The Project Gutenberg eBook, Rfskinnet, by J. O. (John Olof) berg


This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
other parts of the world at no cost and with almost no restrictions 
whatsoever.  You may copy it, give it away or re-use it under the terms of
the Project Gutenberg License included with this eBook or online at 
www.gutenberg.org.  If you are not located in the United States, you'll have
to check the laws of the country where you are located before using this ebook.




Title: Rfskinnet
       Berttelse frn trettioriga kriget


Author: J. O. (John Olof) berg



Release Date: August 3, 2016  [eBook #52710]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1


***START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK RFSKINNET***


E-text prepared by Tapio Riikonen



RFSKINNET

Berttelse frn trettioriga kriget

Af

J. O. BERG.






Stockholm,
F. & G. Beijer frlag,
1891.




1.


Ungefr en mil norr om staden Prag lg vid tiden fr denna berttelse,
r 1648, en liten by vid namn Reinau. Nu fr tiden finnes ej mera ngot
spr af densamma, och om man frgar traktens innebyggare om den plats,
der byn varit belgen, skall man till sin frvning erhlla detta
betecknande svar:

"Reinau, hvad r det? Det namnet ha vi aldrig hrt omtalas."
S utplnar tiden med sin allt frstrande hand hvad som fordom varit.

Men vid tiden fr denna berttelse, brjan af juli mnad r 1648, stod
byn Reinau i sin blomstring. Den utgjordes d af ett halft dussin
grdar strre och mindre, ansenliga trdgrdar och der utanfr
vidstrckta kerflt, fver hvilka krigets frhrjande fackla icke lyst
allt sedan den trettioriga religionsfejdens begynnelse. De hrjningar,
som derunder fvergtt byn Reinau, voro snart helade, och det lilla
samhllet blomstrade inom kort upp igen.

Trettio r, eller nra nog en manslder, voro frflutna sedan de
bhmiske protestanterne offentligt upptrdde mot katolikerne. Detta
skedde, ssom vi veta, p en sammankomst i Prag. Nmnde sammankomst
slutade p ett fr de pfviske desdigert stt, och fljden deraf blef
den fejd, som under trettio r delade Tyskland.

Den ldste och rikaste borgaren i Reinau var Arnold Mayer. D
religionskriget brjade var han trettiofem r gammal och hade sledes
vid tiden fr denna skildring uppntt en lder af sextiofem r.

Mycket hade han prfvat under denna tid. Han hade fljt hustru och tre
barn till grafven, och slutligen stod han ensam med sin fagra sondotter
Minnchen, nu tjugo r gammal.

Arnold Mayers vlbyggda grd var belgen sydligast i byn och omgafs af
en lummig trdgrd, hvars svalka i sommarhettan var den mest
vlgrande.

Det var naturligt att Minnchen, som en gng ensam skulle f rfva allt
hvad gubben Arnold egde, omgafs af friare, bde hgre och lgre, rika
och fattiga. Men hennes hjerta hade lnge varit fritt frn krleken.
Hon nskade ingenting hgre n att f vara hos farfadren och frljufva
hans sista dagar. Derfr hade hon ocks under mnga r afslagit alla de
ktenskapsanbud hon erhllit.

Omkring en half mil ster om Reinau lg slottet Miltnitz, tillhrigt
den ansedda slgten Odowalsky. fven af denna borg finnes ej ngot
annat spr qvar n en liten stenhop. Folket i trakten vet dock att
bertta om, att det var just der, som frrdaren Ernst Odowalskys
praktfulla borg var belgen.

Denne Ernst Odowalsky var den siste af sin tt. Vid den tid som hr
syftas hade han ej uppntt mer n tjugufyra r, samt var ogift. Mnga
gnger hade han visserligen allvarligt tnkt p att skaffa sig en brud,
p det att tten, som i Bhmen egde lysande anor, ej skulle g ut med
honom, men alltid kom ngonting emellan just i det afgrande
gonblicket.

En af Ernst Odowalskys frfder, den tappre Manfred, hade tagit s
verksam del i hussiternes religionskrig, att han blef ansedd vrdig en
plats nst Griska, detta kcka folks nationalhjelte. Under lnga tider
frde ocks Manfred Odowalsky sine skaror med stndig lycka emot de
pfviske. Slutligen fll han dock i ett bakhll. Hans mn stridde nra
nog en hel dag mot fvermakten men blefvo till slut fvermannade. Och
s stort var de katolskes hat mot den nya lrans anhngare, att de
aldrig gfvo dem pardon, utan ddade dem hvar de kunde komma t.

S gick det fven nu med Odowalskys mn. Han sjelf blef ocks
misshandlad till dds, samt derefter utplundrad. Samma de fvergick
ocks slottet Miltnitz, som likvl skonades frn brand i fljd deraf
att de katolskes anfrare hade godt hopp om att af kejsaren f det
vidlyftiga godset ssom sknk fr sin bragd.

Detta var ocks nra att lyckas, men den stupade Odowalskys son
skyndade genast till Wien och frskrade kejsaren om sin trohet och
lydnad. Derigenom fick han ocks behlla fdernegodset, men var allt
ifrn denna dag illa ansedd af bhmarne. Han vistades derfr sin mesta
tid i hufvudstaden, der han lt uppfostra sina sner i den lra, mot
hvilken hans fader s redligen och tappert kmpat.

Utledsen p den stora donaustadens njen skyndade Ernst Odowalsky,
knappt tjugu r gammal, ut till Miltnitz, hvilket han lt inreda med
furstlig prakt. Ingen enda vecka gick frbi utan gstabud och
jagtpartier. Det pgende kriget tycktes icke det ringaste bekymra
borgherren och hans efter frstrelser jgtande umgngesvnner.

Men d kom en dag ett bud, som berttade att den tappre svenske
fltherren Hans Kristoffer Knigsmark var i antgande mot Prag med en
krigsduglig protestantisk hr.

Arnold Mayer var ensam hemma nr detta budskap ndde hans ron.

Lnge hade den gamle mannen invaggat sig i den frestllningen, att
friden fr alltid skulle trifvas i den lilla byn. Desto mera
fverraskad blef han fr den skull af den ledsamma tidningen.

Det var en bonde frn den nrbelgna byn som frde detta ovlkomna
budskap med sig. Till honom sade Arnold:

"Vl glder det mig, ssom en trogen protestant, att befriarne nrma
sig vra trakter, men herre Gud hvilket elnde ska' det inte bli nr
kriget flyttas hit."

Budbraren skakade ocks sorgset p hufvudet d han svarade:

"Du har rtt, Arnold. Himlen bevare oss allesammans fr krigets
grsliga olyckor."

D Minnchen som fr tillfllet var borta, kom hem och fick hra omtalas
ryktet om svenskarnes ankomst, sade hon till Arnold Mayers stora
frvning:

"Jag tycker ej som du, farfar. Mig glder det att befriarne ndteligen
komma hit."

Arnold Mayer gick ett par steg tillbaka och betraktade sondottern med
hgst besynnerliga blickar.

"Hvad r det du sger, flicka", utbrast han och tog sig om skgget. "r
du vl frn vettet eftersom du nskar att kriget frflyttas till denna
fredliga bygd?"

"Nej, farfar, nog har jag mitt sunda frstnd i behll. Orsaken hvarfr
jag nskar att svenskarne mtte komma hit, r att jag d mtte kunna
bli qvitt den efterhngsne borgherren p Miltnitz."

"Hvad fr slag! Hvad r det du sger!" utropade Arnold Mayer under det
frgen p hans friska anlete bleknade. "Har han terigen frfljt dig?"

"Ja, farfar. Just nu p hemvgen blef han mig varse i samma gonblick
som jag skyndade in i skogen. Han hade tv af sine tjenare med sig.
Desse satte efter mig, men som jag bttre knner till skogen lyckades
jag att smyga mig undan. Men det r ingen skerhet att vi ej f besk
af honom i dag."

Denna Minnchens spdom slog likvl ej in. Bde hon och farfadren fingo
sofva lugnt. Men vid solens uppgng var den unga flickan ocks kldd.

"Hvarthn?" sporde Arnold Mayer frundrad och reste sig upp hftigt.

"Du vet, farfar, att det r moster Annchens fdelsedag i morgon, och
jag ville s gerna sknka henne ngra blommor. Det r det enda jag kan
gifva henne", fortfor den vackra flickan och blickade sig vemodigt
omkring. "Du vet ocks, farfar, att den strnge Odowalsky frbjudit
hvem som helst af Miltnitz underlydande att taga s mycket som en ros
frn den vackra trdgrden. Gamla moster r ju ocks frtjust i
blommor, och det skulle gldja henne om jag..."

"Bara du kan akta dig s att inte Ernst Odowalsky fr syn p dig",
afbrt Arnold Mayer.

"Var lugn, farfar. Om det kniper kan jag ju gmma mig hos moster
Annchen."

"N, s g d i Guds namn, och lyckan vare med dig, mitt barn", sade
den gamle vemodigt.




2.


P msom banade, msom obanade skogs- och bergvgar tgade Knigsmark
in i Bhmen. Den styrka han frde beflet fver, var visserligen icke
srdeles stor, men ssom en motvigt bestod den af idel beprfvade
krigare, hvilka under mnga r trotsat de strsta faror.

Fr att gra tget s mycket lttare hade Knigsmark delat sin hr i
tre strre afdelningar. Desse utsnde ocks hvar fr sig flere mindre
krer fr att noga rekognoscera terrngen.

Fr en af dessa strfvande skaror, bestende af femtio handfaste
ryttare, var den unge knappt tjugutrerige ryttmstaren Fredrik
Dahlspets, anfrare. Den unge ryttmstaren var en manligt vacker karl
med kta nordiska drag. Redan som mycket ung hade fadren, som var
rytterifverste, satt in honom vid sin trupp, och vid Ltzen, der
fverste Dahlspets fll, vann sonen kornettgraden. Derefter hade han
utmrkt sig i hvarje drabbning, men, mest ssom kunskapare. Efter den
lysande seger som Torstensson vann vid Breitenfeld 1642, blef Fredrik
Dahlspets infr fronten af de ryttare han med vanlig tapperhet frt mot
Piccolominis skaror, utnmnd till ryttmstare.

Den unge krigaren var icke vid srdeles godt lynne i de gonblick vi nu
gra hans bekantskap. Ofta mulnade hans blickar, och de af sm
mustacher prydda lpparne mumlade lnga meningar.

Hvad var orsaken till denna dysterhet? Hade ngon svartgd bhmisk
flicka rfvat bort hans hjerta?

Sedan han en stund ridit fr sig sjelf framfr truppen, lystet spejande
t alla sidor lik en ung rn, vnde han sig slutligen mot de
efterfljande ryttarleden och ropade med hg stmma:

"Korporal Styf!"

I blinken red den kallade fram. Korporalen Nisse Styf var den styfvaste
karlen vid hela truppen och hade fven deraf erhllit sitt betecknande
namn. Det syntes ocks p Nisses breda skuldror och hghvlfda trst,
att en mer n vanlig mensklig styrka bodde i denna jettekropp. Likasom
Gustaf II Adolph var korporalen s stor, att han behfde ovanligt
starka hstar.

D korporal Styf hann fram till ryttmstarens sida utbrast han:

"Gud bevare ryttmstaren; hvad r det nu frga om igen?"

Det var med en viss frisprkighet som dessa ord yttrades och det utan
att den unge beflhafvaren fann sig p ngot stt frnrmad.

nda sedan det ofvan nmnda slaget vid Breitenfeld, der Nisse Styf med
vanlig kckhet brutit in i de kejserliges led och rddat den redan
kullslagne och tillfngatagne Fredrik Dahlspets, hade han ett slags
privilegium p att f sga nstan hvad han ville.

Ryttmstaren ansg ocks den femtiorige korporalen mera som en
faderlig vn n som en vanlig underordnad och tog fr den skull ofta
rd af honom, isynnerhet nr det gllde kinkiga saker.

"Hvad r det frga om", utbrast han derfr otligt. "Begriper du inte
det?"

"Nej, s sannt jag lefver, jag det gr", svarade Nisse Styf och
betraktade lugnt sin frman. "Men", utropade han ifrigare, "akta sig
fr den der branten. Rid inte fr nra."

Korporalen hann knappt sluta sin varning, d ryttmstarens eldige
springare skyggade till fr en i en bergsnich stende madonnabild, mera
lik ett spke n den heliga jungfrun, och kastade sig hftigt t sidan,
hvarvid hans bakben kommo ut p yttersta kanten af den plat, nedanfr'
hvilken en strid bergbck, uppsvlld efter det sednaste vldsamma
regnet, vllde fram sina bljor. Nisse Styf hgg i blinken det skrmda
djuret i tygeln och drog det medelst sin ofantliga styrka ifrn det
farliga grannskapet.

"Det r andra gngen du rddar mitt lif", utbrast Fredrik Dahlspets och
blickade ned mot bcken. "Visserligen skulle vi kunnat komma temligen
helskinnnade frn sjelfva fallet, men...".

"Jas, tror han det", afbrt Nisse Styf och mtte omsorgsfullt med
blickarne afstndet ned till bcken.

"N n, lt vara att det gtt s, men hur tror han att han redt sig med
den starka strmmen der borta."

"Illa kanske", svarade ryttmstaren tvekande.

"Jo jo, det slr allt in, det", menade Nisse Styf. Utan att fortstta
sitt tal red han rakt fram till den spklika madonnabilden, brt den
ls och slungade den med kraftig arm ned i bcken under det han
utropade:

"Det var inte underligt att hsten blef rdd fr dig. Nu ska' du
tminstone inte bringa flere p fall, det r skert."

"Det var vl inte s rtt gjordt", infll ryttmstaren under det en
mrk skugga drog fver hans manliga anlete.

"h", infll korporal Styf rttframt, "det r ingen synd att gra de
pfviske hundarne ondt."

Fredrik Dahlspets var icke nu hgad att byta meningar med den kcke
korporalen. Han befallde fr den skull, att marschen skulle fortsttas.
Lngs elndiga bergvgar, utfr branta sluttningar och leende dalar
tgade den lilla truppen oafbrutet framt, allt under det den bibehll
sker frbindelse med den eftert kommande hufvudstyrkan.

P det stlle, der den frut omnmnde bergsbcken utvidgade sig till en
liten sj, gjorde ryttmstaren halt fr att vattna hstarne och lta
folket njuta en timmes hvila.

Landskapet, som omgaf de protestantiske krigarne, var storartadt. Invid
deras ftter grnskade leende ngar och mjuka saftiga bjrkskogar,
mellan och genom hvilka den lilla bcken, som der och hvar vxte ut
till strre bredd n vanligt, slingrade sig i djerfva krkningar; i
norr, ster och vester de hga bhmiska bergskedjorne och slutligen i
sder en landsstrcka der flere byar aftecknade sig vid horizonten.

"Men, hvad r det fr ett slott, som hjer sina tinnar lngst bort?"
sporde ryttmstaren mera sig sjelf n de honom omgifvande karlarne.

"Det kanske r en stad", infll korporal Styf hastigt.

"Ja, d r det mhnda Prag", menade en annan grskggig krigsbuss
tvrskert.

"Den frgan blir snart ltt besvarad", invnde en af underofficerarne
och pekade t det hll, der hstarne stodo bundne.

Ett par ryttare syntes der, ledande en bhmisk landtman emellan sig.
Nr de varseblefvo Fredrik Dahlspets styrde de genast sina steg fram
till honom.

"Hr", sade den ldste ryttaren och knuffade fram den genstrfvige
landtmannen, "hr fr ryttmstaren en god fngst ssom vi tro."

"Hvar ha' ni funnit den karlen?" sporde Fredrik Dahlspets och
betraktade skarpt bhmaren, som endast till en tid kunde mta hans
blickar.

Den ldste ryttaren tog nu till ordet slunda:

"Vi ptrffade honom hr borta i skogen under det han smg omkring som
en katt och bespejade vr styrka. Detta funno vi naturligtvis
besynnerligt och antastade derfr honom. Nr han sg sig upptckt ville
han genast fly undan, men vi hade snabbare ben n han och lyckades
slutligen att efter en hftig jagt gripa honom. Han r bestmdt en
spion."

Nr fngen hrde dessa sista ord ppnade han munnen fr att tala, men
tystnade genast vid en vink af ryttmstaren.

"Gjorde han motstnd nr han greps", sporde derefter Fredrik Dahlspets.

