The Project Gutenberg EBook of I Havsbandet, by August Strindberg

This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
whatsoever.  You may copy it, give it away or re-use it under the terms of
the Project Gutenberg License included with this eBook or online at
www.gutenberg.org.  If you are not located in the United States, you'll have
to check the laws of the country where you are located before using this ebook.

Title: I Havsbandet

Author: August Strindberg

Annotator: John Landquist

Release Date: January 23, 2015 [EBook #48052]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK I HAVSBANDET ***




Produced by Ronnie Sahlberg, Jens Sadowski, and the Online
Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net from
images generously made available by Project Runeberg






                           SAMLADE SKRIFTER
                                  AV
                          AUGUST STRINDBERG

                          TJUGOFJRDE DELEN

                             I HAVSBANDET

                              STOCKHOLM
                        ALBERT BONNIERS FRLAG




                             I HAVSBANDET


                                  AV
                          AUGUST STRINDBERG

                              STOCKHOLM
                        ALBERT BONNIERS FRLAG

                   Copyright. Albert Bonnier 1914.

                              STOCKHOLM
                    ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1914




                           FRSTA KAPITLET.


En sktka lg en majafton fr bidevind ute p Gsstensfjrden. Rkarna
med sina i skrgrden knda tre pyramider brjade blna, och p den
klara himmeln bildade sig moln, nr solen tog till att sjunka; det
skvalpade redan utanfr uddarna, och obehagliga ryckningar i rseglet
antydde, att landvinden snart skulle bryta sig mot nyvckta luftdrag
ovanifrn, utifrn, bakifrn.

Vid rodret satt tulluppsyningsmannen p sterskren, en kmpe i svart,
lngt helskgg, och tycktes d och d byta gonkast med de tv
vaktmstarne, som sutto frver och av vilka den ena sktte klostngen,
som hll det stora rseglet i vinden.

Emellant kastade rorsmannen en underskande blick p den lilla herren,
som satt hopkrupen vid masten och syntes rdd och frusen och d och d
drog schalen hrdare om magen och underlivet.

Tullkarlen mtte ha funnit honom ljevckande, ty han vnde sig titt och
ofta i l fr att med tobakssaliven liksom spotta bort ett hotande
skratt.

Den lilla herren var kldd i en bverfrgad vrrock, under vilken ett
par vida benklder av mossgrn trik framstucko, ppnande sig nertill
ver ett par krokodilchagrinkngor med svarta knapprader p skaft av
brunt klde. Av underdrkten syntes nstan intet, men om halsen hade han
virad en crme-frgad foulard, och hans hnder voro vl skyddade av ett
par laxfrgade glac-handskar med tre knappar och av vilka den hgras
skaft var omslutet av ett tjockt guldarmband, ciselerat i form av en
orm, som bet sig i stjrten. Under handskarne syntes upphjningar p
fingren ssom av ringar. Ansiktet, s mycket som kunde ses, var magert
och likblekt, och ett par sm svarta, tunna mustascher, friserade uppt
i ndarna, frhjde blekheten och gav ngot exotiskt t uttrycket.
Hatten var skjuten bakt och lt en svart, jmnklippt lugg synas som en
bit av en kalott.

Det som mest och outtrttligt syntes fnga rorsmannens uppmrksamhet var
armbandet, mustascherna och luggen.

Under den lnga frden frn Dalar hade han, som var en stor humorist,
skt inleda muntra samtal med fiskeri-intendenten, vilken han ftt i
uppdrag att segla ut till stationen vid sterskren, men den unge
doktorn hade visat en srande oemottaglighet fr de nrgngna
kvickheterna, varav tullkarlen stadgat sin mening om att instruktren
var hgfrdig.

Emellertid friskade vinden nr de slppte Hansten i lovart, och det
livsfarliga seglet brjade leva. Intendenten, som suttit med ett av
flottans sjkort i handen och gjort anteckningar efter de frgor han d
och d framkastat, stoppade nu kortet i fickan och vnde sig mot
rorsmannen med en stmma, som mera liknade en kvinnas n en mans.

-- Var s god och segla litet frsiktigare!

-- r instruktren rdd? svarade rorsmannen gckande.

-- Ja, jag r rdd om mitt liv, fr det hller jag p, svarade
intendenten.

-- Inte p andras? tillrttavisade rorsmannen igen.

-- tminstone inte s mycket som p mitt eget, replikerade intendenten.
Och segla r en farlig sysselsttning, i synnerhet med rsegel.

-- S! D har herrn seglat mycket med rsegel frr?

-- Aldrig i mitt liv! Men jag kan ju se var vinden anbringar kraften,
kan rkna ut hur stort motstnd btens tyngd kan gra och frstr mycket
vl bedma, nr seglet slr back.

-- N, sitt till rors sjlv d! halvsnste tullkarlen.

-- Neej! Dr r er plats; jag ker inte p kuskbocken, nr jag reser i
kronans renden.

-- Kan vl inte segla, frstss.

-- Om jag inte kan det, s r det visst mycket ltt att lra, efter som
varannan skolpojke kan det och varenda tullvaktmstare kan det, allts
ingen skam fr mig att inte kunna det! Segla nu frsiktigt bara, fr jag
vill inte bli vt och vill ogrna frstra mina handskar.

Det var besked, och tullkarlen, som ndock var hgsta hnset p
sterskren, knde sig ngot avsatt. Efter en rrelse p roret fylldes
seglet igen, bten tog god gng och hll ut p skret, vars vita
tullstuga lyste bjrt i solnedgngens pljus.

Inre skrgrden tonade av, och man knde att man lmnade allt huld och
skydd, nr man skulle ut p det stora vattnet, som nu grnslst ppnade
sig och t ster mrkt hotande. Det fanns ingen utsikt att kunna krypa
dit i l fr holmar eller skr, ingen mjlighet i hndelse av storm att
lgga upp och reva; ut, mitt i frdrvet mste man och ver det svarta
svalget, ut till det lilla skret, som icke sg strre ut n en boj
kastad i havet. Intendenten, vilken, ssom antytt, hll starkt p sitt
enda liv och var nog intelligent att kunna berkna sin obetydliga
motstndskraft mot en vermktig naturs omtliga krafter, knde det
kusligt. Han var alltfr klarsynt vid sina trettiosex r fr att
verskatta rorsmannens insikter och mod, och han sg icke alls med
tillfrsikt p dennes bruna anlete och helskgg, han trodde icke, att en
muskuls arm rdde p en vind, som blste med tusentals sklpunds tryck
mot en vinglande segelyta, och han genomskdade detta slags mod, som
endast var grundat p bristflligt omdme. Vilken dumhet, tnkte han,
att riskera sitt liv i en liten ppen bt, d det fanns dckade
farkoster och ngbtar. Vilken otrolig enfald att hissa ett s stort
segel p en granmast, som bjde sig likt en sprttbge, nr vinden tog
starkt i. Lvantet hngde slappt, frstaget likaledes, och hela
vindpressen lg p lovartsvant, som till p kpet sg murket ut. Att
verlmna sig t en s oviss slump som ngra hamptgors strre eller
mindre kohesion ville han ej, och drfr vnde han sig vid nsta
vindstt till vaktmstaren, som satt vid fallet, och med en kort men
genomtrngande rst befallde han: -- ta ner seglet!

Vaktmstaren tittade akterver fr att vnta rorsmannens order, men
intendentens befallning upprepades gonblickligen och med sdant
eftertryck, att seglet sjnk.

Nu brjade uppsyningsmannen akterver att skrika:

-- Vem fan kommenderar manvern i min bt?

-- Jag! svarade intendenten.

Och drp vnde han sig till vaktmstarne med en ny order:

-- Stick ut rorna!

rorna stuckos ut, och bten vrkte ngra tag, ty uppsyningsmannen hade
i vredesmod lmnat roret med beskedet:

-- Ja, d m han sitta sjlv till rors!

Intendenten hade genast tagit platsen akterver, och rorkulten lg under
hans arm, innan uppsyningsmannen hunnit svra slut.

Glachandsken sprack genast i tumndans smmar, men bten gjorde jmn
gng, allt under det uppsyningsmannen satt med ljet i skgget och en
ra frdig att lggas ut fr att ge kurs t bten. Men intendenten hade
ingen uppmrksamhet att sknka t den tvivlande sjkarlen, utan stirrade
endast uppmrksamt t vindsidan; kunde snart skilja p dyningen med dess
mnga meter lnga dalgng, p vindvgen med dess korta vattenfall, och
sedan han med en hastig blick akterver mtt ut avdriften och i
klvattnet avmrkt strmsttningen, hade han alldeles klart fr sig den
kurs han mste hlla fr att icke drivas frbi sterskren.

Uppsyningsmannen, som lnge skt att f mta de svarta, brinnande
blickarna fr att de skulle mrka hans lje, trttnade snart, ty det sg
ut som om dessa gon icke ville ta emot ngot frn honom, som om de
ville hlla sig rena frn berringen med ngot som kunde stra eller
smutsa, och efter en stunds tiggeri blev uppsyningsmannen nedslagen och
tankspridd samt tog sig till att observera manvern.

Solen hade nu kommit ner i horisonten, och sjarna brto sig,
purpursvarta nere vid foten, djupt grna p branterna, och nr kammarna
reste sig som hgst, lyste det grsgrnt, och skummet sprutade och
frste i solen rtt, champagnefrgat, och bten med manskap lg nere i
skymning, medan ett gonblick uppe p vgryggen de fyra ansiktena lystes
upp fr att strax drp slockna.

Men icke alla sjar brto, utan somliga endast gungade fram och vaggade
sakta p farkosten, lyfte den och sg den framt. Det frefll dock
ssom om den lille rorsmannen kunde p avstnd bedma nr en brottsj
skulle komma, och med en ltt tryckning p rorkulten hll han d stnd,
fll undan eller smg emellan den fruktansvrda grna vggen, som
hotande sprang fram och ville sl sitt valv ver bten.

Saken var den, att faran verkligen kats genom seglets nertagande, ty
den drivande kraften hade minskats, och seglets lyftande frmga mste
man umbra, och drfr brjade uppsyningsmannens frvning ver den
otroligt fina manvreringen att bytas i beundran.

Han sg p det bleka ansiktets vxlande uttryck och de svarta gonens
rrelser, att drinnanfr skedde kalkyler av mera kombinerad art, och
sedan han fr att icke frefalla verfldig stuckit ut sin ra, ansg
han tiden vara inne att giva sitt erknnande godvilligt, innan det
frnvreds honom.

-- Den har varit p sjn frr, han!

Intendenten, som dels var strngt upptagen, dels icke ville komma i
ngot slags kontakt fr att ej i ett verraskat gonblicks svaghet bli
narrad av det skenbart verlgsna i kmpens yttre, svarade ingenting.

Hans hgra handske hade rmnat utefter hela tumroten, och armbandet hade
glidit ner. Nr nu brasorna uppe p vgkammarna slocknat och skymningen
fll, tog han med vnstra handen fram en enkellorgnett och kastade in i
hgra gat, rrde hastigt huvudet t flera streck ssom om han tog
landknningar dr intet land var att se; drp kastade han en stnkfrga
frver:

-- Ni har ingen fyr p sterskren?

-- Nej, guns s visst, svarade uppsyningsmannen.

-- Ha vi ngra grynnor d?

-- Rent vatten.

-- Men knning p Landsorts och Sandhamns fyrar?

-- Obetydligt p Sandhamn, men mera p Landsort, svarade
uppsyningsmannen.

-- Sitt nu stilla p era platser, s g vi rtt, slutade intendenten,
vilken tycktes ha tagit ett bestick p de tre karlarnes huvuden och
ngra oknda fasta punkter i fjrran.

Molnen hade skockat sig, och majskymningens stlle intogs av ett halvt
mrker. Det var som att gunga fram i ngon tunn men ogenomtrnglig
materia, utan ljus, och sjarne reste sig numera endast som mrkare
skuggor mot luftens halvskugga, stucko huvudena under bten, togo den p
ryggen och dko upp p andra sidan, dr de kavlades ut flata. Men att nu
skilja vn frn fiende blev svrare och berkningarne oskrare. Tv ror
voro ute p lsidan och en p lovart, och med anbringandet av mer eller
mindre kraft i rtta gonblicket skulle bten hllas flott.

Intendenten, som snart icke sg mer n de bda fyrarna i norr och sder,
mste nu erstta gat med rat, men innan han kunde vnja sig av vgens
dnande, suckande och frsande skilja p en brottsj eller en vindvg,
hade redan vatten kommit i bten, s att han mste rdda sina fina
kngor genom att stta dem upp p betten.

Snart hade han dock studerat sjarnes harmonilra, och han hrde till
och med p tempot av svallet, nr faran nalkades, han knde p hgra
rats trumhinna, nr vinden tryckte hrdare och hotade riva upp vattnet
hgre, det var ssom om han improviserat nautiska och meteorologiska
instrument av sina knsliga sinnen, till vilka ledningarne stodo ppna
frn hans stora hjrnbatteri, som doldes av den lilla ljliga hatten och
den svarta hundluggen.

Karlarne, som ett gonblick vid vattnets intrngande mumlat upproriska
ord, hade tystnat nr de knde huru bten ilade fram, och vid varje
kommandoord: lovart eller l, visste de p vilken sida de skulle ta i.

Intendenten hade tagit sin pejling p de tv fyrarne och begagnat
lorgnettens fyrkantiga glas som distansmtare, men svrigheten att hlla
kursen lg dri, att intet ljus syntes frn stugufnstren p skret, av
den orsak, att husen blivit lagda i l om bergknallarne. Nr nu den
farliga frden pgtt en timme eller mer, brjade en mrk frhjning
mrkas i horisonten frut. Rorsmannen, som icke ville genom inhmtandet
av tvivelaktiga rd stra sina intuitioner, p vilka han litade mera,
hll tyst ner p det han antog vara skret eller ngon av dess kobbar,
trstande sig med att uppnendet av ett fast freml, vad det n kunde
vara, alltid vore bttre n detta svvande mellan luft och vatten. Men
den mrka vggen nalkades med en hastighet som var strre n btens
fart, s att misstankar brjade vakna hos intendenten, att allt icke var
rtt stllt med kosan. Fr att f visshet om vad det kunde vara och p
samma gng ge en signal i hndelse det mrka fremlet skulle vara ett
fartyg, som frsummat hissa lanternor, tog han upp sin ask med
stormtndare, strk hela bunten mot plnet och hll dem upp i luften ett
gonblick, varp han slungade dem s, att de lyste upp ngra meter
omkring bten. Ljuset hade endast en sekund genomtrngt mrkret, men den
tavla, som likt en trollyktas uppenbarat sig, stannade nnu flera
sekunder infr intendentens gon. Och han sg en drivis uppkrngd p ett
grund, mot vilket en sj brt sig som ett grottvalv ver en jttekrtel
av kalkspat; och han sg en svrm alfglar och havstrutar lyfta och
drunkna i mrkret, ur vilket endast hrdes ett mngstmmigt skri. synen
av brottsjn hade verkat p intendenten som anblicken av den kista, i
vilken den ddsdmdes delade kropp skall ligga, och han knde i
frestllningens gonblick den dubbla ddsfasan av kld och kvvning,
men ngesten, som frlamade hans muskulatur, vckte dremot alla
sjlslivets dolda krafter, s att han p en brkdels sekund kunde utfra
en sker uppskattning av farans storlek, utrkna de enda medlen att
undkomma och drp utropa kommandoordet _stopp_!

Karlarne, som suttit med ryggen t brottet och icke mrkt detsamma,
vilade p rorna; bten sgs in mot brottsjn, som kunde ha en hjd av
tre fyra meter, vgen brt sig hgt ver farkosten som en grn kupol av
buteljglas, gick ner p andra sidan med hela sin vattenmassa, och kan
liksom spyddes ut p andra sidan, visserligen halv med vatten och
passagerarne till hlften kvvda av det frfrliga lufttrycket. Tre
anskrin ssom av marridna sovande hrdes p en gng, men frn den
fjrde, rorsmannen, frnams ingenting. Han gjorde endast en gest med
handen t skret till, dr nu ett ljus p ngra kabellngder i l syntes
glindra, och s sjnk han ner mot akterstven och blev liggande.

kan upphrde att gunga, ty man hade kommit i smult vatten, roddarna
sutto nnu som rusiga och doppade rorna som icke behvdes, d bten
sakta drevs in i hamn av pvinden.

-- Vad har ni i bten, gott folk? hlsade en gammal fiskare, sedan han
sagt ut ett i blsten bortsopat god afton!

-- Det ska frestlla en fiskeri-instruktr! viskade
tulluppsyningsmannen, nr han drog upp kan bakom en sjbod.

-- Jas, det r en sn dr, som ska snoka p noten! N, den ska komma
att m efter som han r sjuk till, menade fiskaren man, som tycktes
vara preses fr skrets fattiga och ftaliga befolkning.

Uppsyningsmannen vntade att intendenten skulle ge tecken till att
landstiga, men nr ingen rrelse frspordes frn det lilla knytet, som
lg i akterstven, klev han orolig ner i bten, fattade med sina bda
armar under den hopfallna kroppen och bar honom i land.

-- r han slut? frgade man icke utan en viss ton av frhoppning.

-- Inte r det mycket med honom, svarade uppsyningsmannen och bar sin
vta brda upp till stugan.

Det lg ngot av jtten och Tummeliten i denna syn, nr den storvxte
uppsyningsmannen intrdde i sin broders kk, dr svgerskan stod vid
spisen. Och nr han lade ner den lilla kroppen p en soffa, lyste ett
drag av medlidande med den svagare ur det stora skgget under den lga
pannan.

-- Si hr ha vi fiskeri-inspektren, Mari, hlsade han drp sin
svgerska och tog henne om livet. Hjlp oss nu att f ngot torrt p
honom och ngot vtt i honom, s fr han komma p sitt rum!

Intendenten gjorde en mklig och ljlig figur, dr han lg p den hrda
trsoffan. Den uppstende vita skjortkragen snodde sig som en smutsig
trasa om halsen; alla hgra handens fingrar stucko ut ur den spruckna
handsken, ver vilken de uppmjukade manschetterna hngde ner
fastklibbade av den lsta strkelsen; de sm kngorna av krokodilskinn
hade frlorat all glans och form, och det var med strsta mda
tullmannen och hans svgerska kunde draga dem av foten.

Nr vrdfolket slutligen bervat haveristen de mesta klderna och kastat
filtar ver honom, buro de fram kokt mjlk och brnnvin. Sedan de ruskat
p var sin arm av den sjuke, reste uppsyningsmannen den lilla kroppen
mot sin arm och hllde mjlken sakta i den under ett par slutna gon
gapande munnen. Men nr s svgerskan skulle hlla supen eftert,
tycktes lukten verka som ett hftigt gift p intendenten. Med en gest av
handen slog han tillbaka glaset, ppnade drp gonen, och klarvaken som
om han just slutat en strkande smn, frgade han efter sitt rum.

Det var naturligtvis inte i ordning, men det skulle bli om en timme,
bara nu han ville ligga stilla hr och vnta.

Och nu lg intendenten dr och frdrev en odrglig timme med att lta
gonen flyga ver den trkiga stugans inredning och bebyggare. Det var
statens bostllslgenhet t uppsyningsmannen vid den lilla
tullavdelningen p sterskren. Allt var tilltaget knappt, anordnat
ssom tak ver huvudet. De vita, otapetserade vggarna voro abstrakta
ssom kronans begrepp, fyra vita rektanglar som inneslto ett rum,
vilket tcktes av en vit rektangel. Opersonligt, hrt som ett hotellrum,
vilket icke r mnat att bebos, endast att logeras i. Att stta upp
tapeter t sina eftertrdare eller t kronan hade varken denna
uppsyningsman eller hans fregngare haft hjrta till. Men mitt i denna
dda vithet stodo mrka mbler av dligt fabriksarbete, men halvmodernt
snitt. Ett runt matbord av kvistig furu struket med valntsbets och
fullt med vita tallriksringar; stolar av samma mne och snitt med hga
ryggar och gungande p tre ftter i snder; en utdragssoffa gjord ssom
frdiggjorda mansklder av minsta mjliga virke till billigaste pris.
Allt var ondamlsenligt; ingenting tycktes kunna uppfylla sin
bestmmelse att inbjuda till vila eller bekvmlighet och var drfr
osknt, oaktat de plimmade papiermach-ornamenten.

Nr uppsyningsmannen satte sin breda stuts p stolens rotting och lutade
sin vldiga rygg mot stdet, tfljdes manvern av ett strande knakande
i mbeln och en vresig uppmaning frn svgerskan att vara aktsam om
andras saker, varp uppsyningsmannen svarade med en nrgngen klappning
tfljd av ett gonkast, som icke lmnade ngra tvivel om arten av de
bdas frbindelse.

Den beklmning, som hela rummet framkallat hos intendenten, kades vid
upptckten av denna disharmoni. Som naturforskare hade han icke de
gngse begreppen om tilltet och otilltet, men dremot en starkt
utprglad instinkt av det ndamlsenliga i vissa naturens lagbundna
ordningar, och han led invrtes, nr han sg naturens bud vertrdda.
Detta var fr honom som om han p sitt laboratorium skulle ha funnit en
sdan syra, som sedan vrldens skapelse endast brukade frena sig med en
bas, nu emot sin natur bilda frening med tv.

Det rrde om i hans frestllningar om utveckling frn allmn
beblandelse till engifte, och han knde sig tillbaka i urtid bland vilda
mnskohjordar, som levde korall-liv med masstillvaro, innan urval och
variering hunnit stadga individuell personlig existens och nerstamning.

Och nr han sg en tvrig flicka med fr stort huvud och fiskgon g
omkring i rummet med kattfjt, som om hon var rdd att synas, mrkte han
straxt att den tvivelaktiga brden kastat tvedrktsfr, verkat
upplsande, strande, och han kunde ltt rkna ut, att den stund mste
komma, d det levande vittnet skulle f umglla alla ett farligt vittnes
ofrivilliga skulder.

Under dessa hans tankar ppnades drren, och mannen i huset trdde in.

Det var uppsyningsmannens broder, som stannat tills vidare i den
underordnade befattningen som vaktmstare. Han var kroppsligen nd
bttre utrustad n uppsyningsmannen, men han hade ett blont, ppet,
vnsllt och frtroendefullt utseende.

Sedan han hlsat ett glatt god afton, slog han sig ner vid bordet
bredvid brodern, tog upp barnet i sitt kn och kysste det.

-- Vi ha ftt frmmande! upplyste uppsyningsmannen och visade t soffan
dr intendenten lg. Fiskeri-instruktren, som ska bo hr ovanp.

-- S men, r det han? svarade Vestman och reste sig fr att g fram
och hlsa.

Med barnet p armen nalkades han soffan, och alldenstund han var vrd p
stllet, d brodern ssom ogift endast var inackorderad hos honom, ansg
han sig bra bedja sin gst vlkommen.

-- Vi ha det enkelt hrute, tillade han efter ngra vlnskningsord, men
min gumma r inte alldeles s bortkommen i matlagning, fr hon har
tjnat i bttre hus frr, innan hon kom och blev gift med mig fr tre r
sedan, men efter att vi fick ungen hr, s har hon ftt litet annat att
tnka p -- jaja, barn fr man nr man hjlps t -- det vill sga --
inte fr att jag behver ngon hjlp, som man sger!

Intendenten frvnades ver den tvra vndningen den lnga satsen tog,
och han frgade sig sjlv om den mannen visste ngot eller om han nnu
bara knde p sig, att ngot var i olag. Sjlv hade han ju p tio
minuter sett hur allt stod till -- hur var det d mjligt, att den som
var intresserad i frgan icke sett ngot p ett par rs tid?

Han betogs av vmjelse ver alltsammans och vnde sig t vggen fr att
blunda och med egna syner av angenmare natur frdriva den terstende
halvtimmen.

Men han kunde icke nnu gra sig dv, utan han hrde mot sin vilja ett
samtal, som nyss varit livligt, knaggla sig fram som om orden utmtits
med tumstock innan de gvos ut, och nr det uppstod tystnad, fylldes den
av mannen, vilken liksom avskydde tystnaden, fruktade hra ngot han ej
ville hra och icke kunde bli lugn frrn hans egen ordstrm berusade
honom.

Nr slutligen timman var ute och intet besked hrdes av om rummet, reste
sig intendenten och frgade, om det var frdigt nnu.

Jo, menade vrdinnan, det var nog frdigt p visst stt, men ...

Intendenten anhll i en befallande ton att genast bli frd p sitt rum,
erinrande i valda ordalag, att han icke kommit hit fr att bo inne, att
han icke gstade ngon, utan reste i kronans bestmda renden och att
han endast begrde vad han hade rtt till -- och det skulle han ha, p
grund av det memorial, som frn Civildepartementet genom
Generaltullstyrelsen ingtt till kungliga Tullkammaren i Dalar.

Drmed var saken stlld p sin rtta nda, och med ett ljus i nven
fljde Vestman den strnge herren en trappa upp i en frontispiskammare,
dr ingenting i anordningen kunde frklara den begrda timmens uppskov.

Det var ett ganska stort rum med lika vita vggar som nere i stugan, och
det stora fnstret ppnade sig mitt p lngvggen som ett svart hl, ur
vilket mrker strmmade in i rummet, utan att hindras av ngra gardiner.

En sng stod dr bddad, enkel som om den endast vore en upphjning av
golvet fr att frekomma golvdrag; ett bord, tv stolar, en kommod.
Intendenten kastade en blick av frtvivlan omkring sig, nr han, som var
van att f gat mttat av intryck, endast sg dessa spridda
frndenhetsartiklar utplanterade i tomrummet, dr talgljuset stred sin
kamp med mrkret och dr det stora fnstret tycktes frtra varje
ljusstrle, som alstrades av den brinnande talgen.

Han knde sig s bortkommen som om han efter en halv manslders kamp
uppt mot frfining, god stllning, lyx, ramlat ner i fattigdom,
flyttats ner i en lgre klass, som om hans sknhets- och vishetslskande
sinne satts i fngelse, bervats dess nring, kommit p en
straffanstalt. Dessa nakna vggar voro medeltidens klostercell, dr
askesen i bild, dr tomheten i miljn jktade den hungrande fantasien
att gnaga sig sjlv, framkalla ljusare eller mrkare syner endast fr
att komma ut ur intet. Det vita, det formlsa, det frglsa intet i
vggarnes kalkstrykning tvingade fram en bilddrift, som vildens grotta
eller lvhydda aldrig frammanat, som skogen med dess alltid vxlande
frger och rrliga konturer gjort oumbrlig, en drift, som icke sltten,
icke heden med luftens rika frgspel eller det aldrig trttande havet
pressat fram.

Han knde p en gng en jsande lust att i ett gonblick stryka vggarne
fulla med soliga landskap av palmer och papegojor, spnna en persisk
matta ver taket, lgga hudar av djur p de som en kontorsbok linjerade
golvtiljorna, stlla hrnsoffor i vrarne med sm bord framfr, hissa
opp en taklampa ver ett runt bord med tidskrifter och bcker p, resa
ett pianino mot en kortvgg och klda den lnga vggen med bokhyllor;
och borta i soffhrnet stta en liten kvinnofigur, sak samma vilken! --
Liksom ljuset p bordet stred sin kamp mot mrkret, arbetade hans
fantasi p rummets inredning, men s slppte den taget, allt frsvann,
och den rysliga omgivningen skrmde honom i sng, varp han slckte
ljuset och drog tcket ver huvudet.

Vinden ristade hela frontispisen, vattenkaraffinen skallrade mot
dricksglaset, luftdraget gick genom rummet frn fnstret till drren och
rrde stundom hans hrtestar, som torkat ur av sjvinden, s att han
tyckte att ngon strk med sin hand ver hans huvud, och mellan
vindsttarne ssom pukslagen i orkestern sl de stora brottsjarne dovt
mot de urholkade klipporna ute p skrets sdra udde. Och nr han
slutligen vant sig vid vindens och vgens enformiga ljud, hrde han
strax innan han somnade huru en mansrst i stugan inunder frestavade
aftonbnen fr ett barn.




                           ANDRA KAPITLET.


Nr intendenten efter en tung ddssmn, framkallad av fregende dagens
anstrngningar och av den starka havsluften, vaknade om morgonen och sg
upp ver tcket, mrkte han frst en obegriplig tystnad och iakttog, att
rat uppfngade smljud, som han eljes icke brukade lgga mrke till.
Han hrde varje liten rrelse i lakanet, nr det hjde sig efter hans
andhmtning, han hrde hrstrnas gnidning mot kuddvaret, pulsarnes slag
i halsdern, den rankiga sngens upprepande av hjrtslaget i mycket
liten skala. Han hrde tystnaden, ty vinden hade lagt sig helt och
hllet, och endast dyningens bultande mot den sammanpressade luften i
strndernas hligheter terkom en gng var halv minut. Ifrn sngen, som
stod mitt emot fnstret, sg han i den nedre rutan ssom en bl halv
jalusi, ngot blare n luften, och den rrde sig emot honom sakta som
om den ville komma in genom fnstret, versvmma rummet. Han visste, att
det var havet, men det sg s litet ut och det reste sig som en lodrt
vgg i stllet fr att strcka ut sig som en vgrt yta, ty de lnga
dyningarne, fullt solbelysta, gvo inga skuggor, av vilka gat kunde
bilda en perspektivisk bild.

Han steg upp, tog ngot klder p sig och ppnade fnstret. Den ra,
fuktiga luften inne i kammaren rusade ut, och ifrn havet kom en varm
drivhusluft, vrmd av den strlande majsolen sedan flera timmar
tillbaka. Nedanfr fnstret sg han endast snderrivna stenhllar, i
vilkas skrevor lgo sm dammiga sndrivor och bredvid vilka blommade sm
vita rgblommor, vl skyddade i mossbddar, och fattiga styvmorsblommor,
blekgula som av svlt och blgredelina som av kld, hissande sitt
fattiga lands fattiga frger vid frsta vrsol. Lngre ned krp ljungen
och krkriset, tittande ner ver branterna, nedanfr vilka lg ett
upplag av vit sand, som havet pulveriserat, och i vilken sandhavrans
spridda stnd voro nerstuckna; s kom tngbltet som ett mrkt skrp
eller en skoning p den vita sanden; lngst upp nstan bensvart av
fjorrstngen med instuckna snckor, barr, riskvistar, fiskben, och t
sjsidan spbrun av de sista frska tngblarne, som krusiga och
knottriga bildade sniljor utt garneringen. Och innanfr p
sandtrottoaren lg en skate av en tall, avbarkad, fldd, sandskurad,
tvttad av vattnet, polerad av vinden, blekt av solen, liknande
brstkorgen av ett skeletterat mammutdjur. Och runt omkring detsamma ett
helt osteologiskt museum av dylika skelett eller fragment av desamma.

Dr lg en uppkastad prickstng, som visat segelleden i ratal och med
sin tjocka undernda sg ut som lrpipan med ledsklen av en giraff; dr
en hel enbuske som karkassen av en drnkt katt med den vita, smala roten
utstrckt som svanspiskan.

Utanfr stranden lgo rev och klippor, vilka ena gonblicket glnste
vta i solskenet, andra gonblicket drnktes av dyningarne, som med en
duns gingo ver eller, om de ej hade tillrcklig kraft, krossades, reste
sig och vrkte ett vattenfall av skum rtt upp i luften.

Drutanfr lg havet blankt; dr kom man ut p stora flacket, som
fiskaren kallade det, och nu i morgonstunden strckte sig havet som en
bl duk, utan rynkor, men gungande som en flagg. Den skulle ha trttat,
den stora runda ytan, om icke en rd boj legat ankrad utanfr revet och
med sin mnjeflck suttit som lacksigill p ett brev, lysande upp i en
enformig yta.

Detta var havet, visserligen ingen nyhet fr intendenten Borg, som sett
tskilliga kanter av vrlden, men det var det dsliga havet och liksom
sett i ett mellan-fyra-gon. Det skrmde icke som skogen med dess dunkla
gmmor, utan det verkade lugnt som ett ppet, stort, bltt, trofast ga.
Allt kunde verses p en gng, inga bakhll, inga skrymslor! Det
smickrade skdaren, nr han sg denna cirkel omkring sig, i vilken han
sjlv alltid frblev medelpunkten, vilken plats han n intog. Den stora
vattenytan var ssom en frkroppsligad utstrlning frn betraktaren,
existerade endast i och med betraktaren, vilken, s lnge han stod p
land, knde sig intim med denna nu ofarliga makt, verlgsen ver dess
ofantliga kraftmedel, fr vilka han nu var otkomlig. Nr han erinrade
de livsfaror han aftonen frut utsttt, den ngest, den vrede han
genomgtt i kampen mot en brutal fiende, som han dock lyckats verlista,
log han delmodigt mot den besegrade och slagne, som endast varit ett
blint verktyg i vindarnas tjnst och nu strckte ut sig fr att tertaga
sin vila i solskenet.

                   *       *       *       *       *

Detta var sterskr, det klassiska, drfr att det har sin gamla
historia, levat lnge, blomstrat och frfallit; det gamla sterskr, som
i medeltiden var ett stort fisklge, dr den viktiga artikeln strmming
upptogs, och fr vilket en egen skrstadga var utfrdad och nnu r
uppbevarad. Strmmingen har i Uppsverige och Norrland haft samma uppgift
som sillen fr Vstkusten och Norge och r icke annat n en sill,
anpassad efter och produkt av stersjns sm frhllanden. Efterskt i
de tider, d sillen varit sllsynt och dyr, mindre efterskt, d sillen
varit ymnig, har den lnga tider varit mellersta Sveriges vinterfda,
och detta s grundligt, att man nnu bevarar i en visa de av drottning
Kristina innarrade fransmnnens klagoml ver det eviga kakebrdet och
den ondliga stremlingen. Fr en manslder sedan utgjorde nnu de stora
jordgarne sin stat till statfolket i sill, men nr s sillfisket avtog,
frvandlades naturaprestationen sill i salt strmming. Priset steg och
fisket, som dessfrinnan bedrivits mttligt och till husbehov, antog nu
spekulationens hftigare natur. sterskrsgrynnorna, de rikaste i
Sdermanlands skrgrd, brjade anlitas i stor skala; fisken oroades i
sin lektid, sktarnes maskor blevo allt mindre, och den naturliga
fljden blev den, att fisket avtog, icke kanske s mycket av att fisken
utddes utan mera mhnda drav, att den flydde de vanliga lekplatserna
och gav sig ut p djupen, dr nnu ingen fiskare varit s rdig att ska
upp den flyende fienden.

Lnge brkade de lrde med sina underskningar om orsaken till
strmmingsfiskets avtagande, tills Lantbruksakademien tog initiativet
att medelst tillsttande av kunniga fiskeri-intendenter bde utrna
orsakerna till missfrhllandet och ska vinna botemedlen mot detsamma.

Detta var nu intendenten Borgs nrmaste bestmmelse p sterskren fr
den stundande sommaren. Platsen var icke en av de livligare, ty skret
ligger icke vid ngot av huvudinloppen till Stockholm. Sderifrn g de
stora fartygen vanligen in genom Landsort, frbi Dalar och Vaxholm;
sterifrn, och vid vissa vindar ven sderifrn, sker sjfarten sig in
genom Sandhamn--Vaxholm; och frn Norrland med Finland intrnger
kofferdisten genom Furusund--Vaxholm.

sterskrsleden r en ndfallsutvg, mest uppskt av estlndare, som i
regeln komma frn sydost, och av andra som av vind, strm eller storm
ligga ver Landsort och under Sandhamn. Drfr r platsen endast besatt
med en tredje klassens tullstation under en uppsyningsman och en liten
lotsavdelning under Dalar.

Dr r vrldens nda; tyst, stilla, vergiven, utom under fisketiden
hst och vr, och kommer en enda speljakt under en hgsommardag ditut,
hlsas den som en uppenbarelse frn en ljusare, gladare vrld. Men
fiskeri-intendenten Borg, som kommit i andra renden, fr att snoka,
som folket kallade det, hlsades dremot med en pfallande kld, vilken
haft sina frsta yttringar i fregende aftons likgiltighet och nu tog
sitt uttryck i ett miserabelt och kallt kaffe, som bars upp p hans
kammare.

Begvad med ett ytterst knsligt smaksinne, hade han tillika genom
strng vning frvrvat frmgan att tillbakatrycka obehagliga
frnimmelser. Drfr svljde han drycken utan att blinka och steg drp
ner fr att bese ngden och hlsa p folket.

Nr han gick frbi tullkarlens kk, blev det tyst, och innevnarne
tycktes vilja gra sig osynliga, stngde drrar och avbrto samtal fr
att ej rjas.

Med det obehagliga intrycket av att vara ovlkommen fortsatte han sin
promenad ut p skret och kom ner till hamnen. Dr lg en samling sm
stugor av den mest enkla konstruktion, likasom travade av sammanplockade
stenflisor, med litet murbruk hr och var psmetat; skorstenen ensam
reste sig av tegel ver spismuren; i ett hrn var en brdbod
tillskarvad; i ett annat endast ett lider av bangar och ris fr att
hrbrgera grisarne, som frdes hit ut p gdning under fisktiden.
Fnstren syntes tagna ur skeppsvrak, och taket var tckt med allt som
hade utstrckning i ngra dimensioner och kunde suga opp regn eller lta
det rinna av; tng, sandhavra, mossa, torv, jord. Det var hrbrgena,
som nu stodo de och av vilka vart och ett eljes plgade hysa ett
tjugotal sovande, nr det stora fiskafnget pgick och d varje koja var
en lnnkrog.

Utanfr den ansenligaste av dessa kkar stod skrets storman, fiskaren
man, och raskade ur flundernt med ett sp. Som han icke p ngot stt
kunde rkna sig som underhavande under en fiskeri-intendent, men likavl
frnam en knsla av tryck frn dennes nrvaro, reste han borst och
beredde sig p skarpa svar.

-- Fiskar det bra? hlsade intendenten.

-- nnu inte, men det skall vl bra till nu, nr regeringen kommer med,
svarade man ngorlunda ohvligt.

-- Var har ni strmmingsgrynnorna liggande? frgade intendenten nyo,
lmnande regeringen t sitt de.

-- Ja, si det trodde vi, att instruktren visste bttre n vi, efter som
han har betalt fr att lra oss, menade man.

-- Ser du, ni vet bara var grynnorna ligger, men jag vet var
strmmingarna str, och det r ett str vassare, det.

-- Jas, raljerade man, vi ska ta i sjn, s f vi fisk! -- Ja, s dr
r det, man r aldrig fr gammal fr att lra.

Hustrun kom ut ur kojan och ppnade ett livligt samtal med sin man, s
att intendenten icke fann inbringande ska terknyta underhandlingarna
med den fientliga fiskaren, utan stllde sina steg vidare framt hamnen.

Dr sutto ngra lotsar p bryggan och kade ivern i det slappa smpratet
de hade emellan sig och syntes icke bengna att vilja hlsa.

Han ville icke vnda om, utan fortsatte framt stranden; men nu tog
straxt den bebodda delen slut och det nakna skret lg dr de, utan ett
trd, utan en buske, ty allt vad av eld frtras kunde var uppbrnt. Han
gick utmed vattnet, stundom i fin mjuk sand, stundom p stenar, och nr
han gtt en timme, alltjmt dragande t hger, befann han sig p det
stlle dr han brjat, och han erfor det som om han vore instngd. Det
lilla skrets bergshjd tryckte honom och havets kretsformiga horisont
klmde honom. Den gamla knslan av att icke f rum nog verfll honom,
och han klttrade upp fr bergknallarne tills han kom upp p den hgsta
platn, vilken kunde vara kanske femtio fot hgre n havsytan. Dr lade
han sig p rygg och sg uppt i rymden. Nu nr gat icke kunde uppfnga
ngot, varken av landet eller havet, utan han endast sg den bla kupan
ver sig, d knde han sig fri, isolerad som en kosmisk flisa, svvande
i etern, endast lydande tyngdlag och gravitation. Han var fullkomligt
ensam p jordkulan, frefll det honom, och jorden var endast ett
fordon, p vilket han kte genom jordbanan, och han hrde i vindens
svaga sus endast det luftdrag, som planetens fart genom etern mste
framkalla, och i vgens dn frnam han det skvalp som vtskan mste rka
i, nr den stora vattenbehllaren rullade ikring sin axel. All
pminnelse om medmnniskor, samhlle, lag, sed hade blst bort, nr han
icke sg ett enda kroppsligt fragment av den jord, vid vilken han var
bunden, och han lt sina tankar lpa som lsslppta kalvar, kesande ver
alla stngsel, alla hnsyn; och drmed berusade han sig nda till
bedvning ssom Indiens navelskdare, vilken glmde bde himmel och jord
under betraktandet av en likgiltig ytterdel av sjlvet.

Intendenten Borg var ingen naturdyrkare, lika litet som indiern dyrkade
naveln, tvrtom hyste han, ssom sjlvmedveten och stende hgst i den
telluriska skapelsekedjan, en viss ringaktning fr de lgre
existensformerna, och han frstod mycket vl, att den sjlvmedvetna
andens frambringelser voro delvis mycket finurligare n den omedvetna
naturens och framfr allt frmnligare fr mnniskan, som skapat sina
skapelser med fstat avseende p den nytta och sknhet de kunde ga fr
skaparen. Men ur naturen hmtade han rmaterialet till sina verk, och
fastn man kunde frambringa bde ljus och luft med maskin, s fredrog
han solens overtrffliga etervibrationer och atmosfrens outtmliga
syreklla. Han lskade dremot naturen ssom en medhjlpare och ssom en
underlgsen, den dr skulle tjna honom; och det roade honom att kunna
narra denna mktiga fiende att stlla sina krafter till hans frfogande.

Emellertid, efter att ha legat en obestmd tid och knt den absoluta
ensamhetens stora ro, frihet frn inflytelser, frn tryck, reste han sig
och gick ner fr att ska sitt rum.

Nr han trdde in i den halvtomma kammaren, som tergav genljudet av
hans steg, knde han sig infngad, och de vita kvadrater och rektanglar,
som inneslto det rum, dr han skulle dvljas, pminde om
mnniskohnder, men lgt stende mnniskors, som endast rrde sig med
den oorganiska naturens enkla former. Han var innesluten i en kristall,
en hexaeder eller dylikt, och de rta linjerna, de likastora ytorna
likasom rutade in hans tankar, linjerade upp hans sjl, frenklade den
frn det organiska livets frihet i former, terfrde hans hjrnas rika
urskogsvegetation av vxlande frnimmelser till naturens frsta
barnsliga frsk att ordna.

Sedan han ropat p pigan, lt han bra in sina kistor och skred genast
till rummets frvandling.

Hans frsta omsorg var att reglera ljusets intrde medelst ett par
tunga, kttfrgade persiska gardiner, som genast stmde rummet i en
mjukare ton. Drp slog han upp ett stort matbords tvenne skivor, och
tomrummet p det stora vita golvet fylldes genast. Men den vita
bordsytan strde nnu, och han dolde den med en vaxduk i en enda varm,
mossgrn ton, som harmonierade med gardinerna och gav lugn. Drnst
reste han sina bokhyllor mot den vrsta vggen, som drav visserligen
nnu icke frbttrades, ty den randades endast in i kolumner som en s
kallad lathund, och den vita rappningen skrek nnu mer mot det
valntsfrgade trvirket, men han ville frst skissera det hela, innan
han gav sig in p detaljerna.

P en spik i taket hngde han sina snggardiner, och drmed hade det
kommit liksom ett rum i rummet, och sovplatsen var avskild frn det
vriga arbetsgemaket ssom uppslagen under ett tlt.

De lnga, vita golvtiljorna med deras parallella, svarta springor, dr
smuts frn skodonen, damm frn mbler och klder, tobaksaska, skurvatten
och viskans avfall bildade drivbnkar fr svampar och gmstllen fr
trmaskar, skylde han med hr och var utkastade mattstumpar av olika
frger och mnster, vilka flto som grnskande, blomstrande ar p det
stora, vita flacket.

Nr nu det kommit frg och vrme i tomrummet, gick han ver till
finarbetet. Hr hade han frst att skapa en hrd, ett arbetets altare,
som skulle bli centrum, kring vilket allt skulle gruppera sig och
utstrla ifrn. Drfr brjade han att stlla upp sin stora lampa p
skrivbordet. Den var tv fot hg och hjde sig som ett fyrtorn ver den
grna bordsduken; dess mlade porslinsfot med arabesker och blommor och
djur, som icke liknade vanliga sdana, gav ett muntert frgspel och
erinrade med sin ornamentik om mnniskoandens makt att vldfra naturens
fixerade, enahanda former. Hr hade mlaren frvandlat en styv
spmanstistel till en slingervxt, tvingat en hare att strcka ut sig
som en krokodil och med bssan mellan framtassarnes tigerklor sikta
efter en jgare med rvhuvud.

Omkring och under lampan placerade han mikroskopet, dioptern, vgen,
djuploden och pejlstockarne, vilkas fernissade mssing strlade ett
varmt solgult ljus omkring sig.

Blckhornet, en stor glaskub, slipad i facetter, gav det svagbl ljuset
av vatten eller is; pennskaften av piggsvinstaggar gvo en anstrykning
av animaliskt liv med deras obestmda, feta toner; lackstngernas
skrikande cinnober, pennaskarnes brokiga vinjetter, saxens kalla
stlglans, cigarrkoppens lack och guld, pappersknivens brons, alla dessa
massor av smsaker till nytta och sknhet fyllde snart det stora bordet
med en myckenhet av flckar, vid vilka gat drjde ett gonblick fr att
f ett intryck, ett minne, en ingivelse, s att det alltid hll sig i
verksamhet och aldrig trttnade.

Nu gllde det att fylla hlen i bokhyllorna och blsa en levande anda i
tomrummen mellan de mrka brdena. Och snart stodo dr rad vid rad den
brokigaste samling av uppslagsverk och handbcker, ur vilka garen kunde
hmta upplysningar om allt som hnt i frfluten och nrvarande tid.
Encyclopedier, som likt en lufttelegraf svarade vid en tryckning p den
rtta bokstaven, lrobcker i historia, filosofi, arkeologi och
naturvetenskaperna, resor i alla jordens lnder med kartor, till och med
Bdekers alla handbcker, s att garen kunde sitta och planera den
kortaste och billigaste frden till den och den orten, bestmma hotellet
och veta hur mycket han skulle ge i drickspengar. Men som alla dessa
verk gde frgngelsens oundvikliga fr i sig, hade han bemannat en
srskild hylla med en observationskr av facktidskrifter, i vilka han
genast erhll rapport om varje det minsta framsteg, varje om n aldrig
s obetydlig upptckt. Och till sist en hel samling dyrkar till allt
tidens vetande i de bibliografiska notiserna, frlagskatalogerna och
bokhandelstidningarna, s att han innestngd i sitt rum visste precis
huru hgt eller lgt barometern stod inom alla de vetenskaper, som rrde
honom.

Nr han nu betraktade vggen med bokhyllan, syntes det honom som om
rummet nu frst var bebott av levande vsen. Dessa bcker gjorde intryck
av individer, ty det fanns icke tv arbeten av samma yttre, utan den ena
kom som Bdeker i scharlakansrtt och guld lik den som en mndagsmorgon
lmnar sorgen bakom sig och reser ifrn alltsammans, andra hgtidliga,
svartkldda i en hel procession som Encyclopdia Britannica eller alla
de hftades ljusa, glada, ltta sommarrockar, den laxrda Revue des deux
Mondes, den citrongula Contemporaine, den vassgrna Forthnightly, den
grsgrna Morgenlndische. Och frn ryggarne hlsade stora namn ssom
frn bekanta, vilka han hade hos sig inne i rummet, och hr hade han det
bsta av dem, mer n de kunde ge en resande, som kom p visit att stra
deras middagssmn eller frukostmltid.

Med skrivbordets och bokhyllans iordningstllande knde han sig
terstlld efter resans strande inflytande, hans sjl tervann sin
styrka, sedan han ftt sina verktyg tillgngliga, dessa instrument och
bcker, vilka vuxit fast p hans tillvaro ssom nya sinnen, andra organ,
starkare och finare n dem, naturen givit honom i fdernearv.

Det tillflliga anfallet av fruktan, som framkallats av isolering,
ensamhet och instngning med fiender -- ty s betraktade han med skl
skrkarlarne -- gav vika fr det lugn, som installeringen mste medfra,
och nu satte han sig som en vl rustad general att lgga planer till
kampanjen, sedan hgkvarteret var uppslaget.




                           TREDJE KAPITLET.


Vinden hade gtt nordostlig om natten och drivisen hade dragit ner frn
land, nr intendenten gick i kstocken fr att gra frberedande
underskningar om havsbottnens beskaffenhet, vattnets djup, havsfloran
och havsfaunan.

Lotsen, vilken medfrdes som roddare, blev snart trtt p att meddela
upplysningar, d han sg, att intendenten medelst ett sjkort, lod och
tskilliga andra instrumenter tog reda p saker, som han aldrig tnkt
p. Var grunden lgo, det visste lotsen, och p vilka grund man skulle
stta strmmingssktarne, det visste han ocks. Men intendenten var icke
njd med det, utan han draggade p olika djup och fick upp smkrk och
vxtslem, som han trodde, att strmmingen levde av; han hissade ner lod
till bottnen och fick upp prov p leror, sand, slam, mylla och grus, som
han sorterade och numrerade och lade i sm glas med pskrifter.

Och slutligen tog han fram en stor kikare, som liknade en ropare, och
tittade ner i sjn. Det hade lotsen aldrig drmt om, att man kunde kika
i vattnet, och i sin frvning bad han att f lgga gat till glaset och
skda ner i det frdolda.

Intendenten, som  ena sidan icke ville spela trollkarl,  andra icke
hade lust att ska genom frhastade utredningar av just det, som skulle
utredas, ingiva alltfr hga frhoppningar om resultaten, inskrnkte sig
till att bevilja lotsens anhllan och drefter avgiva ngra populra
frklaringar till de levande tavlor, som upprullade sig nere i djupet.

-- Ser ni blstngen uppe p grynnan? brjade intendenten sin
frelsning. Ser ni, att den r spgul frst, att den blir leverbrun
lngre ner och slutligen rd vid botten? Det r det avtagande ljusets
skuld!

Han rodde ngra rtag frn grundet alltjmt i l om skret, s att han
gick fri frn isen.

-- Vad ser ni nu? frgade han igen den p magen liggande karlen.

-- Oj Jessuss! Nej jag tror det r strmming! Och de str s ttt, s
ttt som korten i leken.

-- Ser ni nu, att strmmingen inte bara gr p grynnan. Och frstr ni
nu, att man skulle kunna fiska den p djupet, och tror ni nu, nr jag
sger, att man aldrig borde fiska den p grundet, dr han endast gr opp
fr att lgga sin rom, som dr trffas av solvrmen bttre n p det
djupa vattnet!

Intendenten rodde vidare, tills han sg vattnet bli grgrnt i fljd av
bottnens leriga beskaffenhet.

-- Vad ser ni nu? upptog han, medan rorna vilade.

-- Jag tror min sjl, det r orm p sjbotten! Det r rent av
ormstjrtar, som sticka opp ur gyttjan -- och dr sitter huvena.

-- Det r l, min gosse! upplyste intendenten.

Lotsen sg klentrogen ut, ty l i havet hade han aldrig hrt talas om,
men intendenten ville icke ge ut sina bsta kort i frhand och icke
heller slsa krafter p lngrandiga frklaringar ver oklara saker.
Drfr lmnade han rorna och tertog sin kikare, lggande sig ver
btkanten att observera.

Han tycktes ska ngot med ovanlig iver, ska ngot som mste finnas dr
p de och de grunderna, men som han naturligtvis ej dr sett frr, d
han ej underskt vattnet.

De rodde omkring i tv timmars tid efter intendentens anvisning.
Stundtals slppte denne ner sin bottenskrapa msom med lodet, och efter
varje prov lade han sig framstupa med sin kikare. Hans bleka ansikte
fll ihop av anstrngningen, och gonen sjnko in i huvudet. Handen, som
hll tuben, darrade, och armen tycktes stel som en str av domning. Den
kalla, fuktiga vinden, som gtt igenom lotsens stortrja, syntes icke
bita p den spda figuren, som endast var svept i en halvknppt vrrock.
Hans gon trades av sjvinden och bemdandet att se skarpt ner i det
halvt ogenomtrngliga elementet, dessa tre fjrdedelar av jordytan, om
vars liv den sista fjrdedelen visste i allmnhet s litet och gissade
s mycket.

Genom sin sjkikare, som han icke uppfunnit utan efter hrsagor upptagit
frn brobyggare och arbetare vid undervattenssprngningar, sg han ner i
den lgre vrld, ur vilken den stora vervattensskapelsen utvecklat sig.
Tngskogen, som nyss skridit ver grnsen frn oorganiskt liv till
organiskt, vajade fr den kalla bottenstrmmen, liknande nyss lpnad
ggvita, som lnat sin gestalt av havsskvalpet, erinrande om vattnets
vxtformer, nr det fryser p fnsterrutan, utbredde sig drnere i stora
parker med gyllene lv, dr havsbottnens innevnare slpade sig p sina
bukar, skte mrkret och klden, dljande sin skam ver att ha blivit
efter p den lnga vandringen mot solen och luften. Lngst ner i leran
vilar flundran, till hlften nergrvd i dyn, lat, orrlig, utan
uppfinningsfrmga att lta en simblsa utveckla sig till lyftning,
vntande in en lycklig slump, som leder rovet frbi nosen utan ngon
drift att tumma mft till sin frdel, och som av bara lttja vridit
sig, strckt sig, s att gonen av bekvmlighetsskl kommit att stanna
p hgra sidan om det skruvade huvet.

Tnglaken har redan satt ut ett par ror frver, men r akterlastad och
pminner om de frsta frsken att bygga bt, visar mellan tngens
heraldiska lvverk sitt arkitektoniska stenhuvud med en kroats
knvelborrar och lyfter sig ett gonblick ur gruset fr att straxt drp
sjunka ner igen i slammet.

Stenbiten med sina sju ryggar gr med klen i vdret, en ofantlig nsa,
hela fisken, som bara luktar efter mat och honor, lyser ett gonblick
opp det blgrna vattnet med sin rosafrgade buk, spridande en svag
morgonrodnad omkring sig nere i dunklet, men slr sig snart fast igen
med sin sugskiva p en sten fr att avvakta utgngen av de millioner r,
som skola bringa frlossning t de efterblivna p utvecklingens ndlsa
bana.

Den rysliga ulken eller skrabben, det kroppvordna raseriet, med ilskan
uttryckt i ansiktets piggar, vars simlemmar blivit klor, mera fr att
tortera n anfalla och frsvara, ligger njutningslysten p sidan och
smeker sin egen kropp med den slemmiga stjrten.

Men hgre upp, i det ljusare och varmare vattnet, gr den vackra men
djupsinniga abborren, sterhavets kanske mest utmrkande fisk. Vlbyggd
och stadig, men nnu ngot klumpig som en kosterbt, br han stersjns
egendomliga blgrna frg och nordiskt lynne; lite filosof och lite
sjrvare; en sllskaplig enstring, en ytlig, som grna sker djupen
och stundom nr dem, en lttjefull, excentrisk, som lnga stunder str
och stirrar p strandstenarne, tills han vaknar och skjuter fram som en
pil, tyrann mot sina egna, men snart tam, tervnder grna till samma
plats och hyser sju inlvsmaskar.

Och s havets rn, stersjfiskarnes konung, den smckert byggda
kuttertacklade gddan, som lskar solen och, som den starkaste, icke
behver sky de ljusa frgerna, som str med nsan i vattenytan och sover
med solen i gonen, drmmande om blomsterngarne och bjrkhagarne
drovan, dit han aldrig kan komma, om den tunna bl kupan, som vlver
sig ver hans vta vrld, dr han skulle kvvas och dr fglarne dock
simma s ltt med sina hriga brstfenor.

Bten hade kommit in ibland isflottarne, och ver tngparkerna p botten
tgade isflakens skuggor som strmoln. Intendenten, som skt i flera
timmar, men ej funnit vad han ville, lyfte nu kikaren ur vattnet,
torkade den och lade den ifrn sig.

Drp fll han ner p akterbetten, hll handen fr gonen, ssom om han
ville vila dem frn intryck, och tycktes frsjunken i smn ngra
minuter, varefter han gav lotsen ett tecken att ro vidare.

Intendenten, som hela frmiddagen haft sin uppmrksamhet p djupet,
tycktes nu frst varsebliva den storartade tavla, som utrullade sig p
havsytan. Ultramarinbltt bredde sig vattensegmentet framfr bten ett
stycke vg framt, tills drivisen vidtog och visade ett fullkomligt
arktiskt landskap. ar, bukter, vikar, sund tecknades som p en karta,
och dr isen ridit upp p reven, hade bergshjder bildat sig genom att
det ena blocket pressat ner det andra och det efterfljande klivit upp
p det fregende. Och ver kobbarne hade likaledes isen travat sig upp,
slagit valv och bildat grottor, byggt upp torn, kyrkoruiner,
kassematter, bastioner, och det frtrollande i dessa former lg dri,
att de tycktes danade av en ofantlig mnniskohand, ty de hade icke dessa
den omedvetna naturens slumpaktiga former, utan vckte minnen om
mnsklig uppfinning under frgngna historiska perioder. Dr hade
blocken travat sig som cyklopmurar, ordnat sig terrassformigt som det
assyrisk-grekiska templet; hr hade vgen genom upprepade slag grvt sig
ett romaniskt tunnvalv, frtt fram en rundbge, som satt sig till en
arabisk hstskobge, ur vilken solstrlar och vgstnk hackat ut
stalaktiter och biceller; hr hade hela vgrckan ur en redan staplad
mur tit ut en linje med valv till en romersk vattenledning; dr stodo
grundmurarne till ett medeltidsslott, brande spren av nerramlade
spetsbgar, vimperger, fialer.

Detta gungande mellan tankefrbindelser av arktiskt landskap och
historierad arkitektur frsatte betraktaren i en egendomligt simmig
stmning, ur vilken han rycktes genom det bullrande liv, som de
strvande fgelskarorna frde runt omkring p de flytande isarna och p
det rena, bla vattnet.

I skaror om hundra sinom hundra flto ejdrarne, som hr togo vila, medan
de vntade ppet vatten t Norrland; de obetydliga, rostbruna honorna
omringade av de praktfulla hanarne, som flto hgt med de snvita
ryggarna, stundom lyftande sig till en kort flykt, d de lto se de
sotsvarta bukarna; lommarne i mindre skaror visade sina grverksbukar,
sina reptilhalsar och, nr de fllde, de schackspelsrutade
vingspeglarna; de livliga alfglarnes legioner i svart och vitt,
simmande, dykande, strckande; grisslornas och havspapegojornas sm
band; de dystra, kolsvarta svrtornas strvkrer, stickande av mot
skrakarnes, prackarnas mera lysande fljen med panascher i nacken; och
ver hela den dykande, smflaxande fgelhren, som levde amfibieliv,
svvade msarne och trutarne, som redan utvalt luften till sitt element,
endast begagnande vattnet till fiskplats och badstlle.

Insmugen i denna idoga arbetsvrld satt en ensam krka halvgmd p
skret och med sin lga panna, sin misstnkta frg, sina tjuvlater, sin
brottslingstyp, sin hela vattenskygga, smutsiga anstrykning utgjorde
fremlet fr de strvsammes hat, vilka knde boplundraren, ggsugaren.

