trettioriga kriget en
pnyttfdelse. Medan de lrda talade latin och de frnma fransyska,
skte den aristokratiska Palmorden, Pegnitzschferbrderna m. fl. samfund
att vcka hgen fr vittra idrotter och sprkets uppodling. (Det var nu
som den fversachsiska munarten vann fullstndigt erknnande som
skriftsprk.) Frebilderna dervid togos frn den romerska antiken och den
italienska efterblomstringen. Den frsta riktningen, som naturligt nog
frnmligast mste afse formens strnghet och den genom kriget frvildade
fantasins tukt, hvarigenom den erhll en viss prosaisk karakter af ett
utile dulci, representeras af Opitz, hvilken efter sin hrstamning gaf
hela skolan namn af den frsta schlesiska. Opitz grundade en prosodi och
poetik med bestmda konstregler, tog bort knittelversen och satte i
stllet den polerade alexandrinen samt bestmde Latium till mnster fr
den nya vitterheten. Med alla sina formala frtjenster blef han till
innehllet egentligen blott reflexionspoet, och hans efterfljare--med
undantag af den i frtid bortryckte Flemmings lyrik--fortgingo i samma
nyktra anda. Vi mste hr fven omnmna Weckherlin, han, som allra frst
infrde de romerska versformerna, derfre att han ssom frfattare till
ett slags epos fver Gustaf Adolf mste blifva mycket uppmrksammad af de
svenska lrda. Emellertid skte man snart en motvigt emot den opitzska
riktningen i efterhrmandet af det italienska concettimanret och
seicentisterna, hvarigenom man erhll mera fantasi och lif i dikten, men
ocks fll ned i den motsatta ytterligheten, ihlig bombast och
affekterad sinlighet. Det blef den andra schlesiska skolan. Redan
Gryphius brjade genom att vlja Senecas tragedier till sin frebild, och
den nya smaken kulminerade i Hoffmannswaldaus lyrik och framfr allt hos
skolans banrfrare, den bekante Lohenstein, hvars uppstyltade retorik
kom vl fverens med den obscenitet, som utmrker hans brllopsrim och
andra snger. Lgga vi hrtill de lngrandiga hjelteromanerna samt den
gedigna psalmdiktning, som oafbrutet fortgick frn Luther genom Speratus,
Johann Rist, Gerhard m. fl. fram till Franke, hafva vi omnmnt det
hufvudsakliga, som mste falla vra frfder i gonen och inverka p
dem.

Men det var ej blott i andra hand frmedelst den tyska efterbildningen,
som svenskarne gjorde bekantskap med Italiens litteratur; de uppskte den
sjelf i dess hem. Hr hade smaken genom fverfrfining rkat p afvgar.
Berninis plastik, Guido Renis mlarkonst, Guarinis sirliga och
musikaliska herdedikt, Pastor fido, Marinis vllustigt sentimentala, p
all ideel halt blottade Adone, Tassonis i lokala smfrhllanden och
strider sig dvljande komiska epop (den sistnmnde kunde aldrig, till
flje af olika erfarenheter, hos oss vinna ngon strre anklang), della
Cruscas och Arkadiernas frnma subtilitet beteckna alla den nya
riktning, som Italiens andliga lif antagit. Det var nu, som italienarnes
sinnen vnde sig frn den stora konsten och den romantiska hjeltedikten
till musiken och operan. Man kan ltt frestlla sig, hvilket intryck
dessa Hesperiens frukter med sitt melodiska sprk, sin yppiga kolorit,
sin lifliga, om ocks ej storartade fantasi skulle gra p vra frfder,
som knappt hunnit hemkomma frn de bullersamma krigen och sl sig ned i
ro uti sitt kalla och fattiga land. Men de mrkte icke i sin frtjusning
att dessa blomster, lngt ifrn att upplifvas af morgonstundens friska
flgt, snarare dignade under eftersommarens hetta och smngifvande sol.
De insgo ej, de fverddiga segrarne, att den nya poesin saknade
manlighet och kraft, djerfhet och eld. De hade sjelfva fr mycket deraf.
De sgo blott den fullndade formen, den utskta civilisationen, som de
saknade.

Det fanns dock fr oss en motvigt mot denna poetiska blomsterverld,
hvarunder slafveriets veka smn frdolde sig, i den krnfriska och
genompatriotiska, om ock ngot spetsborgerliga och prosaiska anda, som
kom oss till mtes frn ett land, hvarmed vi d hade de lifligaste
frbindelser. Det var det rorika Holland, hvars kultur snart blef fr
svenskarne lika knd som dess flagga, hvilken svajade i alla vra hamnar.
Det var det land, der rikedomarna hopades och de frmmande verldsdelarna
sattes i frbindelse med Europa, der diplomaterna underhandlade, der en
kta nationell mlarkonst, laboratoriets och universitetets arbete var
vl betaldt och hedradt, der aktningen fr vetenskapens frihet tflade
med den fr medborgarens och fderneslandets. Hit kommo de frfljda
sekterna frn alla lnder. Hr tnkte Grotius, Cartesius, Spinoza, Bayle
ngorlunda i fred. Hollndarnas poesi freter i sin brjan en viss likhet
med Tysklands. Meistersngarnes och ordnarnas plats ersattes af
rederjikerkammare, och poesin begynte hr, som nstan fverallt
annorstdes mste blifva fallet, med en filologisk, sprkrensande, efter
romerska och italienska mnster formbildande riktning, representerad af
Heinsius och Hooft, hvilken senare brjar raden af Hollands klassiska
frfattare och rkade in i ett visst versfrkonstlings- och
concettimanr. Men smaken utvecklade sig p ett helt olika stt n hos
friga folk. Det blef en praktisk realism med roten i det alldagliga
lifvet. Skdespel uppfrdes ej fr hga herrar eller lrda pedanter utan
fr folkhopen p gatorna med scener hemtade frn marknadslifvet eller det
borgerliga hemmet och genomandade af patriotisk frihetsknsla och
hnfrelse. S verkade Vondel, af hvars med sngkrer frsedda dramer
Lucifer skulle frebda Miltons religisa flykt, och Gysbrecht van
Aemstel blef ett kta nationalskdespel, som bde d och allt framgent
af hans landsmn mottogs med lika bifall. Men hvad som olyckligtvis mest
slog an p vra frfder, var den breda, smfrstndiga och beskrifvande
didaktik, som Cats utvecklade, hvilken frfattare just framvisar den
smre sidan hos den hollndska litteraturen och, s allmnt lst och
omtyckt han n var, betecknar dess frfall och snara tillbakatrngande
fr den franska klassiciteten. Ty Ludvig XIVs hofpoesi beredde sig att
fven hr trots fiendskapen och krigen intaga den tron, som den
nationella skaldekonstens fverdrifter och frfall skulle lemna ledig.
Och detsamma skedde i det friga Europa.

Dock har i Sverige den franska klassiciteten blifvit lngt fortare bekant
n allsmktig. Man knde ganska vl till Molire och Corneille, men
fortfor lnge att begagna andra mnster. Ja, man hade lst Ronsard och
Bartas, Spencer och Milton. Vi behfva blott kasta en blick p Spegels
fretal till Guds verk och hvila fr att fvertyga oss om, att under
denna beundransvrda tid vra frfders lrdom var lika stor som deras
vapen voro kraftiga. Hrtill kom en grundlig knnedom om de gamle. Det
kan till och med sgas, att man lste och visste fr mycket fr att kunna
tillbrligt smlta det. Vi draga nu vra grnslinier och karakterstecken
mellan de olika skolorna och poesiprodukterna, men fr sextonhundratalets
svenskar mste allt detta blifva ett sammelsurium i stllet fr ett
ordnadt helt. Ej heller hade de af antiken frmtt inhemta ett klart
konstomdme. Ty de svenska lrde hade visserligen insupit dess sjlshelsa
och manlighet, men nnu icke dess naturliga smak. Derfre se vi, att, p
samma gng vra frfders kunskaper voro frunderligt stora, deras
urskiljningsfrmga var frunderligt klen.

Huru sg nu den svenska poesin ut i jemfrelse med all denna massa af
utlndsk vitterhet? Hon fanns icke till. Man hade visserligen ett sprk,
men ingen hade brytt sig om det, utan det fick g som det ville.
Bibelfversttningen hotade det med en tysk, de nya segrarna och
kunskaperna med en fransysk-latinsk fversvmning. Kung Gustafs
genompraktiska tidehvarf och teologernas ursinniga grl under hans sner
hade utrotat hgen fr vittra vrf. Folkvisan brjade tystna; de nya
lrostena hade ej nnu hunnit uppblomstra; de f lrda hade ftt sina
studier och sympatier frn utlandet. D fddes p den frsta
morgonstund, nr solen uppgtt i stern samt konstellationerna Herkules
och Lyran dominerade horisonten, Stjernhjelm. Han r en typ af nordens
ande, som knner sig hugstor till allt, men saknar mognad att genomfra
allt. Han r tillika en stor och glad svensk sjl midt i en fr Sverige
lysande period, hvars historia d just liknade denna nordens ande.
Stjernhjelm r representanten fr det d varande svenska folklynnet och
har i sin sjl egt begynnelsen till allt, hvad som de olika
kulturriktningarne hos oss strax efter honom utbildade. Man har sagt, att
han ensam utgr en hel akademi. Vi kunna ej hr tala om hans hundra
skrifter i alla mjliga mnen, ej om hans nyplatoniserande, med ngon
kabbalistik bemngda filosofi, ej heller om hans geometriska, juridiska
och sprkkomparativa arbeten. Dock i hans Svea och Gta Mles Fatebur
framlyser fvertygelsen om, att vrt sprk var gotiskans stammoder och
det ldsta p jorden, hvilken tanke en gng skulle frambringa Rudbecks
Atlantica. Han var i aktningen fr vra minnesmrken en vgledare fr
Verelius och Peringskld. Detta herrliga sprk skulle nu af honom fras
tillbaka till sin ursprungliga renhet och rikedom. Det skulle i bjlighet
och gratie uppfostras till de antika och italienska sprkens vederlike.
Muserna skulle ndtligen lra sig dikta och spela p svenska. Denna ifver
gjorde honom omsider till skald och till fader fr hela vr efterfljande
poesi. Det lg i sakens natur, att det nya fretaget frnmligast skulle
afse formen, ty just detta behfdes i frsta rummet. Han anvnde slunda
med stor frtjenst och framgng de antika rytmernas konstfulla
qvantitetslagar. Han infrde de moderna tonvigtsformerna, alexandrinen
och sonetten (klingdikten). Men hos honom fanns ej blott formarbetets
energi utan fven innehllets skaparefrmga. Herkules uppstod, en
hesiodisk produkt, som var ensam i sitt slag inom hela den d varande
europeiska litteraturen, och fven innefattade komiska vndningar af stor
originalitet. Derefter kommo de af blandad vers och prosa uppbygda
allegoriserande Upptgen samt hans Baletter, hvaraf Den fngne
Cupido i antika rytmer och Parnassus triumfans i moderna rim, samt
slutligen Brllops besvrs ihgkommelse, der redan hexametern r
ledigare och det hela enklare och friskare. En ton af antik sjlssundhet
och genomsvensk patriotism genomgr dessa dikter. Man kan ltt tnka sig,
med hvilken frtjusning de emottogos, och hvilken anklang de uppvckte.
Tyvrr kunde ej ens hos Stjernhjelm, de fel undvikas, som vidlda hvarje
jttefretags brjan. Det talrika och onaturliga anvndandet af antika
namn, det prosodiska experimenterandet med rim till och med i slutet och
midten af en hexameter, den osmakliga leken med lika ljudande ordformer,
den understundom skeende frndringen frn svindlande flykt till platt
trivialitet, slutligen den ngot trnga uppfattningen af ett poesins
ndvndiga utile dulci, alla dessa fel fvergingo i strre och farligare
mtt frn mstaren till lrjungarne och efterfljarne. Slutligen mste
Stjernhjelms karakter fven i sina fverdrifter inverka p flera kommande
skalder. Den store man, som hade sdana valsprk som Bon mentis comes
est paupertas, Aut philosophum aut divitem oportet vivere eller
Vixit, dum vixit, laetus, kunde ltt karrikeras af en beundrande mindre
lrjunge. Emellertid har Stjernhjelm inom vr svenska kultur en plats,
som hr till de hgsta. Han r en af dessa mn, som oupphrligt vinna p
en nrmare betraktelse. Han r vrt lysande tidehvarfs litterra koryf
liksom Gustaf Adolf dess politiska del och kan sgas hafva vgat och
utfrt lika mycket med pennan, som den senare med svrdet.

Man har psttt, att det stjernhjelmska tidehvarfvet ej gtt vidare
framt i poetiskt afseende, derfre att alla skalder, som kommo sedan,
voro mindre n hufvudmannen. Men s r ingalunda frhllandet. Tvrt om
mrker man en utveckling, som ungefr liknar den tyska. Fastn under
frutsttning af hans diktning (hvad som ocks berttigar honom att gifva
sitt namn t perioden) aflgsnar man sig s smningom frn hans
uppfattning. Man bibehller qvar efter honom samma varma nit fr sprkets
renhet och uppodling. Lt vara, att man i hvardagslag talar eller
skrifver tidens rotvlska, men i bunden stil duger det icke. Man
fverstter och kommenterar islndska fornsagor. Man bibehller fven
hans mindre efterfljansvrda sidor, ordlekarna, ojemnheten, rimmeriets
fverfld. Men en stor egenskap hos honom har visserligen gtt frlorad,
den antikt manliga och rena sinnesfrfattningen. Det uppstr ett
mnglseri, som gr hand i hand med den fullkomligaste brist p sann
smak. Marini fredrages framfr Tasso, Ronsard framfr Petrarca. Der det
ej fanns ngon kritik, mste det nnu mindre finnas ngon sjelfkritik.
Sledes hnder, att fven rikt begfvade frfattare ofta parodiera sig
sjelfva. Vi nmnde, att hos Stjernhjelm frefanns ett visst utile dulci,
en viss nykter uppfattning af poesin, frenad med en i det hela mttfull
form efter antika mnster och en hg tanke om skaldekonstens vrde, om
den blott blefve rtt tuktad och uppfostrad. Denna riktning hos
Stjernhjelm rfves af hans varmast tillgifne och nrmaste lrjunge,
Columbus, som erstter, hvad han saknar af mstarens originalitet, med en
strre innerlighet och smidighet, samt af Lagerlf, som, sjelf stor
latinsk vltalare och skald, med lika liten skaparkraft som Columbus
ytterligare polerar och utbildar mstarens formsinne. Efter dessa
fortstta andra rimmare den didaktiska riktningen. Men redan Lucidor, som
fven ftt hra mnget ord frn Stjernhjelms lppar, brjar trda ifrn
den raka strten och t sidan. Denne, begfvad med egen originalitet,
utgr frn mstarens glada och djerfva poesi-medvetande. Han bryter med
den sigten, att muserna skola vara uppbyggliga och docerande (i sin Om
en ms pligt r han blott bearbetare) och proklamerar diktarens ohejdade
liflighet och sjelftillrcklighet. Om ocks detta hos honom ofta urartade
till frsummelse af formen och till ett slags poetiskt fribyteri,
betecknar det dock onekligen ett framsteg, och Atterboms uttryck, att han
p samma gng frlorade sig i den stora samtida rimmarmassan och likvl
hjde sig fver den, kan  andra sidan betyda, att han frde poesin ur de
lrdas krets ut i lifvet. Dock mste han hrvid ofta gifva en ren och
odlad smak grofva rfilar och svfva mellan den retoriska flykt och
platthet, som redan starkt erinrar om Lohenstein. Steget tages omsider
fullt ut af seicentisternas efterhrmare. Man ville hafva en fantasirik
och liflig skaldekonst, men ocks terfra den frn gatans rheter till
ett stdadt och sirligt, efter tidens smak frnmt manr. Detta blef
vissa hgtuppsatta och fr en korrekt sprkutveckling nitlskande herrars
uppgift. Redan Kristinas hof talade italienska; nu blef Marinis och
Guarinis seger fullstndig. Den klassiskt och humanistiskt grundlige
Liljenstedt, frfattaren till Klagan fver Iris' afresa, imiterade
Pastor fido; envoyn vid engelska hofvet, Lejoncrona, fortsatte
manret; presidenten, baron Gustaf Rosenhane kallade sig den skogkre
bergsbon och tvang det d varande svenska sprket att iklda sig
sonettformen i 100 klangdikter till sin Venerid; slutligen kom
Dahlstjerna, hvilken con amore skte fverstta Den trogne herden och
infrde ottave rime i sin Kungaskald, som mste hafva utgjort en
verklig jttemda med sina 271 stanzer. Men det var gifvet, att det nnu
ouppodlade svenska sprket skulle visa sig motspnstigt. Dertill kom de
anvnda mnsternas egna anlag fr flrd och bombast. Fljden blef en
blandning af platthet och dialektgodtycke med diktionens djerfhet och
delvisa fullndning, som gifver dessa dikter ett fr oss vidunderligt
utseende. Vi m dock besinna det sisyfusarbete, som dessa mn fretogo
sig, att p samma gng tillskapa och p sydlndskt manr versifiera vrt
tungoml. Men fga mindre frvnad skulle vl Stjernhjelm sjelf hafva
blifvit, om han ftt lsa sdana alster frn mn, som sade sig utg frn
hans skola och fredme.

Vi hafva yttrat oss ngot utfrligare om poesins tillstnd i allmnhet p
Lucidors tid och om hans frhllande till de samtida svenska skalderna
fr att visa, hurudan skaldekonsten mste synas fr hans gon, och fr
att derigenom kunna tydligare bestmma, hvilken plats han sjelf fann sig
lockad att intaga inom sin samtids vitterhet. Hvad som utgr hans
gynsammaste knnemrke, och hvarigenom han i sjelfva verket visar sig som
en sannare och originellare poetisk natur n Columbus och Lagerlf, r
hans i ord och handling  daga lagda tro p, att poesin r till blott fr
sin egen skull och att den, utan att behfva stdja sig p ngra
bundsfrvandter, har rtt att kasta sig ut i lifvet. Hrigenom r hos
honom all utile-dulci-betnksamhet upphfd, men som lngt derefter nnu
mnga fortforo att st p denna stndpunkt, mste han fr dem synas som
en betnklig skalde-fventyrare. Stjernhjelm, hvars snille visserligen
var fullt vuxet och omedvetet genomtrngdt af samma glada och fria
uppfattning, hade dock sttt p ett alldeles obearbetadt sprk och en
nnu ointresserad allmnhet, s att han vid sitt tunga arbete att nyskapa
dem bda ej hann fullt utveckla sina vingar. Columbus och Lagerlf st
dervid lngt efter mstaren. De nja sig med att fortstta hans idrott
att uppodla och frdla diktionen fr att gra den vrdig en klassiskt
bildad och fordrande publik. Lucidors poesi deremot bryr sig ej lngre om
detta frsigtiga uppfostringsarbete, utan ger sig direkt ut bland
allmnheten, i hvilken som helst drgt den r ikldd fr stunden. Om
fven hon, som all den tidens svenska poesi, mste stta p prosodiska
och stilistiska klippor och svrigheter, stannar hon ej och arbetar bort
dem, utan hoppar fver dem som en fors i skummande sprng. Deraf denna
vilda energi, detta friska patos, som man ofta anmrkt om Lucidors
dikter. S vl hopandet af en mngd uttryck och namn, hvilka alla
beteckna samma sak (med pverkan af Lohenstein), som upprepandet af
interjektioner och andra partiklar ro endast de yttre sidorna af detta
skaplynne. Hit hra fven likgiltigheten fr alla konstmessigare
versformer, trots den lifliga och hastiga rytm, som skalden vet att
iklda sina framstrtande tankar, ovrdsamheten om hvilka ord bst passa
fr en hgre stmning, hvad som utvisar frnvaron af sorgfllig
granskning och sjelfkritik, slutligen den totala bristen p hvad
latinaren kallade verecundia. Betnksamhet och frsigtighet eller en
urskiljande smak fr man ej ska hos Lucidors verser. De drifva den s
kallade licentia poetica till sin yttersta konseqvens. Det skummar en
viss vild lefnadsgldje, men blott p ytan, fver hans dikter, ofta der
den inre sinnesstmningen fullkomligt saknas, karrikerad till trots och
liknjdhet eller renad till sublim betraktelse fver intigheten. Det r
en sprittande kraft, men som vnder sin flykt mot grafven och
frgngelsen, liksom denne Stjernhjelms ungdomlige Herkules till sist
gres uppmrksam p, att

        Dden r yttersta mlet, hvari vi samkas och ndas.