"Ja, han sparkade och slog omkring sig alldeles frtvifladt och svor
lnga eder p att han ej var annat n en fattig bonde, som gtt ut fr
att ska efter sina frlupna kreatur. Det var efter dem han gick och
koxade i buskarne, sa' han."

"N, jag ska' snart leta ut om han far med osanning eller ej", utbrast
ryttmstaren strngt.

Detta tilltal gjorde bhmaren nstan utom sig. Ofrsigtigt nog sprang
han baklnges ngra steg under det han vid himmelens alla gudar
bedyrade att han talade sanning. Och d han icke hade gon i nacken att
se med, s mrkte han icke heller att han kom under ngra lgt hngande
trdgrenar. Nr han ndteligen kom underfund med sitt farliga granskap
ville han skynda derifrn, men, o ve! En af grenarne hade fattat tag i
hans lnga hr, eller rttare sagdt, detta hade under de hftiga
rrelser mannen gjorde, snrjt sig omkring grenen. Bhmaren, som fr
sent mrkte detta, sprang nyo t sidan, och hvilken frndring visade
sig ej nu fr de med rtta frbluffade ryttarne!

Der hngde det lnga mrka hret p grenen, och derunder sken som en
fullmne en rakad munkhjessa. Ffngt vore att ska beskrifva den arme
syndarens frlgenhet och vrede. Han stod der bokstafligen ssom den
mest sannskyldige bild af snopenheten.

"Aha, det var mig en kostlig bonde, som ltit raka sig alldeles som en
munk", utbrast ryttmstaren under det hans folk skrattande nyfiket
samlade sig omkring honom fr att se p den pltsliga frvandlingen.
"Som jag antager att det finnes nnu mera sevrdt hos den hedersmannen,
s kan du, korporal Styf, som alltid haft ett godt ga till munkar,
gerna roa dig med att se efter om inte munkdrgten ocks dljer sig
under bondklderne."

Detta lt icke den kcke korporalen sga sig tv gnger. Med en lust
och gldje, som tydligt afspeglade sig i hans rliga anlete brjade han
att trots munkens ifriga protester afklda honom det ena plagget efter
det andra, och slutligen stod der lifslefvande en vrdig pater, utsatt
fr ryttarnes skmtsamma anspelningar.

"Se s", utbrast Fredrik Dahlspets nr frvandlingen frn bonde till
munk blef fullbordad, "nu torde ni, vrdige och fromme fader,
sanningsenligt besvara mina frgor, annars", fortfor han hotande, "blir
ni behandlad ssom spion, och ni vet tvifvelsutan hur man behandlar
sdant folk."

"Tala", ljd det frn munkens lppar som en sakta hviskning.

"Frst och frmst, hvad heter ni?"

"Clemens."

"Hvilken orden tillhr ni?"

"Augustinerorden."

"Hvar r ert kloster belget?"

Munken drjde en stund med svaret. Detta gaf Fredrik Dahlspets
anledning att upprepa frgan i skarpare ton:

"I Prag", svarade ndteligen pater Clemens fastn motvilligt.

"Finnes det mycket krigsfolk i staden?"

"Nej, men folket r bevpnadt."

Detta svar gaf ryttmstaren tskilligt att fundera p en stund. Derp
sporde han nyo:

"Hur lngt r det hrifrn och fram till staden?"

Det syntes i frsta gonblicken p munkens utseende, att han mnade
vilseleda frgaren, men d han nogare betraktade svl honom som hans
ryttare, ansg han det vara bst att hlla sig till sanningen. Han sade
fr den skull:

"Omkring tv mil."


"r det skert?"

"Ja, vid den heliga jungfrun! Jag ljuger ej!"

"Nvl", utbrast ryttmstaren, "s ska' ni, vrdige fader, f det
rofulla uppdraget att visa oss vgen dit. Jag hoppas att er ln i
himmelen blir lika stor fr det!"

Fredrik Dahlspets' ton var s gckande att pater Clemens nra nog ltit
sin vrede bryta ut mot "kttaren". Han sansade sig dock lyckligtvis
genast och tog p sig en sl och likgiltig mine.

"Men, hr p, fromme pater", sporde ryttmstaren ter, "hvad r det fr
ett slott, som skymtar fram derborta?"

Och vid dessa ord pekade han p de frut omnmnde hga tinnarne.

"Slottet Miltnitz."

"Hvem eger det?"

"Kttaren Ernst Odowalsky."

"Ah, sledes en vn till oss", utbrast Fredrik Dahlspets. "D ska' vi
gra honom ett besk fr att hvila oss en smula."

Sedan ryttmstaren derefter affrdat en underofficer och tv ryttare
till den efterjagande Knigsmark fr att pskynda hans marsch, brt han
sjelf upp frn sitt lgerstlle och styrde kosan rakt p slottet
Miltnitz.

Mellan honom och korporal Nisse Styf red pater Clemens, jemt och
stndigt ett freml fr den kcke korporalens oafltliga
uppmrksamhet.




3.


Det var redan tidigt p morgonen, d Minnchen efter en hftig vandring
anlnde till Miltnitz. Fr att ej bli sedd af ngon slottstjenare smg
hon sig lngs den hck, som bildade trdgrdens baksida, och lyckades
fven att oantastad komma fram till den gamla enkan Annchens bostad.

Annchen var nnu ej uppstigen nr Minnchen bultade frst p drren och
sedan p det lilla fnstret. Frskrckt for den gamla upp i tanke att
det kunde vara tjufvar som hemskte hennes fattiga bostad.

Men hon knde genast igen systerdotterns rst, kldde sig skyndsamt och
ppnade derefter fnstret i det hon ropade:

"Hvad i Herrans namn str p eftersom du r hr s tidigt? Har ngon
olycka hndt gamle Arnold?"

"Nej, men se hr", svarade Minnchen och rckte fram en praktfull bukett
af rosor; "den fr du p din fdelsedag, gamla moster."

"Ja, du r d ett fr rart barn", utbrast den gamla och mottog med sina
darrande hnder de rosor, som den unga flickan rckte henne genom
fnstret. "Din like finnes ej! Mtte Guds rika vlsignelse stdse flja
dig. Men hr str jag och pratar och mottager din krkomna gfva genom
fnstret liksom om det ej skulle finnas en drr p min fattiga stuga.
Se s, barn, stig nu in, s f vi sprkas vid en stund. Det var lnge
sedan vi rkades."

Med dessa ord stultade gamla Annchen stad bort till drren. En bom
drogs ifrn innanfr, och snart stod Arnold Mayers fagra sondotter,
blossande rd efter den hftiga gngen, inne i den lilla stugan, der
visserligen allt tydde p fattigdom, men der hvarje freml, fven det
minsta och obetydligaste, bar vittne om snygghet och renhet.

Minnchen drjde qvar nda till middagen. Nog ville gumman att hon
skulle stanna nnu lngre, men detta kunde ej g fr sig, emedan gamle
Arnold med oro vntade p sin sondotters hemkomst.

"N", sade Minnchen d hon stod frdig att taga afsked, "hur r det med
borgherren nu fr tiden?"

"Hvarfr sprjer du s", infll mor Annchen och betraktade forskande
systerdottern.

"Intet fr ngonting annat n att jag hrt att han lr vara riktigt
svr mot sine underhafvande."

"Ja, det kan du allt lita p. Han r svr med besked, han! Ingenting r
honom nu mera till lags. Men", fortfor den gamla och drog en smula p
talet, "han skulle nog inte vara s elak, om inte slottsfogden satte i
honom alla dumheterne."

"Jas, rdhringen Fuchs."

"Ja, just han. Vi kalla honom ocks fr rfskinnet, och detta namn gr
han skl fr. Jag har lnge mrkt, att han inte r att lita p, och det
r d ingen rdhrig person. Vet du, Minnchen, jag tror att han i
hemlighet r pfvisk."

"S, men det kan man vl inte sga om borgherren som jag tror?"

"Nej d! Han r nog en renhrig protestant, det kan jag nstan svra
p, men ser du, han r alltfr svag och godtrogen och anser att Fuchs
r hans verklige trotjenare. Gud gifve att han inte snart finge ngra
det frtroende han stter till rfskinnet."

Minnchen besvarade ej dessa ord. Skyndsamt tog hon afsked och
aflgsnade sig samma vg som hon kommit. Det lugn, som tidigt p
morgonen varit rdande vid de kojor, frbi hvilka hon d passerat,
fanns nu icke mera. En larmande, nyfiken och uppskrmd menniskohop hade
nu frsamlat sig der.

Skyddad af de tta buskarne smg sig Minnchen nrmare. Frn den plats
hon innehade kunde hon ogeneradt se hvad som frsiggick lngre ned.

Frn ett af de minsta husen hllo Odowalskys tjenare p att bra ut de
f och torftiga mbler, som funnos der inne. Framfr drren stod en
likblek, medellders qvinna och vid hennes sida tre minderriga barn,
alla grtande och ropande efter brd. Ur den stackars modrens gon rann
icke en enda tr. Det korpsvarta hret fladdrade vildt kring hennes
nakna och magra skuldror.

Icke mnga steg derifrn stod en understsig karl, och Minnchen
igenknde i honom genast slottsfogden Fuchs, ocks benmnd rfskinnet.
I ena handen svngde han en piska med tre snrtar, i den andra hll han
en spnd pistol. Uttrycket i hans ra ansigte var s grymt att till och
med Minnchen, som ju ej hade med honom att gra, knde sig beklmd om
hjertat.

"N, skynda p och vrk ut den late gubbkanaljen!" skrek slottsfogden
och hjde hotande bde piskan och pistolen. "Hur lnge ska' jag vnta
p att mina befallningar tlydas! Jag har annat att gra n att st hr
hela dagen! Fort ut med honom!"

Qvinnan med det fladdrande hret och den nstan ursinniga elden i sina
gon vnde sig nu till den grymme med dessa ord:

"Men ni kan vl unna honom att d derinne! Han har ju inte mnga timmar
qvar!"

"Nej, nej!" skrek slottsfogden och stampade hftigt i marken. "Ingen
nd!"

Efter dessa ord nrmade han sig den arma modren, i hvilkens lappade
kldning de sm barnen snyftande hllo sig fast, och sade med hnfull
ton, men s lgt, att ingen af slottstjenarne kunde hra det:

"Har du glmt den ed, som jag svor nr du fr sex r sedan gifte dig
med den der", och med dessa ord pekade han p den dende man, som i
detsamma bars ut. "Jag svor d att hmnas det frakt, som du sknkte
mig, och jag har hllit ord. Ingenting gladde mig s mycket som nr din
elndige man blef sjuk och ej kunde fullgra sitt arbete, ty d hade
jag genast en anledning att..."

"Tig, usling", rt i detsamma den arma modren till och hjde sina bda
knotiga hnder, magra af svlt, mot slottsfogden. "Jag skulle kunna
rifva din djefvulska sjl i smbitar om jag..."

Hon fullbordade icke meningen utan strtade fram till den bristflliga
sng, i hvilken hennes dende make lg, fll p kn bredvid den och
gmde sitt ansigte vid den dendes brst.

Minnchen hade frn sitt gmstlle med afsky och ngest bevittnat
slottsfogdens upptrdande. Hon vgade icke lngre stanna qvar, hvadan
hon med beklmdt hjerta begaf sig p hemvgen.

Hunnen ungefr halfvges till hemmet stannade hon pltsligt d hon icke
lngt ifrn sig hrde klangen af ett jgarhorn. Mnga sekunder gingo ej
till nda, frrn signalen besvarades ngot lngre bort.

"Hvad kan det vara", tnkte Minnchen fr sig sjelf och stannade
darrande bredvid en lummig buske. "Ska' jag nu rka ut fr just den,
som jag vill undvika?"

Den unga flickan hann ntt och jemt att tnka sin mening till slut d
ett argt glfsande i det samma kom henne att rycka till. Hon ville
skynda undan, men sg just i samma gonblick hur en stor kolsvart hund
rusade p henne.

Ett anskri undslapp hennes lppar. Hunden var henne p endast ngra
stegs afstnd, d en kraftig och befallande stmma utropade: "Nero!"

Hunden stannade och visade morrande tnderne t den af ngest darrande
Minnchen.

Prasslet i buskarne tilltog mer och mer, och snart stod en ung vlvxt
man framfr den unga flickan. Den darrning, som skakat hennes kropp vid
synen af Nero, frsvann ej heller nu d hon stod ga mot ga med
dennes herre, Ernst Odowalsky.

"Du hr, mitt vackra barn", utbrast den unge mannen och betraktade
Minnchen med gldande blickar. "Hur kommer det till?"

Den unga flickan teg ngra sekunder, men slutligen sade hon:

"Jag kommer frn min moster, gamla Annchen vid Miltnitz."

"Och s vgar du ensam begifva dig in i tjocka skogen utan att frukta
dess faror?"

"Gud r min beskyddare", svarade den unga flickan med sker rst och
sg allvarligt p Ernst Odowalsky.

Det nra nog spotska leende, som frut spelat kring den unge dlingens
lppar, frsvann med ens vid Minnchens ord. Han, som aldrig frut knnt
ngon frlgenhet infr en qvinna, han gjorde det nu. Det var den
naturliga oskulden och fromheten i Minnchens svar som gjorde Odowalsky
brydd och stum fr ngra minuter.

Han lyckades dock snart kufva denna fr honom s obehagliga knsla. Det
fordna spotska leendet kring lpparne kom ter tillbaka d han svarade:

"Det r visserligen ibland en stor trst att tro sig ha Gud till
beskyddare, men det finns mngen, som ffngt litar derp."

Minnchen betraktade ngra gonblick den unge mannen lika allvarsamt som
tillfrne. Derp sade hon:

"Den, som i djupet af sitt hjerta frtrstar p Gud, behfver ej trsta
frgfves."

"Hvem har sagt dig det, flicka?"

"Farfar."

Ernst Odowalsky frsjnk en stund i djupa betraktelser. Slutligen
ryckte han sig ls ifrn dem och sade:

"Hr p Minnchen, jag har en angelgen sak att tala med dig om och..."

"Hvad kan det vara", afbrt den unga flickan verkligt frvnad.

"Det ska' du nog f hra. Sist d vi trffades, och det r ju ej lnge
sedan, flydde du ifrn mig. Nu _mste_ du hra mig."

Den unga flickan tog ovilkorligen ett par steg tillbaka nr hon sg
Odowalskys flammande blickar.

"Stilla! Ej ett steg lngre", utbrast denne d han mrkte Minnchens
afsigt att aflgsna sig. "Om du nnu skulle kunna gmma dig fr mig
ssom du gjorde frra gngen, ska' likvl Nero ska reda p dig, och
jag frskrar att det andra mtet er emellan blir mindre behagligt fr
dig."

Bfvande stannade den unga flickan. Hennes rdda blickar fastades p
Nero, som tycktes vl frst sin herres ord och visade tnderne mot
henne.

"Hvad vill ni d, herre", sporde Minnchen med s stadig rst hon kunde
antaga.

"Minnchen", sade Ernst Odowalsky och fattade den motstrfviga flickans
hand, "du vet ej att jag lskat dig lnge."

Den unga flickan gjorde en hftig rrelse fr att slita sig ls, men
ett argt glfsande frn Nero kom henne att ndra tankar.

"Ja", fortfor Odowalsky, "jag har lnge lskat dig och vill gra
dig..."

"Men, tnk blott p hur fattig och obemrkt jag r", afbrt den unga
flickan.

"Hvad bryr jag mig om att du r fattig nr jag lskar dig fver allt."

Sdana gldande ord hade Minnchen aldrig frut hrt. Det nstan
svindlade fr hennes gon.

"Fr Guds skull, lt mig g", bad hon med bevekande rst. "Farfar
vntar och r orolig fr min skull."

"h, lt du honom vnta. Det gr ingen nd p honom", svarade Odowalsky
och fasthll envist den unga flickans hnder.

"Nej, nej, lt mig g!"

"Du fr ej g. Du mste hra mig. Jag slpper dig ej frr n du hrt
mig till slut och sagt ditt ja."

Och vid dessa ord kramade han s hrdt den unga flickans hnder, att
hon nra nog gifvit till ett anskri.

"Hr mig nu, Minnchen", fortfor Ernst Odowalsky lugnare. "nda frn det
du var ett litet barn har jag fstat mig vid dig. De skna qvinnor, som
finnas i Wien och i hofvets salar, ha ej kunnat utfva ngot inflytande
p mig. Min hg har alltid sttt hit ut till den enkla och skna
landtflickan. Ja", fortfor han nnu mera passioneradt, "jag har svurit
infr mig sjelf och Gud, att endast du ska' bli borgfru p Miltnitz,
och en Odowalsky hller sin ed, fven om han stupar dervid. Der har du
min frklaring. Gr du frivilligt in p mitt frslag, nvl d ska'
vrt brllop genast st, -- men om du ej gr detta, s... s..."