Och frn hela denna bevingade vrld, vars strupar kunde frstta
atmosfrisk luft i dallring, ovanfr huvena p de stumma nere i vattnet,
hrdes en samklang av ljud: frn reptilens frsta, svaga frsk att
yttra vreden genom vsning nda upp till musiken frn mnniskans
harmoniska tonverktyg. Dr frste den som en huggorm, nr gudungen
ville bita henne i nacken och trampa ner henne under vattnet, dr
koakkade skraken som en groda, trnorna skriade, msarna kraxade,
trutarne hvde barnskrik, ejdrarne korrade som hankattor i brunsttid,
men ver alla, hgst och drfr sknast, ljudade alfglarnes underbara
musik, ty sng var den nnu icke. En oren treklang i dur, klingande som
vallhjonets lur, och hur och nr den fll in, stmmande med de andres
tre toner till ett ofullstndigt ackord, en kanon fr jakthorn utan slut
och brjan, reminiscenser frn mnsklighetens barnar, frn herdens och
jgarens frsta tider.

Det var icke med poetens drmfantasi med de dunkla och drfr oroande
knslorna och orediga frnimmelserna betraktaren njt av det stora
skdespelet, utan det var med forskarens, den vakne tnkarens lugna
blickar han verskdade sammanhanget i denna skenbara oreda, och det var
endast genom sitt hopade vldiga material av minnen, han kunde stta
alla dessa skdade freml i frbindelse med varandra. Och nr han
skte orsaken till det vldiga intryck, srskilt denna natur utvade,
och han fann svaren, erfor han den omtliga gldjen, som den hgst
utvecklade i skapelsens kedja mste erfara, d sljorna lyftas ver det
frdolda, denna sllhet, som tfljt allt skapat p den ondliga frden
mot klarhet och som kanske utgjort den drivande kraften framt mot
vetande ifrn drmmande, en salighet, som mste likna en supponerad,
medveten skapares, som vetat vad han gjort.

Detta landskap terfrde honom till urtid, d jorden stod under vatten
och de hgsta bergstopparna brjade hja sig ver ytan; skren behllo
ju nnu urformationens karaktr med grundberget direkt uppe i ljuset.

Men nere i vattnet, samtidigt med att avsvalningsperiodens alger redan
infunnit sig, simmade primrtidens fiskar och bland dem den ldsta
avkomlingen, sillen, under det p skren nnu vxte stenkolstidens
ormbunkar och lummer. Lngre int fastland, frst p de strre holmarne,
skulle man trffa sekundrtidens barrtrd och reptiler och nd djupare
in tertirtidens lvtrd och dggdjur. Men hr ute i urformationen
syntes naturens nyckfullhet ha hoppat ver lagringstiderna, kastat
sklarne och uttrarne ner i urtiden, vrkt in istiden i dag p morgonen
mitt i kvartrperioden liksom matjord p urberget, och sjlv satt han
som en representant fr den historiska tiden och ostrd av det skenbara
virrvarret njutande dessa levande bilder av skapelsen och frhjande
njutningen genom att knna sig i stort taget som den hgsta i denna
kedja.

Detta var hemligheten i detta landskaps tjusningsfrmga, att den och
endast den tergav en historierad skapelse med uteslutningar och
frkortningar, dr man p ngra timmar kunde frdas genom jordens
bildningsserier och stanna framme vid sig sjlv, dr man kunde uppfriska
sig med en tertagning av frnimmelser, som ledde tanken tillbaka p
ursprunget, vila sig i frflutna stadier, lta den trttande spnningen
i att vinna hgre grader p kulturskalan slappas av, liksom terfalla i
en hlsosam dvala och knna sig ett med naturen. Det var sdana
gonblick, han begagnade som ersttning fr de flydda religisa
njutningarna, d tanken p himlen endast var en utbytt form av driften
framt och oddlighetsknslan en frkldd yttring av aningen om
materiens ofrstrbarhet.

Huru lugnt att knna sig hemma hr p jorden, som han i sin barndom ftt
skildrad som jmmerdalen, vilken endast skulle genomvandras p vg till
det oknda; huru fast och frtrstansfullt att ha ftt vetskap om det
frut obekanta, att ha ftt blicka in i, genomskda Guds hittills
hemliga rdslag, som de kallades, alla de freteelser, vilka ansetts
ogenomtrngliga, drfr att de dittills icke kunnat genomtrngas. Nu
hade man kommit fram till klarhet om mnniskans ursprung och ndaml,
men i stllet fr att trttna och sl sig i ro ssom den ena
kulturnationen efter den andra, nr de tnkt sig frdrvade, s hade det
nu levande slktet tagit sitt parti, funnit sig i att vara det hgsta
djuret och gripit sig an att p ett frnuftigt stt frverkliga
himlatankarne hr nere, och drfr var tiden, som gick, den bsta och
strsta av alla tider, som frt mnskorna fram lngre, n rhundraden
frr hade hunnit gra.

Efter denna stund av andaktsvning i umgnget med tankarne om sitt
ursprung och sin bestmmelse lt intendenten sina erinringar lpa igenom
sin personliga utvecklingshistoria, s lngt tillbaka han kunde spra
den, fr att likasom ska sig fram till sitt sjlv och kunna i de
frflutna stadierna lsa sitt sannolika de.

Han sg sin far, den avlidne fortifikationsmajoren med den oavgjorda
typen frn rhundradets brjan, blandad som ett konglomerat och
hopkittad av flisor, avfall frn fregende perioder, hopplockade p
mf efter den stora eruptionen vid frra rhundradets utgng. Troende
intet, emedan han sett allt frgs, allt terupptagas, alla statsformer
prvade, hlsade med jubel vid mottagandet, kasserade inom ngra r,
framburna igen ssom nya och nyo hlsade som universalupptckter, hade
han till sist stannat vid det bestende ssom det enda ptagliga, det
mtte nu ha tillkommit av en ledande vilja, vilket var osannolikt, eller
av ett slumpkomplex, vilket var tmligen skert, men farligt att sga.
Genom universitetsstudier hade fadren kommit in p unghegelianernas
panteism, vilken var en fintlig vndning av saken, som d sattes p sin
spets, och individerna blevo det enda verkliga och Gud blev inbegreppet
av det personliga i mnskligheten. Denna levande frestllning om
mnniskans intima samband med naturen, i det hon sjlv stod som hgsta
ledet i vrldsprocessens kedja, skapade en elitkr av personligheter,
vilka i det tysta fraktade de politiska svrmarnes upprepade frsk att
stlla sig utom de styrande naturlagarne och ska p konstgjord vg tota
till nya vrldsordningar genom filosofiska system och riksdagsbeslut.
Obemrkta gingo de sin vg framt, oanvndbara av hga och lga. Upptill
sgo de medelmttor genom naturligt urval samlas kring den medelmttige
monarken, nedtill trffade de okunnighet, lttrogenhet, frblindelse och
mitt emellan, hos borgareklassen, sdana avgjorda handelsintressen, att
de som sjlva icke voro handlande icke kunde arbeta tillsammans med dem.
Som de voro dugliga, kloka och redbara mn, befordrades de vid
tillfllen, men som de ej kunde ansluta sig till ngot parti och ej hade
lust att gra enskild gagnls opposition, d de icke voro nog talrika
att bilda hjord och de tillika ssom starka individualister ej ville g
efter ngon skllko, frblevo de tmligen tysta, buro sitt missnje gmt
under storkors och kraschan, logo som augurer, nr de rkades vid
rdsbordet eller i riddarhussalen, och lto vrlden ha sin gng.

Fadren tillhrde en visserligen icke urgammal adelsslkt, som genom
borgerliga frtjnster vid upphjlpandet av bergshanteringen och icke
genom tvetydiga krigarbragder, vunna med hjlp av naturslumpar eller
fiendens felsteg, blivit belnad med adelsskld och ganska mttliga
privilegier, ssom att bra adelsuniform och lnlst deltaga med en
fjrdedel i det tunga regeringsbestyret. Han rknade sig sledes till
frtjnstadeln, och medvetandet om att ha utgtt frn talangfulla
frfder verkade som en sporre nda ner i den d levande representanten.
Rttmtigt, genom frfders begvning och arbete frvrvade egodelar
satte honom ocks i tillflle att utbilda sig i sitt yrke. Han blev en
framstende topograf, hade deltagit i Gtakanals byggande och i de
frsta jrnvgsanlggningarne. Detta sysslande med ett helt konungarike,
som han blev van att, p kartblad utbredda ver ett skrivbord, betrakta
uppifrn, verskda i ett gonblick, frlnade under hand hans sinne en
vana att se sakerna i stort. Dr satt han och med en linjal ppnade en
kommunikationsled, som skulle ndra hela landskaps fysionomi, lgga igen
gamla stder, skapa nya, frndra varuprisen, leta fram nya
produktionskllor. Kartan skulle ndras, de gamla vattenvgarne glmmas
och de svarta, rta linjerna, som angvo de nya vagnvgarna, bli de
bestmmande; hjderna skulle bli lika fruktbara som dalarna och kampen
om floderna upphra; grnserna mellan riken och land icke mer mrkas.

Det fljde en stark knsla av makt med detta handskande med lnders och
folks den, och fadren kunde icke undg att s smningom angripas av den
makten tfljande bengenheten att verskatta sitt jag. Allting brjade
hgra i fgelperspektiv; lnderna blevo kartor och mnskorna
tennsoldater; nr topografen p ngra veckor lt verkstlla en
nivellering av en hjd, som rtusenden skulle behvt att denudera, knde
han ngot av skapare i sig; lt han sprnga tunnlar, flytta sandsar ut
i sjar, grunda opp trsk, undgick han icke frnimmelsen av att ha tagit
jordkulans nydaning om hnder, kastande de lagbundna geologiska
formationerna huller om buller, och drvid svllde hans
personlighetsknsla otroligt.

Hrtill kom hans stllning som officer med en hel menighet av
subordinerade, dem han endast meddelade sig med befallningsvis och vilka
slunda blevo betraktade som tjnstgrande muskler t hans viljande
stora hjrna.

Med militrens fysiska mod och beslutsamhet, den lrdes grundlighet,
tnkarens besinningsfullhet, den ekonomiskt oberoendes lugn och den
hederliga mannens vrdighet och sjlvaktning fretedde han en typ av
hgsta ordning, dr sknhet och klokhet ingtt en frening, som gav en
mttfull, harmonisk personlighet till resultat.

Av denna fader erhll sonen bde en frebild och en lrare, d modren
tidigt avlidit. Fr att spara sonen missrkningarnes bittra stunder och
ogillande hela den gngse uppfostringsmetoden, som med sagbcker och
skrmhistorier uppfostrade barnen till barn i stllet fr till mn,
ppnade han genast hela frlten till livets tempel och invigde den unge
i livets svra konst. Lrde honom det intima sammanhanget mellan
mnniskan och den vriga skapelsen, dr visserligen mnniskan p sin
planet stod hgst, men ndock fortfor att st mitt i, sjlv kunnande i
viss mn modifiera verkningarne av naturkrafterna, men ndock frblev
regerad av dem, allts en frnuftig naturdyrkan, om med natur menas allt
existerande och med dyrkan ett erknnande av avhngigheten av rdande
naturlagar. Drigenom borttog han kristendomens stormansmani, fruktan
fr det oknda, dden och Gud, och danade en klok, p sina handlingar
vaksam man och fr sina grningars fljder ansvarig personlighet.
Regulatorn fr mnniskans lgre drifter fann han i det organ, som just
genom sin fullkomligare daning skilde mnniskan frn djuren, eller stora
hjrnan. Omdmet, grundat p allsidigt vetande, skulle styra och, nr s
behvdes, undertrycka de lgre drifterna fr att hlla typen hgt uppe.
Nring och fortplantning voro de lgsta drifterna, drfr att de gdes
gemensamt med vxterna; knslorna, ssom djurens lgre tankerudiment
kallades, mste, emedan de voro lokaliserade i blodkrl, ryggmrg och
andra lgre organ, ovillkorligen subordinera under stora hjrnan hos en
mnniska av den hgre typen, och de individer, som icke kunde reglera
sina lga drifter, utan tnkte med ryggmrgen, voro lgre former. Drfr
varnade den gamle mot tron p ungdomlig hnfrelse och entusiasm, som
lika ltt kunde fra till brott som till dygd. Men detta uteslt icke
stora allmnnyttiga passioner, vilka icke hrde till knslorna, utan
voro vldiga yttringar av viljan till gott. Allt vad ungdomen kunde
prestera vore komplett vrdelst, d det i regel saknade ursprunglighet
och endast vore de ldre fregngarnes rena tankar, som den fljande
ungdomen upptagit som sina och med stora thvor ville kolportera.
Originalitet kunde nmligen endast uppst, nr hjrnan vore mogen,
likasom verklig fortplantning med tfljande uppfostran av avkomman
endast kunde ga rum, nr mannen var manbar och gde frmgan att skaffa
existensmedel t barns uppfostran. Och ett skert tecken p den omogna
hjrnans ofrmga att dma vore den konstanta Grssenwahn, i vilken
ungdom och kvinnor levde. Ungdomen hade framtiden fr sig, brukade man
sga, men det var s bristflligt, det pstendet, emedan mandomen
visade mindre ddlighetsprocent n ungdomen, och det okvicka svaret, att
ungdomen, om den r ett fel, dock gr bort med ren, kullkastade ju icke
regeln, att ungdomen nu var ett lyte, en brist, allts ett fel, vars
existens ju medgavs genom erknnandet, att det kunde g bort, d ju det
som aldrig fanns, icke kunde g bort. Alla ungdomens angrepp p det
bestende voro hysteriska utbrott av den svages ofrmga att bra tryck,
vittnande om lika liten klokhet som getingens att angripa mnniskan och
g en sker undergng till mtes. Ett gott bevis p de unges brist p
omdme och slutledning framhll han i frhllandet med boken Robinson,
vilken var skriven i tydlig avsikt att frklena naturtillstndet och
isolerat liv och ndock i ett rhundrade regelbundet missuppfattats av
ungdomen ssom en lovsng ver vildlivet, vilket just i boken
framstlles som ett straff fr den fvitske ynglingen, vilken missbrukat
kulturens hvor som en vilde. Och detta lilla drag visade tillika,
vilken lgre ontologisk form ynglingen var, rjande sig i hans sympati
fr indianer och andra rudimentra efterblivare, alldeles som knslorna,
vilka skulle en gng lggas igen ssom skldkrteln, vilken fallit ur
bruket hos mnniskan, men dock nnu kvarsatt p sin gamla plats.

Nr sonen icke kunde vederlgga dessa beska sanningar med frnuftsskl,
frklarande, att hans knslor, ja, hans heligaste knslor, uppreste sig
mot denna torra lra, frklarade fadren honom vara en geting, som nnu
tnkte med ganglier. Och han varnade honom fr fantasiens utsvvningar,
eller slutledningar p otillrcklig grund, av brist p stort material,
icke att frvxla med vetenskaplig snabbslutning, som kunde ur skenbart
f premisser, vilka frefllo f, emedan mellanleden blivit glmda,
draga nya resultat, dr likasom genom en kemisk frening tvenne ldre
frestllningar ingingo i varandra och bildade en ny tanke. Ontogenien
hade ju visat, hur mnskofostret genomlevde alla ldre stadier frn
amoeben genom grodan fram till antropomorfen, hur kunde ungdomen d
betvivla, att mnskoanden hos barnet mste genomg mnskans historia
genom djuret och vilden framt, s lnge kroppen vxte, och att sledes
mannen stod lngt hgre n ynglingen! Srskilt varnade han fr att lta
omdmet grumlas av den lgsta av drifterna, knsdriften, vilken genom
sin styrka s lnge frblindat det sunda frnuftet, att upplysta mn
nnu lgo under den vidskepelsen, att kvinnan, som dock endast var en
intermedir form mellan mannen och barnet, vilket framgick av
fosterhistorien, dr mannen under ett stadium var kvinna, men kvinnan
aldrig man, att kvinnan var en lika hg typ som mannen, ja, enligt
ngras mening en hgre. Att varna den unge fr knsimpulsernas vermakt
var det samma, som att kasta skugga p kvinnan, och sonen brjade snart
gra vad fadren kallade ganglieslut, gende ut p att verstljtnanten
var kvinnohatare. Och hur kunde han annat, d han alltjmt hrde
berttelser om hur den och den satt bort sin framtid p
fruntimmershistorier, hur stora begvningar dslat sin talang under
prokreationsarbetet, offrat lycka och verksamhet fr hustru, som varit
otrogen, och barn, som dtt fre mogen lder. Fortplantningen vore
endast fr mindre andar, de strre skulle leva i sina verk och s
vidare.

Under en sdan ledning vxte sonen upp. Han var fdd ett ovanligt sptt
barn, men med en harmoniskt utvecklad kropp, han hade fint danade
sinnen, snabb och sker uppfattning, skrande frstnd och en adel i
tnkesttet, som yttrade sig i undseende och tillgnglighet mot
mnniskorna. Han frstod tidigt att ordna sitt liv, undertrycka vxt-
och djurdrifterna, och sedan han samlat ett stort material av
iakttagelser och vetande, brjade han bearbeta detsamma. Hans hjrna
visade sig snart ga frmgan av fruktsamhet, att av ett par bekanta
kunna finna det skta oknda, att av gamla tankar kunna frambringa nya,
med ett ord, gde frmgan av vad man kallar originalitet. Han var en
blivande nydanare och gde gvan att genomskda sammanhanget i det
oordnade, upptcka den osynliga kraften bakom freteelserna, men ven de
dolda, s ytterst sammansatta motiven till mnniskors handlingar. Drfr
betraktades han med misstnksamhet av kamrater i skolan, och lrarne
knde i honom en tyst kritik ver vad de meddelade ssom orubbliga
sakfrhllanden.

Hans ankomst till universitetet infll samtidigt med de stora
folkrrelser, som gde rum omkring parlamentsreformen. Borg, som mycket
vl insg det bristflliga i fyrstndsrepresentation, d staten bestod
av minst tjugo stnd med olika intressen och olika frmga att kunna
bedma s invecklade problem som folkstyrelsens, kunde  andra sidan
icke vara med att terg till hordens eller stammens organisation, dr
alla hade lika mycket eller lika litet att sga; han insg genast, att
denna frenkling av styrelsesttet, dr mngden skulle gra't, icke
var en efter tidens fordran lmpad reform, helst han nyss sett den
allmnna rstrtten i Frankrike frambringa en kejsare och en
skenrepresentation av advokater, kpmn och militrer, frn vilken
slunda arbetare, jordbrukare, lrde och vetenskapsmn voro uteslutna,
allts endast tre godtyckligt av kejsaren valda stnd voro
representerade. Han hade dremot utrknat, att en utvecklad
stndsrepresentation med proportionell representationsrtt, noga avvgd
efter klassintressen och med hnsyn tagen till de hgsta intressena
eller de vises hgre rtt att ga vervikten, emedan de mera befordrade
framtskridandet n de fvitske, vore den riktigare. Detta hade ju redan
kammarsystemets frfattare anat, d de insett ndvndigheten av
frgornas behandling i utskott och vissa frgors utredning av
tillflliga utskott, ja, av kommitter med fackmn. Fr att nu f
folkfrsamlingen fullstndig, s att alla intressen blevo bevakade, alla
synpunkter anlagda och alla upplysningar om rikets tillstnd
tillgngliga, skulle varje folkklass frn den hgsta till den lgsta
vlja delegerade i frhllande till dels sin mngd, dels sin vikt fr
hela landets frkovran. Med utstrykande av hovstaten, som jmte monarken
skulle sortera under utrikesdepartementet, dit den hrde, d monarken
endast finge representera nationen gentemot utlndska makter, s fick
han sin rdgivande, men icke lagstiftande fackriksdag s uppbyggd.
Frsta klassen: Jordgare med arrendatorer, torpare, inspektorer,
rttare o. s. v. Andra klassen: Idkare av bergverks- och bruksrrelse
med fabrikrer och arbetare. Tredje klassen: Handlande, sjmn, med
hotellvrdar, brare, kare samt bank-, tull-, post-, jrnvgs-,
telegraf- och lotspersonal. Fjrde klassen: Civile och militre
mbetsmn, prster med betjning, vaktmstare och gemenskap. Femte
klassen: Lrde, lrare, litteratrer och artister. Sjtte klassen:
Lkare, apotekare, fattigvrdstjnstemn. Sjunde klassen: Husgare,
kapitalister, rntetagare.

I huru stor proportion det skulle vljas ur varje klass vore en
frga, som ej kunde lsas p fri hand, utan drvid mste
skicklige, i statskonsten kunnige mn prva sig fram och drfr
representationsfrordningen endast och alltid vara provisorisk. ver
denna rdgivande frsamling skulle sitta en konselj av fackmn i
statsvetenskap, fr det svra kallet enkom utbildade, s att den
svraste av alla konster icke komme att utvas av fuskare och tilltagsna
amatrer, ssom hittills skett, och skulle statsmnnens tilltrde till
mbetet fregs av en noga underskning om deras fregende liv, deras
enskilda ekonomiska och sociala frhllanden. Detta senare skulle sporra
ungdomen till en sjlvuppfostran och en uppmrksamhet p sitt ltande
och grande, som skulle dana en stam av utmrkta mn, utan att  andra
sidan enbar s kallad flckfri vandel eller negativa dygder utan
begvning kunde som hittills bliva en genvg till befordran. Detta
skulle bli den nya adeln, som finge eftertrda den gamla tjnste-,
militr- och hovadeln, och genom att densamma endast gjorde sig sjlv
genom naturligt urval av de bsta, vore den en garanti fr att landet
bleve styrt p bsta stt. Riksdagen bleve drigenom, d den endast fick
rsta en opinion, icke beslut, ett stort underskningsmaterial och icke
ngon legionararm, som mutades eller tummades att va rstvld.

Den unge mannen var dock redan fr klok att yttra dessa sina meningar,
och i tider, d adelsman var liktydig med urartad, verbliven, utlevad,
och massorna stormade fram s blint, att industriarbetarne blevo de som
arbetade mest i hnderna p sina blivande klassfiender bnderna, kunde
en klok man endast le och vnta. Och han vntade, tills han fick se
fyrstndsrepresentationen eftertrdd av enstndsrepresentationen, d
riket ddanefter representerades av frra bondestndet ensamt.
Emellertid hade denna historiska tilldragelse haft ett mycket stort
inflytande p den unges tankeriktning och hela utveckling. Han hade
drvid insett, i vilken frfrlig oreda tankemekanismen hos flertalet
befann sig, och nr han lste stndsprotokollen och lade mrke till de
mest inflytelserika och lysande talares anfranden, iakttog han,
huru det han kallade ganglieresonemanget, framkallandet av
blodkrlskontraktioner och hjrtkongestioner, utvade det strsta
inflytandet p allmnna opinionen. Det frefll honom understundom, som
om det alls icke gllde fderneslandet eller framtskridandet utan
frslagsstllarnes triumf att f sin vilja igenom medelst felslut, de
grvsta blundrar mot logik, det grymmaste vanstllande av fakta. Fr
honom vcktes genom iakttagelse den stora misstanken, att allting gllde
en kamp om makten, om njutningen att med sin hjrna f stta de andras
hjrnor i samklang, att f s sina tankefrn i andras hjrnbarkar, dr
de skulle vxa parasitiskt som mistlar, under det att moderstammen stolt
skulle axla sig i tanken att snyltarne druppe i kronan nd bara voro
snyltare. Detta var underlaget under hans regirighet, och fr att
tillfredsstlla denna skaffade han sig vetande och erfarenheter genom
studier, resor och umgnge med kunniga och frejdade mn. Och mitt i
detta evigt rrliga kaos av stridiga krafter och intressen, skte han
ankarplatsen fr sin tillvaro, medelpunkten i den krets, som
verkligheten slog omkring honom, i sig sjlv. I stllet fr att ssom de
svage kristne fingera en stdjepunkt utom sig i Gud tog han det
frhandenvarande ptagliga i sitt eget sjlv och skte skapa sin person
till en fullkomlig typ av mnniska, vars vandel och grningar icke
skulle krnka ngons rtt, viss, att frukterna av ett vl ansat trd
icke kunde underlta att bliva andra till nytta och hugnad. Allt det
frvirrade, bakvnda, han sg i deras strvan, som sade sig leva fr
andra, men i grunden endast levde p andra, p andras tacksamhet, andras
opinion, andras erknnande, undvek han, gende sin vg rakt framt,
viss, att ett enda stort och starkt individ skulle ofrivilligt gagna mer
n dessa massor av tanklsa, vilkas numerr stod i omvnt frhllande
till deras gagn.

Och med denna sttning av sig sjlv framtvingade han en norm fr sitt
leverne, som ledde honom till en hg grad av sedlighet, d han i stllet
fr att lmna uppgrelsen t ett ovisst kommande, sjlv stllde sin
vandel s, att han icke hade ngot ouppgjort, icke skt skulden ifrn
sig p en oskyldigt lidande Kristus, utan i medveten sjlvansvarighet
icke begick ngra handlingar, som kunde vcka hans behov av en
syndabock.

Drmed lrde han sig endast lita p sig sjlv, aldrig taga rd, alltid
vervga en handlings sannolika fljder. Men detta hindrade icke, att
han i likhet med sin generation, som fddes och uppfddes under ngans
och elektricitetens tidevarv, d livsverksamheten kade fart, blev
lidande av nervositet. Och hur skulle den annat, som mste delgga
millioner gamla hjrnceller, magasinerande frldrade intryck, som mste
varje gonblick, d han skulle bilda ett omdme, noga skrda bort
frlegade axiomer, vilka ville trnga sig fram som premisser. Det var
ett helt nybyggnadsarbete, som vllade dessa oordningar i nervsystemet,
vilka man enbart velat tillskriva frfdrens alkoholism och sexuella
utsvvningar, men vilket sjukliga symptom var en yttring av kad
vitalitet, tfljd av ytterlig knslighet, ssom krftans, d hon byter
skal, eller fgelns, d han ruggar. Det var nydaningen av ett slkte
eller tminstone av en varietet mnniska, som drfr frefll de gamle
ssom sjuk eller osund, drfr att den stod i utbildning, ngot som var
dem motbjudande att erknna, d de sjlva ville vara normen och kallade
sig sunda, ehuru de voro stadda i upplsningstillstnd.

Denna nervknslighet hos den uppvxande ynglingen kades genom
terhllsamhet i mat och dryck och knslivets strnga disciplinering, ty
han fann det frnedrande att genom jsta drycker frstta sig i den
vanvettiges och vildens ostyrbara tillstnd, och hans sjl var fr
mycket frnm, att han skulle vilja leka en gonblicklig frbindelse med
en prostitue. Men drmed fljde ven en sinnenas tilltagande skrpa och
en knslighet fr obehagliga intryck, som stundom frskaffade honom
olust, dr andra med rare sinnen skulle ha njutit.

Slunda blev han nerstmd fr mnga timmar, nr hans morgonkaffe icke
hll nog styrka; en illa mlad biljardboll och en solkig k frmdde
honom att vnda om och ska annan lokal; ett illa torkat glas vckte
hans ckel, och han knde lukten av mnskor p en tidning, som en annan
lst; han kunde p en frmmande mbel se mnniskoflott avsatt p
polityren och ppnade alltid fnstret, nr en piga varit inne och
stdat. Men var han ute och reste och nden tvang, d kunde han liksom
stnga av alla ledningar frn sinnesverktygen till uppfattningen, och
han gjorde sig hrd mot alla olustfrnimmelser.

Nr han emellertid vid universitetet fullbordat sina studier i
naturvetenskap, den minst frdmjukande av alla, emedan sikter spelade
mindre roll n samling av material, erhll han en assistentbefattning
vid vetenskapsakademien.

Han hade skt sig dit i avsikt att f verblicka alla naturens riken,
samlade och ordnade p ett enda stlle, och mjligen dri lsa ut det
stora sammanhanget, om det fanns ngot, eller den universella oredan,
som sannolikt var dr. Men hans avsikter blevo snart uppdagade, helst
han icke lnge kunde undg faran att lta locka ur sig ett frslag till
omordning av fglarne efter helt andra grunder n de gllande.
Frmnnen, som naturligtvis icke ville sjunka ner till materialsamlare
t en ung man och ju icke grna sgo, att de blevo frldrade med deras
verk, fattade en instinktlik avoghet mot genomskdaren. Frsta motvrnet
mot intrngaren gjordes genom att stta honom till detaljarbeten av
underordnad vikt och fr hans sknhetssinne motbjudande. Han mste
slunda i sex mnader byta sprit p fisksamlingen. Frst fick han
uppkastningar av den vidriga lukten, men nr han vervunnit de
obehagliga frnimmelserna, vnde han sig med raseri till studiet av
fiskarne, och som han arbetade fort, hade han inom det halva rets
utgng grundligt tagit reda p hela det stora materialet. Han hade d
sttt vintern ver i ett kallt, smutsigt och halvmrkt kk, luktat dlig
sprit, frusit om hnderna och dragit sig en svrbotlig blskatarr.

Drp sattes han till att skriva etiketter p algerna. Som han icke
erhllit ngon undervisning i sknskrift vid universitetet och av
naturen hade en svag, ostadig hand, kasserades lapparna, och han fick
ett sken av oduglighet ver sig. -- Han kunde ju icke en gng skriva. --
Men p tv mnader, under vilka han beskte ett skrivinstitut och om
aftnarne satt hemma ver skrivbok och frskrift, frvrvade han sig en
vacker och lslig stil, och drunder inhmtade han fullstndigare
knnedom om algerna, n han frut innehaft, utom att han p kpet lrt
den ovrderliga konsten att skriva. Frmnnen, som trodde, att han
skulle rata det underordnade arbetet, sgo snart vad slags hud han bar
och hur han frstod att begagna alla motigheter till sin frdel, kande
sitt vetande, bjande smidigt undan fr slagen, skakande av sig
skurarne.

Men hans tilltagande skrivkunnighet skulle bli en ny klla till
frdmjukelser, ty nu sattes han att skriva rent mbetshandlingar och
brev, sjunkande s smningom till en renskrivares tarvliga roll, som man
trodde. Dock utan att klaga tog han sysslan, och samtidigt med att han
fick lra frmmande sprk, kom han i tillflle att f inblick i alla
stormnnens hemligheter, som de trodde vara vrdelsa i hans hand.
Slunda rkade han f se periodens vetenskapliga stridsfrgor behandlade
korrespondensvis, upptckte vgarne till de lrda samfundens hemliga
sammankomster, fick knna de underjordiska gngarne till utmrkelserna
och tillfllena att gra sina forskningar fruktbrande. Han var sledes
otkomlig, och dr man trodde sig ha trampat ner honom, reste han just
huvudet igen.

Det var i hans dubbla egenskap av adelsman och sjlvtnkare, han rkade
ut fr isolering. Hans namn klingade icke vetenskapligt, hans stt att
klda sig fint och modernt ansgs som bevis p ovetenskapligt sinne hos
dem som mindes Berzelii trasiga byxor, hans tliga, skenbara
undergivenhet togs som underlgsenhet, och alla hans funderingar ver
naturvetenskap som poetiska utgjutelser. Fr att nu, sedan man ngrat
sig ver att ha slppt in honom bakom frlten, trycka ner honom igen,
hittade man p att stta ett nytt arbete fr honom, som blivit ratat av
varje nykommen och drfr ven kallades prvostenen eller
frargelseklippan. Det hade nmligen uppe p vinden samlats en
bottenrest av bergarter och mineral, hopkomna dels genom gvor och
testamenten, dels genom vrldsomseglingar och expeditioner; och
alldenstund de flesta blivit utrangerade som dupletter, den tiden
geologien nnu befann sig i sin linda, mste de nyo med det stigande
vetandet genomskas och drfr sorteras. De hade ftt sin plats i ett
vindskontor under takpltarne och lgo i en enda stor hg och betydligt
inmngda med damm och spindelvv. Borg, som nu mste st lutad under de
upphettade takpltarna och inandas dammet, hllo p att rygga, men d
han andra dagen trffade p ett mineral, som han misstnkte vara oknt,
grep han sig straxt an med arbetet och satte sig till att ordna. Men
hrunder kom han till erfarenheter, som skakade hans redan svaga tro p
lrobyggnaden, insg frberedande, att det icke var stenarne, som voro
ordnade av naturen, utan att det var hjrnan, som ordnade freteelserna.
Och fr vrigt, ordnas kunde allt, endast man skaffade sig en
indelningsgrund, och att ej den frnuftigaste indelningsgrunden hr var
funnen, insg han snart vara fallet, och nr sjlva grunden var en
oavgjord hypotes, ssom den, att urberget skulle vara uppkommet genom
smltning i eld, i motsats mot de lagrade bergarterna, som ansgos
bestmt avsatta ur vatten, och tillika urberget ven var lagrat ssom de
yngre sedimentra formationerna, fann han det hela tillskruvat,
hopgissat och p gissningarne hela systemet grundat. Under tiden hade
han analyserat sitt mineral och funnit, att det var nnu oknt,
varp han lmnade det till professorn, som skickade det till
Berliner-Akademien och fick sitt namn satt det nya mineralet. Borg
erhll ingen tack, intet omnmnande, utan endast ngra glpord av
frmannen. Retad hrav tog han sjlv nsta mineral han fick upp av oknd
art, snde det till Lyell, fick sin avhandling lst i Geological
Society, i vilket sllskap han upptogs till ledamot. Kamrater och frmn
ltsades vara i okunnighet om hans framgng, d den samma p visst stt
var en chikan fr professorn, som dupletterat det oknda mineralet; och
nu vxte motviljan till hat fr att verg till frfljelse. Men han
strk undan, gjorde sig osynlig och arbetade. Alldenstund dessa
hopsamlade mineral voro hmtade frn Europas alla lnder och Borg
frstod att giva varje upptckt en anstrykning av direkt gagn fr de
olika landens bergsvetenskap, hade han p ett par r frsttt stlla s
till, att han var upptagen i de flesta av Europas lrda samfund samt var
innehavare av italienska Kronorden, franska Instruction publique,
sterrikiska Leopoldsorden och ryska S:t Annordens andra klass. Men
ingenting hjlpte bland de omgivande, vilkas lje endast kades med
varje utmrkelse, som dock var grundad p frtjnst. Nr man icke kunde
frneka faktum, frringade man vrdet eller ltsades vara okunnig om vad
som hnde, vilket icke hindrade, att man begagnade hans uppgngna spr
till egen jakt.

Nr han slutligen efter sju rs pinsam tjnst tog arv efter sin fader,
som d avled, och han avgick ur tjnsten fr att resa utrikes som
privatman, fick han hra, att han frfelat sin kallelse och att det var
skada, att han inte blev ngonting, omvxlande med att han blivit
utstruken ur tjnsten. Det var slunda med ett grnslst frakt fr
mnskorna, han lmnade sitt land att i frmmande lnder fortstta sina
studier. Och i hotell och pensioner Europa runt sg han mnga slags
mnniskor, inledde frbindelser, som snart brtos genom tvungen
skilsmssa. Men verallt sg han, hur samma periods mnniskor uttalade
samma meningar om samma saker, framkastade flertalsmeningen ssom sin
egen, sade fraser i stllet fr tankar, och han upptckte drvid, att
det egentligen var ngra f andars tankar, som ruminerades av massorna.
Slunda fann han, att alla geologer talade Agassiz' och Lyells meningar
frn 1830 och 40; alla religisa fritnkare gvo ifrn sig Renan och
Strauss; alla rrliga politici levde p Mill och Buckle; alla som talade
frisk litteratur kastade upp Taine. Det var sledes bara ngra
huvudbatterier, som gde strmvckare och vilka genom talangernas
ledtrdar fingo alla dessa bjllror att pingla. Hrifrn kom han snart
in p psykologiens omrde, beskte spiritister, hypnotisrer och
tankelsare, sg bakom dessa svindelrrelser en del nya upptckter, som
skert skulle ndra mnsklighetens faktiga stt att leva tanklst,
kanske bidraga till tankeapparatens justering och till inseende av att
hela kamplivet, som frdes om sikter, endast var kampen om makten att
f stta andras hjrnor i rrelse, tvinga hoparne att tnka som jag.
Drfr hade han ocks varit vittne till vetenskapliga strider, som
avlupit med seger fr den falska sikten, endast den segrande haft
tillrcklig auktoritet och majoritet. Han hade sett politiska fejder,
religisa, som slutat med lagstiftning gende rtt emot frnuft och
rttvisa, grundlggande godknda villfarelser, som rvdes av den
tilltrdande generationen ssom sjlvklara sanningar.

Nej, det gllde nog endast att f sin vilja igenom, och hela drivkraften
bakom sikternas frfktande voro intresset och passionerna. Intresset,
det var intet annat n behovet, behovet av mat och krlek, och fr att
vinna dessa krvdes ett visst kvantum makt. Och den som icke strvade
till makt var en svag, vars vilja till livet frtunnats, och drfr
hrde man alltid den svaga pocka p rtt, de svagares rtt, under det
att det endast gavs en matematisk rttvisa, en aritmetisk sanning, till
vars utrknande det fordrades en stark tankeapparat, som kunde frigra
sig frn intressets och passionernas villosyner. Nr han rannsakade sitt
inre och jmfrde sig med ett stort antal andra, fann han, att han genom
strng sjlvuppfostran emanciperat sitt omdme i hg grad och att hos
honom fanns en srskilt utbildad drift att ska den abstrakta rttvisan,
den sanningen, som bestr i verkliga frhllandet, sakens krna, och
varfr han ven kallade sig sanningsvn i hgsta mening, utan att han
drfr behvde g omkring och sga ut allt vad han tnkte eller icke
kunde vid behov besvara en nrgngen frga med en osanning.

Fr att komma mnniskodjurets organisation nrmare p spren anlade han
srskilda studier ver alla de lgre djurens sjlsfrmgenheter och
skte sig drigenom fram till mnniskan. Drp upplade han en huvudbok
ver alla de individer, han trffat p sin vg, frn anhriga,
skterskor, pigor, till skolkamrater, studentkamrater, umgngesvnner,
frmn, med ett ord alla dem som kommit inom hans observationskrets;
utkastade deras tillblivelsehistoria, som han fullstndigade genom
inhmtande av personalier, prstbetyg, vittnesml av dessas bekanta;
satte upp deras ekvation och skte lsningen p deras livsproblem. Det
var ett otroligt stort arbetsmaterial, och nr han rett ut virrvarret,
sg han, att mnskorna kunde indelas ssom djuren och vxterna i stora
klasser, ordningar och familjer, alltefter som indelningsgrunden
bestmdes. Men drigenom att han tog flera indelningsgrunder, kom han
sanningen ganska nra och fick den mest rikhaltiga belysning av sitt
observationsobjekt.

Slunda stllde han bland annat upp ett schema p mnskor med tre
underavdelningar: medvetna, sjlvbedragare och omedvetna. De medvetna
eller invigde stodo hgst; hade genomskdat sveket, trodde intet och
ingen och kallades gemenligen skeptici, fruktades och hatades av
sjlvbedragarne, igenknde varandra genast och skildes vanligen t med
titulaturen skurk och msesidiga beskyllningar fr dliga motiv. Till
sjlvbedragarne rknade han alla religist troende, hypnotiska medier,
profeter, partichefer, politici, vlgrenhetsandar och hela den svrm av
svaga regiriga, som gvo sig ut att leva fr andra. Till de omedvetna
hrde barn, de flesta brottslingar, de flesta kvinnor och en del drar,
som alla nnu levde p en halv dggdjurisk stndpunkt utan frmga att
skilja subjekt och objekt.

Efter en annan indelningsgrund eller ontogenetiskt, utvecklande sig frn
fostret till den hgst stende mannen, erhll han barn, ungdom, kvinnor,
mn.

Drjmte skte han alltid hos landsmn ancestrala rastecken; skilde
uppsvenskar frn sydsvenskar, kunde se norrmannen hos vrmlndingen och
bohuslndingen, tog ut finnen hos en del norrlndingar, hll reda p
invandrade tyskar, walloner, semiter och zigenare, vilket ofta gav honom
nyckeln till mnget drag i en eljes ofrklarlig karaktr.

Vidare hade han en annan indelning av karaktrerna efter dominanten han
kallade och fick slunda nutritiva eller frossarne, drinkarne och de
giriga i en lgsta grupp; de sexualiska eller knsnjutarne; de affektiva
eller knslomnniskorna och de intellektuella eller de tnkande, som
stodo hgst.

Denna vetenskap utvecklade han till en hg grad och besatt drfr efter
en tillrcklig tid frmgan att bedma en mnniska eller ge hennes
ekvation. Och fr att verifiera sina iakttagelsers riktighet begagnade
han sig sjlv som psykologiskt preparat, skar upp sig levande,
experimenterade med sig, anlade fistlar och fontaneller, underkastade
sig onaturlig, ofta vidrig andlig diet, men drvid noga aktgivande p
det personliga observationsfelet, undvikande att ur sig sjlv och sin
vandel strcka en norm fr de andra.

Nr han slutligen ledsnat p sina utlndska resor, och hans kropp
lngtade till dess milj, vnde han hem fr att ska sig en
verkningskrets. Som det var honom likgiltigt, varmed han sysselsatte
sig, skte han till en fiskeriintendentur, och alldenstund man icke var
angelgen att ha honom fr nra, blev han placerad som frste man i
Stockholms skrgrd.

                   *       *       *       *       *

Hr vaknade han ur sin repetitionskurs av sitt vardande, ur vilken han
brukade pnyttfda sig genom att i hast leva om sitt liv och drigenom
likasom leta sig fram till sin stndpunkt och efter berknandet av sina
tillgngar klargra sin kurs framt, sitt sannolika ndaml och
utsikterna att lyckas i sina frehavanden.

Lotsen, som under tiden rott bten inom skren i l om iskakorna och
redan ftt klart fr sig, att doktorn var litet vurmig, som satt lik en
bildstod med intvnda gon utan uttryck, begagnade nu tillfllet att
frga, om de skulle vnda i hamn, vartill intendenten nickande gav sitt
bifall.

n en gng kastade han en blick ut ver det praktfulla skdespelet
drute, dr drivisarne fstes fram, rmnade, packades, trngde varandra
ihop, skto upp ver varann, stlldes p kant, ndrande sitt vgrta
lge till massor av frskjutningar, frkastningar, bildande berg, dalar,
kullar. Det frefll honom, ssom om han sg jordskorpan fdas, d p
det gldande havet den frsta stelnade kakan kncktes snder, jagades
fram, skts p kant, travade sig ihop till urbergen, till skren,
kobbarne, holmarne, som endast voro ofantliga packisar, isberg, fastn
av ett annat mineral n vattnet. Och ver denna repeterade
skapelsehistoria dallrade isarnes primitiva, odelade, vita ljus bredvid
luftens och vattnets urbl, den frsta brytningen av mrkret, och hr
svvade skapelsesagans Gud, som skilde ljuset frn mrkret, fram ssom
en sinnlig frklaringsgrund fr hans forskande tanke. Och n en gng
klingade de fgelvordna reptilernas frsta frsk till musikaliskt
ordnade ljud ut ver vattencirkeln, begrnsningen av hans jag, som mste
bli medelpunkten, vilken plats han n intoge. -- -- --

I detsamma flt bten in i hamnen, och det rkte ur skorstenarne till
middag.




                           FJRDE KAPITLET.


En sndagsfrmiddag satt intendenten vid sitt ppna fnster, nr
frsommaren intrtt med ljusbl frg p vattnet och en svag grnska i
bergsskrevorna p de obetydliga resterna av lavar och mossor.
Fgelskarorna hade dragit norrut, och endast enstaka par av ejdrar summo
tv och tv i vikarne. Den stora ensligheten, som han kallade stersjn,
grep honom i dag, d han sg ett och annat fartyg styra sderut under de
frmmande flaggornas livligare frger, kanske tillflligtvis, kanske
fljdriktigt, alla ljusstarkare n det fattiga bl och det blacka gula,
som s ltt blir smutsigt. Han sg den upphetsande trikoloren p en
brigg, som frde plank frn Norrland och nyss kommit med viner och
apelsiner och nu drog ner mot ljusgula, folkrika kuster; den
frvekligade dannebrogen p en smrskonare lg i klvattnet efter en
vldig tysk postngares vita duk med sorgkanter och kronmrket som ett
spaderss ovanfr ett ngot av den rda frgen; den engelska blodfanan,
det spanska markislrftet, den amerikanska King Cottons bolstervar, det
var lika mnga hlsningar frn frmmande folk, med vilka han knde sig
mera fstad n de frmlingar, han var dmd att kalla landsmn, d han
gde rtt att p sin hgtidsdrkt bra alla dessas frger, men icke sitt
eget lands. Och i dag tyckte han, att dessa pminnelser om hans
vrldsborgarskap kommo mera styrkande n eljes, d han i sin
frvisningsort sedan ngra dagar levat omgiven av fullt utbruten
fiendskap. Han hade nmligen nyss gtt i frfattning om tillmpandet av
den sedan flera r gllande, men ej iakttagna lagen om visst mtt p
maskor i not och nt och hade drvid rnt ett motstnd, som slutade med
att han vid visat ppet trots mst kalla lnsman och beslaglgga
notarne. Han hade dock frst grundligt visat, huru statens ingripande
endast hade till anledning omtanke om befolkningens eget vl, hade
framhllit fr dem, huru de, som ej ville dela en grd fr att hellre
ga en son i vlstnd ssom slktens upprtthllare, dock stllde s
till med ofrstndigt fiskande, att deras barn skert skulle bli
understdstagare. Ingenting hjlpte, alla mtt och steg ansgos som
elaka pfund av en hop sysslolsa mbetsmn, som srskilt avlnades med
folkets pengar fr att pina det. Frgves invnde han, att det var
bondfolket i riksdan, som rstat ihop lagen, varp fiskarena kastade
sitt hat p bnder och regering tillsammans.

Han hade d mrkt, att denna fiskande befolkning verkligen frestllde
en kvarleva av samhllets urstnd, sorgls och obetnksam, utan bondens
tanke p morgondagen och nsta r. Det var vilden, som jagade i tv dar
och sov i tta. Och som vilden gde detta folk vissa negativa
frmgenheter att umbra och tla, utan den positiva frmgan att
frbttra sin stllning genom uppfinningar och med avgjord instinktiv
motvilja mot nyheter, drigenom rjande sin ofrmga att anpassa sig fr
ett hgre kulturstadium. Alla dessa fiskare voro bottensatser av landets
folkstock, som, nr kampen om de fruktbara floddalarne och
insjstrnderna pgtt, ej kunde upprtthlla sig i striden, utan flytt
eller trngts ut mot klipporna, dr matjorden var slut och det oskra
vattnet endast lmnade sin spelvinst. Och som spelare voro de oplitliga
som lyckan, icke nogrknade om medel, och togo sm frskott p det
alltid prknade storfisket, som ett lyckligt skeppsbrott kunde bringa
dem. Drfr hade deras hat strax blivit upptnt mot den nykomne, och i
sin frblindelse hade de ej kunnat inse, hur han endast av regirighet
drevs att frbttra deras stllning och befria dem frn arbete. Slunda
hade han t verlotsen, som skulle lmna meteorologiska rapporter,
konstruerat en sjlvkontrollerande vindmtare av en gammal stockborr och
snderklippta sardinldor, men icke ftt densamma antagen utan placerad
uppe p vinden. Han hade velat bist vid sjukdomsfall, men blivit
avvisad; han hade velat lra hustrurna frekomma inrkning i spisarne
genom att anbringa en strmmingstunna som rkhuv utanp skorstenen, men
de hade grinat t honom och fortsatte jmra sig ver den ohjlpliga
rken; han hade velat lra en fiskare, som frgves frskt
potatisodling, att gdsla strandsanden med tng och fiskavfall, ssom
han sett folket i kusttrakter av England med stor framgng gra, men
frgves. Och nr han sg, huru lmningar av det stora strmmingsfisket
p vren lgo och ruttnade av brist p salt, ville han utlra
Frboarnes metod att i ndfall salta med tngaska fr husbehov, vilket
bevaringsmedel nmnda boer regelbundet begagnade till sin ostberedning.

Fljden av alla hans bemdanden att f lra ut nyttigheter blev den, att
han fick knamnet doktor allvetande och att han ansgs som en fne, blev
ett stende muntrationsmne vid kafferep och supgillen och att till och
med barnen lipade, nr han gick fram.

Missfrhllandet mellan vad han var och vad han ansgs vara verkade i
brjan endast komiskt, men efter hand, nr fientligheten eftertrdde
klden, mrkte han ett ogynnsamt inflytande p sitt sjliska befinnande.
Det var, som om ett skmoln av oliknmnig elektricitet lg ver honom
och irriterade hans nervfluidum, ville frinta detsamma genom att
neutralisera det. Han erfor det, som om dessa mngas tankar riktade p
honom skulle ga frmgan att s smningom draga ner honom, trycka p
hans opinion om sitt eget vrde, s att den stund skulle komma, d han
icke lngre kunde tro p sig sjlv och sin andliga verlgsenhet, utan
slutligen deras sikt, att han var idioten och de de sunda, mste gripa
hans hjrna och tvinga honom instmma i deras mening.

Under dessa tankar hit och dit hade ett nytt freml kommit inom de
fyrtiofem grader av horisonten, som han kunde bestryka med blickarne
frn sitt fnster. En flottans kanonbt gick in i l om skret fr halv
maskin, strk seglen och fllde ankar. Genom kikarn sg han btsmnnen
rra sig i ett skenbart virrvarr, men utan att trngas, var och en
skyndande till sin knape, sin nda, sitt fall, nr sekondens pipa ljd.
Fartygets snva sidor, den spnda stven, dr pltarna syntes vilja
spjrna isr, men frenade sina sammanpressade krafter i en riktning
framt liksom strmmande ut i bogsprtet, ngrrets och skorstenens
energiska rrformer, masternas strvning mot stag och vant, kanonens
cirkelrunda mynning, allt angav en samling krafter, ordnade, tyglande
varandra, motverkande och samverkande och vars betraktande frsatte
honom i en harmonisk stmning. Det var honom, som om kraft och ordning
strmmat ut frn det kilformiga jrnskrovet, dr ndamlsenlighet,
begrnsning, mtta frenats i ett helt sknt och frlnade genom
reflexion en djupare njutning n ett vackert konstverk brukar sknka den
ytlige betraktaren p knslans vg.

Men det kom ven genom eftertanken ngot annat in till honom ifrn det
lilla flytande och kringflutna samhllet. Han knde sig strkt, som om
han hade ett std i denna bild av makten, som, bemyndigad av
folkfrsamling och styrelse och med anvndande av alla kulturens och
vetenskapens hjlpmedel, skyddade de hgre utvecklade frn barbariets
ptrngande nerifrn; han sg med tillfredsstllelse ett par av de mest
vetande efter avlagda prov styra med en visselpipa detta hundratal
halvvildar, som icke vgade tro sig begripa, vad de ej frstodo. Han
hade aldrig varit narrad att beg det moderna personliga
observationsfelet att tro de lgre klasserna lida av sin underordnade
stllning och grvre fdomnen. Han visste nmligen vl, att de voro
precis p den punkt, dr de kunde vara, och att de lika litet ledo av
sin stndpunkt, som fiskarne drnere skulle lida av att icke vara blivna
amfibier; och vad den grova fdan betrffade, s visste han av
erfarenhet, d han bjudit ngra fiskare p middag, hur de ratade sdant
som icke uteslutande fyllde buken, ja, han hade sett dem vlja den smre
rgen p brdkorgen i stllet fr det finare vetet. Han hade aldrig
trott p det dr talet om svlt annat n dr olyckan var framme och
endast dr tillflligtvis, d det fanns fattigvrd, som s ofta
missbrukades av lttingar och illmariga, som under ltsade sjukdomar
tvingade till sig underhll. Han hade aldrig dyrkat de sm, aldrig
behvt knbja fr de obetydliga, oaktat han sjlv var utsttt ovanifrn
av ett lger, som under en allmn frfallets period krnglat sig upp med
stulna reputationer och lgo tryckande p det som skulle vxa fram. Och
han lt icke heller nu narra sig att verskatta denna ungefrbild av det
vre lagret, som under skepnaden av en rlogsman frn en viss synpunkt
ingav honom beundran, men  andra sidan var en kvarleva av det
statssystem, som vade vld p andarne med komprimerad gas och
bessemercylindrar. -- -- --

Nu smllde det i drren nere hos vrdfolket, och tungorna sattes i gng
av den intrdande, som var man, vilken frlorat noten. Brnnvinsglasen
klingade, och skrlet steg med det uppvckta grdagsruset.

-- Indioter och folkfrdrvare, som tro sig begripa mer n frstndiga
fiskare; som ligger p soffan och lser i bcker fr tv tusen kronor;
snorhyvlar, som ska lra far sin pjlta, tjuvaligor och papirosshjltar,
som g med sosvansar under nsroten ...

Och s en strtsj, som brt sig mot Vestmans faktiska upplysningar,
hmtade ombord p Jakob Bagge, om intendentens slktledning, fadrens
oregelbundna knsfrhllanden, modrens lga hrkomst, antydningar om
intendentens bortkrning ur frra tjnsten, och s vidare.

hraren frskte gra sig dv och likgiltig som eljes, men orden beto i
honom, smutsade honom, srade honom mot hans vilja. Gamla tvivel om
fadrens rttrdighet brjade vckas, tvivel om eget vrde att vakna,
farhgor om mjligheten att hlla sig torr i detta slamregn, att kunna
undvika strid, dr han kanske skulle g under av finknslighet i medlens
vljande.

Nu ringde klockan frn rlogsmannen, en trumvirvel rullade, och
sommarvinden frde psalmtoner frn hundra strupar, allvarliga, rytmiskt
ordnade, undergivna, ut ver vattnet, allt under det skrlet och
hotelserna nerifrn mullrade som frn burarne i ett menageri och i
psalmens fermater kades till tjut, ty nu hade oenighet uppsttt mellan
partierna, d frgan vckts om att med vld tertaga noten.

Intendenten, vilken betraktade kyrkor ssom arkeologiska samlingar eller
intressanta pagodbyggnader frn frfluten tid, erinrade sig ofrivilligt
nu ett yttrande, som en ung prst fllt en natt d man diskuterat den
kristna kulten:

-- Jag tror ej p Kristi guddom och allt det dr, men tro mig ni, packet
_mste_ skrmmas!

Packet mste skrmmas! upprepade han fr sig sjlv i tankarne, men
slppte strax trden, d han hrde slagsmlet bryta ut drnere. Stolar
slogos omkull, klackar spjrnade och sparkade mot mbler, och rytanden
som av boskap blandades med vsningar som frn reptiler, och under allt
sammans skvaltade en kvinnorst, som frambragte mnga hundra ord i
minuten.

I detsamma visslade ngaren, ankaret hivades, segel hissades, och
skorstenen snde ett sotsvart moln mot den bla frsommarhimmeln. Det
var med en knsla av saknad och oro, han sg ngaren och den vackra
kanonen frsvinna sderut, han knde det, som om han frlorat ett std
och som om hatet slte sig omkring honom likt en sck, och han ville
fly, ut, vart som helst.

Nu skrek ett barn, om av fruktan eller smrta, kunde han icke hra, ty
under tumultet hade han smugit ner fr trapporna, kommit ner till hamnen
och tagit ls sin bt, som han stack ut frn land s fort han kunde.

Skret han lmnade var det stligaste i en hel liten arkipelag, som han
icke lagt mrke till frr och som han nu frst i behovet av att vara
ensam ville uppska. Hatare av starka kroppsrrelser, vilka han funnit
dels verfldiga, d det fanns samfrdsmedel och maskiner, dels skadliga
fr hans nerv- och tankeliv, d de fina verktyg, som hjrnkapseln
inneslt, lika litet tlde skakningar som huset, dr astronomens
precisionsinstrument frvarades, hade han aldrig lrt att ro, men hans
taktsinne och hans vl avvgda rrelsecentra gjorde honom straxt till en
skicklig roddare, och hans fysikaliska vetande lrde honom att frbttra
den urgamla uppfinningen, s att han genom att hja roddbnken sparade
armkraft.

Nr han nu sg skret fjrma sig bakom bten, brjade han andas lttare,
och nr han strax lade i land vid den frsta kobben, intogs han av en
obeskrivlig knsla av lycka. Det var en ljus, lglnt, lngstrckt
holme, vars strandklippor av gr gneis bildade en liten hamn, dr
kstocken lpte in. Vattnet i kanten var s genomskinligt som frttad
flytande luft, och tngens mjuka frger lyste nere p botten ssom
insmlta i en glasmassa. Strandens stenar lgo tvttade och torkade,
slipade, och erbjdo en omvxling i frger, som aldrig trttade, ty det
fanns icke tv lika. Och mellan dem hade ttlar och starrgrs skt std
fr sina tuvor. Sakta steg bergknallen uppt, och i frdjupningar i
mossan lgo msarnes gg, tre och tre, kaffebruna med svarta flckar,
under det garinnorna skreko och kraxade uppe ver hans huvud. Han steg
hgre och uppe vid ett stenkummel, upprest av sjmtarne och vitmlat av
trutar, msar och trnor, vxte ngra enbuskar, utbredda som mattor, och
under dem hade skaror av den vita, subtila duvkullan improviserat sitt
vxtstlle, en frbindelse av Mellan-Europas bergstrakter och nordiska
skogens skugga.

Den lilla roskarlen, djrv och gladlynt, flaxade orolig omkring
fridstraren fr att vilseleda honom frn boet.

Inte en buske, inte ett trd stack upp ver de halvnakna hllarne, och
denna frihet frn skuggor, frn gmstllen, stmde beskaren i en ljus
och glad sinnesstmning. Allt lg ppet, verskdligt, solglnsande p
denna berghll, och det vatten, som skilde honom frn det nyss lmnade
hemmet hos vildarne, syntes omge honom med en overstiglig grns av ren
genomskinlighet. Det halvt arktiska, halvt alpina landskapet med dess
urtidsbildning frfriskade honom och vilade honom. Och nr han vilat ut,
tog han bten och rodde vidare. Han passerade tre blankslipade
bergknallar, liknande tre frstenade bljor, nakna som en hand, utan ett
spr av organiskt liv och som endast vckte ett vetenskapligt geologiskt
intresse rrande deras uppkomst; snuddade frbi ett platt skr av
rdltt gneis, p vars lsida stod en hundrarig rnn, ensam,
mossbelupen, vresig och i vilkens trasiga stam en sdesrla hckat i
brist p takpanna eller stenmur. Den lilla behagsjuka fgeln slog ner i
strandstenarne och ville inbilla fienden, att det ingalunda fanns ngot
bo och inga grvita gg dr.

Den ensamma rnnen stod p en grsmatta av ngra kvadratalnar och sg s
ensam ut, men s ovanligt stark av brist p medtvlare och bttre
trotsande storm, salt och kld n avundsjuka likars kiv om jordsmulorna.
Han erfor en dragning till den ensamme ldringen och lngtade ett
vergende gonblick f sl upp en hydda vid dess stam, men s drog han
vidare, under det intrycket blste bort.

Nu kom en mrk klippa fram om den sista kobbens udde. Den var kolsvart
av den vulkaniska bergarten diorit, och nr han nalkades den, blev han
beklmd. Den svarta kristalliserade massan tycktes vara uppspydd frn
havsbotten, och nr den vl stelnat ngot, rkat i en frfrlig strid
med vattnet eller ett skmoln, ty den var rmnad i tta delar, och
klyftena hade sedan blivit av sj och is bortburna eller dragna ner i
djupet. Branta, lodrta stodo de svarta, gnistrande vggarne utmed den
lilla hamnen, och nr kan lade till under dem, knde han sig som nere i
en kolgruva eller i en sotig smedja. Det klmde honom och tryckte honom,
och nr han klttrat upp p klyftena, hjde sig ett stngmrke med en
vitmlad kagge verst. Detta spr av mnniskohand hrute, dr inga
mnniskor syntes, denna blandade pminnelse av galge, skeppsbrott,
stenkol, denna ra kontrast mellan de oblandade, frglsa frgerna svart
och vitt, av ofruktbar, vldsam natur utan organiskt liv, d dr ej
fanns en lav eller en mossa p hela klippmassan, och s detta
snickararbete utan vegetationens vergngar mellan urnatur och mnskligt
handarbete, verkade upprivande, oroande, brutalt. Och i den stora
sndagstystnaden hrde han under sina ftter, dr hopfallna block bildat
tak ver en rmna, hur den lnga dyningen sgs in under halva skret,
pressade luften framfr sig, s att den slog lock, och drog sig tillbaka
med ett frsande och ihligt suckande.