Det faller af sig sjelft, att hvad vi hr sagt r en karakteristik i
strsta allmnhet och ej tillmplig p hvarenda produkt af hans
diktarfrmga. Srskildt utmrka sig flera af krleksvisorna fr sitt
enkla, trohjertade och mma innehll. Emellertid mste det medgifvas, att
en sdan ande med alla sina oregelbundenheter mste bilda ett helsosamt
afbrott i det eviga versarbete och diktionsstdning, som utmrker
Stjernhjelms nrmaste lrjungar, och att Lucidor genom sin friska, om n
fribytarmessiga lefnadsflgt bildar ett bestmdt utvecklingsskede inom
den af mstaren skapade fosterlndska poesin.

Men de oundgngliga felen hafva tyvrr ej heller drjt att visa sig fr
den opartiske lsaren. De lta ltt reducera sig till ett enda,
vrdslshet. Samma energi, som jgtade honom att skrifva vers, hindrade
honom att vid mtande svrigheter besinna sig, frdla uttrycken och
bringa dem till ett harmoniskt helt. Det r intet koketteri med sin ltta
versifikationsfrmga, utan en bokstaflig sanning, d han fverskrifver
sina poem i hgsta hast. Atterbom har rtt, d han frndrar detta till
med hafs. Skalden tyckes aldrig ens haft tid till att se igenom de
hopkomna raderna och granska dem. Han beter sig derunder s, som om han
skrefve endast fr den frbi ilande hopen p gatan, eller som om ingen
kritik och framfr allt efterverld funnes till. Det r en sngm, som
aldrig bryr sig om, hur hennes garderob r frsedd, eller toalett tager
sig ut, ehuru hon eger diamanter och juveler. I afseende p innehllet
yttrar sig vrdslsheten i en ojemnhet och blandning af hga och platta
ider, som visserligen hra tiden gemensamt till, men hr dessutom synas
nstan med flit tillkomna. Och dessa ider ro i sanning ej nogrknade
med p hvad stt de uttryckas. Om de ord, han anvnder, verkligen ro
hgsvenska eller han hrt dem frn ngon provinsdialekt, bekymrar honom
alls icke, nr han behfver dem. Den yttre formen r lika flyktigt
behandlad. Den frvnande ledigheten att rimma tyckes fritaga skalden
frn hvarje fordran p korrekt och stilbunden diktion. Alexandrinerna
halka ltt undan, men om den ena ej rcker till att i hast uttrycka
tanken, kastas det enda terstende ordet utan vidare besvr ned i den
andra och efterfljes af punkt, eller i motsatt fall, om alexandrinen r
fr lng fr tanken, insttas ondiga eller rent af olmpliga ord i
versraden, ett frfarande, som skulle bragt Malherbe och Boileau till
ursinne. Lucidor har ej heller strfvat efter att rikta vrt tungoml med
nya versformer frn mer utbildade sprk; han r ovanligt nykter i den
vgen. Blott f gnger experimenterar han med sydlndska versformer,
hvarom mera sedan. Han har mrkvrdigt nog icke skrifvit en enda svensk
hexameter (han frfrdigade dock goda sdana p latin), ej heller en enda
klangdikt eller sonett, trots mstaren Stjernhjelms fredme. Med all sin
frmga i versifikation har han aldrig frskt att iklda svenskan en
antik rytm, ja, ej ens anvndt ngra konstmessigare versformer p de
bildbarare utlndska sprken. Man ser att en dylik mda skulle hafva
besvrat hans sngm. Det vanligaste versmttet han begagnar r
alexandrinen. Hr och der frekomma dock mycket korta versrader, som ro
behandlade med utskt ledighet. Lika enkel r hans repertoar i afseende
p poesins hufvudarter, inga episka eller dramatiska ansatser, vare sig
frn modern eller antik synpunkt, inga pindariska oder och hymner eller
frsk till ngon sammanhngande diktcykel. Hans lyrik inskrnker sig
till enstaka krleksvisor, dryckessnger samt psalmer, frutom
begrafnings- och brllopsverserna. Han har tydligen satt det att lefva
som poet hgre n det att arbeta som poet. Men lika mycket som innchllet
r formen ndvndig fr att blifva en klassisk frfattare. Derfre r
hans genius, s nyttig hon n var fr utvecklingsgngen af den karolinska
poesin, och trots alla de antika namn hon har p tungan, ett barn frn
gatan med stora anlag men vrdslsad uppfostran, hvad som ocks en lng
tid hindrat henne frn att blifva upptagen och erknd inom de andras
rofulla krets. Och den efterfljande italieniserande skolan gick i sin
ordning ett betydligt steg framom Lucidor, i det att den terfrde den
svenska poesin, som af honom hll p att frvildas, till lrdomens och
frfiningens hem och framfr allt underkastade det svenska sprket ett
uppfostringsexperiment, hvartill det aldrig sedan erfarit maken.

Det vore dock orttvist, att anse Lucidor ensam skyldig till dessa
frsummelser mot det poetiska jemnmttet och sprkrenheten. Det hrde
tvert om till den svenska skaldekonstens fdslovnda att frambringa
dylika vidunderligheter, oaktadt man hade s mycken kunskap om de hgsta
och renaste mnster. Ett kultursprk och en poesi byggas vanligen ej p
en dag. Det r ej all poesi, som i likhet med den helleniska och
toskanska springer fullrustad fram fr verlden. Det var ju knappt ett
sekel fre den franska klassisitetens oupphinneliga formsknhet och
lagbundenhet, som Frankrikes moderna skaldekonst leddes af Ronsard, till
och med af en Bartas. D geniet r en ingifvelse af naturen, r den sanna
smaken ett resultat af civilisationsarbetet och sjelfva qvintessensen
deraf, beroende p s mnga omstndigheter och s lttledd frn den enda
smala vgen, att man snarare har att stta sig in uti n blott frvna
sig fver dess olika afvgar. M vi derfre lra oss, att, lika mycket
som vi uppskatta de sllsynta mns frtjenster som hulpit oss frn dem,
fven frst de frigas ndvndiga beroende deraf. Ingen emanciperar sig
frn sin tid. Blott genom att knna det karolinska tidehvarfvets
smaklshet i poesin, kan man fullt uppskatta den franska klassicitetens
frtjenster inom vrt land. Och vi behfva blott kasta en blick p det
svenska sprkets d varande tillstnd, huru dess stammoder islndskan
frst nyligen hade begynt studeras och nnu i vigtiga punkter
missfrstods, huru vrt modersml mste lna sin periodbyggnad n frn
tyskan n frn latinet, huru det hotades med intrng af frmmande ord,
och huru dess grammatik, syntax och ortografi nnu voro s obestmda och
af ingen antagen regel bundna, att hvar man skref ungefr som han
behagade eller det fll sig bst fr hans meter och rim, och vi skola
ltt frst den gldande ifver, hvarmed en Tjllman, Columbus, Rosenhane,
Svedberg i sin Schibboleth m. fl. skte utforska det och binda det vid
vissa dess egna bestmningar. Hvarje poet frn denna tid r p samma gng
en sprkkonstnr och patriot. Stjernhjelms dubbla strfvan att
grammatisera och dikta p vrt sprk bibehller sig hos alla hans
efterfljare. Trots all sin vrdslshet har fven Lucidor ej vanslgtats
frn sin mstare. Nstan inga frmmande ord eller vndningar f frekomma
i hans poesi. Han angriper p flera stllen dem, som i sin ljliga
ffnga fredrogo det utlndska framfr faderlandet. Om hans smak r
bizarr, r den visserligen ej smre n Dahlstjernas. Om sprket hos honom
r inkorrekt och inkonseqvent, r det ej mycket bttre behandladt hos
Spegel. Ty frbistringen var s stor, att samma mn, som i tal och skrift
mest ifrade fr svenskans renhet, sjelfva skrefvo en dlig svenska.
Slunda nr vi nu, fre betraktelsen af hans srskilta dikter, meddela
ngra detaljer hrom, m man ej taga det s, som om Lucidor ensam gjort
sig skyldig till fljande smaklsheter, utan som ett prof p, hvad bde
han och andra skalder d ansgo fr vackert eller tilltligt.

I allmnhet beteckna Lucidors alexandriner ett framsteg fre de dittills
bildade, och versslaget blir genom honom fullt hemmastadt i det svenska
sprket. Han behandlar dem med synbarlig frkrlek, och de lna sig
villigt och ledigt t hans hastiga frfattarskap. Ja, det kan blifva
frga, om ej hans s till innehll som form otvungna alexandriner kommo
de fransyska nrmare n de gustavianska med deras despotiska cesur och
stereotypa s. k. hgre stil. Flera af dem se s akademiska ut, att de
skulle funnit nd fr Bloms gon, t. ex. fljande praktfulla antiteser:

     Hvad r fr hiertans lust, nr man thet achtar ra,
     I trldom uthan tvng medh frijheet kdior bra!--

         (Det dliga) thet grnskar lager-lijkt,
     Blier fast aff hra armt, dok utaff hren rijkt.--

     Vij lykta[32] billigt grt, hvar hennes frgd begynns.--

             Knapt var nnu uthbrunnin
     Then fakla _Hymen_ tndt, ok thu r bort frsvunnin.--

     Fast om hans spde lijf i morgon'n fann sin kvll!--

     Nu dden drper en ok mehr n hundra srar.

Men andra ter ro desto klenare. Ibland mste tonvigten sttas s hr:
Til menniskins tinst trlar--Hvem r et s' dumbt took--Kund'
oskmd i' dygd prla--Uthaff thenn matrona. Det kan d vara af mindre
vigt om han n sger Methuslem n Methsalem. I sitt rimmande fljer
han, i likhet med sina samtida, tyskans fredme. _Nytta_ och _sitta_,
ja, fven _finnes_ och _synes_ frekomma. Blir det svrt att f ngot
rim, tillgripes ett dialekt-uttal, t. ex. _vana_ och _stana_ (i st. f.
stanna). Sllan rimmar han in uti versen. Det sker dock i ngra af hans
sngbara visor. I alexandrinerna hafva vi funnit det blott p ett enda
stlle. Ngon gng frsker han sig p en sydlndsk och konstfull
versform, t. ex. ett sprkexperiment frn Upsala, kalladt Svijklige
vrldens oundvijklige d'-ddligheetz sorg-trstande lijk-sng. Ibland
lyckas han der rtt bra, t. ex.:

                   Alt r, hvad som hr kan finnas
                                 Ok besinnas,
                   Hvad som ngon ng'nsin veet,
                   Obestndigt: mans bedriffter,
                            Skriffter, griffter.
                   Stadig r ostadigheet.

Men ibland tager sig detta rimskande i svenskan ljligt ut, tminstone
fr vr tids gon, t. ex.:

                   Trgls-trn the bra frukter,
                               Blomster lukter.
                   Grset vxer, vijsnar bort:--
                   Theras them infdde maskar
                               Fnaskar, naskar,
                   In til trt ok blomstret tort.

Och han har ej heller gtt i land med hela stycket. Vi sgo redan i dess
konstiga fverskrift denna lek med ord, som tidehvarfvet tyckte s mycket
om, men som frefaller oss s osmaklig. Han kan slunda ej undvara att
vid vnnen Carlbergs frestende brllop nska honom en hoop
karlkullar. Hit hra fven de sprkgrannlter i versen, som nrmast ro
att frlikna med krumilurerna i vissa gamla boktryck. S frekommer i en
med sentenser spckad visa som brjar Hvarfre skal iag mig med sorger
qvlia?, troligen fven den ett sprkexperiment frn Upsala, fljande
vers:

   Stnd, rijkdom, sknhet, styrkia, vrldsig klookheet
   r ffeng, intet, glas, fnas, as ok tokhet.
   Vij varda allesammans, arm ock rijke,
   Kung, bond, dvrg, rees, stygg, snygg, took, klook, an'n lijke.

En gng skrifver han:

      Then som dr, frn han dr, han dr ey, nr han dr

och

                            Hur ovist--vist alt dr.

P ett annat stlle skall det taga sig lika grannt ut fr gat som fr
rat:--

        O, o-uthtaalig lust, o, gamman o-beskrivlig,
        O, o-begrijplig frgd, o, gldie som o-tvivlig,
        O, frija _Hymens_ band, o, liuve trldoms-lahg! Etc.

Detta bruk att med bindestreck beteckna sammansttningar, hvilket
sedermera bortfll men i vra dagar frndrats till en strfvan att
skrifva orden tskills, alstrade en ny slags oratorisk prydnad. Det
frekommer vill-vall-hvlfvand si, sveft-vest-darrand skijn,
hiert-kvaf-ngslig pust, tin kysk-dygd-dla krop, skijn-vijs-likt,
nda till svan-hvijt-sn-marmor-skina arm. I synnerhet var det bra om
man med dylika grannlter kunde utsmycka fverskriften till poemen.

Men lika sorgflligt som sdant uppsktes i och fr diktionen, lika
vrdslst och inkonseqvent frfor man med sprkets syntax, grammatik
och stafning. Lt vara, att mycket fr tillrknas Andersins slarfviga
upplaga, men till rckligt ter str, som ojfaktigt bevis p huru
lttfrdigt Lucidor handskats med de sprkliga formerna. Vi fsta oss ej
vid de slags apostroferingar, som d voro vanliga, ssom: _fog- ok
lagar_ (= fogar och lagar), _vij vill- ok valla hr, lttie- ok
kttian, nr tkk- md skinheet blandat_ (= nr tckhet med sknhet
blandat sig), fvens, ehuru ordens slutndelser ro olika:
_styrck-frgdar_ (= styrker, frjdar), _lillj- nelk- ok rosor_ (=
liljor, nelker och rosor). Lgg hrtill _morgon'n_ i bestmd artikel. P
lika stt anvnde man helt obesvradt i skrift en synkope, som det nu
skulle anses simpelt att begagna i en konversation, t. ex.: _fllian_ (=
flja honom), _sih'na_ (= se henne), _hanna_ (= han henne), _gr'e_ (=
gr det). D man skref _ledo taf_, bevisar det att man nnu ej lrt sig
den rtta frkortningen och erfor ett ondigt behof att undvika
hiatus. Att man stundom lser _ohl_ (= ord), _hhl_ (= hrd), _diuft_
eller _diupt_ m. m. r intet egentligt fel, ty man talade p det sttet,
men _d_ (= dd), _luta_ (= lutad), _hus_ (= huset) ro strre
friheter. Det mste medgifvas att Lucidor och Andersin i dylika saker
fara hejdlsare fram n friga samtida. Ibland bortkastas determinativ-
eller reflexivpronominet, hvarigenom meningen blir hrdragen och nda
till otydlighet frkortad t. ex.: En hares dd r mnga, et Leyon kan
undg (= lejonet undgr dden oftare n haren). n anvndes i hastigheten
ortt pronomen t. ex. Ey hielper en demant sit skijn (= dess sken). I
koordinerade satser med samma subjekt hnder, att subjektet frst mter
oss i den senare satsen. Verbet _r_ uteslt man merendels som i latinet.
tskilliga af Lucidors ordbjningar fr man nnu hra frn obildade
folks lppar, ssom: _han laga vl_ i presens konjunktivus, _hur'et pl
g till_, _fast I brinna_. Men hvad skall man sga om sdana
inkonseqvenser straxt bredvid hvarandra som: _I som srien I lr_ eller
_Til I kommen ok f?_ Deklinations- och genusformerna ro i allmnhet
oskra: _Vg_ heter i pluralis n _vgar_, n _vgor_, likaledes _skattar_
och _skatter_, _thenne qvinna_, _thenna man_ o. s. v. I afseende p
skiljetecknen och stafningen rder ett fullkomligt kaos. M vara att
skillnaden mellan artikeln _en_ och rkneordet _een_ ej var s tydligt
utprglad och ytterligare blef af utgifvaren bortslarfvad. Men hr kan
man f se _med_, _md_, _mdh_, _thr_, _tors_, _trss_ i presens af
verbum tras, _mehr_ och _meer_ frekommande i samma versrad. Ett ord
hafva vi funnit stafvadt p fem olika stt eller ungefr s mnga som det
r mjligt att hitta p: _segger_, _seger_, _syer_, _sier_, _sger_.
Lucidors verser ro i sjelfva verket skrifna p hans tids hvardagssprk.
Han anvnder det lika mycket fr hgtidligare som gladare mnen. Det
r ganska intressant att slunda f veta, huru vra frfder talade
sins emellan. Somliga ord hafva nstan kommit ur bruk (ssom partikeln
_full_, _fuller_, _fulla_), andra hafva lngt frn hufvudstaden och den
allmnna samtalstonen frdolt sig i ngon provinsdialekt eller jargon (s
interjektionen _throm_, _thromme_, hvilken den som skrifver detta kan
minnas sig hafva hrt af sina oldfder frn roslagstrakten, och
partikeln. _lell_, som man nnu kan f hra p landsbygden). Andra ord
ro p 1600-talet utstyrda med fverfldiga tyska prefixer. En mngd
ord erinrade d nnu lifligt om systersprket danskan eller den
gemensamma norrna tungan. Man kan sga, att vrt sprk d hade ett
djupare och hrdare uttal n nu, men deremellan, nr det behfdes, lt
naivare och ljufvare. Spegels Guds verk och hvila har ofta blifvit
anvndt af sprkforskare i modersmlet. Vi, som sakna s vl utrymme
som ndig sakkunskap att hrutinnan jemfra honom och de andra
karolinerna med Lucidor, taga oss hrmed friheten att ppeka fven den
senares skrifter till den nyvaknade fosterlndska sprkforskningens
och landsmlsfreningarnas uppmrksamhet.

                  *       *       *       *       *

Vi fverg nu till att gra ngra betraktelser fver Lucidors srskilda
vitterhetsalster. De indelas efter innehllet uti Lycknskningar,
Brllopsskrifter, Grafskrifter, bearbetningen af Om een ms plikt,
Verldsliga visor och Psalmdikter.