Han fullbordade ej meningen, utan betraktade i stllet den unga flickan
med hotande blickar.

"S... s", eftersade Minnchen bfvande.

"S ska' jag tvinga dig att g in p mina nskningar. Hr du det! _Jag
ska tvinga dig_", slutade han med tonvigt p hvarje ord.

Den unga flickan var i den ddligaste ngest. Hvad frmdde hennes
svaga krafter mot den starke mannens! Och fven om det lyckades henne
att undfly honom, hur skulle hon kunna undkomma den vl dresserade
Neros tnder?

Kallsvetten rann utefter hennes panna, och hon knde hur benen svigtade
under henne.

D Ernst Odowalsky sg Minnchens ngest brjade han erfara liksom en
knsla af medlidsamhet. Viss p att Nero nog skulle vakta den unga
flickan, gick han ngra hvarf omkring den ppna plats, p hvilken han
befann sig. Skulle han lta den unga flickan g oantastad och invnta
ett gynnsammare tillflle? Nej, ett sdant skulle aldrig gifvas, det
anade honom.

Efter en stund vnde han sig ter till Minnchen med dessa ord:

"Sg nu fort hvad du beslutar."

I dessa gonblick fick den unga flickan en hastig ingifvelse.

"Lt mig f ngra dagars betnketid", bad hon med bevekande stmma.

Ernst Odowalsky gick nyo ett par hvarf kring den lilla platsen. D han
derefter stannade framfr Minnchen, sade han och betraktade henne
forskande:

"Hvarfr vill du ha betnketid?"

"Fr att sprja farfar."

"Hvad ska' det tjena till! Jag tycker han borde vara glad fver att
hans sondotter blir borgfru p Miltnitz. Du fr ej ngon betnketid.
_Nu_ mste jag ha svaret."

"Jag kan ej svara nu", klagade Minnchen.

"Hller du vl ngon annan kr?"

"Nej."

"N, d inser jag ej hvarfr du inte kan svara mig just nu. Jag har
fresatt mig att du ska' gra det, och hvad en Odowalsky fresatt sig,
det utfr han."

"Gode Gud, beskydda mig", suckade den unga flickan fr sig sjelf under
det hon smningom drog sig nrmare ett i nrheten befintligt ttt snr.

Ernst Odowalsky mrkte dock genast denna hennes rrelse och strtade
fram. Men snabbt som blixten kastade sig Minnchen t sidan och strtade
int skogen.

Odowalsky kunde ej flja henne emedan han i frsta hpenheten ej sg t
hvilket hll hon begaf sig. I stllet hrdes en gll hvissling frn
hans lppar.

Knappt hade Nero frnummit den, frrn han med ett ilsket skall rusade
efter den stackars flyende Minnchen.

Hon hade ngra alnars frsprng och uppbjd hela sin frmga att
hinna fram till nrmaste trd fr att klttra upp i det samma.

Minnchen var ocks nra att lyckas, men just som hon skulle gripa tag
om trdstammen var Nero henne i hlarne. Med hela sin tyngd kastade han
sig fver den vrnlsa flickan och slog henne till marken.

Ett hjertslitande anskri, och den stackars flickan svimmade.

P endast ngra alnars afstnd stod Ernst Odowalsky och sg med
hnleende blickar p gruppen framfr sig. Det syntes tydligt p hans
utseende, att han var obeslutsam hur han skulle gra.

Nero hade huggit sina skarpa tnder in i Minnchens kldning, och att
dma af hans rrelser beredde han sig p att angripa en fastare del af
den unga flickans kropp.

Just d han morrande reste sig upp fr att verkstlla detta beslut,
hrdes ett skott omedelbart i nrheten. Nero gaf till ett jemmerligt
tjutande och rullade sig i krampaktiga ryckningar p marken.

Allt detta hade tillgtt s hastigt att Ernst Odowalsky knappt hann
tnka en enda redig tanke. Nr han ndteligen kom till besinning och
strtade fram till den dende Nero mttes han p halfva vgen af
Fredrik Dahlspets.

"Tillbaka", ropade svensken och hll fram den icke afskjutna pistolen.

Ernst Odowalsky tog ett par steg tillbaka och sg sig omkring med
frvirrade blickar.

"Ni r nu min fnge", utbrast ryttmstaren och hjde slagsvrdet. "Allt
motstnd r ffngt."

Ernst Odowalsky insg ocks genast att s var frhllandet, ty inom
ngra minuter var han omgifven af de svenske ryttarne.

"Herr officer", utbrast han derfr, i det han rckte handen t Fredrik
Dahlspets, samt sade sitt namn, "jag r lika god protestant som ni
och..."

"Men hvarfr detta upptrde?" afbrt ryttmstaren strngt och pekade p
Minnchen och den bredvid henne liggande dde hunden. "Hvarfr? Kan ni
frklara det?"


Minnchen reste sig upp i detsamma och kastade frvirrade blickar
omkring sig. D hon varseblef de svenske ryttarne klarnade hennes
blickar. S fort hennes krafter det tillt reste hon sig upp. Hon ville
tala, men en blick ur Odowalskys gon gjorde att hon teg. Det lg
ngonting p samma gng hotande och bedjande deri, att Minnchen ej kom
sig fre att yttra ett enda ord om hvad som passerat.

Efter en kort rast aftgade ryttmstaren, fljd af Ernst Odowalsky, som
frst erhllit tilltelsen att grfva ned Nero, till Miltnitz. Minnchen
tervnde s hastigt hon kunde till sitt hem.




4.


Vid svenskarnes ankomst till slottet Miltnitz blef der ett lif och
en rrelse, som ej p mnga rtionden herrskat der. Ryttarne
inqvarterades i sidobyggnaderne. Fredrik Dahlspets erbjds och mottog
ett rum i sjelfva slottet, s belget att han derifrn kunde ha utsigt
fver den rymliga grden och de spr af vallar, som hr och der funnos
i behll. Miltnitz hade nemligen frut varit ganska starkt befstadt,
men under de fordna krigen rkat ut fr tskilliga belgringar och d
blifvit ganska illa medfaret.

D ryttmstaren under frden till slottet blef fulkomligt fvertygad om
att Ernst Odowalsky var icke blott protestant utan fven varmt
tillgifven svenskarnes sak, ansgs han naturligtvis ej mera ssom en
fnge. Han frde ocks den svenske beflhafvaren med den strsta
artighet in i slottet. Det var ocks han, som sjelfmant anvisade
ryttarne deras platser och gaf fven sjelf befallning om att deras
hstar skulle frses med rikligt foder.

Vl grmde det honom icke s litet, att Minnchen undsluppit honom genom
den svenske ryttmstarens ankomst, men han hade nog styrka att dlja
dessa sina knslor.

Fredrik Dahlspets var, oaktadt han egde en tapper och prfvad skara,
ndock en smula orolig fr sin stllning. Knigsmark var nnu ett godt
stycke aflgsen frn Miltnitz, och nog skulle det kunna hnda att
borgens besttning innan dess blefve anfallen.

De andre strfkrer, som voro utsnde frn hufvudstyrkan, hade
allesammans tagit andra vgar. Visserligen skulle en hndelse kunna
foga s, att ngon af dem komme i nrheten af Odowalskys egendom, men
detta var naturligtvis ingenting att med skerhet lita p.

Den svenske ryttmstaren vidtog fr den skull de anstalter han ansg
bst frenliga med sin besttnings trygghet. Ernst Odowalsky sg dessa
frberedelser med icke ogina gon, ty derigenom blef ocks han mera
skyddad.

En dag sade han d han kom ut till ryttmstaren, der denne fvervakade
sine ryttares arbeten med en till hlften frdig jordvall:

"Tror ni d att vi ska' bli anfallne hr?"

"Kan inte s noga veta", infll ryttmstaren fundersamt. "I alla
hndelser r det alltid klokast att vara beredd i frvg."

"Det har ni rtt i, men om en strre styrka skulle komma hit, s
vore..."

"En strre styrka", afbrt Fredrik Dahlspets och betraktade
slottsegaren skarpt. "Hur kommer ni p dessa tankar?"

Ernst Odowalsky fann genast att han sagt en dumhet, som ltt kunde
tydas till hans nackdel. Han sade derfr i det han rckte den svenske
krigaren sin hand:

"Ni misstror mig, det ser jag p edra blickar, men jag frskrar er
heligt, att ni ej har den ringaste anledning dertill. Ni _mste_ tro
mig s mycket heldre d jag berttar eder, att kejsar Ferdinand och jag
lnge sttt i spndt frhllande till hvarandra."

"Hur s", utbrast ryttmstaren och betraktade slottsherren med nyfikna
blickar.

"Det r en enskild sak mellan kejsaren och mig", svarade Ernst
Odowalsky undvikande, "och jag frskrar er att den alls ingenting har
att inverka p er stllning hr. Men en annan sak oroar mig."

"Och det skulle vara?" sporde Fredrik Dahlspets, ngot snopen fver att
han ej ftt sin nyfikenhet tillfredstlld.

"Kom", utbrast Odowalsky och lade sin arm i den svenske krigarens. "Vi
g en smula t sidan, ty om edra ryttare f hra ngot af hvad jag har
att bertta eder, ska' det tillfventyrs menligt inverka p deras
hllning."

"Nu gr ni mig riktigt nyfiken", menade ryttmstaren under det han lt
sig ledas frn platsen.

"Jo", svarade Odowalsky nr de vl kommit utom hrhll fr de arbetande
ryttarne, "frhllandet r det att fltmarskalken Gallas varit synlig
hr i trakten."

"Gallas hr", utbrast Fredrik Dahlspets och hoppade till. "Det r ej
mjligt!"

"Jo, jag har det frn sker klla."

"Frn hvilken d?"

"Min slottsfogde Fuchs knner Gallas till utseendet. Fr ngra dagar
sedan rkade han ut fr de kejserlige och blef fngad. Men d han
bedyrade sig vara en rttrogen katolik blef han genast frigifven. Medan
han nnu var qvar i de pfviskes led kom Gallas ridande frbi. Fuchs
hade all mjlig mda att kunna beherska sig, men lyckligtvis gaf ingen
af knektarne akt p honom, annars hade han varit olycklig."

Ryttmstaren svarade icke genast p Odowalskys ord. Han hade lsgjort
sig frn dennes arm och vandrade nu med stora steg fram och ter.
Slutligen sporde han:

"Hur lngt hrifrn var det som er slottsfogde trffade p de
kejserlige?"

"Tre mil i sder hrifrn vid byn Radnitz."

nyo frsjnk ryttmstaren i sina djupa tankar. Pltsligt utropade han:

"Ah, det r nog inte s farligt! Jag r sker p att Gallas fven nu
ska' gra skl fr det namn, som Torstenssons folk gifvit honom!"

"Hvad r det fr ett namn?" sporde Odowalsky frvnad och nyfiken.

"Hrfrderfvaren."

"Hrfrderfvaren!" utropade slottsegaren lifligt. "Hvarfr har han ftt
detta besynnerliga namn?"

"Ja, ni m vl sga att det r besynnerligt", infll ryttmstaren
skrattande. "Jag ska' tala om fr er orsaken dertill. Har ni ngonsin
hrt att Gallas vunnit en enda frdel?"

"Nej. Han har tvertom endast haft idel motgngar."

"Inte nog dermed", infll ryttmstaren muntert. "Den hr, som han haft
under sitt befl, har nstan alltid gtt under p ett eller annat stt.
Jag frskrar er, att det ej blef strre gldje i svenska lgret n d
underrttelsen kom att Gallas ftt beflet emot oss. Ja, jag vgar
pst att gldjen fver en seger ej kunde vara strre och mera allmn.
Hvar och en af oss visste d, att om vi ej frderfvade den kejserliga
hren skulle dess egen beflhafvare gra det. Och denna frmodan slog
aldrig fel. Der har ni ftt veta orsaken hvarfr Gallas erhllit namnet
hrfrderfvaren.".

"Ett ganska betecknande namn", utbrast Odowalsky, "och jag mste
tillst att det ligger djup sanning i det."

"N, deraf kan ni frst att jag ej knde mig just s mycket orolig d
ni berttade att han varit synlig hr i trakten. Dessutom hyser jag den
frhoppningen att Knigsmark snart skall hinna fram."

"Ja, det vore en srdeles stor lycka fr mig", tnkte Odowalsky. "Min
stllning brjar verkligen att bli allt mer och mer brydsam."

Slottsegaren och ryttmstaren skiljdes derefter t. Den frst nmnde
styrde kosan upp till sina rum, den sednare deremot tervnde till de
arbetande ryttarne.

       *       *       *       *       *

Aftonen hade inbrutit. Ssom vanligtvis i de sdra lnderna var fven
denna natt mrk. En kylande vind svepte omkring slottet och svngde
vldsamt omkring fljlarne p tornen. Det gnisslande lte, som uppkom
hraf, bidrog till att i ej ringa mn ka det hemska i den mrka
stormnatten.

Midnattstimmen hade nyss ingtt d en i vid kappa vl insvept karl
sakta och med smygande steg kom frn en af de gngar, som frde ned
till de underjordiska hvalfven.

Mannen i kappan var ej ensam. Bakom honom fljde en annan, som
oupphrligt varnade den frut gende, att iakttaga den strsta mjliga
frsigtighet.

"Ty", sade han med undertryckt stmma, "ingen kan veta om ej svensken
r vaken, och ni vet, fromme fader, att han frbjudit oss att slppa ut
er."

Ett grymtande lte, som skulle frestlla ett svar blef frukten af den
eftert kommandes varningar.

De smygande gestalterne hade snart hunnit ut ur gngen. D stannade
mannen i kappan.

"Nu hittar jag ej lngre", sade han. "Nu r det din tur att ledsaga
mig, min son. Men helst ville jag att du frde mig till bakporten, s
att jag kunde..."

"Fr himmelens skull var bara tyst", uppfordrade den andre och lade
temligen hftigt sin ena hand p talarens lppar. "Jag vet att sjelfva
vggarne hafva ron och att... men kom nu! Det r ej tid att vnta
lngre, _Han_ vntar p oss med den strsta otlighet."

Efter dessa ord framtog talaren en liten blindlykta som han nda
hittills hllit gmd under sina klder. Det svaga skenet var
tillrckligt att vgleda dem genom de terstende irrgngarne.

"Hr r det", sade slutligen mannen med lyktan och stannade framfr en
lg drr. "Hll lyktan medan jag sker rtt p nyckeln."

Detta var snart gjordt. Den lilla drren ppnades ljudlst och slt sig
fven p samma stt efter de bda vandrarne.

De hade knappt hunnit frsvinna, d ett annat sken dk upp icke lngt
ifrn drren och en jettelik krigargestalt smg sig fram till densamma.
Vid skenet igenknna vi korporalen Nisse Styf.

"Aha", mumlade denne fr sig sjelf och synade noga drren, "det r allt
ngot sattyg i grningen hr, eller med andra ord ugglor i mossen. Jag
anade det eftersom jag knde mig s orolig. Men, jag ska' nog ta' reda
p det, jag. Nog mste de vl komma samma vg tillbaka. Tro ni inte att
jag knde igen er, edra kanaljer? Jo jo men, Nisse Styf r nnu inte
skumgd, det kan ni sl er i backen p. Om jag skulle varsko
ryttmstaren", fortfor han efter ngra minuters begrundande. "Nej, det
tjenar ingenting till att lpa i frvg. Jag vill behlla hemligheten
fr mig sjelf."

Med dessa ord brjade han att lysa omkring i gngen efter ett
gmstlle. Lnge var detta skande frgfves, och den kcke korporalen
var just besluten att uppgifva allt hopp d han pltsligt till sin
stora gldje upptckte en nich lagom stor att dlja honom. Den lg icke
heller lngt ifrn den lilla drren, genom hvilken de bda vandrarne
frsvunnit.

"Det der gmstllet duger", mumlade Styf fr sig sjelf och gnuggade
frnjd hnderne. "Nu ' ni d fast, edra kanaljer!"

Derefter satte han lyktan i nichen, och underskte p det
omsorgsfullaste sina vapen. Nr han sett att dessa voro i tillbrlig
ordning stack han lyktan innanfr kappan p det att dess sken icke
skulle rja honom i frvg, samt tog derefter plats i sitt gmstlle.