Han stod dr en stund och njt av beklmningen, lt sig ledas tillbaka
till ldre frnimmelser, som alltid tillfrde honom olust, knde
stenkolslukt, sg fabriker, svarta, missnjda mnniskor, hrde
ngmaskiner, stadsbuller, mnskorster, som framfrde ord, vilka ville
ta sig vg genom hans ron in i hans hjrna, fra av sig och som ogrs
kvva hans egen sdd och frvandla hans med s mycken mda odlade ker
till en naturlig ng lik de andras.

Nr han kom i bten och vnde ryggen mot den dystra synen, njt han igen
att se den ondliga renheten i vattnet, det tomma bl, som likt en
oskriven tavla lg lugnande framfr honom, drfr att den ej kunde vcka
ngra minnen, icke framkalla ngra ingivelser, icke trycka fram ur honom
ngra starka sensationer; och nr han nu nalkades en ngot strre holme,
hlsade han den som en ny bekantskap, vilken skulle tala om ngot annat
och utplna de nyss erfarna stmningarne. Nya skr och kobbar flto
frbi, alla erbjudande var sin verraskning, sin sregna fysionomi,
oftast endast med s fina differenser, att det fordrades ett skarpt,
vat ga att se dem. Och dessa sm klintar, som frn en frbiseglande
bt tycktes s nakna, s trttande enahanda, erbjdo vid nrmare psyn
det mest omvxlande skdespel, likasom varianter av samma mynt ensamt
fr numismatikern kunna rja sina hemligheter.

Han landade nu vid en ngot strre holme, vars oregelbundna, snderrivna
utseende lockade honom, helst han ver klintarne sg kronor av lummiga
trn sticka upp. Och nr han klttrade upp p den norra bergudden, vars
svarta sockel var renpolerad av sjarne, sg han, hur holmen var en
gyttring av minst fyra andra, som tycktes hopdrivna under olika rdande
vindar och genom sammanhopning av olika geologiska bildningar danat ett
helt konglomerat av landskapsbilder, hmtade frn alla zoner. Den norra
delen bestod av en kgla av hornblendeskiffer, som nere i stranden var
klyftad i oerhrda block, vilka strtat ner frn bergvggen och icke
hunnit bli slipade av vattnet, och mellan dessa svarta kuber stucko upp,
egendomligt nog ssom av en hemlig sympati ditlockade, en otrolig mngd
svarta vinbrsbuskar, dystra i frgen och stmmande i ton med de
svartgnistrande stenarne. Det var s ovntat att finna dessa trdgrdens
putsade rymmare hr ute i vildmarken, att de frekommo som ett naturens
skmt, kanske lagt i munnen p ngon skadskjuten orre, som flytt hit ut
en gng att d, medfrande frn till en gryende kultur. Lngre upp i
stenrset stod en lund av lvtrn med ljus grnska, men klippta i
topparne och med vita stammar, som om de voro kalkbestrukna av en
vrdande mnniskohand. Han frskte p avstnd gissa trdslaget, men det
var s olikt alla andra, han sett vid denna breddgrad, att hans tankar
lupo mellan akacior, bokar, japanska fernisstrn, s vanliga i sdra
Europa, att han slutligen icke trodde sina ron, nr han hrde det
vlknda skramlet av vanlig poppel, och straxt drp, vjande fr en
huggorm, som rann ner mellan ett par stenar likt en vattenstrle, kom
nrmare och sg, att han hrt rtt. Det var lundarnes och hagarnes
resliga, ntta poppel, som nordan och stenmark, drivis och salt tuktat
och stiliserat till en oigenknnelig varietet, vilken i kampen med
ovdret och klden grnat upptill, mistat kronan och drfr endast
bestod av frfrusna skott, som oupphrligt skjutit ut, outtrttligt
frnyande sig, medan getterna skalat av den skyddande barken och ltit
safterna rinna bort. Det var en evig ungdom i dessa spda, ljusgrna
skott p den grskggiga stammen utan grenar, en lderdom utan
mannalder, en abnormitet, som verkade uppfriskande, emedan den var ny
och gick frbi det banala.

Nr han klttrat upp mellan de vassa stenarne och kommit p hjden, var
det, som om han gjort en fjllbestigning p tio minuter.
Lvtrdsregionen lg inunder honom, och p bergets plat var redan
alpfloran frdig med fjllformen av enen bredvid det kta nordiska
hjortronet i vta skrevors vitmossa, och dremellan den lilla s
civiliserade kornellen, kanske den enda svenska och den enda
skrgrdsrt. Nu steg han sakta ner t sdra sluttningen genom lingon-
och mjlonris, ttel och starr, ngsull och gungande mossor, tills han
pltsligen stod vid en ravin, dr holmen spruckit och bildat en kanal
mellan de svarta bergvggarne.

Med vilda skrik flgo de nsvisa tordmularna upp, medan han steg p en
naturlig stenbrygga ver den grunda kanalen, ntrade en ny bergvgg av
ljusare formation och befann sig i en ny avdelning av den underbara
holmen.

Den ljusa, eleganta euriten, dr svagt rosenrd fltspat lagrat sig med
ltt blgrn kvarts, och glimmern endast gav sig tillknna genom ett
skimmer som av mikroskopisk rimfrost, gav hela det lilla landskapet en
glad ton och, klyftad i ondlighet, erbjd den soffor och verkliga
lnstolar vid varje steg. Ett starkt streck av kornig, vit kalksten gick
som en grdel rtt igenom bergmassan, och det fruktbara grus, som frn
denna hade smulats snder av regn och frost, befanns samlat nere mellan
de mttligt hga bergvggarna. Och dr lpte nu fram en dalkjusa, som
ppnade en syn s frtrollande, att han stannade hpen och satte sig ner
p en bergpall att njuta av det ovntade fagra skdespelet.

Framfr honom rullade upp sig mellan de lodrta i ngsmarken
frsvinnande bergvggarna en grsmatta, genomvvd av idel blommor, men
utskta och av frodigare art n fastlandets. Den blodrda geranium hade
stigit ner frn berget och skt fukt och vrme hrnere, den honungsvita
sltterblomman frn den vta starrngen hade gjort mte med skogens
blgula kovall, och de sydlndska orchideerna, kanske vinddrivare frn
vinlandet Gottland, hade flytt hitin, det hyacintliknande flderyxnet,
den praktfulla militrorchis, den sttliga sysslan, ett slags frsknad
liljekonvalje, hade i drivande kalk och fuktig havsluft mellan skyddande
vggar skt sitt vxthus hr mellan det yppigaste grna grs.

Och i fonden lngst bort doldes bergvggarna av bjrkar och alar, som
visserligen hjde sig blygsamt i luften utan att vga sticka huvudet upp
i vinden; och utplanterade hr och dr stodo olvonbuskar mitt i
grsmattan med sina vita snbollar hngande mot de vinlv liknande
bladen; och lutade, liksom spaljerade mot bergstalpen vxte den bjrt
mrkgrna getapeln med sitt blanka lv erinrande svagt om orangens
mngbesjungna, men med mera saft, flera toner, finare teckning och
liksom mera knslig struktur.

Det var en park, en inlandsnatur flytande hrute, och nr han genom en
rmna eller en snka i berget sg det bla, vgrta havsstrecket, frst
d slog honom genom kontrasten det underbara i den synen.

Nr han suttit en stund och lyssnat till en bofinks vrliga sng,
avbruten av trutars och grisslors krax och skrik, och ensamheten kndes
lgga sig som smn omkring honom, och nr fglarne ett gonblick tystnat
av och endast den svaga havsbrisen susade i bjrktopparne utan att n
lngre ner, hrde han ofrmodat en hostning. Han spratt till, sg sig
omkring, men mrkte icke ett spr av mnniska.

Det lidande, ihliga ljudet frn ett mnniskobrst mitt i den tysta
naturen vckte honom pltsligt och obehagligt medfrande ett moln av
olustknslor. Var det en ensam som han, vilken skte ro, eller en
ggplundrare? I vilket fall som helst ville han befria sig frn oron och
f veta, vilken som strde honom. Drfr klttrade han ver bergvggen
p en naturlig trappa i frklyftningen av kalkstenen och blev nu varse
den tredje avdelningen av den polypliknande holmen. ver en lg stenmur,
synbarligen fr att rdda blomsterngen frn betande boskap, kom han in
i en barrtrdsregion p gneisgrund, gick under granar, trampande mellan
alnshga ormbunkar, vilka bildade en underskog under barrtrden,
liknande dvrgpalmer, men med friskare grnska och elegantare bladverk
och vid vilkas ftter syntes rodnande smultron.

Nr han kommit upp ur ravinen, sg han en vik med sv, dr ngra
vergivna stngkrokar voro nerslagna i dybotten. Han stannade fr att
lyssna, och nu hrde han en rst, som talade p andra sidan bergknallen.
Den klingade hgt och mjukt som en barnrst, men sjnk sedan ngot, s
att han trodde, det var ngon seglande yngling, som vgat sig hitut. Men
orden fllo s passivt, s dragande till sig, vinnande, inbjudande, och
han frvnades att hra en gosse uttrycka sig s vrdat. Ordrepertoaren
var icke stor, det var de vanligaste talestten av bildat umgngessprk,
utan alla konkreta, frgrika uttryck, och dr det fanns ngot bestmt
angivet, var det inkorrekt. Den talade om trdens grnska utan att ange
namnen p trden, kallade trutarne msar, bofinken en fgel, gneisen
granit, sven vass.

Det kunde visserligen vara en yngling, som med sdan skerhet och
ansprk p att bli hrd talade s lnge utan att lta sig avbrytas av en
sakta brummande ldremans rst, vilken d och d knorrade fram en
invndning eller upplysning. Nu skrattade den ungdomliga rsten, ett,
att dma av samtalet, omotiverat skratt, ett skratt fr att hra sin
vackra rst eller visa vita tnder, ett skratt utan roande anledning, en
rad klingande toner utan annan mening n att svartsjukt avleda
uppmrksamheten frn ngot verkligt, som ville trnga sig emellan: en
lystringssignal, en lockton! Det var utan tvivel en ung kvinna!

Han steg omotstndligt upp p den sista hjden efter att ha knt t sin
halsduk och sin hatt, och nu sg han inunder sig en tavla, som sedan
alltid satt kvar med alla sina detaljer i hans minne. P en liten
ngslapp av hrdvall, under en grupp av gamla oxlar, omkring en vit
drllservet, p vilken en smrask av kolmordmarmor stod mitt uti en
uppdukad matsck, satt en ldre fru med vackert grtt hr och
vlsittande fin kldning och bredvid henne en skrkarl i skjortrmarne
och med en smrgs i handen. Och upprtt framfr denne ett ungt
fruntimmer, som hll i handen ett isknkt lglas, vilket hon med en
skmtsam nigning och med dyningarne av det nyss bortdende skrattet p
sina lppar verrckte t den frlgna btkarlen.

Han fngslades genast av den unga kvinnans utseende, och oaktat hans
reflexion straxt viskade honom den anmrkningen, att hon koketterade fr
drngen, knde han en oemotstndlig dragning till den mrka, olivfrgade
hyn, de svarta gonen och den sttliga vxten. Det var visserligen icke
den frsta kvinna, som s gonblickligt slog an p honom, men hon
tillhrde den grupp av kvinnor, som aldrig frfelade att draga honom
till sig. Ensamheten och bristen p andra kunde han icke tillskriva
detta snabba urval, ty han erfor alldeles detsamma, som d han skte en
frg p en halsduk, och efter att ha gtt nedstmd ur bod i bod utan att
finna den lustknsla, som den skta medfrde, slutligen stannade framfr
ett bodfnster, dr den rtta lg, och han i samma gonblick knde sig
befriad frn ett tryck, nr hans tankar talade tyst inom honom: det r
_den_!

Efter att ha tvekat ett gonblick, om han skulle g fram och frestlla
sig eller vnda om, gjorde han en rrelse, som rjde honom. Flickan, som
mrkt honom frst, lt i detsamma armen sjunka och betraktade den s
ovntat upptrdande med denna blick av skrmt barn, som genast ingav
fridstraren mod att trda fram och lugna sllskapet med en frklaring.

Och med lyftad hatt gick han fram och hlsade.




                           FEMTE KAPITLET.


En halv timme senare satt intendenten i det lilla sllskapets segelbt
med sin egen julle p slp och hade redan intrtt i sin stllning ssom
ledsagare t de tv damerna, vilka fr hlsoskl skt sig en lgenhet
fr sommaren p sterskr och sledes skulle bli grannar. Samtalet
slingrade sig behagligt mellan de tre nybekanta med denna ngot
brdstrtade iver, som tvlan att visa sina frdigheter och vackra sidor
framkallar hos dem som rkas frsta gngen. Den som likvl gjorde minsta
bemdandet var den gamla damen, vilken frestllt sig som moder till den
unga sknheten. Hon tycktes nmligen ha kommit till fullstndig harmoni
och resignation, avntt alla kantigheter och, levande i minnet, med halv
likgiltighet betrakta det som rrde sig omkring henne, vntande
ingenting utifrn, beredd p allt vad livet kunde erbjuda av gott eller
vidrigt, och intog genom sitt jmna, milda vsen.

Mellan den unge mannen och den unga kvinnan hade redan kontakt uppsttt,
och hon syntes njuta av att f mottaga; och han, som s lnge vntat p
att f giva, knde sina krafter vxa, nr det s lnge samlade
verskottet fick avlopp. Och han gav p en halv timma med slsande
hnder av allt vad han samlat in av upplysningar, som kunde ha intresse
fr dem, vilka voro obekanta med de frhllanden, i vilka de skulle
intrda fr en tid, skildrade alla skrets tillgngar och brister,
mlade upp livet drstdes s lockande, som det i detta gonblick
frefll honom skola dana sig, sedan han icke mera var ensam. Och den
unga kvinnan, som aldrig sett skret, emottog sina frsta bestmda
intryck av detsamma genom hans skildringar; hon sg den rda stugan, dr
hon skulle bo med sin mor, s ntt och intagande, som han ville hon
skulle se den, fr att trivas och drja dr. Och under det han talade,
syntes det honom, som om han fick ngot gott och starkt tillbaka, som om
han hrde nya tankar, nya synpunkter ljuda ifrn dessa lppar, som stodo
halvppna, icke som om de svljde vad han rckte fram, utan som om de
sjlva talade, och nr dessa tv, stora, troskyldiga gon sgo
beundrande och frvnade upp mot honom, trodde han allt vad han sade
vara sant, och han knde med en stigande aktning fr sig sjlv nya
krafter vckas och gamla vxa i styrka och ihllighet. Och han knde sig
s verkligt tacksam, nr bten sttte i land, liksom efter undfngna
vlgrningar i hrd tid, att han ofrivilligt framsade ett hjrtligt
tack, nr han hjlpte damerna ur bten och bar deras tunga kappsckar i
land.

Den unga flickan besvarade artigheten med ett ingen orsak, men som om
hon verkligen ur sina rika hvor sknkt ngot som endast var lappri mot
vad hon nnu gde i behll.

Nr intendenten hade ledsagat damerna till deras nya bostad, som befanns
vara mans stuga, utbrast den unga flickan i en strm av frtjusning,
nnu stende under inflytandet av Borgs retande beskrivning. Det
frfallna huset hade ngot ovanligt pittoreskt i sitt yttre, ty dr
fanns icke en rt linje. Stormen, saltvattnet, frosten, regnet hade
brutit varenda rtlinig kontur, och sedan murbruket lossnat frn
skorstenen, syntes denna som en stor tuff. Och n angenmare blev
verraskningen av det verkligen hemtrevliga, gammaldags komfortabla
inre. De tv rummen lgo p var sin sida om frstun med kket emellan.
Storstugan bestod av ett rymligt rum med dunkelbruna tapeter, som av rk
och lder antagit en enda brun, milt vlgrande ton, mot vilken alla
frger stmde. Det lga taket, som icke lmnade ngot strre tomrum att
befolkas av fantasier, visade bjlkarne, som buro vinden. Tv sm
fnster med anlupna gamla rutor om ett kvarter i fyrkant lmnade utsikt
t havet och hamnen, och den stora ljusmassan utifrn dmpades behagligt
av vita tyllgardiner, som dolde fr blickarne utifrn utan att utestnga
dagern, hngande som ljusa sommarmoln ner ovanfr balsaminer och
geranier i engelska fajansmuggar med drottning Victoria och lord Nelson
i gult och grnt. Mblerna utgjordes av ett stort, vitt slagbord, en
gustaviansk sng med flera lager psande ejderbolstrar, en vitmlad
pinnsoffa, ett slagur av Mora tillverkning, en byr av bjrk med
alrotstoalett, omgiven av en brudslja och belastad med porslinssaker.
P byrn stod en uppstoppad papegoja under en glaskupa, och p vggarne
hngde kolorerade litografier ur Gamla testamentet, varibland ett par
ver sngen syntes tillkomna i mindre vacker avsikt, d den ena
frestllde Simson och Delila i en mycket ohljd skildring, den andra
Josef och Potifars hustru. I ett hrn upptog en ppen spisel ett
betydligt rum, som skulle verkat hemskt, om icke det svarta gapet varit
hljt av en vit gardin, som lpte p en dragsko.

Det var hemtrevnad, idyll och renlighet.

Den andra stugan var lik den frsta, men hade tv sngar, kommod och var
frsedd med listmattor, som i sitt brokiga frgspel bildade ett album av
minnen frn farfars trja, mormors kofta, mors bomullskldning och fars
uniform frn lotstiden. Dr fanns flickornas rda strumpeband,
bevringsgossarnes gula galoner, sommargsternas bl simbyxor, doffel
och korderoj, bomull och boy, ylle och jute, frn alla moder och
garderober, fattigmans och rikemans.

Och drinne stod ett stort sknkskp i vitt med mlningar i drrflten.
Underbara sm landskap innefattade i murgrnsrankor av mussivbrons, med
kornbl vikar, vassbnkar och segelbtar, trd av oknda arter frn
paradiset eller stenkolstiden, upprrda hav med vgor rta som fror i
ett potatisland, en fyr som en pelare p en klippa av trappsten, allt s
naivt som ett barns frenklande uppfattning av den rika naturens
ondliga mngfald av former och frger, vilka endast det hgt utbildade
gat kan se.

Men allt detta gammaldags, enfaldiga var just huvudbestndsdelen i kuren
fr den trttade hjrnan, som skulle ska vila i det frgngna. Det
ntta urverket skulle ligga ouppdraget en tid och lta fjdern sakna
spnningen fr att terhmta sina frslappade krafter. Umgnget med de
lgre klasserna, vilka icke retade till tvlan i kampen om maktbiten,
utan sjlva ofrivilligt dagligen och stundligen pminde de hgre stende
om deras dyrt frvrvade stndpunkt, skulle minska retningen, invagga de
maktlystne i tanken p att det redan fanns tillryggalagda stadier.

Till att se och knna allt detta hade intendenten redan frberett
sinnena p de frmmande, och de bda fruntimmerna trttnade icke att
uttrycka sin tillfredsstllelse med den nya bostaden och voro s inne i
sina underskningar av lokalen, att de icke mrkte, att deras
fljeslagare avlgsnade sig fr att lmna dem ostrda.

                   *       *       *       *       *

Intendenten satt p sndagseftermiddagen vid sitt fnster och sg p,
huru de bda damerna stkade nere i sin stuga. Nr han fljde med
blickarne deras mjuka, men oregelmssiga rrelser, var det honom, som om
han hrde musik. Samma modulationer, som en serie samljudande toner
framkallade p rats hinna och fortplantades till nervsystemet, samma
milda vibrationer alstrades nu genom gat och klingade genom de vita
strngarne, som voro spnda frn kraniets sncka ut ver brstkorgens
resonansbotten och fortplantande dallringarne genom hela sjlens
underlag. En knsla av allmnt vlbehag strmmade genom hans komplex, d
han sg dessa kvinnohnders vglinjer, nr de plockade fram smsaker ur
kappsckarne och lade upp p bord och stolar, ronas och skuldrornas fr
det grova gat omrkliga, men dock s elastiska hjningar och
snkningar. Och nr den unga kvinnan gick genom rummet, uppstod nd
ingen rt linje, inga hrn och kanter, d hon vnde, inga vinklar, d
hon bjde sig.

Han var fullkomligt fngslad i betraktandet, s att det en stund undgick
hans uppmrksamhet, att det bullrade ute i vinden och att trapporna
knarrade och ls ppnades.

Han var s frdjupad i betraktandet av den unga damen, vars yttre
frefll honom fullndat sknt utom i en punkt, vid vilken brist han
skte vnja sitt ga fr att ej se den. Hennes haka var nmligen ngra
linjer fr stor och antydde en underkke, som var ondigt mycket
utbildad fr en som upphrt gripa, fasthlla och snderslita olagat
ktt; och nr han sg den i profil, kunde han utkonstruera en blivande
hxfysionomi, d en gng gummans tnder skulle lossna, lpparne falla
in, bilda en trubbig vinkel och nsan sjunka ner ver den framtrdande
hakan. Men han mste vervinna denna pminnelse om rovdjur, och han
frfljde ansiktet med sina blickar, tecknade om det i fantasien, tvang
gat, att nr det fste sig vid ansiktet, se detsamma i sin helhet.

Nu hrde han steg och rop nere p backen, och i vild yra visade sig
mans hustru med en skara kvinnor, som i triumf buro den tertagna noten
ner mot gistena.

I hast knnande sin myndighet krnkt, kastade han p sig hatten, gick
ner till uppsyningsmannen och pkallade dennes hjlp ssom varande i
kronans tjnst och skyldig lmna handrckning.

I stugan satt tullkarlen vid kaffebordet och hade som vanligt sin hand
om svgerskans liv, d Vestman var ute p fiske. Vid intendentens
intrde slppte han sitt tag, och under inflytande av fruktan fr att
bli rjd visade han en strre tjnstvillighet, n han eljes skulle ha
dagalagt. Sedan han ftt sin galonerade mssa p sig, gick han ut, och
i ett hastigt behov att f vara den rttfrdige mannen stormade han fram
mot kvinnohopen och fattade i noten:

-- Frbannade krngar, vet ni inte, att det r straffarbete p att bryta
kronans ls och sigill!

Krngarne svarade i en korus av tillmlen, som gingo ut ver intendenten
och uppsyningsmannen i gemen, av huvudinnehll att de brydde sig fan om
kronans ls och sigill och att bda herrarna voro av den beskaffenhet,
att de kunde sttas p Lngholmen nr som helst.

Drp fattade uppsyningsmannen eld och ropade t en vaktmstare, att han
skulle hmta lnsman.

Vid ordet lnsman samlade sig folk, krypande fram ur hl och vrr som
myror, nr man krafsar i stacken.

Folket tycktes genast vara frdiga att taga parti fr kvinnorna, hotande
ord fllo. Men intendenten ansg det nu vara tid att personligen ingripa
fr att icke komma under en underordnads beskydd. Han gick drfr fram
mot folkhopen och frgade vad de nskade.

D han drp intet svar erhll, vnde han sig till kvinnorna och
tilltalade dem med en hvlig men bestmd ton.

-- Som jag frut upplyst er om, att riksdagen eller edra egna valda
ombud beslutat att fr era barns och efterkommandes skull fisket mste
skyddas genom frbud mot begagnande av sdan redskap, som frdrvar
fisket utan att inbringa er ngon frdel, och d ni haft tre r p er
att slita de gamla notarna, men ndock byggt nya emot lagliga
freskrifter, s har jag p kronans vgnar varit ndsakad beslaglgga
den lagstridiga redskapen. Icke dess mindre och i trots mot gllande
frbud har ni brutit kronans ls och sigill, vilket kan komma att gldas
med straffarbete. Nu vill jag icke desto mindre lta nd g fr rtt, om
ni fogar er och lyder, och frgar jag er drfr fr sista gngen: vill
ni utlmna noten godvilligt?

Drp svarade kvinnorna med ett nytt anskri och en ny skur tillmlen.

-- N, avslutade intendenten. Efter som jag icke r polisman, och ni ro
flertalet, ber jag uppsyningsman snda efter lnsman med handrckning
och samtidigt lta avg anhllan om arresteringsorder frn konungens
befallningshavande mot hustru man.

Nr han uttalat sista ordet, knde han tv mjuka, varma hnder fatta sin
hgra hand, tv stora, barnsliga gon se in i sina och en rst med
tonfall av en mor, som ber om nd fr sitt barns liv.

-- I himlens namn hav frbarmande med en olycklig fattig kvinna och gr
henne intet ont, bnfll den unga flickan, som vid upptrdets brjan
kommit ut ur stugan.

Intendenten ville gra sig ls och vnda sig bort frn de stora gonen,
vilkas blickar han ej kunde uthrda, men han knde sin hand allt hrdare
omslutas och slutligen tryckas mot en mjuk barm, hrde ord med smltande
tonfall, och fullstndigt besegrad viskade han till den skna: -- Slpp
mig ls, och jag skall lta saken frfalla.

Flickan slppte sitt tag, och intendenten, som i ett halvt gonblick
uppgjort sin plan, fattade uppsyningsmannen vid armen och frde honom
med sig uppt tullstugan, ssom om han ville meddela honom ngra order.
Nr de ntt drren, sade intendenten kort och avgrande, ssom om han
fattat ett nytt beslut:

-- Jag skall sjlv meddela mig med konungens befallningshavande
skriftligt. Tack fr hjlpen emellertid.

Och drmed gick han upp p sitt rum.

Nr han blivit ensam och samlat sina tankar, mste han erknna, att hans
sista handling blivit bestmd av lgre motiv, d hans knsimpulser ftt
rda i s hg grad, att han ltit narra sig till en lagstridig handling,
ty ngot medlidande med folk, som voro jmfrelsevis frmgna, d de
gde hus och fiskvatten, btar och redskap till mnga hundra kronors
vrde, gde sklberg och fgelkobbar samt dessutom skattade fr kapital
och ett par sm stllen, som de arrenderade ut, kunde icke bliva tal om.
Den falska frestllningen att en kvinna besegrat honom fick dock intet
insteg, ty han visste mycket vl, medveten som han var p alla punkter,
att han fallit fr sina egna drifter eller intresset att vinna ngot av
denna kvinna. Men infr folkhopen var hans myndighet slut, hans anseende
rubbat, och det skulle hdanefter icke finnas en krng eller en pojke,
som icke skulle anse sig st ver honom. Detta kunde visserligen vara
likgiltigt, ty att ga eller icke ga ngon makt ver dessa stackare var
honom ungefr detsamma. Vrre dock syntes honom, att denna kvinna, som
han nu knde att han mste binda sig vid fr att kunna vara lycklig,
frn frsta gonblicket skulle insva sig i den tron, att hon vunnit ett
slag p honom och jmviktsfrhllandet slunda i en framtida frening
bli strt.

Han hade vl haft mnga tycken och frbindelser frr med kvinnor, men
hans bestmda medvetande om mannens verlgsenhet ver den mellanform
mellan man och barn, som kallas kvinna, hade gjort det fr honom
omjligt att lnge kunna dlja detta, och drfr hade hans frbindelser
endast haft kort varaktighet. Han ville bli lskad av en kvinna, vilken
skulle se upp till honom som den starkare, han ville bli tillbedd, icke
tillbedja, han ville vara grundstammen, p vilken det svaga skottet
skulle okuleras, men han var fdd i en period full av andliga farsoter,
d kvinnoknet hrjades av epidemisk storhetsmani, framkallad av
urartade sjuka mn och av politiska smheter, som behvde massor till
voteringarne. Drfr hade han ftt g ensam. Vl visste han, att i
krleken mannen mste ge, mste lta narra sig och att det enda sttet
att nalkas en kvinna var p alla fyra. Och han hade krupit tidtals, och
s lnge han krp, hade allt gtt vl, men nr han slutligen rtat ut
sig, s tog det slut, alltid med en mngd tillvitelser om att han varit
falsk, att han hycklat undergivenhet, att han aldrig lskat och s
vidare.

Dessutom hade han, som gde de hgsta intellektuella njutningarne, som
knde sig vara en bland undantagsmnniskorna, icke hyst s livlig tr
efter de lgre affektiva, icke trtt att bli underlaget fr en parasit,
aldrig lngtat att f fda konkurrenter, och hans starka jag hade
upprest sig mot att bli medlet fr en kvinna till hennes tts
fortplantning, vilken roll han sett nstan alla sina jmnriga mn
intaga.

Men nu stod han likafullt dr igen infr dilemmat: assimilera en kvinna
genom att lta sig assimileras. Att frstlla sig eller lta sitt yttre
uttrycka, vad han ej knde, kunde han ej; men han gde en stor frmga
att anpassa sig efter umgnget, att stta sig in i andras stt att tnka
och lida, ty hos andra fann han aldrig annat n frflutna stadier, som
han sjlv genomgtt, och behvde fljaktligen endast hmta ur minnet och
erfarenheten, slppa av taget, minska spnningen framt. Och han hade
alltid funnit behag i fruntimmers sllskap, ssom vila och distraktion,
just p denna grund och ven av samma orsak som sllskapandet med barn
utgr en fryngring och strkande frstrelse, nr det icke blir
lngvarigt och urartar till anstrngning.

Nu hade han knt beslutet vxa i sig att ga denna kvinna, men oaktat
han var forskare och visste, att mnskan var ett dggdjur, gde han full
klarhet om, att den mnskliga krleken utvecklat sig som allt annat och
upptagit bestndsdelar av hgre sjlslig art utan att lmna det sinnliga
underlaget. Han visste precis, huru mycket av osund himmelskhet,
insmugen med kristendomens reaktion mot det rent djuriska, som skulle
reduceras bort, och han trodde icke p sipphet, som dolde vad som icke
kunde visas, likalitet som han medgav, att snglaget var det enda mlet
med den kta freningen. Han trdde en intim, fullstndig frening till
kropp och sjl, dr han som den starkare syran skulle neutralisera den
passiva basen, men utan att som i kemien bilda en ny indifferent kropp,
utan tvrtom lmna ett verskott av fri syra, som alltid skulle ge
freningen dess karaktr och ligga i beredskap att neutralisera varje
frigringsfrsk av underlaget, ty den mnskliga krleken var icke ngon
kemisk frening, utan en psykisk, organisk, som liknade den frra i
vissa avseenden utan att vara densamma. Han vntade sig slunda icke
ngon tillkning av sitt jag, icke ngot tillskott i sin styrka, endast
en frhjning av sin livslust, och i stllet fr att ska ett std
erbjd han sig som std fr att f erfara sin styrka och knna
njutningen i att mta ut sin kraft, str med fulla hnder sin sjl utan
att drfr bli svagare eller mera utblottad.

I dessa tankar lt han sina blickar g ut igen genom fnstret, och de
rkade straxt den han skte, ty den unga flickan stod utanfr
frstugukvisten och mottog handtryckningar av kvinnor och mn, klappade
barn p huvudet och syntes vervldigad av de knslor, som s mycken och
s offentlig sympati framkallade.

-- Vilken egendomlig sympati fr brottslingar, tnkte intendenten,
vilken krlek till de andligen fattiga! Och hur vl de frstodo
varandras drifter, som de skrto med att vara knslor och som de trodde
vara mera n klara fullgngna tankar.

Hela scenen var en sdan vva av absurditet, att den icke kunde redas,
speglande det kaotiska i dessa hjrnors och ryggmrgars frsta svaga
frsk att resonera.

Dr stod hon, som narrat honom till ett lagbrott, och mottog tillbedjan
som en ngel. Om nu ocks lagbrottet frn hans sida vore frn deras
synpunkt en vacker, del handling, s skulle vl han ha tacken, som lt
nd g fr rtt. Det skulle han icke, menade vl hopen, som visste, att
motivet till hans handling icke var vlvilja mot densamma, utan kanske
mmare knslor fr en ung flicka, galanteri eller hoppet att vinna
henne. Ja, men motivet till hennes upptrdande kunde ju i s fall vara
att vinna hopens sympati, att bli omtyckt, populr, f handtryckningar,
och hopen spelade hr samma roll som publiken i balsalongen, de
promenerande p gatan eller torget. Och hon hade narrat honom genom
kroppslig berring, oskyldigt mhnda, berknat mjligen, sannolikt
hlften av var, att beg en dlig handling, varfr hon blev dyrkad.

Men nu mste han vinna henne och drfr stoppa i scken alla sina
reflexioner ver frhllandet, och han insg i ett gonblick, att han
genom detta medium kunde fortplanta sina ider och planer ner till
hopen, genom denna ledning rra massorna, ptvinga dem sina
vlgrningar, gra dem till sina vasaller, att han kunde sedan sitta och
le som en Gud t deras drskap, nr de trodde sig ha skapat sin egen
lycka sjlva och endast gingo drktiga med hans tankar, hans planer, to
draven frn hans storbrygd, vars starka maltdryck de aldrig skulle f
till sina lppar. Ty vad brydde han sig om huruvida dessa deskr
underhllo en halvsvltande, obehvlig folkstock eller ej; vad
medlidande kunde han hysa med sina naturliga fiender, som representerade
den orrliga massa, vilken legat kvvande p hans liv, hindrat hans vxt
och som sjlva saknade varje spr av medlidande med varandra, som med
vilddjurshat frfljde sina vlgrare, vilka endast hmnades med nya
vlgrningar!

Det skulle bli hans stora, starka njutning att sitta obemrkt, ansedd
som en dre och leda dessa mnniskors den, under det att de trodde sig
ha kuvat honom, avskurit hans frbindelser, bundit hans hnder. Han
skulle sl dem med blindhet, frvnda synen p drarne, att de skulle
inbilla sig vara hans verman och han deras tjnare.

Under det dessa tankar samlade sig och vuxo ut i ett starkt beslut,
knackade det p drren, och vid intendentens stig in syntes
uppsyningsmannen, som skulle framfra fruntimrens inbjudning till en
kopp te.

Intendenten tackade och lovade komma.

Sedan han ordnat sin toalett och tnkt ver, vad han skulle sga och
icke sga, gick han ner.

P frstugukvisten mtte han frken Maria, som med en verdriven vrme
fattade hans hnder och, tryckande dem, framsade med rrelse:

-- Tack fr vad ni gjorde den fattiga kvinnan! Det var delt, det var
stort!

-- Nej, min frken, det var ingendera, svarade intendenten genast, ty
det var frn min sida en dlig handling, som jag ngrar, och den var
dikterad endast av artighet mot er.

-- Ni frtalar er sjlv av idel artighet, och jag skulle stta mera
vrde p litet uppriktighet, genmlde frken, i detsamma som modren kom
tillstdes.

-- Ack! Ni r ett gott barn, infll modren med den mest orubbliga
vertygelse och bjd intendenten stiga in i stora stugan, dr teet stod
serverat.

Utan att inlta sig djupare i bottenlsa frgor steg han in. Och nu sg
han i en blick, hur fiskarstugans enkla mblering blivit korsad med
spillror av en sliten stadsbolyx. Det hade kommit gulnade alabastervaser
p byrn, fotografier i fnstren mellan blommorna, en emmastol med
blommig kreton och mssingsspikar i ett hrn vid spiseln, ngra bcker
p ett divansbord omkring en moderatrlampa.

Det var ntt anordnat, men med en ngslig matematisk noggrannhet,
allting symmetriskt, men ndock litet snett och vint, dr det var mnat
rtt. Teservisen, som var av gammalt saxiskt porslin med guldkanter och
krsbrsrda namnchiffer, var sprucken hr och var och hade ngra sinkar
p kannlocket. Sedan han betraktat den avlidne familjefadrens portrtt,
men utan att vga frga, vad han var, och han sett, att han varit
mbetsman, frstod han, att hr voro pauvres honteux.

Samtalet gled frst runt allt det yttre, som gat kunnat fsta sig vid,
vergick till dagens hndelse och kom in p befolkningen. Intendenten
hrde straxt, att damerna voro intresserade fr andra angelgenheter och
levde i sjuklig oro fr de lgre klassernas vl. Som han sett, att hans
uppriktighet sttt fruntimren fr huvet, och hans rende icke bestod i
att sra dem genom att bra fram sina meningar, lade han genast bi och
lt sig drivas. Ibland reste sig hans inre, och han ville vedervga en
liten anmrkning eller upplysning, men det lade sig genast som mjuka
hnder fr hans mun, lindade sig runda armar om hans hals, s att ordet
kvvdes. Och fr vrigt voro sikterna hr s bergfasta, allt var s
frdigt, alla frgor utagerade, och de logo endast vnligt, milt
verseende, nr de lste ett tvivel hos honom om deras axiomer. Men s
girade samtalet ver p befolkningens moraliska och andliga tillstnd,
och dr var intendenten fullt med. Han skildrade med vrme frmiddagens
rheter med fylleri och slagsml, beklagade bristen p upplysning och
berttade slutligen om scener rjande fullstndig hedendom. Han talade
om, huru fiskarne offrade p lvstenar, laddade bssorna med bly frn
kyrkfnster, talade om Tors bockar, nr skan gick, och om Odens vilda
jakt, nr grgssen kommo om vren, hur de int arne lto skatorna
delgga kycklingarna, d folket ej vgade riva ner bona av fruktan fr
oknda hmnare.

-- Ja, infll kammarrdinnan, som hon titulerades p en kappsck, vilken
nnu stod under ett bord, det r icke deras fel, och hade de icke s
lngt till kyrkan, skulle hr se annorlunda ut.

Dit hade icke intendentens tankar gtt, men i ett gonblick hade han
sett, vilken stormakt han skulle f till bundsfrvant; och utvecklande
tankefrt, han ftt om morgonen vid synen av gudstjnsten ombord p
kronongaren, utbrast han med verklig hnfrelse:

-- N, men man kan ju f ett missionshus fr gott pris. Tnk, om jag
skulle skriva till styrelsen!

Damerna omfattade saken med strsta iver, togo sig sjlva att skriva
till Stiftelsen och ngra freningar, freslogo en basar, men erinrade
sig, att hr icke fanns ngon dansande publik.

Intendenten undanrjde alla svrigheter med att erbjuda sig frskottera
summan och ombesrja byggnaden, som kunde fs frdiggjord p
snickerifabriken, endast damerna ville skaffa en lekmannapredikant.
Dock, tillade han, borde man hrvidlag och till en brjan helst vlja en
av den skarpa sorten, som kunde ta itu med folket och stadkomma en
vckande rrelse av allvarligaste art, ty hr vore halvhet icke p sin
plats.

Damerna gjorde lindriga invndningar och anbefallde krleksfullare
medel, men intendenten visade, huru fruktan vore det grundelement, man
borde bygga en frsta uppfostran p; sedan kunde man komma med krlek.

Ett stort gemensamt intresse hade svetsat ihop dessa sjlar, under det
de gldgade sig vid den stora krlekens brasa, och de talade upp sig
till en versvallande allbarmhrtighet med allt skapat, tryckte
varandras hnder och skildes under vlsignelser och lycknskningar till
att det sammanfrt tre goda mnniskor, som i endrkt skulle arbeta fr
mnsklighetens bsta.

Nr intendenten kom ut, skakade han p sig, som om han ville befria sig
frn ngot damm, knde detsamma, som han erfarit vid besk i en kvarn,
ett visst vlbehag att se alla freml verdragna med en mjuk, halvvit
mjlton, som stmde jrn, tr, lrft, glas i ett ackord, samma knsla av
dunkel vllust att vidrra ls, ledstnger, sckar bepudrade med halt
mjldamm, men p samma gng ha svrt att andas, behva hosta, ta fram
nsduken.

Och likafullt hade det varit en angenm kvll. Denna omrkliga
vrmestrlning frn modren, som tinade upp tankarnes torka, denna
dunstkrets av innerlighet och barnslighet hos den unga kvinnan, som
fryngrade honom, denna barnatro p det som i hans ungdom var dagens
naiva ideal, att lyfta upp det som lg nere, beskydda det frkrympta,
sjuka, svaga, allt som han nu visste vara rtt emot det som kunde
befordra mnsklighetens sllhet och frkovran, som han hatade av
instinkt, d han sg, huru allt starkt, varje utbrott av ursprunglighet
frfljdes av de vanlottade. Och nu skulle han ing frbund med dessa
mot sig sjlv, arbeta p sin egen undergng, trycka ner sig i niv,
hyckla deltagande fr arvfienden, best krigskassan t motstndarne.
Tanken p de njutningar, dessa kraftprov skulle sknka, berusade honom,
och han styrde sina steg nert havsstranden fr att i ensamheten
teruppska sig sjlv. Och nr han nu i den stilla, ljumma sommarnatten
vandrade i sanden, dr han knde igen sina fotspr frn dagarne frut,
dr han kunde varje sten, visste, var den och den rten stod, mrkte
han, att alltsammans ftt ett annat utseende, antagit en ny gestalt,
gjorde helt andra intryck, n d han vandrat fram dr dagen frut. En
frndring hade intrtt, ngot nytt kommit emellan. Han kunde icke
lngre framkalla denna stora ensamhetsknsla, dr han knde sig som
allena gentemot naturen och mnskligheten, ty det stod ngon vid hans
sida, bakom honom. Isoleringen var upphvd, och han var fastldd vid det
lilla banala livet, trdar hade spunnits om hans sjl, hnsyn brjade
binda hans tankar, och fruktan och fegheten att hysa andra tnkestt n
dem hans vnner hyste slogo sina klor i honom. Och att bygga upp en
lycka p falsk grund vgade han ej, ty nr han timrat till sen, kunde
allt ramla en gng, och d blev fallet strre, smrtan djupare, och nd
mste det ske, om han ville ga henne, och det ville han med hela
mannalderns bergbrytande kraft. Lyfta henne till sig? Hur skulle det g
till? Icke kunde han gra henne frn kvinna till man, icke frigra henne
frn de okuvliga drifter, hennes kn nedlagt i henne, icke kunde han
giva henne sin egen uppfostran, som tagit trettio r, icke sknka henne
den utveckling han genomgtt, de erfarenheter, de studier han tillkmpat
sig. D mste han snka sig till henne, men tanken p detta snkande
pinade honom ssom det strsta tnkbara onda, ssom sjunkande,
nedtgende, brjande om igen, vilket fr vrigt var omjligt. terstod
honom endast gra sin person dubbel, klyva sig, skapa en personlighet,
fattlig och tillgnglig fr henne, spela en duperad lskare, lra sig
beundra hennes underlgsenhet, vnja sig vid en roll, som hon ville ha
den, och s i tysthet leva sitt andra halva liv i hemlighet och fr sig
sjlv, sova med ena gat och hlla det andra ppet.

Han hade stigit upp fr skret utan att mrka det. Och nu sg han det
lysa nere i fisklget och hrde vilda skrik, jubelskrik ver den slagne
fienden, som velat lyfta deras barn och barnbarn ur fattigdom, bespara
dem arbete, giva dem nya njutningar. Och med ett vaknade hos honom igen
begret att f se dessa vildar tama, att se dessa Torsdyrkare bja kn
fr vite Krist, jttarne g under fr de ljuse Asar. Barbaren mste
passera kristendomen ssom en skrseld, lra sig vrdnad fr andens makt
i de svaga muskelknippena; folkvandringsresterna ha sin medeltid, innan
de kunde komma fram till tnkandets renssans och handlingens
revolution.

Hr skulle kapellet resas p hgsta sen av skret och dess lilla spira
sticka upp ver utkik och flaggstng och hlsa de sjfarande p lngt
hll som en erinran om att ... Hr stannade han och reflekterade. Och
ett lje drog ver hans bleka ansikte, nr han bjde sig ner och
plockade upp fyra gneisflisor, som han lade ut i en rektangel frn ster
till vster, sedan han gtt upp trettio steg p lngden och tjugo p
bredden.

-- Vilken utmrkt landknning fr de sjfarande! tnkte han, nr han
vandrade ner fr berget och gick upp att lgga sig.




                           SJTTE KAPITLET.


Intendenten hade hllit sig instngd i tv dygn fr att arbeta, och nr
han p tredje dagens morgon gick ut att vandra p stranden, mtte han av
en hndelse kammarrdinnan. Hon hade ett bekymrat utseende, och nr
intendenten frgade om hennes dotters befinnande, fick han veta, att hon
var opasslig.

-- Det r brist p frstrelse, sade han p mf.

-- Ja, vad skall man gra i ensamheten? svarade den bekymrade modren.

-- Frken skall ut p sjn, fiska och segla och rra p sig, ordinerade
han utan ngon vidare tanke p vad han sade.

-- Ack ja, vidtog modren, men inte kan min stackars Maria fara ensam.

Som han hr endast hade ett att svara, svarade han:

-- Om damerna behaga hlla till godo med mitt sllskap, s skall jag
grna st till tjnst.

Modren fann, att han var alltfr god, och antog tillbudet, frklarande,
att hon skulle straxt sga till Maria, att hon tog p sig.

Intendenten gick ner till hamnen fr att rusta ut bten, och under vgen
brjade han tja p stegen, ssom om han gtt utfr en backe, dr
tyngden skt p fortare, n han ville. Det tog emot i honom, det, att
han blivit s hastigt satt i rrelse av en kraft utifrn, innan han
hunnit besinna sig, och han ville gra motstnd utan att kunna det. Men
det var fr sent, och han lt sig drivas, medveten om, att han ndock
alltid skulle kunna skta rodret och bestmma kursen.

Han hade hissat focken p sin blekingseka, psatt styret och lagt
fnglinan ls och frdig att kasta loss, d frken och hennes mor syntes
i stranden. Flickan var kldd i en ultramarinbl kldning med vita
garneringar och bar en bl skotsk yllemssa, som kldde henne utmrkt
och gav ngot pojkaktigt, kckt uttryck, alldeles frmmande mot det
nglalika, hon ett par dagar frut visat.

Sedan intendenten hlsat och frgat om befinnandet, bjd han sin hand
att fra damerna ombord. Flickan mottog den rckta handen och var med
ett ltt hopp i bten, varp hon placerades akterver vid rodret, men
nr sedan samma hand rcktes t modren, frklarade denna, att hon icke
kunde flja, emedan hon skulle laga middagen. Intendenten, som ftt
verraskningar s hftigt ver sig, knde nyo en lust att gra motstnd
mot denna mjuka styrka, som ledde honom, dit han icke velat, men
tillbakahlls av fruktan att visa sig obelevad, och sedan han kort och
gott beklagat, att han mste undvara kammarrdinnans angenma sllskap,
lossade han fnglinan, befallde frken Maria lgga om rodret, stack
storskotet i hennes hand och hissade seglet.

-- Men jag kan ju inte segla, skrek flickan; jag har aldrig hllit i ett
styre!

-- Det r ingen konst! Gr bara som jag sger, och ni ska kunna segla
med en gng, svarade intendenten; satte sig framfr flickan och hjlpte
henne med manvern.

Det blste en svag bris, och bten gled ut ur hamnen fr bidevind.

Intendenten hll fockeskotet och instruerade till en brjan den vackra
btfrerskan, fattade d och d hennes handlove och pressade rorkulten
mot vinden, tills de kommit ut, ftt fart och intagit den bog, p vilken
de kunde ligga ut till skren med en gng.

Ansvaret, anstrngningen, knslan av att behrska farkosten, som
inneslt de tvs liv, vckte domnade krafter i den veka kvinnogestalten,
och hennes ga, som uppmrksamt fljde seglens stllning, gldde av mod
och tillfrsikt, nr hon sg, huru bten lydde den minsta tryckning av
handen. Begick hon ett fel, rttade han det med ett vnligt ord,
intalade henne mod att fortfara genom att bermma hennes ppasslighet,
undanrjde svrigheter genom att frklara hela frloppet som ngot,
vilket sade sig sjlvt.

Hon strlade av lycka, brjade tala om det frflutna, om sina
trettiofyra r, huru hon trott liv och levnadsmod vara frbi, huru hon
knde sig ung p nytt, huru hon alltid drmt om ett liv i verksamhet, i
manlig verksamhet framfr allt, att f gna sina krafter t
mnskligheten, t andra. Hon visste, att hon som kvinna var en paria ...

Intendenten hrde p allt som p vlbekanta hemligheter, formler fr en
orimlig strvan att f det lika, som naturen gjort med avsikt s olika
som mjligt fr att bespara mnskligheten arbete, men att nu svara p
detta ansg han lnlst, och sin roll att vara en tacksam hrare och
att lta henne tala ur sig sina sjuka inbillningar, som den friska
vinden skulle blsa bort, hll han vid. Och i stllet fr att ta fram
kniven och skra av de trassliga hrvor, hennes orediga tankar rckte
fram t honom, ville han helt enkelt icke ltsas se dem, fubbla undan
dem och, genom att samka intryck dem han avsiktligt framkallade, nysta
p det gamla trasslet och begagna det som bobiner, vilka endast skulle
tjna till underlag fr nytt garn, spunnet ut frn hans rika slnda.

I hast improviserade han en plan, huru han, begagnande det
skdningsmedel, som skren erbjdo, skulle i levande bilder, utan att
hon mrkte det, p ngra timmar lta henne genomvandra sensationer, som
hon skulle tro komma utifrn, och p det sttet skulle han smyga sin
sjls nt ver hennes, stmma hennes strngar i samklang med sitt
instrument. Med en rrelse p huvudet antydde han nu, att bten skulle
falla, och sedan han slckt ngot p skoten, slppte ekan landknningen
och plaskade ut ver det ppna havsgattet. Den vida horisonten, det
ondliga ljushavet, dr intet freml skymde, kastade en ljusning ver
det skna ansiktet; de sm dragen likasom frstorades, halvmrkliga
rynkor sltades, hela uttrycket fick en karaktr av frigrelse frn
vardagsomsorger, smaktiga tankar; och gat, som i ett moment kunde
verskda en s stor del av jordkroppen, syntes se i stort, s att den
lilla personen svllde ut, knde sin relativa makt, och nr nu de lnga
havssjarne sakta lyfte och snkte bten i vldiga rytmer, sg han, huru
hnfrelsen blandades med ett grand fruktan, som ville trycka ner.

Intendenten, som mrkte, att den stora synen icke frfelat sitt intryck,
beslt nu att lgga text under knslosvallningarnes svaga musik, leda
hennes gryende tankar ut p den stora strten, han ville lossa skalen p
de svllande fren, s att groddarna skulle komma ut.

-- Det verkar planet! improviserade han. Jorden, den banala, den
trkiga, den mylliga, blir himlakropp. Knner man sig icke som redan
delaktig av himlen, nr man upplser motsttningen, den falska
motsttningen mellan himmel och jord, vilka ro ett, liksom delen och
det hela! Mrker ni inte, hur ni vxer i stllet fr att krympa, nr ni
verlistar vinden och tvingar honom fra er t hger, nr han vill t
vnster; erfar ni inte, vilken stormakt innebor i er, nr ni rider upp
p vgen, d han med tusen sklpunds tryck vill pressa er ner i djupet!
Den, som tros ha skapat fgelns vingar och behvde femtio tusen r fr
att gra en flygare av en krypare, var mindre kvick n den, som frst
satte en duk p en stng och i ett gonblick uppfann navigationen.

r det d underligt, om mnniskan skapat Gud utav sitt belte, slutande
frn sin sinnrikhet till en nd sinnrikare!

Flickan, som uppmrksamt lyssnat till hans utbrott, betraktade hans
ansikte oavbrutet, som om hon vnt sitt eget mot en eld fr att vrmas;
de ovanliga orden, hon hrt, syntes helt ha slagit ner i hennes sinne
och verkat som jstmne. Bedvad, insvd av de veka, vertalande
tonfallen, mottog hon utan besinning de nya synpunkter, han gav henne
ver det frut fr henne s livlsa, entoniga landskapet, ver livets
upphov och mening, och utan att inse, det hennes egen religisa
vertygelse myllades ner, innan den upplsts, tog hon emot det nya och
travade det ovanp det gamla.

-- Ni talar, som jag ingen hrt tala frr, sade hon drmmande; tala mer!

Han teg och gav med ett nytt tecken bten en ny kurs.

De nalkades Svartbdans hemska vulkanbildning. Den svartgnistrande
dioriten med det likvita sjmrket, kallat vita mrren, sg nnu mer
skrikande dystert ut i solskenet, som frgves skte stmma de ytterliga
frgerna svart och vitt.

ver flickans ansikte drog ett moln, dragen krymptes, gonbrynen lade
sig i valkar, som om de ville flla sig ner och dlja den tryckande
tavlan. En omrklig rrelse p roret antydde, att hon ville hlla undan
fr skret, men han gav bten dess riktning framt, och med vindens
sammanpressade krafter skt ekan in i ravinen mellan de svarta
klipporna, dr sjarne suckande sgo den framt.

Det blev tyst i bten, och intendenten ville icke ska gissa de mrka
minnen, som vcktes hos ledsagerskan, utan han inskrnkte sig till att
peka p ett vitblekt skelett av en alfgel, som lg kvar p den svarta
hllen.

Och s tog vinden i seglen igen, fyllde dem och slpade ut farkosten p
det ppna vattnet.

De passerade rnnkobben med sitt enda trd och sin sdesrla och
nalkades Svrdsholmen, dr han frsta gngen sett henne. Dr landade de,
och han frde henne samma vg, som han kommit om sndagsfrmiddagen, lt
henne erfara samma intryck, som han haft, ledde henne ner i
blomsterngen och visade henne mellan vildaplarne, var han frst ftt se
henne.

Hon kom nu i ett lynne av ysterhet, ty att alla dessa sm iakttagelser
av biomstndigheter fstat sig i hans minne, mste betyda, att han var
betagen. Hon skrattade, nr han talade om, hur han frst hrt henne
hosta, och i ett utbrott av lekfullhet bad hon honom g ner p samma
stlle och tala, s skulle hon gissa, vem som talade.

Han lydde och hoppade ner frn bergspallen, stllde sig bakom oxlarne
och hrmade en tjurs blande.

-- Nej, s vackert han kan sjunga, skmtade flickan. Det r bestmt en
hottentottaktr.

Intendenten, som fann behag i barnsligheten och inte hade lekt med barn
p mnga r, hll rollen, och framtrdande p den grna sltten med ut-
och invnd rock och lorgnetten hngande p ena rat uppfrde han en
improviserad vilddans, beledsagad av en sng, som han hrt hottentotter
sjunga i Jardin d'Acclimatation.

Flickan syntes bde frvnad och road.

-- Vet ni vad? sade hon. S dr tycker jag mer om er, d jag ser, att ni
kan vara mnniska ett gonblick och lgga bort den filosofiska minen.

-- r d hottentotten mera mnniska i era gon n filosofen? lt
intendenten undslippa sig, men ngrade straxt, att han vckt henne till
medvetande, brt en gren frn oxeln, virade en krans och lmnade t
flickan, som mrknat ngot vid inseendet, att hon sagt en kapital dumhet
och rjt sig.

-- Nu ska ni bekransa offerdjuret, frken Maria! kastade intendenten t
sidan. Jag skulle nska, jag vore hundra och fick som en hekatomb g
till slaktarbnken fr er.

Han fll p kn och mottog kransen av den blidkade sknheten, varp han
satte till att springa ner t stranden och flickan efter.

Nere vid sandkanten stannade de.

-- Ska vi kasta smrgs? freslog hon.

-- Grna, svarade han och valde en flat sten.

De slungade stenar utt vattnet en stund, tills de blivit varma.

-- Ska vi bada! utropade pltsligen flickan, som om hon lnge ruvat
tanken, vilken mste bryta sig ut.

Intendenten visste inte, var han var hemma; om det var ett skmt eller
om frslaget framkom allvarsamt med reservationer, ssom underfrsttt
bibehllande av en del klder eller den ena partens avlgsnande.

-- Bada ni, s gr jag bort s lnge, fann han slutligen fr gott att
svara.

-- Badar inte ni d? frgade flickan.

-- Nej, jag har inte klder med mig, svarade intendenten, och dessutom
badar jag inte kallt.

-- Hahahaha! skallade ett kallt, obehagligt hnande skratt frn flickans
struphuvud.

-- Ni r rdd fr kallt vatten? hnade flickan, och kanske inte kan
simma?

-- Det kalla vattnet r fr rtt fr mina fina nerver. Men om ni tar ett
kallt bad hr, s gr jag bort p norra udden och tar mig ett varmt.

Flickan hade redan skjutit av sig kngorna, och kastande en blick av
frakt och srad ffnga sade hon:

-- Ni kan vl inte se mig drbortifrn?

-- Svida ni ej simmar allt fr lngt ut, svarade intendenten och gick.

Nr han uppntt norra branterna av holmen, utskte han en klyfta i
berget, som var skyddad fr nordliga vinden av en bergmur p sina femtio
fots hjd. Den svarta hornblendegneisen var polerad som agat av
vgsvallet och buktade sig i svaga, lckra valkar, som liknade
mnskokroppens muskler och smgo sig under den bara fotens urgrvningar
som en bolster. Ingen vindflkt ndde hitin, och solen hade brnt i sex
timmar mot de mrka hllarne, s att hr stod en uppvrmd luft av flera
grader ver kroppens temperatur, och stenarne nstan brnde under
ftterna. Han hade gtt ner i bten och hmtat en yxa, varmed han nu
avhgg det torraste ljungris och sandhavra, gjorde upp en flammande eld
p berget, medan han kldde av sig. Och nr brasan hastigt brunnit ut,
sopade han hllen som en bakugn, slog med skaret det kristallklara
havsvattnet p de hettade stenarne och lt ngan svepa omkring sin nakna
kropp. Drp satte han sig i en av de lnstolar, havet skulpterat ur
bergpallarne, och drog sin filt omkring sig, krp ihop med knna under
hakan, slt gonen och syntes frsjunka i smn. Men han sov icke, utan
brukade denna metod till det han kallade dra opp sig fr att ngra
gonblick lta sin hjrna vila och tertaga sin spnstighet. Ty det
anstrngde honom att anpassa sig i umgnge med andras orediga tankar.
Hans tankemekanism led av berring av andras, s att den blev orolig,
oplitlig som kompassnlen vid nrvaro av jrn. Och varje gng han ville
tnka klart ver ngot eller fatta ett beslut, frsatte han sin sjl i
harmonisk domning genom ett varmt bad, slckte medvetandet i en
halvslummer fr en kort stund genom att tnka p intet, varunder allt
det mottagna observationsmaterialet tycktes bringas i smltning,
varefter legeringen kvllde fram, nr han slckte av eldarne och vckte
sig till medvetande.

Nr han setat en stund och solen vrmt igenom honom, reste han sig
pltsligt och stod som vaken efter en genomsoven natt. Hans tankar
arbetade nyo, och han sg lycklig ut, som om han lst ett problem.

