The Project Gutenberg EBook of Snvit barnens julkalender 1918, by Various

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org/license


Title: Snvit barnens julkalender 1918
       Illustrerad lsning ur verklighetens och sagans vrld

Author: Various

Illustrator: Various

Release Date: February 17, 2017 [EBook #54184]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SNVIT BARNENS JULKALENDER 1918 ***




Produced by Lars-Hkan Svensson, Eva Eriksson, Haragos Pl
and the Online Distributed Proofreading Team at
http://www.pgdp.net









                   SNVIT. BARNENS JULKALENDER 1918

                            [Illustration]

                          ILLUSTRERAD LSNING
                                  UR
                   =VERKLIGHETENS OCH SAGANS VRLD=



                          UNDER MEDVERKAN AV
                 FRAMSTENDE FRFATTARE OCH KONSTNRER

                              UTGIVEN AV
                        =JULKLOCKANS REDAKTION=


                            19:de RGNGEN

                            [Illustration]

                               STOCKHOLM
                 AKTIEBOLAGET FOLKSKOLANS VNS FRLAG




                            STOCKHOLM 1918
                      NORDISKA BOKINDUSTRI A.-B.




                      _Till alla Sveriges barn!_


_Eder kra =Snvit= kommer nu fr =nittonde= gngen och hoppas
p gstfritt mottagande i edra hem. Hon r lika vacker och
innehllsrik som frr. Endast priset har mst kas ngot, d alla
tillverkningskostnader stigit s oerhrt. Men allt r frstklassigt som
frr._

_Frra julen rnte =Snvit= s livlig efterfrgan, att vartenda
exemplar gick t. Ja, ven alla resterna av ldre rgngar strko med,
s att en del rekvirenter blevo utan._

_Drfr ha =vi hjt upplagan i r=, s att den som vill och rekvirerar
i tid kan f sitt ex. av denna verkligt goda bok._

_=Snvits= yngre syskon =Lilla Sessan= och =Svenska Gossar= samt den
frgrika och trevliga =Julklockan= komma ut ven i r, likas fars och
mors prktiga julbok =Hemmets Kalender=._

_Glm inte kpa den t far och mor och bed dem vackert f kpa
=Julklockan=, =Snvit= och alla hennes sm fljeslagare. De ro goda
och vackra allasammans._


    _=En mycket god och framfr allt fridfull jul!=
    tillnskas eder alla._

    _Stockholm i oktober 1918._

                                             _JULKLOCKANS REDAKTION._




                         INNEHLLSFRTECKNING.


  Sid.

  Till alla Sveriges barn. Av _Julklockans Redaktion_                   3

  Maria med Jesusbarnet. Helsidesplansch                                5

  Johan och den lnade bibeln. Berttelse av _Anna Blomqvist_
      Med teckningar av _J. Swedin_                                     7

  Snvits ord av _Novir_                                               22

  Vallflickan och rvaren. Saga av _Alfred Smedberg_. Med teckningar
      av _Einar Torsslow_                                              24

  Birgittas juldrm. Berttelse av _Gewe_. Med teckningar av
      _Nils Kjellberg_                                                 38

  Mormors kngor. Berttelse av _Alfred Smedberg_. Med teckningar
      av _Alfr. Frijs_                                                 45

  En fridsstiftare. Berttelse av _Arvid Ohlsson_. Med teckningar
      av _J. Swedin_                                                   56

  Gossen och enstringen. Julberttelse av _Farbror Nils_. Med
      teckningar av _Nils Kjellberg_                                   70

  Lilla Trummis. Berttelse med teckningar av _Carl Riddersporre_      79

  En krlekstjnst. Julskiss av _Ernst Jotson_. Med teckningar av
      _Einar Torsslow_                                                 92

  I vissnad lund. Poem av _Lars Lunell_                               102

  Barfota-Lisa. Berttelse av _Helfrid Sjgren_. Med teckning av
      _Tycko dberg_                                                  103

  Stjrnedansen. Ett 50-rsminne av _Lars Lunell_. Med teckning
      av _Einar Torsslow_                                             106

  Julvisa. Musik av _Einar Ehrnstrm_ till text av _Z. Topelius_      110


[Illustration]

[Illustration: MARIA MED JESUSBARNET.]




[Illustration]




                     Johan och den lnade bibeln.

                    Fr Snvit av _Anna Blomqvist_.


Det var en kulen novemberdag r 1838. Det enda rummet i stugan i
Skogstorp var alldeles fullt av mnniskor, som sutto p bnkar och
stolar, p soffor och brden, ja, till och med i sngarna och i den
stora ppna spisen. Dr var gubbar och gummor, husbnder och matmdrar,
drngar och pigor, gossar och flickor. Det var husfrhr i roten i dag,
och d mste alla vara med.