Smnen brjade snart infinna sig, men den kcke korporalen kmpade
manhaftigt mot denna fiende.




5.


Innanfr det lilla rum, i hvilket de bda vandrarne frst inkommo,
fanns ett strre. Utan att sga ett enda ord sttte mannen med lyktan
upp drren till detta inre rum, skt frst in sin fljeslagare och gick
derefter ocks in.

De hade knappt hunnit inkomma d Ernst Odowalsky kom emot dem.

"Af med kappan", sade han med en viss hftighet till mannen, som bar
den. "Hr behfves ingen frkldnad."

Mannen lt kappan falla, och vi igenknna nu augustinermunken Clemens.

Hans fljeslagare var slottsfogden Fuchs, rfskinnet kallad. Nr Fuchs
gjorde miner af att g, sade Odowalsky:

"Stanna qvar, du. Jag har lika mycket att sga dig som denne munk."

Sedan alla tre intagit sina platser fortfor Odowalsky i det han vnde
sig till pater Clemens:

"N, hvad tycker ni om vistelsen under slottet?"

Pater Clemens gjorde en ful grimace.

"Jaja", infll Odowalsky skrattande, "jag frmodar att den inte r s
riktigt angenm, men som ni vet att det ej r genom min tillskyndelse
som ni kommit dit, s har ni ingenting att frebr mig. Jag sjelf r
lngt ifrn sker p mitt eget slott. Den svenske ryttmstaren r en
barsk karl, och skulle han komma p mig med ngot snedsprng, s finge
allt jag gra er sllskap. Men, det var ej fr att tala hrom som jag
ltit hemta upp er, pater Clemens, utan om ngot helt annat."

"Du knner kanske i ditt samvete en oro fver att du ej ingtt i den
katolska kyrkans skte? r det ej s, min son?" utbrast pater Clemens
och himlade med gonen.

Ett spotskt leende spelade vid denna frga kring Odowalskys lppar.

"Nej fromme fader", sade han derp, "jag mste uppriktigt beknna att
det ej r denna oro, som marterar mig."

"Men, den kan nog infinna sig", infll pater Clemens, som redan
smickrade sig med att kunna rycka en s rik man frn de hatade
kttarleden.

"Ja, _d_ r det tids nog att tala om den saken", invnde Odowalsky.
"Nu har jag en annan, som r vigtigare fr mitt hjerta."

Munken och slottsfogden gfvo hvarandra en frstulen blick. Odowalsky
mrkte den ej utan fortfor:

"Det r en qvinna, en af de sknaste jag ngonsin trffat, som
frorsakar mig en grslig oro bde natt och dag."

"Men", infll pater Clemens och lade nu bort det frtroliga och
beskyddande "min son", d han mrkte att det ej nu var frgan om en
fvergng till den papistiska lran, "d ni r s rik och mktig br
det vl ej bli srdeles svrt fr er att vinna hennes hand."

"Det r nstan omjligt", svarade Ernst Odowalsky under det en tung
suck hjde hans brst.

"Omjligt! r hon d rikare n ni, eller str hon i brd s hgt fver
er, att detta lgger hinder i vgen? Eller kanske att det r religionen
som uppreser hindret. Den saken r d ltt hjelpt om jag bara..."

"Nej, intet af allt detta", afbrt Odowalsky. "Hon r protestantiska af
sjl och hjerta. Hennes brd r ringa och hennes rikedom ingen."

D Ernst Odowalsky yttrade dessa ord fverflls pltsligt slottsfogden
af en vldsam hosta, s att han mste luta sig ned i stolen. Odowalsky
mrkte fr den skull hvarken den gldande rodnad, som uppsprang p
rfskinnets kinder eller hans konvulsiviskt sammanbitna lppar.

"N, d r det vl ingen konst att bemktiga sig henne", infll pater
Clemens under det ett besynnerligt leende spelade kring hans mungipor.

"N, sg mig d hur jag ska' gra fr att f henne i mitt vld",
utbrast Ernst Odowalsky. "Ett godt rd i denna sak r mycket vrdt, och
den, som gifver mig det, han ska' ej bli obelnt."

Pater Clemens funderade en stund. Derp sade han under det det frra
besynnerliga leendet nyo spelade kring hans lppar:

"Man tager henne helt enkelt med vld om hon ej godvilligt vill flja
med."

"Lttare sagdt n gjordt", menade Odowalsky.

"Hvarfr det?"

"Ni glmmer, hgt rade pater, att svenskarne ro hr!"

"Det glmmer jag visst inte, men hvad ha' de med den saken att gra?"

"De skola beskydda henne."

"Bah", utbrast pater Clemens fraktligt, "tror ni ej att de ha annat
att gra n att beskydda vackra flickor!"

"Men, hon ska' anropa deras beskydd, och d kan ej ryttmstaren vgra
att lemna det", svarade borgherren. Han var ocks nra att bertta om
upptrdet i skogen, men hejdade sig lyckligtvis.

Pater Clemens betraktade honom en stund med blickar i hvilka det
tydligaste hn afspeglade sig. Till slut sade han:

"Det r vl ej sagdt att hon ska' f tillflle att anropa om det der
beskyddet!"

Ernst Odowalsky ryckte till.

"Hvad r det ni sger, pater Clemens", utbrast han och kramade munkens
hand. "Skulle ni kunna..."

"Tyst, tyst. Var fr den heliga jungfruns skull frsigtig", afbrt
augustinermunken. "Vggarne kunna hra oss."

"Var lugn, vrdige fader", svarade Ernst Odowalsky under det ett
gckande leende spelade kring hans lppar. "Slottet Miltnitz r ej
bygdt p samma stt som edra kloster, der man genom vggarne har lnga
rr, som stta en i stnd till att hra hvad som talas i andra rum. Hr
ro vi s skre fr lyssnare som om vi skulle befinna oss p hundra
mils afstnd frn dem."

"Godt", sade munken efter en stunds begrundande, "jag gr in p att
skaffa er flickan, men endast p _ett_ oeftergifligt vilkor."

I dessa gonblick tilltog rfskinnets hosta med frnyad styrka igen.

"Sg genast edert vilkor, och om det r utfrbart gr jag genast in
derp."

"Ja visst r det utfrbart, annars hade jag vl ej framstllt det",
svarade munken lifligt. "Att ni utverkar friheten t mig."

Ernst Odowalsky funderade en stund. Derp sade han:

"Detta r helt enkelt omjligt."

"Och hvarfr det?" sporde pater Clemens nedstmd.

"Derfr att ryttmstaren anser er fr en spion och har beslutit att
frvara er till dess den svenske fverbeflhafvaren kommer hit."

Slottsfogden hade nda hittills ej blandat sig i talet. Medan hans
husbonde och pater Clemens utbytte sina tankar hade rfskinnet
utfunderat sin egen plan. Han sade fr den skull:

"Men, det r ju ej omjligt att han kan fly undan."

Vid detta svar rusade Ernst Odowalsky upp med gldjen tydligt afspeglad
i sina anletsdrag.

"Hvem har ingifvit dig denna prktiga tanke", utbrast han raskt.

"h, herre, man kallar mig ju rfskinnet", svarade slottsfogden och
skrattade. "Och jag ska' nog frska att gra skl fr det namnet",
fortfor han nnu skrattande.

"Ja, gr du det, d ska' du f en strre belning n du anar. Du vet ju
hvem jag menar?"

"Ja, herre... frdmda hosta, som ibland anstter mig p det hr
sttet... det r ju Arnold Mayers vackra sondotter... nej nu tror jag
rakt att jag qvfs. Uh, puh... gif mig en dryck vatten!"

"Det r ju svrt att ha en sdan der hosta", infll pater Clemens till
sitt yttre temligen likgiltig. "Jag brukar ocks ibland lida deraf men
inte s svrt som er slottsfogde."

Hostan gaf slutligen med sig, och d fortfor Ernst Odowalsky entrget:

"Men det du gr, det mste du gra snart, kom ihg det, Fuchs."

"Var lugn, herre. Redan i morgon natt ska' hon vara hos er p
Miltnitz."

"Nej, fr himlens skull, fr henne ej hit. Nog finnes det aflgsna byar
dit man kan..."

"Nu har jag det", afbrt pater Clemens och knppte med fingrarne. "Nu
har jag det!"

"Ni vill vl inte fra henne till ett kloster heller", utbrast
Odowalsky och ryggade tillbaka.

"Nej, derp kan ni vara sker. Lngt inne i skogen, sder om slottet,
har jag upptckt en liten koja, bebodd af en vedhuggare och hans
hustru. Fr guld ska' de nog taga emot flickan. Var bara lugn", fortfor
munken under det han lutade sig ned mot golfvet och upptog ett litet
papper, "jag svarar fr att det ska' g bra."

Utan att yttra ett ord gick Ernst Odowalsky fram till ett litet invid
sngen stende rikt inlagdt skrin, tog derifrn en rulle dukater och
lade den i munkens hand.

"Se der", sade han, "det rcker nog en god stund."

"h, det r mer n tillrckligt", svarade slottsfogden och betraktade
girigt dukatrullen.

"Den, som du kommer att f om du utrttar rendet till min beltenhet,
blir dubbelt s stor", utbrast Ernst Odowalsky, vnd till slottsfogden.
"Men nu r det p tiden att ni, pater Clemens, tervnder till edert
fngelse. Det skulle bli ett obehagligt streck i vr rkning om det
upptcktes att ni lemnat det samma."

D slottsfogden och munken ville aflgsna sig samma vg som de kommit,
hejdades de af Odowalsky.

"G genom lnngngen", sade han och rckte slottsfogden en nyckel. "Du
hittar vgen. Det anar mig att de svenske knektarne smyga omkring ute i
gngarne, och d vore allt frloradt."

D morgonsolen lyste in genom de sm korridorfnstren, fllo hennes
strlar p korporal Styfs i smnen nickande hufvud. Den gamle knekten
hade frgfves kmpat mot denne farlige fiende.

Arg och rasande sprang han upp.

"Tnk om ngon af posterne sett mig", utbrast han fr sig sjelf. "Jo,
det skulle vara vackert! Jag blir d till ett tlje fr alla!"

Korporal Styf hade icke oroat sig utan skl. En af ryttarne hade i
daggryningen varseblifvit den gamle knekten der han satt och nickade.
Historien kom snart ut bland manskapet, och alla undrade storligen hvad
Styf hade att gra i nichen. fven Fredrik Dahlspets fick snart kunskap
derom och frgade korporalen om ryktet var sant.

"Ja", svarade Nisse Styf, ty han kunde aldrig sga en osanning.

"Det var en besynnerlig sofplats", infll ryttmstaren skrattande. "Jag
gissar ocks att den var mindre beqvm."

Fr att med ens gra slut p det lje, som skulle frflja honom kanske
en lngre tid, omtalade derp korporalen orsaken till sitt vistande i
nichen.

Ryttmstaren hrde uppmrksamt p den gamles berttelse. Nr den var
slut sporde han:

"Knde du igen vandringsmannen?"

"Ja, nog tyckte jag att det var slottsfogden och den fngslade munken."

"Det ska' vi snart fvertyga oss om", svarade Fredrik Dahlspets. Derp
befallde han korporalen att flja sig och skyndade ned till
augustinermunkens fngelse.

"N", sade han d han tervnde frn fngelset, "ser du nu att din syn
bedragit dig. Munken r ju qvar."

"Ja, det var det besynnerligaste jag varit med om", infll Styf och
gned sig i pannan. "Det var kanske bara satans funder alltsammans."

Ryttmstaren fresatte sig likvl att s fort som mjligt sprja
Odowalsky om denna sak. Nr han trffade slottsherren gjorde han det
ocks, men erhll detta lugnt afgifna svar:

"Den gamle korporalen har drmt, det r skert. Hur skulle munken kunna
lemna sitt fngelse d vi ha' nycklarne bde till drren och till
jernbommen."

fvertygad om att Nisse Styf sett i syne lemnade Fredrik Dahlspets
Odowalskys rum.

       *       *       *       *       *

D slottsfogden och augustinermunken kommo ut frn den smala lnngng,
som frn andra sidan ledde ned till fngelsehlarne, stannade den frst
nmnde och sade:

"Vrdige fader, vi ha ej nnu s brdtom. Jag skulle vilja tala ngra
ord med er om det tilltes."

"Gerna", svarade munken, "men hr r vl inte rtta platsen."

"Nej, men hr", infll rfskinnet och sttte upp en liten sidodrr. En
kall och fuktig atmosfer slog emot de bda mnnen. Fuchs framtog genast
sin blindlykta och gjorde tecken t fader Clemens att stiga in.

Men nr denne tvekade sade slottsfogden med fvertygande stmma:

"Det r alls inte farligt der inne fastn der r kallt och otrefligt.
Vi behfva ej heller vistas der s lnge."

"G du frut, min son", uppmanade pater Clemens. "Jag kommer straxt
efter."

Slottsfogden steg in och placerade den lilla lyktan, hvars sken ntt
och jemt kunde upplysa rummet, p ett vid frmre vggen stende bord.
Sedan munken derefter ocks inkommit stngde Fuchs varsamt drren och
gaf pater Clemens ett tecken att taga plats, p stenbnken vid bordet.

"Ni m tro", sade han derefter, "att detta rum har sin intressanta
historia."

"Jas", svarade augustinermunken kort och godt.

Utan att ltsa om detta korta och fga uppmuntrande svar fortsatte
slottsfogden:

"En af min nuvarande husbondes frfder, hvilken knner jag dock icke,
var en mkta lrd herre, som stod i stor gunst hos kejsaren. Han
nskade dock helst att vara ensam och drog sig fr den skull undan hit
ned i detta rum, der han bde sof och studerade. Derjemte befallde han
alla sine tjenare att sga att han var bortrest d ngon kom och skte
honom. Och det frunderligaste r att tjenarne trodde det."

"Hur s", menade pater Clemens nyfiken.

"Jo, den besynnerlige krren gick tillvga p s stt att han verkligen
reste i ppen vagn ifrn slottet. Utkommen, i skogen lemnade han den
och tervnde i hemlighet till slottet genom en lnngng, som leder
hit, och genom hvilken det ocks ska' lyckas oss att fly undan. Hans
ende frtrogne voro kusken och den gamle trotjenaren. De buro derefter
genom samma lnngng, som vi nyligen kommit, mat och dryck till honom
och detta ibland under flere veckors tid."

"Det var en besynnerlig gubbe", utbrast pater Clemens, "men inte ser
jag till ngon lnngng ut i det fria."

"Jas, inte! Se nu d", utbrast rfskinnet och tryckte p en knapp i
vggen.

Genast vnde sig ett par slthuggna stenar ljudlst int, och mynningen
af en kolmrk gng blef synlig.

"r den lng?" sporde pater Clemens eftersinnande.

"Ah nej, knappt mer n tio alnar."

"Godt. D ska' det nog inte bli svrt att tillryggalgga den, tror jag.
Men sg mig hur du ftt reda p historien och gngen."

"Genom den gamle trotjenaren, som lefde till dess han blef ngot fver
hundra r gammal. P sin ddsbdd omtalade han allt fr mig och min
nuvarande husbonde."

"n kusken d? r du sker p att ej ocks han omtalat frhllandet, s
att flere veta det?"

"Ja, fullkomligt sker. Den sista veckan som gamle Odowalsky lefde blef
kusken sjuk och dog tre dagar fre sin husbonde."

"N, d ska' jag sledes vara fri i morgon natt", utbrast pater Clemens
och gnuggade frnjd hnderne. "M himmelens frbannelse trffa de..."

Han stannade frlgen midt i talet d han kom att tnka p att han
framfr sig hade en af dem, fver hvilkas hufvud han mnade utslunga
sin frbannelse.

Men huru frvnad blef han icke d han hrde slottsfogden infalla:

"De protestantiske kttarne menar ni, fromme fader. Ja, mtte de bli
frbannade i evighet. Ni ser p mig som om ni trodde att jag skmtar
med hvad jag sger. Nej, ni ska' veta, fromme fader, att jag i
hemlighet r tillgifven den katolska lran."

Munken hoppade ordentligt till d han utbrast:

"N, himmelen vare lfvad att jag ndteligen trffat p _en_ hederlig
menniska i detta ulfvabo. Hur lnge har du varit katolik, min son?"

"nda sedan min fdsel, fromme fader, och nu r jag fyratiotre r och
ngra mnader. Men omstndigheter, hvilka jag nu ej har tid att omtala,
ha gjort att jag varit tvungen att taga tjenst hos kttarne. Det har
dock alltid lyckats mig att fra dem bakom ljuset, s att de ingen enda
dag anat att jag hycklat och nu har..."