Hon r trettiofyra r, tnkte han. Detta hade jag glmt under intrycket
av hennes ungdomliga sknhet. Drfr detta kaos av tillryggalagda
stadier, dessa bitar av roller, som hon successivt spelat i livet, dessa
massor av skiftande reflexer frn mn, som hon skt vinna och anpassat
sig efter. Och nu nyss mtte hon ha blivit bankrutt i ngon
frlskelsehistoria. _Han_, som sammanhllit alla dessa traslappar av en
sjl, hade vikit undan, scken hade spruckit, och nu lg alltihop
dr som en lumpsamlares skrp. Hon hade visat provbitar p
prstgrdsromantik frn 1850 med mnskorddningsuppsttningar frn
rhundradets brjan, trosnit frn Duvorstens och Pietistens
konjunkturstrmmar, cynismer frn George-Sand- och androgynperioden. Att
ska botten i detta sll, genom vilket s mnga soppor passerat, att
lsa en gta, som icke var ngon, det var han fr klok att spilla tid
p. Hr terstod endast att plocka ut ur benhgen det som passade till
att stta ihop ett skelett, vilket han sedan skulle fylla p med levande
ktt och inblsa sin anda i. Men detta skulle hon ej mrka, ty d
tillte hon det ej. Hon skulle aldrig se, huru hon mottog av honom, ty
det skulle endast vcka hat och motstnd. Han skulle vxa underjordiskt
som rotstocken och p sig ympa henne att skjuta upp, synas fr vrlden
och bra blomman, som mnniskorna fingo beundra.

Nu hrde han msarna skrika och frstod drav att hon summit ut. Han
kldde sig drfr hastigt, och sedan han samlat sina saker, plockade han
fram ur btgarneringen till en liten frukost, vilken han dukade p
mossan under en halvstammig pinjeliknande tall.

Det var endast f rtter, men allt dyrbart, utskt och serverat p
spillror av en porslinssamling, han en gng brjat anlgga. Smret lyste
ggult i en serpentinask med skruvlock och stod i ett fragment av Henri
II-fajans med is; kakes'en lg p ett genombrutet fat av Marieberg och
sardellerna p ett tefat av blskckigt Nevers. Fruktan fr den verallt
instrtande banaliteten i konst, industri och dagligt liv hade drivit
garen ut p det moderna skandet efter det ovanliga; samtidens rysliga
trivialitet och hat mot det originella hade jagat honom som s mnga
andra ut i det raffinerade fr att ska rdda sin personlighet frn att
slipas i den stora rullstensfloden. Hans fint utvecklade sinnen skte
icke den tarvliga sknheten i form och frg, som s ltt frldras, utan
han ville se historia, minnen av vrldshndelser i det som omgav honom.
Denna flisa av Henri II-fajans med dess grddvita piplera inkrusterad
med rtt, svart och gult vckte slunda minnen av det skna
Loirelandskapet med dess renssansslott, och dess ornament i
bokbandsstil erinrade borgfrun Hlne de Genlis och hennes
bibliotekarie, vilka tillsammans med en krukmakare tryckte fram en stil,
rent personlig, som likvl icke kunde undg att frglggas av
ridderlighetens tidevarv, d man vrdade sknhet i livet och sjlva
hantverket ordnade sig under vetenskapen och konsten, inseende det
frmnliga i en andens rangordning.

Nr han dukat och besg sitt verk, var det honom, som om han flyttat in
ett stycke kultur hitupp i den halv-arktiska vildmarken. Sardeller frn
Bretagne, kastanjer frn Andalusien, kaviar frn Volga, ost frn
Gruyrealperna, wurst frn Thringen, kakes frn Britannien och
apelsiner frn Mindre Asien. Drtill en bastvirad flaska Chiantivin frn
Toscana att serveras i fotglas med Fredrik den frstes namnchiffer i
guld, allt bildade ett huller om buller utan att smaka samlare eller
museum, sm frgtoucher kastade in hr och dr, blommor pressade som
souvenirer mellan bladen i en resehandbok och icke i ett herbarium.

Nu hrde han flickans rst frn badstllet ropa hall, varp han
svarade; och strax drp trdde hon fram ur buskarna, rak, rask och
strlande av hlsa och levnadslust. Nr hon fick se den dukade
frukosten, lyftade hon sin mssa och bugade sig skmtsamt, men mot sin
vilja imponerad av det frnma i tillstllningen.

-- Ni r en trollkarl, sade hon, tillt mig att buga!

-- Inte fr s lite, svarade intendenten.

-- Ja, ni antyder, att ni kan mer, men behrska naturen, som ni nyss
jollrade om, det blir ni efter i, invnde flickan med den verlgsna
moderliga tonen.

-- Min frken! Jag uttryckte mig icke s kategoriskt; jag pminde
endast, att vi delvis lrt oss kuva naturkrafterna, under vilka vi
sjlva delvis lyda -- observera det lilla viktiga ordet delvis -- och
att det str i vr makt att ndra bde ett landskaps karaktr och dess
innevnares hela sjlsliv.

-- Gott! Trolla d fram ett italienskt landskap med marmorvillor och
pinjer ur detta rysliga grstens-paysage!

-- Jag r visserligen ingen taskspelare, men om ni utmanar mig, s lovar
jag er till er fdelsedag om tre veckor ha frvandlat detta friska
naturstycke, vars make ni fr leta i Europa, till ett skogslst,
frbrnt, blomklslandskap efter er smak.

-- Topp! Vi parera! Om tre veckor allts; och om jag frlorar?

-- S vinner jag -- vad?

-- Det f vi se d!

-- Det f vi se! Men vill ni skta min tjnst under tiden?

-- Er tjnst! Vad r det fr slag? Att ligga p soffan och rka
cigarretter.

-- Ja, om ni kan som jag skta min tjnst frn soffan, s -- grna. Men
det kan ni inte, och nu ska ni hra, varfr, och vad meningen r med min
vistelse hr p skret! Tag ett glas vin frst till wursten!

Han sknkte i ett glas av det mrkrda Chiantivinet och rckte flickan,
som tmde det i ett tag.

-- Ni vet, brjade intendenten, min officiella uppgift r hr p
fisklget att lra befolkningen fiska.

-- Det mtte bli sknt, ni, som skryter med att ni aldrig hllit i ett
metsp.

-- Avbryt mig inte -- jag skall inte heller lra dem meta med sp. Ser
ni, saken frhller sig s, att dessa kvarsittare, konservativa som allt
pack! ...

-- Vad r det fr sprk! avbrt flickan nyo.

-- Rent sprk! Emellertid! Av ofrstnd och konservatism hlla dessa
urinnevnare p att undergrva sin stllning ssom fisktande dggdjur,
och drfr fr staten lov att stlla dem under frmyndare. Strmmingen
-- Gud vlsigna fisken! -- som utgr dessa autoktoners frnmsta
nringsklla, hotar att sina. Det angr mig visserligen inte alls, ty om
ngra hundra ichtyofager mer eller mindre ka eller minska en verfldig
folkhord, r komplett likgiltigt fr det stora hela. Men nu ska de leva,
eftersom lantbruksakademien nskar det, och drfr skall jag hindra dem
att fiska sin ndtorft. Erknnes den logiken?

-- Det r omnskligt, men ni r ocks ett bdelsmne!

-- Ocks drfr har jag p eget bevg, utan att begra vasaorden eller
ngon tack, utfunnit en ny nringsklla, som skall erstta den gamla, ty
om ven strmmingen skulle stimma till efter en halv manslder sedan
skrfolket utvandrat, s hotas ndock denna nringsgren av en
konkurrent, vilken efter hundra rs vila stigit upp igen mer
fruktansvrd n ngonsin. Vet ni av, att sillen kommer igen till
Bohusln i hst?

-- Nej, jag har inte haft ngot brev frn den p lnge!

-- Den gr det i alla fall. Allts mste vi sluta med strmmingen och
fiska lax i stllet.

-- Lax? I havets djup?

-- Ja! Den _ska_ finnas, fastn jag inte sett den nnu! Ni ska ta reda
p den!

-- Men om den inte finns!

-- Jag upplyser ju er, att den finns! Ni ska bara fnga de frsta, s r
laxfisket ppet.

-- Men hur vet ni, att det finns lax, d ni inte sett den? vrenskades
flickan.

-- P en massa underskningar, som ro fr vidlyftiga att upprepa
konversationsvis, dels verkstllda ute p sjn ...

-- _En_ gng!

-- Jag arbetar fort som tjugo, tack vare min ovanliga intelligens --
dels p min soffa och mest i bckerna. Nog av, vill ni vara med och
frstra befolkningen, frst med lax och sedan med missionshus, som ni
glmt.

-- Ni r en demon, en djvul, utbrast flickan mitt emellan skmt och
allvar.

Intendenten, som endast i ett anfall av lynne slagit in p det
skeptiska, men nu fann, att detta var det som mest gjorde intryck, fann
fr gott att stanna vid den rollen.

-- Ni tror bestmt inte p Gud? frgade flickan med en min, som om hon
fr evigt skulle avsky honom, om han jakade.

-- Nej, det gr jag inte.

-- Och ni vill bli en Ansgarius och infra kristendomen p skret?

-- Och laxen! Ja, jag vill bli en dmonisk Ansgarius! Men vill ni ocks
lgga laxreven och bli vlsignad av riksdagens revisorer?

-- Ja, jag skall arbeta fr detta folket, som jag tror p, jag skall
offra mina svaga krafter fr de frtryckta, och jag skall visa er, att
ni r en blaserad, en utlevad, en hnare ... Nej, det r ni inte, fast
ni visar er smre n ni r, ty ni r ett gott barn i alla fall, det sg
jag i sndags ...

Hon sade det dr om ett gott barn, som det tycktes, med en sker
berkning, att han skulle nappa p betet och stlla sig under henne som
barnet, sak samma det goda eller onda. Men nu hade han redan ftt smak
p dmonen ssom verlgsnare och intressantare, drfr behll han den
tacksammare uppgiften. Visserligen knde han av erfarenhet, att det
lttaste sttet insinuera sig hos en kvinna var att lta henne leka
modren med alla dess friheter till intimitet, men det var ett s utntt
spel och kunde s ltt leda till outrotligt versitteri frn hennes
sida. Hellre d giva henne terlserskans tacksammare parti, i vilket
icke ingick ngot absolut verordnat utan endast gudamodrens
mellanhandsuppgift, drvid hon blev instlld ssom medlerska mellan tv
lika starka makter.

Men vergngen var icke ltt funnen, och i ett anfall av leda vid hela
detta spel, som dock var ndvndigt, om han ville n sitt ml, och det
ville han, ltsades han behva g och se efter, om bten var riktigt
frtjd, d det nu brjat blsa upp.

Nerkommen till stranden andades han ut ssom efter en anstrngning ver
krafterna. Han knppte upp vsten, som om han burit en jrntrja,
svalkade sitt huvud och kastade en lngtande blick utt det fria
vattnet. Nu skulle han ha givit mycket fr att f vara ensam, f skaka
av sig det boss, som fallit ver hans sjl under berringen med en lgre
ande. Han hatade henne i detta gonblick, ville vara fri frn henne, ga
sig sjlv igen, men det var fr sent! Spindelvvarna hade fst sig i
hans ansikte, silkeslena, slemmiga, osynliga och omjliga att avlgsna.
Och p samma gng -- nr han vnde sig om och sg henne sitta och skala
en kastanje med sina lnga fingrar och vassa tnder -- och han pmindes
om en mandrill, han sett i ett menageri, fattades han av ett ondligt
medlidande, en flkt av den vrldssmrta, som den lyckligare knner, nr
han ser en vanlottad, tnkte straxt p hennes frtjusning att se honom
som hottentott, blev ond igen, lade band p sig, och med en vrldsmans
hela sjlvbehrskning nalkades han henne, och fr att f frsta
bemantlande ordet erinrade han, att de mste segla, emedan vinden kade.
Hon hade emellertid mrkt det drag av trtthet och frnvaro, som stannat
i hans ansikte, och med en skrpa, som totalt avkylde hans knslor fr
gonblicket, replikerade hon:

-- Ni r trtt p sllskapet! Lt oss resa.

Men nr han ej svarade med en artighet, tertog hon med en rrelse, som
var svr att dma ssom sann eller ltsad:

-- Frlt mig, att jag r elak! Men jag har blivit sdan, och jag r
otacksam! Se s!

Hon torkade gonen och brjade med en husmoders vade omsorg plocka ihop
diskarne.

Och nu, nr hon bjde sig ner, lutad ver kvarlevor och solkiga
tallrikar med servetten knuten som ett frklde om livet och bar
servisen ner till stranden fr att sklja, d skyndade han fram fr att
befria henne frn brdan, driven av ett oemotstndligt begr att slippa
se henne i tjnarens skepelse, knnande ett stygn vid att bli uppassad
av den han ville hja hgt ver sig p samma gng hon skulle se upp till
honom ssom den dr frlnat henne makten ver sig.

Vid den skenstrid, som uppstod om vem som skulle tjna den andra,
slppte flickan servisen. Hon uppgav ett skrik, men d hon mnstrat det
snderslagna, klarnade hon:

-- Det var lyckligtvis bara gammalt! Gud, s rdd jag blev!

Han undertryckte sin smaktiga tanke p frlusten genast genom att
stlla sig p hennes sida ssom den av olyckan drabbade, och glad att f
ett bullersamt slut p de korsande stmningar, som revo snder honom,
kastade han smrgs med skrvorna utt viken och avrundade den
tillspetsade situationen med ett skmtsamt:

-- Nu slipper vi diska, frken Mari!

Varp han rckte henne handen att fra henne i bten, som redan hgg i
fnglinan under de vxande sjarnes skvalp.




                           SJUNDE KAPITLET.


En fullsolig sommarmorgon sitter intendenten med sin lrjunge uppe i
trpaviljongen, som han ltit uppfra p skrets hgsta kam alldeles
invid den nylagda stenfoten till missionshuset. Nere i hamnen ligger en
skonare, som lossar de tillpassade mnena till byggnaden, vilka bras
upp till deras plats och sammanfogas av verkmstaren och hans arbetare.
Det r drfr ovanligt livligt p skret sedan ngon tid och mindre
skrmytslingar ha redan frefallit mellan fiskarfolket och
stadsarbetarne, vilka senare behandlat de frre med versitteri, vilket
terigen givit anledning till en rad frsoningsfester med dryckenskap
och nya slagsml, attentat mot sedligheten och gandertten. Det hade
drfr ocks ett gonblick ngrat intendenten och kammarrdinnan, att de
tagit befattning med befolkningens civilisering, d redan de frsta
stegen visat s sorgliga resultat, s mycket mer som nattbullret,
sngen, skriket och klagomlen strt allt arbete och all vila fr dem,
som enkom rest ut att ska ro. Intendenten, som frlorat allt anseende,
sedan han en gng slppt efter p sin myndighet, kunde icke terstlla
lugnet, men frken Maria hade dremot lyckats bttre och frstod att
genom ett raskt upptrdande, ett gott ord d och d dmpa stormen, och
alldenstund hon icke ville tillskriva detta sin sknhet och sitt
behagfulla stt, hade hon tillmtt sig en hgre grad av styrka och
frstnd n hon gde och s levat sig in i frestllningen om sina
ovanliga sjlsfrmgenheter, att ven nu, d hon satt som elev hos sin
lrare, hon mottog hans lrdomar under form av bekanta saker, dem hon
med mera spetsiga n skarpsinniga anmrkningar tycktes korrigera och
utlgga i stllet fr att inhmta.

Modren, som satt bredvid och broderade en altarduk till predikstolen i
det nya missionshuset, syntes d och d hpna ver sin dotters
genomtrngande frstnd och stora kunskaper, d denna med en enfaldig
frga gjorde lraren svarsls.

-- Ser ni, frken Maria, frelste intendenten, alltjmt bedragande sig
med hoppet om att kunna uppfostra henne, det obildade gat har en
bengenhet att se allting enkelt, det outvecklade rat att hra allting
enkelt. Ni ser hromkring er bara grstenar, och mlaren och poeten gra
likas. Drfr mla och skildra de allt s monotont, drfr finna de
skren s monotona, och likafullt, se p denna geologiska karta ver
trakten och kasta sedan en blick ut ver landskapet. Vi sitta p den
rda gneisens region. Se p denna flisa, ni kallar grsten, hur rikt
omvxlande den r sammanbakad av den svarta glimmern, den vita kvartsen
och den rosenrda fltspaten.

Han hade tagit provet frn den stenhg, som grundlggarne sprngt ur
skret och lagt samman till byggnadens fot.

-- Och se hr en annan. Det r vad man kallar eurit! Se, huru fina
frgskiftningar frn laxrtt int flintbltt. Och hr r vit marmor
eller urkalk.

-- Finns det marmor hr? frgade flickan, som av frestllningen om
denna lyxstenart lystrade till.

-- Ja, det finns marmor, fastn den r gr p ytan utan att ndock vara
gr. Ty om ni ser nogare efter, skall ni finna, vilken ondlig rikedom
av frger, som dessa lavar ga. Vilken skala av de finaste frger frn
svedlavens tuschsvarta, genom Stenlavens askgr, skldlavens lderbruna,
ringlavens Scheeles-grna och lunglavens flckiga, koppargrna,
vgglavens ggula. -- Se nogare efter utt skren, dem solen nu belyser,
skall ni se, att kobbarne ha olika frg och att folket, som r vant att
iakttaga, ven givit dem namn efter frgskalan, som de knt utan att
veta det. Ser ni, att svartkobben r svartare n de andra, drfr att
den bestr av det mrka hornblendet, att rkobben r rd, drfr att han
r danad av rd gneis, vitskren av renspolad eurit. r det inte mer att
veta varfr n att veta, att s r det, och mindre nd n att inte se
annat n jmngrtt, som mlarne, vilka mla alla skr med en blandning
av svart och vitt! Hr nu p vgornas brus, ssom poeterna summariskt
kalla denna symfoni av ljud. Blunda ett gonblick, s hr ni bttre,
medan jag analyserar denna harmoni i enkla toner. Ni hr frst ett brus,
som liknar det man frnimmer i ett maskinrum eller i en stor stad. Det
r vattenmassornas slammer mot sig sjlva; drp hr ni ett frsande,
det r de lttare mindre vattenpartierna, som snderpiskas till skum;
och nu ett skrapande som knivens mot slipstenen, det r vgens rivande
mot sanden; och nu ett rassel, som nr man tmmer en gruskrra; det r
sjns uppvrkande av smstenarna, och sedan ett dunsande, doft som nr
man slr den kupiga handen mot rat, det r vgen, som pressar luften
framfr sig i en hlighet; och sist detta mullrande som av en avlgsen
ska, det r de stora stenblocken, som rullas p stenbotten.

-- Ja, men det dr r ju att frstra naturen fr sig! utbrast flickan.

-- Det r att gra naturen intim med sig! Det ger mig lugn att veta, och
jag befrias drigenom frn poetens halvdolda fruktan fr det oknda, som
icke r annat n minnen frn vildens diktartid, d man skte
frklaringar, men icke kunde finna dem i hast och drfr i sin nd
tillgrep fabler om sjjungfrur och jttar. Men nu verg vi till fisket,
som skulle upphjlpas, och lmna laxen s lnge fr att frst frska
med nya strmmingsmetoder. Om tv mnar brjar storfisket, och om jag
icke rknat ortt, s kommer det att sl fel i hst.

-- Hur kan ni sp det frn er soffa? frgade flickan mera spetsigt n
nyfiket.

-- Jag spr det p de grunder, att jag sett -- frn min soffa -- huru
drivisen i vras skrapade ren grunden frn tng och andra alger, i vilka
strmmingen gr att leka; jag frutsger det p den vetenskapliga
grunden, att de sm krftdjuren -- samma vad de heta -- av vilka
strmmingen lever, uteblivit frn bankarna, sedan tngen skrapades bort.
Vad skall man s gra? Jo, man skall frska fiska p djupet! Om fisken
inte kommer till mig, s fr jag komma till fisken. Och drfr f vi
frska med drivgarn, som flyta efter en drivande bt. Det r enkelt!

-- Det r storartat! utbrast frken Maria.

-- Det r gammalt, invnde intendenten, och r inte min uppfinning! Men
nu ska vi som kloka mnniskor tnka p retrtten, ty om vi ocks f
strmming och inte f pris p den, d vstkusten ter fngar sillen, s
mste vi ha annat i beredskap.

-- Det r laxen!

-- Det r laxen, som mste finnas hr, fastn jag icke sett den.

-- S lngt hade vi kommit sist, men nu vill jag veta, hur ni kan veta
det.

-- Jag ska frkorta brket och i f ord sga sklen till min visshet.
Laxen vandrar som de andra flyttfglarna.

-- Laxen r ju en fgel?

-- Ja visst, en riktig flyttfgel. Han finns utanfr norrlndska
floderna, r funnen ett par gnger i not i norra skrgrden, fiskas
utanfr Gottland och hela vgen sderut, allts mste han g frbi hr.
Nu r det ert gra att leta upp honom med flytande lngrev. Har ni lust
med det i egenskap av min assistent mot tnjutande av mitt gage.

Det sista kom s tvrt, men med berkning, och frfelade icke sin
verkan.

-- Jag skall frtjna pengar, mamma, utropade frken Maria med en
glttig ton, som skulle dlja den verkliga gldje hon erfor. Men,
tillade hon, vad ska ni d gra?

-- Jag ska ligga p min soffa, och s ska jag frstra naturen t er.

--Vad skall ni gra? frgade modren, som trodde hon hrt ortt.

-- Jag skall gra ett italienskt landskap t frken Maria, svarade
intendenten, och nu lmnar jag er, mina damer, fr att kasta ut skissen.

Drmed reste han sig och gick med en artig bugning ner t stranden.

-- Det r en underlig mnniska, sade modren, nr intendenten avlgsnat
sig.

-- En ovanlig mnniska, tminstone, svarade flickan, men jag tror
aldrig, han r riktigt klok. Grundsatser tyckes han dock ha och r i det
hela en vlvillig man. Vad sger du om honom?

-- Ge mig mitt nystan, barn, svarade kammarrdinnan.

-- Nej, men sg ngonting ... sg, om du tycker om honom eller ej,
upprepade flickan.

Modren svarade endast med en halvt sorgsen, halvt resignerad blick, som
uttryckte: jag vet ingenting.

                   *       *       *       *       *

Emellertid hade intendenten gtt ner till hamnen och tagit sin bt fr
att ro ut till skren. Sommarvrmen hade rtt en mnad hrute, s att
luften var het; men drivisarne kommo nnu norrifrn, dr en ovanligt
strng vinter vid strnderna framkallat bottenfrysningar, vilka nu,
drivande sderut, avkylde vattnet, s att de lgre luftlagren hllo sig
vid en strre tthet n de vre och strlbrytningen drigenom vanstllde
skrens yttre och stadkommit de praktfullaste hgringar under de sista
dagarne. Dessa skdespel hade givit anledning till lngvariga tvister
mellan intendenten och damerna och i vilka dispyter fiskarfolket blivit
inkallade till skiljedomare ssom varande mest kompetenta, d de sett
dessa naturfenomen sedan barndomen. Och nr en morgon de ljusrda
gneisskren genom strlbrytningen strcktes i hjden och genom
luftlagrens olika tthet syntes lagrade ssom Normandies falser,
frfktade frken Maria den sikten, att det verkligen var dessa
kalkstensklippor, som genom en fr vetenskapen nnu outredd naturlag
reflekterades nda hit in i stersjn. Samtidigt hade dyningarnes vita
svall i strandstenarne genom refraktionen frstorats och mngdubblats,
s att det verkligen sg ut, som om en flottilj normandiska fiskarbtar
loverade under falsen. Intendenten, som frgves skt giva den enda
riktiga frklaringen och drmed borttaga det vernaturliga, helst folket
ur fenomenet ville draga spdomar naturligtvis om frestende missden
och denna tro p olycksdet kunde inverka frlamande p deras
fretagsamhet, fann sig frsatt i den belgenheten, att han mste
upptrda frst som trollkarl fr att vinna folkets ra, med beslut att
sedan avlgsna det underbara, sedan han talat om, hur han gjort sin
trollkonst.

Drfr hade han frgat de troende, om de ven skulle tro, att det var en
spegling av Italien de sgo, om de fingo se ett italienskt landskap; och
d svaret blivit ja, beslt han sig fr att frena det nyttiga med det
njsamma och genom ngra sm frndringar framstlla sitt till frken
Marias fdelsedag utlovade sydlndska landskap, s att det vid nsta
hgring skulle uppstiga i horisonten i en stor skala, sett genom det
kolossala frstoringsglas, som de olika tta luftlagren erbjdo.

Sittande i sin bt viserade han nu Svrdsholmen med dioptern, vars
linser han betydligt frstrkt. Det gllde nu frst att f det mest
karaktristiska i formationen eller de lagrade bergarterna att stiga
upp, och detta hade naturen delvis undangjort. Drp behvde han en
pinje, en cypress, ett marmorpalats och en terrass med spaljerade
oranger.

Sedan han drfr observerat och tecknat skrets kontur, hade han planen
klar och landade snart med sin bt, i vilken han instuvat ett jrnspett,
en skeppsskrapa, en rulle zinktrd och en pyts gulockra med en stor
tjrborste jmte yxa, sg, spik och ett frrd dynamitpatroner.

Nr han kommit i land och packat upp sina saker, knde han sig som en
Robinson, den dr skulle g ls p och upptaga en kamp mot naturen, men
nu s mycket skarpare och segervissare, som han medfrde alla kulturens
hjlpmedel. Sedan han uppstllt ett lantmtarbrde p stativ och drp
stllt diopterlinjalen, grep han sig an.

Bergsen, vars stupade skikt lyckligt hrmade sderns sedimentra lager,
behvde han endast skrapa ren frn lavar, dr sdana funnos, men lmna
ngra horisontella linjer mrkare n lagren. Det var icke ngot tungt
arbete, utan skeppsskrapan for ver den glatta ytan som en
retucherpensel p en dekorationsmlares stora duk.

Ibland kom det ver honom ett ckel, att han satte bort tid och krafter
p barnsligheter, men den kroppsliga anstrngningen jagade blodet t
huvudet, s att han sg smsakerna strre, knde ngot av Titan, som
stormade skapelsen, korrigerade upphovsmannens krkftter, vrickade p
jordaxeln s att sder kom liten smula t norr.

Nr han s randat bergvggen, vars yta icke behvde vara mer n ngra
meter lng, d den skulle mngfaldigas av luftlagren, tog han fatt p
pinjetillverkningen. P bergknallens kam stodo en grupp halvstammiga
tallar, vilka tillsammans endast brukade hgra som ett skogsbryn. Det
gllde nu att flla ett halvt dussin fr att isolera den bsta och den
som silhuetterade sig mot luften.

Att sga ner de vertaliga var en halv timmes gra. Den kvarltne var en
slank en, vars hela vxtlighet samlat sig i kronan, just drfr att de
andra, stende ttt inp, hindrat grenbildning p stammen. Men nu mste
han med yxan gallra kronan, s att den utmrkande paraplystllningen med
dess sprt kom fram. Det var ltt gjort, men nr han sedan viserade sin
skapelse i dioptern, sg han, att stilen nnu icke var fullkomlig, utan
att toppgrenarne mste med zinktrd stagas uppt och sidogrenarne ngot
nert och utt. Nr pinjen var frdig, tog han ett glas vin och utsg
rmaterialet till cypresserna. Detta gav sig snart sjlv i ett par
toppiga enar, vilka han endast behvde vlja, s att de stodo mot
luften, varp yxan och kniven putsade. Men som de stodo vl ljusa, tog
han ett mbar vatten, i vilket han lste kimrk, och med lsningen
stnkte han dem, tills de ftt en riktig kyrkogrdsfrg.

Nr han s beskdade sitt verk, blev han hemsk till mods, erinrade en
mrk historia om flickan, som trampade p brdkakan, och nr de vita
msarne upphvde rysliga skrik ver hans huvud, tnkte han p de tv
svarta korparne, som kommo frn himlen att hmta sjlen till helvetet.

Sedan han suttit en stund, s att blodet tervnt till hjrnan, log han
t sitt verk och t sin barnsliga fruktan. Om naturen icke gtt precis
s hastigt till vga vid arternas uppkomst, s var det icke brist p
vilja, utan bara p frmga.

Nu gllde det marmorpalatset; men som han utgtt frn det och spekulerat
ut allt hemma p sin soffa, s var det arbetet icke stort svrare n det
andra.

Kalkskiktet lg alldeles stupat frdigt att bli fasaden, visserligen
endast ngra kvadratmeter, men mer behvdes ej, och det fordrades endast
att lsa euritplattorna, som genom vittring rmnat, ifrn kalken.
Jrnspettet visade sig i brjan tillrckligt men vid foten mste han
lgga en dynamitpatron i skrevan.

Nr skottet small av och flisorna regnade ner, erfor han ngot av
skaldens lngtan att f p en gng hlla ner i en vulkan de stende
armernas ammunitionsvagnar och befria mnskligheten frn tillvarons
smrta och utvecklingens besvr.

Nu var marmorplattan emellertid blottad, och den korniga kalkstenens
kristaller gnistrade som toppsocker i solskenet. Med sina frgpytsar
drog han nu opp en rusticerad sockel och tecknade tv sm kvadratiska
fnster. P bergpallen ovanfr slog han ner tv strar, lade en tredje
mitt ver och band fast, s att det hela bildade en pergola. Sedan
behvde han endast upplyfta mjlonrevorna, som voro famnslnga, och
flta omkring stngerna, s var vinrankan p sin plats och hngde ner i
festoner.

Slutligen retucherade han terrngen med en kanna saltsyra, utspdd i sin
mngd vatten, varigenom uppstod en lysande vit schattering i grngrset,
som skulle frestlla flckar av Bellis eller Galanthus, dem han sett
karaktrisera romerska Campagnan, nr den andra vren infann sig i
oktober efter vinskrdens slut.

Och drmed var hans arbete frdigt.

Men det hade dragit ut till aftonen. Fr att f undret att gra
tillbrlig verkan terstod likvl att kunna bebda i frvg dess
intrdande och allra bst bestmma dagen. Nu visste han, att stark vrme
rtt i sdra Europa och att drfr en nordlig vind icke lnge kunde vara
borta. Den hade nu sttt p osten en tid, emedan barometertrycket i
Nordsjn varit lgt. Drivis lg, enligt rapporterna, vid Arholma, och s
fort vinden kantrade ngra streck t norr, mste drivisen flja den
strmfra, som gr vster om land, nr Bottniska bassngen tmmer sig i
stersjn. Kunde han bara f nordlig vind den ena dagens afton, s var
han sker, att den stod ett par dagar, och som med densamma alltid
fljde klar luft, skulle han tminstone dagen frut kunna fresp
fenomenets upptrdande; och var han s lngt kommen, bleve timman en
bisak, ty hgring upptrdde endast ngra timmar efter solens uppgng,
vanligen mellan klockan tio och tolv.

Nr han nu intrdde i sin kammare, stngde han drren fr att f stta
sig till sitt arbete, sitt stora arbete, som han planerade sedan tio r
och mnade ha frdigt vid sitt femtionde; mlet, som uppehll hans liv
och vilket han bar p som sin hemlighet. Han njt i tanken p att f ga
sig sjlv ngra timmar, ty de veckor, som frflutit, sedan de bda
fruntimren ankommit, hade han varje afton varit upptagen med att hlla
dessa sllskap, och det, som skulle bli en vila och ett nje, hade
blivit ett tvng och ett arbete. Den unga flickan lskade han, och han
ville leva med henne i ktenskap, i fullstndig frening, dr den lediga
stunden improviserades till frtroenden och vila, men detta
halvhetstillstnd, dr han skulle p bestmda timmar infinna sig och,
antingen han var disponerad eller ej, konversera, plgade honom som en
tjnstgring. Hon hade slagit sig fast p honom och trttnade aldrig att
ta emot, helst han gde frmgan att alltid vara ny och underhllande,
men han, som aldrig fick ngot, kunde i lngden finna behov av att
frnya sig. Men nr han d drog sig tillbaka, blev hon orolig, nervs
och pinade honom med frgor om huruvida hon var fr efterhngsen, varp
han ej kunde som vl uppfostrad svara ja.

Nu ppnade han sitt manuskriptskp, dr kartongerna lgo ordnade med
anteckningar, sm lappar med improviserade tankar ver observationer,
uppfstade p halvark som ett herbarium, och vilka han roade sig med att
ordna och ordna omigen efter nya indelningsgrunder fr att utrna, om
verkligen freteelserna kunde ordnas p s mnga stt, som hjrnan
ville, eller de verkligen endast kunde ordnas efter en enda
indelningsgrund, ssom naturen lagrat dem, om verkligen naturen hade
gtt till vga efter en lagbunden ordning. Denna sysselsttning vckte
hos honom frestllningen om att han var den verklige ordnaren av kaos,
som skilde ljus och mrker, och att kaos upphrde frst med uppkomsten
av det urskiljande medvetenhetsorganet, d ljus och mrker i
verkligheten nnu icke voro skilda. Han berusade sig vid denna tanke,
knde huru hans jag vxte, huru hjrncellerna grodde, sprngde sina
skal, frkade sig och bildade nya arter av frestllningar, som skulle
en gng g ut i tankar, falla i andras hjrnmassor som jstsvampar, f
millioner att, om ej frr, s efter hans dd, vara drivbnkar t hans
tankefrn ...

Det knackade p drren, och med exalterad rst, som om han blivit strd
i ett lnnligt mte, frgade han, vem det var.

Det var en hlsning frn damerna med frfrgan, om icke intendenten
ville komma ner.

Drp svarade han med en terhlsning, att han icke hade tid i afton,
emedan han mste arbeta, s vida icke hans nrvaro var pkallad av ngon
mera tvingande omstndighet.

S blev det tyst en stund. Som han trodde sig bestmt veta, vad som nu
komme att flja, lmnade han det avbrutna arbetet och stdade undan sina
manuskript, vilket groml han just slutat, d han hrde kammarrdinnans
steg i trappan. I stllet fr att vnta en knackning ppnade han drren
och hlsade med en frga. -- Frken Maria r sjuk?

Modren studsade, men hmtade sig straxt och bad doktorn komma och se p
henne, d det var omjligt f lkare.

Intendenten var icke medicinare, men hade lst sig igenom elementerna av
patologi och terapi, observerat sig sjlv och alla sjuka, som kommit
inom hans krets, samt filosoferat ver sjukdomarnes och lkemedlens
natur och slutligen upprttat en terapi, som han brukade fr sig sjlv.
Han lovade drfr att komma om en halv timme och medfra lkemedel,
sedan han hrt, att flickan lg i konvulsioner.

Det hade nmligen icke varit svrt fr honom att utgissa sjukdomens
natur. D frsta budskickningen icke haft ngot att frmla om
sjukdomsfall, mste detta ha intrffat emellan de bda buden och ha
varit en fljd av hans vgran att komma, allts ett psykiskt illamende,
som han s vl knde igen och som gick under det nnu svvande namnet
hysteri. Ett litet tryck p viljan, en hindrad nskan, en korsad plan,
och straxt fljde en allmn nedsttning, under vilken sjlen skte
frlgga smrtorna inom kroppen utan att kunna lokalisera dem. Han hade
i farmakodynamiken sett s ofta bredvid lkemedlens namn och deras
verkan sm frsiktiga tillgg p ett nnu ej knt stt eller vars
verkningsstt r ofullstndigt knt och hade genom iakttagelse och
spekulation trott sig finna, att just p grund av andens och materiens
enhet, lkemedlet verkade bde kemiskt-dynamiskt och psykiskt p en
gng. En nyare tids medicin hade utstrukit lkemedlet eller det
materiella underlaget och antagit i hypnotismen en rent psykisk eller i
diet och kroppsrrelser en vulgr, ofta skadlig mekanisk metod. Dessa
verdrifter ansg han vara ndvndiga och vlgrande vergngsformer,
oaktat frsken krvt sina offer, ssom d man med kallt vatten rev opp
nervsa personer i stllet fr att lugna dem med varma bad eller
trttkrde svaga med vldsamma promenader i r luft.

Han hade ansett sig finna, att de gamla lkemedlen kunde tjna nnu
liksom skdningsmateriel, populrt talat, fr att vcka och ndra
stmningar, och likasom den gruppen adstringentia verkligen stadkom en
sammandragning av magscken, s framkallade desamma likasom en
koncentrering av sjlens spridda krafter, vilket den frslappade
drinkaren visste av erfarenhet, d han om morgonen drog upp sitt
utgngna verk med en bitter.

Denna kvinna knde sig illamende i kroppen utan att direkt vara det.
Drfr komponerade han nu en serie lkemedel, av vilka det frsta skulle
framkalla ett verkligt fysiskt illabefinnande, varigenom patienten
skulle tvingas att lmna det sjukliga sjlstillstndet och f det rent
lokaliserat i kroppen. Till den ndan uttog han ur sitt husapotek den
vidrigaste av alla droger eller dyvelstrck, som bst kunde framkalla
tillstndet av allmnt illamende och i s stor dos att verkliga
konvulsioner skulle uppst, det vill sga: hela fysiken med luktsinnet
och smaken skulle resa sig i revolt mot detta fr kroppen frmmande mne
och alla sjlens funktioner rikta sin uppmrksamhet p att avlgsna
detta. Drmed vore de inbillade smrtorna glmda, och det gllde sedan
endast att efter varandra framkalla vergngar frn den ena vidriga
frnimmelsen ner genom allt svagare, tills slutligen befrielsen frn det
sista stadiet genom en upptstigande skala av kylande, tckande,
mjukande, mildrande medel tervckte en fullkomlig lustknsla ssom
efter genomgngna mdor och faror, vilka det r ljuvt att minnas.

Efter att ha kltt sig i en vit kaschmirjacquett och knutit en
crmefrgad halsduk med svaga ametistfrgade randningar, ptog han fr
frsta gngen sedan damernas ankomst sitt armband. Varfr allt detta,
kunde han icke sga; men han gjorde det under inflytandet av en
stmning, hmtad frn sjukbdden, han skulle beska, och som han
framkallat inom sig. Och nr han nu sg sig i spegeln utan att observera
sitt ansikte, mrkte han, att hans yttre stmde milt, sympatiskt men
ven ovanligt och dragande uppmrksamheten till sig, utan att upprra en
nervs person.

Drp samlade han sina rekvisita ssom en magiker, den dr gr att gra
konster, och gav sig i vg till sjukbdden.

Nr han blivit ledd in i kammaren, sg han flickan ligga p soffan,
ikldd en persisk morgonrock och med utslaget hr. gonen voro
onaturligt stora och stirrade fraktligt p den intrdande.

Intendenten knde sig ett gonblick frlgen, men endast ett gonblick,
varp han gick fram och fattade hennes hand.

-- Hur r det med er, frken Maria? frgade han deltagande.

Hon skrpte gat, som om hon ville se igenom honom, men svarade intet.

Han tog upp sitt ur, rknade pulsslagen och sade:

-- Ni har feber.

Detta ljg han, men han mste vinna hennes frtroende, och det hrde
till kuren.

Flickans ansikte ndrade ocks strax uttryck.

-- _Om_ jag har feber! O, jag tror, att jag brinner opp!

Hon hade ftt beklaga sig, och den fientliga stmningen mot den
intrdande hade givit vika, s att ledningskontakt kunde uppst.

-- Vill ni lova att lyda min ordination, s skall jag bota er, upptog
intendenten samtalet, under det han lade sin hand p hennes panna.

Vid ordet lyda knde han, hur patienten rck till, som om hon icke alls
ville lyda, men i detsamma fll armbandet ner inunder manschetten, och
den inbillningssjukes motstnd upphrde.

-- Gr med mig vad ni vill, svarade hon undergivet, under det hon hll
gonen fstade p den gyllene ormen, vilken fascinerade henne och vckte
hennes fruktan fr ngot oknt.

-- Jag r inte lkare till yrket, som ni vet, men jag har studerat
konsten och vet s mycket som behvs fr tillfllet. Hr har jag en
drog, som r mycket svr att ta, men den brukar vara ofelbar. Jag r
ingen hemlighetsmakare och skall sga er, vad jag ger er in. Detta r
gummiresina (_Asafoetida_), som beredes av roten till en mngrig rt,
vilken vxer i Steniga Arabien.

Flickan lystrade vid ordet Arabien, som frmodligen vckte ngra tankar
p vllukter, vilka icke kunde nedtysta lady Macbeths stinkande brott.

Hon tog drfr emot skeden och luktade p innehllet. Men i samma
gonblick kastade hon huvudet tillbaka och utropade:

-- Jag kan inte!

Han lade sin arm om hennes nacke, kraftigt och milt, rckte skeden nnu
en gng och jollrade:

-- Visa nu, att ni r ett snllt barn!

Drp hllde han i henne drogen, utan att hon kunde gra motstnd.

Hon fll tillbaka mot soffdynorna, och hennes kropp vred sig under
smrtorna av det vidriga intrycket, som det vitlksluktande hartset
framkallat; och hennes ansikte uttryckte en fasa, ssom om allt ont och
motbjudande i denna vrlden hopat sig ver henne. Och med bedjande rst
anhll hon f vatten fr att befria sig frn kvalen.

Det fick hon ej, utan hon mste lgga sig ner och verlmna sig p nd
och ond t de obehagliga knslor lkemedlet vckt.

Nr han nu sg henne upplst av vmjelse, framtog han sin drog numro
tv.

-- Nu, frken Maria r kenvandringen i Steniga Arabien slut och nu
skall ni upp p alpen och dricka bergluft, koncentrerad i den raska
gentianans beska rot, gul som solskenet, sade intendenten med en
uppmuntrande, manhaftig stmma.

Viljels mottog flickan den bittra drogen och for tillsammans, som om
man sttt en kniv i henne.

Men strax drp reste hon sig, som om hennes spridda krafter ryckt
tillhopa och energien kommit igen. Det vldsamma medlet hade frtagit
det frras vidriga smak, men retade maghinnorna genom sin skrpa, och
kade pulsen.

-- Nu ska vi slcka elden med tckena, fortfor intendenten. Och nu g vi
till Bretagnes havsstrand att hmta balsam i den milda Caraghenalgen.
Knner ni, hur mjukt limmet lgger sig skyddande ver de angripna
magvggarna; och mrker ni doften av havets salter?

Ett stilla lugn bredde sig ver patientens upphetsade ansikte, och som
lkaren nu ansg henne kraftig nog att hra p hans tal, brjade han
reminiscera Bretagnes kuster, seglingar p Atlanten, livet hos fiskarne
i Quimper och sjfgelsjakter vid Sarzeau.

Hon fljde med hans berttelse, men syntes nnu ngot trttad, varfr
han avbrt och gav henne en symfoni han kallade och som tergav i text
den klassiska rutan, knd ssom vinkrydda av medeltidens brudfolk, den
himmelska angelica, den familjedoftande krusmyntan, med en liten touche
av Cardebenedikt fr att hlla friskheten vid makt och ett grand
enbrsolja fr att f tala om skogen.

Han liksom masserade henne med stmningar, ryckte henne frn sjukliga
tankar genom att lta henne frdas i fantasien frn plats till plats,
beresa hela Gamla och Nya vrlden, f visioner av alla slags landskap,
alla folkslag, alla klimat. Nr hon syntes trtt, gav han henne en sked
citronsaft med litet socker, som kylde och mildrade, s att hon efter en
passerad frfrlig halvtimme mottog den enkla frfriskningen som en stor
njutning, vilken frmdde henne att le.

-- Vnd er nu t vggen, bad intendenten, och ltsas sova i fem minuter,
medan jag gr ut och talar vid kammarrdinnan.

Intendenten, som knde sina krafter svika, mste g ut i friska luften
fr att hmta sig. Och han behvde endast kasta en blick ut ver den
halvljusa natthimlen, ut ver det stlbl havet, sluta gonen och
frska att tnka p ingenting fr att knna, huru den i oordning bragta
hjrnan likasom lade sig till rtta igen och fortsatte sin vxande,
lidande gng framt efter att ha vridits baklnges ett stycke.

Men under det han slunda blev stende med armarne ver brstet,
halvsovande, hrde han dock en tanke surra i ena rat: Ett barn p
trettifyra r!

S vaknade han och steg in i stugan igen.

Frken Maria satt p soffan med det upplsta hret behagsjukt kastat
omkring sig, men sg eljes fullkomligt frisk och nyter ut.

Intendenten framtog nu ur sin korg en flaska syrakusavin och ett paket
ryska cigarretter.

-- Nu skall ni ltsas, att ni r frisk, sade han, och att vi trffas
efter en lng resa. Drp skall ni dricka ett glas stt sicilianskt vin
och rka en cigarrett, ty det hr till kuren.

Flickan syntes gra en anstrngning att dlja oknda lidanden, men
drack, allt under det hon hll gonen fstade p armbandet.

-- Ni ser p mitt armband, brt intendenten tystnaden.

-- Nej, det gjorde jag inte, frnekade flickan.

-- Det fick jag av en kvinna, som naturligtvis r dd, eftersom jag inte
lmnat igen det.

-- Har ni lskat, ni? frgade flickan, starkt betvivlande.

-- Ja, men med ppna gon! Nr man eljes anser det bermvrt att bruka
sitt frnuft, varfr skulle man d slcka det, nr man mnar taga ett av
de viktigaste stegen i livet?

-- Jas, man skall vara berknande i sin krlek?

-- Starkt, otroligt berknande, nr det gller att slppa ls en av de
vildaste drifterna!

-- Drifterna?

-- Drifterna! Ja!

-- Ni tror inte p krleken?

-- Ni framstller frgor, som icke ga ngot svar! Tro p krleken i
allmnhet? Vad menar ni med det? Det finns en massa arter av krlek, som
ro motsatta som svart och vitt! Inte kan jag tro p bda p en gng,
alla p en gng.

-- Och den hgsta arten?

-- Den intellektuella; i tre tager dock som det engelska huset. verst
arbetsrummet, under sovrummet och kket i jordvningen.

-- S praktiskt! Men krleken, den stora, r icke berknande, den har
jag frestllt mig som det hgsta, som en storm, ett skslag, ett
vattenfall!

-- Som en r, ohejdad naturkraft? S uppenbarar den sig hos djuren och
lgre varieteter mnniska ...

-- Lgre? ro inte alla mnniskor lika?

-- Jo, jo! Alla mnskor ro lika som tv br; ynglingar och gubbar, mn
och kvinnor, hottentotter och fransmn. Visst ro de lika! Se p oss tv
bara! Fullstndigt lika, bara skgget, som str oss emellan! Frlt, min
frken, nu ser jag att ni r frisk, och nu lmnar jag er. Sov gott!

Han hade rest sig och tagit sin hatt, men i nsta gonblick stod flickan
vid hans sida med hans bda hnder slutna mellan sina och med samma
slags blick, varmed hon frsta gngen besegrat honom, bad hon: stanna!

Under dessa brinnande blickar och dessa handtryckningar erfor han ngot
som han tnkt sig en ung flicka skulle knna, d hon stod under
inflytande av en frfrares eldiga angrepp. Han blev frvirrad, och det
uppreste sig inom honom en knsla av krnkt blygsamhet, srad manlighet.
Han lsgjorde sina hnder, drog sig tillbaka och sade med lugn stmma,
skrande av konstlad kld:

-- Besinna er!

-- Stanna, eller jag sker er p ert rum! ljd flickans exalterade svar,
som tycktes innebra en hotelse utan vdjan.

-- D stnger jag min drr!

-- r ni en man, ni? klingade i ett hrt skratt hela utmaningen.

-- Ja, i s hg grad, att jag vill vara bde den vljande och den
angripande, och jag tycker inte om att bli frfrd!

Drmed gick han och hrde bakom sig ett buller, som om en mnskokropp
fallit omkull och slagit sig mot mbler.

Nr han kom ut, hll han p att vnda om, ty han befann sig av
sjlsanstrngningen i ett svaghetstillstnd, som gjorde honom mycket
mottaglig fr intryck av andras lidanden. Men nr han blivit ensam ngra
sekunder och samlat sig, s att hans styrka tervnt, knde han sig fast
besluten att bryta detta frhllande, som hotade att inkrkta p hela
hans sjlsliv, och i tid klippa av frbindelsen med en kvinna, som s
tydligt visat, att det endast var hans kropp hon trdde, under det hon
utspydde hans sjl, den han ville gjuta in i denna livlsa kttbild. Hon
njt av klangen i hans rst, men tankarne tog hon ej emot i andra fall,
n dr de voro till direkt gagn; han hade ofta verraskat henne med att
betrakta linjerna i hans figur, och hon brukade understundom tanklst
fatta om hans verarm, vars svllande muskel bildade en vulst under det
mjuka kldet. Han erinrade nu dessa mnga utmaningar vid badet, vid
seglingar, vid uppstigandet i utkiken, som han aldrig beskte, emedan
det oroade hans nervsystem att st p en hjd utan tillrckligt std.
Och nu i afton, nr han sett detta utbrott av ohejdad moderpassion,
insg han med fruktan, att denna kvinna icke var av den utvecklade ras,
som kunde individualisera sin krlek till en viss, att han fr henne
endast spelade rollen av den oumbrliga knsmotsttningen i allmnhet.

Han hade vandrat ner till stranden fr att svalka sig, men natten var
ljum. Havet hade stannat sin gng, och i nordvst lg himlen svagt
melonfrgad, men ute i ster ver vattnet vilade natten. Strandklipporna
voro nnu ljumma, och han satte sig i en av dessa mnga vilstolar, dem
klden sprngt ut och bljorna slipat glatta.

Det nyss genomlevade drog frbi honom, och nu, nr sinnet lugnat av, sg
han hndelsen i ett annat ljus. S hade ju alltid hans drm varit, att
han skulle vcka en kvinnas krlek i den grad, att hon skulle komma
tiggande, krypande till honom, sgande: jag lskar dig; vrdigas lska
mig! S vore ju naturens ordning, att den svagare nalkades den starkare
med dmjukt sinne och icke tvrtom, ehuru det senare nnu var fallet med
dem som levde i kvarlevor av vidskepliga frestllningar om ngot
mystiskt verhgt hos kvinnan, sedan likvl forskningen uppdagat, att
det mystiska endast var oreda och det verhga endast en diktsamling av
den manliga driftens sammanpressade begr.

Nu hade hon kommit s, som han drmt sig det; den frn frdomar befriade
kvinnan av en ny tid hade visat hela sitt inres gldande natur, och han
hade dragit sig tillbaka. Varfr? Kanske att hvdens och vanans bud nnu
regerade honom! Ty det lg ju intet oblygt i hennes utbrott, intet spr
av skkans utbjudande, icke en ohvisk tbrd eller frck min! Hon
lskade honom p sitt stt! Vad kunde han begra mer, och med en sdan
krlek kunde han trygg anknyta sig vid henne, d kanske icke mngen man
kunde skryta med att ha tnt en sdan lga. Men han knde ingen stolthet
ver att ha vunnit henne, ty han knde sitt vrde, han erfor snarare ett
tryckande ansvar, som han ville bli fri ifrn. Och drfr mste han
resa.

I tankarne satt han nu och packade sina saker. Han plockade ihop frn
skrivbordet och sg den tomma, grna duken; tog bort lampan, som spritt
ljus om kvllen och gnistrande frg om dagen. Och dr blev ett tomrum.
Kldde av vggarne deras tavlor och vvnader, och de vita, trista
matematiska figurerna stego fram; lyfte ner bckerna frn hyllorna, och
den rysliga dsligheten grinade emot honom, enformigheten, nakenheten,
fattigdomen!

Och s kom trttheten av kroppsanstrngningen, resefruktan med dess
frlamande verkan; ngslan fr det oknda, dit han nu skulle kastas;
saknaden av det invanda och av hennes sllskap. Och han sg den unga
flickan i sin barnsliga och dock majesttiska sknhet; hrde hennes
klagan, sg hennes bleknade kinder, som en annan skulle komma att rodna
igen efter en tids frlopp.

S hade han lidit igenom alla skilsmssans kval en hel kvart, vilken
frefallit honom lng som timmar, d han i sommarnattens halvskymning
sg en kvinnogestalt teckna sig mot den ljusa himmeln uppe p berget. De
hrliga konturerna, dem han knde s vl, antogo nnu dlare
proportioner mot den numera blekgula skyn, vilken likavl kunde vara
slutet p en solnedgng som brjan p en soluppgng. Hon tycktes komma
ifrn tullstugan och syntes ska ngot eller ngon. Barhuvad och med
hret nnu hngande kring axlarne, kastande med huvudet fr att spana,
syntes hon pltsligen ha upptckt, vad hon skte, och med raska steg
strtade hon ner till stranden, dr den terfunne var sittande, orrlig,
utan makt att fly, utan vilja att ge sig till knna. Och framkommen fll
hon ner, lade sitt huvud i hans kn och talade vilt, blygt, bedjande,
som om hon ville frintas av skam utan att kunna lgga band p sin
tunga.

-- G icke ifrn mig, snyftade hon. Frakta mig, men hav frbarmande!
lska mig, lska mig, eller jag gr dit, drifrn jag aldrig mer kommer
tillbaka!

Nu vaknade hos honom hela mannalderns oerhrda krlekstrngtan. Men nr
han sg kvinnan fr sina ftter, vcktes ven mannens nedrvda
riddarknsla, som i sin maka ville se hrskarinnan, icke slavinnan, och
han reste sig, lyfte upp henne, lade sin arm om hennes liv och tryckte
henne till sig.

-- Vid min sida, Maria, icke vid mina ftter, sade han. Du lskar mig,
ty du visste, att jag lskade dig, och nu r du min, fr livet. Och du
kommer aldrig levande ur mina hnder, hr du! Fr hela det lnga livet.
Och nu stter jag dig p min tron och ger dig makten ver mig och mitt,
mitt namn och min egendom, min ra och min grning, men glmmer du, att
det r jag, som frlnat dig makten, och missbrukar du den eller
verlter den, s strtar jag dig som en tyrann s djupt, att du aldrig
skall se solen lysa mer! Men det kan du inte, ty du lskar mig, icke
sant, du lskar mig?

Han hade satt henne ner i bergstolen, bjt kn och lagt sitt huvud i
hennes skte.

-- Jag lgger mitt huvud i dina knn, fortfor han, men klipp icke mitt
hr, medan jag sover vid din barm; lt mig lyfta dig, men drag icke ner
mig; bliv bttre n jag, ty det kan du, d jag skyddar dig fr
berringen med vrldens smuts och elnde, som jag skall ta uti; adla dig
med de stora egenskaper, som jag saknar, s bliva vi tillsammans ett
fullkomligt helt.

Hans knslor brjade f tankens kyliga frg och syntes vilja slcka
hennes exaltation, s att hon avbrt honom med att lgga sitt gldande
ansikte mot hans, och nr han icke besvarade hennes smekning, tryckte
hon en brinnande kyss p hans mun.

-- Du, barn, sade hon, trs du icke kyssas, nr ingen ser det!

D sprang han upp, grep henne om nacken och kysste henne p strupen
upprepade gnger, tills hon lsgjorde sig och med ett skratt stllde sig
upprtt framfr honom.

-- Du r ju en riktig liten vilde, bannade hon.

-- Vilden finns dr, akta dig! svarade han, och s tog han henne om
livet, och de vandrade framt i den ljumma sanden, som viskade om deras
ftter.

Och nu blixtrade fyren i fjrran, sedan luften svalat av sig och daggen
fallit. Ute frn bdarna hrdes sklarnes rop som frn skeppsbrutna.

De gingo en timme och fler, och de talade om frsta mtet, om de hemliga
tankarne d och d, om framtiden, om den stundande vintern, om utlndska
resor; och under tiden kommo de ut p udden, dr stenkumlet med korset
stod rest till minnelse av ett skeppsbrott med drunknade.

Pltsligt sgo de tv skuggor skymta, smyga undan och frsvinna.

-- Det var Vestman och svgerskan, sade Borg. Fy! Om jag vore mannen,
skulle jag sumpa henne!

-- Inte honom? kastade flickan fram mera bjrt n hon ville.

-- Han r inte gift! svarade Borg kort; det r skillnaden!

Det blev tyst, obehagligt, s att man brjade leta samtalsmnen, och
under tiden viskade tankarne, som lst sig ur frtrollningen; och han
lngtade redan tillbaka till frtrollningen, till ruset, som
frblindade, som gjorde grtt till rosenrtt, som byggde piedestaler,
som satte guldkanter p sprckt porslin.

I detsamma vnde de vid bergsvggen fr att antrda terfrden. Vinden,
som sovit, brjade nu dra emot, och i sin beklmning knde den vckta
lskaren, huru det flktade svalt. Det var nordan, som han vntat och
vilken han nu hlsade som rddaren. Ty i en sekund, d flickans
motsgelse i en livssak likasom knckt snder ngot i honom, s att han
knt, det hennes vsen endast kunde ldas vid hans, icke hopsmltas, om
ej han frst uppgivit motstndet och verlmnat sig helt och fullt, grep
han nu gonblicket att stiga upp igen utan att trampa henne.

-- Varfr hatar folket mig? frgade han helt tvrt.

-- Drfr att du r dem verlgsen, undslapp det flickan, utan att hon
mrkte, vilken bikt hon avgav.

-- Det tror jag ej, svarade han, ty deras frstnd rcker icke till att
uppskatta min verlgsenhet.

-- Deras hat kan frvnda synen p dem!

-- Utmrkt svarat! Men om de fingo se underverket, skulle deras gon
ppnas?

-- Kanske! Om undret vckte fruktan.

-- N, s ska de f undret! I morgon klockan tio skall jrtecknet ske!

-- Vilket?

-- Det som jag lovat dig!

Flickan sg med hpnad i hans ansikte, som om hon ej trodde, vad han
sade. Drp invnde hon skrattande:

-- Om det blir mulet vder d?

-- Det blir det inte, svarade intendenten bestmt. Emellertid, efter som
vi nu ha kommit redan s lngt, att vi tala om vackert vder, s kan vi
ocks tnka p vad din fru mor skall sga om detta.

-- Det lgger hon sig inte i, svarade flickan genast.

-- Frvnande att inte en mor fster vikt vid, med vilken man hennes
dotter gr att binda slktskap och vars namn hon skall bra! Kan det
vara henne likgiltigt?

-- God natt nu! avbrt frken Maria och strckte fram sin mun att bli
kysst. I morgon bittida kommer du p visit! Inte sant!

-- Helt visst, svarade han, helt visst!

Och hon gick.

Men han blev stende p sin plats och sg hennes ranka figur hja sig
mot den nu svavelgula skyn, nr hon steg upp p bergskullen; och nr hon
kommit hgst upp, vnde hon sig om, kastade en slngkyss, och s syntes
hon sjunka bakom sluttningen, tills han endast sg hennes huvud med det
utslagna hret, som fladdrade i nordanvinden.




                          TTONDE KAPITLET.


Nr intendenten fljande morgon satt vid kaffebordet inne hos sin
trolovade, efter att ha utan vidare blivit mottagen som svrson, erfor
han nyo det sammansatta intrycket av ett stort lugn ver att vara
intagen i en liten krets, dr gemensamma intressen sammanhllo till
oinskrnkt frtroende, och p samma gng en ngslan ver att behva
uppgiva sig sjlv infr dessa mngfaldiga hnsyn, som sympati och
slktskap medfra. Den fregende aftonen hade rusat fram i hans liv,
blandande smtt och stort, som livet erbjuder det; hela hans
krlekshistoria, som han drmt sig med ppna gon, hade ndock skett med
avsiktligt frbundna. Han hade blundat fr flickans ltsade eller
inbillade sjukdom, blundat s skarpt, att han narrat sig sjlv att taga
den allvarsamt, ty hade han icke gjort s, utan frn frsta stunden sagt
rent ut: stig upp och var frisk, ni r bara inbillningssjuk, d hade hon
hatat honom fr hela livet, och hans ml var ju att vinna hennes krlek.
Nu hade han vunnit hennes krlek, drfr kanske att hon trodde sig ha
lurat honom; allts stod hennes krlek i direkt frhllande till hans
lttrogenhet, och nr han nu om morgonen ter och ter upprepade den
frgan: tror du p din Maria? versatte hans utsvda frstnd detta som
s: r jag sker p, att jag kan lura dig? Nej, det fanns ingen krlek
med ppna gon, och att vinna en kvinna med ppenhet var omjligt, att
nalkas henne med upprtt huvud, med klara ord vore att stta henne bort.
Han hade intrtt med lgn och mste g p i frstllning. Emellertid,
medan samtalet nu lekte fram mellan smsaker och knsloutbrott, gavs
ingen tid till grubbel, och vlbehaget att vara i ett hem mellan tv
kvinnor gjorde allt s glatt och mjukt, att han verlmnade sig t
njutningen att f vara den omhuldade, barnet, den lille, sonen t
svrmodren, att han icke mrkte, huru dottern, som redan vuxit modren
ver huvudet, duande henne och behandlande henne som sitt barn, genom en
ltt reduktion smningom tog tonen ver honom, som kallade hennes
jmlike fr svrmor. Men det roade honom, denna omkastning av naturens
ordning, och han hade alltid fr sig bilden av jtten, som lt barnen
rycka tre strn ur sitt skgg, men endast tre. Som de sutto vid
kaffekopparna och smpratade, hrde de ett sorl av folket nerifrn
stranden.