Prosten var dr, frsts. Han satt lngst framme vid bordet, dr den
stora husfrhrsboken lg. Katekesen och Nya testamentet lgo dr
ocks, och de ungas blickar foro ofta hn till de dr bckerna. Ty i
dag skulle prosten anstlla frhr med dem i deras kristendomskunskap
och deras frdighet att lsa innantill. Mer n en darrade invrtes, ty
prosten var en strng man, som icke sparade p bannor och frmaningar.
Men var det ngon, som gjorde sin sak bra, s sparade han inte p berm
heller.

Nu slog prosten igen den stora boken och tog Nya testamentet i hand.
Innanlsningen skulle brja. Alla de unga fingo komma fram i tur och
ordning och lsa ngra verser. P den tiden fanns ingen folkskola, utan
frldrarna fingo sjlva undervisa sina barn i lsning. Drfr var det
ganska olika med frdigheten. Somliga lste rtt s bra, andra kunde
knappt stava sig fram.

[Illustration: ALLA DE UNGA FINGO KOMMA FRAM.]

Dr var en pojke, som hette Nisse. Han var redan aderton r gammal och
tre alnar lng, men hade nnu icke ftt deltaga i nattvardslsningen,
fr att han ej kunde lsa innantill. Tv r  rad hade han kommit
till prosten fr att f lsa med de andra barnen men varje r blivit
hemskickad igen.

Nu skulle Nisse fram och lsa. Rdd var han frut, och inte blev det
bttre, nr han stod infr den strnge prosten, som tittade s skarpt
genom glasgonen.

-- Jas, r det du, Nisse, sa' prosten. -- Lt oss nu hra, om du
bttrat dig, se'n sist vi trffades.

Och Nisse lste, men det gick lika illa som vanligt.

-- Jaha, d blir det ingenting av med din konfirmation i r heller,
sade prosten.

Men d begynte Nisse grta och be:

-- Sta, snlla, goda prosten, lt mig g med. Jag r ju s stor och
gammal nu, och ingen vill ha mig till drng, fr att jag inte har lst
mig fram.

-- Ja, du m vl grta, som r s stor och s dum, tyckte prosten.

ntligen var det slut med lsningen och frhret i katekesen. Prosten
lade ifrn sig bckerna. Men d fick hans skarpa ga syn p ett par sm
pysar, som hllo till borta i spiselvrn. Med stora vakna bl gon hade
de uppmrksamt fljt med under hela tiden.

-- Kom hit, ni sm pojkar drborta, ropade prosten.

De bgge piltarna klevo fram, s gott de kunde i trngseln och stllde
sig frimodigt framfr prosten.

-- Vad heter du? sporde han den strste av dem.

-- Jag heter Johan.

-- Och hur gammal r du?

-- Sju r sedan i april.

-- n du d, vad heter du?

-- Anders.

-- Och hur gammal r du?

-- Jag r ett r yngre n bror min, svarade Anders kckt.

-- Jas. Ni kan vl inte lsa ngot, ni bda?

-- Jo, det kan vi. Mor har lrt oss, frklarade Johan.

-- Lt hra d, sade prosten och slog upp en sida i sitt Nya testamente
och rckte det t Johan.

Johan lste hgt och tydligt alldeles flytande halva kapitlet.

Prosten myste s gott.

-- Det var bra, du, sade han. Lt nu bror din fortstta.

Anders lste, nstan lika skert som Johan, kapitlet till slut.

D klappade prosten honom p huvudet och sade:

-- Det var riktigt duktigt gjort. Se hr, denna fr du till belning.
Du fr dela den med din bror, hlften var.

Anders kilade bort till Johan, som redan tervnt till spiselvrn, och
visade honom skatten. Det var en 24-skilling.

S stora pengar hade pojkarna aldrig frut gt, och deras gldje var
stor.

Nr husfrhret var slut och prosten lagade sig till att resa, mste
gossarna fram till honom fr att bocka och tacka fr vad de ftt.

-- Det var ett par pigga pojkar ni har, fader Johannes, sade prosten
till deras far. Dem kan det bli ngonting av med tiden.

De dr orden hrde Johan, och de fste sig i hans minne och sinne.

[Illustration: BARNEN STLLDE SIG I HALVCIRKEL FRAMFR TABELLEN.]

Nr Johan var nio r, fick han brja g i skola. Baronen, som gde den
stora herrgrden, hade inrttat en skola fr socknens barn framme vid
kyrka. Det var mer n en halv mil frn Johans hem fram till kyrkan, men
Johan gick med gldje den lnga vgen. Nu skulle han ju f lsa -- lsa
s mycket han ville.

I skolan undervisades barnen efter vxelundervisningsmetoden. Det
vill sga, att de mera frsigkomna lrjungarna fingo hjlpa till att
undervisa de yngre och mindre frsigkomna. Stavningen inlrdes frn
tabeller, som hngde p vggarna. Barnen stllde sig i en halvcirkel
framfr tabellen. En av de duktigaste, som kallades monitr, stod med
en pekpinne i handen och pekade fr de andra ord fr ord, rad fr rad,
allt medan ngon av dem stavade hgt. Johan blev snart upphjd till
monitr och sktte sin pekpinne med skerhet.