"Gud vlsigne dig, min son", afbrt pater Clemens salvelsefullt och
lade sina hnder p rfskinnets hufvud. "Du har gjort en Gudi behaglig
gerning och fr nog en gng lnen derfr. Men, r det nu inte tid att
tervnda till fngelset innan de svenske hundarne upptcka
frhllandet?"

"Genast, fromme fader", svarade slottsfogden, "men frst ett par ord om
ni tillter."

"Tala, min son."

"N, mottag d en beknnelse. Den flicka, som min husbonde vill att vi
gemensamt ska' rfva bort, har jag ocks ett godt ga till. Ja, jag
lskar henne nda till ursinne", fortfor han och stampade i golfvet.
"Ska' jag nu ndgas se henne i min husbondes armar, d blir jag galen."

"Var lugn, min son", infll pater Clemens under det hans mrka gon
glimmade en sllsam eld. "Din husbonde r vr trosfiende, och mot
dylika r det vr pligt att gra s mycket ondt vi kunna. Jag gifver
dig hrmed absolution fr hvad du rnar beg mot honom."

Ett gldjerop var nra att undslippa rfskinnets lppar.

"N, d ska' hon allt raka din nsa frbi", utbrast slottsfogden och
knt hnderne vldsamt. "Men hvart ska' vi fra henne? Till den gamle
vedhuggaren, ssom vi nmnde?"

"Det gr inte an efter hvad som nu passerat", svarade pater Clemens.
"Odowalsky ska' d ltt finna henne der, och detta gr ju ej in i din
plan, min son?"

"Nej, fr den heliga jungfruns skull, inte dit! Inte dit!" ropade
slottsfogden och slog afvrjande framfr sig med hnderne.

"N d fra vi henne till Prag. Der ska' det inte bli svrt att dlja
henne."

"Jag har ingen enda bekant der", svarade rfskinnet. "Jo, lt se! Jag
har verkligen en bekant der, men nu r olyckan den, att jag alls inte
vet hvar han bor."

"h, den saken reder sig nog", infll pater Clemens. "Men nu har jag
verkligen ingen tid mer att att vnta. Vid midnatt i morgon sledes."

"Ja."

De bda mnnen fortsatte derefter vgen nnu djupare ned till munkens
fngelse. Med ngsliga blickar underskte slottsfogden derefter golfvet
bde inom och utanfr det lilla rummet fr att se om spr efter
beskande voro synliga.

"Nej", utbrast han slutligen med frnjelse, "ingen har varit hr under
vr frnvaro."

"Godt, d kunna vi vara lugna", sade augustinermunken i det en djup
suck af lttnad undslapp hans brst.

Ngra minuter derefter satt han nyo inlst i sitt fngelse. Rfskinnet
hade lagt fr jernbommen och omsorgsfullt lst till med de nycklar, som
han ftt af Odowalsky, ty denne hade fr lngesedan ltit en vid tiden
fr denna berttelse afliden smed frfrdiga dubbla exemplar till alla
drrar i slottet.

D slottsfogden skyndade samma vg till Odowalskys rum som han kommit
derifrn gnuggade han frnjd hnderne under det han tnkte fr sig
sjelf:

"ndteligen str jag vid mina nskningars ml. Ah, Minnchen! Lnge har
du gckat mig, men snart ska' du hvila i mina armar! Men", fortfor han
i sin tankegng efter ngra minuters eftersinnande, "hvad ska' vi gra
med gamle Arnold Mayer om han stter sig till motvrn? Bah, fr den
saken blir det alltid ngon rd!"

Sedan han fverlemnat sin rapport till Odowalsky skyndade han ned till
sin bostad fr att vidtaga de mtt och steg, som voro af nden i och
fr flykten. Dertill hrde i frmsta rummet vapen. Slottsfogden hade en
ganska stor samling deraf och var fven vl frfaren i att handtera
dem.




6.


D Minnchen hemkom rusade hon hufvudstupa in i stugan liksom hade hon
nnu varit frfljd af Odowalskys ilskne hund.

"Store Gud s du ser ut, mitt barn", utropade Arnold Mayer och sprang
upp frn stolen. "Hvad har hndt?"

"Oh, om ni visste i hvilken ddlig ngest jag varit", svarade den unga
flickan och sjnk till hlften medvetsls ned p soffan.

Arnold hemtade genast vatten och badade dermed Minnchens tinningar.
Inom kort terkom den unga flickan till fullkomligt medvetande igen.
Hon reste sig upp, for ngra gonblick med hnderne fver pannan och
sade derefter:

"Ja, farfar; aldrig frut har jag varit i en mera ddlig ngest och i
en strre fara. Det hade ltt kunnat hnda att du aldrig mera hade ftt
terse mig."

Och vid dessa ord slog hon sina armar kring farfadrens hals, och en
strm af trar lttade hennes brst.

"Men, s tala d, kra barn", uppmanade Arnold Mayer. "Du vet inte hur
orolig du gr mig."

Sedan Minnchen nnu ngra gonblick hemtat sig omtalade hon sitt mte
med Odowalsky, hvad han sagt henne och slutet p deras samtal.

"En sdan skurk", utropade Arnold Mayer gnisslande med tnderne. "Om
jag hade honom hr, skulle jag mala snder honom till gryn."

"Ja, det var ett frfrligt gonblick d Nero lg fver mig", svarade
den unga flickan. "Jag trodde bestmdt att min sista stund var kommen."

"Och husbonden gjorde ej miner af att locka hunden till sig?"

"Nej! Han betraktade mig i stllet med s vilda och hnfulla blickar,
att jag... ja, jag kan ej sga hvad jag knde i dessa frfrliga
gonblick."

"Stackars min lilla flicka", sade Arnold Mayer och lade den nnu
darrande sondottrens tcka hufvud vid sitt brst, samt smekte hennes
kinder och lockar. "Men du ser nu att det r sant hvad jag alltid
sagt."

"Hvad d, farfar?" sporde Minnchen och blickade den gamle
frtroendefullt i gonen.

"Att Gud alltid hller sin allmaktshand beskyddande fver dem, som
stdse vandra rtta vgar. Sanna du mina ord! Du ska' f se, att
Odowalsky slutligen fr den ln han frtjenat."

"Ja, det vore ej mer n rtt", infll Minnchen. "Dock skulle jag nska
den rdhrige Fuchs ett nnu vrre straff."

"Hur s mitt barn?"

Sedan Minnchen derefter omtalat den hjertslitande scen hon varit vittne
till vid Miltnitz, sade gamle Arnold Mayer:

"Var lugn mitt barn. Straffet r nog inte lngt borta fven fr honom."

Farfar och sondotter sutto derefter en stund tillsammans under tystnad.
Slutligen sade den frstnmnde:

"Men det var ju fr innerligt vl att svenskarne kommo dig till hjelp.
Sg du hvem det var som befriade dig?"

"Ja, en ung och vacker karl efter hvad jag kunde se", infll Minnchen
under det en fin rodnad sprang upp p hennes kinder.

"Ja, sdant se ni fruntimmer aldra frst p", skmtade gamle Arnold.

"Men d jag ftt gon att se med", infll den unga flickan nnu mera
brydd af farfadrens skmt, "s... s..."

"S ska' du vl anvnda dem, menar du", afbrt Arnold Mayer och htte
sklmaktigt med ett finger. "N deri har du rtt, mitt barn. Gud gifve
blott", fortfor han allvarsamt, "att befriarne stannade qvar i trakten.
Jag har hrt besynnerliga saker medan du var borta."

"Hvad d, farfar", utbrast Minnchen till hlften frskrckt.

"Jo, gamle Kasper frn Miltnitz var hr och berttade att de pfviske
varit synlige hr i nrheten."

"Gud beskydde oss fr dem", suckade den unga flickan och knppte de sm
hnderne fver brstet.

"Ja, det m du vl sga. Det r vilddjur i menniskohamn. Kejsaren r
ocks hgeligen frtrnad p oss fr vrt affall frn den katolska
religionen, och Kasper sade att han hrt frn Wien, att det r meningen
att frgra oss med eld och svrd, s framt vi ej ndra religion igen.
Detta bud lr ha kommit i dagarne frn Rom."

Fr en stund smg sig den unga flickan darrande intill den gamle
farfadren. Men efter en stund klarnade hennes anlete upp, och hennes
rst blef skrare d hon utbrast:

"Ah, det r nog inte s farligt som Kasper sagt. Han har kanske lagt
till ngot sjelf."

"Gifve Gud att du spdde sannt", utbrast gamle Arnold under det en djup
suck hjde hans brst.

Minnchen satt en stund tyst och funderade med det tcka hufvudet lutadt
i handen, Slutligen upplyfte hon det med en viss hftighet och sade
under det en blixt skt fram ur hennes vackra gon:

"Vet du hvad jag tror, farfar?"

"Nej, mitt barn. Sg ut. Du ser s frtrstansfullt p mig."

"Jo, farfar, jag tror att det r en strre svensk hr i antgande hit,
och att de, som s lgligt kommo till min rddning, endast utgjorde en
strftrupp, utsnd fr att kunskapa. Det r min tro."

"Ja, ja, min flicka, det kan du allt ha rtt i", svarade Arnold Mayer
sedan han en stund begrundat Minnchens ord. "Ja, ju mera jag tnker p
saken desto troligare frefaller den."

Nr han dagen efter fick vetskap om att den svenska truppafdelning, som
rddat Minnchen frn att antingen snderslitas af Neros tnder eller
falla ett offer fr Odowalskys lustar, stannat qvar i trakten, blef han
hgeligen glad.

"Du hade allt rtt, du", utropade han d han sednare kom in i stugan.

"Hur vet du det, farfar?"

"Jo, Kasper var hr fven i dag och berttade att den svenska truppen
stannat p Miltnitz."

"Gud vare lof fr det", utbrast den unga flickan och tryckte hnderne
hrdt mot brstet. "D kunna vi vara skra tminstone s lnge som den
r der."

"Ja, utan tvifvel. Du ska' ocks veta att ngot stort r i grningen,
frmodligen mot Prag."

"Hur s, farfar? Har Kasper ftt reda fven derp?"

"Ja, han har ftt veta af en af de svenske ryttarne, att en stor svensk
hr r i antgande."

"Gud, om det skulle bli strid hr i trakten", utbrast Minnchen
ngsligt. "Det vore..."

"Lugna dig, mitt barn", afbrt Arnold Mayer trstande. "Hr blir det
troligtvis ej som striden kommer att st."

       *       *       *       *       *

Den fr flykten afsedda natten var om mjligt nnu mrkare n den
fregende. Att Odowalsky, hans slottsfogde och pater Clemens voro
srdeles njde dermed r naturligt.

Redan tidigt p morgonen hade Fredrik Dahlspets ltit hemta upp pater
Clemens till frhr.

D munken, tfljd af korporal Styf, intrdde i ryttmstarens rum, hade
denne tagit p sig den barskaste mine han kunde.

"Nu mste du sga mig hvad du vet om de kejserliges planer", sade
ryttmstaren och borrade sina blickar in i munkens.

"Jag svarar som tillfrne, att jag ingenting vet", infll
augustinermunken.

"Tro honom inte, ryttmstare", infll i sin ordning korporal Styf. "Det
pfviska packet har fan i sig, det r tvrskert."

"Var du lugn", svarade Fredrik Dahlspets, "jag ska' nog klmma
sanningen ur honom. Det r inte frsta gngen jag har lata munkar att
behandla. N, hvad svarar du?"

"Som frut. Jag vet ingenting."

"r det lngesedan du var i Prag?"

"Ett r sodan."

"Nu ljuger du, munk", dundrade ryttmstaren med en stmma som kom
augustinermunken att ordentligt hoppa till.

"Nej, jag ljuger inte", svarade denne. "Dertill tager jag den heliga
jungfrun till vittne."

"h, hon bryr sig nog inte om en lat och okunnig munk", infll
ryttmstaren gckande. "Men om du ej varit i Prag sedan ett r
tillbaka, hvar har du d varit?"

"I Barmen, Mchnen och flere andra stder", svarade pater Clemens sakta
och mindre frckt.

"Och s har du kanske strfvat omkring p landsbygden och gjort
allehanda ofog", fortfor ryttmstaren.

"Vi gra ej ngot ofog", svarade pater Clemens under det en vild eld
glimmade i hans mrka gon.

"Hvad gra ni d?"

"Vi undervisa och lra folket."

"Men bhmarne erknna ej lngre pfven ssom sitt fverhufvud."

"Vi ska att taga dem ur den villfarelse de rkat i genom de ktterske
lrosatser, som Johan Huss predikade."

"Du r djerf i dina svar, munk. Dock angr det der ej mig. Jag r sker
p att du r en spion t de kejserlige. Nu fr du ytterligare
betnketid tills i morgon bittida. Talar du ej d sanning, s lter jag
hissa vipp dig p spetsen af det hga tornet."

D pater Clemens hrde dessa ord knde hans gldje knappt ngra
grnser.

"I morgon ja", tnkte han fr sig sjelf, "d r fogeln utflugen. Tag
honom sedan den som kan."

Han ville derefter aflgsna sig, men ett dundrande "halt!" frn
ryttmstarens lppar tvang honom att stanna.

"Styf", sade ryttmstaren derefter, "hemta genast hit slottsfogden, men
fort ska' det ske!"

Och innan pater Clemens hann tnka ut sin tanke stod Odowalsky, som
korporalen trffat i en af slottets gngar, inne i rummet.

Fredrik Dahlspets var en man, som alltid gick rakt p saken med sina
frgor och derfr fven fordrade ett bestmdt svar. Han sade derfr s
snart de frsta helsningarne voro fver:

"Har ni ej ngot annat rum till fngelse t munken?"

"Nej", svarade Odowalsky utan betnkande.

"hjo, drag er bttre till minnes. Ni knner slottet nogare n jag."

"Men hvarfr duger ej det han nu har?"

"Det r ej nog starkt."

"Jo, herre", svarade Odowalsky, "det r tillrckligt skert fr _tio_
fngar. S mycket mera fr en obevpnad munk."

Den unge ryttmstaren var en god stund villrdig hur han skulle gra.
Under sina djupa funderingar gick han fram och tillbaka i rummet.

Detta oaktadt vgade dock icke Odowalsky och munken utbyta en enda
blick, ty gubben Styf, som postade vid drren, hade oafltligt sina
gon fstade p dem.

Slutligen afbrt ryttmstaren sin hastiga gng och befallde korporalen
att ter nedfra fngen.

"Till samma fngelse?" sporde korporalen.

"Ja, eftersom det inte finnes ngot skrare, s... men skynda dig nu!"




7.


Den desdigra midnattstimmen hade inbrutit. fverallt i och omkring
slottet rdde ett skenbart lugn. Genom de mrka korridorerne smg sig
dock en man sakta ned till den underjordiska delen. Det var
slottsfogden Fuchs, som nu skulle stta sin plan i verkstllighet.

Nra nog uppfdd p Miltnitz, hade han under lnga r vant sig vid dess
irrgngar, dem han kunde leta sig igenom fven under den mrkaste
natten.

Denna knnedom om lokalen kom honom nu vl till pass.

"Snart ska' jag n mina nskningars ml", tnkte han fr sig sjelf,
"och snart ska' den trotsiga Minnchen vara min."

Men hur noga han n knde till belgenheten, var det likvl frenadt
med ej s f besvrligheter att taga sig fram i de underjordiska
hvalfven, der det ena hindret efter det andra stngde vgen eller
gjorde den svr att betrda.

Mnga gnger var slottsfogden nra att sl sig frderfvad vid de fall
han gjorde. Icke heller vgade han anvnda blindlyktan. Odowalsky hade
strngeligen frbjudit honom att gra det.

Efter mnga kullerbyttor stod han ndteligen framfr augustinermunkens
fngelse. Innan han tog ifrn jernbommen lyssnade han dock en stund
uppmrksamt efter om han ej skulle frnimma ngot ljud, som kunde
hntyda p att han ej var ensam. Men fverallt var det tyst som i
grafven.

Med darrande hnder grep han derefter tag i jernbommen, ppnade
frsigtigt lset och tog derefter lika frsigtigt ifrn det tunga
stngslet.

Han kunde tydligt hra hur hans hjerta bultade. Var han ensam? Skulle
ej i nsta gonblick svenske ryttare kasta sig fver honom? D vore han
fr alltid frlorad.

Men icke det minsta ljud hrdes utom hans egen ltta andedrgt.