Frn fnstret sgo de nu folket samlat p hamnuddarna och stundtals
stende orrliga, skyggande fr gonen, stundtals vaggande p bda
ftterna, som om marken brnde under dem eller som om de ej kunde st
stilla av oro.

-- Det r underverket! utropade flickan och skyndade ut, tfljd av
modren och sin trolovade.

Utkomna p backen, stannade fruntimmerna likasom slagna av skrck, nr
de mitt p solklara morgonen sgo en likvit kolossal mne g upp ver en
kyrkogrd med svarta cypresser simmande p havsytan.

Intendenten, som icke hade berknat effekten frn denna synpunkt, insg
icke nog hastigt sammanhanget, utan blev sjlv likblek av den skakning,
som tfljer ngot monstrust, ovntat i den eljes s lagbundna naturen.
Han skyndade frbi fruntimmerna, vilka stodo frstenade utan att kunna
rra sig, och han kom ner till stranden, dr folket var samlat. I ett
gonblick fann han lsningen p gtan. Hans tillmnade marmorpalats hade
nmligen blivit ofrivilligt infattat i en framskjutande buktig klippvgg
p ena sidan och p den andra av en talls krona, s att kalkplattan
visade sig cirkelrund och med de alltfr svagt pmlade fnstren
hrmande kartan p mnans skiva.

Folket, som blivit varskodda om undrets infallande p utsatt timma,
ssom utlovat av intendenten, betraktade den framtrdande mannen med
skrmda, men vrdnadsfulla blickar, och mnnen lyfte mot vanan p hattar
och mssor.

-- N, vad sger ni nu om min hgring? frgade han skmtsamt.

Ingen svarade, men verlotsen, som var den modigaste, pekade uppt
nordvstra himlatrakten, dr den verkliga mnen hngde blek i frsta
kvarteret.

Underverket var slunda frkrossande, och det starka intryck, de tv
mnarne redan framkallat, var fr djupt att kunna utplnas med en
frklaring. Och nr intendenten gjort ett frsk, vars brjan ej
avhrdes ens, utan folket stod kvar bedrat, liksom frlskat i sin fasa
ver det ofrklarliga, upphrde han med varje frsk att rubba deras
tro. Han hade velat giva dem ett tecken p, att varken han eller naturen
kunde bryta lagar, och slumpen hade lika fullt gjort honom till
trollkarlen.

Nr han vnde sig om, fann han sin trolovade i extatiskt tillstnd,
kvarhllen av modren, men nr han nalkades, ryckte hon sig ls, och
fallande p kn ropade hon med halvt vansinniga tbrder och ord, som
frefllo lnade frn ngon spiritistisk cirkel:

-- Mktige ande, vi frukta dig! Tag bort vr fruktan, att vi m lska
dig!

Saken hade redan ftt en betnklig vndning, och intendenten tillgrep
all sin konst att frklara det ofrivilliga undret, men frgves.
Njutningen av att vara drad, frlamningen av fruktan och den bakom
lurande resknslan att icke vilja vidg sinnesvillan hade s bemktigat
sig sinnet hos den unga flickan, att inga frestllningar eller
bedyranden hjlpte. Modren med sitt orubbliga, lugna jmnmod syntes icke
veta, var hon var hemma, och hade glmt hela naturfenomenet fr sin
dotters oroande uppfrande.

Men nu hade folkmassan vid stranden genom frken Marias skrik och
tbrder ftt sin uppmrksamhet dragen till henne frn skdespelet ute
p sjn, och nr de sgo den unga kvinnan p kn fr den vitkldde
mannen med de djupa, mrka blickarne barhuvad hrute p berget, mtte
ngot minne ur bibelhistorien om en ung man, som gjorde underverk, ha
fresvvat dem, ty i en hast klungade de sig tillsammans, brjade viska,
och p uppmaning av verlotsen skyndade en av kvinnorna in i stugan
bredvid och terkom med ett tre rs barn, som hade ett ppet rtsr p
kinden.

Med frmgan att framkalla hgring skulle allts flja en vernaturlig
kunskap om sjukdomars botande.

Den roll, som kastades p intendenten, brjade nu plga honom ver
hvan, och nr han sg fiskarfolket, lotsar och tullkarlar verge sitt
arbete, timmermn och snickare lmna bygget p kapellet fr att lyssna
till hans ord ssom till profetior med undergrande kraft, blev han rdd
ssom infr en naturkraft han frambesvurit men icke kunde tygla.
gonblicket var emellertid inne, d han mste uttala sig, bestmt,
tydligt, och sl ifrn sig.

-- Gott folk, brjade han. Men s instllde sig reflexionen tyst: huru
skulle han brja, vilka ord skulle han anvnda, d varje uttryck
fordrade en frklaring, som terigen frutsatte frkunskaper, som
saknades. Och under de sekunder han tnkte ver, vilket svalg som lg
emellan dessa och honom, hrde han steg nalkas, vnde sig om och fick se
en man, som liknade en ldre sjman p permission.

Mannen lyfte p en rund filthatt och sg ngot frsagd ut till en
brjan, men kommen nrmare, rtade han ut sig och skulle just sga
ngot, d intendenten befriade honom frn frlgenheten genom att frga:

-- r ni kanske stiftelsens predikant, som vntas?

-- Jag r densamme! svarade den nykomne.

-- Vill ni inte sga ngra ord till folket som hr befinner sig i uppror
infr ett naturfenomen, vilket de icke vilja ha frklarat och som jag ej
i detta gonblick kan ge ngon tydning p, tillgrep intendenten i sin
iver att komma ifrn denna falska situation.

Predikanten frklarade sig genast beredd. Strk sitt lnga hakskgg och
tog upp en bibel ur fickan.

Nr folket sg den svarta boken, gick en rrelse genom dem, och en och
annan av manfolket blottade huvudet.

Predikanten hade blddrat en stund och stannade slutligen; harskade sig
och tog upp att lsa:

Och jag sg, d det brt det sjtte inseglet, och se, det vart en stor
jordbvning, och solen blev svart som en sck av hr, och mnen vart hel
och hllen ssom blod. Och himmelens stjrnor fllo ned p jorden
likasom ett fikontrd fller sina omogna frukter, nr det skakas av en
stark vind. Och himmelen frsvann ssom en bok, som hoprullas, och alla
berg och ar flyttades frn sina rum. Och konungarne p jorden och
stormnnen och beflhavarne och de rike och de starke och alla trlar
och frie dolde sig i jordkulor och i bergsskrevor och sade till bergen
och klipporna: Fallen ver oss och skylen oss fr dens ansikte, som
sitter p tronen, och fr Lammets vrede. Ty hans vredes stora dag har
kommit, och vem kan best?

Intendenten, som straxt mrkt, vilken farlig vndning saken tagit, hade
ryckt sin trolovade med halvt vld frn det farliga grannskapet, ftt
henne ner till stranden och ville genom att stlla henne p den rtta
synpunkten visa, att det icke var ngon mne, som fallit frn himmelen,
utan endast det italienska landskap, han lovat styra till p hennes
fdelsedag.

Men nu var det fr sent. Flickans inre ga hade redan sett synen i dess
frsta gestalt, och predikantens upphetsande uttolkning etsade in den
frsta synvillan. Han hade lekt med naturandarne, frambesvurit en fiende
till att hjlpa sig, som han trodde, och d hade alla gtt ver till
fienden, s att han nu stod ensam.

Under det Maria nnu med blickarne stod fngslad vid predikanten p
berget, vnde han sig p frsk till modren och viskade:

-- Hjlp oss ur detta. Flj med ut till skret och se, att det r
leksaker, ett fdelsedagsskmt.

-- Jag kan icke dma i dessa ting, svarade kammarrdinnan, och vill icke
dma. Men jag tror ... att ni skola gifta er snart.

Det var ett rd, ett nyktert, prosaiskt, men frn denna gamla kvinna,
som sjlv var mor, ljd det s klokt, helst det tilltalade hans eget
skarpa frstnd, ehuru han fann frklaringen ngot frenklad. Men efter
den vink han ftt gick han rtt fram till flickan, lade sin arm om
hennes liv, sg henne in i gonen med ett leende, som hon mste frst,
och kysste henne s mitt p munnen.

I samma gonblick tycktes flickan befriad frn trollmannen uppe p
berget, och utan motstnd hngande sig vid sin vns arm fljde hon honom
nstan dansande till modrens stuga.

-- Tack, viskade hon med sina blickar i hans -- tack fr att du -- hur
ska jag sga?

-- Befriade dig frn bergstrollet, ifyllde Borg.

-- Ja, ifrn trollen!

Och hon vnde sig om fr att se p den verstndna faran.

-- Inte se sig tillbaka! varnade fstmannen och drog Maria in genom
stugudrren, under det att ett lsryckt ordfrrd frn bergspredikanten
frdes ner till honom av vinden.




                           NIONDE KAPITLET.


Nr intendenten vaknade en morgon tta dagar senare, efter en vl
genomsoven natt, blev hans frsta klara tanke den, att han mste ut frn
skret, ut vart som helst fr att f vara ensam, samla sig, terfinna
sig sjlv. Predikantens ankomst hade nmligen haft syftad verkan i ena
riktningen: att skrmma packet, s att stojet och rheterna upphrde,
men  andra sidan hade intendenten icke kunnat njuta av den nyfrvrvade
friden, ty det exalterade tillstnd, i vilket hans fstm befann sig,
ndgade honom aldrig lmna henne ur sikte. Han hade sledes sllskapat
med henne, formligen vallat henne frn morgon till kvll och under
ndlsa samtal i religionsfrgor skt hlla henne fri frn predikantens
frfriska tal. Allt detta, som han genomkmpat i sin ungdom, fick han
nu ta om, och alldenstund nya motbevis blivit uppfunna sedan den tiden,
mste han redigera om hela sin apologi. Han improviserade psykologiska
frklaringar p Gud, tron, undret, evigheten, bnen och inbillade sig,
att flickan frstod detta. Men nr han efter tre dagar mrkte, att hon
stod p samma punkt och att denna knsloaffr lg utom resonemanget,
kastade han alltsammans och skte genom att vcka det erotiska med en ny
knslosfr driva ut den andra. Men hr mste han snart ge tappt, ty att
tala om det som skulle levas uppdrev endast flickans knsloliv n
ytterligare, och han mrkte snart, att det fanns hemliga bryggor mellan
den religisa extasen och den sensuella. Frn krleken till Kristus
sprang hon s ltt ver till krleken till mannen p den breda
vindbryggan krleken till nstan; frn terhllsamheten trippade man
ver spngen frsakelsen till grannen spkningen; ett litet gnabb
frambragte den oangenma knslan skuld, vilken mste upplsas i
lustfrnimmelsen frsoning.

I sin nd mste han frst riva upp bryggorna, stlla henne ansikte mot
ansikte med den ra lustan, vcka hennes tr efter det timliga, som han
skildrade i gldande frger. Men nr han s lyckats och drog sig undan i
sista gonblicket, uppstod en missrkningens kld hos henne, och nr han
d skte adla upp hennes knslor, leda dem ut i tanken p avkomman och
familjen, d ryggade hon och frklarade bestmt, att hon inga barn ville
ha. Hon kunde tillochmed begagna ett talestt med hg kurs inom en viss
grupp kvinnor: att hon icke ville bli hans saknade livmoder eller bra
hans arvtagare, som hon med livsfara skulle fda till vrlden t honom.

D knde han, att naturen stllt ngot emellan dem, som han nnu icke
knde: inbillade sig till trst, att detta bara var fjrilns fruktan att
lgga ggen och d, blommans misstanke, att fgringen skulle g sin kos
med frsttningen.

Men han hade slitit ut sig p dessa tta dagar, hans fina tankehjul hade
brjat halta i lagren, och fjdern i verket hade blivit slapp.

Dagen efter en sdan veranstrngning, d han ville arbeta ett par
timmar, var hans huvud upptaget med skrp. Sm ord upprepade sig nstan
hrbart fr hans ra; tbrder och miner, dem hon anvnt under samtalet,
hgrade upp; frslag, huru han borde ha svarat d och d och d
uppkastades, och en lyckad replik han haft sknkte honom i minnet ett
gonblicks frnjelse. Med ett ord, hans huvud var fullsatt med
bagateller, och han mrkte nu, att han skt reda ut ett kaos, att han
konverserat en skolpojke i stllet fr att ha bytt tankar med en mogen
kvinna, att han givit ifrn sig massor av kraft utan att ha ftt ngot
igen, att han lagt en torr svamp mitt i sin sjl och att svampen svllt
ut, under det han var bliven torr.

Han var led p allt, trtt och lngtade ut, ut p en stund, ty fly fr
alltid kunde han icke.

Nr han nu sg ut genom fnstret vid femtiden p morgonen, sg han
endast en tt dimma, som stod orrlig oaktat en svag, sydlig vind. Men i
stllet fr att avskrcka honom lockade detta ljusa, mjllvita mrker,
som skulle dlja honom och avsndra honom frn det lilla fragment av
jorden, dr han numera knde sig bunden.

Barometern och vindfljeln sade honom, att det skulle bli solsken fram
p dagen, och drfr satte han sig i bt utan lnga tillrustningar,
endast frsedd med sjkort och kompass, p vilka han dock aldrig mnade
lita, emedan han hrde ljudbojen en halv mil till sjs, just t det
hll, dit han ville fr att gra strandhugg.

Han hissade drfr p och befann sig snart inne i dimman. Hr, dr gat
befriades frn alla intryck av frg och form, knde han frst behaget av
isoleringen frn den brokiga yttervrlden. Han hade likasom sin egen
atmosfr omkring sig, svvande fram ensam som p en annan himlakropp i
ett medium, som ej var luft utan vattenngor, behagligare och mera
lskande att inandas n den torkande luften med dess ondiga sjuttionio
procent kvve, vilka blivit kvar utan synligt ndaml, d jordmaterien
ordnade sig ur gasernas kaos.

Det var icke ngon mrk, rkfrgad dimma utan en ljus, liksom nykokat
silver, genom vilken solljuset siktades. Varm som vadd lade den sig
helande omkring hans trtta jag, skyddade fr sttar och tryck. Han njt
en stund av denna sinnenas vakna vila utan ljud, utan frg, utan lukt,
och han knde, huru hans pinade huvud svalkades av denna trygghet att
icke bli berrt av andras. Han var sker att icke bli frgad, behvde
icke svara, icke tala. Apparaten stod stilla ett gonblick, sedan alla
ledningar blivit avbrutna, och s brjade han ter tnka, redigt,
ordnat, ver allt vad han upplevat. Men det han nyss genomgtt var s
underordnat, s smtt, att han frst mste lta de sista tidernas
marvatten rinna av, innan det kom friskt.

I fjrran hrde han ljudbojen ropa med mnga minuters mellanrum, och
efter ljudet styrde han sin kurs rtt in i tcknet.

S blev det tyst igen, och endast btens plask frut och klvattnets
porlande akterut gav honom frnimmelsen av, att han rrdes framt. Men
straxt drp hrde han en havstrut skrika ini tcknet, och i detsamma
tyckte han sig hra skvalpet och suset om en btfr ssom akterut, och
nr han hojtade fr att undg faran, fick han intet svar, utan
uppfattade endast ett schasande i vattnet som nr en bt faller av.

Efter ter en stunds segling mrkte han i lovart toppen av en mast med
storsegel och fock, men av skrovet eller rorsmannen syntes intet, ty de
doldes av den hga dyningsvgen.

Hndelsen skulle under andra frhllanden icke strt hans tankar, men nu
gjorde den ett intryck ssom det i hast ofrklarliga, vilket injagar
fruktan, varifrn blott ett steg leder ver till tanken p frfljelse.
De nyvckta misstankarne fingo kad fart, d han straxt drp fick se
spkbten liksom inmlad i dimman skjuta frbi sig i l, utan att han
ndock kunde f sikte p rorsmannen, vilken var dold av spriseglet.

Nu ropade han igen, men i stllet fr svar fick han endast se bten
falla av s mycket, att han mrkte det rorsbetten var tom, och s
frsvann synen in i det allt uppslukande tcknet.

Van att befria sig frn fruktan fr det oknda, uppkastade han genast
frslag till frklaringar, men stannade slutligen infr den frgan:
varfr rorsmannen gmde sig; ty att det mste finnas en rorsman i en
seglande bt, som icke drev, drom hyste han inga tvivel. Varfr ville
han bli osedd? I vanliga fall ville man vara osedd, d man gick i ortta
renden, ville vara ifred eller skrmma ngon. Att den oknde seglaren
icke skte ensamheten, var antagligt, efter som han hll samma kurs, och
om han ville skrmma en ordd, som icke var mottaglig fr vidskepelse,
kunde han ha hittat p ngot bttre stt. Emellertid hll han sin kurs
nedt bojen, alltjmt och envist frfljd av spkbten i l, dock p
sdant avstnd, att den endast tecknade sig, som den vore frttad
dimma.

Kommen lngre ut dr vinden friskade, syntes tcknet glesna ngot, och
likt en lng silvertacka lg det av tjockan frsilvrade solskenet p
vgryggarne. Med vindens kande tilltog bojens rop, och nu styrde han
mitt in i solljuset, dr dimman rmnat, rnde med starkaste gng fram
mot bojen. Och nu lg den dr gungande p vgen, cinnoberrd och
glnsande fuktig som en urtagen lunga med det stora, svarta luftrret
pekande snett upp i luften. Och nr vgen nsta gng sammanpressade
luften, hjde den ett rop, som om havet rt efter solen, bottenkttingen
rasslade, tills den lupit ut, och nu, nr vgen sjnk och sg tillbaka
luften, steg ett vrlande ur djupet som ur en drunknande mastodonts
jttesnabel.

Det var det frsta mktiga intryck, han haft efter en mnad av pjoller
och smaktigheter.

Han beundrade mnniskosnillet, som satt denna bjllra p den lmska
ulven, havet, att det sjlvt skulle varna sina vrnlsa offer. Han
avundades denna ensling, som fick ligga fjttrad vid en bottenklippa
mitt i havet och ryta i kapp med vind och vg i dagar och ntter, s att
det hrdes milar omkring, vara den frste, som hlsade frmlingen
vlkommen till hans land, f stna fram sin smrta och hras.

Synen var hastigt frbi, och halvmrkret slt sig ter om bten, som nu
fll av nert skret, dit han mnat sig att vila ut. En halvtimme lg
han p samma bog, tills han hrde strandbrnningen dunka, d han fll av
fr att taga l och skt snart in i en vik, dr han kunde hamna.

Det var det yttersta skret utanfr inseglingen och bestod av ett par
tunnland rd gneis utan annan vxtlighet n ngra lavar p de stllen,
dr drivisen icke skrapat klipporna alldeles rena. Endast trutar och
msar hade hr sin viloplats och skreko nu alarm under det intendenten
frtjde sin bt och steg upp p skrets hjssa. Dr svepte han sig i
sin filt, satte sig i en vl polerad klyfta, som gav honom en bekvm
vilstol. Hr, utan vittnen, utan hrare, verlmnade han sina tankar t
deras fria lopp; biktade sig infr sig sjlv, rannsakade sitt innersta
och hrde sin egen rst inifrn. Bara tv mnaders skrubbning mot andra
mnniskor, och han hade genom anpassningslagen frlorat den bsta delen
av sitt sjlv, hade vant sig hlla med fr att undg tvist, vat sig
falla undan fr att slippa brytning, utvecklat sig till en karaktrsls,
smidig sllskapsmnniska; med huvudet fullt av bagateller och ndgad att
tala i frkortat, frenklat sprk knde han, att hans sprkskala
frlorat halvtonerna, att hans tankar sprat in p gamla slitna rls,
som ledde tillbaka till ballastplatsen. Gamla slappa sofismer om att
respektera andras tro, att var och en blir lycklig p sin smrja hade
krupit tillbaka i honom, och han hade av bara artighet upptrtt som
trollkarl och slutligen skaffat sig p halsen en farlig konkurrent, som
varje gonblick hotade att lsgra den enda mnniskosjl han ville
frena med sin.

Ett leende drog ver hans lppar, nr han tnkte p, huru han lurat
dessa, som trodde, att de lurat honom; men ett halvhgt, ofrivilligt
uttalat: snor, kom honom att spritta upp, skrmd vid tanken, att ngon
kunnat hra honom.

Och s fortsatte de tysta tankarne! De hade trott sig ha fngat hans
sjl, och han hade fngat dem! De hade inbillat sig, att han gick deras
renden, och de visste icke, att han begagnade dem fr att gymnastisera
sin sjl och knna maktens njutning.

Men dessa tankar, som han frut ej vgat erknna som sina, de angvo sig
nu ssom barn av hans sjl, stora, sunda barn, dem han erknde som sina.
Och vad hade han gjort annat n de velat, men ej kunnat! Och denna unga
kvinna, som trodde sig ha stmt ett positiv t sig, misstnkte icke, att
hon var utsedd att bli hans sjls resonansbotten ...

I detsamma sprang han upp, avbrytande sina farliga tankars lopp, ty han
hrde tydliga steg p klipphllen inne i dimman, och ehuru han strax
gissade p en hrselvilla, framkallad av ensamheten och fruktan att bli
verraskad, stllde han stegen ner till sin bt. Men nr han fann den i
god ordning, beslt han att g skret runt fr att ska den andra, ty
det mste finnas en annan, efter som det kommit hit en mnniska till.
Han klev i strandstenarne och fann snart bakom nsta udde i lsidan en
eka med samma sprisegelsrigg, som han bemrkt ute p sjn. Tydligt var
allts, att seglaren mste vara p skret, och nu brjade intendenten en
razzia i dimman, dock alltid hllande sig i nrheten av btarne, s att
han kunde avskra tertget. Nr han, efter att ha ropat an flera gnger
utan att f svar, slutligen insg, att han mste lmna btarne fr att
infnga den hemlighetsfulle, gick han ner i btarne, tog av rorkultarne
fr att gra varje flykt omjlig, och s gav han sig in i dimman igen.
Han hrde steg framfr sig, fljde spret p hrsel, men hade snart
ljudet p ett helt annat hll. Trtt av jakten och retad av det ffnga
i anstrngningarne, beslt han sig fr att gra hastigt slut p
upptrdet, d han icke hade lust att utvnta dimmans skingrande.

Med s hjd rst han frmdde ropade han:

-- r det ngon dr, s svara; fr nu skall jag skjuta.

-- Herre Jesus! Skjut inte! hrdes det inifrn dimman.

Intendenten tyckte sig ha hrt denna stmma frr, men fr mycket lnge
sedan, kanske i sin ungdom. Och nr han nu nalkades det stlle, dr den
oknde stod, och sg dennes silhuett teckna sig gr mot grtt, vaknade
gamla minnen om denna kontur av mnska. De inbjda knen, de alltfr
lnga armarne och den sneda vnstra skuldran hade ett motstycke i en i
minnets magasiner kvarglmd bild av en skolkamrat frn tredje klassen i
elementarlroverket. Men d han fick se kolportrens amerikanska skgg
trda fram ur tcknet, sammanfllo icke bilderna lngre, utan han sg
endast mannen p berget, som tillmpat Johannis' Uppenbarelse p
hgringen.

Med lyftad mssa och en skrmd uppsyn nalkades han intendenten, som icke
knde sig sker gentemot denne smygande frfljare, d han i
verkligheten icke gde ngot skjutvapen p sig. Fr att dlja sin
oskerhet antog han en skarp ton, d han frgade:

-- Varfr gmmer ni er fr mig?

-- Inte har jag gmt mig; det har tcknan gjort, svarade predikanten
mjukt och instllsamt.

-- Men varfr satt ni inte vid roret i bten?

-- Hm, jag visste inte, att en var ndd att sitta p rorsbettan, och
drfr satt jag mig i lovart fr att f bten att vaka sjn! Fr se jag
hade en fsta vid rorskulten, som vi bruka oppe i Roslagen.

Frklaringarne voro antagliga, men gvo ndock icke svar p frgan,
varfr han fljt intendenten hitut. Och denne knde nu, att hr mste
bli ett sjlarnes handgemng, ty det var icke av en slump de rkats hr.

-- Vad sker ni hrute s tidigt p morgonen? upptog intendenten den
slppta trden.

-- Ja, hur ska jag sga; jag tycker ibland, att jag har likasom ett
behov att vara ensam med mig sjlv.

Svaret gav ett visst eko hos frgaren, och vid den min av sympati, som
predikanten kunde lsa i dennes ansikte, tillade han:

-- Fr ser ni, nr jag sker mig sjlv i betraktelse och bn och finner
mig, s finner jag ocks min Gud.

Det lg en naiv beknnelse i dessa ord, men intendenten ville icke
verstta det ofrivilliga ktteriet och draga ut slutledningen: Gud r
allts mitt sjlv eller i mitt sjlv, emedan han intogs av en viss
aktning fr denna man, som kunde vara ensam med en fiktion, allts i
viss mn ensam.

Men under det intendenten betraktade predikantens ansikte, som var
igenvxt med lngt brunt skgg utom p verlppen, ssom sjmn och
kolportrer bruka det, troligen fr att slppa fram det talade ordet och
ndock likna en apostel, tyckte han sig sknja ett ansikte bakom detta
ansikte, och plgad av det arbete, som hans minne omedvetet brjade
fretaga sig, frgade han rent ut:

-- Ha vi inte sett varann frr i livet?

-- Jo, det ha vi nog, det, svarade predikanten; och ni, herr
intendenten, har, kanske utan att veta det, ingripit i mitt liv s
djupt, att man skulle kunna sga, det ni bestmt min bana.

-- nej! Tala om det, ty jag minns ingenting! bad intendenten och satte
sig p berghllen, inbjudande den andre att taga plats.

-- Jaa, det r nu vl tjugofem r sen, d vi gick tillsammans i tredje
klassen ...

-- Vad hette ni d? avbrt intendenten.

-- D hette jag Olsson och kallades Oxolle, drfr att min far var bonde
och jag gick i hemmavvda klder.

-- Olsson? Vnta nu! Ni kunde rkna bst av alla?

-- Ja, s var det! Men s kom det sig en dag att det var rektorns
femtionde fdelsedag. Vi hade kltt skolan med lv och blommor; och
efter lektionernas slut freslog ngon, att vi i vr klass skulle ta
blombuketterna och bra hem till rektorns fru och dotter. Jag minns, att
ni tyckte det var ondigt, d rektorns fruntimmer icke hade med skolan
att gra, men ofta ingripit i dess angelgenheter p ett strande stt.
Emellertid gick ni med -- och jag ocks. Nr jag gr upp fr trappan,
fr ni sikte p mina hemmavvda klder frmodar jag -- och mrkande, att
jag bar den grannaste buketten, utbrister ni: r Saul ock ibland
profeterna!

-- Det har jag alldeles frgtit, sade intendenten mycket kort.

-- Men jag frgat det aldrig, invnde predikanten med darrande stmma.
Jag hade ftt i ansiktet, att jag var det skabbiga fret, utbrdingen,
vars hyllning aldrig kunde tas emot allvarligt av en kvinna av stnd.
Jag slutar skolan fr att gna mig t handeln och drigenom komma fort
till pengar och fina klder, lra mig manr och vrdat sprk. Men jag
fick aldrig ngon bttre plats. Mitt yttre, mitt tal, mina fasoner lgo
emot mig. Drp brjade jag g fr mig sjlv, och i ensamheten fann jag
krafter vxa hos mig, dem jag aldrig anat. Prst hade jag frr tnkt
bli, men nu var det fr sent. Ensamheten ingav mig fruktan fr
mnskorna, och mnskofruktan gjorde mig alldeles ensam, s ensam, att
jag mste ska min enda bekantskap i Gud och de vanlottades, de
skabbiges, de prickades frlsare vr Herra Jesum Kristum. Det har jag er
att tacka fr!

De sista orden uttalades med en viss bitterhet, att intendenten ansg
klokast f rent spel genom att utbrista:

-- Ni har allts gtt och hatat mig i tjugofem r?

-- Grnslst! Men icke lngre, sedan jag lmnat hmnden t Gud.

-- Jas, ni har en sdan Gud, som hmnas! Tror ni, att han vljer er
till redskap d, eller menar ni, han skall lta sin elektriska gnista
sl ner p mig eller att han mnar blsa omkull min bt eller stta
kopporna p mig?

-- Herrans vgar knner ingen, men de orttfrdiges vg r allom
uppenbar!

-- Ser ni ngot s orttfrdigt i att en pojke pratar bredvid munnen,
att Gud skall frflja honom i en manslder! Jag undrar, om inte den dr
hmndgirige Guden sitter i ert hjrta, dr ni nyss pstod, att ni
stmmer mte med honom?

Snrjd i sina egna ord kunde predikanten icke lngre lgga band p sig.

-- Hda ni! Nu vet jag, vem ni r! Men pplen faller inte lngt frn
trdet! Nu frstr jag hela satans funder. Ni bygger Herran ett hus till
horehus fr att offra t en skka! Ni spelar trollkarl och magiker fr
att f folket att falla ner och tillbedja frnekaren. Men s sger
Herren: Salige ro de som tv sina klder, att de m f tilltrde till
livets trd och genom portarne ing i staden. Utanfr ro hundarne och
trollkarlarne och horkarlarne och mrdarne och avgudadyrkarne och alla,
som lska och gra lgn!

De sista orden hade han utan att behva ska dem annanstdes n p
lpparne utslungat med en otrolig vning och exaltation, och liksom
fruktande ett drpande svar, som skulle frsvaga intrycket, vnde han
ryggen till och gick ner till sin bt.

                   *       *       *       *       *

Dimman hade under tiden lyftat, och havet bredde sig rent bltt,
lugnande, frigrande.

Intendenten satt kvar en stund i sin bergstol, grubblande ver sjlens
underkastelse under samma lagar som de fysiska krafterna. Vinden rev upp
en vg nere vid Estland, vgen jagar en annan och den sista, som
fortplantade rrelsen p svenska kusten, flyttade en liten kiselsten,
som utgjorde std t ett klippblock; och efter en manslder skulle
fljderna visa sig i blockets nedstrtande, vilket skulle ha till fljd
en ny underminering av den blottade klippan, som nu lg oskyddad.

Hans hjrna hade fr tjugofem r sedan utslungat ett fr honom
betydelselst ord; ordet hade intrngt genom ett ra och satt en hjrna
i s stark rrelse, att den dallrade nnu efter att ha givit riktningen
t en mnniskas hela liv. Och vem visste, om icke denna
innervationsstrm nyo frstrkts genom berring och friktion, s att
den om igen med frstrkta krafter skulle urladda sig och bringa andra
motkrafter i rrelse, stadkomma skakningar och frstrelse i andras
liv!

Nu nr predikantens bt skt fram om udden och hll ner p sterskret,
fick intendenten en sdan bestmd knsla av att dr satt en fiende, som
tgade ner p hans positioner, att han reste sig fr att g till sin
bt, fara hem och stta sig i frsvarstillstnd.

                   *       *       *       *       *

Vl kommen i bten och lugnad av sjarnes sakta gungning, fick han en
hftig lust att nnu drja ngra timmar p havet i fullstndig ensamhet
och lta de sista strande intrycken blsa bort.

Varfr skulle han ocks frukta denne mans inflytande p fstmn, d
denna ndock skulle visa sig omjlig till en frening fr livet, om hon
sjnke tillbaka i nivn med de obildade. Men likafullt harmade det
honom, att denna fruktan fanns dr. Den pminde om de mns uppfrande,
vilka levde i den oro att frlora, som stmplades med det ljliga namnet
svartsjuka. Var det knslan av ofrmga att behlla, som rjde en
svaghet hos honom? Eller var det icke snarare en svaghet hos henne att
icke kunna hlla sig kvar, nr ballongen skulle stiga, lmnande
religionens ndankare och kastande knslornas ballastsckar? Nog var det
senare rttast, oaktat det hade ftt en viss hvd fr sig av dem, som
icke hade ngot att frlora.

Han hade nu gjort slag och lg under skret i sydost, en kant, frn
vilken han icke betraktat sitt fngelse frr. Hgst uppe p backen sg
han skelettet av det ofrdiga kapellet med dess stllningar, men han sg
icke till ngra arbetare, oaktat morgonen var lngt framskriden. Han
mrkte icke heller ngra btar ute p fiske; det rdde i det hela stor
stillhet p skret, och inga mnniskor syntes heller till vid tullstugan
eller lotsarnes utkik. Han lade bten p en ny bog fr att segla runt
skret. Men nr han kom p yttersidan, blevo sjarne hgre, och han vann
endast obetydligt p slagen, s att det tog en hel timme, innan han
kunde lnsa ner till hamnen. Nu sg han stugan, dr fruntimren bodde,
och strax som han skt frbi hamnudden, mrkte han alla ns innevnare
samlade omkring huset, p vars frstugukvist predikanten stod barhuvad
och talade.

Med full insikt, att hr frestod strid, landade han, tog ner seglen och
gick upp p sin kammare.

Genom det ppna fnstret hrde han nu en psalm sjungas.

Nu skulle han velat stta sig att arbeta, men tanken p, att han snart
skulle kunna avbrytas, hindrade honom att ngonsin brja.

En pinsam halvtimme frflt, under vilken han erfor tydligare n
ngonsin frr, att han icke gde sig lngre, icke behrskade ett par
kvadratmeter, p vilka han kunde stnga sig inne fr att undvika
berring med sjlar, som likt musslor p valens hud slogo sig fast fr
att slutligen med sin tyngd hindra hans fart.

Drren ppnades nu efter en kort knackning, och frken Maria stod dr
framfr honom, med ett nytt uttryck i ansiktet, liknande smrtsam
frebrelse och verlgset medlidande.

Hon kom ocks med knslan av att ha en massopinion med sig, bakom sig
och knde sig drfr stark mot den ensamme.

Han lt henne tala frst fr att f ngon utgngspunkt.

-- Var har du varit? brjade hon med ett frsk att icke lta alltfr
vermodig.

-- Jag har varit ute och seglat!

-- Utan att bjuda mig med?

-- Inte visste jag, att du hll s strngt p det!

-- Jo, det visste du, men du ville nog vara ensam med dina mrka tankar!

-- Kanske!

-- Skert! Tror du inte, jag mrkt det! Tror du inte, jag sett, hur du
ledsnat p mig!

-- Inte har jag ledsnat p dig, d jag vallat dig dag ut och dag in, och
en morgon, d du brukar sova, tog mig friheten att segla ett par timmar.
Men du har visst ledsnat p att lra fisket, ty jag har inte sett dig en
enda gng ute p sjn.

-- Det fiskar inte nu, som du vl vet! svarade frken Maria med full
vertygelse, att hon talade sant.

-- Nej, jag ser det! invnde intendenten med avsikt att nalkas sjlva
minan, med risk av en explosion. Jag ser, hur folket vergivit arbetet
fr att hra predikningar ...

Nu var det frdigt till utbrott.

-- Var det inte du, som ville ha kyrka hrute?

-- Jo, om sndagarne. Sex dagar skall man arbeta, men p den sjunde g i
kyrkan. Men hr arbetas numera ingen dag, utan predikas alla. Och i
stllet fr att bereda sig och de sina en hygglig utkomst hr p jorden,
s lpa alla i kapp efter ngot s ovisst som himlen. Sjlva arbetarne
p kapellet ha lupit frn, s att den kyrkan f vi vl aldrig se under
tak, och jag vntar var stund f hra, att fattigdomen utbrutit, s att
vi f vara betnkta p vlgrenhet ...

-- Det var just vad jag ville tala om! avbrt frken Maria, glad att ha
sluppit taga upp mnet, frbiseende likvl, att det i frvg var uttmt
av intendenten.

-- Jag har icke kommit hit fr att utva vlgrenhet utan fr att lra
folket reda sig utan vlgrenhet.

-- Du r en i botten hjrtls person, fastn du visar dig vara en annan.

-- Och du vill visa ditt stora hjrta p min bekostnad utan att vilja
offra en meter av plisserna p din kldning.

-- Jag hatar dig! Jag hatar dig! utbrast flickan och fick ett ohyggligt
uttryck i ansiktet. Jag vet nog, vem du r, jag vet allt, allt, allt!

-- N, varfr lmnar du mig inte d? frgade intendenten med en stlkall
ton.

-- Jag ska lmna dig! Jag ska! ropade hon och nalkades drren, men utan
att g.

Intendenten, som satt sig vid bordet, tog en penna och brjade skriva
fr att komma ifrn all frestelse att terknyta ett samtal, som var
slut, d allt blivit sagt.

Han hrde som i en drm, huru det snyftades och huru drren stngdes,
huru steg ljdo i farstun, knarrade i trappan.

Nr han s vaknade och lste p papperet, ver vilket hans penna flugit,
sg han, att dr var skrivet ordet Pandora s mnga gnger, att han
kunde anse en mycket lng stund ha frflutit, sedan upptrdet slts.

Men s slog honom ordet, och som hans nyfikenhet vckts ver dess
betydelse, vilken han glmt under rens lopp, ehuru han hade ett svagt
minne drom frn mytologien, tog han sitt handlexikon frn bordet,
ppnade och lste:

Pandora, antikens Eva, jordens frsta kvinna. Skickades av gudarne,
ssom hmnd fr att Prometheus stal elden, ner till mnniskorna med alla
olyckor, som sedan dess befolkat vrlden. Framstlles i poesien under
skepnad av ett gott, som r ett blndande ont, en skapelse, anlagd p
bedrgeri och verrumpling.

Detta var mytologi likasom sagan om Eva, vilken frskaffat mnniskan ut
ur paradiset. Men nr sagan bekrftade sig frn tidevarv till tidevarv
och han sjlv erfarit, hurusom nrvaron av en kvinna p detta lilla
jordstycke ute i havet redan gjort skymning, dr han velat sprida ljus,
s mste det dock ha legat en tanke under den helleniske och judiske
poetens bildtal.

Att hon hatade honom, det knde och insg han, d hon gjorde gemensam
sak med hopen drnere, men p hennes krlek ville han icke heller
tvivla, om ock denna krlek endast bestod i maskrosens dragningskraft
till solen fr att f lna ljusstrlar till en dlig imitation av den
gula skivan. Men dr fanns ngot lgt ocks som hos det lga, ngot ont
med begr att skada, en maktkamp, som var oberttigad, d det gllde fr
honom en seger ver det ofrnuftiga. Att sga henne det, ja, det vore
att bryta frhllandet, d detta avhngde av hans underkastelse eller
tminstone erknnande av hennes verlgsenhet, och det vore ju att bygga
ett liv p en ndlgn, som skulle gro, vxa och kanske kvva alla
mjligheter till ett rligt samliv. Dri lg just den djupaste orsaken
till alla ktenskaps relativa olycka, att mannen gick in i freningen
med en ibland uppstlig lgn, oftast rov fr en hallucination, d han
diktade in sitt jag i den varelse han ville assimilera. Av denna
synvilla, _second sight_, hade Mill blivit drad till den grad, att han
trott sig ha ftt alla sina skarpa tankar av den enfaldiga kvinna han
uppdragit t sig.

Det var krlekens pris frn urminnes tid, att mannen skulle frtiga, vem
kvinnan var, och p denna tystltenhet hade sekler byggt ett kaos av
lgner, dem vetenskapen icke vgat rubba, som de modigaste statsmn icke
vgade rra vid och som kom teologen att frneka sin Paulus, nr det
gllde kvinnan i frsamlingen.

Men hans krlek hade just brjat och tagit eld, nr han i hennes
bedjande blickar sett henne skda upp till honom, och den krleken hade
gtt, nr hon kom med dumhetens segerleende efter att ha trampat ner,
vad han velat dana till hennes och mngas lycka.

-- Slut! sade han fr sig sjlv, reste sig och stngde sin drr.

Slut med hans ungdoms frhoppning att finna den kvinna han skte: Den
kvinna, som var fdd med nog frstnd att inse sitt kns underlgsenhet
under det andra.

Han hade visserligen d och d trffat en och annan, som medgivit
faktum, men som slutligen och alltid reserverat sig mot orsaken till
frhllandet, skyllande p ett obefintligt frtryck, lovande sig att med
strre frihet snart vara frbi mannen, och s hade kampen varit i full
gng.

Han ville icke slita ut sin intelligens i en ojmn strid med mygg, dem
han icke kunde trffa med kppen, emedan de voro fr sm och fr mnga,
drfr skulle det nu vara slut fr alltid med det ffnga skandet efter
det obefintliga. Han skulle lta alla sina krafter g ut i arbetet,
lgga igen slkt-, familj-, hem- och knsdriften och lmna
slktfrkelsen t de andra reproduktionsdjuren.

Knslan att vara fri frsatte hans sjl i vila; och det frefll honom
som om en sprrhake slppt tagen i hans hjrna, vilken brjade operera
utan hnsyn. Tanken p att han icke mera behvde gra sitt yttre
behagligt kom honom att lgga av en viss slags krage, som besvrat
honom, men vilken hans fstm frklarat vara _chic_. Han lade om sitt
hr p ett bekvmare stt och mrkte, huru detta lugnade hans nerver, d
han legat i bestndig strid med den chevelure, hans trolovade mest tyckt
om. Tobakspipan, som han lskat lik en gammal bekant och vilken han mst
stoppa undan, blev ter framtagen; morgonrocken och mockasinerna, dem
han icke vgat bruka p lng tid, frlnade ter denna frihet frn
tryck, som pminde om ett luftigare medium, i vilket han kunde andas
obehindrat, tnka ogenerat.

Och nu, befriad frn allt detta anpassningstvng, mrkte han frst,
vilket tyranni nda i detaljer han genomlevat. Han kunde g i sitt rum
utan fruktan att bli uppriven av en knackning p drren; verlmna sig
t sina tankar utan att knna sig falsk.

Han hade icke njutit lnge av den nyvunna friheten, frrn det knackade
p drren. Det rck till i hans kropp, som om ngra frtjningar nnu
hllit honom, och nr han hrde kammarrdinnans rst, slog honom som en
klubba den nedtryckande tanken, att det icke var slut, utan att det
mste brjas omigen.

Frst mnade han lta drren frbliva stngd, men knslan fr det
passande, fruktan att anses feg frmdde honom att ppna. Och nr han
sg den gamla damens vnliga, kloka gon, d hon med ett gott leende och
en skalkaktig skakning p huvudet trdde in, frefll det honom, som om
den sista halvtimmens upptrde endast varit en drm, efter vilken han
uppvaknade glad fr att den var verstnden.

-- Ha vi nu gnabbats igen! brjade gumman, frtagande det obehagliga i
anmrkningen med det frtroliga _vi_. Ni ska gifta er, barn, innan ni
bryter! Tro en gummas ord; och mena inte, att ni prva era hjrtan som
frlovade; ty ju lngre frlovade ni ro, dess vrre blir det!

-- Men sedan r det frsent att bryta, svarade intendenten. Och nr man
redan upptckt sdana skiljaktigheter i lynnen och meningar, s ...

-- Vad r det fr meningar? Inte har ni olika meningar, inte, fastn
flickan hade trkigt, nr Axel var borta, och drfr sprang hon efter
kolportren. Och vad lynnet betrffar, s kommer det och gr, allt efter
som nerverna ro till. Och Axel, som r en sdan kunnig karl, skulle vl
veta, hurudana fruntimren ro!

Han ville kyssa hennes hand i frsta frtjusningen att trffa den
kvinna, som knde sitt kn, men s erinrade han sig, att han hrt detta
stt att tala illa om kvinnorna varje gng en kvinna velat vinna honom,
och att det mera var ett smicker n ett medgivande, ty nr det kom till
allvaret, blev alltid yttrandet tertaget med rnta. Han inskrnkte sig
drfr att svara:

-- Vi f se tiden an, mor lilla! Gifta mig hrute kan jag inte, men lt
oss bara komma till stan i hst ... frutsatt att Maria visar mera
sympati fr mitt arbete och mindre motvilja mot mitt stt att se vrlden
och leva livet.

-- Axel r s fasligt djupsinnig, och om en stackars flicka inte kan
alltid flja med, s r det ju inte ngot att undra p.

-- Jaja, men om hon inte kan flja med mig oppt, s kan jag  andra
sidan icke flja med henne nert, men det senare tycks vara hennes
bestmda vilja, s bestmd, att det frefll mig i dag, som om det lg
ett dolt hat bakom densamma.

-- Hat? Det r bara krlek, min vn! Kom nu ner och sg ngot vnligt,
s r hon bra igen.

-- Aldrig efter de ord, vi bytt i dag! Ty antingen betydde dessa ord
ngonting, och d ro vi fiender, eller betydde de intet, och d r
tminstone den ena parten otillrknelig.

-- Ja, hon r otillrknelig, men Axel skall vl veta, att en kvinna r
ett barn, nda tills hon blir mor. Kom nu, min vn, och lek med barnet,
annars vljer hon andra leksaker, som kunna vara farligare!

-- Ja, men, kraste, jag kan inte leka hela dagen utan att bli trtt;
och jag tror inte Maria heller r s road av att bli behandlad som en
barnunge.

-- Jo, det r hon, bara inte det ser s ut! Ack, vilket barn Axel r i
de hr affrerna!

terigen en artighet, som frn en annan n en svrmor varit en
frolmpning! Och nr hon nu tog hans hand fr att leda honom ut, knde
han allt motstnd upphra. Hon hade genom att lmna hans argument
obesvarade frt frgan ut frn resonemanget; hon hade blst p hrvan
istllet fr att reda den; smekt hans tvivel till ro och strukit bort
oron samt med sin atmosfr av kvinna, sina modersmanr ftt honom att
nedlgga sin vilja till personlig frihet.

Och sedan han bytt rock, fljde han lydigt, nstan med vlbehag den
alltjmt jollrande gumman ner fr trappan fr att fortstta leken och
ptaga bojorna.

Men nedkommen i frstugan mttes han av predikanten, som verlmnade ett
brev med lantbruksakademiens stmpel.

Intendenten brt sigillet p stllet, stoppade brevet i fickan, och glad
ssom om han ftt ngot, ett samtalsmne, en skledare, skyndade han att
meddela nyheten t kammarrdinnan, som vntade.

-- Det kommer frmmande, sade han. mbetet skickar mig en ung man, som
skall lra fiska.

-- N, det var roligt, att Axel fr ngot manligt sllskap, sade gumman
med uppriktigt deltagande.

Och intendenten gick med ltta steg ner till den vntande fstmn, viss
att med en nyhet p handen straxt kunna hoppa ver den obehagligaste av
explikationer.




                           TIONDE KAPITLET.


Ngra dagar senare, d intendenten varit ensam ute och seglat fr att i
hemlighet lgga laxlinor och nu efter att ha frsummat middagstimman
gick upp frn hamnen, hrde han glam och skratt frn fruntimrens
stugukvist. Utan avsikt att lyssna gick han ditt, och nr han kom till
vstra gavelvggen, sg han genom stora kammarens tvenne fnster, vilka
sutto i stughrnets vinkel, att de bda damerna spisade middag ute och
hade en manlig gst vid bordet. Han tog ett steg framt och fick syn p
frken Maria, som med blixtrande gon lyftat ett glas vin fr att rcka
ver bordet till den manliga gsten, av vilken han endast sg ett par
breda skuldror. Hastigt kom det fr honom, att han frr sett denna gest
och detta uttryck i flickans gon, och han erinrade hennes frsta
uppenbarelse p kobben, d hon bjudit btkarlen ett glas l, varvid han
tnkt: hon koketterar fr drngen! Men han frvnades nu, att han aldrig
sett detta uttryck i hennes gon, d hon sg p honom sjlv. Skulle
hennes blickar endast reflektera hans? Eller dolde hon sitt innersta
alltid fr honom, som skulle bli hennes offer?

Han betraktade henne en stund, och ju lngre han sg, dess mer frmmande
tycktes uttrycket i flickans ansikte, s frmmande, att han blev rdd,
ssom d man upptcker ett bedrgeri av sina nrmaste.

-- Nr man fr se s mycket, d man r osedd, vad skall man icke d f
hra? tnkte han och stannade bakom knuten fr att lyssna.

Modren reste sig nu och gick in i kket, s att de bda unga blevo
ensamma.

I detsamma snktes deras rster, och frken Marias blickar blevo
simmiga, under det hon lyssnade till den frmmandes med vrme uttalade
ord:

-- Svartsjukan r den smutsigaste av alla laster, och i krlek finns
ingen gandertt ...

-- Tack fr de orden! Tusen tack! sade frken Maria och hjde sitt glas,
under det hennes gon fuktades av ngra halvgngna trar. Ni r en
verklig man, fastn ni r ung, ty ni tror p kvinnan.

-- Jag tror p kvinnan ssom det hrligaste skapelsen frambragt, det
godaste och det sannaste, fortfor den unge mannen med kad hnfrelse.
Och jag tror p henne, drfr att jag tror p Gud!

-- Ni tror p en Gud? tertog frken Maria. Det visar, att ni ven r
intelligent, ty det r endast dumheten, som frnekar Skaparen!

Intendenten ansg sig ha hrt nog, och fr att i samma drag f se, huru
pass stor frstllningsfrmga hans utkorade vn fr livet kunde
besitta, steg han fram helt hastigt, sedan han lagt alla sina
ansiktsmuskler tillrtta och antagit ett strlande uttryck, som om han
vore hnryckt att f terse den efterlngtade.

Flickan behll det svrmiska hnfrda i sitt ansikte, och med samma eld
som den nyss uttalade trosbeknnelsen p kvinnan framkallat mottog hon
sin fstmans omfamning och tergav den med en kyss, mera brinnande n
ngonsin.

Drp frestllde hon skmtsamt assistenten Blom, vilken anlnt redan
tidigt p morgonen och vunnit allas hjrtan p skret, varande en
fiskare som ingen.

-- Och vi talade just om sillen i Bohusln d du kom och strde oss!
slutade flickan presentationen.

Intendenten lt bde lgnen, det farliga ordet strde och det
utmanande _allas_ hjrtan, rinna av sig, under det han rckte handen
t en jtteyngling om ngra och tjugo r, som, saknande strre frmga
av frstllning, med en brottslings min fattade den rckta handen,
framstammande ngra obegripliga ord.

I detsamma kom modren ut, hlsade sin mg och brjade ordna p bordet.

Samtalet kom straxt i gng, och frken Maria, troligen i knslan av att
ha ett std, brjade skmta ver sin trolovades toalett.

-- Den dr sljan, vet du, r dyrbar, glammade hon; du skulle bara ha
parasollet med, nr du sitter till rors.

-- Det kommer, det kommer, svarade intendenten, dljande det obehagliga
intryck, som denna exponering infr en underordnad och en frmling
gjorde p honom.

Assistenten, som redan knde sig ver den hnsynsfulle frmannen, men
ndock icke kunde underlta att knna en misstmning i det grymma
behandlingsstt han rnte, fattades av ett taktlst medlidande, och med
sina lnga finger tummande p floret, som intendenten bar om hatten,
sade han:

-- Ja, men det r ganska praktiskt, det dr! -- Och hastigt infallande i
den kurtisanta ton, han frn frsta stunden antagit, tillade han: Och om
frken Maria vore lika rdd om sin vackra hy ...

-- Som ni om era vackra hnder! undslapp det flickan, under det hon
vidrrde den p bordet vilande handen, som rullade brdkulor, och hon
tycktes straxt vara tillbaka i en stmning, vilken fstmannen kunde
gissa ha rtt hela frmiddagen.

Knnande sig ljlig som den, vilken ter ensam i mttas nrvaro, behvde
denne hela sin nervkraft att undertrycka den beklmning, som den hrda
konversationen framkallat. -- De komplimentera redan varandras
kroppsdelar i min nrvaro, tnkte han med vmjelse. Men insg genast,
att han vore frlorad, om han visade ett enda tecken till missnje ver
detta opassande uppfrande, vilket missnje straxt skulle stmplas som
den dr smutsiga lasten, han nyss hrt omtalas.

-- Assistenten har verkligen en ovanligt vacker och om intelligens
vittnande hand, sade han, under det han med knnaremin granskade
fremlet fr hans fstms beundran.

Men hon, som icke nskat denna verensstmmelse i sikter, kastade t
sidan och skte ett nytt hugg t hans frmenta dumhet.

-- Inte kan man tala om intelligenta hnder, utbrast hon med ett skratt,
som lt ngot besknkt.

-- Drfr begagnade jag ocks det korrektare uttrycket om intelligens
vittnande ...

-- O, du filosof! hnskrattade flickan. Du drmmer, s du inte ser, att
vi tit opp alla rdisorna fr dig.

-- Det glder mig, att det smakat en resande, och jag ser med nje, att
ni frekommit mig i omtanken om hans vlbefinnande, sade intendenten
tvnglst. Tillt mig att hlsa er vlkommen, herr assistent, och nska
er mycken hugnad av er sejour hr i ensamheten. Och nu lmnar jag er i
frken Marias vrd; hon kan ge er alla frberedande upplysningar om
fiskaffrerna, medan jag gr upp och vilar mig. Farvl, min duva, vnde
han sig till flickan; tag nu hand om den unge mannen och led honom p
den rtta vgen. Godnatt, mor lilla, dedicerade han sig till
kammarrdinnan och kysste hennes hand.

Hans sortie hade kommit alldeles ovntat, men dess fullstndiga
motivering och avrundade form utan att lmna efter sig spr av en
ovillig sinnesstmning hade rddat honom frn protester p samma gng
den gav honom sista ordet och ett vertag, som icke var honom unnat.

                   *       *       *       *       *

Uppkommen p sin kammare, hann han icke mer n frvna sig ver att
fruktan att frlora kunnat bibringa honom en sdan otrolig frmga att
frstlla sig, undertrycka obehagliga frnimmelser, gra sig hrd,
frrn han lg p sin soffa med filten ver huvudet och sov utan
drmmar. Nr han vaknade efter ett par timmar, reste han sig med ett
beslut, som han knde, att han bitit sig fast i fr livet: att gra sig
fri frn denna kvinna.

Men likasom hon genom vanan tit sig in i hans sjl, kunde hon endast p
samma vg gnagas ut igen; och det tomrum, han skulle lmna hos henne,
mste frst fyllas av en annan. Av honom, vars sjl tycktes ha satt
henne i brand vid frsta sammantrffandet.

Lngre hann han ej, frrn det knackade.

Det var predikanten, som med mnga urskter trdde in och med ngon
frlgenhet skte framkrysta, vad han hade att frkunna.

-- Har nu intendenten, brjade han, mrkt ngot likasom att folket hr
r mindre samvetsgranna.

-- Det mrkte jag genast, svarade intendenten. Vad r det nu, som hnt?

-- Joo, si arbetarne p kapellet sger, att det kommit bort brder, s
att det inte rcker till att f det frdigt.

-- Det frvnar mig inte, men vad kan jag gra t det?

-- Jo si, intendenten var ju med och skaffade ihop, vad som skulle vara!

-- Det var d det! Nu har jag ngrat det, sedan jag sett, att era
predikningar dragit folket frn arbetet och indirekt gjort dem till
tjuvar.

-- Det kan man vl inte direkt sga ...

-- Nej, drfr sa jag indirekt ocks! Men vill ni ha pengar, s vnd er
till annan person. Sg mig en sak: vem r den nya assistenten hr?

-- Jo, han har varit sjkadett, sgs det frsts, och nu ska han lra p
fiske, efter som hans far r rik, sgs det, frsts.

Intendenten hade satt sig vid fnstret, nr samtalet brjade, och sg,
huru frken Maria och assistenten kastat varpa. Han hade ven sett, huru
hennes kldning lyftats framtill varje gng hon lutade sig bakt fr att
brnna den andres boll. Nu sg han, huru assistenten skmtsamt lutade
sig nert, nr kldningen for upp, liksom med gest och min antydande,
att han sg ngot.

-- Hr nu, upptog han; jag har tnkt lnge p, att hr skulle vara till
stort gagn fr folkets ekonomiska bsta, att det fanns en handelsbod, s
att mnskorna sluppo ro till staden fr att handla, och mjligt vore
ocks, att handelsmannen kunde frskottera dem varor, mot att han
avsatte deras fisk. Vad sger herr Olsson om det?

Predikanten strk sitt lnga hakskgg, under det hans ansikte uttryckte
en hop skiftande begr och vaggande meningar.

Intendenten sg nu genom fnstret, huru assistenten ntrat utkiken och
brt sig ut p armarne, under det frken Maria klappade i hnderna
nedanfr.

-- Jo, sg, herr Olsson, om man kunde f en handelsbod hr, skulle det
ju icke gra annat n gott.

-- Men si, kommunalen tillter det nog inte, om inte man fick en
handelsman, som man kunde lita p, jag menar en person, som ...

-- Vi tar en andligt sinnad och lter andel i vinsten g till
kapellfonden, s f vi bde kommunen och stiftelsen p vr sida.

Nu klarnade det i ansiktet p predikanten:

-- Ja, p sdant vis skulle det kunna g fr sig!

-- Ja, tnk p saken och sk att f ngon lmplig person, som inte
skinnar folket och inte gr kyrkan ortt. Tnk p det s lnge. Nu till
en annan sak. Jag har tyckt mig mrka, att sedligheten str ngot lgt
hr p skret. Har herr Olsson sett eller misstnkt, att det inte hnger
rtt tillsammans nere hos Vestmans?

-- Hm! Ja, det sgs, frsts, att det ska vara ngot, men det vet man
inte! Och jag tror inte, man kan lgga sig i'et!

-- Sger ni det! Men jag undrar, om man inte borde i tid inskrida, innan
de sjlva rja sig, ty sdant brukar sluta illa hrute!

Predikanten syntes inte alls vilja rra i saken, antingen han icke ansg
det vara ngot att tala om, eller han ej ville stta sig med folket.
Dessutom tycktes hans sjukliga utseende upptaga hans tankar p egna
lidanden, varfr han i en tvr vndning framdrog sitt egentliga rende.

-- Jo, och s skulle jag vilja frga, om intendenten hade ngot att ge
mig in, fr jag har visst gtt och ftt frossan hrute i fukten.

-- Frossan? Lt mig se!

I en gonblicklig ingivelse och utan ett gonblick glmma, att det var
en fiende, som utmanat, underskte intendenten patientens puls, sg p
tungan och vitgat samt var frdig med sin ordination.

-- Har ni dlig kost hos mans?

-- Ja, nog r den elndig, svarade predikanten.

-- Ni har svltfrossan och skall f kost frn mitt bord. Ni har vl
avsvurit allt starkt ocks?

-- Det vill sga, nog dricker jag l ...

-- Ja, hr har ni kinapreparat att brja med, som ni skall taga tre
gnger om dagen. Nr det blir slut, s sg mig till.

Drmed verlmnade han en butelj kinabitter, fattade predikantens hand
och sade:

-- Ni skall inte hata mig, herr Olsson, ty vi ha stora gemensamma
intressen, fastn vi g olika vgar. Kan jag vara er till ngon tjnst,
s r jag redo, nr ni behagar.