=Lycknskningarna= ro blott sex, och vi kunna ltt fverhoppa dem. Vi
anmrka blott tidens sed att med det mest hyperbola smicker fverhlja
sina personer. Ibland trffar det rtt naivt in med frfattarens egen
sjelffrdmjukelse. S heter det om bankdirektren Ptter-Lilienhoff:

      Vielleicht komt noch ein Schwan, der seinen Ruhm besingt,
      Dass dessen laut Getn bis an die Wolcken dringt.
      Ich bin nur eine Gans, so[33] nichtes kan als kirren,
      Und wrde mich gar bald in dessen Grss' verirren.

Men allra vrst fverses lord Howard af loford. Vi hafva ej vid
genomlsandet af dessa tirader kunnat undg att erinra oss Macaulays
skonslsa omdmen: Hvarje rik och godhjertad lord ansattes af frfattare
med ett s ofrsynt tiggeri och ett s mkligt smicker, att man p vr
tid derom knappt kan gra sig ett begrepp. Man vntade att den
beskyddare, t hvilken man tillegnade sitt arbete, skulle belna
frfattaren med en brs dukater. Bcker trycktes derfre ofta endast fr
att blifva tillegnade. Denna handel med smicker hade den fljd man kunnat
vnta. Ett till grnsen n af ofrnuft n af gudlshet drifvet smicker
ansgs ej vanra en skald. Oberoende, sanningskrlek, sjelfaktning voro
ej de saker som verlden fordrade af honom. Likvl ansgs det ej liksom
ngra sekler frut tillstndigt, att poeten helt ppet i vers uppgaf den
summa som han behfde. Men hrom lordens berm:--

          Minerv' and all the Muses' skill is gone,
          And faith! Apollo with all eloquence
          Can scarce describe Your glorious Excellence:
          It must needs be no _Man_ but _Angels_ tongue,
          That would in words set forth a worthy song
          Of You, _Great Hero_, Crown of English _Lords_,
          Whose marv'lous virtues far surpass the words
          Of man. -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
          -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
          What labours more than _Hercles_ You have done?
          What victories more than _Caesar_ You have won?
          -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
          _Mars_ and _Apollo_ are in striving mad,
          Whose glorious laurels first shal crown Your head.
          But (pray t'excuse me) I swear by my oath:
          Sir, You are twice more worthy than them both.

Som emellertid mylord snart skall stiga ombord fr att ter segla till
England, lter skalden gudarnes fader, Jupiter, p majesttisk latin
befalla de friga gudarne att p allt stt gynna hans resa. De svara p
olika lnders sprk. Hafvets beherrskare, Neptunus, uttrycker sig p
engelska, och det r intet dligt phitt af poeten att under dvarande
rivalitet mellan de bda sjmakterna, sedan Neptunus lyktat sin hyllning
med ett

        We have no Sovereign, but Brittain's King, next You,

lta olus yttra sig p hollndska:

         Ik hebb, wat U belieft, altijd te doen bemint.
         Sou ik er tegen staan? Ik ben maar bloot een wind.

Derefter talar Mars, krigsguden, svenska, Apollo italienska, den lysande
Phoebus fransyska och Mercurius p ltt tysk vers.

Vi fverg till den fljande afdelningen:

=Brllops-skrifterna.= De ro tjugutv till antalet, nstan alla p
svenska och till nrmare bekanta, ofta slutande med lttgissade gtor af
mer eller mindre obscen beskaffenhet till kvinfolcket, ngon gng med
en genom lngre och kortare versrader bildad figur, som ser ut som en
festpokal, fylld med lycknskningspoesi. De synas ocks mest vara lmpade
till en andlig dessert efter maten, medan sllskapet nnu sitter och
mvar sig kring bordet. Ssom tillfllighetsstycken r naturligtvis
deras innehll hgst omvexlande om mnet n r detsamma; och, hvad som
utgr en verklig frtjenst, versmttet r rikt och ledigt, frn
alexandrinen till 8-, ja, 6-fotade jamber och trocher. Med hvilken
frvning och beundran skulle ej gsterna hra ett s ltt spel af den
svenska snggudinnan! Men ssom endast ett gladt skmt fr stunden, mste
de vara utan egentligt konstvrde och gra ej heller ansprk derp.
Frfattaren kunde vl aldrig ana att de skulle lggas under den litterra
kritikens gon efter tv seklers frlopp. De st derfre p grnsen af
ett vittert och kulturhistoriskt intresse, och om vi granska dem ngot
nrmare, sker det visst icke ur poesins synpunkt, som det hr vore ortt
att tillmpa, utan fr att f vissa inblickar i tidehvarfvets och
frfattarens skaplynne. De ro uppfylla af gamla, nu till en del
frlegade ordsprk, af barnsliga allusioner p brudens och brudgummens
namn, till och med af d brukliga och nnu ej alldeles aflagda svordomar,
som ltt halkade frbi under gstabudsgldjen. Vissa talestt terkomma
oftare, ssom att trnorna liknas vid iordgudinnor, att Venus fr
bruden i fgring som i dygder villigst vijker och at the, som tv i
dagh, snart lre vara trij.

I allmnhet r poeten knd fr att vara maakls plump och ha en stoor
truut. Flickorna ro rdda nr han kommer med sina gtor, och han mste
p frhand urskta sig att

                  Nr iag then stter vijte[34],
                  S vet iag (fast thet lijte)
                  Lell bde kaas[35] ok huut.

Ingen af gtorna frtjenar att hr citeras. Men hvad skulle ett sllskap
i vr tid sga om man lste upp fr det verser som dessa om det kta
stndets lycka?:

       Hon bdder sengen med
       Ok vermer henne sielff. Tnck hvad fr hugnad thet,
       Nr hennes svanduun-blt ok sni-hvijt armar liggia
       I rnegotes rum! T hfver man ey tiggia
       Olofligh kirleckz-leek. Hon vil hvad kirstan vil.
       Hon rettar honom tit ok retar ok ther til
       At hvila. Gifftans frucht seer man, nr vaggan rultar,
       Och tv, tree sm p rad kring stool ok benckiar tultar.
       Hvem frgdas icke t, nr barnen stamla 'far'?

Och vr frvning stiger, nr vi besinna att dylika breda skildringar ej
kunde dlja sig under qvickhetens larv. Ngongng frsker dock Johansson
vara qvick som t. ex.:

            Sophia sitter tyst,
            Mn troen thet ingalunda.
            Lell lss hon stundom blunda,
            P thet hon m blij kyst.
            Iempt henne Ingeborg,
            Som kalffskin gaff ok fekk en korg.

            -- -- -- -- -- -- -- -- --

            Sij Sissla, som r vp,
            Hon troor fr sant ok vissa,
            At iag ey rtt kan gissa,
            Thet hon aff mate-skp
            Mehr hller og af brenvijn-stoop
            n aff then bsta unga gloop.
            -- -- -- -- -- -- -- -- --
            -- -- -- -- -- iomfru Malen
            -- -- -- -- -- -- -- -- --
            Vil haa en man ok blifva gifft,
            Mn I d mkrng. Mins min skrifft! O. s. v.

Trots all plumphet lyckas det honom synbarligen icke. Utom att den tidens
enkla frhllanden ej erbjdo s mnga p samma gng nra och fjerran
liggande motsatser, hvarmed just qvickheten leker, lg denna ej i hans
natur. Den var fr mycket lidelsefull och allvarsam. Deremot hade han
stora anlag fr satiren, ssom vi sgo i det gyllenstjernska
giljareqvalet, hvarom vi frut talat, och han hade kunnat blifva
ngonting i den vgen, om han blott bemdat sig och ej fvergifvit den.
Men dermed hafva vi ej sagt, att icke hans brllopsverser ro uttryck af
en uppsluppen gldje. Tvert om utvisa de ofta fr oss, som nu lsa dem
tv hundra r eftert, att dagen varit mycket glad, att de tillkommit i
lekande hast, och att poeten varit besknkt lika mycket af Bacchus som af
Apollo.

En annan sak att anmrka r den stora mytologiska apparat, som tiden hade
fr sed att stta i rrelse. Ej nog med att hela den grekiska gudaverlden
lefver upp igen fr att illustrera nordboernas brllop. fven nordens
gudar frekomma ibland, ssom Oden och hans stora grymm och Tor med
sina viggar, och trifvas vl tillhopa med de grekiska i samma sllskap.
Ja, Venus och Frigga, Astrild och Amor ro endast olika namn p samma
personer. Der den mytologiska nomenklaturen ej anvndes, sger man t. ex.
maat-guden, i st. f. Comus, ty en gud mste det vara fven fr kket.
Ett s hgfrnmt sllskap kan ej ibland undg att ta sig ljligt ut inom
skaldens enkla umgngeskretsar, som ofta aldrig frut hrt talas om dess
tillvaro. S besjunges vid ett tillflle Astrilds stora makt, huru han
kufvat alla gudar och heroer, Orpheus och Eurydice, Jupiter och Danae,
Thetis och Neptunus, Daphne och Phoebus, Hercules och Omphale, men sist
har han varit i Upland och skjutit et Brg i Brand, d. v. s.
handelsman Brandberg, som nu hller brllop. Vid en assessors gifterml
framstlles en tvist mellan Themis och Frigga, som hvar och en vill ega
honom i odelad besittning. Jupiter frklaras jfvig som domare fr sina
mnga krleksaffrer, men Apollo sliter slutligen tvisten p Helikon s,
att den ena gudinnan fr r om honom om dagen och den andra om natten. En
inspektors fver kopparrntan krlek uppkom s, att Amor en gng fick
lust att bli grufdrng i Falu koppargrufva, men rkade ramla ner i det
kallaste vattnet. Herr inspektorn kom och hjelpte upp honom igen, och
till tack derfr skt guden, sedan han frst ftt grundligt vrma sig, en
pil i rddarens brst. Utan tvifvel hafva dessa barnsligheter mycket roat
gsterna och frtjusat de nygifta. Men aldra tydligast se vi tidens smak
afspeglad i brllopsrimmen vid herr Utterklos och jungfru Bojs
sammanvigning. Skalden gick och promenerade vid Parnassus och hittade der
gudastmmans protokoll, som Mercurius hade glmt. Fr att ter f det,
tog denne honom med sig till Helikon. Nu fljer i Bellmans manr i ltta
verser en pikant beskrifning p gudarnas samqvm. S sprang Astrild p
drren, tfljd af Mercurius och den berttande skalden, som undrade hvad
som mnde ske. Men Astrild lopp omkring i skogen och skt och trffade
slutligen en _utter_, som, srad, gaf sig ut p sjn, men hvars _klo_
dervid fastnade i en _boj_; bda antndes och drefvo i land till Amors
frjd och gamman. Det r p detta sceneri p Helikon som Lidn hnsyftar,
d han hos Lucidor frdmer ej blott en allt fr ymnig pminnelse om
gudar och gudinnor utan fven en stil, som alltfr bjert afsticker frn
de gamles mnster. Ty hvem skall frdraga, att han under gudarnas gille
lter Saturnus snarka s att det blir genljud i salen, Venus bete sig som
en tokig kring, Mars g omkring och hvissla och Vulkanus rka pipa? Vi
kunna ej instmma i dessa Lidns klagoml. Ty det vill synas oss, som om
p en tid, d man hemtade hela sin bildning frn antikens studium utan
att nnu uppfatta dess lefvande konst, det var en verkligare
skaldeinspiration att frlna dessa gudanamn tminstone sin tids sjl och
verksamhet, n att helt mekaniskt och ddt terupprepa den yttre formen,
hvad som sedermera skedde i ett korrektare men andefattigare tidehvarf.
Likas ser man p gamla bcker frn denna tid vignetter, frestllande
vissa personager frn den grekiska mytologien, men omgestaltade efter d
brukliga frestllningar och hemseder. Och Lucidor har verkligen hr
lyckats f ett sceneri i gng, som passar bra in p brllopsgldjen och
ej illa hntyder p Bellman.

Ty han har ngon gng ftt den farliga ran att af granskare jemfras med
denne beundransvrde skald. Atterbom har kommit att tnka p Bacchi
tempel vid genomlsandet af Lucidors Gist-buds-lust till en viss
Giliussons brllop. Sannt r, att det mytologiska frasmakeriet och
hyperbola smickret hr lemnat plats t en liflig och vldisponerad
festidyll. Skalden r ej sjelf nrvarande utan mlar i sin fantasi, huru
det skulle g till. Det blir slunda ett verkligt skaldestycke. Han ser
brudgum och brud st i en krets af s vackra trnor, att han skattar sig
lycklig att ej vara der och frlora sitt hjerta, ser, huru maten brs
fram p stora fat, alla slags stekar och fgel, potage, frikass och
pastej, mandeltrta och konfekt, samt hvilket nederlag sker p faten. Men
qvinnorna, som skola ltsas vara mtta, lemna sin mat nstan orrd, och
nr grannflickan obligerar, svara de: Syster, tack, iagh hafver tit
vl. S kommer Bacchus stnkande in med silfverbgare och glas och
dricker _Danman_- och _Danquin_-skl. Nu gr vinet och let kring
bordet, och flickorna varnas af poeten att ej frtra ett helt spijshls
kruus i sokker och renst vijn, ty det kan bekomma dem illa. Pokulerandet
fortsttes, s lnge man sitter stillsamt och stadigt p bnkarna kring
bordet. Vid midnatt rra musikanterna p strgarna, och dansen med
kurtiser och favrer begynner. Slutligen lemnar man dansplatsen, och
Hymen drar sparlakanen ign, ok innan hre gr omkring, de lre vara
trij. Man lser n i dag med nje denna glada och sansade idyll, men det
r dock en lng vg mellan den och Bellmans genius. Lucidor besitter
hvarken hans dramatiska kraft att med f drag upplysa hela scenen eller
hans rikedom p fullt utprglade personligheter. Hvarfr blef hr ingen
Bellman? Svaret kan ej blifva ngot annat, n att hnvisa p den, med
tanken aldrig mtbara hemligheten af skaldestorhetens olika grad. Ty en
s vldig originalitet som Bellmans under kung Gustafs soliga tidehvarf
fdes sllan. Hos Lucidor finnes den icke. fven i ett annat
tillfllighetspoem, som dock innehller tskilliga metriska
knaggligheter, har man funnit likhet mellan honom och Bellman. Det r det
enda stycke, som Sondn anser lsvrdt af alla hans brllops- och
griftqvden. Alla knna vi den store skaldens stt att mla nordens
sommar och natur. Men den ran kan ej frnekas Lucidor att i sin
Berg-rrs eller Nymphers chor hafva haft en aning om det
stmningsfulla sken, som mer n hundra r senare Bellmans poesi skulle
utgjuta fver Djurgrdsstrnderna och Mlarens mngbesjungna sj. Det r
ett af dessa sommarlandskap, som endast Norden eger, d det smyckar sig
desto ljufvare som den kulna hsten ej r lngt borta. Och det r ett
konstnrligt grepp af sngaren att  skdlig gra naturens sknhet under
bilden af ett gudarnes samqvm kring land och vatten. Vi veta nu icke,
till hvilka qvdet skrefs, endast att det rrde ett gifteml mellan
herrgrdarna Aske och Signildsberg vid Mlaren. Men han har sjelf
frgtit de vanliga personalierna och hjer sig som en kta skald fver
dem till en sann natur- och festingifvelse. Vi meddela poemet i ngon
frkortning.

                        (_Berg-rrs chor:_)

           Kom, sijen, _Nympher_ kring Mlare-strmmen,
             Hvad fr et gldie-speel ok frgde-sng
           Hres alt rundt omkring? I _Nympher_, dmmen,
             Hvart ut sig rnar alla gudars gng,
                 Som allesamman
                 Med strste gamman
             Ok lust sij the _Sathyrers_ bokke-sprng!

           Alt sijr man, hvad man sijr, at det sig glder,
             Fast om det lper hrsens tijd emot.
           Nu gifver himlen hr mehr liufligt vder,
             Skijn hafver hrtil ond haft af rgn-soot.
                 Alt mln frdrifver.
                 Ok himlen gifver,
             Fr hvad han sargat, ter lke-boot.

           Mn hvad r orsak til at det s hnder,
             Hvad fr en under-makt som lagar s?
           Hvem r, som all vr srg ok olust vnder,
             Som vij alt hrtil haa mst underg?
                 Fr rtt ok vissa
                 Kunn vij ei gissa,
             Om vij det ei igenom eer frst.

           --  --  --  --  --  --  --  --  --  --   --  --

           Lell mste vij med god skil oss frundra,
             Hvad som i dag kring Mlaren lr blij,
           Efter som _Jupiter_ nyss vnstert dundra,
             Ok vij  denna dag fulkomligt sij,
                 Hur alla gudar
                 _Mercur_ sambudar
             Ok ingen, n _Erinnys_, lemnar frij.

           Vlan! I fall at vij rttligen hra,
             S hrs i vdret en rtt gudlig rst,
           Ok huru _Muserne_ liuft strnger rra.
             O, skine sommar-ver i frsta hst!
                 Vist boor nr handen
                 Vid Mlar-stranden
             Den, hvilken himlen tillfr hiertats trst.

           --  --  --  --  --  --  --  --  --  --   --  --

                       _Mlare-nymphers chor:_

           I _Nympher_, som i vatne boo,
           Eer gldie br s vl som vr nu groo,
           Frdy at I, som vij, fr sant ok vist
           Igen f, hvad som vij i fiol ha mist.

           Nu haa vij fram fr andra mon[36],
           Seen som sin boning bygger _Themis_ son
           Upp vr nsklig grnskand skina land,
           Ok I, I _Nympher_ vid eer ljuflig strand.

           Nu lr' vij begge ti god roo
           Oss gldia, hvar uti sit egit boo;
           Nu vr gudinna, som hr omkring rr,
           Rttrdighetens son til maka fr.

           Dy frgdas alla gudars hoop,
           Ok all' gudinnor gifva gldie-roop.
           Sij, hvar som framfr alla deras trop
           Gud _Hymen_ brude-faklan tnder op!

           --  --  --  --  --  --  --  --  --  --   --  --

           Nu ha vij eder aldels teet,
           I _Mlar-nympher_, hvad som skeer ok skett.
           Dy vill vij, nr som solen mist sin glans,
           Med eder trda fram i spel ok dans.

=Grafskrifterna= ro 38, hvaraf fjerdedelen ro frfattade p tyska.
Endast anmrkande, att dessa till innehllet likna de svenska, men till
formen ro ledigare, g vi dem frbi, emedan de tillhra ett frmmande
sprk. Vi citera blott ett par strofer som prof. Det r vid grefvinnan
Oxenstjernas, fdd Lewenstein und Scharffeneck, graf:

           Ach, aber! Jammer, Jammer, ach!
           Sie ist dahin, sie ist verblichen,
           Und wie ein Sonnenlauff verstrichen.
           Wir sehen ihr betrbet nach.
           Sie ist dahin, sie ist verschwunden.
           Folgt dem, den sie fr ihre Sonn'
           Hielt, wie _Dian' Endymion_,
           Mit dem sie ewig ist verbunden.
           Kommt, wetzt die Zhn' an diesem Sarg,
           Ihr Hasserinnen edler Jugend
           Und falscher Leibwach' aller Tugend.
           Neid, Missgunst und was noch mehr arg!
           Hier wird eu'r Spiel euch nicht gelingen.
           Ob gleich du, blauer Neid, viel kanst.
           So wird dir hie doch Zahn und Wanst
           Von deinem eignen Gifft zerspringen.