Med mera stadig hand ppnade han derefter drren till augustinermunkens
fngelse.

"r det du, min son?" hrdes en dmpad rst der inifrn.

"Ja, men fr Guds skull tyst", svarade slottsfogden med hviskande
stmma. "r ni frdig, fromme fader?"

"Ja."

"N, s kom d. Ingen minut r att frlora."

Slottsfogden knde derefter hur en kall fuktig hand strcktes emot
honom. Det var munkens. Han grep den genast och drog med halft vld den
andlige ut i gngen.

Pater Clemens darrade som ett asplf, och d han frnam hur Fuchs
stngde igen drren, samt lade jernbommen p sin frra plats brjade
hans tnder att hftigt skallra mot hvarandra.

Det var tanken p att steget nu var oterkalleligen taget som fdde
denna fruktan.

"Fr himmelens skull bemanna er", hviskade slottsfogden nstan lika
frskrckt som munken, ty de emot hvarandra skallrande tnderne gfvo
genljud i den tomma gngen.

I stllet fr svar brjade pater Clemens att frammumla en massa
latinska bner.

"Tig", hvste slottsfogden och kramade munkens hand s vldsamt att
dess egare nra nog uppgifvit ett anskri. "Vi mste vara s tysta som i
grafven, annars ansvarar jag ej fr att flykten ska' lyckas."

Med nstan fvermenskliga anstrngningar lyckades det slutligen pater
Clemens att betvinga sin fruktan. Utan att gifva ifrn sig ett enda
ljud fljde han slottsfogden.

Snart stodo de utan fventyr i gamle Odowalskys hemliga arbetsrum. D
frst vgade slottsfogden riktigt andas ut. Pater Clemens ville taga
sig en kort hvila hr, men dertill nekade Fuchs p det bestmdaste.

"Det vore nra nog detsamma som att upptckas", sade han. "Medan vi ro
i farten mste vi fullborda vr flykt."

"Men jag knner mig s medtagen", jemrade sig munken.

"N, s blif qvar d", infll slottsfogden harmfullt. "Jag gr ensam,
jag."

Och med dessa ord nrmade han sig den vgg, der nyckeln till lnngngen
befann sig.

"Nej, nej! jag gr med", utbrast pater Clemens och rtade p sig. "Men
du kan vl ej undra p att jag knner mig medtagen d jag ej p tv
hela dygn kunnat sofva fr bara ngslans skull."

"Nej, det r visst inte underligt", infll slottsfogden, "men vid
tillfllen sdana som dessa mste man gra vld p sig sjelf. r ni
frdig nu?"

"Ja min son."

"Se hr, tag denna dolk och denna pistol. Den r laddad."

"Hvad ska' jag gra med dem?"

"Frsvara er naturligtvis ifall ngon fara hotar."

Pater Clemens var i sjl och hjerta en af de fegaste personer man kunde
uppleta. Han kunde ej heller pminna sig nr han sednast ens hade ett
vapen i sin hand. Sedan han en stund betraktat den lnga skarpslipade
dolken, ty inne i detta rum vgade slottsfogden taga fram blindlyktan,
sade han:

"Min son, det r bst att du tager dem tillbaka. Du r van vid att
handtera dem och kan derfr bttre frsvara oss."

Slottsfogden var icke heller af naturen srdeles modig. Men nu tyckte
han dock att det gick fr lngt. Munkens drgt afhll honom dock ifrn
att utfara i s hrda ordalag han nskade. Dock kunde han ej afhlla
sig ifrn att hnfullt utbrista:

"Nvl, vrdige fader, jag ska' gerna taga vapnen tillbaka, men er
sjelf fr ni i alla hndelser frsvara. Skulle det komma till strid s
har jag nog med att reda mig sjelf."

D han efter detta tal utstrckte handen fr att tertaga vapnen,
ngrade sig pater Clemens och sade:

"Jag inser nu att det r klokast att jag behller dem sjelf. Men fr
att sga dig sanningen, min son, s kan jag ej pminna mig nr jag sist
handterade dylika. Jag tror att jag glmt bort hur de ska' anvndas."

Oaktadt den mindre behagliga stllning, i hvilken de bda flyktingarne
befunno sig kunde dock ej slottsfogden underlta att en smula draga p
munnen t munkens okunnighet.

"Nvl, fromme fader", sade han derefter. "Se efter hur jag gr, s
kanske att ni sedan kommer ihg det."

D han med dessa ord spnde hanen p pistolen hoppade pater Clemens
ngra steg t sidan.

"Akta dig", utbrast han med hgre stmma n som rdligt var, "den kan
brinna..."

Med en snabb rrelse lade slottsfogden sin lediga hand fver
augustinermunkens lppar.

"Olycklige", hvste han fram. "Med edert vanvettiga och dumma rop har
ni ledt ryttarne p vra spr. Jag hr deras steg der ute. Fort in i
gngen!"

Med dessa ord tryckte han p knappen. De flata stenarne vnde sig
hastigt.

"In nu", fortfor han och tog pater Clemens hftigt i armen. "Endast
ngra minuter till och vi ro frlorade!"

Han hade sagt sannt. Knappt hade han och munken kommit in i lnngngen
och stenarne tertagit sin fordna plats, frrn drren till gamle
Odowalskys hemliga arbetsrum rycktes upp.

Det lilla rummet upplystes af skenet frn tvenne facklor.

"Jag tyckte bestmdt att jag hrde en mensklig rst hr inne", sade
ryttmstaren och sg sig nyfiket omkring.

"Ja, s tyckte fven jag", infll korporal Styf.

Hvar och en af de fyra ryttare, som medfljde, pstod ocks att han med
skerhet hrt en mnniskorst.

Det lilla rummet underkastades derefter en grundlig underskning.
Resultatet deraf blef, ssom vi veta, att ingen mensklig varelse
ptrffades.

"N, d ska' vi vl se efter hur den fromme munken har det", utbrast
ryttmstaren. "Visa vgen du, Styf."

Att ska beskrifva Fredrik Dahlspets' harm och frbittring d han fann
munkens fngelse tomt skulle vara ffngt. Han spillde likvl ej nu
mnga ord utan befallde i stllet korporalen att vid dagens inbrott
fretaga en rekognoscering omkring Miltnitz fr att ska f tag i
flyktingen. Under nattens lopp skulle dock hela slottet noga
underskas.

fven denna underskning gaf samma resultat som den i det lilla rummet.

"Jag kan inte frst det p annat stt n att hr mtte finnas en massa
lnngngar", mumlade d ryttmstaren fr sig sjelf. "Sdana nsten som
detta ro ej bygda till annat n karnaljeri."

       *       *       *       *       *

"Nu mste vi skynda om lifvet r oss krt", utbrast slottsfogden d
gngen vl blifvit stngd efter dem. "Utan tvifvel kommer slottet att
underskas, och vi mste vara utanfr dess murar innan underskningen
slutar. Mod nu, fromme fader!"

Denna uppmaning behfde slottsfogden ej gifva en gng till. Farans
nrhet och tanken p att han genom sin otillstndiga rdsla nra nog
gjort flykten om intet, utrttade mera n alla frmaningar.

"G du bara framt, min son, och lt mig f hlla i din ena hand, s
lofvar jag dig att ej lta dig hra ett enda ljud."

Och pater Clemens hll ord oaktadt han flere gnger snafvade och sttte
sig rtt knnbart. Icke det minsta ljud kom fver hans lppar.

Lnngngen var, ssom frut r nmndt, icke srdeles lng. Men
derigenom att den p mnga r ej varit begagnad hade stenar lossnat
frn taket och frsvrade gendet der.

Efter ngot mer n en qvarts timme stodo flyktingarne ndteligen vid
gngens andra nda. Slottsfogden sttte hftigt till den der befintliga
drren. Den gaf genast vika, och snart stodo de ute i friska luften.

Samtidigt utsttte de hvar sin djupa suck af lttnad. Flyktens vrsta
del var nu fullbordad. Utan att gifva sig lng tid skyndade de med
snabba steg bort t det hll, der Arnold Mayers hem var belget.

Nu kunde slottsfogden med nnu strre skerhet hoppas att lyckan skulle
st honom bi. Han gladde sig ocks dert, och som det alltid knnes
behagligare att fr en annan f yppa sina knslor, vare sig att de ro
glada eller sorgliga, s gjorde han det fven nu fr pater Clemens.

"Men bara vi ej stta p motstnd der borta", infll augustinermunken
med en viss ngslan.

"Nej var bara lugn. Dessutom ska' ni fromme fader, ej behfva deltaga i
bortfrandet, endast ni vill hlla vakt och varsko mig ifall ngot
misstnkt skulle synas."

Detta gick munken beredvilligt in p, och vandringen fortsattes.

Efter en, ssom pater Clemens tyckte, nstan ndls vandring fver
krar och ngar stannade slutligen Fuchs.

"Om jag ej misstager mig, s ' vi nu framme", hviskade han.

"Men om du misstagit dig, min son", utbrast munken ngsligt.

"Nej, nej, det har jag ej gjort."

"Du har vl varit hr mnga gnger frut, kan jag frmoda?"

"Om jag varit hr! Ha, ha, ha! Det r alldeles detsamma som om jag
sporde er, fromme fader, om ni ngonsin varit i ett kloster. Men stanna
nu hr. Skulle ni f hra ngot misstnkt, s hvissla bara s hrdt ni
kan."

Utan att afvakta munkens svar gick rfskinnet med kattlika smygande
steg fram mot byn Reinau. En lycka fr honom var att Arnold Mayers grd
lg ett stycke aflgsen frn de friga boningshusen. Det var ocks
hrp som han byggde sin onda plan.




8.


Innan Minnchen gick till hvila i den lilla kammaren bredvid farfadrens
knde hon sig mer n vanligt orolig. Arnold Mayer sg ocks att det ej
stod rtt till med henne och sade fr den skull:

"Hur r det med dig, barn? r du sjuk?"

"Nej, farfar, men jag knner mig s orolig."

"h, det betyder rakt ingenting. Du har nnu inte hunnit glmma
fventyret i skogen, och det r tanken derp, som oroar dig. G du och
lgg dig och frsk att sofva godt, det r det bsta rd jag kan gifva
dig."

"Det frefaller mig alltid som om en strre olycka skulle st fr
drren."

"Ja, s tycker man alltid nr man r i en sdan der spnning. Men lyd
du mitt rd. Frsk att sl alla dumma griller ur dina tankar och..."

"Jag har nog frskt det m du tro, farfar, men det lyckas icke
alltid."

"Hm, hm. Hur lnge har du varit s der orolig?"

"nda sedan i morgse."

"Jas, inte lngre."

"Inte lngre! Jag tycker det r nog att frst behfva g och ngslas
och sedan ej f sofva nr man s vl behfver det."

"Det kan du allt ha rtt i, min flicka. N hur yttrar sig din
rddhga?"

"Det kan jag alls inte redogra fr."

"N, det var en annan sak. Men d r det ju helt enkelt omjligt fr
mig att bringa dig ngon trst. Du vet ju likvl att du ej behfver
frukta fr ngot s lnge du har mig i din nrhet."

"Det vet jag nog, farfar, men nd s..."

"Inte ngot pjsk lngre nu", afbrt gubben Arnold en smula harmsen.
"Du r ju stora flickan och borde kunna ha s pass mycket frstnd att
du frskte sjelf resonnera bort dina dumma frestllningar."

Utan att vidare plga gubben Arnold med sina griller tog hon "god natt"
och gick in i sitt rum.

Men hr pkom henne ngslan nnu mera. Flere gnger skyndade hon fram
till drren fr att vcka farfadren, som redan somnat, men hvarje gng
drog hon sig tillbaka.

"Bah, det r nog endast ett foster af en uppjagad inbillning ssom
farfar sger", utbrast hon fr sig sjelf. "Jag ska' visa honom att jag
kan vara modig."

Efter denna hjeltemodiga fresats brjade hon att klda af sig. Men hon
hade icke hunnit mer n till hlften d hennes ngest nyo tilltog och
nu i nnu hgre grad.

ter skyndade hon fram till drren. Handen lg redan p klinkan.

"Nej", sade hon nyo, "farfar sofver s godt att det vore synd att
vcka honom fr en kanske inbillad fara. Men jag tror att jag ska'
lgga mig med klderna p mig. I morgon skrattar kanske farfar t mig,
men det gr ingenting."

Hon kastade sig derefter, halfkldd som hon var p sngen och frskte
att sofva. Omjligt. Ingen blund fick hon i sina gon. Oroligt lg hon
och vnde sig p alla kanter, men smnen ville ndock ej infinna sig.

Hon gick fram till fnstret och sg utt. Endast mrkret mtte hennes
blickar. Hon brjade derefter att varsamt g ngra slag fver golfvet
men oron vek detta oaktadt ej bort ifrn henne.

nnu en gng stod hon vid drren till farfadrens kammare, men ndock
trdde hon ej in dit.

Men slutligen gick det med henne som det alltid plgar g med den, som
r marterad af en gnagande oro. Oron sjelf manar smnen. D Minnchen
fr andra gngen kastade sig p sngen drjde det icke lnge, frrn
hennes gonlock slto sig.

"Gode Gud, beskydda mig", bad hon ur djupet af sitt rena oskuldsfulla
hjerta, "och beskydda fven farfar."

Lngre kom hon icke i sin bn. gonlocken blefvo tunga som bly, och
snart frkunnade den ltta andedrgten att hon sof.

       *       *       *       *       *

Med smygande steg nrmade sig rfskinnet det lilla fnstret p
Minnchens kammare, samt lade rat intill rutan.

"Hon sofver", mumlade han fr sig sjelf. "Godt det r just s som jag
vill ha det. Men, om gubben Arnold vaknar... det var bestmdt dumt af
mig att jag lemnade munken der borta. Det r s godt att jag hemtar hit
honom. Nej, nej, den fege stackaren ska' bara frderfva allt fr mig.
Jag utrttar sjelf min egen sak bst."

Innan han skred till utfrande af sitt beslut gjorde han ett slag
omkring boningshuset fr att fvertyga sig om att ingen spionerade p
honom.

Njd med sin underskning skyndade han derefter tillbaka till det lilla
fnstret. Hr stannade han nnu ngra minuter obeslutsam. Det var
alldeles som om en inre rst varnande hllit honom tillbaka.

"Bah", tnkte han straxt derp, "jag r vl ingen munk eller en bldig
qvinna eller ett barn. Framt! Frsker man inte s kan man ej heller
ha hopp om att vinna ngot."

Med dessa ord lade han en tjock oljad duk mot rutan och tryckte till.
Det djerfva frsket lyckades. Icke det minsta ljud frnams.

"Nu fort in", tnkte han. "Den kyliga vinden ska' kanske vcka henne,
och d r det fr sent."

Som det lilla fnstret ej lg srdeles hgt frn marken var det utan
nmnvrd svrighet som slottsfogden kunde praktisera sig in i rummet.
Han hade varit der inne ett par gnger frut och d i friarrenden och
visste allts hvar sngen var belgen.

Snart var han framme vid den. Med ena handen trefvade han sakta efter
Minnchens hufvud och snart fick han reda p detsamma. Att kasta en
tjock nsduk fver hennes mun och sedan knyta den hrdt bak i nacken
var ett gonblicks verk. Derp upplyfte han den stackars flickan p
sina kraftiga armar och lagade s att hon ej med sina hnder kunde
komma t nsduken.

Minnchens frskrckelse d hon uppvaknade kan lttare tnkas n
beskrifvas. Hennes frsta rrelse var naturligtvis att befria sig ifrn
nsduken. Men d hon mrkte att detta ej skulle lyckas, frskte hon
att med anlitande af alla sina krafter gra sig ls.

"Stilla", hvste i detta gonblick slottsfogden. "Gr du om dessa
frsk s har du dolken genast i ditt hjerta!"

Minnchen knde igen denna rst, och hon var nra att svimma af
frskrckelse. Slottsfogden p Miltnitz hade alltid utgjort hennes
fasa, och d han en gng friat till henne hade hon flytt sin kos
alldeles som en skrmd hind.

Fuchs hade endast tanke fr att s fort som mjligt komma derifrn. Han
nrmade sig derfr fnstret med all den skyndsamhet han i dessa
gonblick frmdde utveckla.

Nu ngrade han nnu mera att han icke tillsagt pater Clemens att passa
p vid fnstret och taga emot den unga flickan, men nu var det fr sent
att reparera felet, ty den strsta mjliga skyndsamhet var af nden.