Ett s enkelt medel som litet skenbar vlvilja var nog att frvnda
synen p den enkla mannen, s att han trodde sig ha ftt en vn. Med
uppriktig rrelse rckte han sin hand och framstammade:

-- Ni har gjort mig ont en gng, men Gud haver vnt det till godo; och
nu sger jag tack fr allt och ber intendenten icke glmma det dr med
handelsboden och kommunalen.

-- Det ska jag visst inte glmma! avslutade intendenten och gjorde en
tbrd till avsked.

Efter att ha samlat sig ett gonblick gick han ner p backen fr att
uppska assistenten, vilken han fann inbegripen i en fktvning med
frken Maria, vars handlove och verarm han gjorde sig stor mda att
bibringa den ndiga bjligheten till en vacker gardestllning.

Intendenten bad, efter en komplimang, om urskt, att han strde, men
mste tala vid assistenten om dennes bostllslgenhet.

-- Hr finns ingen annan kammare ledig p hela skret utom vindsrummet
ovanp damernas, sade han med en djrvhet, som om han gjort alla
anstrngningar att finna en annan.

-- Nej, det gr inte an! utropade frken Maria.

-- Vad fr slag? gendrev intendenten. Vad skulle det vara fr hinder?
Det finns bara det rummet, s vida inte herr Blom skulle f mitt, och d
mste jag bo i samma hus som damerna och det gr d skert inte an.

Nr det icke fanns annat val, blev saken avgjord, och assistentens
packning blev buren opp.

-- Men nu kommer allvaret! fortfor intendenten, sedan det blivit lugnt
igen. Strmmingen har kommit, och om tta dagar brjar fisket. Drfr
mste assistenten genast, i natt helst, medan den hr vinden str, ge
sig ut med sktarna och frska drivfisket, som han knner.

-- Fr jag flja med? tiggde frken Maria, hrmande ett barns gnllande
stmma.

-- Visst fr du det, min ngel, svarade intendenten, om herr Blom inte
har ngot emot det. Men ni fr urskta, att jag lmnar er ensamna nu, ty
jag mste skriva rapporter hela natten. Klockan ett mste ni vara ute.
Ni kan ta kaffepannan med er.

--  s roligt, s roligt! jublade flickan, som tycktes ha blivit tio r
yngre.

-- Och nu gr jag att lta stlla bt och sktar i ordning. Pass sen p
och lgg er tidigt i kvll, s att ni inte frsover er.

Drmed gick han, frvnad ver den otroliga skerhet, varmed han
genomdrev sin vilja, sedan han vergivit ett omjligt frsvar och gtt
ver till anfall.

Fr frsta gngen trdde han in hos den fientlige storfiskaren man.

Han mrkte straxt, att dr rdde kld och motvilja, men han gav sdana
bestmda frgor och befallningar, att allt bjde sig. Inlade ngra
vnliga sprsml om barnen; lovade, att det snart skulle bli bttre
tider p skret, och tog sig all risk; kastade fram ett ord om
handelsboden; uppmanade folket hlla tunnor och salt i beredskap, och om
de icke hade pengar att kpa med, skulle de f frskott. Han gick ut som
allas vn och mste lova att straxt snda ner ngra starka droppar t
gubben, som gtt och blivit kall.

Drp gick han ner till sjbodarne och utsg ett varp sktar med styva
vakare och starka strngar. Granskade den bsta bten och utkommenderade
tv duktiga pojkar.

Nr han slutat det frberedande arbetet, ringde det till kvllsvard nere
i damernas stuga.

Vid aftonbordet sprkade han vid modren, under det de unga, som han
numera kallade dem, to varann med gonen, gnabbades och knuffades, som
om deras kroppar omotstndligt dragits till varandra.

-- Skall du lmna de tv ensamma s dr? viskade modren till honom, nr
han sagt god natt fr att g upp till sig.

-- Varfr inte? Visar jag mig missnjd, s blir jag ljlig, och visar
jag mig inte missnjd ...

-- S blir du nd ljligare!

-- Allts: i vilket fall som helst. Likgiltigt sledes, huru jag stller
mig! God natt, mor!




                           ELFTE KAPITLET.


Det hade regnat i tta dagar efter frsta frsket med drivgarnen,
vilket avlupit utan annat resultat n en liten scen mellan de frlovade.
Intendenten, som mycket vl visste, att ingen fisk var att f, d han
med avsikt vilselett de unga, hade gtt ner till stranden fr att
mottaga de hemvndande och drvid blivit titulerad idiot av sin fstm,
vilken var alldeles frstrd av nattvak. Nr btkarlarne drvid grinat i
smyg, hade assistenten, som fruktat en storm, gtt emellan med ett
skmt. Vid middagsbordet hade gycklet med det nya fisksttet antagit
strre dimensioner, och intendenten hade spelat djup frkrosselse, s
att herr Blom flera gnger ansett sig skyldig taga honom i frsvar p
ett ytterst srande stt.

Regndagarne hade sedan hllit sllskapet instngda, varvid ett ytterst
intimt samliv utvecklat sig nere i damernas stuga, dr assistenten
infrt bruket att lsa hgt ur svenska skalder. Intendenten hade frst
hrt p, men slutligen dragit sig tillbaka med frklaringen, att den
svenska poesin vore skriven fr konfirmander och damer och att han
vntade, tills det komme en skald, som skrev fr mn. Han hade d vid
gemensam omrstning frklarats opoetisk, varmed han var njd, d detta
befriade honom frn skyldigheten att vara nrvarande vid seancerna.

Regnvdret hade ven kommit arbetet p kapellet att avstanna, och
arbetarne sutto inne i stugorna och bjdo p brnnvin till det kaffe de
kunde erhlla.

Kolportren, som icke kunde samla folket ute p backen, gick de frsta
dagarne omkring i kken och ville lsa ur boken, men mottogs med
likgiltighet och rkade i tvist med arbetarne, som mest voro fritnkare.
Drp hade han dragit sig tillbaka p sin kammare, frklarat sig sjuk
och skickat efter kinapreparat hos intendenten, sedan hans butelj var
tmd. Pltsligen hade han frsvunnit och uppgavs ha rest med en ngare
in till staden.

Nu hade han aftonen frut terkommit till skret, utfljd av en
mansperson, som han kallade sin bror och vilken medfrde en btlast
diverse varor, mest l, som uppackades i en sjbod, i vars ppna drr en
brda p tv tunnor fick tjna som disk, sedan kommunalen medgivit
ppnandet av handelsbod.

Under de sista dagarne hade fiskarfolk brjat samlas frn arne int
land. Och nu ppnades sjbodar, dr hela familjer inhystes; stugorna
fylldes med slktingar och bekanta, och p hela skret rdde ett liv,
som bjrt avstack mot den vanliga ensligheten.

Som skret med fiskvatten tillhrde enskild person oppt landet,
betalade varje bt en viss avgift, vilken skulle upptagas av en ditsnd
rttare. Med denne hade intendenten straxt rkat p dlig fot, d han
ville tala om drivfisket, vilket skulle ha till fljd grynnornas
vergivande och drmed vattenrets upphrande. Men ven denna till
utseendet ogynnsamma omstndighet hade han frsttt att begagna till sin
frdel, ty rttaren, som av motstndet mot det nya drevs att medelst
brnnvin gra propaganda fr det gamla, skulle drigenom mot sin vilja
komma att bilda den dunkla bakgrunden, mot vilken drivfiskets verkan
skulle taga sig desto sttligare ut. Och han var fullkomligt viss p sin
seger, efter det att han vid alla tider p dygnet tagit vattenprov,
draggat, pimplat och med sin sjkikare underskt djupen fr att f reda
p, var stimmen gingo.

Alla dessa detaljer hade emellertid intet annat intresse fr honom, n
att de tjnade till att gymnastisera hans energi fr kommande strider,
att tergiva honom denna knsla av makt, utan vilken ingen kan leva, som
ger ovanliga krafter, vilka ltt g frlorade, om de ej brukas.

Och under tiden, som frflutit sedan assistenten anlnt, hade det
dagliga versitteriet frn de ungas sida s smningom vant honom in i
den underlgsnes roll, att han hll p att leva sig in i densamma, helst
han ej ville bryta sjlv, utan funnit ndvndigt att framkalla
brytningen frn hennes sida. Mellan de bda unga frefanns nmligen en
fullstndig sympati p alla punkter, och han hade sett, huru den mogna
kvinnan strax befann sig i niv med den omogne mannen, vars alla
ofullgngna tankar, alla improviserade meningar antogos som hjden av
visdom. Och varje hans frsk att bemta en dumhet strandade mot deras
ofrmga att sammanhlla lederna i ett resonemang, d de uteslutande
tnkte under inflytandet av driften att f ga varann. Att upptaga ngon
konkurrens i akrobatfrdigheter eller lovsnger ver det lgre knet
ville han ej, ty det lg just i hans avsikter att bli utstucken och f
ett kapitalt slut p ett band, som hotade hela hans framtida tillvaro.
Och denna biandri, i vilken han levde, d han p de f ensliga stunderna
med sin fstm endast fick emottaga reflexerna frn den andre, knna
likasom dennes ande p hennes lppar, hra dennes barnsligheter
terljuda frn hennes mun, allt detta hade slutat med att ingiva honom
vmjelse fr ett frhllande, som erinrade om ett _mnage  trois_.

Den unge mannens inbilskhet hade heller inga grnser, och han hade
fallit i den vanfrestllningen, att han var ver intendenten, drfr
att han var _al pari_ med frken Maria, vilken ter gav illusion av att
vara ver intendenten, enligt den mycket riktiga formeln: om A r strre
n B, och C r lika stor som A, s r ocks C strre n B -- utan att
dock frst underska, om A verkligen var strre n B.

Aldrig hade han trott, att han en gng skulle finna ungdomens hemlighet
s lagd i ppen dag, som han hr fick den till sknks p en bricka; och
hur vl han knde igen sig sjlv frn det tillryggalagda stadiet.

Hur hade han inte grtit av hunger och brunst? Erfarit weltschmerz av
avund mot de ldre, som redan vunnit vad han efterstrvade och nu lgo
och tryckte ver honom, och varigenom hans sympati fr alla frtryckte
och sm blivit vckt. Denna ofrmga att bedma sina krafter, beroende
p antecipationer av det, som skulle kunna utrttas i det lnga livet,
om man tnkte sig detsamma koncentrerat i en enda handling! All denna
sentimentalitet, som endast hrrrde frn otillfredsstllda drifter.
Detta verskattande av kvinnan, d nnu barnkammarminnena av modren lgo
friska. Dessa den nnu mjuka hjrnans slappa halvtankar under trycket
frn blodkrl och testiklar.

Han knde till och med igen dessa ansatser av gott frstnd, som under
form av primitiv, djurisk list och skyende av ppna medel s ofta trodde
sig vara hgre klokhet, men endast var rvens enkla frsk att vara
knepig, och som drfr var frvillande lik den bermda kvinnolisten,
prstlisten, advokatknepet.

Den unge mannen hade nmligen ven frskt sig p att anstlla
tankelsningar p intendenten, drmed rjande, att han trodde det denne
bar p ngra farliga hemligheter, efter som han var olik andra
mnniskor. Men drvid hade han burit sig s klumpigt t, att intendenten
ftt reda p allt vad man tnkte och talade om honom nere hos damerna,
och i stllet fr att ge en enda upplysning hade han med sina svar s
mystifierat den unge mannen, att denne brjat tvivla om, huruvida
rivalen var ett dumhuvud eller en demonisk natur. Med demonisk menade
han en medveten person, som under sken av den strsta naivitet handlade
med full berkning, alltid vaken och ledande mnniskors den efter sina
planer. Och nr begreppet berkning, vilket var en dygd, alltid hade en
dlig bemrkelse hos de unga, vilka icke kunde berkna en handlings
fljder, s antog hans avund den underlgsnes lidelsefulla lust att f
draga ner och trampa under ftterna.

S stodo sakerna, nr den stora dagen var inne, d skrkarlarnes hela
tillvaro under den stundande vintern skulle avgras.

                   *       *       *       *       *

Augustiaftonen hngde sngvarm ver skret, vars alla klippor och stenar
voro ljumma, nnu sedan solen gtt ned, s ljumma, att daggen icke kunde
flla p dem. Havet bredde sig sltt och lavendelgrtt drutanfr, dr
fullmnen kopparrd krngde sig upp och just nu halvskymdes av en brigg,
vilken tycktes segla mitt p drabantens _mare serenitatis_. Nrmare
stranden syntes alla de utlagda sktvakarne ligga i rader som skaror av
sjfglar gungande p dyningen.

Och medan folket vntade ut morgonens inbrytande fr att vittja, hade de
lgrat sig i strnderna kring upptnda eldar med kaffepannor och
brnnvinsflaskor. I sjboden, dr handelsmannen slde l, hade
predikanten intagit en plats bredvid brodren fr att g honom till handa
vid den starka trafiken, och med ett bltt frklde om livet sgs han
draga upp lbuteljer likt en gammal, van krogvrd.

Intendenten, som gtt ut fr att observera strmsttning, temperatur och
barometerstnd, vandrade nu i sandstranden fr att vila sina tankar. Hr
och dr sttte han opp ett par, som skt ensamheten. Deras obegripliga
naivitet i uppfrandet gjorde, att han endast vnde dem ryggen med lje
och vmjelse. Kommen lngre ut p udden, klttrade han ut fr klipporna
fr att finna sin sittplats, dr han brukade meditera. Det var en av
vgorna fullkomligt glattslipad lnstol, vilken nnu var ljum som en
kakelugn av dagens brnnande sol.

Han hade suttit en stund och ltit halvsva sig av dyningens suckar, d
han hrde sanden frasa nedanfr i sjkanten. Det prasslade i den torkade
tngen, och han sg assistenten och fstmn komma sakta vandrande med
armarne om varandras liv. De stannade mellan den osynlige skdaren och
mngatan p vattnet, s att han kunde se deras gestalter teckna av sig
s skarpt, som om han haft dem mellan mikroskopets objektiv och
brnnspegeln. Och han sg nu med antipatiens skrpta blick hennes
rovfgelsprofil luta sig mot den andres stora aphuvud med de ofantliga
kinderna, utan bruk fr andra n trumpetblsare, och denna toppiga,
smala huvudskl utan panna. Han observerade nu de verfldiga
kttmassorna i mannens gestalt, vars odla linjer med alltfr stora
hfter pminde om en kvinna likasom den farnesiske Herkules. Ett manligt
ideal frn halvdjurstiden, d nven nnu rdde ver stora hjrnan,
vilken ej var frdig.

Krnkt, ssom om han ingtt en frbindelse med en centaur, knnande sin
sjl besvgras med en nedgngstyp, stende infr brjan till ett brott,
som, fullbordat, skulle frfalska hans slktledning fr alla kommande
tider, som skulle narra honom att offra sitt enda liv fr en annans
barn, p vilket han skulle slsa sina bsta knslor och sedan, en gng
fastvuxen vid detsamma, slpa sin frnedring som en black om foten utan
att kunna bli fri. Svartsjukan, denna smutsiga last, vad var den annat
n den friska, starka slktinstinktens fruktan att bli hindrad i sin
lovvrda egoism att fortstta det bsta hos individen? Och vem saknade
denna sunda passion annat n den sterile familjesutenren,
hustrukopplaren, den svage narren, cicisbeon, gynolatern, som trodde p
platonisk krlek?

Han var svartsjuk, men nr frsta harmen lagt sig ver skymfen, vaknade
ett ohejdat begr att ga denna kvinna utan att kta henne.
Stridshandsken var kastad, friheten i valet var proklamerad, och han
knde lust att upptaga striden, bryta bandet och framtrda som lskare
fr att med vunnen seger kunna g lugn vidare i medvetandet om, att han
icke var den av naturen vanlottade, som blivit undanstucken i
krlekskampen. Hr var ju icke lngre frgan om en rlig tvlan med
lojala medel utan en lmsk strid mellan inbrottstjuvar. Den utmanande
hade valt det simpla vapnet dyrkar, och kampen gllde stld! Med en
kvinna som pris frsvunno alla betnkligheter. Djuret hade vaknat, och
de vilda instinkterna, som dolde sig under krlekens stora namn, rasade
som lsslppta naturmakter.

Han gick ofrmrkt upp frn sin klippa och styrde stegen hem fr att
ordna sina den, som han kallade det.




                           TOLFTE KAPITLET.


Det rdde en dov tystnad p skret vid sjutiden fljande morgon, ty
grundfisket hade slagit fel av alla de anledningar intendenten uppgivit.
Nedslagna sutto skrkarlarne i sina btar och redde ut sktarne, d och
d plockande en ensam strmming, som kastades i land.

Trafiken vid handelsboden hade avstannat med den sjunkande krediten;
predikanten hade avlagt sitt bla frklde och med boken i handen samlat
en liten krets av frtvivlade kvinnor omkring sig i en stuga. Med en
obegriplig, men icke ovanlig logik hos hans klass talade han om, huru
Jesus bespisade femtusen mn med fem brd och tv fiskar. Det fanns ett
ungefr _ propos_ fr s vitt som i freliggande fall det fanns mnga
munnar och f fiskar, men huru dessa skulle mtta s mnga, det kunde
han icke angiva. Nr det nu icke fanns ngon hjlp, mste han frska en
frklaring, varfr undret icke mer kunde ske, och han skte orsaken i
den rdande otron. Om de bara hade tro som ett senapskorn, skulle
underverket upprepas. Och tron kunde endast fs genom bn.

Drfr uppmanade han frsamlingen att bedja.

Ehuru ingen av de nrvarande trodde p underverket med de tv fiskarne,
som de flesta aldrig hrt talas om, emedan de icke lst den historien,
fljde de exemplet och upprepade bnen Fader vr, den de hjlpligt lrt
sig vid nattvardslsningen.

Men nr de kommit halvvgs, strdes de pltsligen av ett sorl nerifrn
hamnen. De som sutto nrmast fnstret sgo nu en sktbt, som just strk
ner rseglet, komma in till bron. I fren stod frken Maria med
fladdrande hr under den skotska bla mssan, och vid roret satt
assistenten svngande sin hatt till tecken av framgng. Bten var
verlastad med sktar, genom vilkas mrka maskor glittrade fisk vid
fisk.

-- Kom hit, ska ni f strmming! utropade flickan med segrarens
frikostighet.

-- Bara jag fr den uppmtt frst, skall folket f den, invnde
intendenten, som frn sitt fnster observerat btens hemkomst och drfr
infunnit sig fr att se resultatet av sina arbeten.

-- Vad skall det vara till? invnde frken Maria med icke litet
versitteri.

-- Det skall vara till statistiken, min ndiga, svarade intendenten utan
ett tecken till frargelse, d han visste, att utgngen av fisket berott
p de upplysningar han meddelat, grundande sig p strm, djup,
vattentemperatur och bottenfrhllanden.

-- Du med din statistik, skmtade frken Maria med ett uttryck av
djupaste frakt.

-- Tag den d, men lt mig bara veta eftert hur mycket det blev,
avslutade intendenten diskursen och gick upp till sig.

-- Han r avundsjuk p oss, anmrkte frken Maria till assistenten.

-- Kanske svartsjuk? menade denne.

-- Det kan han visst inte bli, replikerade flickan halvhgt likasom fr
sig sjlv, drmed givande ifrn sig den sedan flera dagar dolda
frargelsen ver sin fstmans otroliga likgiltighet gentemot rivalen och
vilken hon tog som en srande tvrskerhet p hans frmga att fngsla.

Bnemtet hade blivit upplst, och allt skrgrdsfolk samlades kring den
hemkomna sktbten.

-- Ja, si frken r d en riktig karlakarl! smickrade predikanten,
passande tillfllet att s ut ett litet oenighetsfr, som han trodde.

-- En sittande krka, den fr inte, den, gycklade uppsyningsmannen.

-- En p soffan liggande, menar han, viskade assistenten till frken
Maria.

Flickan svllde av bermmet, utdelande fiskarne med fulla hnder t de
p bryggan stende, som aldrig trttnade att utbrista i lovord och
vlsignelser ver den rddande ngeln.

Men det var icke tacksamhet fr undfngen vlgrning, som framkallade
dessa vackra rrelser, utan det var ett innerligt behov att f slippa
giva sig sjlva ortt gentemot intendenten, med vars fiske de gycklat.
Det var baksidan av ett hat mot den verkliga vlgraren, fr vilken de
icke ville bja sig i tacksamhet.

Nr fisken var urtagen ur nten och frdelad bland de fattigaste,
befanns den uppg till tio tunnor, vilka genast inkptes av
handelsmannen och nersaltades. Pengarne frvandlades straxt i kaffe,
socker och l. Ty sin egen vinterstrmming antog man med ltthet kunna
taga ur sjn, sedan frken Maria meddelat alla upplysningar om sttet
att g till vga vid det nya drivfisket.

                   *       *       *       *       *

Nr intendenten kom upp p sitt rum, fann han ett brev, som en
hemvndande vaktmstare medfrt. Det innehll en inbjudning till
intendenten och hans fstm att hedra officerarnes bal ombord p
korvetten Loke, som skulle ankra innanfr skret klockan tta p samma
dags afton.

Han insg genast, att gonblicket var inne att gra slut p
frbindelsen, ty att nu fra ut en annans mtress i societeten och
frestlla henne som sin blivande hustru ville han naturligtvis icke.
Drfr skt han av sig frlovningsringen, inlade den i det brev, som han
natten frut komponerat till kammarrdinnan och i vilket han med
frtvivlans starkaste uttryck beklagade, att hans frbindelse med frken
Maria mste taga slut, emedan ett ldre band, som han lttsinnigt knutit
med en kvinna, vilken ftt honom barn, nu upptrtt med lagliga ansprk,
vilka, om de ej kunde tvinga till ktenskap med den krande, dock gde
makt att hindra freningen med en annan. Som gentleman, men utan att
vilja sra, frklarade han sig beredd att bist den s oskyldigt
frorttade och kanske i trngml frsatta flickan, bde vad rddandet
av hennes heder och hennes subsistens angick.

Denna dikt hade han ansett vara den enda mjliga utvg till en brytning,
d den skyddade bda parternas heder, mest dock flickans, och mste
verka oemotstndligt utan hopp om reparation, som ett oundvikligt de.

Nr han frseglat brevet, visslade han p sin ordonnans, lmnande
skrivelsen med tillsgelse, att den skulle bras ner till
kammarrdinnan.

Drp tnde han en cigarrett och stllde sig i sitt fnster fr att se,
huru skottet skulle ta. P frstugukvisten stod den gamla frun och
skakade en sngmatta, d karlen stannade fr att avlmna brevet. Hon
mottog det med ngon frvning, som kades, d hon med vnstra handen
klmde p kuvertet fr att underska, vad detta kunde innehlla. Drp
vnde hon sig om och gick in i stugan.

En stund drefter syntes frken Marias figur rra sig fram och ter
bakom gardinen i matsalen. Hon tycktes g hftigt fram och ter, stundom
stannande och gestikulerande med armarne, som om hon ville frsvara sig
mot frebrelser, vilka slungades emot henne.

Detta rckte omkring en timme, varefter hon syntes ute p
frstugukvisten, kastande en hmdfull blick upp emot intendentens
fnster. Drp vinkade hon t assistenten, som syntes komma ifrn
hamnen.

Sedan de bda gtt in i stugan och varit osynliga en halv timme, visade
de sig ter och gingo in i vedboden, varifrn de buro ut en koffert och
en kappsck.

Man hade sledes tagit sitt parti och insett, att ett kvardrjande p
skret var omjligt.

Om en stund upptrdde assistenten nyo, denna gng medfrande sin egen
kappsck, vilken intendenten igenknde p dess mssingsbeslag.

Allts mnade ven han resa.

Snart infunno sig stugans vrdfolk med tjnare, och hela huset tycktes
vndas opp och ner.

Framt middagen, sedan intendenten tillbragt sina timmar med lsning,
sg han assistenten och frken Maria uttrda p frstukvisten,
inbegripna i ett livligt samtal, vilket blev allt livligare och tfljt
av gester, som antydde ordvxling.

-- De ha kommit lngt, de dr, efter som de grla redan, tnkte
intendenten.

                   *       *       *       *       *

P eftermiddagen frdes den gamla frun och assistenten p lotsbten till
en ingende ngare. Varfr frken Maria stannade, kunde han icke riktigt
fatta. Kanske ett hopp om terfrening, kanske ett behov av att visa
sitt trots eller mhnda ngot annat.

Hon satte sig emellertid vid ett fnster, s att hon kunde ses ifrn
tullstugan. Och dr blev hon mest sittande; ibland trummande p rutan,
ibland lsande i en bok och d och d frande nsduken ver ansiktet.

Vid sjutiden p aftonen syntes korvetten nga upp ifrn Landsortsleden
och gick straxt drp till ankar mellan Norsten och sterskren. Nr den
signalerade lots med ngvisslan, hade flickan rest sig och gtt ut fr
att se efter, vad som var  frde. Och nr hon nu stod p backen,
betraktande det granna fartyget, som var smyckat till fest med flaggor
p alla lejdare och med kulrta tlt ver mellandcket, kunde
intendenten se huru hon blev fascinerad av den lockande synen. Hon blev
stende med hnderna p ryggen i en fadd gest, tills vinden frde
tonerna av en festmarsch fram till skret, d hennes ftter frst
brjade rra sig p stllet. Sakta bjde sig den smrta kroppen framt,
som om den drogs av musikens toner, och s, p en gng, fll hela
gestalten tillsammans, hnderna betckte ansiktet, och flickan strtade
in i stugan igen, med frtvivlan, likt ett barn, som gtt miste om ett
prknat nje.

Intendenten kldde sig nu till balen; p den svarta doktorsfracken
hngde han sina sex ordnar i miniatyrformat p en kedja och ptog sitt
armband, vilket han ej burit sedan frlovningsdagen.

Nr han slutat sin toalett och han nnu hade en timme kvar, innan bten
skulle hmta honom, beslt han att gra en avskedsvisit hos frken
Maria, mest drfr, att han icke ville bli misstnkt fr feghet, men
ven drfr, att han lngtade f prva sin makt ver egna knslor. Nr
han kom in i frstugan, gjorde han buller fr att flickan skulle f tid
att posera och fr att han av posen skulle kunna veta, varfr hon
stannat och vilka avsikter hon hade.

Han trdde in efter att ha knackat och fann frken Maria sittande med en
smnad, ngot som han aldrig frr sett henne hantera. Hennes ansikte
uttryckte frkrosselse, nger, dmjukhet, ehuru det anstrngde sig att
se likgiltigt frnmt ut.

-- Tar ni emot, frken Maria, eller skall jag g? brjade intendenten.
Och han knde ter detta ofrklarliga behov att lyfta henne ver sig som
kvinna, nr hon upptrdde med kvinnans attributer och lutade sig upp mot
honom, lika livligt som han eljes erfor en okuvlig lust att sl ner
henne, nr hon kom med manliga ansprk och thvor. Och i denna stund
frefll hon honom s skn, som han icke sett henne p mycket lnge, s
att han gav vika fr sina knslor, och utan att gra motstnd ppnade
han sig.

-- Jag har gjort er sorg, frken Maria ...

Nr hon hrde de mjuka tonfallen, rtade hon straxt p sig och bet:

-- Men ni var fr feg att sga mig det sjlv.

-- Hnsynsfull, frken Maria! Jag har inte s ltt som ni att sl folk i
ansiktet. Och ni ser ju, att jag har mod att visa mig, likasom ni att ta
emot mig.

Det sista var tvetydigt med avsikt att f hra, om hon trodde p hans
motiv till brytningen.

-- Trodde ni, att jag fruktade er? frgade hon och tog ett kast med
nlen.

-- Jag visste ju inte, hur ni skulle upptaga min frklaring, oaktat jag
trott mig se, att den ej kunde vlla er ngon svrtrstad sorg.

Det lg ngot i ordet svrtrstad, som tycktes sticka flickan likt en
allusion p den unge trstaren, men ingen syntes ha lust att rja sig,
den ena fruktande att visa svartsjuka, den andra ngslig att f hra, om
han sett ngot.

Flickan, som suttit ver sitt arbete, sg nu upp fr att lsa
ansiktsdragen p sin motstndare och bemrkte med en frundran, som hon
ej kunde dlja, de mnga ordnarne p frackens uppslag. Och med en
barnslig elakhet, som endast dolde avunden, gckade hon:

-- S fin ni r!

-- Jag skall p bal ocks!

Det rck i flickans ansikte, rck s frfrligt, att intendenten knde
reflexen av hennes smrta och fick fatt i hennes hand i samma gonblick,
som hon brast ut i en frfrlig grt. Och nr han lutade sig emot henne,
smg hon sitt huvud mot hans brst och grt, s att hon skakade som i
feber.

-- Barn, du! pjollrade intendenten.

-- Ja, jag r ett barn! Drfr skulle du haft verseende med mig!
snyftade flickan.

-- Hr du! Hur lngt skall man ha verseende med ett barn?

-- I ondlighet!

-- Nej! Det har jag inte hrt! Det finns en alldeles bestmd grns, dr
sjlvsvldet nrmar sig den brottsliga handlingen.

-- Vad menar du?

Och nu flg hon upp.

-- Du vet, vad jag menar; det ser jag, svarade intendenten, som ter var
ute ur frtrollningen, s snart hon blev hrd, ty d blev hon ful i
samma gonblick.

-- Svartsjuk, allts! hnade flickan, som trodde sig ha fngat honom.

-- Nej, ty svartsjuka r en obefogad misstanke, stundom ett
frsiktighetsmtt; men mina farhgor ha visat sig vara grundade. Allts
icke svartsjuk!

-- Och p en pojke! En valp, som du str s hgt ver, gick flickan p
utan att upptaga frklaringen i kalkylen.

-- Desto nesligare fr dig!

-- Det var sledes osanning hela historien, kastade hon t sidan fr att
icke trffas av skymfen.

-- Frn brjan till slut! Men jag ville icke gra din mor sorg och dig
sjlv skam! Frstr du den finknsligheten?

-- Jo, jag frstr! Men jag frstr mig inte sjlv!

-- Det skulle jag kunna gra, om du gav mig del av ditt fregende liv!

-- Mitt fregende liv! Vad menar du?

-- Det finns allts ett fregende i ditt liv! Det var det jag alltid
misstnkte.

-- Du tillter dig insinuationer ...

-- Som det inte mera kommer mig vid, vem du r eller vad du varit, s
... Nu mste jag sga farvl! avklippte intendenten, d han sg en
kanonir komma gende ute p backen fr att hmta honom.

--G inte ifrn mig nnu! bad flickan och fattade hans hand, seende in i
hans gon med drunknande blickar. G inte bort, ty d vet jag inte, vad
jag gr.

-- Varfr pina oss lngre, d skilsmssan r oterkallelig?

-- Vi ska inte pina oss! Du ska stanna hos mig till kvllen, s att vi
f tala, innan vi skiljas. Jag skall bertta dig allt vad du vill veta,
och sedan skall du dma mig p annat stt.

Intendenten, som av dessa uttalanden trodde sig veta allt och nu var
viss p, att han undgtt den olyckan att kedja vid sig en eller fleras
lskarinna, hade nu fattat sitt beslut. Han gick fram till fnstret,
avfrdade kanoniren med beskedet, att han skulle komma senare med egen
bt.

Nr detta var gjort, satte han sig ner i soffan fr att f
konversationen i gng.

Men sedan flickan blivit befriad frn sin oro, fll hon tillsammans och
blev fordig, s att slutligen fullkomlig tystnad uppstod. Man hade
ingenting att sga varandra, och fruktan att stta upp ovdersfglar
pressade alltmera ner stmningen, s att trkigheten grinade emot dem.

Intendenten brjade tumma p bckerna, som lgo kvar p divansbordet,
och fick gonen p en bok, som var pskriven med assistentens namn.

-- Ett ungt fruntimmers historia, tror jag! Har du lst den? frgade
han.

-- Nej, jag har inte hunnit nnu! Vad r det med den boken?

-- Jo, den har sin mrkvrdighet, emedan den r skriven av ett
fruntimmer och ndock r uppriktig.

-- S! Vad handlar den om d?

-- Den handlar om den fria krleken. Det r en ung vetenskapsman, som
frlovar sig med en frdomsfri flicka. Och under det han r p en
expedition, sknker hon sig t en artist fr att sedan gifta sig med sin
fstman.

-- N? Vad sger frfattarinnan om det?

-- Det skrattar hon t, frsts.

-- Fy! sade flickan och reste sig fr att ta fram en butelj vin.

-- Varfr det? Ingen gandertt i krlek! Och fstmannen var trkig, fr
vrigt, tminstone i hennes sllskap, om man fr dma av skildringen i
boken.

-- Nu brja vi p att bli trkiga ocks, avbrt frken Maria, i det hon
fyllde glasen.

-- Vad ska vi roa oss med d? frgade lskaren med ett cyniskt leende,
som ej kunde missfrsts. Kom och stt dig hr hos mig.

I stllet fr att bli srad av den brutala tonen och gesten, varmed
uppmaningen beledsagades, tycktes flickan med en viss beundran se upp
till den man, vilken hon frut nstan fraktat fr hans alltfr
aktningsfulla bemtande.

Skymningen hade fallit, och mnen i frsta avtagandet kastade endast en
gulgrn strimma in p golvet, silhuetterande balsaminens skugga.

Genom det ppna fnstret trngde dmpade toner frn frsta valsen,
_Balens drottning_, som en frebrelse, en hlsning frn det frlorade
paradiset och p samma gng underhllande hoppet att icke allt var slut.

Och i hoppet att binda honom genom minnet av den hgsta sllheten gjorde
hon det sista medgivandet efter en stormande krleksfrklaring frn hans
sida.




                          TRETTONDE KAPITLET


Tre dagar senare landsteg intendenten p sterskren efter att ha
uppehllit sig p Dalar. Nr han ftt veta, att frken rest fr att
icke mera terkomma, knde han en obeskrivlig lttnad, ssom om luften
blivit hgre och renare. Och uppkommen p sitt rum, lade han sig fr
ppet fnster att rka och i minnet genomg de sista dagarnes s
skiftande sensationer.

Nr han vid midnatt ryckt sig ur flickans armar, hade han satt sig i
bten med en tillfredsstllelse, som om han uppfyllt en tryckande plikt.
Det var, som om nu frst jmvikten blivit terstlld i hans inre. Hans
rtt hade blivit krnkt i ett sdant fall, dr lagen icke gav
upprttelse, och drfr mste han sjlv skaffa sig rtt, och han hade
endast handlat efter de grundsatser, vilka motstndarne sjlva
promulgerat.

Nr han drefter stigit ombord p korvetten och rkat personer, med
vilka han kunde tala bildat sprk, och med lkaren behandlat lrda
mnen, hade detta frst verkat som ett rus. Han behvde icke trycka ner
sin hjrna fr att jollra, icke gra sig halvdum fr att bli frstdd.
Och nr han talade i antydningar, med nyanser, blev han genast begripen.
D knde han, huru han levat i tre mnaders barbari, som s smningom
och ofrmrkt dragit ner honom i smaktiga strider, som satt hans
tankeliv nedanfr det affektiva och vegetativa, upphjt
reproduktionsbestyret till huvudsak och narrat honom att intrda som
konkurrent vid en beskllartvlan, ur vilken han sannolikt avgtt med
seger. Och s frstod han, varfr den allmnna kristna kyrkans mlsmn,
vilka skulle bra civilisationen ut bland vildar av alla folkslag, en
gng lagts att icke grunda familj, icke binda sig vid kvinna eller
barn, och han insg, att det kunde ligga frnuftig mening i fastor och
frsakelser fr dem, som ville leva ett hgre andligt liv. Det var icke
heller fr ro skull, som anakoreten skte ensamheten, ty liksom det p
en slump p trdan fallna ensamma vetekornet kunde stta sextio ax,
under det kerns endast gav tv, dr det trngdes bland millioner p
gdslad mark, s kunde den individ, vilken strvade till rikare
utveckling ver de andra, endast vxa i demarken.

Tre dagars erfarenheter hade bekrftat detta, ty d han p korvetten och
badorten slpats ifrn krets till krets, hade han varje kvll, han lagt
sig, mrkt, huru under dagens lopp han slipat av sina kanter, varigenom
han liksom delstenen vunnit i utseende men frlorat i karat. Fega
medgivanden, framkallade av allmn sympati fr mnskorna och av
anpassningsdriften i umgnget, hade han lockats till i s hg grad, att
hans i sllskapet improviserade meningar hngde efter och dko upp i
minnet med ansprk p att vara hans innersta tankar. Och han hade
slutligen trttnat, knnande sig p sista dagen ssom bliven en falsk
mnniska, vilken sade ett och tnkte ett annat, brjade blygas infr sig
sjlv och mrkte, att med den tilltagande aktning, han vann hos
sllskapet fr sitt affabla stt, frlorade han all aktning fr sig
sjlv.

Ville han undvika att sjunka, mste han isolera sig, och ensamheten, som
han nu terfunnit, verkade p hans ande som ett ngbad eller en simning
i havet, dr frihet frn allt tryck, all berring med fastare materie
upphrt, och han beslt att stanna p skret ver vintern.

Till den ndan frhyrde han p egen rkning den stuga, dr damerna bott,
och brjade installeringen samma dag. Det ena stora rummet tog han till
bibliotek och laboratorium, det andra till matsal och salong, och
vindskammaren inredde han till sovrum.

                   *       *       *       *       *

Nr han vaknade fljande morgon i sin nya bostad, efter att ha sovit
utan drmmar, erfor han ett nytt behag i att ga ett hus ensamt fr sig,
dr han icke behvde ptvingas suggestioner av andras rster, icke
mottaga andra intryck, n dem han sjlv bestmde.

D han druckit kaffe, satte han sig ner i sitt bibliotek efter att ha
sagt ifrn, att han icke mottog besk frrn klockan tre p
eftermiddagen.

Nu tog han fatt en ldre plan till utforskandet av Europas nuvarande
etnografi, med inbesparande av alla lnlsa resor. P tryckta
cirkulrbrev, utfrdade i en fingerad firmas namn, ifyllde han nu
adressen och yrkesidkarens titel samt kuverterade och frsedde dem med
frimrken. Fr att f de mest fullstndiga uppgifter om kraniernas mtt
och kroppens dimensioner hade han utrknat, att cirkulr till
hattmakare, likkistfabrikanter, skjort- och strumpfabrikrer i Europas
frnmsta stder med anhllan om uppgift p de mtt, vilka mest gingo i
handeln inom landet i och fr exporterandet av dessa varor _en gros_ med
strre vinst n vanligt, skulle skaffa honom nskat resultat. Drtill
hade han fogat ett annat cirkulr till s vl de strsta som de minsta
bokhandlare i Europas huvud- och smstder, med anhllan om fotografier
av alla slag till hgsta pris mot postfrskott och satt sig i
frbindelse med en tekniker, som uppkpte fotografier fr silvrets
tillgodogrande. Med dessa och de tusentals portrtt, han klippt ur alla
utlndska illustrerade tidningar, mnade han brja sina forskningar.

Nr han slutat detta arbete, var det middag. Han gick ut fr att ta
middag, d han mrkte att ett brev var nerstucket i ldan p drren.
Stilen var honom bekant, och d han frvissat sig om, att det var frn
frken Maria, ppnade han det ej, utan lt det ligga bredvid sig p
bordet, medan han t sin enkla middag i stor hast. Att skrivelsen ej
kunde innehlla ngot behagligt, det frstod han, d han brutit sitt
lfte att komma tillbaka dagen efter fr att taga avsked, och
alldenstund han ville bespara sig alla obehagliga intryck, lade han
undan brevet i en bordslda utan att ppna det.

Men nr han sovit en timme efter middagen och arbets- och matfebern
frsvunnit, mrkte han, att tankarne icke mera gingo till bckerna, utan
drogos till den dr bordsldan. Och nu brjade han vandra p golvet av
och an, rov fr en hftig och trttande strid. Det var, som om han haft
en del av hennes sjl inlst i denna lda; hon fanns i rummet, och
hennes andes attraktionskraft lg laddad under det vita kuvertet, p
vilket ett rtt sigill lyste som en kyss. Han sg henne sitta dr i
samma soffa, hrde hennes viskningar, knde hennes gon glda i
skymningen, och hans ktt brjade ter brinna. Hur dumt, tnkte han, att
slppa ur hnderna livets hgsta sllhet. D krleken var ett msesidigt
bedrgeri, varfr icke lta sig bedragas! Intet fr intet! Och d den
fullkomliga lyckan icke fanns, varfr ej njas med den ofullkomliga?

Nu knde han, att han skulle krupit fram till henne, ljugit sig vara
hennes slav och erknt sig som besegrad. Han kunde ju ha skrmt bort
rivalen; och med henne p tu man hand i fullstndig frening hade det
varit ltt att binda henne med vanans och intressets band, och hon
skulle slutligen icke velat taga njet av ngon annan.

Men s kom fruktan, att detta brev kunde berva honom det sista hoppet,
vilket dock var bttre n intet, och han ville icke lsa det. Han hade
satt sig ner vid sitt laborationsbord, och nstan utan att tnka p vad
han gjorde ppnade han en jrnretort, stoppade in brevet och tnde
blsterlampan inunder. Om en stund pustade rken ut ur retortens hals,
och nr rken upphrt, tnde han gasen med en sticka. En liten, blgul
lga brann ngra minuter med ett vinande ljud som en lderlapps pipande.

Brevets ande, som en alkemist skulle sagt! En pappersmassa som frtrdes
och gav samma frbrnningsprodukter av kol och vte som en brinnande
sjl i en levande kropp. Kol och vte! Det var allt och det enahanda!

Lgan flmtade, minskade, krp in i rret, och det var ter mrkt i
rummet!

Det hade mulnat igen ute ver havet, och sjarne gingo fr ostlig vind,
dunkande mot stranden, suckande, frsande, och blsten skar sig i knuten
som en vg mot en stv, men mitt igenom alla dessa klagoljud hrdes
bojen skrika ut p sjn, rytmiskt som en tragisk skdespelare, nr han
reciterar och med pauser, liksom om han hmtade andan eller ville lta
det sista ordet tona ut, innan han lt ett nytt strmma fram. Det var
ett solo fr Titan med ackompanjemang av storm, en jtteorgel, dr
stanvinden trampade blgarne.

Rummet blev honom kvavt, och han tog sin kappa fr att g ut i stormen
och lta olusten blsas bort. Dragen mot sin vilja av ljuset frn en
lykta borta i handelsboden, styrde han sina steg ditt. Som drivfisket
varit mycket givande, besktes boden livligt, och dold av mrkret kunde
han komma ttt frbi de pratande fiskarena utan att ses.

-- Och assistenten knep bort flickan fr honom, sade gamle man, och s
fick hon en riktig karl fr den dr ...

-- Ja, inte r han som en mnniska ska vara, genmlde Vestman, den
ogifta, fr i dag skrev han vl sina hundra brev, som skulle med posten.
Och vad han kokar drinne och har fr sig, det kan ingen ddlig sga,
men jag tnker, vad jag tnker, jag! Och gona ska vi allt ha med oss,
fr sdana dr som lser sig inne och kokar, dem knner vi allt.

--  fan! vidtog den gifta Vestman. Lt'en brnna sin tr sjlv; det gr
vl inte vrre med honom n gamla Sderlund, som mska ute p kobbarne
och miste pannan! Det dr tycker jag inte vi ska lgga oss i.

-- Ja, om det bara var det, tertog man, s skulle han nog f hllas
me't, men si jag frgter inte, att han ville ta noten av mig den
gngen, och fr jag fast'en i fenan, s slpper jag honom inte, frr n
jag har honom i sumpen ...

-- Ja, en dlig mnniska r den som ingen Gud har! slutade kolportren.
Det r visst det!

Utan att ga det minsta spr av illusion om tacksamhet kunde intendenten
icke underlta att erfara ett obehag vid att vara omgiven i demarken av
idel fiender och s farliga som de farligaste, vilka trodde sig i honom
se en dre eller en brottsling. De trodde, att han brnde brnnvin fr
att frtjna en femtioring p en kanna! De misstnkte honom att blanda
gift t dem. Komme hr ngon olycka att ske, skulle han nog f skulden.
Och brukade de sin olaga not, vgade han ej gra beslag utan att sjlv
befara ngot mer eller mindre skandalst tal eller, vad vrre var --
deras hmnd.

Det var farligt sllskap, livsfarligt som dumheten. Och fastn han
visste, att han vilket gonblick han ville kunde f dem alla till
vnner, om han ville bjuda p en kanna brnnvin och sjlv vara med och
frtra den, fll det honom icke in ett gonblick. Deras fiendskap hll
honom fri; deras vnskap skulle ha dragit ner honom i deras gyttja.
Deras hat kunde endast verka som en strmvckare p hans kraft, men
deras tillgivenhet skulle ha neutraliserat den, om ock deras andar
aldrig kunde intrda i kontakt med hans. Och sjlva faran hade sitt
behag, emedan den hll hans ande vaken och smidig, gav honom ngot att
reagera emot, att va sig p. Fr vrigt var faran hrute bland vildarne
icke mindre n droppe i de kretsar, han nyss lmnat och dr makten att
tillfoga verklig skada var strre. Hade icke lkaren p korvetten
betraktat honom som en sjuk, d han talat om, att ett stt mste
utfinnas att kunna tillgodogra sig de oerhrda kvantiteter fritt kvve,
som slsades bort vid svavelsyrefabrikationen, under det man samtidigt
importerade det dyra chilisalpetret fr att erstta jordens
kvvefrluster. Eller d han framkastat ngot om skorstensrkarnes
tillgodogrande fr tekniska ndaml, huru hade icke vnnen tillrtt
honom att taga sig en sjour vid en badort och vistas bland mnniskor.

Heldre d stanna i absolut ensamhet och glla fr dre bland rdskinn n
dmas till borgerlig dd av jmlikar med auktoritet och domsrtt utan
vad.

Sedan han vandrat en stund i mrkret, tervnde han till sin stuga och
tnde ljus och lampor i sina tv rum samt ppnade drrarne till
frstugan och avlgsnade drigenom intrycket av att vara instngd.

Nr han nu sg p klockan, var hon icke mer n tta. Den lnga kvllen
och natten, som frestod, skrmde honom, ty hans huvud var alltfr
trttat att kunna arbeta, men icke tillrckligt fr att sova. Vindens
pinande i knutarne, vgens dn och ljudbojens rytande gjorde honom
nervs. Fr att befria sig frn dessa hrselsuggestioner, under vilka
han icke ville vara slav, lade han in sina i Tyskland kpta sovkulor,
sm stlklot, som, insatta i ronen, hindrade varje ljud att intrnga
och frnimmas.

Men nr han nu stngt av den kanske strsta kommunikationsleden med
yttervrlden, brjade hans fantasi att arbeta med hgre tryck. En
rasande nyfikenhet att f veta, vad det brnda brevet innehllit, grep
honom oemotstndligt, s att han ppnade retorten fr att ska lsa i
askan. Men ven blcket var frtrt av elden, och dr syntes icke ett
spr efter skrift. Nu var fltet ppet fr alla slags tvivel och
gissningar. n trodde han sig kunna sluta av allt fregende, vad brevet
hade innehllit, n frkastade han detta, erinrande sig flickans
ologiska stt att tnka och handla.

S stannade han slutligen vid att det var omjligt att rkna ut, och han
beslt att icke mera grubbla drver. Men hjrnan hade fallit in i
skentakt och grubblade p egen hand, malde och siktade, tills han blev
alldeles utmattad, utan frmga att kunna falla i smn. Och med den
tilltagande svagheten i tankeorganet vaknade de lgre drifterna.

Rasande ver att hans sjl icke kunde hlla ut striden med en brcklig
kropp, kldde han slutligen av sig, tog en dosis bromkalium, och genast
stannade hjrnan i sitt vilda lopp, fantasierna slcktes, medvetandet
dvades, och han somnade tungt, som om han dtt.




                         FJORTONDE KAPITLET.


Hsten hade skridit framt, men p skret syntes icke, att sommaren
flytt, ty dr fanns ej ett lvtrd, som kunde gulna, och lavarne p
klippan blevo allt frodigare och svllande av fukten, ljungen och
krkriset grnskade upp p nytt, enarne och dvrgtallarne, nordens evigt
grna trd, friskades upp av regnen och putsades frn damm.

Fiskarena hade flytt, sedan deras hstarbete var slut; tystnaden hade
ter inbrutit, och handelsboden var stngd. Kapellets trstomme blev
allt naknare, sedan brderna blivit bortplockade till kaffeved och
snickarvirke, s att av detsamma endast syntes stolparne, liknande ett
komplex av galgar.

Predikanten syntes numera sllan, ty sedan han blivit absolutist, hade
han missbrukat kinavin, i vilket konjak ingick som bestndsdel, och han
hade redan ronsusningar, hjrtklappning och sov mestadels.

Intendenten hade efter en mnads arbete lyckats operera sin sjl frn
det skottsr, han erhllit under krleksleken. Med jodkalium och nedsatt
diet hade han kuvat begren, och nr ensamhetens tristesse intog honom,
framstllde han en portion lustgas av ammoniumnitrat, d han funnit fr
lnge sedan, att alkoholberusning var simpel och efterfljdes av strre
nedslagenhet med sjlvmordsmani. Frst hade den underbara kvveoxidulen
muntrat honom och ftt honom att skratta, men det banala flinet hade
upplst alla hans stora tankar och strvanden till ett intet, t vilket
han skrattade, men nr han d fann sig nere hos grinarne, som grinat t
honom, erfor han behovet att lyfta sig upp igen ver sig sjlv, och han
saknade sin sorg och sina smrtor.

Men nr han fullstndigt isolerat sig, s att pigan endast fick stda
och bra in mat, medan han var inlst i vindskammaren, brjade alla
minnen frn sommaren att spka upp. Han erinrade, utan att vilja det,
vartenda ord, som var fllt. Och nu framstod predikantens upptrdande p
kobben i dimman ssom ngot planlagt. De ord, som denne yttrat rrande
hans far och hans egna frhllanden, jmfrda med frken Marias om att
hon visste, vem han var, togo nu rot, vxte och blevo stora. Det mste
finnas ngon hemlighet i hans liv, som alla knde utom han. Och snart
sg han i predikantens upptrdande ett planlagt spioneri, underhllet av
ngra, som ville frflja honom. Han trodde ej drp i lugnare stunder,
ty han visste mycket vl, att frfljelsemani var frsta symptomet av
den svaghet, som tfljer isolering. Mnskligheten var ju ett stort
elektriskt batteri av mnga elementer, och det element, som isolerades,
frlorade straxt sin kraft. Den med koppartrd verspunna trdrullen var
ju lam i samma gonblick den mjuka jrnstngen togs ur, och han var p
vg att bli lam, sedan hans jrnstng blivit stlhrdad.

Ja, men han hade ju icke denna sjukliga frfljelsemani, som kommer frn
kroppslig svaghet, d han faktiskt varit frfljd, motarbetad nda frn
den stund, d han i skolan rjde sig vara en kraft, en artbildare, som
skulle kunnat bryta sig ut ur slktet och liksom den sig
differentierande rten ge sig ett eget namn, kanske namnet t ett nytt
slkte. Han hade varit frfljd, instinktmssigt nerifrn av de
underlgsna och uppifrn av de medelmttiga, vilka senare sutto som
krnare och bestmde mttstocken, efter vilken storhet skulle bedmas.
Han hade varit hatad och hackad som den gula rasfgeln frn
Kanariearne, nr den frflugit sig ur buren och rkat bland grnsiskor
ute i skogen, dr dess alltfr praktfulla skrud retade vildfglarne.

Men naturen, hos vilken han frr skt umgnge, blev nu dd fr honom, ty
mellanledet, mnniskan, saknades. Havet, som han dyrkat och vilket han
skte ssom det enda storslagna i hans tarvliga land med dess gnetiga,
smaktiga sommarvillslandskap, brjade frefalla honom trngt, allt
efter som hans jag svllde ut. Denna bla, terpentingrna, gra ring
stngde honom som en fngelsegrd, och det enformiga lilla landskapet
medfrde samma pina, som lr vara straffcellens: bristen p intryck. Att
resa ut ifrn alltsammans kunde han icke, ty han satt med rtterna i sin
jord, i sina sm intryck, sin diet och kunde icke flyttas med roten. Det
var nordbons tragik, som yttrade sig i lngtan till sdern.

Det r d, han brjade tnka ut och planera fr landets, landets, ty
att det hade landfste i Lappland ndrade icke saken, frbindelse med
fastlandet. Frst skulle ett sex timmars blixttg till Hlsingborg i
frbindelse med ngfrja ver sundet gra Danmarks huvudstad till
Nordens centrum. Isfria hamnar vid Djur och Nyns med isbrytare skulle
hlla handeln och sjfarten vid liv hela ret; den nordiska vintersmnen
skulle drigenom indragas och nationalkaraktren: ostadigheten, vilken
tillskrevs detta sex mnaders avbrott i all verksamhet, skulle frndra
natur. Den ryska handeln p England skulle dras ver Stockholm och
Gteborg, och den gamla planen frn Carl XI:e och XII:e att f Persiens
och Indiens handel ver Ryssland och Sverige frverkligas.

Sverige skulle bli ett turistland, och utlndingar skulle lockas in.
Stockholm ville han ndra till en saltsjstad genom att stnga Mlaren
vid Norrbro och Slussen samt ppna kanalsystem frn Strngnsviken genom
sjn Bven ut till Trosaviken. Drigenom skulle man f opp saltvattnet
till Skeppsbron och Nybroviken, vilket skulle frndra de atmosfriska
frhllandena och fljaktligen mnniskorna.

Men erinrande den tid, d Sverige genom att tillhra den stora, allmnna
kristna kyrkan stod i direkt frbindelse med Rom och drigenom rknades
med i Europa, ville han, om det visade sig, att religionen icke kunde
verges av den stora folkstocken, ter infra densamma, dessa vra
fders tro, som vi med eld och svrd tvungits avsvrja och vars
martyrer, Hans Brask, Olaus och Johannes Magnus, Nils Dacke, Ture
Jnsson, blivit s skamligt smutsade i historien. Och katolicismen,
romararvet, europeismens frsta idfrare hade redan gtt segrande
Europa runt. Bismarck hade stupat i kulturkampen, gtt till Canossa och
valt pven till fredsdomare, sedan han brjat tro p skiljedomstolar
utan stlkanoner. Danmark hade byggt katolska katedraler, och det unga
Danmark hade redan lnat sina pennor t saken. Nordens liksom
Nordtysklands germanisering var endast ett terfall i barbari efter
hunnerdrabbningarne 1870 och vilkas fljder visat sig i latinfrfljelse
och franskhat, yttrande sig i utrotningskrig mot fransk litteratur, i
nordtysk familjepolitik och lutheransk inkvisition med kttarfngelser
och allmnt sjunkande av intelligensnivn.

Lutherdomen, det var fienden! Teutonerkultur, bourgeoisreligion i svarta
byxor, sekteristinskrnkthet, partikularism, avstngning, insprrning
och andlig dd!

Nej, Europa skulle vara ett igen, och folkets vg gick ver Rom,
intelligensens ver Paris!

Svenska bonden skulle ter knna sig som vrldsborgare och uttrda ur
sin underklass-stllning, ter f den skymt av sknhetskultur, som
kyrkan frr erbjd i bild och toner; hans gudstjnst skulle bli en rtt
lovsng p romarsprk, diktad av skalder och ej av psalmboksfrfattare
och av vilka han skulle begripa jmnt s litet, som kunde vcka hans
hgsta frestllningar om det han nd ej frmdde fatta; hans hgmssa
skulle frrttas av verkliga prster, som gnade sitt liv t religion
och sjlavrd och icke t kerbruk, mejerihantering, viraspel och
kontorsgroml; och d skulle bondens kvinna f en sjlasrjare, t
vilken hon i bikten kunde anfrtro sina sorger istllet fr att rnna i
prstmors kk och skvallra om dem fr pigorna.

Och med latinets terinfrande kunde likasom frr varje uppsalastudents
gradualavhandling lsas av Europas lrde och varje svensk forskare knna
sig som medlem av den stora allmnna intelligenskorporationen under
pontifikatet i Paris.

Dessa och andra flera tankar satte han ner p papperet och lade i
bordsldan, ty han hade icke en tidning, som ville trycka det, allra
minst patrioterna, vilka av avund icke hade lust att mottaga ngra
frslag till fderneslandets hjande.

Han hade nu ftt svar p sina cirkulr och hade vindsrummet fyllt med
material till sin europeiska etnografi. Men nu hade mnet frlorat sitt
intresse, och hans sjl hade p allvar sjuknat, s att han icke ens
vgade g ut. synen av en mnniska vckte en sdan leda, att han vnde
om hem, bara han sg ngon. P samma gng vxte dock samtidigt behovet
att f hra sin rst och genom kontakt med en annan mnniska f ladda ur
sin verproducerande hjrna, knna sig inverka p andras tillvaro och
hava ett umgnge. Han hade ett gonblick tnkt skaffa sig en hund, men
att lgga ner avsttningar av sin sjl, sina knslor i en djurkropp, det
var att ympa druvor p tistel, och de smutsiga, matfriande djurens
sympati hade han aldrig ltit narra sig av.

Det fanns en enda man, som han knt en viss dragning till, och det var
den gifta tullkarlen Vestman, vars hustru levde i bigami, utan att
mannen visste det. Denne hade ett hederligt utseende och ett vaket
frstnd, och med honom terknt intendenten umgnget genom att sknka
en laxlina med krokar. Han hade nmligen i brjan av sommaren lnat
honom bcker och lrt honom skriva efter frskrift, men sedan fisket
tagit fart och sjfarten blivit livlig, hade deras vgar skilts.

Men fr att nu f karlen att verkligen lgga ut laxlinan ville icke
intendenten sga, att det gllde lax, ty d skulle den konservative
fiskaren aldrig tagit befattning med en enligt hans mening orimlig och
lnls bragd, drfr hlls han i den tron, att det var frgan om ett
nytt inbringande torskfiske, dr de aldra strsta fiskar skulle
erhllas.

Nr intendenten nu efter en mnads isolering rodde ut p sjn med
Vestman och han hrde sin rst igen, mrkte han, att den av brist p
begagnande ndrat klangfrg och blivit tunnare, s att han tyckte sig
hra en frmmande tala. Och nu berusade han sig med tal. Hans hjrna,
som endast arbetat utt och producerat genom handen och pennan, brt nu
genom struphuvudets slussar, och alla hans tankar strmmade ut som i en
fors, fdde nya p vgen, och nr han ftt tala fr ett mnskligt ra
som resonansbotten utan att bli avbruten, utan att f en frga, frefll
det honom, som om han haft en begripande hrare fr sig. Och efter
deras frsta utfrd var han vertygad om, att Vestman var den
intelligentaste person, han rkat p lnge.

Nu hll han p i tta dagar och berttade under deras utflykter om alla
naturens hemligheter, frklarade mnans inverkan p vattenytan, varnade
fr att tro allt vad gat sg vara s, som det sg ut. Berttade, att
mnan t. ex. var pronformig, fastn den sg ut som ett klot, och att
man drfr icke hade ngon skerhet fr att jorden var klotformig ...

Hr gjorde Vestman en grimas och vgade fr frsta gngen en invndning:

-- Ja, men det str i min almanacka i alla fall.

Intendenten hrde, att han givit sig fr lngt ut och mste vnda, men
det var fr sent, ty att ge en framstllning av de nyare forskningarne
om jordens form ssom utgrande en treaxlig elipsoid, fordrade
underbyggnad hos hraren, och drfr vergick han till ett annat mne.
Talade om hgringarna och passade p att frga, om de beskt
Svrdsholmen och sett, huru intendenten huserat dr.

-- Nog ha vi sett, att det huserats dr, men inte tar ngon i land dr
mer, och bde notvarp och frbete r till spillo, svarade Vestman
fullkomligt trovrdigt.