           --  --  --  --  --  --  --  --  --  --   --  --

           Ihr aber, die ihr brig seidt
           Und diesen hohen Trau'rgeprnge
           Zu ehren folgt in langer Lnge,
           Betrachtet eure Sterblichheit!
           Was hell sich zeigt und schnelle steiget,
           An Glantz der Sonnen bergeht,
           Fllt, wenns am allerbesten steht,
           Wie diese Sonn' sich ruhig neiget.

Vi kunna p samma gng ej neka oss njet, att som prof p hans latinska
diktkonst afskrifva fljande skna verser vid den lille Sven Edenii br:

         Si bonus es, heu, plange probis non parecre Parcas,
         At tremulis sacros ululatibus atque boatu
         Manes thebano prudens turbare caveto.
         Crinibus haud opus est sparsis, nec tristia foedis
         Signa genis addas infestis unguibus. Absint
         Mnades. Ite procul! Poscunt vos orgia Bacchi.
         Si bonus es, heu, plange probis non parcere Parcam,
         Purpureos spargens flores violasque rosasque,
         Adde apium dextra, calathis da lilia plenis.
         Sit procul infelix bubo, sit noctua tristis!
         Thura, crocos et quicquid habent, incende, Sabi,
         Atque immortales amaranthi necte coronas,
         Svavibus et siccam perfunde liquoribus urnam[37],
         Et cineres lacrimis irrora, murmure lto
         Dic: felix fatum! Melior de pulvere surget
         Phoenix, in cineres nunquam rediturus. Abito!
         Si veterum voto vis claudere, forte licebit:
                           S. T. T. L.
         Sit Tibi Terra Levis, sit in urna perpetuum ver!
         Si malus es, mirare probis non parcere Parcas.
         Vivus disce mori metuens, quoque vivere discas,
         Mortuus, a vivo hoc, quo sic quoque vivere possis.
         Sed si derides, Epicuri de grege porcus,
         I, fuge, curre cito! Sequitur pede pallida vindex,
         Parca, et eris, nec eris quod hic est.
                           Bene vive!
                            Valebis!

Men vi fverg till vrt egentliga mne.

Troligtvis uthrda nu inga andra n forskare att genomlsa alla dessa
begrafningsrim, ty det kostar verkligen p, att flja till slutet de
trkiga, oerhrdt utdragna och merendels rsonnerande alexandriner,
hvarp de ro frfattade. Dock mste medgifvas, att fr oss, som nu ega
dem alla i rad efter hvarandra och skrifna i en vr tid alldeles motsatt
smak och till fr oss likgiltiga eller alldeles oknda personer, det
mste vara en svrare sysselsttning n det var fallet p Lucidors tid,
d de utan tvifvel hade bde intresserade och beundrande lsare.
Emellertid r deras konstvrde ringa, deras meter hackig, och man kan ej
annat n frvna sig fver den vrdslshet samt p sina stllen rent af
omening, som utvisa s vl att de skrifvits raskt undan, som att de fven
blifvit slarfvigt utgifna. Trots det hgtidliga, som man fordrar af
verser vid grafven, ro de i ovrdadt sprk och inkonseqvent stafning
fga bttre n brllopsrimmen. Likasom de sakna sjelfkritik, ro de
ocks utan hllning och en alltigenom vrdig sorgestil. Vi skola ur
massan blott uttaga ngra f citater. Skalden begagnar ofta det smsta
hvardagssprket, nda till oqvdingsord, t. ex. pykka, hampus
(skrpuk, odugling) m. fl. Hvad skall man sga om det tillkrystade i en
sdan sats som denna?: Himlen ville ej att en viss person skulle bli
lngre i den falska och bekymmersamma verlden,

     Som md gull-glysand skijn mng tusends gudh-veet skymmer.

Eller om den brist p lyftning, som rjer sig i en sdan sats, d de
fattiga skola beklaga en viss persons frnflle?:

             S offta theras maga sin affran kreffver.

Man fr understundom fundera mycket, innan man fattar hela passager i
dessa begrafningssnger. De tfljas vanligen af srskilda grafskrifter,
som best af mycket berm till den aflidne och tskilliga i en pikant
sentensform affattade varningsord till den frbigende lsaren att komma
ihg, att alt fdt och gdt blijr ddt o. s. v. De ro affattade i form
af minnesstenar, grafurnor och dylikt och mlades eller inristades p
grafvrdarna, s att en vandrare p den tidens kyrkogrdar visst icke
saknade tillflle till bde roande och uppbyggliga betraktelser. Som de
emellertid ro rtt utfrliga, skola vi ej inkrkta p utrymmet genom att
citera dem. Vi skola blott anfra de kortaste och bsta.

Till stilen utmrka sig Lucidors griftqvden af ett visst manr, en stark
patos nda till hftighet. Han uppradar en mngd ord efter hvarandra t.
ex.

                ngslan, pust, suk, snyftan, immer,
                Sorg, kval, trar, hierte-kvaaf,
                Alt hvad sil-bedrfligt klmmer,
                Grufste sorgers olyks-haaf. Etc.

Det handlar dock om ett litet barns dd. I allmnhet besitter han stor
kraft i att frekasta menniskan hennes frgnglighet och lyfter sig d
ofta till verklig poesi:--

      Hvad vrt falsk-nembde lijf dock r: rk som frsvinner,
      En dimma som frgr, et reep som silar binner,
      Frnufftes fngetorn, et tukt-huus fylt md ndh,
      Gallblandad stma ok halfflefvandes en ddh.--

      All theras prl ok prackt ok mackt r platt frsvunnen,
      Lijk som en giller rst som hrs ok ey blijr funnen,
      Lijk tijden, som nu r i varelsen ey str,
      Lijk som en skugga flyr, och lijk en drm frgr.--

      Hvem veet ey, han skal d? Men hvem kan timman veta?
      Sltt ingen. Du m fritt i hand ok himmel leta.
      Spr alla stiernor th ok lysta granligt til,
      The sia: Tu mst d. Mn nr? Nr som Gudh vil.

Men lika ofta faller hans patos s lngt ner, att den vcker ett ljligt
intryck, t. ex. der han begagnar fljande upprepade interjektion:

                        O, o, o, usle vrld!

eller

        Sg: Jemmer, iemmer, ah, ah, at herr _Wibbling_ dog!

eller

  Hvi liommar[38] klokkors rst mdh srgligt bing, bang, bong?

eller vid handelsman Brandbergs dd:

         S stog herr _Brandberg_ fast i olyks-storm ok nd,
         Bar himlen _Atlas_-lijk p axlen til sin ddh.

S slsar han ofta med ett smicker, som svrligen kan hlla lsaren
allvarsam. Och ett allt igenom ljligt intryck gr fven hela griftqvdet
vid Axel Gyllenstjernas snlle dock slle ddzflle. Det r en knappt
ttarig pilt. Poeten frskrar nu, att han var skapt aff Gudh, et
underverck at blij, att han redan var i barne-skona gr aff dygder ok
frstnd, thet neplig then kan n, som fr sin kappa skuld _Philosophus_
vil heeta; hans redan  daga lagda minneskraft jemfres med Cyri,
Hadriani och kejsar Ottos, som kunnat nmna hvarenda soldat i deras arm
vid namn. Det sges, att, om han ftt lefva, han fvergtt bde dem.
Csar och Scaliger. P sin ddsbdd frmanar pilten de ldre att vara
gudfruktiga. Ej under d, att hela parnassen srjer, och allrafrmst
Apollo, som har kldt sig i svarta sorgklder, afspnt sin lyras
strngar, fltat cypresser i sitt gyllene hr och sitter med kinden stdd
mot bda hnderna och stirrar oafbrutet rt ndast op i skyyn p en
lysande Gyllenstjerna, som redan frdunklar den bredvid stende Phoebus.
Hvem igenknner ej hr en mjligen minnesgod, men lillgammal liten gosse,
hans familjs fverdrifna frhoppningar och sorg, faderns anhllan om ett
srskildt sorgepoem och den stackars poetens tiggarmessiga smicker infr
den hgfrnma familjen? Den bifogade grafskriften r med rtta
bermd:--

      Solen i sin neer- ok opgng hller vissan tijdh ok lopp,
      Men nys gek en _Gyllen-stierna_ genom nedergngen op.

Men det mrkvrdigaste hos Lucidors griftqvden r deras blandning af
hgt och lgt, hgtidligt och profant, snillrikt och ljligt, som redan
Sondn anmrkt, och som ligger alldeles bredvid hvartannat utan lngre
fvergng. Vi kunna ej gifva ngot bttre exempel hrp n verserna vid
Lorens von der Lindes graf. Hr beskrifves den rtta adels dygde-vg,
hur all adel utan dygd r

          En balsam, som haer mst sin bste lufft af lijk,
          En prktig fattidom, then andras dygd gir riik,
          --  --  --  --  --  --  --  --  --  --   --  --
          En lys-mask, som man blott fr mrka sinnen lys,
          Et herligt slott ok borg, som dumman bonhunn hys;

men nr sonen vill efterapa faderns ra,

       D kan en dvrg md skil iett-fttren effterfllia,
       D drifs en liten vg utaff en strre bllia.
       --  --  --  --  --  --  --  --  --  --   --  --
       Then kan md rtt gtt skihl aff bsta adlen kallas
       (Hvad elliest titt om slijkt i bonde-grdar rallas)
       --  --  --  --  --  --  --  --  --  --   --  --
       Mig tykkes at en slijk, som hafver konst ok modh,
       r dubbel adlig fdd aff dygd ok adlig blodh. O. s. v.

Man kan ej frneka det snillrika i mnga uttryck, men hvilket lgt sprk
deremellan, och detta vid ett riksrds och fltmarskalks sorgehgtid! Men
tidens naiva sed var sdan. Det r ej han ensam som skrifver s. Vi hafva
hr Lucidors sigter om adeln--han har ofta intresserat sig fr mnet och
ej saknat anledning dertill--och framstlda infr detta hga sllskap i
samma tonart, som han troligen begagnade p kllaren, d han diskuterade
infr sina lyssnande bekanta. Hr frekomma dock ord om adeln, som ro
det sknaste loford, den ngonsin i Sverige frtjenat:--

      Ett konst-hvass-slipat svrd ok sinn-klook-skurin fider
      r stodren. Mellan them all landsens vlfrd str.

Det var hemligheten af adelns och Sveriges d varande storhet. S har han
ofta poetiska tankar och vlformade fraser, men de ligga djupt inbddade
bland massan af orediga och simpla framstllningar och ndlsa
reflexioner.

Den antika mytologien anvndes hr naturligtvis mindre n i
brllopsrimmen, men den uteblifver dock icke helt och hllet. Skalden har
tydligen tminstone lika mycken bengenhet fr Olympen som fr den
hgkyrkliga teologin. Man finner Jupiters namn ej lngt frn Guds eget,
och Jesu heliga namn, visserligen aldrig profaneradt, frekommer hgst
sllan. Men den bibliska arsenalen tillgripes ofta, och Jonatan och
David, Achitophel och Susanne-gubbarne, Asmodeus och benrangelsmannen
(then trr-vijg-skanklad dd) figurera vid sidan af antikens heroer.
Men allra mest citeras de gamles historia, och exempel hemtas
oupphrligen derur. Dessa exempel ro likvl ej alltid efter vr tids
smak lmpade fr mnets hgtidlighet. S anfres som bevis fr
oberkneligheten af ddens ankomst historierna om hur Fabius drack in ett
hr med mjlken och dog deraf, hur en ostra liksom en rn slpptes ned p
schyli flintskalle, hur Catulus afled af kolos, och Priseus af ett
fiskben. Samma naiva smak visar sig fverhufvud vid den hop lrdom, som
r instrdd i den allvarliga betraktelsen, och sgnerna taga sig ut som
anekdoter, hemtade ur den tidens lrobcker. Derunder begagnar han
tillfllet till att gra filosofiska rsonnemanger om hvad som
sysselsatte hans tankar, att fundera fver den p modet varande kemin,
hvarp vi frut anfrt exempel, slutligen att meddela biografiska notiser
och en och annan mlning, efter hvars och ens frhllanden. Slunda
omtalas vid Bjrnklos graf p flytande vers, huru han blef snd till
kejsar Ferdinandus till Regensburg och efter dennes dd till riksdagen i
Frankfurt vid Leopolds val, huru han som sndebud hos fransmnnen
parerade deras sluga statskonst och vid hemkomsten blef hofkansler. I en
gammal krigsfverstes sorgverser skildras lifligt, huru fienden var mer
skrmd fr honom n haren, nr han hr at trumman taar p g, huru han
stod stadigt, nr eld-mortlar hgt md tunga stenar spelte, och
rytterit brt in p skarpa piqvers hegn, at hijt et hufvud flg,
thijt armar eller been, huru han tligt trotsat hunger, trst, kld och
hetta, regn, dagg, slagg, hagel och sn, men ej varit s rik p ord som
den, som vid lkannan och tobakspipan bestmmer, huruvida en general
gjort rtt eller icke, fastn han sjelf i flt ej ens sett en dd hund.
Om en assessor omtalas bland mycken patos, att han var af urgammal
frlse- och prestslgt, att hans farfarsfar var den frste luterske prest
i Vadstena, att fadern ville ha fven honom till prest, hur han gjorde
motstnd, kom till Gestrikland, blef rdman och borgmstare o. s. v.
Dessa uppgifter hade vl den aflidnes anfrvandter helt menlst velat f
in i de bestlda verserna. En kpman fr det bermmet efter sig, att han,
en simpel bondson, som lskade handel, dock var ingen jude ell'
korne-buuk, som frjdade sig t missvxtrens hgre spanmlspriser och
bedrog folk p jern och klde. Mest betecknande hrvidlag ro dock de p
sin tid bekanta verserna om Truls Khre, utrikes-resanden. De synas vara
skrifna, ej fr den sorgkldda skaran kring likkistan, utan, fr den
massa folk, som d lpte till vid begrafningar. Poemets frsta afdelning
brjar med en hnsyftning p, att vi hr i lifvet ju alla ro
vandringsmn. Sdana behfva passande reskostym, matrensel och staf med
tv knappar, bra dock ej vara utstyrda (skmtar poeten, som vl hrt
ngon sjhistoria derom) som den pfviska bilden i Calicuth, hvilken
liknar hin, der han mottager de troendes hyllning i en stor lder-kraga
md kors ok krke och med sjskal och en mngd andra prydnader, som
stndigt hvlfva sig omkring slijk soomagas hals. Det behfves fven
godt och troget ressllskap, och derp omnmnas en resandes alla faror
till land och vatten, liknande frestelserna i lifvet. Den andra
afdelningen fvergr nu till mannen sjelf, som ej fick vara ngon hampus
eller en pankaka ok mors grijss, utan med ringa mynt i pungen gaf sig ut
i verlden. Denna resa, som vl d var fr vra landsmn lika ovanlig som
nu en resa kring jorden, omtalas i korthet blott med angifvande af kursen
och ortnamnen. Han beskte Danmark, Holland, Portugal, seglade genom
Gibraltar sund omkring p Medelhafvet, sg Spanien och Madrid, Genua,
Sicilien, Malta, Cypern och Alexandria, genomstrfvade s landvgen
Syrien och Palestina med de heliga orterna nda till Eufrat och kom
tillbaka med en karavan till Egypten, hvars under ngot utfrligare
beskrifvas. Hrifrn gaf han sig ter ut till sjs, kom till Rodus,
Mindre Asiens kuststder, Stambul, Aten och Korint. Men Hellas'
underskna ruiner hafva ej gjort det minsta intryck hvarken p resanden
eller poeten. Man begrep nnu ej deras vrde. F r derefter skjto ju
Knigsmarks venctianska kanoner p Panteon. Truls mnade sig nu fver det
Adriatiska hafvet, men blef af korsarer jagad kring Afrikas och Spaniens
kuster, anlnde dock lyckligen till Rom och besg Italien, frst Neapel
och, sedan han oantastad passerat Schylla och Carybdis och tnas
svafvelrkande brand, Palermo, s Venedig, Mailand och Florens. Hemfrden
skedde genom Frankrike, England, Holland och Tyskland. Alla dessa och
mnga flera orter ro p ett ledigt stt inpassade i alexandrinen. Men d
Truls kom tillbaka, var han ej lik dem, som yfvas

     Ok skrppa[39] hvad de lrt: tre bokke-sprng at springa,
     At stta en falsk quart md udde-lsan klinga,
     At hosta tv, trij ord uth effter franskt humeur
     Ok veta, om ey mehr,  vous ok serviteur.

Han hade lrt sig frfarenhet och vett och blef rdman i hufvudstaden.
Och derp fljer grafskriften:

        Then hela vrden fr tykt nstan alt fr trng.
        t then r thenna plass--trij ahlnar iord--fr lng.

Utan tvifvel var hela detta qvde p sin tid mycket lst och bermdt.

Vi se att till och med sorgepoesin fick tjena till mngahanda ndaml.
Likvl r sdant undantag, och tyvrr fylles strsta delen af
begrafningsrimmen af ett i ondlighet uttnjdt rsonnerande, merendels
utan poetisk lyftning. Vi skola i korthet angifva de ider, hvarmed
Lucidor hr rr sig, endast anmrkande, att de poetiska vndningar, som
medflja, ro af oss uppletade, der de sparsamt frekomma i massan af
frigt rimgods.--Alt r inte och underkastadt frgngelsen; sjelfva de
hrda metallerna upplsas. Och hvad str qvar af Assurs, Persiens,
Alexanders, Csars makt, Solons vishet. Ganymedes' och Adonis' djlighet?
Ingen konst, s mktig den vara m, kan rdda frn dden, som leker med
menniskan p mngtusende stt. Liksom en ljuflig ros ler vid
morgonrodnaden, men innan qvllen r bortrifven, eller som de strsta
trden i skogen fllas ner af yxan, eller qvittrande och glada foglar
fastna i snaran, s skola vi alla gripas af dden. Och huru olycklig r
vr bekymmersamma lefnad och huru ffnga dess strfvanden! En samlar som
Euclio egodelar, en annan lper efter Thais i Korint, en tredje lefver i
sus och dus bland kort och trningar, men endast samvetsqvalen terst
fr dem p slutet,

          Nr lifves trtta skepp fr stryka seglen neer.

Dden kommer ju och jemnar allt. En heerd-kip ok en rijksstaf blifva
lika. Det ser till och med ut, som om allt skulle bli smre och smre:--

             Lucretia dr bort, Xantippe lifver kvaar.

Gud lter ofta den onde tnjuta verldens frdelar och den gode deremot
lida brist. Det r s hans underfulla rd. n tager han den gode hastigt
bort till sig ur den hr snda verlden, n lter han enligt sitt lfte
honom bli lnglifvad p jorden (detta anvndes msom efter den aflidnes
olika lder och omstndigheter). Lijkvll, om en vill rtt beskda ok
betrackta, finner man att dden just r lifvet och vrt ml, liksom
rnen flyger mot solen, och elden sker himmelen.