Men nr han fyllt tolv r, var det slut med skolgngen. Prosten sade
visserligen till hans far vid sista examen:

-- Den hr pojken borde ni lta studera, fader Johannes.

Men fader Johannes hade ej rd att lta sin gosse studera. Han var ej
rik p ngonting annat n p barn. Drav hade han stugan full, och
nstan vart r kom dr en ny, s att han till sist hade dussinet jmt
fullt. Och Johan var den ldste i den stora skaran. Han mste nu vara
hemma och hjlpa far med arbetet.

S ofta han fick en ledig stund, lste han. Han lste allt vad han kom
ver, men det var just icke s mycket. Det fanns ej ett sdant verfld
p bcker d som i vra dagar. De enda bcker, som funnos i Johans hem,
voro Nya testamentet, psalmboken, almanackan och en stor postilla. I
dessa bcker lste Johan, till dess han kunde lnga stycken av dem
utantill. I skolan hade han ju ftt lsa katekesen ocks, och den kunde
han frn prm till prm, som ett rinnande vatten.

Det var ju egentligen lusten att lsa, som drev Johan, men det uppstod
snart i hans sjl en lngtan att f veta mera om de heliga ting, som
han lste om i sina bcker. Srskilt nskade han att f lsa bibeln i
sin helhet. Hemma hade de bara det Nya testamentet, och Johan nskade
s mycket att ocks f lsa det Gamla, om vars underbara berttelser
han hrt ett och annat i skolan och i kyrkan.

Helt nra intill Johans hem bodde en bonde, som hette Mns. Han var
mycket sparsam och kallades drfr Snl-Mns. Mns var rik men tyckte
nd, att han ej hade rd att hava en drng. En sdan t alltfr
mycket, menade han. Nr han drfr behvde hjlp till arbetet, lejde
han ngon av grannarnas pojkar. Johan fick ofta g till Mns och hjlpa
honom att trska. D mste han stiga upp klockan fyra de mrka hst-
och vintermorgnarna och hlla i med slagan nda till kvllen. Nog hnde
det d, att bde rygg och armar vrkte.

Vid mltidstimmarna fick Johan g med Mns in i stugan och f mat samt
rasta en stund. Mns lade sig att sova i sngen, men Johan tittade
hellre p Mns bokhylla. Ty bcker hade han skaffat sig, den gamla
snlvargen. Nr Mns sg, huru begrligt Johan betraktade hans bcker,
gav han honom lov att lsa i dem under rastetimmen. Men den timmen blev
alltid fr kort fr Johan. Nr han sedan stod dr ute p logen och lt
sin slaga hlla jmn takt med Mns, drjde hans tankar kvar inne hos
bckerna, och han nskade ibland, att han vore s rik som Mns. D
skulle han kpa bcker -- rara bcker.

Mns stora bibel med bde Gamla och Nya testamentet samt de apokryfiska
bckerna, var den bok, som allra mest fngslade Johan.

-- Ack, om jag hade en sdan hr bibel hemma, suckade han en dag, d
han frdjupat sig i en av de heliga berttelserna och Mns kom och
manade p honom att flja med ut p logen.

-- Efter du s grna vill lsa den, s kan du vl f lna hem den, om
du aktar den vl, sade Mns.

Johan blev alldeles rd i ansiktet av gldje och verraskning.

-- Fr jag det? Fr jag verkligen lna hem bibeln? Visst skall jag vara
rdd om den. Men vad skall jag gra er i stllet d?

Mns mumlade ngot i skgget, som Johan ej kunde uppfatta. Han blev
rdd, att Mns skulle ngra sitt lfte och skyndade drfr att sga:

-- Om ni vill, skall jag komma hit och trska t er utan betalning ett
par dar, om jag fr ha bibeln hemma, tills jag lst ut den.

-- N, det var bra, det kan du f, svarade Mns belten. Nu hade han ju
gjort en god affr, tyckte han.

Men Johan tyckte i alla fall, att han gjort den bsta affren, nr han
hjrteglad ilade hemt med den stora bibeln under armen.

Nu var det Johan, som blev snl -- snl om varje minut, som han kunde
f r om sjlv. Det var ett riktigt gstabud fr honom att f stta sig
ned och lsa i den lnade bibeln.

Han fick nu gra bekantskap med de heliga Guds mn, vars bilder det
Gamla testamentet s levande framstller fr oss. Han lste om Josef,
om Samuel, om David och Daniel, och en lngtan fddes inom honom att
kunna likna dessa i deras gudsfruktan, deras tro och tillit till Gud.

[Illustration: JOHAN MED BIBELN UNDER ARMEN.]

Nr han lste om Samuel, som redan vid sin fdelse blev avskild till
Herrens tjnst, och som sedan blev en Herrens prst och profet, kom
med ny styrka ver honom den dr tanken, som han i hemlighet burit
p, allt sedan den dagen, d prosten sagt, att det kunde bli ngot av
den pojken, om han fick studera. Den tanken, att han en dag skulle
bli prst och f lsa s mnga bcker han ngonsin ville, blev allt
starkare.