Efter den beknnelsen drog sig intendenten tillbaka, skamsen ver att ha
varit rov fr en sdan optisk villa, att hans hrare frsttt, vad han
sagt. Han hade talat mot en mur och tagit sitt eko fr den andras rst.

                   *       *       *       *       *

tta dagar senare var det stor uppstndelse p skret, ty Vestman hade
fngat en lax p tjugosex sklpund. Och som han trodde sig vara
uppfinnaren av det fisket, stod det snart en notis i tidningen om en ny
nringsklla fr Skrgrden, sedan strmmingen brjat avtaga. Den
lycklige fiskaren, Erik Vestman vid tullbevakningen, hade drmed gjort
sig frtjnt av sina medborgares aktning och tacksamhet ...

Kort drefter frekom i en veckotidning fr folket en rerrig uppsats
om fiskeriintendenter, som ingenting begripa, men tro sig ha allt att
lra bort.

Hrp fljde snart en skrivelse frn Lantbruksakademien till intendenten
med anhllan om fullstndigare rapporter om fiskeriets bedrivande,
srskilt laxfisket, varp intendenten endast svarade med anhllan om
entledigande.

Utan allt vidare intresse fr befolkningen och utan det lilla std, som
hans frra mbetsstllning givit honom, fick han snart erfara, huru
vildarne, som erfarit, att han blivit avskedad, brjade fullkomligt
utrotningskrig mot honom. Frst brjade de med att kasta loss hans bt,
som drevs p land och slogs snder, under frebrande, att det icke var
plats vid bryggan.

Vid nsta regnvder mrkte han, att det regnade in i vindskammaren. Och
efter hans klagoml hos man brjade det ven regna i de andra rummen,
utan att han kunde upptcka ngon felande takpanna.

Kort drp skedde en natt inbrott i hans kllare, och grningsmnnen
uppgvos vara estlndingar.

Avsikten att f bort honom var alldeles tydlig, men nu roade det honom
att trotsa, och detta skedde endast genom att icke gra ngra
anmrkningar vidare, utan att tla allt.

Men nr nu han var omgiven av verkliga fiender och uttrtt p allvar ur
Samhllet, kom den biltoges fruktan ver honom med frdubblad fart.

Han sov illa om ntterna, oaktat han skt att reglera sina drmmar genom
att giva sig starka suggestioner, innan han somnade. Men nr han
vaknade, hade han drmt, att han var en lssliten ljudboj, som drev och
drev fr att ska en strand att kastas upp p. Och i smnen hade han
omedvetet skt std mot sngbrdan fr att knna berring med ngot
freml, om ocks dtt. Ibland drmde han, att han svvade i luften och
varken kunde komma upp eller ner; och nr han slutligen vaknade efter
ett svimningsanfall, hade han gripit med hnderna om kudden, p vilken
han lagt sitt huvud. Nu brjade minnet av hans avlidna mor att dyka upp.
Och han vaknade numera ofta efter att ha drmt, att han lg som ett barn
vid hennes brst. Sjlen var tydligen p tergng, och minnet av
modren-ursprunget, lnken mellan omedvetet och medvetet liv,
trsterskan, frebedjerskan steg fram. Barndomstankar om ett terseende
i ett annat liv slogo upp, och hans frsta sjlvmordsplaner yttrade sig
som en obetvinglig lngtan att terfinna modren ngonstdes i en annan
vrld, som han icke trodde p.

All vetenskap var hjlpls mot en nedtgende ande, som frlorat allt
intresse vid livet; hjrnan hade kmpat, tills den trttnat, och
fantasien arbetade utan regulator.

nnu gick han uppe, nr det led mot julen, men han t fga och tog
endast eter till natten. Hela livet cklade honom, och han log numera t
sina frra strvanden. Regnvattnet hade frstrt hans bcker och papper;
apparaterna hade rgat, rostat.

Omsorgen om egen person hade mattats, s att skgget vuxit ut; hret
frblev okammat, och han skydde vatten. Linnet hade han icke lmnat till
tvttning p mycket lnge, och han hade frlorat frmgan att se smuts.

Klderna saknade knappar, och rocken var alltid flckig framtill,
nerspilld, ty handen, som frde kniv och gaffel, lydde icke mera viljan.

Nr han ngon gng gick ut, stodo barnen och lipade t honom och hade
knamn p honom.

En morgon hade han ftt barnsvrmen omkring sig. De drogo honom i
rocken, och nr han vnde sig om, kastades en sten, som trffade mitt p
hakan, s att bloden rann. D fll han i grt och bad, att de icke
skulle vara onda p honom.

-- Jo, du ska dn, du Tokfan, ropade en tolvrig pojke, fr annars f vi
dig p fattigvrden.

Och s kastade de sten allihop. Men d kom mans piga ut och tog pojken
i hret. Och nr hon tuktat honom, gick hon fram till den verfallne och
torkade blodet ur hans ansikte med sitt frklde.

-- Stackars lilla han! sade hon.

D lutade han sitt huvud mot hennes fulla barm och sade:

-- Jag vill sova hos dig.

--  skms! snste pigan och sttte honom ifrn sig.

-- S rtt du tnkte! Fy!

                   *       *       *       *       *

En afton ngra dagar senare kom Vestmans piga nerspringande och bad
doktorn stiga upp och se till madamen, som hll p att d. Uppdraget
frefll intendenten ngot ovntat, men med den klarsynthet, som p
ljusa mellanstunder tfljde hans sjukdom, insg han, att hr frelg
ett mord och att man ville begagna hans namn och titel i stllet fr en
medikolegalbesiktning. Saken var honom likgiltig, men ryckte upp honom
fr en stund. Det hade hnt ngot, och det ovanliga hade gjort ett lnge
saknat intryck. Han gick drfr upp till tullstugan och mottogs av de
bda brderna, som frde honom in i sjukrummet med en artighet, som
frefll intendenten ytterligt misstnkt. Men han sade intet, frgade
intet, ty han ville tvinga fram den dunkla beknnelsen genom att ndga
mannen att tala frst, viss p, att han skulle rja sig vid frsta ord.

Vid ett talgljus satt barnet och t p en saffransflta, som icke fr ro
skull blivit framtagen, och hon var ifrd sina bsta klder, troligen
fr att hon skulle knna sig hgtidlig och iakttaga ett tvunget
uppfrande.

Sedan intendenten sett sig omkring i rummet och mrkt, att brodern
Vestman smugit sig ut, gick han fram till sngen, dr kvinnan lg.

Han sg straxt, att hon var dd. Och p hennes sammanknipna
ansiktsmuskler frstod han, att ngot vld var begnget, och nr han
tillika mrkte att hennes hr var omsorgsfullt kammat ver hjssan,
frstod han straxt, att det gamla, goda sttet med spiken var anvnt.

Men han ville ha mannen att tala frst, och med halvppna lppar och
talande gon, likasom han ville frga ngot, vnde han sig till Vestman.
Denne lt straxt narra sig, och litande p, att han icke behvde vara
vidare listig med en dre, sade han:

-- Doktorn kan ju intyga, att hon r slut, s f vi begrava straxt, fr
se vi, fattiga, kan inte ha rd att ta ut ngon lkare.

Mera behvdes icke fr att ge halv visshet. Men i stllet fr svar vnde
sig intendenten halvviskande till den efter rendets framfrande
fullkomligt lugnade mannen och frgade:

-- Var r hammaren?

Frst flg karlen baklnges tv steg, som om han ville strypa sin
motstndare, vilken dock avvpnade honom genom att kasta en blick p
flickan, och sedan blev han stende sklvande.

-- Han vet inte, var hammaren r, men jag vet, var spiken sitter,
fortfor nu intendenten med ett orubbligt lugn. verkloka snor, som inte
kunna uppfinna ngot nytt, utan likt barnen alltid gmma sig p samma
stlle, nr de leka dunk. Jag r vertygad, att den dr spikningen i
hjssan r uppfunnen av en adelsman eller en prst under medeltiden och
nu frst har sjunkit ner till underklassen, dr den grvs opp som ett
prov p folkets slughet. Allting kommer uppifrn, lax, arsenik, spik,
vdaskott, revolutioner, folkfrihet, ekonomiskt vlstnd, folkvisor,
landsml, bondepraktika, antropologiska museer, men frst som stld, ty
ni, pbel, stjl heldre n ni tar en gva, drfr att ni ro fr lumpna
fr att vilja sga tack. Och drfr stter ni era vlgrare p drhuset
och era adelsmn p schavotten. Stt mig nu p drhuset, s slipper du
fngelse!

Nerkommen i sin stuga erinrade han, att njet f tala ut hade lockat
honom till en ofrsiktighet, och med knnedom om folkets lynne visste
han, att sjlvfrsvaret mot ett farligt vittne kunde frm mrdaren att
bringa detta till tystnad. Han sov drfr om natten med revolvern i
sngen och hade elaka drmmar, som vckte honom.

Fljande dag hll han sig instngd och sg, huru vita lakan hngde fr
fnstren i tullstugan. Tredje dagen bars liket ut och frdes bort p en
bt, och p fjrde dagen kommo karlarne igen. Han sov icke mer sedan,
och smnlsheten fullbordade frstrelseverket. Fruktan fr att bli
vansinnig och sttas p drhus blandad med farhgan att nr som helst
bli lnnmrdad strkte hans beslut att trda ut ur livet godvilligt. Nu,
nr dden nalkades och slutet p ett liv, p en slkt, framstod i dess
dslighet, var det, som om slktdriften krupit fram, yttrande sig i
lngtan att ga ett barn. Men att g hela den banala vgen att ska en
kvinna, binda sig genom familj vid jorden och samhllet, var honom emot
mer n ngonsin, och i sitt svaga, snderslitna tillstnd spekulerade
han ut en genvg, som skulle sknka honom slktgldjen om endast ngra
timmar.

P omvgar, fr vilka hans finknslighet fr ngra mnader skulle ha
upprest sig, skaffade han sig efter ngon vntan ett mnniskofr, sedan
han under mikroskopet konstruerat en _couveuse_, som kunde hllas vid
trettiosex till fyrtioen graders vrme. Nr befruktningen verkstllts,
sg han hanarne svrma kring den orrliga honan, vilken han inbillade
sig kunna se rodna. Och nu trngdes de, knuffades, piskade varandra i
kampen om att f ge impulsen t ett slkte, fortplanta hans anlag, ympa
hans livliga, alstringsrika ande p ett kraftigt, vilt underlag. Men det
var icke de grvsta, de med stora, dumma huven och tjocka svansar, utan
de kvickaste, smidigaste, de eldigaste, som frst genomtrngde membranen
fr att f trnga in till krnan.

Med spritlampans skruv under tummen och med ena gat p termometern
betraktade han detta krlekens avsljade mysterium ett par timmar. Sg,
huru cellen brjade klyva sig, huru arbetsfrdelningen mellan de olika
groddbladen redan gde rum, och han hade med oro avvaktat det frmre
mrgrrets uppsvllning till den blsa, som skulle bilda hjrnan, drmde
sig se detta tnkandets ste sknt vlva sig, erfor en sekunds stolthet
ver denna sin skapelse, som lst problemet om homunculus, d en rrelse
p lampskruven kom ggvitan att lpna och livets gnista att slockna.

Han hade levat s intensivt denna andra varelses liv under dessa
stunder, att nu, d han sg den mattvita runda flcken p glaset, det
frefll honom, som om han varsnade ett av dden brustet ga. Och
frstorad i hans sjukliga sinne vxte smrtan till en sorg, sorgen ver
hans dda barn. Bandet mellan detta och det kommande var slitet, och han
hade icke krafter lngre att brja om.

Nr han vaknade till besinning, knde han en stark och varm hand hlla
om hans hgra hand, och han erinrade sig ha drmt, huru han varit ett
strandat fartyg, som kastats p vgorna mellan luft och vatten, tills
han slutligen knde ankarkttingens ryckning och erfor ett lugn, som om
frbindelsen med fasta jorden terknutits.

Utan att se upp tryckte han den fasta handen fr att knna berring med
ett levande vsen, och han inbillade sig, att han mrkte, huru kraft
verflyttades p honom genom den svagare nervstrmmens anknytning vid
den starkare.

-- Hur r det med honom? hrde han predikantens stmma ovanfr sitt
huvud.

-- Om du vore en kvinna i stllet, skulle jag ter leva, ty kvinnan r
mannens rtter i jorden, svarade den sjuke, duande fr frsta gngen sin
gamle kamrat.

-- Prisa din lycka, att du frlorade den murkna roten!

-- Utan rot kunna vi icke vxa och blomma!

-- Men med en sdan kvinna, Borg!

-- En sdan? Vet du, vem hon var? Jag har aldrig ftt veta det.

-- Ja, d behver du bara veta, att hon var en sdan, som en man icke
gifter sig med. Men nu r hon frlovad i alla fall ...

-- Med honom?

-- Med honom! Det stod i bladet i frgrs.

Efter en stunds tystnad ville predikanten resa sig och g, men den sjuke
hll honom kvar.

-- Tala om en saga fr mig, bad han med en barnslig, bevekande rst.

-- Hm! En saga?

-- Ja, en saga! Om Tummeliten till exempel. Gr det, nr jag ber dig!

Predikanten satte sig igen, och nr han sg, att den sjuke menade fullt
allvar, gjorde han honom till viljes och berttade.

Intendenten hrde p med stor uppmrksamhet, men nr predikanten, trogen
sin vana, ville utdraga ngon moralisk lrdom, avbrts han av den sjuke,
som bad honom hlla sig till texten.

-- Det gr s gott att hra gamla sagor, sade han, det r som en vila
att f sjunka ner i de bsta minnena frn den tid, d man var ett litet
djur och lskade det onyttiga, det orimliga, det meningslsa. Ls Fader
vr fr mig nu!

-- Du tror ju inte p Fader vr?

-- Nej, inte mer n p sagorna; men det gr lika gott nd, och nr
dden nalkas och man gr tillbaka igen, lskar man det gamla och blir
konservativ. Ls Fader vr. Du ska f min kvarltenskap och din
skuldsedel tillbaka, om du lser.

Predikanten tvekade ett gonblick. Drp brjade han lsa.

Den sjuke hrde frst tyst p, drefter fljde hans lppar med ljuden
och uttalade dem slutligen tydligt och med en bedjandes tonfall.

Nr de slutat, sade predikanten:

-- Det r gott att bedja, tror jag!

-- Det r som medicin. Orden, de gamla, vcka minnen och giva krafter,
samma krafter, som de fordom gvo den jaglse, vilken skte gud utanfr
sig. Vet du, vad gud r? Det r Arkimedes' nskade fasta punkt utanfr,
med vilken till std han skulle kunnat lyfta jorden. Det r den
fingerade magneten ini jorden, utan vilken magnetnlens rrelse skulle
frbliva ofrklarad. Det r den etern, som mste uppfinnas fr att
tomrummet skall kunna fyllas. Det r molekylen, utan vilken de kemiska
lagarne skulle bli underverk. Ge mig litet mera hypoteser, framfr allt
den fasta punkten utom mig, ty jag r alldeles ls.

-- Vill du, att jag skall tala om Jesus? frgade predikanten, som trott,
att den sjuke yrat.

-- Nej, inte Jesus! Det r varken en saga eller en hypotes. Det r ett
pfund av hmndgiriga slavar och onda kvinnor; det r molluskernas gud
gentemot vertebraternas ... men vnta, jag r ju en mollusk. Tala om
Jesus! Tala om, hur han umgicks med tullvaktmstare och lsaktiga
kvinnor, som jag ftt gra; tala om, hur de andligen fattiga skola
besitta himmelen, emedan de icke rdde p jorden; hur han lrde oredliga
arrendatorer att skriva falska skuldebrev, lrde hantverkare att sl
dank och tiggare, lttingar, frlorade sner, som ingenting gde, att
leva i egendomsgemenskap med de arbetande, som gde ngot.

-- Nej, du hdare, jag sitter inte som narr t dig! avbrt predikanten
och reste sig p allvar.

-- G inte, g inte! ropade den sjuke. Hll mig i handen och lt mig
hra din rst. Tala fr mig om vad som helst! Ls! Ls i almanackan
eller bibeln, det gr mig detsamma. _Horror vacui_, fruktan fr det
tomma intet mste weg!

-- Ser du, att du fruktar dden, du!

-- Visst gr jag det liksom allt levande, som utan fruktan fr dden
aldrig skulle ha levat; men domen, ser du, den fruktar jag inte, ty
verket dmer mstaren, och jag har icke skapat mig sjlv!

Predikanten hade gtt!

                   *       *       *       *       *

Det var nu dagen fre julafton, d han, efter en stormig natt, under
vilken han trott sig hra kanonskott och rop av mnniskor, gick ut att
vandra p den nyfallna snn. Himlen var svartbl som jrnplt, och
sjarne vrkte mot stranden under det ljudbojen skrek i ett enda
sammanhngande tjut, som om den ropade om hjlp.

Och nu sg han i sydost ute p revet en stor, svart ngare, vars
cinnoberrda botten lyste som ett blodigt, snderrivet brst. Skorstenen
med dess vita ring lg bruten t ena sidan, och i master och rr hngde
mrka figurer, vridna som metmaskar p krok.

Ur en rmna midskepps syntes vgorna slpa ut styckegods, paket, balar,
askar, kartonger, och snka de tyngsta, men fra de lttaste till land.

Med en likgiltighet fr de skeppsbrutnes de, som den mste knna,
vilken anser som en lycka att d, gick han framt stranden och kom ut
till udden, dr stenkumlet och korset stod. Dr skummade vgen
vldsammare n ngonstdes, och p det grna vattnet sg han
kringstrdda freml av underlig form och frg, ver vilka msarne
kretsade med ilskna skrik, som om de blivit bedragna i sin snla vntan
p rov.

Sedan han betraktat de sllsamma tingen, vilka kommo allt nrmare, sg
han, att de liknade mycket sm barn, mycket grant kldda. Somliga hade
blonda luggar i pannan, andra svarta, deras kinder voro rosiga och vita,
och deras stora, ppna, bl gon blickade upp mot den svarta himmeln,
orrliga och utan att blinka. Men nr de kommo nrmare stranden, mrkte
han, att nr de gungade p vgen, rrdes gonen p somliga, ssom om de
tecknat t honom, att han skulle brga dem. Och vid nsta svallsj
kastades fem stycken upp p stranden.

Han hade sin fixa nskan om att ga ett barn s rotad i den mjuka
hjrnan, att han ej leddes ut p den tanken, att det var dockor, som det
frsenade och strandade fartyget infrt till julmarknaden, att han
samlade famnen full med de sm hittebarnen, dem havet, den stora modren,
sknkt honom. Och med sina vta skyddslingar tryckta mot brstet
skyndade han tillbaka till stugan fr att torka dem. Men han gde
ingenting att gra opp eld med, ty folket hade frklarat, att de icke
gde ngon ved att slja. Sjlv mrkte han icke klden, men hans lilla
julfrmmande skulle ha varmt, och drfr brt han snder en bokhylla och
gjorde en flammande eld i den stora spisen, drog fram soffan och satte
de fem smttingarne i rad mitt framfr elden. Sedan han insett, att de
ej kunde torka, utan att han kldde av dem, brjade han taga av dem
klderna, men nr han sg, att det var flickor allesammans, lt han
deras sm linnen sitta kvar.

Nu tvttade han deras ftter och hnder med sin svamp, kammade sedan
deras hr, kldde dem och lade dem att sova.

Det var, som om han ftt frmmande i stugan, och han gick p t fr att
icke vcka dem.

Han hade ftt ngot att leva fr, ngot att pyssla om, att sknka sitt
deltagande t. Och nr han en stund gtt och betraktat de sovande sm
och sg, att de lgo med ppna gon, trodde han, att ljuset plgade dem,
varfr han slppte ner rullgardinerna.

Nr det blev skumt i rummet, verflls han av en tyngande smnlusta, som
hrrrde av hunger, ehuru han numera icke kunde frlgga frnimmelsernas
orsak till rtt stlle och sledes icke visste, nr han var hungrig
eller trstig. Som emellertid soffan var upptagen av de sm, lade han
sig p golvet och somnade.

Nr han vaknade, var det mrkt i rummet, men drren var ppnad, och en
kvinna stod med en tnd lykta p trskeln.

-- Herre Jesus, han ligger p golvet, hrdes mans piga utbrista. Men
kra lilla herrn, vet han inte, att det r julafton i dag?

Han hade sovit ver ett dygn och in p andra dagens eftermiddag.

Medvetsls reste han sig, saknade ngot, ty tullkarlarne hade varit nere
och konfiskerat strandgodset, men han kunde ej erinra sig, vad han
saknade. Han knde endast en frfrlig tomhet som under en stor sorg.

-- Nu ska han komma upp till mans och ta julgrt, fr man r ndock en
kristen mnniska p julafton. , herre Jesus, ett sdant elnde!

Och flickan fll i grt.

-- Att se en mnniska g t p det sttet, det r ju, s att man kan
grta blodtrar! Kom nu! Kom nu!

Den halvt vansinnige gav endast ett tecken, att han skulle komma, sedan
flickan gtt frut.

Nr hon gtt, drjde han en stund i stugan, tog den lmnade lyktan och
gick fram till spegeln. Nr han sg sitt ansikte, som liknade en vildes,
tycktes det ljusna i hans frstnd, och hans vilja spndes till en sista
anstrngning.

Lmnande lyktan, gick han ut.

Vinden hade gtt vstlig och saktat sig ngot, luften var klar, och
stjrnhimmeln gnistrade. Ledd av ljusen frn stugorna, gick han ner till
hamnen, smg sig in i en sjbod och tog ut segel till en bt.

Sedan han hissat p, kastade han loss, tog roret och hll med frlig
vind rtt ut till havs.

Frst gjorde han ett slag fr att nnu en gng se p det lilla
fragmentet av jorden, dr han sist lidit, och nr han sg ett trearmat
grenljus i tullstugans fnster, dr mrdaren firade Jesus, frltaren,
alla brottslingars och uslingars avgud, med vilken allt ont, som den
borgerliga lagen straffade, blivit ursktat, vnde han sig om, spottade,
halade skotet och tog fullt. Med ryggen t land styrde han ut under den
stora stjrnkartan och tog pejling p en stjrna av andra storleken
mellan Lyran och Kronan i ster. Han tyckte den lyste starkare n ngon
annan, och nr han letade i minnet, skymtade ngot om julstjrnan,
ledstjrnan till Betlehem, dit tre avsatta konungar vallfrdade fr att
som fallna storheter tillbedja sin litenhet i den minsta av mnskors
barn och som sedan blev alla sms frklarade gud ... Nej, det kunde icke
vara den, ty de kristne trollkarlarne hade, till straff fr att de frde
mrkret ver jorden, icke ftt en enda ljusprick p himlavalvet att bra
ett av deras namn, och drfr firade de den mrkaste rstiden -- s
sublimt ljligt -- med att tnda vaxstaplar! Nu ljusnade det i hans
minne -- det var stjrnan _Beta_ i Herkules. Herkules, Hellas' sedliga
ideal, styrkans och klokhetens gud, som ddade den lerneiska hydran med
hundra huvuden, som rensade Augias' stall, fngade Diomedes'
mnskotande stutar, rev grdeln av amazondrottningen, tog Cerberus upp
ur helvetet fr att slutligen falla fr en kvinnas dumhet, som
frgiftade honom av idel krlek, sedan han i vanvett tjnat nymfen
Omfale i tre r ...

Ut mot den tminstone p himmelen upptagne, som aldrig lt piska sig
eller spotta sig i ansiktet utan att som en man sl och spotta tillbaka,
ut mot sjlvfrbrnnaren, som endast kunde falla fr sin egen starka
hand utan att tigga om nd frn kalken, mot Herakles, som befriade
Prometheus, ljusbringaren, sjlv son av en gud och en kvinnomoder, som
sedan vildarne frfalskade till en jungfrupilt, vars fdelse hlsades av
mjlkdrickande herdar och skriande snor.

Ut mot den nya julstjrnan gick frden, ut ver havet, allmodren, ur
vars skte livets frsta gnista tndes, fruktsamhetens, krlekens
outtmliga brunn, livets ursprung och livets fiende.




                 ANMRKNINGAR TILL TJUGOFJRDE DELEN.
                            I HAVSBANDET.


I havsbandet av August Strindberg utkom i sin frsta upplaga 1890 hos
Albert Bonnier. En andra upplaga ingick i Samlade romaner och
berttelser III 1900. C. och E. Gernandt. Som 1-kronasbcker ha dessutom
hos Albert Bonnier utkommit en tredje och en fjrde upplaga 1908, en
femte 1909 och en sjtte 1912.

Originalhandskriften till I havsbandet r bevarad och ges av
bokfrlggaren Karl Otto Bonnier.


Strindbergs brev till Karl Otto Bonnier om I havsbandet.

Strindberg hll ganska lnge p med utarbetandet av I havsbandet. Han
brjade romanen vren 1889 och snde in de sista kapitlen till
frlggaren sept. 1890. Han tog arbetet grundligt, gjorde geologiska och
botaniska studier och fretog frn sin bostad i skrgrden utflykter fr
att f lokalfrg. Fr vrigt sysslade han under tiden ven med andra
litterra arbeten (utgivningen av Tryckt och otryckt I--II, Franska
insatser i svensk kultur m. m.).

I havsbandet omtalas av Strindberg frsta gngen i brev till Karl Otto
Bonnier frn Holte 6 jan. 1889. Han nmner dr att han nu vill skriva
en tredje del Skrkarlsliv: Vi ha nnu lotsar, fyrmstare,
tullsnokar, brgare, dykare, Ut gruvor och mera sdant som passerar _I
havsbandet_, som boken skall heta. Strindberg tnker tydligen vid denna
tid p en blivande novellsamling med denna titel. Av brev frn Holte 15
april 1889 till K. O. Bonnier framgr emellertid att frfattaren redan
planerat och brjat skriva p den historia, som inom kort skulle vxa
till att utfylla en hel roman med den nmnda rubriken. Han omtalar hr
att han tnkt vlja Sandhamn i Sverige till vistelseort fr sommaren,
men, innan det blir tid att flytta dit, skriver han p Havsbandet, vars
frsta lnga historia om fiskeriintendenten och Huvudskr jag tnker f
avlmna personligen i Stockholm. Samtidigt ber han att f sig tillsnd
en samling litteratur i zoologiska och geografiska mnen och om
strmmings- och laxfiske i stersjn.

Inom kort blev han emellertid klar ver att fiskeriintendentens
historia ensam skulle fylla en hel bok. I maj 1889 insnder han, nu
installerad i Sandhamn, de tv frsta kapitlen av romanen I havsbandet,
som skall bli min Havets arbetare i stor stil.

Han skaffade sig ytterligare material i en rtt vidlyftig geologisk
facklitteratur, som K. O. Bonnier under juni mnads lopp efter
flertaliga anvisningar skaffade honom och insnde i brjan av juli
kapitel 3 och 4, 15 sept. kap. 5, 27 sept. kap. 6. Han mrker att
romanen icke kan bli frdig denna hst och skriver frn Sandhamn 18
sept. 1889:

Min stora skalda-juver brjar sina men rinner d och d. Den lnga
tiden emellan tillbringas med lrt knp, tyvrr improduktivt. Men
frampressar ndock belletristiken och gagnar slunda som frla. Rysligt
sakta gr det i alla fall och mrkt ser det ut med tryckning i hst. Vad
gr dock det? Nr jag nnu har en manslder att strva igenom och den
arma publiken icke ftt ngon vila frn mig p s lnge. Varje
pskyndande frdrjer saken, ty jag blir sjuk av forcerande och kan
komma p den punkt att jag slpper allt i backen och kreperar av
missmod.

Bjrnson den Starke mannen behver 3 r till varje roman.

12 nov. 1889 insnde Strindberg sjunde kapitlet av romanen, men drefter
lades arbetet p den t sidan. I ett odaterat brev frn april 1890 --
Albert Bonniers svarsbrev p detta r av 22 april -- anger Strindberg
att Romanen ter r i full gng. I juni 1890 insnder han frn
Lngvik, Runmar senare hlften av arbetet och skriver samtidigt till
Karl Otto Bonnier:

Hrmed nu allts den utlovade Dunderboken i ny stor renssansstil!

Sista kapitlet r grandiost och jag bygger p Homunculus, Dockorna och
Hercules-Jesus, som jag icke p ngra villkor offrar.

Detta r den nya riktningen, som brjade med novellen i Neue Freie,
fortsattes med Hjrnornas kamp, Tschandala, Frken Julie etc., allts
icke med Heidenstams profetiska bcker, som ro apokryfiska.

Det dr om Katolicismen kan ju st som ett starkt motsgelsens tecken,
ett ckel t Luteristerna, verka litet otro och skrmsel inom
statskyrkan, eljes som en rolig: s. k. paradox (= fr tidig nyhet). --
--

I september lste Strindberg, som d befann sig p rundresa i Sverige i
och fr studier till Svensk natur, korrektur p romanen, som utkom
kort drp.


Tryckfel och tryckerindringar genomgende tidigare upplagor.

D Strindberg upptog arbetet p senare hlften av I havsbandet,
terfordrade han frn frlaget den del av manuskriptet han tidigare
insnt fr att nyo lsa igenom det. Han har vid genomlsning gjort ett
antal rttelser med blyerts. Emellertid ha ven p frlaget gjorts
rttelser av formell natur med blyerts; i detta fall har man i denna
upplaga tergtt till den ursprungliga texten. Oftast kan man urskilja
om handen r Strindbergs, i de fall tydningen r osker, ger dock
rttelsernas art vid handen, om de ro av Strindberg eller inte.

Sid. 5, rad 12: frver, sammanskrivet enligt hskr. Uppl. 1--6, fr
ver. Likas sid. 8, rad 29, sid. 9, rad. 1 och 12: akterver.

-- --: den ena. S hskr. Uppl. 1--6: den ene.

-- rad 15: den lilla herren. S hskr. Uppl. 1--6: herrn. S ock rad 21.

Sid. 6, rad 7: fingren. S hskr. Uppl. 1--6: fingrarna.

Sid. 7, rad 20: efter som; skrivet i tv ord enligt hskr.

-- rad 27: roret. S hskr. Uppl. 1--6: rodret. Likas i det fljande.

Sid. 13, rad. 24--26: han knde i frestllningens gonblick den dubbla
dd_sfasan_ av kld och kvvning. S hskr. Uppl. 1--6: dd_sfaran_ av
etc., tryckfel.

Sid. 14, rad. 1--2: en hjd av tre fyra meter. S hskr. Uppl. 1--6: tre
 fyra meter.

Sid. 16, rad. 18--19: denna uppsyningsman. S hskr. Uppl. 1--6: denne.

Sid. 17, rad 20: mnskohjordar. S hskr. Uppl. 1--6: m_nnis_kohjordar.

-- rad 27: straxt enligt hskr. Uppl. 1--6: strax.

Sid. 19, rad 12: timman. S hskr. Uppl. 1--6: timmen.

Sid. 21, rad 2: opp, hr som eljes dr formen frekommer enligt hskr.
Uppl. 1--6: upp.

Sid. 23, rad 2: Den ra, fuktiga luften. S hskr. (liksom uppl. 2--6).
Uppl. 1: Den r etc., tryckfel.

-- rad 14: sandhavrans. S hskr. Uppl. 1--6: sandhavrens. Likas sid.
27, rad 18: sandhavra, enligt hskr. Uppl. 1--6: sandhavre.

-- rad 17: fjorrstngen. S hskr. Uppl. 1--6: fjolrstngen.

Sid. 24, rad. 26--27: Nr han erinrade de livsfaror etc. S hskr. Uppl.
1--6: Nr han erinrade _sig_ etc. Sig som vanligt nr detta verb
frekommer hos Strindberg tillagt p tryckeriet.

Sid. 26, rad 21: vrldens nda. S hskr. Uppl. 1--6: nde.

-- rad 28: fregende aftons likgiltighet. S hskr. Uppl. 1--6:
fregende aftonens.

Sid. 27, rad. 24--25: man -- -- raskade ur flundernt med ett sp. S
hskr. Uppl. 1--6: -- -- flundern_tet_, tryckerindring.

-- rad 27: likavl. S hskr. Uppl. 1--6: likvl.

Sid. 28, rad. 7--8: Ser du, ni vet bara var grynnorna ligger, men jag
vet var strmmingarna str. S hskr. Uppl. 1--6: _ligga_, ehuru dock i
parallellesatsen strmmingarna str singularformen lmnats ofrndrad
i uppl. 1--2. Uppl. 3--6: -- -- var strmmin_gen_ str.

Sid. 29, rad. 4--5: den bla kupan. S hskr. Uppl. 1--6: den _bl_
kupan.

-- rad 24: tvrtom; sammanskrivet enligt hskr. Uppl. 1--6: tvrt om.

-- rad 31: med fstat avseende. S hskr. Uppl. 1--6: med _fst_
avseende.

Sid. 30, rad. 20--21: de likastora ytorna. S hskr. Uppl. 1--6: de lika
stora ytorna.

Sid. 34, rad 8: lgga planer till kampanjen. S hskr. Uppl. 1--6: lgga
pla_nen_ till kampanjen.

Sid. 35, rad 9: andra instrumenter. S hskr. Uppl. 1--6 enligt
blyertsndring i hskr.: andra instru_ment_.

Sid. 36, rad. 19--20: att strmmingen inte bara gr p grynnan. S hskr.
Uppl. 1--6: -- -- p gry_nnor_.

-- rad 31: huvena. S hskr., dr dock med blyerts ndrats till:
huvudena, vilken form ven uppl. 2 har. Uppl. 1, 3--6: h_uvun_a.

Sid. 38, rad 1: innevnare. S hskr. Uppl. 1--6 enligt blyertsndring i
hskr.: _inv_nare. S ock sid. 172, rad 19.

-- rad 11: huvet. S hskr. Uppl. 1--6: hu_vudet_. S ock sid. 99, rad
19.

Sid. 39, rad. 1--4: Vlbyggd -- -- br han [abborren] stersjns
egendomliga blgrna frg och nordiskt lynne; lite filosof och lite
sjrvare; en sllskaplig etc. S hskr. Uppl. 1--6 har kolon i stllet
fr semikolon efter lynne.

Sid. 40, rad 30: det rena, bla vattnet. S hskr. Uppl. 1--6: det rena,
_bl_ vattnet.

Sid. 42, rad. 15--17: Och nr han skte orsaken -- -- och han fann
svaren, erfor han etc. S hskr. Uppl. 1--6: och _nr_ han fann svaren
etc.

Sid. 43, rad 6: sklarne. S hskr. Uppl. 1--6 stava: sjlarna. S ock p
alla andra stllen.

-- rad 26: himlen. S hskr. Uppl. 1--6 enligt blyertsndring i hskr.:
hi_mmel_en. S ock sid. 109, rad 11.

Sid. 44, rad 13: mnskorna. S hskr. Uppl. 1--6 enligt blyertsndring i
hskr.: m_nnis_korna. S ock sid. 46, rad 32, sid. 61, rad 20, sid. 63,
rad 24, sid. 169, rad 11, sid. 188, rad 9 samt sid. 214, rad 27. P
andra stllen ven mnniskorna i hskr.

-- rad 19: likasom. S hskr. Uppl. 1--6: liksom. S ock sid. 108, rad 26
samt sid. 233, rad 16.

Sid. 45, rad 3: fadren. S hskr. Uppl. 1--6 enligt blyertsndring i
hskr.: fa_dern_. S ock p alla andra stllen.

Sid. 46, rad 12: Gtakanals. S hskr. Uppl. 1--6 (i tv ord): Gta
kanals.

Sid. 47, rad. 15--16: den hederliga mannens. S hskr. Uppl. 1--6: den
heder_lige_ mannens.

-- rad 20: denna fader. S hskr. Uppl. 1--6: de_nne_ fader.

-- rad 21: modren. S hskr. Uppl. 1--6 enligt blyertsndring i hskr.:
mo_dern_. S ock p alla andra stllen.

Sid. 50, rad 11: mnskofostret. S hskr. Uppl. 1--6: m_nnis_kofostret.

-- rad. 11--12: mnskofostret genomlevde alla stadier frn amoeben genom
grodan fram till antropomorfen. S hskr. och uppl. 3--6. Uppl. 1--2: --
-- alla _studier_ etc.

-- rad 13: mnskoanden. S hskr. Uppl. 1--6: m_nnis_koanden.

-- rad 14, mnskan. S hskr. Uppl. 1--6: m_nnis_kan. S ock sid. 95,
rad 17.

-- rad 27: det samma. S hskr. Uppl. 1--6 (i ett ord): detsamma.

-- rad 29: verstljtnanten. S hskr. Uppl. 1--6: ver_stel_jtnanten.

Sid. 51, rad 19: gde gvan att genomskda. S hskr. Strindberg har
frst skrivit frmgan, men med blck sedan verstrukit det och
verskrivit gvan. Frmgan frekommer strax ovanfr p tv stllen
rad 14 och rad 17. Icke dess mindre ha uppl. 1--6: gde frmgan att
genomskda, tryckerindring.

Sid. 52, rad. 26--27: monarken skulle sortera under
utrikesdepartementet. S hskr. En annan hand n Strindbergs har i hskr.
rttat skulle till borde, vilken rttelse influtit i uppl. 1--6.

Sid. 53, rad. 21--24: Detta senare skulle sporra ungdomen till en
sjlvuppfostran och en uppmrksamhet p sitt ltande och grande, som
skulle dana en stam av utmrkta mn. S hskr. Uppl. 1--6 enligt
blyertsndring (ej av Strindberg) i hskr., -- -- p sitt ltande och
grande och dana en stan av utmrkta mn.

Sid. 54, rad. 25--26: de grvsta blundrar mot logik. S hskr. Uppl.
1--6: de grvsta _blunder_ etc.

Sid. 55, rad 10: frhandenvarande. S hskr. Uppl. 1--6 (i tre ord): fr
handen varande.

-- rad. 21--22: dessa massor av tanklsa, vilkas numerr stod i omvnt
frhllande till deras gagn. S uppl. 3--6. Hskr. och uppl. 1--2: -- --
vilkas numerr _stodo_ etc., skrivfel av Strindberg.

Sid. 56, rad 8: frlegade axiomer. S hskr. Uppl. 1--6, enligt
blyertsndring i hskr.: -- -- axiom.

Sid. 57, rad. 4--5: mnskor. S hskr. Uppl. 1--6: m_nnis_kor. S ock
sid. 63, rad 32 samt sid. 143, rad 7.

Sid. 58, rad 16: satt hemma ver skrivbok och frskrift. S hskr. och
uppl. 2--6. Uppl. 1: -- -- _fres_krift.

Sid. 60, rad 28: den samma. S hskr. Uppl. 1--6 (i ett ord): densamma.

Sid. 61, rad 33: Mill och Buckle. S hskr. Uppl. 1--6: Mill _eller_
Buckle, fellsning.

Sid. 62, rad. 22--23: hela drivkraften bakom sikternas frfktande voro
intresset och passionerna. S hskr. Uppl. 1--6: -- -- och passi_onen_;
jfr rad. 31--32: intressets och passionernas villosyner.

Sid. 63, rad. 13--20: Drp upplade han en huvudbok ver alla de
individer, han trffat p sin vg -- -- med ett ord alla dem som kommit
inom hans observationskrets; _utkastade deras tillblivelsehistoria_, som
han fullstndigade genom inhmtande av personalier. S hskr. I uppl.
1--6 r det sprrade uteglmt, lik.

Sid. 64, rad. 22--23: vilket ofta gav honom nyckeln till mnget drag i
en eljes ofrklarlig karaktr. S hskr. Eljes verhoppat i uppl. 1--6.

Sid. 65, rad 27: om de skulle vnda i hamn. S hskr. Uppl. 1--6: -- -- i
ham_nen_. Strindberg har hr skrivit fr mnga staplar till mn, vilket
av sttaren tytts som nen.

Sid. 66, rad 2: varann. S hskr. Uppl. 1--6 enligt blyertsndring (ej av
Strindberg) i hskr.: va_randra_. S ock sid. 192, rad. 12--13 samt sid.
195, rad 30.

Sid. 67, rad 4: lavar och mossor. S hskr. och uppl. 3--6. Uppl. 1-2: --
-- mos_sar_.

-- rad. 22--26: han knde sig mera fstad. S hskr. Uppl. 1--6 enligt
blyertsndring i hskr.: -- -- mera _fst_.

Sid. 68, rad 23: riksdan. S hskr. Uppl. 1--6: rik_sdagen_.

Sid. 69, rad 23: spisarne. S hskr. Uppl. 1-6: sp_isla_rna.

Sid. 70, rad 1: boer. S hskr. Uppl. 1--6: b_oar_.

-- rad 30: kikarn. S hskr. Uppl. 1--6: kik_aren_.

Sid. 71, rad 1: isr. S hskr. Uppl. 1--6 (i tv ord): i sr.

Sid. 72: De tre tankstrecken efter rad 19, hr insatta enligt hskr.,
saknas i fregende upplagor.

-- rad 32: ombord. S hskr. Uppl. 1--6 (i tv ord): om bord. S ock sid.
100, rad 16, sid. 106, rad 18, sid. 204, rad 8 samt sid. 213, rad 18
(dr dock endast uppl. 1 har i tv ord).

Sid. 73, rad 26: packet _mste_ skrmmas! Mste sprrat enligt hskr.:
osprrat i uppl. 1--6. Mste r inskrivet i stllet fr ett frst
skrivet ska och sttaren har ej observerat strecket under ordet.

-- rad 32: allt sammans. S hskr. Uppl. 1--6 (i ett ord): alltsammans.

Sid. 74, rad 5: den bla frsommarhimmeln. S hskr. Uppl. 1--6: den
_bl_.

-- rad 13: kommit ner till hamnen. S hskr. och uppl. 3--6. Uppl. 1--2:
kommit _ned_ till hamnen.

Sid. 74, rad 33--sid. 75, rad 1: en ljus, lglnt, lngstrckt holme. S
hskr. Uppl. 1--6: en ljus, l_glnd_, lngstrckt holme.

Sid. 77, rad 2: hrute. S hskr. Uppl. 1--6 (i tv ord): hr ute.

-- rad 20: mnskorster. S hskr. Uppl. 1--6: m_nnis_korster.

Sid. 78, rad. 12 och 33: trn. S hskr. Uppl. 1--6: trd. S ock sid.
79, rad 6.

Sid. 79, rad. 14--15: vilken -- -- mistat kronan. S hskr. Uppl. 1--6:
vilken -- -- _mist_ kronan.

-- rad 30: dremellan. S hskr. Uppl. 1--6 (i tv ord): dr emellan.

Sid. 79, rad. 33--sid. 80, rad 1: ngsull och gungande mossor. S hskr.
och uppl. 3--6. Uppl. 1--2: -- -- mo_ssar_.

Sid. 81, rad 17: det bla, vgrta havsstrecket. S hskr. Uppl. 1--6:
det _bl_, vgrta havsstrecket.

-- rad. 22--23: ensamheten kndes lgga sig som smn omkring honom. S
hskr. Uppl. 1--6: -- -- som smn_en_ omkring honom. Strindberg har
skrivit fr mnga staplar till mn vilket sttaren lst fr nen.

Sid. 82, rad. 7--8: kom han in i en barrtrdsregion p gneisgrund, gick
under granar, trampande mellan alnshga ormbunkar. S hskr. Uppl. 1--6:
-- -- gick under _grenar_ etc. Lsfel.

-- rad 19: hitut. S hskr. Uppl. 1--6 (i tv ord): hit ut.

-- rad. 31--32: en sakta brummande ldremansrst. S hskr. Uppl. 1--6:
-- -- _ldre mans_ rst.

Sid. 83, rad 15: kolmrdmarmor. S hskr. Uppl. 1--6: kolmr_ds_marmor.
Strindberg har vid skrivningen frst skrivit kolmrds-, men s strukit
s.

-- rad. 22--23: den frlgna btkarlen. S hskr. Uppl. 1--6: den
frl_gne_ btkarlen.

Sid. 85, rad 5: sterskr. Hskr. och alla fregende uppl.: Fiskeskr.
Jfr anm. angende korr.-ndring till sid. 5, rad. 9--10. Korrekturlsare
ha hr uteglmt gra den ndring, varom Strindberg givit order.

-- rad 21: Semikolonet efter mottaga hr insatt enligt hskr., uppl.
1--6 ha komma.

-- rad 24: timma. S hskr. Uppl. 1--6: ti_mme_. S ock sid. 153, rad 16.

Sid. 87, rad 9: frstun. S hskr. Uppl. 1--6 enligt blyertsndring (ej
av Strindberg) i hskr.: f_rstugan_.

Sid. 88, rad 22: allt s naivt som ett barns frenklande uppfattning. S
hskr. Uppl. 1--6: allt s naivt som ett barns f_renklade_ uppfattning.

Sid. 89, rad 7: fruntimmerna. S hskr. Uppl. 1--6: fru_ntimren_. S ock
sid. 152, rad 29 samt sid. 153, rad 5.

-- rad. 16--18: Samma modulationer, som en serie samljudande toner
framkallade p rats hinna och fortplantades till nervsystemet. S hskr.
Uppl. 1--6: -- -- och fortpla_ntade_ till nervsystemet.

Sid. 91, rad 6: Krngarne. S hskr. Uppl. 1--6: K_ring_arna.

-- rad 9: herrarna. A-ndelsen enligt hskr. Uppl. 1 har e-ndelse.

-- rad 33: s har jag p kronans vgnar. S hskr. I uppl. 1--6 s
verhoppat.

Sid. 92, rad 8: Drp svarade kvinnorna. S hskr. Uppl. 1--6: Drp
svarade _kvinnan_.

-- rad. 11--12: ber jag uppsyningsman. S hskr. Uppl. 1--6: ber jag
uppsyning_smannen_.

-- rad. 23--25: Intendenten ville gra sig ls och vnda sig bort frn
de stora gonen -- -- men han knde etc. S hskr. Uppl. 1--6: -- -- och
_vnde_ sig bort etc.

Sid. 93, rad. 12--13: folk, som voro jmfrelsevis frmgna, d de gde
hus. S hskr. Uppl. 1--6 enligt blyertsndring (ej av Strindberg) i
hskr.: folk, som _var_ jmfrelsevis frm_get_, d _det_ gde hus.

Sid. 93, rad 24: krng. S hskr. Uppl. 1--6: k_ring_.

-- rad 31: insva sig i den tron. S hskr. Uppl. 1--6: _inva_ sig i den
tron, lsfel.

Sid. 94, rad 5: gjort det fr honom omjligt att lnge kunna dlja. S
hskr. Uppl. 1--6: -- -- att _lngre_ kunna dlja.

-- rad 33: likafullt. S hskr. Uppl. 1--6 (i tv ord): lika fullt. S
ock sid. 101, rad 23, sid. 124, rad 22 samt sid. 171, rad 23.

Sid. 97, rad. 6--7: hlften av var. S hskr. Uppl. 1--6: hlften av
_varje_.

Sid. 98, rad 3: Under det dessa tankar samlade sig och vuxo. S hskr.
Uppl. 1-0: -- -- och _vxte_.

Sid. 99, rad. 6--8: Teservisen -- -- hade ngra sinkar. S hskr. Uppl.
1--6: -- -- hade ngra si_nkor_.

-- rad. 13-14: Samtalet gled frst runt allt det yttre, som gat kunnat
fsta sig vid. S hskr. Uppl. 1: -- -- som gat _kunna_ fsta sig vid,
tryckfel. Uppl. 2--6: -- -- som gat _kunde_ fsta sig vid.

Sid. 100, rad 2: fiskarne offrade p lvstenar. Uppl. 1--6: -- -- p
stenar. Hskr. har: efstenar, tydligen felskrivning fr elfstenar.

-- rad. 10--11: hade de icke s lngt till kyrkan, skulle hr [p n] se
annorlunda ut. S hskr. Uppl. 1--6: -- -- skulle _de_ se annorlunda ut.

-- rad 28: hrvidlag. S hskr. Uppl. 1--6 (i tre ord): hr vid lag.

-- rad 30: itu. S hskr. Uppl. 1--6 (i tv ord): i tu.

Sid. 104, rad 2: tjugo. S hskr. Uppl. 1--6: tjugu, S ock sid. 119, rad
17, sid. 171, rad 1, sid. 184, rad 13 samt sid. 229, rad 17.

Sid. 106, rad 11: frken och hennes mor syntes i stranden. S hskr.
Uppl. 1--6: -- --  stranden.

Sid. 107, rad. 21--22: nr sedan samma hand rcktes t modren,
frklarade denna, att hon icke kunde flja. S uppl. 2--6. Hskr.: -- --
frklarade _hon_, att hon icke kunde flja. Uppl. 1: -- -- frklarade
_denne_, att hon icke kunde flja.

-- rad. 23--24: Intendenten, som ftt verraskningar s hftigt ver
sig. S hskr. Uppl. 1--6: -- -- som ftt verraskni_ngen_ s hftigt
ver sig.

Sid. 107, rad 7: fockeskotet. S hskr. Uppl. 1--6: _fock_skotet.

Sid. 110, rad. 18--19: En omrklig rrelse p roret antydde, att hon
ville hlla undan fr skret. S hskr. Uppl. 1--6: En _mrklig_ rrelse
etc., lsfel.

Sid. 111, rad. 6--7: biomstndigheter fstat sig i hans minne. S hskr.
Uppl. 1--6 enligt blyertsndring i hskr.: biomstndigheter _fst_ sig i
hans minne.

Sid. 112, rad. 13--14: som om hon lnge ruvat tanken. S hskr. Uppl.
1--6 enligt blyertsndring (ej av Strindberg), i hskr.: som om hon lnge
ruvat _p_ tanken.

-- rad. 27--28: -- Ni r rdd fr kallt vatten? hnade flickan, och
kanske inte kan simma? S hskr. Uppl. 1--6 enligt blyertsndring i
hskr.: -- -- och kan kanske inte simma?

Sid. 113, rad 11: mnskokroppens. S hskr. Uppl. 1--6:
m_nnis_kokroppens.

-- rad 13: hitin. S hskr. Uppl. 1--6 (i tv ord): hit in.

-- rad 19: sandhavra. S hskr. Uppl. 1--6: sandha_vre_.

Sid. 114, rad 28: George-Sand- och androgynperioden. S hskr. Uppl.
1--6: George Sand och androgynperioden. Strindbergs bindestreck ha i
hskr. med blyerts av annan hand uteslutits.

Sid. 115, rad 3: Hon skulle aldrig se, huru hon mottog av honom. S
hskr. Uppl. 1--6: -- -- huru hon mot_togs_ av honom. Mrk de fregende
meningarna: -- -- ett skelett, vilket han sedan skulle fylla p med
levande ktt och inblsa sin anda i etc.

Sid. 115, rad 33--sid. 116, rad 2: dess ornament i bokbandsstil erinrade
borgfrun Hlne de Genlis och hennes bibliotekarie. Uppl. 1--6: erinrade
om etc. Om inskrivet med blyerts i hskr., skert ej av Strindberg.

Sid. 116, rad 26: lyftade hon sin mssa. S hskr. Uppl. 1--6: _lyfte_
etc.

Sid. 117, rad 8: innevnares. S hskr. Uppl. 1--6: _inv_nares.

-- rad 15: vars make ni fr leta i Europa. S hskr. Uppl. 1--6 enligt
blyertsndring i hskr. (ej av Strindberg): vars make ni fr leta _efter_
i Europa.

Sid. 120, rad. 16--18: Visserligen knde han av erfarenhet, att det
lttaste sttet insinuera sig hos en kvinna var att lta henne leka
modren. S hskr. Uppl. 1--6 enligt blyertsndring (ej av Strindberg) i
hskr.: -- -- att det lttaste sttet _att_ insinuera sig hos en kvinna
var att lta henne leka modern.

Sid. 122, rad 5: ett stygn. S hskr. Uppl. 1--6: ett _sting_.

Sid. 124, rad 19: hromkring. S hskr. Uppl. 1--6 (i tv ord): hr
omkring.

Sid. 125, rad 8: ringlavens Scheeles-grna, enligt hskr. Uppl. 1--6:
scheelesgrna.

Sid. 126, rad 14: tv mnar. S hskr. Uppl. 1--6: tv m_nader_.

-- rad. 25-26: Vad skall man s gra. S hskr. Uppl. 1--6: Vad skall man
_d_ gra.

Sid. 132, rad. 27--30: Slutligen retucherade han terrngen med en kanna
saltsyra, utspdd i sin mngd vatten, varigenom uppstod en lysande vit
schattering i grngrset, som skulle frestlla flckar av Bellis eller
Galanthus. S hskr. Uppl. 1--6: -- -- en lysande schattering etc. Genom
en obetydlig misskrivning p vi i hvit har sttaren trott ordet
struket och utelmnat det.

Sid. 133, rad. 7--9: Den [vinden] hade nu sttt p osten en tid, emedan
barometertrycket i Nordsjn varit lgt. S hskr. Uppl. 1--6 enligt
blyertsndring i hskr.: -- -- _medan_ barometertrycket i Nordsjn varit
lgt.

Sid. 134, rad. 14--15: uppfstade. S hskr. Uppl. 1--6: up_pfsta_.

-- rad 16: omigen. S hskr. Uppl. 1--6 (i tv ord): om igen. S ock sid.
178, rad 15.

Sid. 135, rad 22: Intendenten var icke medicinare. S hskr. Uppl. 1--6:
-- -- icke-medicinare.

Sid. 138, rad 33: hll gonen fstade. S hskr. Uppl. 1--6 enligt
blyertsndring i hskr.: hll gonen _fsta_.

Sid. 139, rad 30: hon mste lgga sig ner. S hskr. Uppl. 1--6: hon
mste lgga sig _ned_.

Sid. 140, rad 32: krusmyntan. S otydligt hskr. Uppl. 1--6:
krusmy_nten_.

Sid. 141, rad 26: trettifyra. S hskr. Uppl. 1--6: tre_ttiof_yra.

Sid. 142, rad 6: gonen fstade p armbandet. S hskr. Uppl. 1--6:
gonen _fsta_ p armbandet.

Sid. 144, rad 4: mnskokropp. S hskr. Uppl. 1--6: m_nnis_kokropp.

-- rad. 11-13: knde han sig fast besluten att bryta detta frhllande,
som hotade att inkrkta p hela hans sjlsliv, och i tid klippa av
frbindelsen. S hskr. Uppl. 1--6: -- -- och _att_ i tid klippa av
frbindelsen.

Sid. 147, rad. 32--33: jag skyddar dig fr berringen med vrldens
smuts. S hskr. Uppl. 1--6: jag skyddar dig _frn_ berringen med
vrldens smuts.

Sid. 148, rad 22: De gingo en timme och fler. S hskr. Uppl. 1--6: De
gingo en timme och _flere_.

Sid. 151, rad. 21--22: allts stod hennes krlek i direkt frhllande
till hans lttrogenhet. S hskr. Uppl. 1--6: _hans_ krlek, tryckfel.

Sid. 152, rad. 3--5: att vinna en kvinna med ppenhet var omjligt, att
nalkas henne med upprtt huvud, med klara ord vore att stta henne bort.
S hskr. Uppl. 1--6: -- -- _var_ att stta henne bort, tryckerindring.

Sid. 153, rad. 13--14: mnans skiva. S hskr. Uppl. 1--6: m_nens_
skiva.

Sid. 156, rad. 6--9: det vart en stor jordbvning. -- -- ett fikontrd.
S hskr. och normalupplagan av Nya testamentet (Johannes uppenbarelse,
kap. 6, vers. 12, 13). Uppl. 1--6: d vart en stor jordbvning. -- --
ett fi_konat_rd.

Sid. 159, rad 13: stlla henne ansikte mot ansikte med den ra lustan.
Uppl. 1--2: ansikte mot ansikte _mot_ etc. Uppl. 3--6: ansikte _med_
ansikte _mot_ etc.

-- rad. 17--18: nr han d skte adla upp hennes knslor. S hskr. Uppl.
1--6: nr han d skte _odla_ upp hennes knslor. Lsfel.

-- rad 21: tillochmed. S hskr. Uppl. 1--6 (i tre ord): till och med.

Sid. 161, rad. 8--10: Det var icke ngon mrk, rkfrgad dimma utan en
ljus, liksom nykokat silver, genom vilken solljuset siktades. S hskr.
Uppl. 1--6: -- -- genom vilken solljuset _riktades_. Lsfel.

-- rad. 27 och 31: akterut. S hskr. Uppl. 1--6 (i tv ord): akter ut.

-- rad 29: ini. S hskr. Uppl. 1--6 (i tv ord): in i. S ock sid. 238,
rad 11.

Sid. 163, rad 3: Kommen lngre ut dr vinden friskade. S hskr. Uppl.
1--6: Kommen lngre _och_ dr vinden friskade. Lsfel.

Sid. 164, rad 33: Utropstecknet efter tankarne enligt hskr. Uppl. 1--6
ha kolon. Lsfel.

Sid. 166, rad 14: mnska. S hskr. Uppl. 1--6: mn_nisk_a.

Sid. 167, rad 24: denna man. S hskr. Uppl. 1--6: de_nne_ man.

Sid. 168, rad. 10--20: efter lektionernas slut freslog ngon. S hskr.
Uppl. 1--6: efter lek_tionens_ etc., lsfel eller tryckerindring.

Sid. 169, rad. 11--12: mnskofruktan. S hskr. Uppl. 1--6:
m_nnis_kofostran.

Sid. 170, rad. 5--6: pplet faller inte lngt frn trdet. Hskr.:
pp_len_ faller, tydligen felskrivning. Uppl. 1--6: pplen _falla_,
tryckerindring.

-- rad 7: Herran. S hskr. Uppl. 1--6: Her_ren_.

-- rad 10: Men s sger Herren. S hskr. Uppl. 1--6: Men _d_ sger
Herren. Lsfel.

-- rad. 14--15: -- -- avgudadyrkarne och alla, som lska och gra lgn!
S Strindbergs hskr., men med blkrita av annan hand ndrat till: -- --
som lska _att_ gra lgn, s uppl. 1--6.

-- Blankraden efter rad 20 hr insatt efter hskr., saknas i uppl. 1--6.

-- rad 21: Dimman hade under tiden lyftat. S hskr. Uppl. 1--6 enligt
blyertsndring i hskr.: Dimman hade under tiden _lyft_.

-- rad 29: och efter etc. S hskr. Och struket med blkrita och saknas
i uppl. 1--6.

Sid. 175, rad 12: dess betydelse, vilken. Hskr. har frst som sedan av
Strindberg verstruken vilket; neutralformen tydligen felskrivning.
Uppl. 1--6 i anledning drav: vilket.

Sid. 177, rad. 4--5: Den kvinna som var fdd med nog frstnd att inse.
S hskr. Nog verhoppat i uppl. 1--6.

-- rad. 25--26: en viss slags krage. S hskr. Uppl. 1: _ett_ viss slags
krage. Uppl. 2--6: _ett_ vi_sst_ etc.

Sid. 178, rad. 21--22: frefll det honom, som om den sista halvtimmens
upptrde endast varit en drm. S hskr. Uppl. 1--6: -- -- endast _var_
en drm.

-- rad 31: frsent. S hskr. Uppl. 1--6 (i tv ord): fr sent.

Sid. 179, rad 26: nert. S hskr. Uppl. 1--6: _ned_t.

Sid. 182, rad 3: middagstimman. S hskr. Uppl. 1--6: midagsti_mmen_.

-- rad 11: som -- -- lyftat ett glas. S hskr. ursrpungligen, drefter
med blyerts ndrat till: -- -- _lyft_ ett glas. Uppl. 1--6: -- --
_lyfte_ ett glas.