S r det ocks med den aflidnes salig-slle sil. Men man mste hafva
ett tigersinne och en leopards natur eller vara gjord af Pyrrh stenar
och uppfdd p Kaukasus af drakgift fr att ej smlta i trar vid en
sdan br. Ty mot honom har afunden sjelf intet att sga; Zoili och
Theons laster-tand kan ej skada honom. Nu prisas hans dygder (vanligen
sammanfattade under en benmning dygden) och jemfras med forntidens
store mns egenskaper, hvilka han fvertrffat. Man kan af honom lra,
hvad man br gra och br undvika i lifvet. Dervid frsummas ej heller
att omtalas den nd, som kongl. maj:t kunnat bevisa honom. Men den, som
vrdigt frmr sjunga hans lof, vore blott en Cicero och Demostenes,
Mantuas svan eller sjelfva Suada. Poeten vet med sig, att han ej duger
dertill: han sf aldrig n upp Parnassi klint. Fr frigt r tiden
alltid fr kort att upprkna alla dygder och frtjenster. Dock skulle
minnet i evighet fortlefva i den verld, som han lemnat, s lnge denna
funnes qvar.

Poeten vnder sig derefter med trstens ord till de anhriga. Han
str'et gierna til att deras sorg r bitter, men de bra besinna, huru
vl den aflidne nu har det i jemfrelse med oss, arma ddliga. Han gr
fver stjernors hvalf i snhvita klder och tittar ned p oss och undrar
fver mrkret p jorden. Hans salighet r lngt strre n den, som de
hedniske skalderna trott sig finna i Tempedalen och de elyseiska flten,
i Amphions rst ok Orphei lyre-klng. Derfre m hans nrmaste och vi
alla underkasta oss Guds vilja och frtrsta p hans hjelp samt laga s,
att vi i likhet med den aflidne m ur pust til lust ing i den eviga
saligheten och icke till helvetet.

Bland de bttre begrafningsrimmen mrka vi dem till grefve Tott vid hans
kta hlfts, fdd Oxenstjerna, dd, som ega flera praktfulla oratoriska
satser. Utan tvifvel har man mycket beundrat denna till den srjande
grefven:

        Ey skires utan kvaal ens halfva hierta aff,
        Mn himlen gier thet heelt igen, ok halfft en graff.

De vid grefve Gabriel Oxenstjernas dd ro mrkliga fr den dystra
frgtonen i Lucidors filosoferande vid slutet af hans lif samt fr den
lysande tts skull, med hvilken Bruter, Fabier, Meteller och Scipioner
jemfras. Man stod dock nnu midt i ljuset af de stora utfrda bragderna.
Tiden hade ej hunnit kasta minnets skugga derfver. Det ser ut, som om
skalden efter Giljareqvalet sorgflligare skurit sin penna, d han
vnde sig till de frnma. Men mest bermdt var dock qvdet Oundvijklige
ddens de vid vlborna jungfru Strijks graf. Det r det enda, som Blom
finner ha frnuftig mening, och vi kunna vga det pstendet, att det,
med ngon liten modernisering och frkortning, eger ett varaktigt och
stort vrde. Som kronan af Lucidors griftqvden skola vi analysera det
nrmare. Det skall gifva en skdlig bild af hela hans skaldskap inom
denna genre.

Brjan r sant patetisk:

        Hijt, iordemaskar, hijt! Hr kunn' I rttlig lra,
        Hur ffngt all ting r, gods, hgheet, fgring, hra.
        I, som falsk-lysand' skijn, som sminkte lykans prakt,
        Ok hvad som drars hug pl kitla, haa i akt,
        Hijt, sger iag, hijt, hijt! Gran-skden denna bren
        Och thenna sknheets roos, i bsta ungdoms-vhren
        Aff ddens kalla nord ifrn sin dla stamm
        Affrijfvin, nederlagt! Kom, kommen, trden fram
        I, som ehrt ffngt hopp med drlig vllust spijsen
        Ok med olustig lust the glade sorger lijsen,
        Til hgheet, prl ok makt igenom eld ok si
        Med fahra fijken ok ey tnken til at d!

Endast ett bestr, sjelfva ostadigheten, ty hvad trotsar tiden? Als
intet. Hvar ro nu t. ex. Babels mur, Rhodos' rese, Pharos torn?
Lngstlijfvede _Phoenix_ sielff r (om han r) ey frij. Huru vill d
menniskan, tu mullsk, maskemaat, undg frgngelsen? Intet kan frlsa
henne, hvarken all apthekens hlso-maat, mumie-balsamering eller
Molukkernas kryddor. S mste fven hon, flickan, hvars berm nu fljer,
betala sin tribut t benrangelsmannen:--

        Tnk, fver-tnk, betnk! The gon, som s tkka
        Md sit kysk-klara skijn kund' _Venus_-stiernan slkka
        Ok trossa solen silf, r uthan ngot liuus
        Ok liggia uthan skijn i ddens mrka huus.
        The ron, them s kirt Guds helga ord at hra,
        r hrsel-ls' ok vet' ey, hvad nu maskar gira.
        The lppar aff corall, aff roser ok rubin
        r d-blt fverkldd' ok hafva mist sit skijn.
        Then snabba hand, som frr med _Pallas_ kunde kmpa
        Ok i hand-konstig vrk _Arachnens_ klookheet dmpa,
        r stlnad lijk som steen, lijk marmor ok kristall,
        Fr mehr n marmor hvijt, nu meer n marmor kall.
        The ftter, som s vijgt then trnga dygd-stijg trdde
        Ok genom olyks-trn ok tistel cronan ndde,
        Nu the i dden ey mehr ngon krafft frm,
        Mst til sit hvijlorum med andras ftter g.

Sedan flja fyra utmrkta frmaningsstrofer i kort trokeisk vers. Vi
anfra de tv frsta som prof:

                  Menniskia, tnck hvem tu st!
                  _Inte_ ok een blotter gst.
                  r thet t ey under,
                  At tu vilt s ffngt troo,
                  Thet tu vigt hr kan boo,
                  Som dr alla stunder?

                  Haar tu fr tit gne-mhl
                  Hgheet, makt ok svijkfult prhl,
                  Tnk, at _alt_ r _inte_!
                  Frty dden, som tig taer
                  Ok tog tin fahr-fahr-fahrs-fahr.
                  Gillar inte mynte.

Slutligen ansls en lenare tonart p strngaspelet. Vi citera de sista
raderna: --

                               Begrten thenna vrden!
         Rttferdigheetens sool lys henne, vij haa flrden.
         Hoon r frij, trlar vij. Vij ligge, ok hoon str.
         Oss brenner sool ok kild, hoon haer en vig vhr.
         Vij st nnu i strijd, ok hoon haer seger-vunnit.
         Vij slpe syndens ook, ok hoon hae'r hvijlo funnit.
         Hoon leer i himmelsk frgd, vij grta hr vr nd.
         Hoon lifver fvig sll, vij vnta n vr dd.

=Om een ms plikt=, ett samtal emellan Anna och Phillis, afdeladt i
43 stycken, hvart och ett med sin latinska fverskrift som anger
innehllet, r det enda strre arbete vi ega af Lucidor. Men det r
endast en fversttning frn den hollndske skalden Cats och dessutom
ofullbordadt samt senare af Nils Keder fversedt och rttadt. Dertill
kommer att vi mste erknna, att vi sakna ndig insigt i det hollndska
sprket, s att det r oss omjligt att uppgifva, hvad som hr r
Lucidors eget. Dock trsta vi oss ltt med att denna vr okunnighet ej
kan berfva honom det minsta af hans frfattarra, ty ingen skall nu mera
vilja tillrkna Cats' arbete ngot poetiskt vrde. Emellertid hafva vi
genomblddrat hans skrift med ett intresse, som visserligen ej var af
kritisk eller poetisk natur, men som hr m i ngra ord uttalas. Ett
exemplar finnes p kongl. biblioteket. Redan sjelfva dess yttre utstyrsel
med sitt solida och ljusgula pergamentsband mste uppvcka bokvnnens
nje. Titeln lyder Jacobi Catzii I. C. Silenvs Alcibiadis, sive
Protevs. Volumen r tryckt i Amsterdam by Willem Blaev, op't water inde
vergulde Sonnewyser, hvars knnemrke vl stod och speglade sig i ngon
kanal. rtalet finnes ingenstdes utsatt, men en latinsk anteckning p
frmre permens innansida upplyser, att den 12. augusti 1651 en viss
Nicolaus Jon Galatius fick boken till sknks af sin krlsklige broder.
Det kan hraf tyckas, som om den varit mnad fr det lrda publikum. Men
man ndrar snart sin tanke. Ty efter det sedvanliga fretalet p latin
och hollndska med sitt Lector -- -- vale eller Leest dan -- -- en
waert wel, kommer en tillegnan till damerna p Zeeland (Aen de Zeevsche
Ionckvrovwen), och slutligen nda till 11 parentationer till frfattaren
sjelf. Boken bestr af moral- och krleksstycken, dock i hollndsk
mening, d. v. s. faderliga eller lekande rd till folk, som tnka gifta
sig, helst till fruntimmerna. Det lngsta r det, hvarmed vi skola
sysselstta oss, och kallas Monita amoris virginei eller
Maechden-Plicht, srskildt egnadt ten de eerbare, achtbare,
konstrijcke Ionch-vrov Anna Roemers, hvilket r en desto strre
komplimang, som hennes namn och lof sammanfalla med poemets bsta figur,
Anna. Men de hollndska verserna ro dessutom parafraserade p i sanning
vl gjorda latinska pentametrar, och alltsammans r frsedt med lmpliga
noter frn bibelsprk eller latinska och franska auktorer. Att Montaigne
ofta skall citeras r naturligt. Bland de latinska f Seneca, Gregorius
Nazianzenus, Augustinus och Erasmus figurera bredvid mnget pikant ord af
Ovidius och Lucretius. Till och med Euripides antrffas p
originalsprket. Men hvad som allra mest slr an, det r planscherna, som
skdliggra en i texten anvnd liknelse eller berttelse. Hvilken
skilnad mellan den tidens friska och vra stillsa kopparstick! Man ser
genast att hr finnes konst frn kronan till roten af lifvet, frn
handtverket till Rubens och Rembrandt. Det mest betecknande r just
stilen, s vl en konstnrlig som patriotisk. Det r terigen den
hollndska genren, som mter oss i hela sin egendomlighet. n fr man se
den sinlige dandyn med sin promenadvrja och starkt plymagerade hatt samt
frken med sin styfkjortel och stora spetskrage, n bonden grinande t
nappet p metkroken, n en mngd barn, gende p styltor eller lekande
med dockor eller ridande ranka. n se vi benrangelsmannen, som skyndar i
vg p en krokodil, eller en hvalfiskfngst med skepp och btar. Alla
djur betrakta skdaren n i dag med de lifligaste menniskogon. Guden
Amor, som ofta frekommer, ser ut som en vlfdd hollandspilt. n r
genren genomfrd nda derhn, att hela planschen bestr af ngra fingrar,
som med en starkt stiliserad ljus-sax snoppa ett talgljus. Den yttre
omgifningen r lika nationell. Det r Holland man ser bde i gatan med
sina sirliga gatuportar, smrutiga fnster och utvecklade takbyggnader, i
trdgrdspromenaden, der fransysk rtlinighet och hollndsk smtreflighet
sammansmlt med hvarandra, i det sanka, trdfattiga landskapet med sin
krrmark, sitt kyrktorn och sin oundgngliga vderqvarn, och i dynerna
vid kusten, upplysta af en flmtande vrdkas, medan ett btsegel synes i
fjerran, och hafsfglar skynda fver scenen. Framfr allt frekomma
mycken renlighet och blommor. Man blir omsider fvertygad om, att detta
pergamentsband utan rtal skall vara en elegant bok, en slags
fruntimmerskalender eller rdgifvare fr hvad man kallar verlden. Att
hlften r latin och franska, betyder ingenting, ty sdant ingick ju i
det tcka knets uppfostran. Man blir naturligtvis nyfiken att f reda p
innehllet och se hvad en sextonhudratalets fashionable poet har att sga
till damerna samt huru han sger det.

Vi vnda oss d frn originalet till Lucidors fversttning, endast
anmrkande att den senare, lngt ifrn att vara en fri disposition af det
frra, mycket nra ansluter sig dertill, s att all sjelfstndighet
saknas. Den r som originalet skrifven p 8-fotade jamber och p ett
ledigt och mera vrdadt sprk n vanligt, hvilket troligtvis r Keders
frtjenst. Men man trttnar dock snart p de evinnerliga maskulina
rimmen. Och hvad vrre r, arbetet r genomtrkigt, man kan ej sga
annat. Hvilken frstndig prosa i innehllet! Skalden frestlles i
hemlighet lyssna till tvenne flickors samtal fver en ms pligter och
gifterml. Den ena, Phillis, str midt i sin ungdoms vr, r giftassjuk
och af inbillning frn rtta vgen villad. Den andra ter, Anna, r
mognare till ren, mera sansad och betnksam. Nr flickorna komma
underfund med att man lyssnar p dem, gra de slut p debatten, hvarvid
skaldestycket fven upphr, sedan i sjelfva verket sista ordet i mnet
blifvit utsagdt. Det r till hela sin anlggning och i hvar enda detalj
en lrodikt och ej ens en sdan, hvilken eger det mindre mtt af poesi,
som ligger i gnomerna eller i fverraskande vndningar. Det r endast en
torr och skolmessig frmaning p vers, uttnjd i det ondliga. De bda
karaktererna beherrska ej framstllningen, utan ro rent liflsa,
tillkomna fr att bttre uttmma rsonnemanget frn tv synpunkter. De
hra till dessa stela dockor, i hvilkas mun man mlat en papperslapp,
full af frstndigt tal. Fljden r, att de komma att sakna all
individualitet och nyansering, och att hela dialogen str qvar p samma
punkt och af brist p utveckling och dramatiskt lif icke frmr att i
lngden intressera. Liknelser anvndas ymnigt, men de ro ej framsprungna
ur fantasins eld utan att borttappa mnet. De ro mdosamt hopletade frn
hvarjehanda simpla saker, frn kket och bakgrden, frn diverse yrken
och en trivial erfarenhet, ngon gng frn de yttre naturfenomenen. Till
p kpet hafva de blifvit matematiskt och omstndligt utfrda. Men nnu
besynnerligare mste det frefalla oss, att de ofta ro opassande, ja,
rent af oanstndiga. Den populre skalden begagnar dock den samtalston,
som d flickor emellan brukades. Ehuru Lucidors rykte r fr hela stycket
indifferent, skola vi dock till frsvar fr det ofvan sagda lemna ett
kort sammandrag af innehllet och dervid anfra de uttryck, som synas oss
mest lyckade.

Redan i inledningen begr frfattaren ett poetiskt misstag, i det han ej
fverlemnar poemets intryck t framstllningens egen konst eller lsarens
uppfattning, utan genast i brjan frklarar:

               Hvad Phillis sijer r full mst
               Gott, men, hvad Anna sijer, bst.
               (Al spreeckt oock Phyllis met bescheyt,
               Het is u best dat Anna seyt.)

Phillis uttalar helt naivt sin trosbeknnelse:

                 Hvem gifftes eij? Hvem blifver m,
                 Som icki heller ville d?
                 En mdom r een brda tung,
                 Odrglig fr den, som r ung.

Anna rder henne d att vnda sig om saken till far och mor, men Phillis
anmrker alldeles riktigt, att det har sig svrt fr en ung flicka att
yppa sitt frsta krleksbehof och sin blyga lga till hvem det vara m,
ty

                    nr een modig piga fr
                Tri sex uti sin lders hr,
                Frldrar, mrken d frvist,
                At hon haer feel frutan brist
                Och, fast hon tiger, ngon brck.
                At hon r lustig, stlt och kck,
                At hon r modig i sin gng
                Och lskar en liuf lskogs-sng,
                At hon upbeenar nett sit hr
                Och lagar, at alt artigt str,
                Band, kraga, knytning, rmekrus,
                Frn som hon gr utur sit huus,
                r mrken, mrken, moer och faer,
                At hon eld uti hiertat haer.
                En mangill[40] piga tnker kring.
                Fast om hon sijer ingenting.
                Troo fritt, hon haer af sorg sin deel,
                Fast hon haer alt, lell haer et feel.

Anna svarar, att det aldrig skadar att vnta och se sig fre. Man skall
ltsa hrdhet mot mnnen, men lagom, s att de ej g sin vg i
frtviflan. Man skall gifva dem hopp emellant, ty derigenom blifva de s
mycket mer frlskade. Alldeles som vrdkasarna (vhlbten) locka med
sin eld seglarna att ankra bredvid sig, men icke sjelfva g ut frn
hamnen. Mot detta berknande tal invnder den lifliga Phillis, att hon
tror p friarens krlek, fven sedan han ftt ja, att en flicka ej
alltid r ung och efterskt, att man kan brja underhandlingen genom
mellanhand. Och nr Anna frmanar henne att noga lra knna och ransaka
sin friare, innan hon ger honom ngra rttigheter, utbrister hon i en
tanke, som hos oss skulle heta hvad gr en kyss, nr ingen den ser?,
men hr lyder:

                Och gier man kyssar utan breck,
                Eij smeta de ell gie en fleck.
                Et ermkl trkar mngen af,
                Och man behller hvad man gaf. etc.,

der det lngrandiga talet bjert afsticker mot det lifliga i tanken. Anna
visar nu arten af sin erfarenhet. En ms oskuld, sger hon, r mycket
skr och br aktas vl. Med guld och sknker s fr man ju allt. Och om
man springer och leker med mnnen, lt vara i fria naturen, p
Djurgrden, Liljeholmen eller Bralund[41], inbjuder man frestelsen
eller skadar tminstone sitt goda rykte. Phillis har svrt att
underkasta sig ett sdant tvng:--

                  Man m full binda beest och trl,
                  Men kvinnans dla mood eij vl.
                  Ls femton ls om hennes krop,
                  S blser hennes vet dem op.

Efter dessa vackra verser frkunnar hon till sist, att hon allra minst
vill gifta sig med en bokmal, som lter henne sofva i fred om ntterna.
Anna hller ett lngt och frstndigt tal liksom en gammal tant, att man
br kta en medellders man, som r lugn och trogen, och ej taga ngon
svrmande kurtisr. Men han fr ej vara fr gammal heller, ty

                  En purpur-mun och ijs-grt skgg,
                  En fager mlning, rutten vgg,
                  Flintskallot hufvud, gullgult hr,
                  Ijs-kaller sn och liuflig vr,
                  Een unger m och gubbe-gloop,
                  De skicka sig eij vl i hoop.
                  Taen ingen gammal, ty han kan
                  Mehr synas faer eer n eer man,
                  Och fast han lefver, r han d.
                  I blifven kirng ock ren m,
                  Een nkia och lell giffter fru.

I synnerhet fr en flicka ej taga en enkling, ty han har kanske frut
stora barn, som det blir svrt att reda sig med. Slutligen frmanas
systern, att, sedan hon vl r gift, aldrig tnka p ngon annan n sin
kta man, och som dervid de bda flickorna mrkte den lyssnande skaldens
nrvaro och sprungo sin vg, r utan tvifvel Annas sista frmaning fven
dennes sluttanke.