Nr sommaren kom, fick Johan komma till herrgrden och valla fren.
Nr han d gick drute p flten ensam med fren, sysslade hans tankar
oftast med berttelserna han lst i Mns stora bibel. Han tnkte p
David, som ocks varit en fraherde, men som blev en stor och mktig
konung. Samme Gud, som var mktig att av den ena herdegossen gra en
konung, var vl ock mktig att av den andra herdegossen gra en prst.
S tnkte Johan.

Ofta bjde han sina knn drute i ensamheten och omtalade fr Gud sitt
hjrtas nskan. Under denna sommar, d Johan gick i vall med fren,
lrde han att bedja, ssom han aldrig frut gjort. Han knde, att han
talade till en, som var honom nra och hrde hans bn.

En dag fram p sensommaren hade Johan som vanligt p kvllen frt in
fren i frstallet. Han skulle just stnga igen den stora porten, d
det vre gngjrnet lossnade p den ena av de stora drrarna. Den tunga
drren strtade ned och fll ver Johan, som ej hann att springa undan.
Ett par karlar, som voro i nrheten, hrde braket och skyndade dit. Med
stor anstrngning lyckades de lyfta upp drren och befria Johan. Han
frskte kravla sig upp p benen, men det gjorde s frskrckligt ont.
Han kunde ej alls stdja p det hgra benet, det var avbrutet uppe vid
hften.

I hast stlldes nu i ordning ett kdon, och s fick Johan fara den en
mil lnga vgen till klockarfar i grannsocknen, som var knd fr sin
skicklighet att stta ihop avbrutna armar och ben. Med benet ordentligt
spjlkat och ombundet skjutsades Johan s hem till Skogstorp, dr han
nu mste ligga stilla i sin sng, till dess benet blev lkt igen.

Nu blev det en lng och plgsam tid fr Johan, men det var ngot, som
frtog ledsnaden fr honom -- han hade ju nu tid att lsa. De gamla
bckerna togos ter fram, men nr Johan lst dem, lngtade han efter
mer.

Just som han s lg dr och trnade efter ngot att lsa, ppnades
drren, och grannen Mns trdde in med sin stora bibel under armen.

-- God kvll, Johan. Huru str det till med dig?

-- h, det gr vl an. Det r bara s lngsamt att ligga jmt.

-- Ja, det var det jag tnkte, och drfr tog jag med mig bibeln hr.
Jag vet du r s glad t att lsa i den.

Johan sg p Mns, glad och verraskad. Det var ju alldeles som om Mns
hade kunnat lsa hans tankar alldeles nyss. Nej, tnkte Johan, det r
nog Gud, som sett min lngtan och skickat honom till mig med bibeln.

Den kra boken blev nu Johans sllskap under de mnga, lnga veckor,
han nnu hade kvar att ligga stilla i sin sng. Mns kom d och d till
honom med ngon av sina bcker och satt grna och sprkade en stund med
Johan. Det mrktes d, att han bde lst mycket och visste mycket mer,
n folk trodde honom om. Johan hade upptckt en god och vacker sida hos
den knarrige Snl-Mns, och de bda voro frn denna tid riktigt goda
vnner.

S gick tiden, tills Johan blev sexton r och lste sin
nattvardslsning fr prosten. Prosten lrde sig snart nog, till vem
han skulle vnda sig, nr han ville ha ett klart och skert svar. Det
hnde till och med, att Johan fick hjlpa prostens egen son Wilhelm med
svaren ibland.

Konfirmations dagen var inne. Den hgtidliga akten i kyrkan var slut,
och fader Johannes i Skogstorp stod redo att begiva sig hem med sin
Johan. D kom prosten ut ur sakristian och vinkade t honom. Han gick
dit fr att hra, vad prosten ville.

[Illustration: JOHAN STOD KVAR BORTA VID DRREN.]

-- Fader Johannes skall ta sin Johan med sig och komma upp i
prstgrden. Jag har ngot att tala med er om.

Undrande fljde Johan sin far uppfr prstgrdsbacken. Vad kunde
prosten vilja dem. Johans hjrta bultade hrt. Kunde prosten p ngot
stt vara missnjd med honom?

ntligen kom d prosten och frde dem in i sitt arbetsrum. Det var
med en hgtidlig knsla Johan trdde in i detta rum och sg det stora
skrivbordet och skpen och hyllorna fulla av bcker.

Prosten slog sig ner i sin skrivstol och bjd fader Johannes att taga
plats i stolen mitt emot. Johan stod kvar borta vid drren och kramade
sin mssa i handen.

-- Jag ville tala ett ord med er om pojken dr, sade prosten med sin
vanliga, ngot barska ton.

Vad mnde det nu vilja bli av? Johan tyckte, att golvet brnde under
ftterna, dr han stod.

Prosten fortsatte:

-- Ni minns nog, vad jag sagt er om pojken, fader Johannes. Att ni
borde lta honom f studera.

-- Ja, jag minns nog det. Men ser vrdig prosten, det r mig alldeles
omjligt att kosta ngon lrdom p pojken, s grna jag det ville.