Minnchen var icke heller ngon ltt brda och slottsfogdens krafter
lngt ifrn fvermenskliga. I dessa gonblick anstrngde han sig likvl
s mycket han frmdde, ty att nu slppa bytet kunde naturligtvis ej
komma i frga.

Han skyndade sledes fram till fnstret. I hftigheten sttte han mot
en stol, s att den fll omkull med stort buller.

En frfrlig ed svfvade p slottsfogdens lappar d han samtidigt
frnam att ngon rrde sig i rummet nst intill.

Det var gamle Arnold, som vaknade. Han reste sig upp i sngen...

"Hvad kunde det vara", mumlade han fr sig sjelf. "Ah, det r kanske
tjufvar. Jag mste se efter."

Han hade ocks rtt, ssom vi veta. Det var verkligen en tjuf, men icke
en af det slag som han menade.

Hastigt kastade han p sig de ndvndigaste klderne, tnde en lykta
och bevpnade sig med en duktig knlpk.

S rustad ppnade han varsamt drren och trdde in i Minnchens rum. Det
kalla draget frn fnstret kom honom att i frsta gonblicket studsa
tillbaka.

Men, huru skildra den frskrckelse, som bemktigade sig honom d
lyktskenet fll p gruppen framme vid fnstret! I frstone trodde han
att allt endast var en synvilla, men genom att kasta en blick p den
tomma sngen blef han genast fvertygad om att s icke var frhllandet
utan att allt var en grym verklighet.

Han igenknde ocks genast slottsfogden p Miltnitz.

"Ha, din skurk", utbrast han och strtade fram med knlpken hjd fver
sitt hufvud sedan han frst nedsatt lyktan p en stol. "Inte nog med
att du pinar dem du har under dig, fven fver andra sker du att draga
olycka! Slpp genast flickan, annars krossar jag din skalle som ett
ntskal!"

Slottsfogden var nu i verkligheten i strre fara n han ngonsin frut
varit, ty gubben Arnold egde ovanliga krafter fr sin hga lder. Den
uppretade sinnesstmning, i hvilken han befann sig, bidrog ocks till
att mngdubbla hans styrka.

Det var en dyster scen, som nu tedde sig i det lilla rummet. Vid
fnstret stod rfskinnet med den nstan sanslsa Minnchen i sina armar.
Midt p golfvet stod Arnold Mayer hotande och frdig att med det enda
vapen han nu hade till hands, kasta sig fver den frcke
qvinnorfvaren, och fver denna tafla kastade den lilla lyktan ett
fladdrande fantastiskt skimmer, som lt de handlande personerne
framtrda i en hgst egendomlig dager.

"Tillbaka, gubbe, annars skjuter jag", hvste slottsfogden och gjorde
en hotande rrelse mot den plats, der han hade pistolen.

"S mycket bttre", utbrast gubben Arnold. "Hela byn ska' d komma i
rrelse och..."

Han fullbordade icke meningen utan tog ytterligare ett par steg fram
mot qvinnorfvaren.

Slottsfogden insg att Arnold Mayer hade rtt. Han mste gra s litet
buller som mjligt fr att ej sjelf rka illa ut.

Men p en gng ndrade Arnold Mayer taktik. Han lt knlpken sjunka
och sade i bedjande ton:

"Gif mig min sondotter tillbaka, och du ska' alltid..."

"Tala inte derom", afbrt slottsfogden och drog med ena handen
omrkligt ut den lnga skarpslipade dolken. Fr sig sjelf tnkte han
derefter:

"Nr jag rtt tnker p saken, s r det aldra bst att frst som sist
gra sig af med gubben. Han kommer annars att alltid falla mig
besvrlig."

Arnold Mayer mtte ha kunnat lsa dessa slottsfogdens tankar, ty
gonblickligen hade han fattat sitt beslut. Han frtrstade ocks derp
att Fuchs, hindrad af sin brda, icke skulle kunna vara nog snabb i
vndningarne.

Slottsfogden knde ocks hur senorne i den arm med hvilken han var
tvungen att stdja Minnchen, allt mer och mer slappades. Han nskade
derfr att Arnold Mayer icke skulle drja lnge med anfallet.

Detta lt ej heller vnta lnge p sig. Under upphfvande af hga rop
fr att om mjligt vcka ngons uppmrksamhet, strtade gamle Arnold
fram mot slottsfogden.

Den grofva knlpken svfvade redan hotande fver qvinnorfvarens
hufvud. gonblicket var kritiskt fr honom. S som han nu uppehll
Minnchen med venstra armen var hon honom till det strsta besvr.

Han lt henne derfr falla till golfvet, kastade sig med ett hftigt
sprng t sidan och rusade p den p detta anfall helt och hllet
ofrberedde Arnold Mayer.

Denne var ej heller nog vig att undvika den stt som rfskinnet riktade
mot honom. Den hvassa dolken trngde djupt in i gubbens venstra
fverarm.

Gamle Arnold sjnk pustande ned till golfvet. Vl frskte han att ter
resa sig, men smrtan och blodfrlusten gjorde att han nyo dignade ned
och frlorade sansen.

Utan att drja lngre upplyfte slottsfogden ter den afdnade Minnchen
p sina armar och nrmade sig fnstret. D lt han hra den aftalade
hvisslingen, och lng tid hade ej gtt till nda frrn pater Clemens
infann sig.

"N, hur har det gtt", hviskade augustinermunken lngtansfullt.

"Efter vr nskan, men se hr, tag emot henne. Jag orkar knappt bra
henne lngre."

"Du har d varit i strid kanske?"

"Ja. Ni kan nu se, vrdige fader om ni vill kasta en blick in i rummet,
hvad en dolk tjenar till."

Ett kort och hest skratt beledsagade dessa slottsfogdens ord.

"Godt", svarade munken. "Det r ndock en trst att veta att det finnes
en kttare mindre hr i verlden. Gud ska' nog belna dig derfr, min
son!"

"Derom f vi tala sedan", utbrast slottsfogden. "Nu till Prag det
fortaste vi kunna, ty lnge torde det ej drja frrn vi ha de svenske
ryttarne frn slottet hack i hl efter oss!"

"Tror du det", menade pater Clemens frskrckt.

"Ja, lika skert som en sjlamessa fver en rik man."

Dessa ord satte ftter under augustinermunken. Sedan Minnchen blifvit
inburen i skogen och tervckt till sans, tvangs hon genom att hotas
med en grym dd att till fots flja de bda rfvarne.

Den unga flickan, som var okunnig om striden mellan farfadren och
slottsfogden, fljde stillatigande med. Fr sig sjelf tnkte hon dock:

"Nr farfar vaknar och fr se hvad som tilldragit sig ska' han nog
skynda till slottet och anropa svenskarne om hjelp."

Det drjde mer n en timme innan Arnold Mayer vaknade. Icke utan mda
reste han sig upp och sg sig omkring. I de frsta gonblicken kom han
ej ihg hvad som tilldragit sig s kort frut.

Men d han fick sigte p blodplen bredvid sig och desslikes mrkte att
sngen var tom, stod hela den frfrliga scenen klar fr honom.

"Store Gud, hvilket frskrckligt olycksde vntar min stackars
flicka", utbrast han och krp p hnder och ftter in i det andra
rummet, der han efter mycket skande fick tag i en linnetrasa. Med
denna frband han sret s godt han kunde. Efter en stund afstannade
ocks blodfldet, men den gamle var nnu s matt, att han knappt kunde
g fver golfvet.

Fram p frmiddagen gick en af grannarne frbi hans grd och mrkte den
utslagna rutan.

"S-, har gamle Arnold haft phelsning af tjufvar i natt", mumlade
grannen fr sig sjelf. "Jag mste se efter."

D han kom fram till fnstret och fick syn p blodplen tog han i
frskrckelsen ett steg baklnges och utropade:

"Hvad i Herrans namn har hndt?"

Arnold Mayer, som lg p soffan i det andra rummet, hrde detta utrop
och knde igen rsten.

"Granne Sebastian", sade han derfr med matt stmma, "kom in s ska'
jag bertta dig allt. Men jag r fr svag att sjelf ppna drren t
dig, s att du mste g genom fnstret, samma vg som den elndige
qvinnorfvaren tog."

Sebastian, Arnold Mayers nrmaste granne, stod snart framfr den lilla
soffan. D han fick syn p Arnolds ddsbleka ansigte utropade han under
det han frskrckt slog bda hndeme tillsammans:

"Hvem r den niding, som haft hjerta i sig att gra dig, gamle
hederlige Arnold, s mycket ondt?"

"Slottsfogden p Miltnitz", svarade Arnold Mayer under det smrtorne i
den srade armen aftvungo honom ett ltt anskri.

"Rfskinnet?"

"Ja."

"Det r inte mjligt!"

"N, s hr d och tro mig."

Arnold Mayer omtalade derp allt, frst den oro, som besjlat Minnchen
och sedan det dystra upptrdet s godt han kunde pminna sig det. Han
slutade med dessa ord:

"Om jag hade krafter som jag har vilja, s vet jag nog hvad jag
gjorde."

"Hvad skulle du d gra? Du vet, Arnold, att du kan lita p oss alle
hr i Reinau."

"Ja, det vet jag nog och tackar er derfr, men ni ha brdtom med
arbetet och..."

"Tala inte derom", afbrt Sebastian hastigt. "Sg hvad r det som du
skulle gra om du vore frisk!"

"G till Miltnitz och frska att f tala med den svenske officeren.
Han ska' inte neka oss sitt understd."

"Jas ingenting annat", utbrast Sebastian. "N, d kan du vara lugn.
Jag ska' utrtta den saken t dig."

"Gud vlsigne dig fr din beredvillighet", var det enda som Arnold
Mayer kunde sga. Derp sjnk han ter pustande ned. Det myckna talet
hade nstan helt och hllet utmattat honom.

En half timme derefter visste hvarenda menniska i Reinau hvad som under
natten tilldragit sig i Arnold Mayers hus. Och s afhllen var den
gamle, att det icke fanns ngon, som ej af uppriktigaste hjerta
beklagade honom.

Sebastian hade ntt och jemt hunnit taga p sig sina helgdagsklder fr
att g till Miltnitz, d en trupp ryttare sprngde in p bygatan. Det
var Fredrik Dahlspets, som med tio man sjelf rekognoscerade trakten.

Sebastian, som genast sg att det var svenskar, skyndade ut emot dem,
ehuru han knappt var mer n halfkldd. Inom ngra minuter hade
ryttmstaren ftt veta hela historien.

"r du sker p att det var slottsfogden p Miltnitz, som utfrt
illddet?" sporde han nr Sebastian slutat.

"Ja, gamle Arnold har sjelf sagt det och han knner nog slottsfogden
efter som denne en gng varit bland Minnchens friare."

"Kan jag f tala med den gamle?"

"Det lter sig knappt gra, herre, eftersom han r s svag att han
knappt frmr ppna munnen. Men ni kan tryggt lita p hvad jag sagt."

"Godt", infll ryttmstaren. "Se noga till den srade. Jag ska' genast
skicka hit en fltskr."

Med dessa ord kastade Fredrik Dahlspets om sin hst och jagade med sin
trupp i sporrstrck tillbaka till Miltnitz.

Detta hans vnliga upptrdande jemte den utlofvade hjelpen t gamle
Arnold gjorde ett godt intryck p reinauborne.

"Se det kan man kalla menskligt", utropade en gammal gumma.

"Ja, nog r det hederligt", menade Sebastian. "S gr inte det pfviska
packet tillvga."

Hgljudda frbannelser fver de katolske besvarade dessa Sebastians
ord.




9.


D Fredrik Dahlspets terkom till Miltnitz befallde han att den
fltskr, som tfljde truppen, genast skulle begifva sig till Reinau.
Derefter lt han kalla Odowalsky till sig.

Slottsherren intrdde i ryttmstarens kammare med ett trotsigt leende
p lpparne.

"Jo, ni har fine tjenare, ni", utbrast ryttmstaren utan att besvara
Odowalskys helsning.

"Hur s", sporde denne och tog p sig en frvnad mine.

"Vet ni d inte hvad som hndt i natt?"

"Nej", svarade Odowalsky och kunde med mda tygla den gldje han knde,
ty af ryttmstarens uppretade sinnesstmning kunde han sluta sig till
att munkens och slottsfogdens flykt lyckats. "Nej det vet jag, inte",
fortfor han.

Fredrik Dahlspets gick honom nu in p lifvet och borrade sina blickar
djupt in i hans.

"St inte hr och ljug s ppet fr mig", utbrast han derefter med
dundrande stmma. "Ni r deras medbrottsling!"

"Jag... jag... jag... medbrottsling... Hvad menar ni", stammade
Odowalsky och bleknade under det han tog ett par steg tillbaka. "Jag
vet ju ej hvad ni menar!"

"Jas", utbrast Fredrik Dahlspets sarkastiskt, "ni vet d inte om, att
eder slottsfogde och munken-spionen lyckats fly hrifrn i natt?"

"Nej!"

"Och inte heller knner ni till hvilket gement illdd, som blifvit
frfvadt i natt i en by, som heter Reinau."

"Nej!"

"Inte heller att en ung flicka blifvit bortrfvad derifrn?"

"Nej!"

"Och hennes gamle farfar nra nog mrdad?"

Vid denna sista frga knde Odowalsky ett hftigt stygn i sitt hjerta.
Han qvfde dock genast den bldiga knslan och svarade som tillfrne:

"Nej!"

"N, n", menade ryttmstaren efter en stunds funderande, "jag fr nog
reda p sammanhanget d jag kommer till Prag, dit eder slottsfogde
flytt undan med sitt rof."

Detta sista antagande tog Fredrik Dahlspets alldeles af sig sjelf. D
han uttalade det stod han med ryggen vnd emot Odowalsky och kunde
sledes ej se hvad det gjorde fr intryck p honom.

"Till Prag", tnkte denne fr sig sjelf och bet vldsamt lpparne
tillhopa. "Detta var ju ej enligt vr fverenskommelse. Men, om de
behllit flickan fr sig sjelfve! Frbannelse!"

Lngre kom han ej i sin tankegng. Ryttmstaren vnde sig i detsamma
hftigt om och lt hra en skarp hvissling.

I samma gonblick instrtade korporal Styf.

"Ledsaga honom till sitt rum", befallde ryttmstaren kort och pekade p
Odowalsky. "Stll sedan tv ryttare p vakt derutanfr. Om han frsker
att trnga sig ut, s ha de min befallning att gonblickligen skjuta
ned honom."

"Hvad! Jag r sledes en fnge i mitt eget slott", utbrast Odowalsky
och tog ett par steg tillbaka.

"Ja, nda till dess sanningen kryper ur er. Marsch nu!"

Ryttmstarens barska befallning tlyddes genast. Vid utgendet kastade
Odowalsky en lng och harmfull blick p Fredrik Dahlspets. Han mumlade
ocks ngra korta meningar mellan tnderne, men hur mycket korporal
Styf n bemdade sig om att uppfnga dem, s lyckades det honom ej.

P eftermiddagen anlnde frtruppen af den knigsmarkska hren till
Miltnitz. Sedan Fredrik Dahlspets afgifvit sin berttelse om
tillstndet p slottet och ftt uppbra mycken tacksgelse af sin
frman, sade denne:

"Det lyster mig att f tala med den der Odowalsky. Kanske att vi kunna
anvnda honom."

Mtet mellan Knigsmark och slottsherren varade lnge. Nr de ndtligen
skiljdes t var Odowalsky fri. Straxt derefter mtte han Fredrik
Dahlspets nere p grden.

"Ni ser nu att det finnes en, som rder fver er", utbrast han
hnfullt. "Ni kan tacka mig fr att ej ni sitter som fnge i mitt
stlle."

"Ja, jag ska' tacka er en annan gng och p ett stt som ni minst
nskar", svarade ryttmstaren och vnde Odowalsky fraktligt ryggen.

D Knigsmark efter en dags vistelse p Miltnitz fretog en
rekognoscering i riktning mot Prag anhll Odowalsky om att f medflja.
Han knde ju till trakten och kunde blifva till ej s liten nytta.

Denna begran biflls. P hemvgen frde Odowalsky listigt nog den
svenska truppen genom den skog, der vedhuggarens koja var belgen. Den
ptrffades snart.

Knigsmark, som var trstig, gjorde halt och steg, tfljd af
Odowalsky, in i stugan, der endast gumman var hemma. Slottsegaren sg
genast att hr icke fanns den ringaste skymt af Minnchen. Han lyckades
dessutom att under ngra gonblick f tala ostrd med vedhuggarens
hustru, och erhll nu bekrftelse p, att ngon ung flicka aldrig
blifvit lenmad i hennes vrd.