Vi kunna dock ej lemna fregende korta redogrelse utan att ppeka en
betecknande omstndighet. Det frekommer vid slutet en afdelning, den
fyrtiondetredje i ordningen, som ej r utfrd i den svenska
fversttningen. Phillis r villig att medgifva, att Anna har rtt. Men,
frgar hon omsider, hvad skall jag gra, om min far skickar mig en gubbe
p halsen, ty s mycket vrde har dock ej hans frmgenhet fr mig, att
jag skulle vilja tillhra en ldring. Anna svarar hrp med en
omskrifning. Qvinnans vapen r ej kraften utan bnerna. Med lydnad vinner
hon hrda sinnen hellre n med motstnd.--Var Lucidor missnjd hrmed, s
att han lt det utfalla ur sin bearbetning? Och vgade Keder ej ndra
hans text eller knde han ej till originalet hrutinnan? Men hvad Cats
sjelf tnkte vid ett slikt kinkigt fall, det se vi af fverskriften: Vis
omnis abesto. Guldet skulle segra, hjertat uppoffras.

Detta samtal prfvar nu tlamodet alltigenom elfvahundra jamber. Nog
finner man der diverse tal om krlek, men krleken finner man
ingenstdes. Och frfattaren har ej heller den tillfredsstllelsen, att
vid slutet lemna lsaren fvertygad om den grundsanning, som han i
inledningen proklamerade. Ty tminstone fr oss framstr Anna trots
skaldens hela didaktik i en mycket smre dager n Phillis, just derfre
att den senare tvrt emot hans medvetenhet rkat f en liten gnista af
poesi. Ett i sanning olyckligt resultat fr en didaktisk poet! Men om
ocks fader Cats' bok p sin tid gllde som ett mnster i Holland, som
en versifierad lngkatekes (hvilket ord verkligen r trffande), intager
den inom den europeiska litteraturen en mycket lg plats. Att Nils Keder
skulle kasta sig fver hans Weck-wyser ten Houwelick, som ocks r ett
namn p mns pligt, frundrar oss icke, ty han har efterlemnat tv
ondligt prosaiska och frstndiga men lngdragna brllopspoem. Men att
en sdan natur som Lucidors skulle vlja Cats till fredme och
fverstta honom, kastar ett egendomligt ljus fver hela tidens
uppfattning af poesin, ssom varande till fr allt annat n fr sig
sjelf. Vi skynda oss att lemna denna qvafva poetiska atmosfr och lta
Lucidor fra oss fver till en lngt friskare i

=De verldsliga visorna.= Hvad vi frut genomgtt, var skrifvet p
bestllning eller till fr skalden sjelf mer eller mindre likgiltiga
frhllanden. Han har ocks der ltit pennan skena i vg, och vi mste ur
massan af rimgods uppleta det poesins guld, som hrde till hans
begfning. Hdanefter, lt vara ngon gng manad af tillflliga knslor,
r han fullt sin egen och antager en djupare och allmnnare ton. Han
vrdar mera sin stil och stafning. Han, s att sga, slr sig ned inom
skaldernas gemensamma krets. Vi hafva frst hr hans poesi i ordets
egentliga betydelse. Antalet af hans knda visor r 31, hvaraf 8 p
tyska. Men olyckligtvis ro 9 svenska och 3 tyska frlorade och blott
till begynnelseorden bekanta. En, Nys, nr Frigga satt i bade, r
slipprig. terst sledes endast 5 tyska och 13 svenska, hvarom vi kunna
bilda oss ett omdme. De ro med undantag af tv dryckessnger och en
trstevisa alla samtliga (svl som de oknda) krleksvisor till
fingerade namn. Bellinde, Climene och Lisille hafva hvardera ftt tv
tyska. Castalinne, Belikinne, Margaris, Iris, Fillis och Lisette hvardera
en svensk. De friga styckena hafva ingen benmning. De tyska visorna,
ssom tillhrande en utlndsk sngm, g vi frbi (huru skn r ej t. ex.
Lass't uns die Blht der Zeit!). Vi anmrka blott, att de alla i
motsats till de svenska funnit nd infr den strnge Sondns gon och af
honom anfras som bevis p, hvad skalden kunde hafva blifvit. Har ej
hrutinnan granskaren mera ltit sig nja med det frmmande sprkets
alster och deremot allt fr mycket sttt sig p det inhemskas
gammalmodighet? Sanningen r dock, att Lucidor liksom alla poeter p hans
tid till formen redde sig bttre med det uppodlade tyska tungomlet. Vi
hafva frut omnmnt, att han skref en och samma krleksdikt p bda
sprken och sid. 15 citerat en strof deraf p tyska. Vi skola nu till
lsarens prfning anfra samma strof p svenska. Skilnaden r tydlig:--

              Om jag haer feelat med min mund,
              S skall han ock s af alt hiertans grund
              Dit purpur-lppars paar
              (Som jag mig har
              Til mit sielfz-straff-altar
              Utvalt med kirleck stoor)
              Bekyssa, min hiert-sihl- och ngla-moor.
              Pfui! Sin koos alt frtreet.
              En kyss, som ingen veet--
              Frlijkning skedt.

Af de andra sngerna knna vi redan tre: Skulle iag srja, d vore iag
tokot och den vid utresan, som begynner S mste iagh digh, kirste
vnn, frlta. Den tredje str frst i samlingen och r troligen ldst.
Den bestr af en samling stoiska sentenser p ett virtuosmessigt sprk
och utgjorde vl ngon poetisk fning i Upsala. Brjan lyder: Hvarfre
skal iag mig med sorger qvlia? Columbus har skrifvit en liknande. Hvad
r det t, att jag mitt sinne qvljer (se hans Od Suetic, X., med
fverskrift Naturlig ddsbetraktelse intagen hos Atterbom), i
skaldevrde Lucidors betydligt fverlgsen. Sedan nu alla dessa snger
blifvit afrknade, terst fr vr granskning endast tv dryckesvisor och
sju krleksvisor, dock dessfrinnan mste vi gra en vsendtlig
anmrkning.

Man har visserligen medgifvit, att Lucidor begagnat en omvexlande och
liflig, ja, ibland konstmessig meter, men man har fven psttt att han
gr miste om denna formella frtjenst, just derfre att han fverdrifvit
den och gjort den osmaklig. Det r ej nog med rimmen i slutet af hvarje
rad, utan de frekomma midt uti raderna och upplsa derigenom tankens
rytmiska behag till en, som Atterbom icke ofvet kallar, p samma flck
fortgende slngpolska. I bsta fall mrker man dem ej, tills de hr och
der strande uppfattas af rat. Vi bestrida ej det fullkomligt
berttigade i anmrkningen, men man borde  andra sidan besinna, att i
sprkets d varande tillstnd en sdan virtuositet mste frefalla hgst
beundransvrd. Den trga svenskan behfde framfr allt upparbetas fr
musernas fria lekar, och hvarje tungoml och litteratur har i sin brjan
egt sdana rena formvirtuoser, som gjort sin stora nytta, men fven
lockat verkliga skalder till rimfrkonstling. Dock drabbas icke Lucidor
s tungt af frebrelsen, ty man har ej uppmrksammat, att, hvad som i
hans poem tager sig illa ut fr rat vid upplsningen, kan taga sig helt
annorlunda ut vid musiken. Olyckligtvis knna vi ej nu till hans
melodier, men sjelf har han uppgifvit sig hafva komponerat visor, och fr
frigt har vl han som s mngen annan satt nya ord till redan brukliga
melodier. Det r en ny sida af hans begfning. Hans sngers hela struktur
hnvisar tydligt p, att de ro mnade att sjungas, nda derhn att p
vissa stllen (Ich liebe dich etc.) da capot finnes utsatt i texten.
Poemen skola sledes egentligen sjungas eller--om vi f begagna
uttrycket--halfsjungas. De nu fr oss fverfldiga rimmen kunna d
beteckna tonfallen eller ackompanjemanget. fver hufvud taget har poesi
och musik, innan de uppdrefvos till konster, rckt hvarandra handen till
menniskornas nje. Men derigenom blir det ocks svrt fr oss att rtt
uppfatta skaldestycken, som frlorat en del af sin naturliga luft. Till
och med Bellmans rykte har i ngon mn lidit deraf, och det vore
orttvist att ej beakta saken hos Lucidor, som har ran likna honom
hruti som i tskilligt annat.

D vi jemfrt honom med Bellman, har det icke skett helt godtyckligt fr
att nrma honom till en skald, hvars namn r s stort, att det r en
heder att st till och med i dess skugga. Det r nemligen ett faktum i
den svenska litteraturen, att Lucidor r Bellmans fregngare.
Hammarskld sjelf har medgifvit, att man i alla hans bacchanaliska
qvden mrker en aflgsen gryning till det egna genialiska skaplynne, som
sedermera med fullndningens glans framstrlade i de bellmanska
dryckesvisorna. I visan Kom, kire brder, kom hafva vi ju--Lucidors
originalitet ostrd--en hel bacchiscen i deras anda framfr oss. Skalden
uppmanar sina kra brder till ett gladt lag och att sl bort alla
sorger. Han ropar t drngen, att, om han vill undvika bas, sklja ett
glas t honom i baljan. Men i sllskapet kontrasterar mot de friga en
jungru gran gosse, som ej r s van att dricka och sitter tyst. Drick
hin lilla flikkans skhl, som boor i nstan ghl tillropar honom poeten,
och sedan han enligt bruket i stende stllning druckit sklen och tryckt
en kyss p glaset, utbrister ett ursinnigt jubel. Vrden framstter tv a
tre pipor tobak per man, och fr att let bttre skall smaka lutar man
sig t vggen och bolmar, s att rken str som ett tcken upp i taket
(de d varande kllarrummen voro sm). Sedan dobblas med trning och kort
(trij p ra). Poeten vinner. Rundadinellula! Allt let r nu
utdrucket till sista droppan, men se, se, vinet spritter i stllet upp
och ner i bgaren. Den stackars ynglingen, som tycker att det kunde vara
nog, fr en ytterligare uppmaning att resa sig, sga topp och klinga
laget rundt med glasen och stopen. Men han tmmer ej i botten som en
rlig svensk man. Skrif d upp din frtring p rknebrdet och g i
sng, min herre, ty vr sed r, att den, som ej kan dricka, fr bjuda god
natt.--Vi se ju det glada kroglifvet p 1600-talet i hela sin
natursanning, med dess olika njen, l och vin, tobaksrkning, kort och
trning samt en flickas skl. Man spelade fver allt den tiden, frn
gallerierna i Versailles och Whitehall till den hollndska bykrogen. En
fullndad dandy mste vara stark spelare. Dock fven hr hafva vi nnu
ingen Bellman. Den glada scenen r hvarken som hos honom satt i
frbindelse med den skna naturen utanfr, hvad som frlnar hans
baccanalier s mycket idylliskt behag. Ej heller har den genom sina
karakterer svllt ut till ett allmn-menskligt drama. Det r blott, s
att sga, ett stundens lif p krogen, men som sdant hgst lefvande
skildradt. Det originellaste bestr i den hftiga patos, som strmmar
fver det hela. Man hr nnu festens buller, kamraternas sorl och glasens
klang genom de tv sekler, som skilja oss derifrn. Rytmen passar mera
fr utrop n toner. Den skall sjungas af en hel kr af dryckesbrder, och
ingenstdes har Lucidor s konstfullt slsat med rimmen som hr. Hur
leker han ej med svenskan t. ex. i fljande:--

      Hvem gier en strre kup?
      Dreng, fort, fort sklj' et glaass!
      Pojke, snart, ell' du fr baass!
      Bdlen m vara maass.
      Kom nu, nu vill vij taas,
      Intill alt r drukkit up.
      Then, som fr glaass, stoop, kannor, bolkar[42] skolkar,
      Han m fritt g, ok tr
      Han som med then blijr vn.
      Lt sij, at I som iagh i lagh r mn!

Den andra dryckesvisan r s bra skrifven, att den ganska vl lter lsa
sig utan melodi. Det r en hg centrallyrik, som ocks en dylik sng
mste vara fr att ej den flygande poesin m rka i delo med moralen.
Att visan r hgst genialisk lr ej kunna bestridas. Eget nog finnes af
honom ej mera n dessa tv bacchisnger, ehuru han var s mycket ute med
kamrater och vnner. Men Lucidor tillhrde ej det glada Sverige i samma
mening som eftert en Hallman och Kexl, och hvilket Bellmans fver sorg
och frjder upphjda sngm skulle evigt frherrliga. Dertill var han i
djupet af sitt sinne fr patetisk och allvarsam, och hruti ligger ett
annat skl, hvarfre han ej kunde hinna Bellman. Men fr att fylla den
felande lnken har man tskilligt af Runii diktning att fsta sig vid. Vi
tro oss gra lsaren ett nje med att citera Lucidors andra dryckessng:
--

               I mnn af hga sinnen,
               Som skmmes at drikka, minnen
                   At drikken gier strsta lust!
               Frachten then hiernlsa hopen,
                   Som lefver i srg och pust,
               Ock sk som iagh frgd uti stopen!

               Fast om I pengar gmmen,
               Vij kasta them eij i strmmen,
                   Vij hlla them i vr krop.
               Alt mynt girs ju at frtra?
                   Dy hempten et fullt stoop op,
               S lngi mig beenen kunn bra!

               Lt then som siuk, sigh qvllia.
               Vij vele then dricken vllia,
                   Som hafver then bsta smaak:
               Iagh lskar mst dubblade drickar,
                   Hvar gldie str op i taak,
               Till thess iagh b hickar ock nickar.

               Tross them, som thet frtryta,
               Fritt lt them migh thet frvijta,
                   At iagh r med dricken dull[43].
               Iagh lter ju gilliare gillia.
                   Nr iagh hafver fylt mig full,
               Kan iagh migh frn sorgen bst skillia.

               Dy drick hvar stund ock timma!
               Lngt bttr' r i vijn att simma
                   n lijda heet krleeks brand.
               Slck uth een slijk skrs-eld med kannan
                   Ock md ett glaass i hvar hand,
               Till thess man blier heeter om pannan!

               Blier iagh af dricka dder,
               S beer iagh alla drickz-brder,
                   At the min afddde krop
               Nr under ett vijnfaat uthstrkka,
                   Om torsten migh vkker op,
               At iagh strax thensamma m slkka.

Lucidors krlekssnger skola nu andas emot oss, men de ro alldeles
stumma om de enskilda frhllanden, som bragt dem till lifvet. Af deras
ordning i upplagorna r det omjligt att bestmma ngot derom, och
hlften af dem han skref ro ju frlorade. Vi hafva dock frr antydt, att
de ej ro ngra blotta fantasiskapelser, och dervid citerat ett och annat
drag. Ett tillfllighetspoem i ordets inskrnktaste mening och tillkommet
fr stunden r t. ex. sngen

                  Hvad begr du, hierta lilla?
                  Visor? Visor gir hvar man. Etc.

Man har velat finna den opassande. Visserligen r den litet sjelfsvldig,
men medgifvas mste, att den i all sin enkelhet r ett mnster i sitt
slag. En annan gng firar skalden p ett hgst snillrikt stt under
festens gamman en allmnt beundrad sknhet, i hvars berm, utom andra
artigheter, antikens gudaverld sttligt figurerar. Hon frliknas vid
Diana, nr gudinnan hvilar sina af jagten trtta lemmar i skogen, och hon
frdunklar Frigga, s att man mste ropa: Slekken _Paphos_' eldar uth,
ok du, _Cypern_, var bedrfvad! Den visa, som brjar S r dit hierta
frn mig vndt, r allt igenom sngbar och utmrker sig fr sitt
musikaliska vlljud. En helt annan ton ansls i den till Fillis, Lt
hvem, som vill g, der han ppet frklarar sig som nu mera endast knets
goda vn utan att besvra sig med frieri och ktenskap. Den r skrifven
p 5- och 6-fotade jamber med en den tiden ovanlig ledighet och dertill
mrklig fr sin konstfulla rytm. Men bst ro de snger frn hans
ungdomsdagar, hvarest han lemnar mytologi och galanteri  sido och endast
sjunger om sin saknad. Mit hierta vil uti mit brst mig brista heter
en, der han klagar:

             En hiort, som uti mrka skogar vistar,
             Han lper ofrhindrat med sin hind.
             S leeker fisk i sin, fogl up qvistar;
             Men iag kan see ock mste vara blind. Etc.

Och samma knslostmning genomgr dem alla. Den besjungna kallas ofta
hans andra iagh, hvars trl han r. Han vet att hennes sknhet frtr
honom s smningom till dds, men han skall vara evigt trogen intill
grafven. Nu ro de tvungna att lefva tskills, men man mste dock till
slut finna sig i hvad som r himlens vilja. Poemet till Margaris r lika
framstende fr sin passion som sin poesi. Dock har fven hr besannat
sig, att poeter knna djupt, men tyvrr ej alltid ihrdigt, och att man
tl mycket frrn man frgs. Lucidor r med alla sina mma qvden ingen
Petrarca-natur. Huruvida nu dessa stycken under olika namn tillhra en
och samma eller flera gudinnor r emellertid af ringa vigt. Hufvudsaken
r--och det betecknar just skalden--att det allmn-menskliga trffar oss
i de enskilda frhllandena och bibehller sig friskt bortom seklerna.

Och dessa snger, huru skna ro de icke i all sin enkelhet! De ro inga
produkter af konstnrliga strfvanden och studier, inga rosenhaneska
sonetter, ej heller s delt finpolerade som Myrtillus af Bergen
frstod att gra det. De ro bara visor till att sjungas, men Lucidor
intager dock genom dem en lika hg och sker plats inom vr frsta
litteratur som ngonsin Columbus eller Elisandras skald. Med undantag
af en och annan ordlek och besynnerlighet, som tiden ej kunde undvara,
ro de frfattade p korrekt och flytande meter. Det karakteristiska hos
dem r ej innehllets omvexling, liknelsernas glans och fantasins
rikedom, utan endast sprkets lena vlljud, den melankoliskt veka
stmningen och knslans innerlighet. Vra damer skulle kanske finna dem
mycket enfaldiga, men skerligen skulle de nska sina tillbedjare ngot
af deras knslighet. Hr uppvaktas ej den kraste med ngon grannt
utstyrd bukett frn orangeriet af frmmande rosor, utan med ngra blommor
frn den svenska ngen, hvilken vra frfder knde och lskade. Och man
kan ej undg att tycka sig se den nnu ungdomlige Lucidor njuta ngon af
dessa herdestunder, hvilkas saknad han eftert begrter. Det r simpla
blomster han rckt sin lskade. Och flickan och hennes mor ppna sin
smrutiga och blyinfattade fnsterluft fr att lta sin qvafva kammare
dricka aftonens vind, medan de ppna sitt hjerta fr sngarens verser och
sakta melodi. Det r det enkla som utgr deras behag. Och det r en
betecknande omstndighet, att just han, hvars lif var s stormigt,
hvilken omkom, genomborrad af svrd, och som gifvit oss vra hemskaste
psalmer, i dessa poem fven sknker oss, vi veta icke hvilken lderdomlig
och ljuf flgt frn den gamla goda tiden. S mste iagh digh, kirste
vnn, frlta, hvars slutverser vi frut citerat, r enligt vr mening
den innerligaste af dem alla. Men fljande str ej lngt efter:

                  Iris, aldrabste vnn,
                  Ach, nr sijr iag dig ign
                      Ock fhr md dig tala?
                  Nr uprinner dok then dagh,
                  At min sil ok andra iagh,
                      Du, migh skalt hugsvala?