-- Ja, jag vet. Men nu r det s, att min ldste son Wilhelm skall
beredas fr gymnasiet, och jag har frdenskull anskaffat en informator,
som skall lsa med honom hr hemma under ett rs tid. Nu tror bde jag
och magistern, att det vore bra fr min gosse, om han hade en kamrat
till sllskap i studierna. Wilhelm tnkte d genast p Johan, som han
lrt knna bde i skolan och under nattvardslsningen. Allts r mitt
frslag detta: Vill ni lta Johan komma hit till prstgrden och lsa
tillsammans med Wilhelm? Bcker, mat och husrum skall han f, och tukt
och frmaning ven dr s behves.

Johan stod som en drmmande. Var det verklighet detta, att han nu
skulle f brja lsa -- lsa p allvar. Vad skulle nu far svara? Men
fader Johannes satt tyst och sg fundersam ut.

-- N, vad sger ni om mitt frslag, tertog prosten, nr varken far
eller son sade ett ord.

-- Vad annat kan jag sga, vrdig prosten, n stor tack fr en sdan
godhet mot min pojke. Det r bara en sak jag tnker p. Om han nu fr
brja att studera och liksom fr smak p kunskapens bgare och han
sedan inte kan f fortstta, d blir det kanske bara svrare fr honom,
n om han aldrig ftt brja drmed.

-- Kommer dag, s kommer rd, sger ju ordsprket. Lt honom brja, s
f vi tnka p fortsttningen sedan. Men vad sger du sjlv om det hr
frslaget, Johan.

[Illustration: NU SATT HAN VID SITT SKRIVBORD.]

Denne ville svara, men sinnesrrelsen kvvde orden, innan de kommo
fram, och stora trar stodo honom i gonen.

Prosten frstod honom gott. Han gick bort till honom, klappade honom
vnligt p huvudet och sade:

-- S vlkommen d i Guds namn! Och m Gud vlsigna dig nu och allt
framgent.

S brjade Johan att studera p fullt allvar, och efter flera rs
trget arbete uppndde han sin lngtans ml.

                   *       *       *       *       *

I en liten prstgrd lngt inne i Smlands bygder finna vi honom nu
sittande vid sitt skrivbord. Ty ven han har nu ett skrivbord och
en bokhylla med icke s f bcker. Men den stora bibeln, som ligger
uppslagen p bordet framfr honom, den r s lik Mns stora bibel. Ja,
det r verkligen Mns bibel, men nu mera icke lnad, utan Johans egen
tillhrighet. Nr Mns fr ngra r tillbaka hade dtt, befanns det,
att han testamenterat alla sina bcker samt en summa penningar till
Johan. Pengarna voro ju mycket vlkomna, men nnu mycket strre vrde
satte Johan p den gamla fr honom s kr vordna bibeln. Ur denna hade
han som barn hmtat sina bsta kunskaper. Nu ville han som man och som
en Herrens tjnare fortstta att hmta ur samma rika skattkammare, fr
att sedan dela med sig t hungrande, trstande mnniskosjlar. Det
hade blivit en levande sanning fr honom, det ordet som han lst i den
gamla bibeln: _Jag fann dina ord, och de blevo min spis, de blevo mitt
hjrtas gldje och frjd_.


                                         Illustratr: _J. Swedin_.




                             _Snvits ord_

                        _till en liten parvel._


    Nu flammar brasan p hllen.
    Jag sitter i lugn och l
    i skymmande vinterkvllen.
    D kryper du upp i mitt kn
    och stter dig dr tillrtta
    och ber mig s vackert: bertta.
    D vljer jag ut det bsta,
    jag minns av saga och sng,
    Se'n sjlv jag som barn fick gsta
    i sagornas land en gng.

    D tljer jag dig en saga
    om mandom och morske mn,
    som fjrran i hrnad draga
    och komma med ra igen.
    Jag tljer om ung prinsessa
    med krona p lockig hjssa.
    Hon lnge fick sitta och bida,
    tills riddar'n med frejdigt mod
    drog svrdet ur gyllene skida
    och krvde drakarnas blod.

    S sitter jag och berttar,
    vad minnet har i behll
    av sagor om dvrgar och jttar,
    prinsessor och drakar och troll.
    Och brokigt sig bilderna mla
    fr blickar, som glnsa och strla. --
    Din barndoms saga skall sluta
    som alla sagor en gng.
    Ack, finge du gvan att njuta
    fast vuxen av saga och sng!

                                        _Novir._

[Illustration]




[Illustration]




                       Vallflickan och rvaren.

                Saga fr _Snvit_ av _Alfred Smedberg_.


Lngt, lngt inne i djupa skogen lg ett gammalt slott. Egentligen var
det bara ruinerna av ett slott, fr det var s gammalt och frfallet,
att ingen mnniska hade kunnat bo i det p mer n hundra r. D kan man
veta, hur skrpligt det var.