Odowalskys raseri knde knappast ngra grnser. Han mste dock lgga
band p sina knslor fr att ej frrda sig.

Hemkommen inneslt han sig genast i sitt rum fr att fverlgga med sig
sjelf om hvad som nu borde gras.




10.


Det var till ett af de uslaste kyffen i den pragska stadsdelen Lilla
Sidan som Minnchen blifvit frd. Huset, som knappt mera hll ihop, var
belget icke lngt ifrn den venstra vallen, och beboddes af en gammal
tandls, men s mycket mera hvassnst qvinna, hvilkens fdkrok Gud
allena hade reda p.

Pater Clemens tycktes vara ganska vl bekant med den gamla hexan, ty
knappast hade han visat sitt ansigte i drren frrn gumman utropade:

"N, du store himmelens Gud, och jag som trodde att jag aldrig mer
skulle f terse er, fromme fader!"

"Pax tecum", utbrast pater Clemens salvelsefullt och utstrckte sina
hnder fver den fula hexan. Och han fortfor derefter: "Du har vl
ingen i din lilla kammare?"

"Nej, fromme fader, den str gerna till er tjenst, nu som fordom."

"Tack, Margit", svarade munken. "Jag vill ter ha den, men inte fr min
egen skull."

"Fr hvems d?" utbrast den tandlsa kringen och grinade illparigt.

"Ah, du tyckes frst det!"

"Jo jo men, gamla Margit r nog s gammal, att hon begriper hvad som
menas nr en karl sger s. Hvar har ni dufvan, fromme fader?"

Pater Clemens ppnade yttre drren och vinkade t Fuchs. Denne nra nog
slpade den frskrckta Minnchen in i stugan.

"N ja, jag mste tillst att ni har en god smak, fromme fader", infll
Margit hnande. "Dufvan r mycket vacker."

Minnchen hade under tiden sjunkit ned p en grof bnk och gmt ansigtet
i hnderne. Hennes afsky fr hvad hon hrde knde inga grnser.

"Jo", sade pater Clemens och stack ett par guldmynt i Margits hand, "nu
r det s, att du gmmer den der dufvan t oss."

"t er", utbrast den gamla hexan med verklig frvning. "_t er_?"

"Ja", sade rfskinnet skrattande, "vi ha henne nnu tillsammans.
Lottningen fr sedan afgra hvem hon skall tillhra."

En vldsam snyftning frn bnken kom slottsfogden att fr ett par
minuter vnda sig ditt.

"Ha, ha, ha", skrattade Margit. "Det der var ena lustiga kurrar. Ja,
varen lugne, jag ska' nog bevara henne t er. Ha, ha, ha!"

Ngra minuter derefter var Minnchen innestngd i den lilla kammaren,
mera liknande en smutsig skrubb. En elndig sng, som i hvarje
gonblick hotade att falla i smbitar, var den enda mbel, som fanns
der.

       *       *       *       *       *

Natten snkte sig fver den stora staden, tummelplatsen fr s mnga
goda knslor och onda lidelser. P gatorne var det tyst; knappt ngon
vandrare syntes genomstrfva dem.

Af detta lugn framgick tydligt att den svenska styrkans ankomst var
helt och hllet oknd fr innevnarne i Bhmens hufvudstad. S var
ocks rtta frhllandet.

P den trnga, smutsiga och krokiga gata, vid hvilken Margits elndiga
kyffe var belget, syntes dock en ensam vandrare, vl insvept i en
fotsid kappa.

Denne man var pater Clemens.

Hunnen fram till kyffet klappade han tre slag p det otvttade
fnstret. En gardin, som skerligen ej p ratal gjort bekantskap med
vatten, drogs t sidan, och den gamla hexans ansigte tittade ut.

Ansigtet frsvann genast, och omedelbart derefter ppnades drren.

"Har den andre varit hr i dag?" sporde pater Clemens med undertryckt
stmma.

"Ja, p frmiddagen."

"Lnge?"

"Nej, han stannade knappt en half timme. Flickan r helt enkelt
omjlig."

"Bah", utbrast pater Clemens och slog till ett kort skratt. "Den andre
har ej lrt sig att handskas med unga qvinnor, det mrker jag nog."

Inkommen i yttre rummet sporde augustinermunken:

"Hur har hon uppfrt sig?"

"Jag fr ingen bugt med henne."

"Inte?"

"Nej. Det r den vrsta unge, jag haft i mitt frvar, s mycket vill
jag sga er, pater Clemens."

"Var lugn, Margit, hon blir nog lugn ju mera det brjar lida p tiden."

"Ja, det vore vl det", infll den gamla hexan. "I morgse spottade hon
mig rakt i synen."

"S. N det r roligt att veta att det finnes godt gry i henne!"

"Hr p, pater Clemens", utbrast nu den fula hexan under det hennes
lppar drogo sig till ett vederstyggligt leende, "hon r ju en
ktterska efter hvad jag hrt?"

"Ja, visst r hon det!"

"N, gr d processen kort med henne, det r det bsta rd jag kan
gifva."

"Sakta i backarne, Margit", utbrast pater Clemens under det hans mrka
gon gldde. "fven bland kttare finnes det skna qvinnor, dem man ej
br frakta."

Margit svarade ingenting. Hon endast betraktade munken med sina sm
kattlika gon.

"N, hur stor blir min ln", sporde hon slutligen med knapp hrbar
stmma.

Pater Clemens rckte henne fyra guldmynt under det han sade:

"Tag detta ssom frskott. Nr saken r klar ska' du f mngdubbelt
mera."

Sedan Margit nedlagt mynten i en smutsig kista, som hade sin plats
under hennes sng, fortfor hon:

"Ska' ni inte g in nu?"

"Ja, fr jag lna din lampa."

Minnchen hade nyss hunnit somna d lampskenet, som fll henne rakt i
gonen, vckte henne. Frskrckt reste hon sig upp och utsttte ett
anskri d hon varseblef munken, fr hvilken hon redan frn frsta
gonblicket fattat en om mjligt djupare afsky n fr slottsfogden.

"Bort, bort", ropade hon och slog framfr sig med hnderne.

"Stilla, mitt barn", frmanade pater Clemens, "jag kommer ej till dig i
ngon oredlig afsigt."

Minnchen stirrade p munken utan att sga ett ord.

"Hr p, flicka", fortfor pater Clemens och satte sig p den skrpliga
trstol han frt med sig frn yttre rummet samt stllde lampan i
fnstret, "det hr lifvet behagar dig nog inte?"

"Nej, lt mig komma hrifrn", bad den unga flickan och knppte ihop
hnderne fver brstet:

"Ja, det r just min mening, att du ska' f komma hrifrn", sade pater
Clemens.

"O, lt mig d f komma hem till gamle farfar!"

Augustinermunken vnde fr ngra gonblick bort hufvudet. Slutligen
sade han:

"Du vet ej hvad du sger, flicka!"

"Vet jag inte hvad jag sger. Jo, det vet jag visst, det."

"Du kan ej f komma hem till Reinau, s mycket vill jag sga dig."

"Och hvarfr?"

"Kan du ej frst det?"

"Nej."

"N, d ska' jag frklara det fr dig. Du r en ktterska, och en sdan
slpper en katolik ej s ltt ifrn sig."

"O, min Gud, i hvilken olycka har jag ej rkat", jemrade sig den unga
flickan.

"Olycka! Sg snarare lycka, ty jag vill rdda din sjl ur djefvulens
klor."

"Bort, bort", ropade Minnchen och samlade hela sin styrka. "Rr ej vid
mig. Haf misskund!"

"Du mste bli min", hvste pater Clemens och slingrade sina armar kring
den unga flickans midja.

"Bort, annars ropar jag p hjelp!"

"Ropa du, ingen ska' hra dig. Gamla Margit r stendf i sdana
gonblick som dessa. Ha, ha, ha!"

Det frskrckliga de, som vntade den unga flickan frdubblade hennes
styrka. Samlande alla sina krafter sttte hon den illistige munken s
vldsamt fr brstet, att han tumlade baklnges.

Med ett djerft sprng stod hon derefter p golfvet och ilade fram till
drren. Den var stngd utanfr. I samma gonblick hrde den frskrmda
Minnchen ett rtt hnskratt utifrn det yttre rummet. Hon igenknde
Margits rst.

Nu grep henne frtvinan, och hon strtade mot fnstret. Men i samma
gonblick var ocks pater Clemens p benen. Rytande som ett vilddjur
strtade han fver den unga flickan. Hon syntes i dessa gonblick
frlorad.

Men d nden r som strst r hjelpen som nrmast. Ett frfrligt
brakande hrdes utifrn. Kanoner och handgevr uppfrde sin hemska
smattrande musik.

I detsamma dnade vldiga slag p stugans yttre drr. Pater Clemens
strtade ut och mttes af slottsfogden, som darrande af ngest rusat in
i stugan.

"Fly, fly", skrek denne. "Svenskarne storma staden!"

"n flickan d, hvad ska' vi gra med henne", utbrast augustinermunken.

"Henne taga vi med oss", infll slottsfogden. "Ett s vackert byte ska'
ej falla i kttarnes hnder."

"Jag fljer er", utbrast nu Margit och framletade ur den smutsiga
kistan alla de penningar hon hade gmda der. Ngra minuter derefter var
den elndiga stugan tom. En svensk kanonkula borrade sig straxt
derefter in i ena vggen och splittrade den, s att kyffet nnu mera
lutade till sitt fall.

"Flj mig", sade Margit och tog en omvg t sdra vallen. "Jag vet en
sker vg till rddning."

Flyktingarne kommo ocks upp p vallen, men innan de hunno sansa sig
voro de omringade af svenskar.

"Der str rfskinnet", skrek i detsamma en rst och d slottsfogden
bestrt sg t det hll, hvarifrn stmman hrdes, varseblef han till
sin stora frskrckelse Arnold Mayer. Tack vare fltskrens mma
omsorger kunde den gamle flja med svenska hren fr att ska efter sin
sondotter.

Efter en kort envige skt Arnold Mayer slottsfogden en kula genom
hjertat. Nr Odowalsky, som visat Knigsmark vgen till Prag och dess
svagast besatta punkt lilla Sidan, mrkte sin tjenares fall, strtade
han fram fr att bemktiga sig Minnchen. Vid det anskri, som den unga
flickan d uppgaf, vcktes Fredrik Dahlspets' uppmrksamhet p henne.
Han igenknde d genast den unga flickan, som han en gng frut rddat
frn att snderslitas af Odowalskys hund.

"Nej, basta en stund", ropade han och kastade sig emellan Odowalsky och
Minnchen. "Jag lofvade fr en tid sedan att jag skulle tacka er p ett
stt, som ni minst kunde ana, och nu ska' jag gra det. Frsvara dig,
elndige skurk!"

Striden mellan ryttmstaren och egaren till Miltnitz blef lngvarig,
men slutligen fll den sist nmnde. Hans sista ord var en frbannelse.

Pater Clemens hade fr ngra gonblick lyckats komma undan, men blef
snart ter tillfngatagen. Frd infr Fredrik Dahlspets yppade han sin
och slottsfogdens nesliga fverenskommelse med Odowalsky. Detta gjorde
han i frhoppning att f behlla lifvet. Men detta slog fel. Nr han
slutat sin beknnelse sade ryttmstaren:

"Du r en af de strste skurkar, som jorden ngonsin har burit, och jag
gr menskligheten en stor tjenst med att frpassa dig till den verld,
der du ej kan skada oss hr nere."

Frgfves bad pater Clemens att f behlla lifvet. Fredrik Dahlspets
var obeveklig, och snart hade fven denne skurkaktige Loyolas lrjunge
ftt sin beskrda ln.

D striden var slutad och svenskarne innehade Lilla Sidan af Prag,
stadens rikaste del, hittades Margits lik bland de stupade af
sterrikiska besttningen. Den gamla giriga qvinnan hade innan hon drog
sin sista suck trdt ned handen i kjortelfickan och konvulsiviskt
omfattat de kra guldmyntena.

En svensk ryttare, som upptckte detta, frskte frst att skilja
hennes fingrar t, men nr detta ej lyckades, afhgg han utan prut
handen.

Det var genom en snabb och vl utfrd fverrumpling som den
knigsmarkska styrkan lyckades erfra Lilla Sidan af Prag. Ett omtligt
byte bestende af konstskatter, litteraturens alster och penningar togs
der. Denna erfring var ocks den sista som svenskarne gjorde under
sitt deltagande i trettioriga kriget, hvilket genom en besynnerlig
dets skickelse brjade och slutade i samma stad.

Under det Knigsmark nnu lg qvar der kom underrttelserne om att
freden var sluten i Osnabrck och Mnster.

Efter krigets slut trffades Fredrik Dahlspets och Minnchen Mayer. De
hade icke varit lnge i hvarandras sllskap frrn msesidig krlek
uppstod.

Ett r derefter hemfrde ryttmstaren henne som sin unga maka, och frid
och lycka blomstrade alltjemt i deras hem.



***END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK RFSKINNET***


******* This file should be named 52710-8.txt or 52710-8.zip *******


This and all associated files of various formats will be found in:
http://www.gutenberg.org/dirs/5/2/7/1/52710


Updated editions will replace the previous one--the old editions will
be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
law means that no one owns a United States copyright in these works,
so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
States without permission and without paying copyright
royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
of this license, apply to copying and distributing Project
Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm
concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive
specific permission. If you do not charge anything for copies of this
eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook
for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports,
performances and research. They may be modified and printed and given
away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks
not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the
trademark license, especially commercial redistribution.

START: FULL LICENSE

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full
Project Gutenberg-tm License available with this file or online at
www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project
Gutenberg-tm electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or
destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your
possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound
by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the
person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph
1.E.8.

1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement. See
paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this
agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm
electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the
Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual
works in the collection are in the public domain in the United
States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
United States and you are located in the United States, we do not
claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
displaying or creating derivative works based on the work as long as
all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting
free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm
works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily
comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when
you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
in a constant state of change. If you are outside the United States,
check the laws of your country in addition to the terms of this
agreement before downloading, copying, displaying, performing,
distributing or creating derivative works based on this work or any
other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no
representations concerning the copyright status of any work in any
country outside the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear
prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work
on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the
phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed,
performed, viewed, copied or distributed:

  This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
  most other parts of the world at no cost and with almost no
  restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it
  under the terms of the Project Gutenberg License included with this
  eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the
  United States, you'll have to check the laws of the country where you
  are located before using this ebook.

1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is
derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
contain a notice indicating that it is posted with permission of the
copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
the United States without paying any fees or charges. If you are
redistributing or providing access to a work with the phrase "Project
Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply
either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm
trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works
posted with the permission of the copyright holder found at the
beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
any word processing or hypertext form. However, if you provide access
to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format
other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official
version posted on the official Project Gutenberg-tm web site
(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain
Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the
full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works
provided that

* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
  the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
  you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
  to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has
  agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
  Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
  within 60 days following each date on which you prepare (or are
  legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
  payments should be clearly marked as such and sent to the Project
  Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
  Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg
  Literary Archive Foundation."

* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
  you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
  does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
  License. You must require such a user to return or destroy all
  copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
  all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm
  works.

* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
  any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
  electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
  receipt of the work.

* You comply with all other terms of this agreement for free
  distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than
are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The
Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm
trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm
electronic works, and the medium on which they may be stored, may
contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from. If you
received the work on a physical medium, you must return the medium
with your written explanation. The person or entity that provided you
with the defective work may elect to provide a replacement copy in
lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
or entity providing it to you may choose to give you a second
opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO
OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of
damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
violates the law of the state applicable to this agreement, the
agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in
accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm
electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or
additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any
Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of
computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future
generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
Sections 3 and 4 and the Foundation information page at
www.gutenberg.org 

Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary 
Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the
mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its
volunteers and employees are scattered throughout numerous
locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt
Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to
date contact information can be found at the Foundation's web site and
official page at www.gutenberg.org/contact

For additional contact information:

    Dr. Gregory B. Newby
    Chief Executive and Director
    gbnewby@pglaf.org

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment. Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements. We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
DONATIONS or determine the status of compliance for any particular
state visit www.gutenberg.org/donate

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations. To
donate, please visit: www.gutenberg.org/donate

Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works.

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be
freely shared with anyone. For forty years, he produced and
distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of
volunteer support.

Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
edition.

Most people start at our Web site which has the main PG search
facility: www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.