                  Aldrig gifver ngon ting
                  Strre qval och hierte sting
                      n en vnn, som sther.
                  Ddligt r ju sre vist,
                  Nr man halfva hierta mist
                      Ock md vn'n frlter.

                  Mins, nr iag sidst frn dig drog,
                  At iagh grt-gd afsked tog
                      Ock slijk srg n lijder.
                  Srgse ti min strste lust,
                  Lijkvhl glader i min pust,
                      At iagh fr digh qvider.

                  Nr sigh solen till sit lopp
                  Reser utur hafvet op,
                      Reser och min immer,
                  Som mehr stadig n hon str,
                  Dy min srg eij nedergr,
                      Nr sig solen gmer.

                  Nr seen natten fverhlgt
                  Mlne kappan, mnen, flgdt
                      Utaf stiernor, skijner,
                  Qvellier _Morpheus_' drmmar migh,
                  At iagh, ffngh-glad, sijr digh,
                      Som md sorgen tijner[44].

                  I alt, hvad iag sijr och hr,
                  Uti alt, hvad som iag gir,
                      r olust i lije,
                  At iag vmjes hvar iag r
                  Ok du intet md st nr
                      Som mit eenda nije.

                  Mngen sknheet finnes hr,
                  Som md skil dyrckvrdig r,
                      Lell mig ingen krncker[45],
                  Dy iag, lijk sool-bloman sigh
                  Effter soolen vnder, migh
                      Til digh, min sol, lnker.

                  Segelsteen[46] och iernet haer
                  Vexel-kirlek, som them draer.
                      At the samnas girna.
                  S draer du ock hierta mit,
                  At det rttas effter dit,
                      Min _magnet_ ok stierna.

                  Hvij frdenskuld klagar iag
                  fver himmelens behag,
                      Thet man billigst lijder?
                  Ty, hvad ingen ndra kan,
                  Mst een lijda, lijk een man,
                      Som, hvad vrst, bst tyder.

                  Trooheet, then iag en gng svor,
                  Skall, m'n lijf i brste boor,
                      Ey frn mig frsvinna.
                  Dy slut mig uti din sihl
                  Som mit hierta dig lijk trhl
                      Dyrckar, min Gudinna!

=Psalmerna.= Vi ro hr som genom ett trollslag frflyttade till en helt
annan atmosfer. De mma krlekssngerna hafva tystnat fr suckar och
ngest. De andliga styckena ro sju, hvaraf vi redan anfrt en del af det
p tyska. Frst i samlingen mter oss en versifierad ndelra, som
erinrar om moraliteterna. Menniskan frestlles redan hafva tit af
kunskapens trd. Tvenne allegoriska figurer, Rttvisan och Sanningen,
framtrda infr Gud och frorda evigt straff. Tvenne andra, Nd och Frid,
tala fr den fallna. Slutet blir att de senare vnda sig till Guds
enfdde Son, som tar skulden p sig och frlsar menniskan. Sedan anmrka
vi ett stycke, Ach, huru ligger staen s platt aldels de, hvilket r
en grann parafras af det frhrjade Jerusalem, som, landsflyktigt och
bespottadt af hedningarna, vnder sina gon tillbaka mot sin frgngna
storhet. Redan hr rder den dystra frgton, som betecknar skaldens
andliga diktning. Vi mena de trenne poem, som ro upptagna i vr nu
varande psalmbok. Nr 463 r en fri, nstan sjelfstndig parafras p
alexandriner i fyraradiga strofer af den tyska sngen: O Ewigkeit, Du
Donner Wohrt, O Schwerd, das durch die Seele bohrt, O Anfang sonder
Ende! Denna, som innehller 16 strofer i helt annat versslag, d vr r
en stark frkortning och har 12 strofer, r skrifven af Johann Rist eller
Risten och utkom 1658 i Lneburg bland hans Himlische Lieder. Sedan
blef den nyo infrd i en mngd tyska psalmbcker och fversattes till
och med i Amerika, Eternity, tremendous Word!, samt i Frankrike,
Eternit, ta dure pouvante! Hgmarck uppgifver, att den r bearbetad
af Lucidor och eftert ngot stdad af Lagerlf. Beckman lutar t den
sigten, att endast Lagerlf r frfattare. Vi kunna ej finna de skl
giltiga, som vilja berfva Lucidor ran af denna skna psalm. Det r
sant, att den hvarken r med bland de tre sngerna, som under namn af
Lucida intervalla utgfvos 1685, eller frekommer i Helicons
blomster. Men den har kunnat senare antrffas. Beckmans pstende, att
dess sansade stil r ett starkt bevis mot Lucidors frfattarskap, synes
oss gendrifvas just deraf, att Lagerlf ftt genomse den. Fr frigt r
den till hela sin anda fullt fverensstmmande med den frres andliga
dikter. Den r slutligen skrifven p alexandriner liksom en af hans
friga psalmer. Dess melodi skall hafva varit nyttjad inom den reformerta
kyrkan till konung Davids ttonde psalm och r 1552 anvnd fr Marots
bearbetning deraf. I Svedbergs psalmbok intager den nr 477, i den s
kallade gamla af r 1695 nr 407.--Den nsta i ordningen eller nr 465, som
likaledes r p alexandriner, utgr jemte den fljande psalmen och It
samtaal det lilla hfte, som utkom 1685. Dess nummer i den svedbergska
psalmboken r 479 och i den gamla 409.--Den tredje eller nr 467 bestr i
originalet af 20 strofer, blef af Spegel sammandragen till 13 och intar
hos Svedberg numret 475 och i den gamla psalmboken 406. I vr har den
omsider blifvit hardt nr oigenknlig. Nio strofer ro ngorlunda
bibehllna, men de friga 11 frkortade till eller--rttare
sagdt--ersatta med fyra nya. Wieselgren anmrker dock med skl att flera
kraftfulla strofer ftt bortfalla.

Det r bekant att frn pietistiskt hll en skarp och ofrsonlig kritik
angripit den wallinska psalmboken, i synnerhet betrffande de ldre
sngernas modernisering. Man har velat terfra dem jemte hela den
teologiska andan till det gamla. Visserligen hafva de ibland vunnit p
den senare granskningen, i det att flera ondiga omsgningar och
plattheter ftt frsvinna, men vi tro att klagomlen ej sakna all grund,
och att af hela den massa ndringar, den forna psalmdiktningen ftt
underg, lngt ifrn alla voro behfliga. Mnga konkreta uttryck, hvaruti
ett kraftigt lif uppenbarade sig, hafva blifvit ersatta af intetsgande
abstrakta begrepp. Man har fr mycket aktat sig att stta en ljum
rationalism fr hufvudet, och ord sdana som Satan och helvetet ro
nstan bannlysta. Vi taga ngra exempel ur Lucidors dikter fr att
skdliggra vr sigt. Icke har framstllningens styrka vunnit p en
sdan frndring som:

            Fr gudlshet, med uppst hr bedrifven,
            I Herrans lag str sjlens ddsdom skrifven.

Originalet har:

          Fr synden, the hr en kort tid ha drifvit,
          Ett stndigt ve och qvahl them blir thr gifvit.

Eller:

              O syndatrl, som i din dvala drjer,
              Der syndens lust din skra sjl frnjer.

Originalet har dock:

             O syndig man, som sker r och trygger,
             I syndsens smpn och ddsens dvala ligger.

P samma stt r Lucidors vldiga patos, som verkar genom de hopade
frgorna med sin tvra motsttning, i vr psalmbok alldeles omgestaltadt
och olika. Man har ftt en mera regelbunden och genomskinlig tankefljd,
men det kan blifva frga om, huruvida ej just det abrupta gr en lngt
kraftigare verkan. S hr lser man hos Lucidor sedermera fverarbetade
verser:

          Hvad r tit lijf? It damb, som snart frsvinner.
          Hvad r tin lust? En strm, som fast bortrinner.
          Hvad djligheet? En frgad maske-stek.
          Hvad godz och guld? En glittrand mull och treck.

          Hvad adlig tt? It ord, som bara nmpnas.
          Hvad styrkia? Svagheet, som i grafven lmnas.
          Hvad hgvis konst? It tacklst hufvudbrot[47].
          Hvad nijt och flijt? Besvr fr spee och spott.

          Hvad saligheet? En frgd frutan nda.
          Hvad himmelen? En hambn, dijt oss br lnda.
          Hvad Gud? Alt got, al gldie, trst och nd.
          Hvad samvets-ro? It dagligt gistebod.

          Hvad evighet? En tid frutan tider.
          Hvad helvetet? En eld, hvar silen lider.
          Hvad verldens gunst? En byggning satt p sand.
          Hvad Satan? Ach, vr grymme afvundzman.

Pietisterna terfinna ej de varma trosuttrycken fr 200 r sedan och
anklaga de nya frbttrarne. Och poesin skall gifva dem rtt, hruti men
af ett ngot olika skl. Det kan ej frnekas, att fven det religisa
medvetandet som allt annat gr framt och att den gamla tidens
gudsuppfattning var sinlig och r. Men sdan den nu var, hade den ftt
sitt fullgiltiga uttryck i sina psalmer, och ingen som helst abstrakt
grannlt kan erstta deras egendomliga skaplynne. Det r endast genom att
bibehlla det konkreta och personliga i dem, som man lr knna tidens
karakter, och de erhlla ett sant poetiskt och allmn-menskligt intresse.
Vi ndsakas derfre pst, att Lucidors andliga diktning ej kan studeras
i de snger, som uti den svenska psalmboken bra hans namn. Men  andra
sidan fordrar rttvisan att erknna, att Wallin och hans medhjelpare
hufvudsakligen mste lta sig bestmmas af, hvad den allmnna
frsamlingen begrep, och hvaraf den uppbyggdes, d vi ter uteslutande
afsett de gamla frfattarnes poetiska individualitet.

Wieselgren har rknat Lucidor till den svenska kyrkans strsta
psalmsngare. Det visar sig likvl af det jemfrelsevis lilla, han i den
vgen skrifvit, och af en viss begrnsning hos honom af det omtliga
mnet, att han ej kan gra ansprk p en sdan plats. Om han ej br
stllas i jemnbredd med vra strsta andliga diktare, Spegel och Wallin,
frsvarar han dock vl sin stllning som en pater minorum gentium. Mot
Wieselgrens vitsord strider redan det, att det kan blifva frga, om han
skrifvit psalmer af ett verkligt religist intresse, eller om det icke
snarare skett af ett blott poetiskt. Han var ingen andlig frfattare ex
professo som en Arrhenius eller Spegel. Men vi behfva blott kasta en
blick p det d varande svenska samhllet fr att inse, huru ltt hans
skaldeskap kunnat sl in p en sdan vg. Kyrkan var i sjelfva verket den
tiden allrdande och uppslukade i sitt skte hela det litterra lifvet.
Dogmerna funno d nnu fullt opartiska frsvarare. Mlsmnnen fr de
olika vetenskaperna hade ej nnu lsslitit sig frn det ortodoxa
beroendet. Presterna voro lika mycket skta af folket som hedrade vid
hofvet. Lt vara, att vi nu uppfatta religionen ur en vidstrcktare och
frnuftigare synpunkt, men bristerna i det d varande sinliga
gudsmedvetandet ersattes mer n tillrckligt af den religisa kraft och
fvertygelse, som genomgick kyrkan. Huru ifrigt sktte ej presterna sitt
kall och gingo frmanande eller bestraffande omkring i sin hjord! Huru
andktigt och fulltonigt brusade ej psalmsngen genom kyrkorna! Det
uppstod en stor andlig poesi, full af lif och tro, fr oss numera omjlig
att efterhrma, ty vi ega ej dess frutsttningar. Den rknade snart en
skara af ifriga, till en del utmrkta idkare. Dessutom infrde man
andliga snger ifrn Tyskland och fversatte dem sjelfstndigt, ty det
rdde naturligtvis d en mycket liflig svl andlig som politisk
frbindelse med trosbrderna p andra sidan hafvet. fven andra n
prestmn lemnade sin tribut t denna poesi. Lagerlf fvergaf sitt latin
fr att rikta vr psalmbok med trenne snger. Frnma damer frskte sig
p gladeligt rimmande. Rikskansleren de la Gardie fann trst fr den
verldsliga storhetens vexlingar genom att frfatta psalmer. Kongl. rdet
Lindskld roade sig p lediga stunder ej blott med qvicka
divertissementer fr hofvet utan fven med att skrifva psalmer. Ej under
sledes, att Lucidor, en poet ex professo, skulle frska sig i andlig
diktning, och han valde d den genre, som var egendomligast fr hans
patos och kanske hans lif. Men ett dylikt patos var p samma gng i full
enlighet med tidsanden. Ty trolldomsvsendet stod d i hgsta flor,
hexeriblen frn Dalarna kastade sitt hemska tersken fver landet, och
man trodde p fullt allvar, att Satan var ls och vandrade omkring i vra
svenska bygder. Den 20. februari 1670 lg hela riket frsnkt i bn i
kyrkorna, d en srskild solemn bnedag p regeringens befallning hlls
fr den frskrckliga och oerhrda trolldoms skull, som mest fver hela
Sverige bland den gemena hopen gick i svang. Somliga trodde verldens
frstring och domdagen vara nr. Andra frdystrade sina dagar och ntter
med funderingar fver hemligheten af Guds ndesanning, synden mot den
heliga ande och den eviga frdmelsen. Biographiskt lexicon lemnar oss
ngra bilder af dessa olyckliga prestmn, som, om de ocks aldrig egde
ngot af Bunyans snille, dock genomgtt alla hans sjlsqval. Af sdana
frger blefvo nu Lucidors religisa dikter sammansatta. Han har slunda
alldeles icke behft hemta anledning ur sitt eget lif. Han utgr helt
enkelt det poetiska uttrycket fr en tidsstmning. Men det lnder till
hans heder, att han aldrig sagt ett ord fr ngon vidskepelse, oaktadt
hans patos kunnat ypperligt begagna sig deraf. Det visar, att tminstone
han ej trodde p trollen och skorstensfrderna. Men att ppet uttala sitt
tvifvel, skulle hafva varit farligt. Dock om vi efter bokstafven f
uttyda slutorden i hans dystraste sng:

                   Merk tu thet, som thetta hrer,
                   Fr thet r mit Testament!
                   Och om thet tit hiertat rrer,
                   Hvad mig nu r skeet och hendt,
                   S fly synden!,

och ej blott anse det som en stmning under psalmens frfattande, har han
sjelf i sin innersta varelse erfarit sin tids anfktelser. Mjligen har
han p denna mrka och jemmerfulla vg skt frsoningen. Ty vi sakna ej
alldeles exempel p, att mn, hvilka eljest ej begagnat ndemedlen fr
att besitta sin Gud, dock frmtt nalkas hans tron vid handen af poesins
genius.

Arten af Lucidors religisa diktning ligger innesluten i fljande hans
verser:

          Ryys, hisna, skilf, bf, darra, krop och leder!
          Rees up, mit hr! Min tankar, stigen neder
          Til afgrundz diup och seen, hvad kval ther r,
          Som frter allt, men ingen ting frtr!--

                Kroppen ryys, och hiertat skilfver,
                Nr iag tnker therup,
                Ropandes til bergen: Hvlfver
                fver mig och lt mig f
                Hastig enda, ty jag veet
                Ingen nd och skerheet.
                Ah, hvar skal iag, usle, blifva,
                Nr Gud vil mig fvergifva?

Det r en centrallyrik inom det rysligt patetiska. Man ser att
frfattaren har djupt dykt ner i frdmelsens jemmer. Han r den svenska
kyrkans qval- och straffsngare par preference. Hvilken skilnad r det ej
mellan honom och en Svedbergs pligttrogna eller en Spegels andaktsfulla
eller en Arrhenii enfaldiga, barnaglada kristendom! Man ser att dessa
senare haft stndigt umgnge med Gud. Lucidors poesi har vndt honom
ryggen med frtviflan i hjertat. De andra hafva trots alla prfningar
sina gon stadigt riktade mot den milda, frsonande aftonglansen kring
Golgatas kors. Han ter har stigit ned i ngstens och frdmelsens
mrkaste afgrunder. Frsoningen frekommer hr mindre, den r skjuten i
bakgrunden. Det ser ut som skalden i sin koncentrerade ungdoms- och
olyckas kraft rent af frsmtt att skildra och prisa den. Troligen hade
det skett annorlunda om han, en resignerad gubbe, sttt vid lifvets
afton. Nu r det idel natt, och en tung natt fver Lucidors andliga sng.
Om vi vandra der, knna vi att evighetens ondlighet omgifver oss, och
att helvetet ej r lngt borta. Den onda menniskan strfvar der omkring
med alla ngerns och frtviflans qval mlade p sitt ansigte. Hon vill
undfly dem, men ondskan bor i hennes hjerta och fljer henne, hvart hon
gr. Samvetet gnager henne som en orm, sargar henne med pilstygn, och d
hon sker trst genom att frammumla Skriftens sprk och lften, klmtar
det hgt till, s att hon terfaller i sin misstrstan. Hon till och med
drmmer att hon r frdmd. Af frtviflan lngtar hon till grafven, men
drifves ter derifrn, d hon knner lukten af svafvelstrmmen. Hennes
lif r s elndigt, att hon anropar bergen att falla fver och skyla
henne. Slutligen uppnr fasan sin hgsta spets. Alla goda englar hafva
gtt bort, och onda andar smyga sig, tassande, omkring hennes fjt. Vid
hvart fotsteg hon tar tycker hon att jorden, som ej vill bra henne,
ppnar sig. Satan raskar efter henne, och dden synes grslig. Ett
svagt sken faller omsider in frn ndens himmel, och den olyckliga kan
vga hoppas. Tron r dock nnu ringa och som en frbrkad r. Hennes
krafter ro utarbetade, och hon sjunker af den orsaken ned till ro. Nog
skall d Jesu hand lgga sig fver hennes smn! Sdan r denna Lucidors
poesi.