I forna tider hade slottet dock varit en sttlig riddarborg med torn
och vallgravar, praktfulla salar, sovkamrar och gemak. Och d hade
vggarna genljudit av glada rster frn riddare, lansknektar, svenner
och vpnare. I de vackra gemaken sutto adliga damer och stickade p
vggbonader och riddarrustningar med silke och guldtrd. Ystra gossar
och vna flickor sprungo lekande omkring i parken dr utanfr, unga
kammartrnor dukade fram kostliga rtter p silverfat, och vid portarna
till borgen stodo harneskkldda slottsknektar p vakt.

Men s kommo fienderna in i landet. De ddade eller frjagade
invnarna, skvlade planteringarna och brnde slottet. Och eftersom
ingen mnniska lngre tog vrd om den frstrda parken, vxte vilda
skogen s smningom nda fram till de nedrasade murarna.

Bland dessa kvarstod emellertid nnu ett torn med tjocka murar och
skottgluggar hr och dr. D nu ingen gare till slottet lngre fanns
i livet, och ingen annan mnniska kunde trivas dr, tog en elak rvare
sin boning i det vergivna tornet.

Rvaren var grym och frvildad. Han roffade till sig mat och penningar,
guld, silver och andra dyrbarheter, var och nr han kunde komma i
tillflle drtill. En lng tid var han en skrck fr folket i orten,
och ingen vgade nalkas tornet, dr han bodde. Det skulle heller inte
varit s ltt att driva bort honom, fr tornet hade starka jrndrrar,
som han alltid hll vl tillbommade, och frn skottgluggarna kunde han
skjuta ihjl var och en, som kom i nrheten.

Ingen visste, vad rvaren hette, och ingen hade ngonsin talat med
honom. Men folk hade ofta sett honom, nr han tidigt om morgonen kom
hem frn sina rvarfrder och med de stulna skatterna smg sig genom
skogen till sin boning i slottstornet.

Bortom skogen lg en betesmark, och om somrarna gick dr en ung flicka
och vallade fr. Hon hette Helfrid och var en snll och godhjrtad
flicka, glad och flitig i arbete och trogen i vrden om sin lilla
hjord. Hon rkade en gng falla i rvarens klor, och huru det gick till
samt huru hon blev rddad, drom skola vi nu bertta.

En sommarafton satt Helfrid p en tuva i beteshagen och stickade p
en strumpa, allt under det hon noga gav akt p fren. Det gllde att
srskilt se efter de spda lammen, s att intet av dem sprang bort och
frvillade sig i skogen kring rvarborgen. Medan hon stickade och sg
efter hjorden, sjng hon sin visa:


    Tussi, tussi, mina fr,
    Lika mnga som i gr.
          Lyckan ger
          Kanske fler --
    Sju i fjol och tolv i r.

    Tussi, tussi, lammen sm,
    Rven skall er inte f.
          Varg och lo,
          Hur de sno,
    F sin vg med skammen g.

    Tussi, tussi, fr och lamm --
    Svansen bak och nosen fram.
          Stackars sm
          Trtta g,
    Men jag r s glad nd.


Rtt som flickan satt dr och sjng, fick hon se en stor, grov och
skggig karl st bakom en buske och betrakta henne. Hon sg genast, att
det var rvaren, fr hon hade en gng frut sett honom komma ut ur det
gamla tornet och lunka bort genom skogen.

Att den lilla vallflickan knde hjrtat brja bulta av frskrckelse,
kan man inte frundra sig ver. Hon frstod mycket vl, att rvaren kom
fr att gra henne illa och skvla hennes hjord. Och hur skulle hon, en
svag och vrnls flicka, kunna frsvara sig eller fren mot en stor och
stark karl?

Men s kom hon ihg, att hon p morgonen anbefallt sig sjlv och sina
skyddslingar i Guds hnder, vilket hon fr resten gjorde alla dagar,
svl morgon som afton. D blev hon strax lugnare. Och nr hon s
ytterligare uppsnt en tyst bn till Gud om hjlp och beskydd, var hon
alldeles sker p, att ingen utan hans vilja skulle kunna gra henne
ngot ont. Med glatt mod fortfor hon att sjunga:


    Tussi, tussi, mina fr.
    Rvaren oss inte nr.
          Herren r
          Alltid nr,
    S i dag som sist i gr.


[Illustration: VAD R DET FR FOLK DU HAR OMKRING DIG? FRGADE HAN.]

Just som Helfrid sjng de sista orden, strtade rvaren fram fr
att gripa henne. Men d han kommit p tre eller fyra stegs avstnd,
tvrstannade han och stirrade framfr sig med vidppen mun.

-- Vad r det fr folk du har omkring dig? frgade han hpen.

-- Jag har ingen annan omkring mig n mina fr, svarade flickan blygt.

-- Jo, det str tv vitkldda gestalter alldeles bredvid dig, brummade
rvaren.

-- Jag ser inte till ngon, genmlde flickan frvnad. Finns hr ngra,
s r det vl Guds nglar, kan jag tro.