-- rad 12: den manliga gsten. S hskr. Uppl. 1--6: den manl_ige_
gsten.

-- rad. 15--16: han erinrade hennes frsta uppenbarelse etc. En vanlig
Strindbergsform. I hskr. r sig inskrivet av annan hand n
Strindbergs, vadan uppl. 1--6 ha: han erinrade _sig_ hennes etc. P
samma stt har hskr. sid. 223, rad 13, sid. 225, rad 20 samt sid. 234,
rad 16 erinra i betydelsen av minnas men p samtliga stllen har man
p tryckeriet i tidigare upplagor insatt sig. Den reflexiva formen i
denna uppl. p dessa stllen avlgsnad.

Sid. 183, rad. 26--27: frstllningsfrmga. S hskr. och uppl. 2--6.
Uppl. 1: _fres_tllningsfrmga.

-- rad 29: tillrtta. S hskr. Uppl. 1--6 (i tv ord): till rtta.

Sid. 185, rad 1: sina lnga finger. S hskr. Uppl. 1--6: sina lnga
fin_grar_.

Sid. 186, rad 13: Godnatt. S hskr. Uppl. 1--6 (i tv ord): God natt.

Sid. 187, rad 11: likasom. S hskr. Uppl. 1--6 (i tv ord): lika som. S
ock sid. 196, rad 5 samt sid. 226, rad 31.

Sid. 188, rad 1: lyftats. S hskr. Uppl. 1--6, enligt blyertsndring i
hskr.: _lyfts_.

-- rad. 11--12: frskottera dem varor, mot att han avsatte deras fisk.
S hskr. Uppl. 1--6: frskottera dem varor, mot _det_ att han avsatte
deras fisk.

-- rad 25: Vi tar. S hskr. Uppl. 1--6: Vi _ta_.

Sid. 189, rad. 2--3: hos Vestmans? S hskr. Uppl. 1--6: hos Ves_tman_?

Sid. 189, rad. 20--21: I en gonblicklig ingivelse och utan ett
gonblick glmma, att det var en fiende. S hskr. Uppl. 1--6: -- -- och
utan _att_ ett gonblick glmma, att det var en fiende.

Sid. 191, rad 13: jag lmnar er ensamna. S hskr. Uppl. 1--6: -- --
e_nsamma_. Strindberg har frst skrivit ensam och sedan tillagt
(skrivet ovanfr) na, varfr ngon felskrivning av staplar ej kan ha
gt rum.

-- rad 19: Pass sen p och lgg er tidigt i kvll. S hskr. I uppl. 1--6
sen verhoppat.

Sid. 194, rad 13: Pltsligen. S hskr. Uppl. 1--6: Pltsligt.

Sid. 197, rad. 3--7: Han knde till och med igen dessa ansatser av gott
frstnd som under form av primitiv, djurisk list och skyende av ppna
medel s ofta trodde sig vara hgre klokhet, men endast var rvens enkla
frsk att vara knepig etc. Denna lsart r en konjektur. I hskr. och
uppl. 1--6 str: -- -- och skyende av medel etc., vilket r meningslst.
Ett attribut till medel r tydligen verhoppat vid skrivningen.

Sid. 198, rad. 2--4: alla klippor och stenar voro -- -- s ljumma, att
daggen icke kunde flla p dem. S hskr. Uppl. 1--6: -- -- att daggen
icke kunde _falla_ p dem.

-- rad 5: drutanfr. S hskr. Uppl. 1--6 (i tv ord): dr utanfr.

-- rad 16: till handa. S hskr. Uppl. 1-6 (i ett ord): tillhanda.

Sid. 199, rad. 17--18: knnande sin sjl besvgras med en nedgngstyp,
stende infr brjan etc. S hskr. Uppl. 1--2: _knde_ sin sjl etc.
Uppl. 3--6: _knde han_ sin sjl etc.

-- rad. 23--24: en black om foten. S hskr. Uppl. 1--6: _ett block_ om
foten.

Sid. 201, rad. 8--9: sitt bla frklde. S hskr. Uppl. 1--6: sitt _bl_
frklde.

Sid. 201, rad 12: femtusen. S hskr. Uppl. 1--6 (i tv ord): fem tusen.

Sid. 202, rad. 10--11: den skotska bla mssan. S hskr. Uppl. 1--6: den
skotska _bl_ mssan.

Sid. 203, rad 11: folk samlades kring den hemkomna sktbten. S hskr.
Uppl. 1--6: folk samlades _omkring_ den hemkomna sktbten.

-- rad. 27--28: den verkliga vlgraren. S hskr. Uppl. 1--6: den
ver_klige_ vlgraren.

Sid. 204, rad 26: trngml. S hskr. och uppl. 2. Uppl. 1, 3--6:
tr_ngsm_l.

Sid. 206, rad 6: frstukvisten. S hskr. Uppl. 1--6: f_rstuguk_visten.

-- Blankraden efter rad 10, hr insatt efter hskr., saknas i fregende
upplagor.

-- rad. 22--23: Vid sjutiden p aftonen syntes korvetten nga upp ifrn
Landsortsleden. S hskr. I fregende uppl. r upp verhoppat: -- --
syntes korvetten nga ifrn Landsortsleden.

Sid. 208, rad 31: Det rck i flickans ansikte, rck s frfrligt. S
hskr. Uppl. 1--6: Det _ryckte_ i flickans ansikte, _ryckte_ s
frfrligt.

Sid. 214, rad 16: sextio. S hskr. Uppl. 1--2 med siffror: 60. Uppl.
3--4: se_xti_.

-- rad 23: varje kvll, han lagt sig. S hskr. Uppl. 1--6: varje kvll,
d han lagt sig.

Sid. 215, rad. 1--2: brjade blygas infr sig sjlv och mrkte. S hskr.
Uppl. 1--6: b_rjande_ blygas infr sig sjlv och mrkte.

-- rad 11: Till den ndan frhyrde han p egen rkning [och ej p
statens]. S hskr. Uppl. 1--6: Till den ndan frhyrde han _fr_ egen
rkning.

-- Blankraden efter rad 16, hr insatt efter hskr., saknas i fregende
uppl.

Sid. 216, rad 33: inlst. S hskr. Uppl. 1--6: i_nlst_.

Sid. 218, rad 7: hrdes bojen skrika ut p sjn. S hskr. Uppl. 1--6:
hrdes bojen skrika _ute_ p sjn.

-- rad 30: lser sig inne. S hskr. Uppl. 1--6: _lser_ sig inne.

-- rad 33: gamla Sderlund. S hskr. Uppl. 1--6: ga_mle_ Sderlund.

Sid. 219, rad 6: frr n. S hskr. Uppl. 1--6 (i ett ord): frrn.

Sid. 220, rad 15: Heldre. S hskr. Uppl. 1--6: H_ellr_e. S och sid.
234, rad 11.

-- rad 17: jmlikar med auktoritet och domsrtt utan vad. S hskr. Uppl.
1--6: jmlikar med auktor_itets_- och domsrtt utan vad.

Sid. 221, rad. 5--6: ven blcket var frtrt av elden. S hskr. Uppl.
1--6: ven blcket var f_rstrt_ av elden. Lsfel.

Sid. 222, rad 3: lavarne p klippan. S hskr. Uppl. 1--6: lavarna p
kli_pporna_.

Sid. 223, rad 11: inlst. S hskr. Uppl. 1--6: i_nlst_.

-- rad 26: mnga elementer. S hskr. Uppl. 1--6: mnga element.

Sid. 223, rad 32--sid. 224, rad 1: Ja, men han hade ju icke denna
sjukliga frfljelsemani, som kommer frn kroppslig svaghet, d han
faktiskt varit frfljd. I hskr. r det frsta han, uteglmt: Ja, men
hade ju icke denna etc. Uppl. 1--6: Ja, men hade icke denna sjukliga
frfljelsemani, som kommer frn kroppslig svaghet, d han _ju_ faktiskt
varit frfljd. Meningslst.

Sid. 224, rad. 11--12: nr den frflugit sig ur buren och rkat bland
grnsiskor. S hskr. Uppl. 1--6: -- -- och r_kar_ bland grnsiskor.

-- rad 20: Denna bla, terpentingrna, gra ring. S hskr. Uppl. 1--6:
Denna _bl_, terpentingrna, _gr_ ring.

Sid. 227, rad. 27--28: med honom terknt intendenten umgnget genom att
sknka en laxlina. S hskr. Uppl. 1--6: -- -- genom att sknka _honom_
en laxlina. Strindberg har frst skrivit att sknka honom men redan
vid lpande skrivning strukit honom.

Sid. 227, rad 31: frskrift. S hskr. och uppl. 3--6. Uppl. 1--2:
_fres_krift.

Sid. 228, rad 6: aldra. S hskr. Uppl. 1--6: _allr_a.

-- rad. 24 och 26: mnans, mnan. S hskr. Uppl. 1--6: m_nens_,
m_nen_.

Sid. 229, rad 9: till spillo. S hskr. Uppl. 1--6 (i ett ord):
tillspillo.

Sid. 232, rad 1: s att bloden rann. S hskr. Uppl. 1--6: s att
bl_odet_ rann.

-- Blankraden efter rad 15, hr insatt efter hskr., saknas i fregende
upplagor.

Sid. 234, rad 4: Spikningen i hjssan. S hskr. Uppl. 1--6: Spikningen i
_hjrnan_. Lsfel.

-- rad. 6--7: dr den grvs opp som ett prov p folkets slughet. S
hskr. Uppl. 1--6: dr den _grvts_ upp etc. Strindberg har frst skrivit
tas, men redan vid lpande skrivning strukit detta och skrivit
grvs.

Sid. 236, rad. 2--6: den mattvita runda flcken. S hskr. Uppl. 1--6:
den _maltv_ita (!) runda flcken.

Sid. 237, rad 4: i frgrs. S hskr. Uppl. 1--2: i f_rgr_. Uppl. 3--6:
i _frrgr_.

-- rad 7: -- Tala om en saga fr mig, bad han. S hskr. Uppl. 1--6: --
-- _sade_ han. Lsfel.

Sid. 238, rad 27--29: hur han _lrde oredliga arrendatorer att skriva
falska skuldebrev_, lrde hantverkare att sl dank. S hskr. Det
sprrade r verhoppat i uppl. 1--6. Lik. De bda lrde st i hskr.
i jmnbredd med varandra p tv olika rader.

Sid. 239, rad. 19--20: nu sg han i sydost ute p revet en stor, svart
ngare. S hskr. Uppl. 1--6: -- -- ute p _havet_ en stor, svart ngare.
Lsfel.

Sid. 240, rad 30: spisen. S hskr. Uppl. 1--6: sp_iseln_.

Sid. 242, rad 6: blodtrar. S hskr. Uppl. 1--6: bl_ods_trar.

-- rad 23: det lilla fragmentet av jorden. S hskr. Uppl. 1--6: det
lilla fra_gment_ av jorden.

-- rad. 24-29: och nr han sg -- -- vnde han sig om, spottade, halade
skotet och tog fullt. S hskr. Uppl. 1--6, enligt blyertsndring (ej av
Strindberg) i hskr.: -- -- vnde han sig om _och_ spottade, halade
skotet och tog fullt.

Sid. 243, rad 4: alla sms frklarade gud ... S hskr. Uppl. 1--6 ha
endast en punkt efter den avbrutna meningen.

-- rad 14: mnskotande. S hskr. Uppl. 1--6: mn_nisk_otande.

-- rad 19: Ut mot den tminstone p himmelen upptagne. S hskr. Uppl.
1--6: Ut mot den tminstone i hi_mlen_ upptagne.


ndringar i handskrift och korrektur av Strindberg.

Sid. 5. ver frsta kapitlet har handskriften frst haft rubriken
Mstaren, som strukits med blyerts.

-- rad. 9-10. sterskren. Hskr.: Huvudskr, p andra stllen Fiskeskr,
mellan vilka titlar Strindberg tvekat. Slutligen bestmde han sig fr
den nuvarande sterskren och gav, d boken skulle sttas, telegrafisk
order drom (frn Falun 19. 9. 1890): Fiskeskr skall vara
sterskren. P ett stlle glmde han emellertid gra denna rttelse;
sid. 85, rad 5 str i tidigare upplagor omotiverat Fiskeskr.

Sid. 9, rad. 20--21: stirrade endast uppmrksamt t vindsidan. Hskr.: --
-- _upp_ t vindsidan; upp tydligen struket fr att undvika
sammanstllningen: uppmrksamt upp.

Sid. 10, rad. 6--7: och skummet sprutade och frste i solen rtt,
champagnefrgat. Hskr.: -- -- frste solbelyst, rtt champagnefrgat.

Sid. 12, rad 32--sid. 13, rad 11: stra sina intuitioner, p vilka han
litade mera, hll tyst ner p det han antog vara skret etc. Hskr.: --
-- vilka han litade mera p; omkastning fr att undvika
sammanstllningen: mera p -- ner p.

Sid. 13, rad 6: misstankar brjade vakna. Hskr.: brja vakna; i
omgivande satser impf.

Sid. 20, rad. 7--8: han -- -- endast sg. Hskr.: sgo, felskrivning.

-- rad. 13--15: bortkommen som om han efter en halv manslders kamp
uppt mot frfining -- -- ramlat ner i fattigdom. Hskr.: -- -- ramlat
ner igen i fattigdom; igen antagligen struket av Strindberg, eftersom
intendenten aldrig egentligen varit fattig.

Sid. 29, rad. 1--2: kanske femtio fot hgre n havsytan. Hskr.: kanske
hundra meter etc.

-- rad. 16--17: den jord, vid vilken han var bunden. Hskr.: -- -- bunden
_fr evigt_.

Sid. 34, rad. 3--6: Det tillflliga anfallet av fruktan, som framkallats
av isolering, ensamhet och instngning med fiender -- ty s betraktade
han med skl skrkarlarne -- gav vika etc. Hskr.: Det tillflliga
an_fall_ av fruktan som isolering, ensamhet och instngning med fiender
-- ty s betraktade han med skl skrkarlarne -- gav _nu_ vika etc.
Strindberg har antagligen frst tnkt skriva framkallat, men efter
parentesen glmt verbet; nu har han strukit, emedan ordet frekommer i
fljande koordinerade sats.

Sid. 36, rad. 10--11: den [blstngen] blir leverbrun lngre ner och
slutligen rd vid botten. Hskr.: -- -- och slutligen _mossgrn_ vid
botten.

Sid. 38, rad. 7--9: vntande in en lycklig slump, som leder rovet frbi
nosen utan ngon drift att tumma mft till sin frdel. ndrat s i
hskr. med blyerts frn: -- -- att tumma _slumpen_ till sin frdel.

Sid. 41, rad. 23--26: en samklang av ljud: frn reptilens frsta, svaga
frsk att yttra vreden genom vsning nda upp till musiken frn
mnniskans harmoniska tonverktyg. Hskr.: -- -- musiken _av_ mnniskans
harmoniska tonverktyg. Uppl. 1--6 har felaktigt ett komma efter
musiken.

Sid. 43, rad 11: njutande dessa levande bilder av skapelsen. Hskr.:
njutande _av_ dessa levande bilder av skapelsen.

-- rad. 15--16: en historierad skapelse. Hskr.: en historierad
skapelse_historia_.

-- rad 18: jordens bildningsserier. Hskr.: jordens bildnings_historia_.

-- rad 22: hgre grader p kulturskalan. ndrat s med blyerts i hskr.
frn: hgre grader p kultur_grader_.

-- rad. 26--27: d tanken p himlen endast var en utbytt form av driften
framt. ndrat s med blyerts i hskr. frn: d tanken p himlen _dr_
endast var etc.

Sid. 44, rad. 3--4: vilka ansetts ogenomtrngliga. Hskr.: vilka _trotts_
ogenomtrngliga.

-- rad. 27--32: Troende intet, emedan han sett allt frgs, allt
terupptagas, alla statsformer prvade, hlsade med jubel vid
mottagandet, kasserade inom ngra r, framburna igen ssom nya och nyo
hlsade som universalupptckter, hade han till sist stannat vid det
bestende ssom det enda ptagliga. Hskr. har punkt efter
universalupptckter samt drefter: Till sist stannande vid det
bestende ssom det enda ptagliga.

Sid. 47, rad. 9--10: subordinerade, dem han endast meddelade sig med
befallningsvis. Hskr.: subordinerade, _som_ han endast etc. Som
frekommer bde frut och eftert i samma mening.

Sid. 48, rad. 14--15: knslorna, ssom djurens lgre tankerudiment
kallades. Hskr.: -- -- _tnker_udiment.

Sid. 49, rad. 12--16. Strindberg har hr fre nerskrivandet i marginalen
med blyerts antecknat fljande schema fr texten: Knsimpulser. Fantasi.
Vetenskaplig D:o. Brist p material. Getingen o. Samhllet.

-- rad. 28--30: knslorna, vilka skulle en gng lggas igen ssom
skldkrteln, vilken fallit ur bruket hos mnniskan, men dock nnu
kvarsatt p sin gamla plats. Hskr. har ursprungligen haft: -- -- _men_
kvarsatt etc. Detta sedan med blyerts (av Strindberg) ndrat till: -- --
_dock nnu_ kvarsatt. Den nuvarande formen: _men_ dock nnu kvarsatt
etc., troligen enligt korrekturndring.

Sid. 52, rad 3: dr mngden skulle gra't. S hskr. efter
blyertsndring av Strindberg. Ursprungligen skrivet: dr mngden skulle
gra det.

Sid. 55, rad. 1--5. Fre nerskrivningen har Strindberg i marginalen med
blyerts skrivit fljande schema fr texten: Sjlvbedrgeri.
Sjlvmedvetande. Knn dig sjlv. Lgn = dumhet. Ego = medelpunkt. Moral
= sjlvansvar. Gentemot kristendomen. Redan hr uppgrelsen. Bredvid
rad. 32--33 har Strindberg likaledes skrivit: Fina sinnen, nervositet.

Sid. 62, rad 3: vilka. Hskr.: som. Som frekommer frut i samma
mening.

Sid. 65, rad 25: som satt lik en bildstod. Hskr.: som satt _som_ en
bildstod.

Sid. 73, rad 23: ett yttrande, som en ung prst fllt en natt, d man
etc. Hskr.: -- -- en natt _p ett horhus_, d man.

-- rad 25: Jag tror ej p Kristi guddom. Hskr.: Jag -- i Kristi guddom.

Sid. 78, rad 21: vilka. Hskr.: som. Som frekommer frut i samma
mening.

-- rad. 23--25: mellan dessa svarta kuber stucko upp -- -- en otrolig
mngd svarta vinbrsbuskar. Upp r uteglmt i hskr.

Sid. 88, rad. 28--31: Det ntta urverket skulle ligga ouppdraget en tid
och lta fjdern sakna spnningen fr att terhmta sina frslappade
krafter. I hskr. r fr uteglmt.

-- rad. 31--32: Umgnget med de lgre klasserna, vilka icke retade till
tvlan. Hskr.: -- -- _som_ icke retade till tvlan.

Sid. 90, rad 13: d en gng gummans tnder skulle lossna. Hskr.: d en
gng gummans tnder skulle lossna _en gng_. Strindberg har frst
skrivit: _nr_ gummans tnder skulle lossna en gng. Drp har han
strukit nr och inskrivit d en gng men samtidigt glmt att stryka
det frst skrivna en gng.

-- rad 14: lpparne falla in, bilda en trubbig vinkel. Hskr.: -- --
bilda en _konkav_ trubbig vinkel.

Sid. 93, rad. 12--17: ngot medlidande -- -- kunde icke bliva tal om. I
hskr. r om uteglmt.

-- rad. 28--30: denna kvinna, som han nu knde att han mste binda sig
vid. Hskr.: -- -- binda vid sig.

Sid. 101, rad. 15--16: knde detsamma, som han erfarit vid besk i en
kvarn. Hskr.: knde _samma_ som han erfarit etc. D samma slutar ett
hskr:sblad kan ven antagas att Strindberg uteglmt t. ex. sak mellan
samma och som, d han brjade p nytt blad.

Sid. 107, rad. 22--23: frklara hela frloppet som ngot, vilket sade
sig sjlvt. Hskr.: -- -- som sade sig _sjlv_.

Sid. 108, rad. 1--5: men att nu svara p detta ansg han lnlst, och
sin roll att vara en tacksam hrare -- -- hll han vid. Hskr.: -- --
och _hans_ roll att vara etc.

-- rad 14: begagnande det skdningsmedel, som skren erbjdo. Hskr.:
begagnande det skdning_smaterial_, som skren erbjdo.

Sid. 120, rad. 28--29: om han ville n sitt ml, och det ville han.
Hskr.: om han ville sitt ml.

Sid. 121, rad 16: lade band p sig. Hskr.: lag band p sig.

Sid. 124, rad 7: saker, dem hon. ndrat s av Strindberg med blyerts i
hskr. frn: saker, _som_ hon. Som frekommer frut i samma mening.

Sid. 125, rad. 20--22: Hr nu p vgornas brus, ssom poeterna
summariskt kalla denna symfoni av ljud. ndrat s av Strindberg med
blyerts i hskr. frn: -- -- _som_ poeterna summariskt kalla etc.

Sid. 125, rad. 24--25: Ni hr frst ett brus, som liknar det man
frnimmer i ett maskinrum. ndrat s av Strindberg med blyerts i hskr.
frn: Ni hr frst ett brus, som liknar det man _hr_ i ett maskinhus.

-- rad. 27--28: det r de lttare mindre vattenpartierna, som
snderpiskas till skum. ndrat s av Strindberg med blyerts i hskr.
frn: det r de lttare mindre vattenpartie_rnas_ snderpi_skande_ till
skum.

Sid. 126, rad 1: en hlighet. ndrat s av Strindberg med blyerts i
hskr. frn: en _bergshla_.

Sid. 127, rad. 12--13: -- Laxen r ju en fgel? -- Ja visst, en riktig
flyttfgel. Dessa tv meningar har Strindberg inskrivit i hskr. med
blyerts.

Sid. 128, rad. 19--22: drivisarne kommo nnu norrifrn, dr en ovanligt
strng vinter vid strnderna framkallat bottenfrysningar, vilka nu,
drivande sderut, avkylde vattnet. Hskr.: -- -- dr en ovanligt strng
vinter framkallat bottenfrysningar vid strnderna, vilka nu, drivande
sderut, avkylde vattnet.

Sid. 130, rad 7: en stor tjrborste jmte yxa, sg, spik. Jmte
inskrivet av Strindberg med blyerts i hskr., som frut haft semikolon
efter tjrborste.

-- rad. 13--15: Sedan han uppstllt ett lantmtarbrde p stativ och
drp stllt diopterlinjalen, grep han sig an. ndrat s med blyerts i
hskr. frn: -- -- och drp stllt diopterlinjalen _sedan han icke mer
behvt frstoringen_, grep han sig an.

Sid. 131, rad 22: kyrkogrdsfrg. Hskr.: _kr_grdsfrg.

-- rad. 32--33: s var det icke brist p vilja. Det saknas i hskr.

Sid. 132, rad. 6--7: men mer behvdes ej, och det fordrades endast.
ndrat s med blyerts i hskr. frn: _och_ mer behvdes ej, och det
fordrades endast.

-- rad. 19--20: Med sina frgpytsar drog han nu opp en rusticerad
sockel. ndrat s med blyerts i hskr. frn: -- -- en rustica-sockel.

Sid. 134, rad. 28--29: knde huru hans jag vxte, huru hjrncellerna
grodde. ndrat s med blyerts av Strindberg i hskr. frn: knde _sitt_
jag _vxa_, huru hjrncellerna grodde.

Sid. 135, rad. 12--16: Som han trodde sig bestmt veta, vad som nu komme
att flja, lmnade han det avbrutna arbetet och stdade undan sina
manuskript, vilket groml han just slutat, d han hrde kammarrdinnans
steg i trappan. ndrat s av Strindberg med blyerts i hskr. frn: -- --
vilket han just slutat, d han, _som han kunnat frutsp_, hrde
kammarrdinnans steg i trappan.

-- rad. 22--28: Intendenten var icke medicinare, men hade lst sig
igenom elementerna av patologi och terapi -- -- och slutligen upprttat
en terapi, som han brukade fr sig sjlv. Han lovade drfr att komma.
ndrat s av Strindberg med blyerts i hskr. frn: -- -- som han brukade
fr sig sjlv, lovade att komma.

Sid. 136, rad. 16--18: och antagit i hypnotismen en rent psykisk eller i
diet och kroppsrrelser en vulgr, ofta skadlig mekanisk metod. ndrat
s av Strindberg med blyerts i hskr. frn: -- -- mekanisk _karaktr_.

-- rad 28: magscken. ndrat s av Strindberg med blyerts i hskr. frn:
_ventrikeln_.

-- rad. 28--29: s framkallade desamma [de gamla lkemedlen]. ndrat s
av Strindberg med blyerts i hskr. frn: -- -- _dets_amma.

Sid. 137, rad. 10--11: hela fysiken med luktsinnet och smaken skulle
resa sig. Och inskrivet av Strindberg med blyerts i hskr., som frut
har komma fre och efter smaken.

-- rad. 17--18: en upptstigande skala av kylande, tckande, mjukande.
ndrat s av Strindberg med blyerts i hskr. frn: en upptstigande skala
av _mjukande_, tckande, mjukande.

-- rad. 29--30: nr han nu sg sig i spegeln -- -- mrkte han. ndrat s
med blyerts i hskr. frn: nr han nu sg sig i spegeln -- -- _sg_ han.

Sid. 139, rad 29: fr att befria sig frn kvalen. Kvalen inskrivet av
Strindberg med blyerts i hskr.

Sid. 140, rad. 29--30: och som tergav i text den klassiska rutan.
ndrat s av Strindberg med blyerts i hskr. frn: och som tergav i text
_versatt med_ den klassiska rutan.

Sid. 141, rad. 20--22: fr att knna, huru den i oordning bragta hjrnan
likasom lade sig till rtta igen och fortsatte sin vxande, lidande
gng. ndrat s av Strindberg med blyerts i hskr. frn: -- -- och
for_tstta_ sin vxande, lidande gng.

-- rad 27: S vaknade han och steg in i stugan igen. ndrat s av
Strindberg med blyerts i hskr. frn: _Och han_ vaknade, steg in i stugan
igen.

Sid. 142, rad. 4--5: Flickan syntes gra en anstrngning att dlja
oknda lidanden, men drack. Hskr. ursprungligen: _och_ drack; men
verskrivet med blyerts.

-- rad 22: -- Drifterna! Ja! Ja! inskrivet av Strindberg med blyerts i
hskr.

Sid. 144, rad. 16--17: denna livlsa kttbild. ndrat s av Strindberg
med blyerts i hskr. frn: denna livlsa _stenb_ild.

Sid. 145, rad. 15--16: ehuru det senare nnu var fallet med dem som
levde i kvarlevor. ndrat s av Strindberg med blyerts i hskr. frn:
_ssom_ nnu var fallet med dem som _likt flertalet_ levde i kvarlevor.

-- rad. 17--20: sedan likvl forskningen uppdagat, att det mystiska [hos
kvinnan] endast var oreda och det verhga endast en diktsamling av den
manliga driftens sammanpressade begr. ndrat s av Strindberg med
blyerts i hskr. frn: -- -- det verhga endast _ett uttryck_ av den
manliga driftens sammanpressade begr.

Sid. 146, rad 26: vilken. ndrat s av Strindberg med blyerts i hskr.
frn: som. Som frekommer senare i samma mening.

Sid. 147, rad. 9--10: Nu vaknade hos honom hela mannalderns oerhrda
krlekstrngtan. Men nr han sg etc. ndrat s med blyerts i hskr., som
frut endast haft komma efter krlekstrngtan.

Sid. 148, rad. 4--6: Hans knslor brjade f tankens kyliga frg och
syntes vilja slcka hennes exaltation, s att hon avbrt honom. Och
inskrivet i hskr. med blyerts (komma saknas).

Sid. 149, rad 17: hopsmltas. ndrat s av Strindberg med blyerts i
hskr. frn: amalgameras.

-- rad. 18--19: grep han nu gonblicket. Han inskrivet med blyerts i
hskr.

-- rad 28: -- Deras hat kan frvnda synen p dem! ndrat s av
Strindberg med blyerts i hskr. frn: -- Deras hat kan _frblinda_ dem!

Sid. 150, rad. 4--5: Drp invnde hon skrattande: ndrat s av
Strindberg med blyerts i hskr. frn: Drp skrattade hon och sade:

Sid. 151, rad. 4--9: ett stort lugn ver att vara intagen i en liten
krets, dr gemensamma intressen sammanhllo till oinskrnkt frtroende,
och p samma gng en ngslan ver att behva uppgiva sig sjlv infr
dessa mngfaldiga hnsyn, som sympati och slktskap medfra. ndrat s
av Strindberg med blyerts i hskr. frn: ett stort lugn att vara intagen
i en liten _association_, dr gemensamma intressen samma_nhll_ till
oinskrnkt frtroende, och p samma gng en ngslan ver att behva
uppgiva sig sjlv _av_ dessa mngfaldiga hnsyn, som sympati och
slktskap me_dfr_.

Sid. 152, rad 7: medan samtalet nu etc. Hskr.: medan nu samtalet.

Sid. 153, rad 10: en framskjutande buktig klippvgg. ndrat s av
Strindberg med blyerts i hskr. frn: en framskjutande _konkav_
klippvgg.

-- rad. 17--18: betraktade den framtrdande mannen med skrmda -- --
blickar. Mannen inskrivet av Strindberg med blyerts i hskr.

Sid. 153, rad 24: mnen hngde blek i frsta kvarteret. ndrat s av
Strindberg med blyerts i hskr. frn: mnen _satt_ blek _och omrklig_ i
frsta kvarteret.

Sid. 154, rad. 10--11: Saken hade redan ftt en betnklig vndning, och
intendenten tillgrep all sin konst. ndrat s av Strindberg med blyerts
i hskr. frn: Saken hade redan _tagit_ en betnklig vndning och
intendenten anvnde all sin konst.

Sid. 157, rad. 1--2: s att han nu stod ensam. Nu saknas i hskr.

Sid. 161, rad 12: Han njt en stund av denna sinnenas vakna vila. Hskr.:
-- -- av _detta_ sinnenas vakna vila.

Sid. 163, rad 20: att det sjlvt [havet]. Hskr.: att det _sjlv_.

Sid. 164, rad. 8--10: Hr -- -- verlmnade han sina tankar t deras
fria lopp. Hskr.: -- -- verlmnade han t sina tankar deras fria lopp.

Sid. 174, rad 7: s lpa alla i kapp. Hskr.: lper. Likas fljande
rader 8--9 i hskr.: sjlva arbetarne p kapellet h_ar_ lupit frn. D
emellertid p vriga stllen i detta stycke handskriften har regelbundna
plurala verbformer kan antagas att Strindberg hr gjort rttelse i korr.

Sid. 175, rad 31: Att hon hatade honom, det knde och insg han. ndrat
s med blyerts i hskr. frn: -- -- det knde han och insg.

Sid. 176, rad. 5--6: en maktkamp, som var oberttigad, d det gllde fr
honom en seger ver det ofrnuftiga. Hskr.: -- -- d det gllde fr
_henne_ en seger ver det _frnuftiga_.

-- rad. 22--23: lgner, dem vetenskapen icke vgat rubba, som etc.
ndrat s med blyerts i hskr. frn: lgner, _som_ vetenskapen icke vgat
rubba, som etc.

Sid. 177, rad 32: vilken han mst stoppa undan. ndrat s av Strindberg
med blyerts i hskr. frn: vilken han mst _lgga bort_.

Sid. 178, rad 28: ni prva. Hskr.: ni prvar. Men tv rader nedanfr har
hskr.: ni _ro_.

Sid. 185, rad 9: och hon tycktes. Hon saknas i hskr.

Sid. 186, rad. 20--21: den gav honom sista ordet och ett vertag, som
icke var honom unnat. Ett saknas i hskr.: den gav honom vertag, etc.

Sid. 189, rad. 1--3: Har herr Ohlsson sett eller misstnkt, att det inte
hnger rtt tillsammans nere hos Vestmans? Hskr.: att det _str_ rtt
_till_ nere hos Vestmans? Uppl. 1--6: att det hnger rtt tillsammans.
Frnvaron av inte i hskr. beror tydligen p en felskrivning.

Sid. 194, rad. 4--5: och arbetarne sutto inne i stugorna och bjdo p
brnnvin. Det sista och saknas i hskr., som i stllet har komma efter
stugorna.

Sid. 196, rad. 14--15: om A r strre n B, och C r lika stor som A, s
r ocks C strre n B. I hskr. r det sista C uteglmt, och dessutom
felaktigt A i stllet fr B: -- -- s r ocks strre n A.

-- rad 21: Efter det nuvarande slutet p meningen har hskr.: All denna
sentimentalitet, som hrrrde frn otillfredsstllda drifter. Denna
mening terfinnes nu  rad. 30--31. Antagligen korr.-ndring av
Strindberg.

Sid. 199, rad. 19--20: skulle frfalska hans slktledning fr alla
kommande tider. Hskr.: -- -- fr _att_ alla kommande tider.

Sid. 203, rad 33: Pengarne frvandlades straxt i kaffe. Hskr.: Pengarne
frvandlades _genast_ i kaffe.

Sid. 204, rad. 9--10: klockan tta p samma dags afton. ndrat s med
blyerts i hskr. frn: klockan tta _om_ samma dags afton.

-- rad 20: vilken. Hskr.: som. Som frekommer frut i samma mening.

Sid. 205, rad. 17--18: stannande. Hskr.: st_adn_ande.

Sid. 207, rad. 18--19: och fr att han av posen skulle kunna veta.
Hskr.: och _emedan_ han av posen skulle kunna veta.

Sid. 212, rad. 9--10: p samma gng underhllande hoppet att icke allt
var slut. Hskr.: p samma gng underhllande hoppet _om_ att icke allt
var slut.

Sid. 215, rad. 2--4: mrkte, att med den tilltagande aktning, han vann
hos sllskapet fr sitt affabla stt, frlorade han all aktning fr sig
sjlv. Hskr.: -- -- sitt affabla stt, _han frlorade_ all aktning fr
sig sjlv.

Sid. 219, rad. 31--32: om ock deras [fiendernas] andar aldrig kunde
intrda i kontakt med hans. Med hans saknas i hskr.

Sid. 220, rad. 18--21: Sedan han vandrat -- -- tervnde han till sin
stuga och tnde ljus och lampor i sina tv rum samt ppnade drrarne
till frstugan och avlgsnade etc. Samt saknas i hskr., som har punkt
efter rum och brjar ny mening med ppnade.

Sid. 222, rad. 8--10: deras hstarbete var slut; tystnaden hade ter
inbrutit, och handelsboden var stngd. Hskr.: deras hstarbete var slut
_och_ tystnaden hade ter inbrutit och handelsboden var stngd.

Sid. 223, rad 2: kvveoxidulen. Hskr.: _kvvo_xidulen.

Sid. 234, rad 33--sid. 235, rad 1: yttrande. ndrat s av Strindberg med
blyerts i hskr. frn: yt_trad_e.

Sid. 237, rad 15: Intendenten hrde p med stor uppmrksamhet. P
inskrivet med blyerts i hskr.

-- rad 27: tillbaka. Hskr. har p detta stlle i tv ord: till baka, men
rad 29 i ett ord: tillbaka.

Sid. 238, rad 20: Nej, inte Jesus! Hskr.: Nej, _fr fan_, inte Jesus.

-- rad 21: Det r ett pfund. Hskr.: Det r ett _elakt_ pfund.

-- rad 25: lsaktiga kvinnor. Hskr.: horor.

Sid. 240, rad. 2--3: freml av underlig form. Hskr.: freml av sllsam
form.

-- rad 25: han gde ingenting att gra opp eld med. Hskr.: han gde
_ingen ting_ etc.


Tryckfel och tryckerindringar i skilda upplagor.

Sid. 5, rad 14: Emellant. S uppl. 1--2. Uppl. 3--6: Emellertid,
tryckfel.

Sid. 8, rad 21: lvantet. S uppl. 1--2. Uppl. 3--6: lvan_ten_.

Sid. 11, rad 8: t flera streck. S uppl. 1, 3--6. Uppl. 2: flere.

Sid. 13, rad 21: mrkret, ur vilket. S uppl. 1, 3--6. Uppl. 2: ur
vilken.

Sid. 22, rad 6: eljes. S uppl. 1--2. Uppl. 3--6: eljest.

-- rad 15: mitt emot. S uppl. 1--2. Uppl. 3--6 (i ett ord): mittemot.

Sid. 23, rad 13: ett upplag av vit sand. S uppl. 1, 3--6. Uppl. 2: ett
uppslag etc.

Sid. 27, rad 4: innevnarne. S uppl. 1--2. Uppl. 3--6: invnarna.

Sid. 27, rad 20: eljes. S uppl. 1--2. Uppl. 3--6: eljest. S ock p
andra stllen.

-- --: Tjugo-. S uppl. 1, 3--6. Uppl. 2: tjugu-. S ock sid. 51, rad
30, sid. 168, rad 9 (dr dock ven uppl. 3--6 har: tjugu) samt sid. 169,
rad 19.

Sid. 28, rad 32: upp fr. S uppl. 1--2. Uppl. 3--6 (i ett ord): uppfr.
S ock sid. 103, rad 14 samt sid. 168, rad 26.

-- rad. 2--3: sg uppt i rymden. S uppl. 1--2. Uppl. 3--6: sg uppt
rymden.

Sid. 30, rad. 16--17: pminde om mnniskohnder, men lgt stende
mnniskors. S uppl. 1--2. Uppl. 3--6: -- -- men lgt stende
mnni_skor_.

Sid. 30, rad 29: medelst. S uppl. 1, 3--6. Uppl. 2: medels. S ock sid.
35, rad 8 samt sid. 195, rad 2.

Sid. 32, rad. 23--25: den brokigaste samling av uppslagsverk och
handbcker, ur vilka garen kunde hmta upplysningar. S uppl. 1, 3--6.
Uppl. 2: -- -- ur vil_ken_ garen kunde hmta upplysningar.

Sid. 33, rad. 4--5: erhll rapport om varje det minsta framsteg. S
uppl. 1--2. Uppl. 3--6: erhll rapport om varje, i det minsta framsteg.

Sid. 35, rad 5: havsfloran. S uppl. 1, 3--6. Uppl. 2: havsflor_ans_.

Sid. 39, rad 21: in ibland isflottarne. S uppl. 1--2. Uppl. 3--6: in
_bland_ isflottarna.

-- rad 26: akterbetten. S uppl. 1, 3--6. Uppl. 2: akte_rbotten_.

Sid. 40, rad 17: grvt sig ett romaniskt tunnvalv. S uppl. 1, 3--6.
Uppl. 2: grvt sig _till_ ett romaniskt tunnvalv.

Sid. 41, rad 23: huvena. S uppl. 1. Uppl. 2: hu_vudena_. Uppl. 3--6:
h_uvuna_.

-- rad. 23--24: en samklang av ljud: frn reptilens frsta, svaga frsk
etc. S uppl. 1, 3--6. Uppl. 2 har semikolon i stllet fr kolon efter
ljud.

Sid. 43, rad. 19--20: uppfriska sig med en tertagning av frnimmelser.
S uppl. 1--2. Uppl. 3--6: uppfriska sig med tertagning av
frnimmelser.

-- rad 32: vilken endast skulle genomvandras. S uppl. 1--2. Uppl. 3--6:
vilken skulle genomvandras.

Sid. 45, rad 32: adelsslkt. S uppl. 1, 3--6. Uppl. 2: ad_elsl_kt.

Sid. 47, rad. 1--2: som rtusenden skulle behvt att denudera. S uppl.
1--2. Uppl. 3--6: som rtusenden skulle beh_vts_ att denudera.

-- rad 3: flytta sandsar ut i sjar. S uppl. 1--2. Uppl. 3--6: flytta
san_dpsar_ ut i sjar.

Sid. 51, rad. 16--17: gamla tankar kunna frambringa nya. S uppl. 1,
3--6. Uppl. 2: gamla tankar kunna _bringa_ nya.

Sid. 54, rad 1: legionararm. S uppl. 1--2. Uppl. 3--6: legionarm.

-- rad 24: frslagsstllarnes S uppl. 1, 3--6. Uppl. 2:
frslagsstll_arens_.

Sid. 55, rad. 19--20: ett enda stort och starkt individ. S uppl. 1,
3--6. Uppl. 2: _en_ enda s_tor_ och st_ark_ individ.

Sid. 56, rad 6: magasinerande frldrade intryck. S uppl. 1, 3--6.
Uppl. 2: magasin_erade_ etc.

-- rad. 30--31: som stundom frskaffade honom olust. S uppl 1--2. Uppl.
3--6: som _stunden_ frskaffade honom olust.

Sid. 58, rad. 13--14: Han kunde ju icke en gng skriva. S uppl. 1--2.
Uppl. 3--6 har utropstecken i stllet fr punkt.

Sid. 60, rad 27: Kamrater och frmn ltsades vara i okunnighet. S
uppl. 1, 3--6. Uppl. 2: -- -- lt_sade_ vara i okunnighet.

-- rad. 28--29: d den samma p visst stt var en chikan. S uppl. 1--2.
Uppl. 3--6: -- -- p _ovisst_ stt var en chikan.

Sid. 64, rad 22: invandrade tyskar. S uppl. 1--2. Uppl. 3--6:
invan_drande_ tyskar.

Sid. 66, rad 16: hans forskande tanke. S uppl. 1, 3--6. Uppl. 2: hans
forskande _ande_.

Sid. 67, rad 11: det blacka gula. S uppl. 1--2. Uppl. 3--6: det
_blanka_ gula.

Sid. 70, rad 15: nervfluidum. S uppl. 1. Uppl. 2--6: -flu_dium._

Sid. 72, rad 18: vade vld p andarne. S uppl. 1, 3--6. Uppl. 2: vade
vld p _andra_.

-- rad 25: Indioter. S uppl. 1, 3--6. Uppl. 2: _Idio_ter.

Sid. 73, rad 25: Kristi guddom. S uppl. 1--2. Uppl. 3--6: Kristi
g_udom_.

Sid. 74, rad 5: frsommarhimmeln. S uppl. 1--2. Uppl. 3--6: -_himlen_.

-- rad 13: ner fr. S uppl. 1--2. Uppl. 3--6 (i ett ord): nerfr. S
ock sid. 104, rad 4 samt sid. 180, rad 24.

Sid. 79, rad. 30--32: den lilla s civiliserade kornellen, kanske den
enda svenska och den enda skrgrdsrt. S uppl. 1--2. Uppl. 3--6: -- --
och den enda _som_ skrgrdsrt.

Sid. 81, rad 9: de vinlv liknande bladen. S uppl. 1, 3--6. Uppl. 2: de
vinlvliknande bladen.

Sid. 82, rad. 1--2: befria sig frn oron och f veta, vilken som strde
honom. S uppl. 1, 3--6. Uppl. 2: befria sig frn oron _att_ f veta
etc.

Sid. 87, rad. 18--21: tyllgardiner -- -- hngande som ljusa sommarmoln
ner ovanfr balsaminer och geranier. S uppl. 1--2. Uppl. 3--6: -- --
_framfr_ balsaminer och geranier.

Sid. 88, rad 32: kampen om maktbiten. S uppl. 1--2. Uppl. 3--6: kampen
om _matb_iten.

Sid. 90, rad 3: det bullrade ute i vinden. S uppl. 1--2. Uppl. 3--6: --
--  vinden.

-- rad 33: skulle ha dagalagt. S uppl. 1, 3--6. I uppl. 2 r ha
utelmnat.

Sid. 91, rad 4: krngar. S uppl. 1--2. Uppl. 3--6: k_ring_ar.

Sid. 92, rad 10: Efter som. S uppl. 1--2. Uppl. 3--6 (i ett ord):
Eftersom.

Sid. 93, rad 15: sklberg. S uppl. 1. Uppl. 2--6: _slb_erg. S ock p
alla andra stllen, hr ej srskilt anmrkta.

-- rad 17: kunde icke bliva tal om. S uppl. 1--2. Uppl. 3--6: kunde
icke bliva _p_ tal om.

Sid. 95, rad 31: som alltid skulle ge. S uppl. 1--2. Uppl. 3--6:
_vilken_ alltid skulle ge.

Sid. 97, rad 11: han insg. S uppl. 1--2 Uppl. 3--6: _hon_ insg.

Sid. 97, rad 32--sid. 98, rad 1: frvnda synen p drarne, att de
skulle inbilla sig vara etc. S uppl. 1--2. Uppl. 3--6: -- -- _s_ att
de skulle inbilla sig vara.

Sid. 99, rad 10: men utan att vga frga. S uppl. 1, 3--6. I uppl. 2 r
men utelmnat.

-- rad 12: pauvres honteux. S uppl. 1--2. Uppl. 3--6: pauvres
hon_teuses_.

Sid. 100, rad 2: fiskarne. S uppl. 1--2. Uppl. 3--6: fiska_rena_.

Sid. 102, rad 14: Efter dagen frut har uppl. 3--6 nytt stycke. Hr
lika med hskr. och uppl. 1--2.

Sid. 103, rad 33--sid. 104, rad 1: frn ster till vster. S uppl.
1--2. Uppl. 3--6: frn ster _och_ vster.

Sid. 107, rad 3: satte sig framfr flickan. S uppl. 1--2. Uppl 3--6:
satte sig _s_ framfr flickan.

Sid. 110, rad. 4--5: tog hon emot det nya och travade det ovanp det
gamla. S uppl. 1--2. Uppl. 3--6: -- -- ovanp _den_ gamla.

Sid. 112, rad 23: jag har inte klder med mig. S uppl. 1--2. Uppl.
3--6: jag har _inga_ klder med mig.

Sid. 113, rad 3: drbortifrn. S uppl. 1--2. Uppl. 3--6 (i tv ord):
dr bortifrn.

-- rad 4: allt fr lngt. S uppl. 1--2. Uppl. 3--6: _alltfr_ lngt.

-- rad. 7--8: skyddad fr nordliga vinden. S uppl. 1, 3--6 Uppl. 2:
skyddad fr nordliga vi_ndar_.

Sid. 115, rad. 22--24: drivit garen ut p det moderna skandet efter
det ovanliga; samtidens rysliga trivialitet och hat mot det originella.
S uppl. 1, 3--6. Uppl. 2: drivit garen ut p det moderna skandet
efter hat mot det originella. Lik.

Sid. 116, rad 1: ornament i bokbandsstil. S uppl. 1--2. Uppl. 3--6:
ornament i bok_handss_til.

-- --: borgfrun. S uppl. 1--2. Uppl. 3--6: _bordf_run.

-- rad. 7--8: inseende det frmnliga. S uppl. 1--2. Uppl 3--6:
inseende _de_ frmnliga.

-- rad. 10--11: flyttat in ett stycke kultur hitupp. S uppl. 1--2.
Uppl. 3--6: flyttat in i ett stycke kultur hitupp.

Sid. 118, rad 10: urinnevnare. S uppl. 1. Uppl. 2--6: u_rinv_nare.

-- rad 13: Gud vlsigna fisken! S uppl. 1, 3--6. Uppl. 2: Gud
vlsi_gne_ fisken!

Sid. 121, rad 18: fr att f frsta bemantlande ordet. S uppl. 1--2.
Uppl. 3--6: fr att f frsta beman_tlade_ ordet.

Sid. 123, rad. 6--7: vilka bras upp till deras plats. S uppl. 1, 3--6.
Uppl. 2: vilka bras upp till _sin_ plats.

-- rad. 17--19: s mycket mer som nattbullret, sngen, skriket och
klagomlen strt allt arbete och all vila. S uppl. 1--2. Uppl. 3--6: --
-- sngen _och_ skriket och _slagsm_len strt etc.

Sid. 125, rad. 20--21: Hr nu p vgornas brus. S uppl. 1--2. Uppl.
3--6: Hr _ni_ p vgornas brus.

Sid. 126, rad 4: det dr. S uppl. 1--2. Uppl. 5--6: det _hr_.

Sid. 129, rad 18: sedan han talat om. S uppl. 1, 3--6. Uppl. 2: sedan
han _talt_ om.

Sid. 133, rad 18: timman. S uppl. 1--2. Uppl. 3--6: tim_men_.

Sid. 136, rad 29: likasom. S uppl. 1, 3--6. Uppl. 2: liksom.

Sid. 137, rad. 2--3: det frsta skulle framkalla ett verkligt fysiskt
illabefinnande. S uppl. 1--2. Uppl. 3--6: det frsta skulle _kalla_
etc.

-- rad. 8--9: i s stor dos att verkliga konvulsioner skulle uppst. S
uppl. 1, 3--6. Uppl. 2: i s stor dos att _verkligen_ konvulsioner
skulle uppst.

Sid. 138, rad 30--31: den inbillningssjukes. S uppl. 1. Uppl. 2--6: den
inbillningssju_kas_.

Sid. 140, rad 25: sjfgelsjakter. S uppl. 1, 3--6: Uppl. 2:
sjf_gelj_akter.

Sid. 140, rad 32--sid. 141, rad 1: Cardebenedikt [Cnicus benedictus.] S
uppl. 1--2. Uppl. 3--6: ka_rdob_enedikt.

Sid. 144, rad. 21--23: fatta om hans verarm, vars svllande muskel
bildade en vulst under det mjuka kldet. S uppl. 1. Uppl. 2: -- --
bildade en _svulst_ under det mjuka kldet. Uppl. 3--6: -- -- vars
svllande mus_kler_ bildade en vulst under det mjuka kldet.

Sid. 147, rad 33--sid. 148, rad 1: smuts och elnde, som jag skall ta
uti. S uppl. 1, 3--6. Uppl. 2: -- -- ta _itu_.

Sid. 151, rad 23: han. S uppl. 1--2. Uppl. 3--6: hon.

Sid. 152, rad. 16--17: Men det roade honom. S uppl. 1--2. Uppl. 3--6:
Men _den_ roade honom.

-- rad. 23--24: skyggande fr gonen. S uppl. 1, 3--6. Uppl. 2:
skyg_gade_ fr gonen.

Sid. 157, rad 29: -- Inte se sig tillbaka! S uppl. 1--2. Uppl. 3--6: --
Inte se _dig_ tillbaka!

Sid. 159, rad 26: som han nnu icke knde: inbillade sig. S uppl. 1--2.
Uppl. 3--6 har punkt i stllet fr kolon efter knde.

Sid. 160, rad 9: att han konverserat en skolpojke. S uppl. 1, 3--6.
Uppl. 2: att han konverserat _med_ en skolpojke.

Sid. 169, rad 14: vr Herra. S uppl. 1, 3--6. Uppl. 2: vr He_rre_.

Sid. 171, rad 31: ndankare. S uppl. 1, 3--6. Uppl. 2: ndan_kar_.

Sid. 176, rad 17: _second sight_. S uppl. 1, 3--6. I uppl. 2 ej
sprrade.

Sid. 177, rad. 22--23: som om en sprrhake slppt tagen i hans hjrna.
S uppl. 1, 3--6. Uppl. 2: -- -- slppt taget i hans hjrna.

Sid. 178, rad 4: befriad frn allt detta anpassningstvng. S uppl.
1--2. Uppl. 3--6: -- -- _upp_-passningstvng.

Sid. 179, rad. 21--22: om en stackars flicka inte kan alltid flja med.
S uppl. 1--2. Uppl. 3--6: -- -- inte alltid kan flja med.

Sid. 183, rad 13: i krlek finns ingen gandertt. S uppl. 1, 3--6.
Uppl. 2: i krl_eken_ finns ingen gandertt.

Sid. 185, rad. 23--25: under det han med knnaremin granskade fremlet
fr hans fstms beundran. S uppl. 1, 3--6. Uppl. 2: fr _sin_ fstms
beundran.

Sid. 186, rad 6: tvnglst. S uppl. 1, 3--6. Uppl. 2: tvn_gsl_st.

Sid. 188, rad. 2--4: Nu sg han, huru assistenten skmtsamt lutade sig
nert, nr kldningen for upp. S uppl. 1, 3--6. Uppl. 2: Nu sg han,
nr kldningen for upp. Lik.

Sid. 190, rad 6: den enkla mannen. S uppl. 1. Uppl. 2--6: den en_kle_
mannen.

Sid. 194, rad. 21--22: Under de sista dagarne hade fiskarfolk brjat
samlas. S uppl. 1--2. Uppl. 3--6: -- -- hade fiskarfo_lket_ brjat
samlas.

Sid. 198, rad 12: hade de lgrat sig i strnderna. S uppl. 1, 3--6.
Uppl. 2: -- -- _p_ strnderna.

Sid. 198, rad 25: ut fr. S uppl. 1--2. Uppl. 3--6 (i ett ord): utfr.

Sid. 201, rad 7: Trafiken vid handelsboden hade avstannat. S uppl.
1--2. Uppl. 3--6: Trafiken _med_ handelsboden etc.

-- rad 19: och han skte orsaken. S uppl. 1, 3--6. I uppl. 2 r han
uteglmt.

Sid. 203, rad 19: Flickan svllde av bermmet, utdelande fiskarne. S
uppl. 1--2. Uppl. 3--6: -- -- u_tdelade_ fiskarna.

-- rad 30: Nr fisken var urtagen ur nten. S uppl. 1, 3--6. Uppl. 2:
Nr fisken var _utt_agen ur nten.

Sid. 206, rad 23: Landsortsleden. S uppl. 1, 3--6. Uppl. 2:
Landsortleden.

Sid. 214, rad. 15--16: ty liksom det p en slump p trdan fallna
ensamma vetekornet. S uppl. 1--2. Uppl. 3--6: ty liksom det _av_ en
slump p trdan fallna ensamma vetekornet.

Sid. 226, rad. 5--6: latinfrfljelse. S uppl. 1--2. Uppl. 3--6:
latinfljelse.

Sid. 233, rad 31: sedan blev han stende. S uppl. 1, 3--6. I uppl. 2 r
han utelmnat.

Sid. 234, rad. 16--17: att njet f tala ut. S uppl. 1, 3--6. Uppl. 2:
att njet _att_ f tala ut.

Sid. 234, rad 33--sid. 235, rad 1: yttrande sig i lngtan att ga ett
barn. S uppl. 1--2. Uppl. 3--6: yttrande sig i _lngden_ att ga ett
barn.

Sid. 235, rad. 7--8: P omvgar, fr vilka hans finknslighet fr ngra
mnader skulle ha upprest sig. S uppl. 1, 3--6. Uppl. 2: -- -- fr
ngra mnader _seda_n skulle ha upprest sig.

-- rad 10: en _couveuse_. Sprrat hr enligt uppl. 1, 3--6. I uppl. 2 r
ordet ej sprrat.

Sid. 237, rad. 16--17: men nr predikanten, trogen sin vana, ville
utdraga ngon moralisk lrdom. S uppl. 1, 3--6. Uppl. 2: -- -- trogen
sin _vara_ etc.

Sid. 239, rad 4: _Horror vacui._ Sprrat hr enligt uppl. 1, 3--6. I
uppl. 2 ro orden ej sprrade.

-- rad 31: dr stenkumlet och korset stod. S uppl. 1, 3--6. Uppl. 2:
dr stenkumlet och korset _stodo_.

                                                       John Landquist.




Transcriber's note:


Originalets stavning och interpunktion har bibehllits.

Ett ftal uppenbarliga fel har rttats som fljande (innan/efter):

   [S. 26]:
   ... tillbakatryckta obehagliga frnimmelser. Drfr svljde ...
   ... tillbakatrycka obehagliga frnimmelser. Drfr svljde ...

   [S. 29]:
   ... skapat sina skapelser med fstat avesende p den nytta ...
   ... skapat sina skapelser med fstat avseende p den nytta ...

   [S. 59]:
   ... stor hg och betydligt inmngda med dam och spindelvv. ...
   ... stor hg och betydligt inmngda med damm och spindelvv. ...

   [S. 97]:
   ... kuvat honom, avskurit hans frbindellser, bundit hans ...
   ... kuvat honom, avskurit hans frbindelser, bundit hans ...

   [S. 284]:
   ... mot det originellla. Lik. ...
   ... mot det originella. Lik. ...






End of the Project Gutenberg EBook of I Havsbandet, by August Strindberg

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK I HAVSBANDET ***

***** This file should be named 48052-8.txt or 48052-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        http://www.gutenberg.org/4/8/0/5/48052/

Produced by Ronnie Sahlberg, Jens Sadowski, and the Online
Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net from
images generously made available by Project Runeberg

Updated editions will replace the previous one--the old editions will
be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
law means that no one owns a United States copyright in these works,
so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
States without permission and without paying copyright
royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
of this license, apply to copying and distributing Project
Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm
concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive
specific permission. If you do not charge anything for copies of this
eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook
for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports,
performances and research. They may be modified and printed and given
away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks
not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the
trademark license, especially commercial redistribution.

START: FULL LICENSE

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full
Project Gutenberg-tm License available with this file or online at
www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project
Gutenberg-tm electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or
destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your
possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound
by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the
person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph
1.E.8.

1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement. See
paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this
agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm
electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the
Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual
works in the collection are in the public domain in the United
States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
United States and you are located in the United States, we do not
claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
displaying or creating derivative works based on the work as long as
all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting
free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm
works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily
comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when
you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
in a constant state of change. If you are outside the United States,
check the laws of your country in addition to the terms of this
agreement before downloading, copying, displaying, performing,
distributing or creating derivative works based on this work or any
other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no
representations concerning the copyright status of any work in any
country outside the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear
prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work
on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the
phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed,
performed, viewed, copied or distributed:

  This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
  most other parts of the world at no cost and with almost no
  restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it
  under the terms of the Project Gutenberg License included with this
  eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the
  United States, you'll have to check the laws of the country where you
  are located before using this ebook.

1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is
derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
contain a notice indicating that it is posted with permission of the
copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
the United States without paying any fees or charges. If you are
redistributing or providing access to a work with the phrase "Project
Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply
either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm
trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works
posted with the permission of the copyright holder found at the
beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
any word processing or hypertext form. However, if you provide access
to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format
other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official
version posted on the official Project Gutenberg-tm web site
(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain
Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the
full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works
provided that

* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
  the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
  you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
  to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has
  agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
  Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
  within 60 days following each date on which you prepare (or are
  legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
  payments should be clearly marked as such and sent to the Project
  Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
  Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg
  Literary Archive Foundation."

* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
  you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
  does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
  License. You must require such a user to return or destroy all
  copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
  all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm
  works.

* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
  any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
  electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
  receipt of the work.

* You comply with all other terms of this agreement for free
  distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than
are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The
Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm
trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm
electronic works, and the medium on which they may be stored, may
contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from. If you
received the work on a physical medium, you must return the medium
with your written explanation. The person or entity that provided you
with the defective work may elect to provide a replacement copy in
lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
or entity providing it to you may choose to give you a second
opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO
OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of
damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
violates the law of the state applicable to this agreement, the
agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in
accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm
electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or
additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any
Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of
computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future
generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
Sections 3 and 4 and the Foundation information page at
www.gutenberg.org



Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the
mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its
volunteers and employees are scattered throughout numerous
locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt
Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to
date contact information can be found at the Foundation's web site and
official page at www.gutenberg.org/contact

For additional contact information:

    Dr. Gregory B. Newby
    Chief Executive and Director
    gbnewby@pglaf.org

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment. Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements. We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
DONATIONS or determine the status of compliance for any particular
state visit www.gutenberg.org/donate

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations. To
donate, please visit: www.gutenberg.org/donate

Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works.

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be
freely shared with anyone. For forty years, he produced and
distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of
volunteer support.

Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
edition.

Most people start at our Web site which has the main PG search
facility: www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.