Hr har han ocks, liksom jgtad af en feber, uppbjudit hela sin kraft
och patos. mnet r ofrnderligen detsamma under fga omvexlande former.
Det r ngot af den hebreiska profeten i honom. Slutrefrngen r alltid
en uppmaning till att gra snar bttring och frlita sig p Guds nd
genom hans enfdde son. Men hvarje sng stegrar oupphrligt det skakande
intrycket. Den mttfullaste af hans psalmer r den sjelfstndiga
bearbetningen efter Rist. Den framhller betydelsen af en tid, som har
ingen grns, och en pina, som aldrig upphr. Lsarens tanke svindlar
liksom skaldens. Men intrycket--s vldigt det n r--uppvcker ingen
egentlig fasa. De mellersta stroferna ro allmnt erknda som ngra af de
herrligaste toner, den svenska kyrkan eger. Och den skna stmningen
fullndas genom psalmens afslutning med samma vers hvarmed den begynt: O
evighet, tin lngd mig fast frskrecker. Sedan kommer psalmen O syndig
man, som sker r och trygger, hvarest motsatserna mellan lifvets
intighet och ddens sanning, himlens salighet och helvetets pina starkt
skildras. Men psalmen Herre Gud, fr tig iag klagar r en enda
syndajemmer alltigenom tjugu verser. Hjden af Lucidors religisa
diktning intages dock af det poem som br titeln It samtaal emellan
dden och een sker menniskia. Det har ett sublimt innehll, som
ovilkorligen kommit oss att tnka p Belsazars mltid eller de allmnna
ddsfantasier, som understundom liksom pesten smgo sig fver
medeltidsfolken och fven inspirerade Orcagnas och Holbeins mlningar.
Det r ej otroligt, att Lucidor knt till ddsdansen och velat imitera
den. Men han har ocks kunnat f sitt mne frn svenska folkets egen
inbillningskraft. Ty p en tid, nr lkekonsten nnu var maktls mot en
mngd farsoter, gjorde dden frfrliga hrjningar. Vi se af hans
begrafningsqvden, att helst om sommaren liktgen voro talrika. Och
hvilken andlig ngest lg ej fver nationen! Men detta stycke r ingen
vanlig psalm, utan Lucidors snille springer hr i framstllningssttet
fver den vanliga psalmformen och nrmar sig dramats handling och lif. Vi
beklaga, att utrymmet skall frneka oss att fullstndigt citera de femton
tta-radiga stroferna, men vi skola ange hufvudinnehllet. Dden r ej
hr en blek allegori, utan upptrder som en fullt lefvande person. Han
slr sig frtroligt ned midt emot en sker menniska, och de brja
samtala. Menniskan sger sig vilja lefva i glans och lycka. Dden varnar
fr Guds misshag och sin egen allmakt.

                _M._ Jag r uti silke kldder,
                           Och min sng r kostelig.
                _D._ Jag med ormar t tig beddar
                           Och med matkar skylar tig.
                _M._ Hvar man seer och hedrar mig.
                _D._ Men si, Gud frachtar dig.
                _M._ Alle g mig nu til handa.
                _D._ Til thes jag taer bort tin anda.

                          -- -- -- -- -- -- -- -- --
                _M._ Iag r i got vlstnd satt.
                _D._ Tu skalt mistat thenna natt.
                _M._ Nu vil iagh mig krsligt gda.
                _D._ Nu skal iagh tig pltsligt dda.

Den fvermodige fortstter sitt gstabud och frosseri. Han bjuder Dden
skla med honom, ja, spela trning om hvad som helst: --

               _M._ Stora glaas r mit behag.
               _D._ Tu st sielf som glaset svag.
               _M._ Lustigt speel och skna krantzar.
               _D._ Faalna, nr tu med mig dantzar.

                         -- -- -- -- -- -- -- -- --
               _M._ Drick en skl! Hvem borier frst?
               _D._ Tu, som fr en evig trst.
               _M._ Spela vi, trotz hvad thet giller?
               _D._ Silen, nr tu tig s stller.

               _M._ Lefver s, att hvar man merker
                         Al vr gldies bng och liud!
               _D._ Ah, det onda, som tu verkar,
                         Ropar nogsampt up til Gud.
               _M._ Nr iag en gng varder gr
               _D._ (Om tu kan thet drgzml f)
               _M._ Vil iag from och nychter blifva.
               _D._ Viltu Gudi drggen gifva?

                         -- -- -- -- -- -- -- -- --
               _M._ Mine barn f nog nt.
               _D._ Tu i helvetet och s.
               _M._ Iag skal dela med min nsta.
               _D_, Satan fr kanske thet bsta.

Vi se att den skre syndaren utlofvar bot och bttring p gamla dagar, ty
han tror fullt och fast p att ndig tid skall beviljas honom. Men nu
sger Dden till, att timglaset r utrunnet. Han sker beveka honom och
slutligen ber han blott om ett kort uppskof. Men frgfves. Fasan fr
makt med honom: --

             _M._ Iag kan ei fr ngest tala,
                        Ia, at sukka r mig svrt.
             _D._ Sukka och tig Gud befalla,
                        Gr thet snart! Tin tid r kort.
             _M._ Ah, Gud som rtfrdig gr!
             _D._ Hans budord man lyda br.
             _M._ Ah, lt mig tin nde niuta!
             _D._ Beed och d! Tin tid r ute.

Det r ett mstardrag af skalden, att han ej intrnger i ndens
hemlighet, utan lter menniskans tillkommande de efter skilsmssan af
kropp och sjl liksom frlora sig i ondligheten. Ty Dden str hrefter
ensam qvar och varnar:

                   Then r fort. Men om han hade
                   Hiertans tro, s fann han nd.

Derfre sen er i tid fre om ert eviga vl, ty ingen har upptecknat min
dag, s att han m minnas mig hvarje dag.

                  Man kan sig vl seent omvnda,
                  Men hoo veet, hvad t kan hnda?

Vi knna intet enda skaldestycke inom hela den svenska litteraturen som i
det hemskt sublimas genre frmr mta sig med detta Lucidors poem.

                  *       *       *       *       *

Vi hafva slutat vr granskning. Det r oss en gldje att erknna, att de
farhgor, vi hyste vid brjan af vrt arbete, nu vid dess slut blifvit
bragta p skam. Visserligen knde vi p frhand att fr oss personligen
denna granskning skulle medfra den nyttan, att vi kunde strka vr
krlek till den svenska litteraturen. Ty det r ej s mycket genom att
beundra densamma frn den period, d den hunnit fullt utbilda sina
flygande vingar, som fastmera genom att uppska den frn dess omogna
barndom och dess frsta bekymmersamma steg, som man erhller en kanske
mindre ltt och intressant, men desto mera uppoffrande och derigenom
gedignare krlek till denna litteratur. Men vi hafva ocks, hvad vrt
mne betrffar, ftt en ny bekrftelse p vr tro, att i de flesta fall
menniskan vinner p, att man nrmar sig henne. Ty d vi fretogo oss att
fverskrida den dubbla grnslinie af andras ogynsamma omdmen och eget
vrdslsadt skaldeskap, som frdunklade Lucidors bild, skedde det ej utan
farhga, att resultatet af vr granskning skulle blifva ledsamt, och att
hans gestalt genom att gras klarare skulle framst i en ofrdelaktig
dager. Vi hade nmligen framfr allt beslutat att hlla oss strngt vid
sanningen, fljden mtte blifva hvilken som helst. Men vi tro oss nu mera
kunna frskra, att, om det frsta intresset som Lucidor hos oss
uppvckte berodde p hans isolerade stllning, han hdanefter har mer
grundade ansprk p att uppmrksammas och studeras. Vi stllde honom
blott under belysningen af hans egen tid, och han blef ej lngre den
fraktlige vagabonden. Vi sgo ej ned p hans poesi frn hjden af vra
tiders konst och poetiska resurser, och den upphrde att vara ett
handtverksmessigt och hoprafsadt rimsmideri. Man har ngon gng anmrkt,
att hans inflytande p vr litteraturs utveckling varit ringa eller alls
intet, att ingen skola af honom bildats, och att ingen ens visat sig
hafva varit pverkad af honom. Man har sett honom som en fribytare utom
sina samtidas krets och som en varnande skalderuin fr efterverlden.
fven om man hade rtt hruti, skulle vi sga, att den svenska
snggudinnan mste tacksamt erknna hvarje begfning och frsk inom sin
sfer. Ty det kan ej bestridas, att Lucidor har, fven han, upptagit den
fosterlndska lyran, d den nnu ej var s efterskt och ltthandterad,
och derur frsttt att framlocka toner, som skola hras till en sen
efterverld. Men man har ej haft rtt. Lucidor str lika vl som ngon
annan inom den svenska kulturstrmmen. Han har varit en lnk deraf. Han
har egt och fyllt en bestmmelse deruti. Han hr till de byggmstare som
i tidernas lngd upprest den svenska civilisation, i hvars solljus vi nu
frnja oss och hvilken understundom kommer oss att glmma vr pligt att
vara tacksamma. Emellertid mste det dock tillika sgas, att hos honom
liksom hos s mnga andra skalder anlagen fverflyglade karakteren. Men
man m besinna, hvilken grad af karakterens storhet det behfves fr att
riktigt handtera och utveckla alla resurserna hos det vldiga instrument,
som heter snille. Hos Lucidor frmdde ej viljans roder betvinga de
brusande anlagen, utan dessa drefvo honom ur den rtta kursen. Den ltta
frmgan att frambringa vers lnade sig allt fr vl t likgiltigheten
och vrdslsheten i hans lynne. Om derfre strsta delen af hans
skrifter kan utan afsaknad bortkastas, terstr dock tillrckligt mycket
fr att utgra ett betydande resultat af hans poetiska verksamhet. Detta
resultat lter i korthet s bestmma sig, att tminstone ett brllops-
och ett begrafningsqvde bland hela samlingen af dylika stycken eger ett
varaktigt poetiskt vrde, att dryckessngerna erinra om Bellmans framtida
skaldestorhet och kta nationalitet, att ngra visor finnas, som i sin
enkla sngbara genre ej kunna undvaras af den svenska litteraturen,
slutligen att i vissa psalmer utvecklas hela kraften af skaldens
egendomliga patos. Med allt detta skall Lucidor vl alltid synas som en
ofullgngen natur, och man skall frgfves vid den frtidiga graf,
hvaruti den trettiorige mannen nedstrtades, gissa, hvad som kunnat
blifva svl af hans lefnad som poesi, om de ftt fortfara. Men redan i
afseende p vrdet af hvad han verkligen blifvit skall den menskliga
omdmeskraften f medgifva sin otillrcklighet. Huru mycket af hans skuld
afplanas genom de kalla och trngande omstndigheterna omkring honom, och
huru mycket af hans talang skt hastigare fart under ngot krlekens och
lyckans solsken? Huru br man uppdraga grnserna af hans anlag, och huru
mnga verksamhetsflt skulle hafva tillhrt honom framdeles, om fven vid
hans dd obegagnade? Allt frgor, som tminstone vi ej kunna besvara. Vi
vilja blott sga, att emellan de glada dryckessngerna och de mma
krleksvisorna samt de hemska psalmerna finnes ett stort mellanrum inom
hans frmga, och att den man, hvars ofullndade poesi frmtt uppresa s
vidt skilda grnsstenar, af naturen varit mnad till lngt mera n hvad
han blef. Men redan det bsta, han lemnat efter sig, bevisar en verklig
skald.

                  *       *       *       *       *

-----
 [32]  = upphra med.

 [33]  = der.

 [34]  = stter p. fr min mun.

 [35]  = anstndighet.

 [36]  = frmon.

 [37]  Likas vid en ung gift qvinnas graf:

           Lijk som nr rosen-bladh md ljufve nlker blandas,
           Fast om the vissna bort ok torkas, lijkvl andas.
           The md en liuf-st luft, som sprider sigh omkring:
           S r og hennes prijs -- -- -- -- -- -- --
           -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
           Vij vele md full hand fiol ok amaranth
           Iempt andra blomster mehr uthstr kring hvarien kant
           Ok rund kring grafvens bredd.

 [38]  = ljuder.

 [39]  = skryta med

 [40]  = giftvuxen.

 [41]  Det frtjenar anmrkas, att intet ord frekommer i
       dikten om dessa trakters skna natur och lifliga
       folknjen. Men visst fanns der ett rikt mne fr
       behandling. Medelklassens d varande frstrelser i
       Stockholm voro nemligen om sommartiden att ro ut och sl
       sig ner i det grna samt leka t. ex. Tick-tack,
       Blindbock, Gim grant, Tag fatt p den, Mig mter
       monsieur. Hur heter han?, Min vn, kom snart igen
       (hvem igenknner ej flera af dessa namn nnu?). Deruti
       deltogo d gamla och unga, gifta och ogifta. Om vintern
       ter klingade bjellrorna fver isen, och man gjorde en
       utflykt till Drottningholm, Brahelund (i Haga-trakten)
       och Fittja. Utom dessa enkla och landtliga njen var
       lifvet monotont, s vida ej en mycket stor fest ngon
       gng mste firas.

 [42]  = bollar, trsklar.

 [43]  = det tyska toll. oredig, galen.

 [44]  = smlter bort.

 [45]  = gr intryck p mig.--r visan skrifven i Stockholm
       1669 och rr den ngon flamma i Upsala?

 [46]  = magnet.

 [47]  = hufvudarbete.


De =kllor=, som vi till vr afhandlings utarbetande hufvudsakligen
begagnat, ro fljande:

Helicons blomster, plckade ok wid tskillige Tillfllen utdelte af
Lucidor den Olycklige. Det r alle de Potiske Skrifter, som frfattade
blefne af _Lasso Johansson_. Sthm 1688.

Samlade Vitterhets Arbeten af Svenska Frfattare frn Stjernhjelm till
Dalin. Efter original-upplagor och handskrifter utgifna af _P. Hanselli_.
Upsala 1856-1875.

Lars Johansson Lucidor. En litterr studie af _Birger Schldstrm_.
Utgifven i 25 exemplar. Sthm 1872.

Frsk Till Et Biographiskt Lexicon fver Namnkunnige och Lrde Svenske
Mn, af _Georg Gezelius_. Sthm 1778-87.

Biographiskt Lexicon fver namnkunnige Svenske mn. Upsala och rebro
1835-57.--Ny fljd rebro 1857-68.

Svenska Adelns ttartaflor, utgifna af _Gabriel Anrep_. Sthm 1858-64.

_Joannis Schefferi_ Svecia litterata sive de scriptis et scriptoribus
Gentis Sveci. Opus posthumum. Holmi 1680.

Historiola Litteraria Potarum Svecanorum, quam pro laurea exhibet _Joh.
Henr. Lidn_. Upsali 1764-72.

_Isak Reinhold Bloms_ Samlade skrifter. Sthm 1827.

In Historiam Poseos Suecan Hypomnemata, qu--p. p. _P. Ad. Sondn_
Upsali 1817.

Svenska Vitterheten, Historiskt-Kritiska Anteckningar af _L.
Hammarskld_. Andra upplagan, utg. af _P. A. Sondn_. Sthm 1833.

Sveriges Skna Litteratur, en fverblick vid Akademiska frelsningar af
_P. Wieselgren_. Lund och Upsala 1883-49.--Jemte Tredje upplagan. Del. I.
Lund 1866.

Svenska Siare och Skalder, eller Grunddragen af Svenska Vitterhetens
hfder. Intill och med Gustaf III:s tidehvarf tecknade af _P. D. A.
Atterbom_. Upsala 1844-52.

Grunddragen af Svenska Vitterhetens historia. Akademiska frelsningar af
_Bernhard Elis Malmstrm_. rebro 1866-89.

Psalmopoeographia. En utfrlig Beskrifning fver them, som hafva
sammansatt, fversatt och frbettrat Psalmerna i Sv. Psalmboken af 1695.
Af _Lars Hgmarck_. Sthm 1736.

Den nya Swenska Psalmboken, framstlld uti Frsk till Swensk
Psalmhistoria af _Johan Wilhelm Beckman_, Sthm 1845-72.

Ur en Antecknares Samlingar. Sthm 1868-1874. [Af _G. E Klemming_.]

Samlade Skrifter af _Hedvig Charlotta Nordenflycht_. Upsala 1852.

_Jacobi Catzii I. C._ Silenvs Alcibiadis, sive Protevs: Human vit
ideam, Emblemate trifariam variato, oculis subjiciens. -- -- --
Amsterdam.

Palmskldiana. (Samlingar i Upsala universitets bibliotek).

Olof Celcii d. y:s anteckningar. (Handskrift i Upsala universitets
bibliotek).

Stockholms kmners- och rdstufvu-rtters protokoll fr ren 1669, 1670
och 1674. (Handskrifter i Stockholms rdhusrtts arkiv).




Frst sedan afhandlingen brjat tryckas, fstes vr uppmrksamhet p en
till Nya dagligt allehanda 1872 insnd notis, undertecknad C. A. K.,
hvarigenom tvetydigheten af Lucidors hrstamning p mdernet synes
frsvinna. Amiralens hustru, Barbro Jnsdotter, hade nmligen i sitt
frsta gifte (Ume 1622) en son och fyra dttrar. Antagligt r, att en af
dessa dttrar var den olycklige skaldens moder. En hennes syster har
kunnat blifva gift med Assersson. Insndaren beropar den likpredikan
fver amiralens son, som hlls 1649 i Stettin af Mathias Decenius. Om den
assersonska familjen lses en uppsats af Sve i Land och Folk fr
1874.






End of the Project Gutenberg EBook of Om Lars Johansson (Lucidor den
olycklige), by Josef Linck

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK OM LARS JOHANSSON (LUCIDOR ***

***** This file should be named 28539-8.txt or 28539-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        http://www.gutenberg.org/2/8/5/3/28539/

Produced by ronnie sahlberg and the Online Distributed
Proofreading Team at http://www.pgdp.net


Updated editions will replace the previous one--the old editions
will be renamed.

Creating the works from public domain print editions means that no
one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
(and you!) can copy and distribute it in the United States without
permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
such as creation of derivative works, reports, performances and
research.  They may be modified and printed and given away--you may do
practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
subject to the trademark license, especially commercial
redistribution.



*** START: FULL LICENSE ***

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
Gutenberg-tm License (available with this file or online at
http://gutenberg.org/license).


Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
electronic works

1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement.  See
paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
works.  See paragraph 1.E below.

1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
collection are in the public domain in the United States.  If an
individual work is in the public domain in the United States and you are
located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
keeping this work in the same format with its attached full Project
Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.

1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
a constant state of change.  If you are outside the United States, check
the laws of your country in addition to the terms of this agreement
before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
creating derivative works based on this work or any other Project
Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
the copyright status of any work in any country outside the United
States.

1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org

1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
and distributed to anyone in the United States without paying any fees
or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
1.E.9.

1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
that

- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
     must be paid within 60 days following each date on which you
     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
     address specified in Section 4, "Information about donations to
     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."

- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
     License.  You must require such a user to return or
     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
     and discontinue all use of and all access to other copies of
     Project Gutenberg-tm works.

- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
     of receipt of the work.

- You comply with all other terms of this agreement for free
     distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
electronic work or group of works on different terms than are set
forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
works, and the medium on which they may be stored, may contain
"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
your equipment.

1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from.  If you
received the work on a physical medium, you must return the medium with
your written explanation.  The person or entity that provided you with
the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
refund.  If you received the work electronically, the person or entity
providing it to you may choose to give you a second opportunity to
receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
is also defective, you may demand a refund in writing without further
opportunities to fix the problem.

1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
with this agreement, and any volunteers associated with the production,
promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
that arise directly or indirectly from any of the following which you do
or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.


Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of computers
including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need, are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
and the Foundation web page at http://www.pglaf.org.


Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
http://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
permitted by U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
throughout numerous locations.  Its business office is located at
809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
information can be found at the Foundation's web site and official
page at http://pglaf.org

For additional contact information:
     Dr. Gregory B. Newby
     Chief Executive and Director
     gbnewby@pglaf.org


Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements.  We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance.  To
SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
particular state visit http://pglaf.org

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations.
To donate, please visit: http://pglaf.org/donate


Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
works.

Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm
concept of a library of electronic works that could be freely shared
with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.


Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
keep eBooks in compliance with any particular paper edition.


Most people start at our Web site which has the main PG search facility:

     http://www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