-- Tyst, tyst, nmn inte det namnet, viskade rvaren ngsligt. Har du
alltid de dr varelserna i sllskap?

-- Det vet jag inte, men det kan allt hnda. Ty varje morgon och afton
ber jag Gud om hjlp och beskydd.

-- Tyst, sger jag! skrek rvaren frfrad, varp han tvrt vnde
flickan ryggen och sprang in i skogen. Han tlde inte att hra Guds
namn.

Nu skyndade han raka vgen till en gammal hxa, som bodde i en jordhla
bortom skogen.

-- God dag, gamla trollpacka! hlsade rvaren.

-- God dag igen, ditt leda rvaretroll! svarade hxan.

-- Du fr allt lov att hjlpa mig i ett bekymmer, sa' rvaren.

-- Vad kan det vara fr ett bekymmer? sporde hxan.

-- Jo, det gr en flicka bortom skogen och vallar fr. Hon skulle passa
bra till att koka min mat, stda min tornkammare och laga mina strumpor.

-- N, s tag henne d! sa' hxan vresigt.

[Illustration: VAD KAN DET VARA FR BEKYMMER? SPORDE HXAN.]

-- Nej, det kan jag inte, fr hon har nglavakt omkring sig. Kan du
inte laga s, att den kommer bort?

-- Det gr inte fr sig. Ingen kan jaga bort den vakten mer n flickan
sjlv.

-- Aj, s frsmdligt! Hon vill nog inte mista den.

-- Nej, det r klart. Men hon kan narras till att handla s, att vakten
verger henne.

-- Sjer du det? Fr all del hjlp mig d!

-- Ja, vad vill du ge mig, om jag styr om s, att flickan mister den
dr vakten? frgade hxan med ett ondskefullt grin.

-- Du skall f en hel skppa guld, svarade rvaren.

-- N, kom d hit i morgon med guldet, s ska jag hjlpa dig.

Rvaren blev glad, och fljande morgon gick han till hxan med en hel
skppa guld.

-- Det var hederligt av en rvaregubbe, sa' hxan. Hr ska du f en
flaska med en trolldryck, som jag kokat ihop t dig. Om du kan narra
flickan att dricka litet av den, s glmmer hon bort sin Gud. D upphr
hon ocks att bedja sina morgon- och aftonbner, och d frsvinner
nglavakten.

-- Tack ska du ha, gamla trollpacka! sa' rvaren.

-- Tack sjlv, ditt leda bke! svarade hxan. Men det var sant. Du
mste vakta flickan mycket vl, s att hon inte kommer nra intill
ngon tornglugg, som r vnd mot kyrkan. Fr om hon fr hra klockorna
ringa, s terfr hon sitt minne. D beder hon till sin Gud, och d har
du inte lngre ngon makt ver henne.

-- Var du lugn, grinade rvaren. Jag skall nog vakta henne.

Och s gick han till betesmarken, dr Helfrid satt bland sina fr och
stickade strumpor. Han brjade prata med henne s vnligt han kunde,
och s tog han upp sin flaska och drack en klunk. Han var inte rdd fr
att glmma Gud, han.

-- Man blir s rysligt trstig i den hr vrmen, sade han. Vill du inte
smaka min goda hallonsaft? Jag skall sl en tr i din mugg, som du har
dr bredvid dig.

-- Nej, tack, tack! sade Helfrid. Jag har friskt vatten i en klla dr
borta i skogskanten.

-- Det kan vl vara, smilade rvaren. Men saften r s god, och s
slcker den trsten mycket bttre. Drick du! Det r dig s innerligen
vl unnat.

Och s fyllde han muggen nda till brdden.

Flickan brjade fundera p saken. Hon knde sig ganska trstig, fr
det var tryckande varmt, och rvaren sg nu inte alls elak ut, tyckte
hon. Det vore kanske illa att gra honom frargad med att sga nej till
bjudningen. Hon tog emot den fyllda muggen och frde den till lpparna.

D var det som om ngon hade viskat i hennes ra:

-- Drick inte! Det r synd att gra det, som en ogudaktig mnniska vill
locka dig till.

Helfrid visste alls inte, att det var hennes skyddsngel, som viskade
detta till henne, ty hon sg inte de bda nglarna. Hon tyckte det var
bara pjsk och blev nstan lite frargad.

-- Vad var det fr en dum tanke jag nu fick? sade hon fr sig sjlv.
Inte kan det vl vara ngon synd att dricka, nr man r trstig, fast
det r en rvare, som bjuder.

Och s smakade hon p trolldrycken. Den var bde frisk och st, och
hon fick en sdan begrelse efter den, att hon tmde muggen nda till
bottnen.

De tv nglarna snkte sina huvuden i sorg. De hade inte kunnat hindra
flickan frn att dricka, eftersom hon sjlv ville det. De hade endast
ftt makt att beskydda henne fr faror utifrn, s lnge hon vandrade
p Guds vgar.

-- Tack s mycket fr den rara drycken! sade Helfrid, i det hon rckte
fram sin hand och neg fr rvaren.

-- Vl bekommet! nickade denne och gick sin vg med en belten
grymtning.

Men hade Helfrid vetat, hur farlig den drycken var, s hade hon nog
aldrig smakat den. Nu gick det som hxan hade sagt. Flickan frlorade
p en gng minnet av Gud och alla hans varningar och budord, lften och
vlgrningar. Frn den stunden hon druckit av trolldrycken, kom hon
inte lngre ihg, att hon hade en fader i himmelen. Det var som om hon
aldrig hrt talas om honom. Hon blev i andliga ting lika okunnig som en
hedning.

[Illustration: HON TMDE MUGGEN NDA TILL BOTTNEN.]

Den kvllen gick Helfrid till sngs utan ngon bn till Gud. Hur skulle
hon ocks kunna bedja till den, som hon inte lngre knde till? P
morgonen blev det likas. Hon steg upp och kldde sig samt gick till
betesmarken med sina fr alldeles som vanligt. Men ngon morgonbn kom
inte ifrga, eftersom hon glmt bort, att det fanns en Gud.

Framp dagen kom rvaren fr att ta reda p, om trolldrycken hade haft
ngon verkan. Han uppgav ett gldjerop, d han fick se, att de tv
nglarna voro borta. Som en tiger strtade han fram, grep flickan om
livet och slpade henne med sig till det gamla slottstornet i skogen.

Ja, det var verkligen inte roligt fr lilla Helfrid. Hon brast i grt
och vred sina hnder i frtvivlan, d hon slpades bort och kastades in
i den mrka tornkammaren. Ty fast hon glmt Gud, kom hon likvl ihg
allting annat. Hon kom ihg sina frldrar och syskon, sina fr och
allt, som hon ftt lra sig i hemmet och i skolan. Det var endast Gud
hon hade glmt.

Hos rvaren fick nu Helfrid utfra de grvsta sysslor som en riktig
slavinna. Dlig mat fick hon, ofta hugg och slag, och det vrsta var,
att hon natt och dag hlls innestngd i tornet som en elndig fnge.
Hade hon blott kunnat bedja till Gud, skulle detta ha varit henne till
stor hjlp och trst. Men det kunde hon ju inte, eftersom hon icke
lngre visste om ngon Gud. Nu kunde hon bara grta.

Man kan begripa, att det blev oro i hemmet, d Helfrid p kvllen inte
kom hem med fren, som hon alltid brukade gra. Hennes ldsta bror gick
p natten till betesmarken och fann fren st i en klunga, modlsa och
ttt ihopkrupna, men flickan sg han icke till.

Fljande dagen gingo alla ut i skogen och letade. Det hllo de p med
dag efter dag en hel veckas tid, men ngot spr efter flickan kunde
icke upptckas. D frstodo alla, att hon fallit i rvarens hnder.

Ja, hur skulle man nu bra sig t? Att befria Helfrid ur fngenskapen
i tornet kunde inte g p ngot annat stt n genom att bryta upp
jrndrrarna, och drtill behvdes mycket folk. Ty komme blott ngra
f, skulle rvaren skjuta ihjl dem genom gluggarna p tornet.

Flickans fader gav sig drfr ut i bygden fr att skaffa hjlp. Under
tiden smg sig brodern bort till tornet, dr han stllde sig utmed
vggen fr att lyssna. Han hoppades mjligen f hra ngot ljud ifrn
sin syster. Efter en stund fick han hra henne sjunga med en sorgsen
och klagande rst. Sngen avbrts ofta av grt och snyftningar, och han
kunde blott urskilja fljande ord:


    Tussi, tussi mina fr!
    Dagen tung och natten svr.
            Aldrig mer
            Ser jag er.
    Stackars den, som vilse gr!


Nr Helfrid slutat sjunga, ropade brodern sakta hennes namn. Hon spratt
till och skyndade till torngluggen fr att lyssna. Brodern berttade
nu, att deras far snart skulle komma med mycket folk och taga henne ut
ur tornet. Helfrid darrade av glad verraskning. Hon vgade dock inte
tala till brodern, fr d kunde rvaren upptcka honom. Men hon kunde
sjunga det hon ville sga honom. Sngen brydde sig nmligen rvaren
inte om att lyssna p. Och s sjng hon:


    Sorgsna rop frn skogen hras,
    Vem r det, som klagar s?


Brodern svarade:


    Ropen, som med vinden fras,
    G frn lammen dina sm.


Helfrid vntade ngsligt p, att den utlovade hjlpen skulle komma, och
s fortsatte hon att sjunga:


    Hjrtat bultar ideligen,
    Ser du ingen komma n?


Brodern svarade:


    Kvllen skymmer, mrk r stigen.
    Ingen, ingen ser jag n.


Men nu hade rvaren ntligen begripit, att ngon talade med flickan.
Han rusade fram och ryckte henne ifrn torngluggen.

-- Slpp mig! ropade Helfrid grtande. Far kommer snart med mycket folk
och rddar mig hrifrn.

-- Ha, r det p det viset! skrek rvaren ursinnig. D r jag ddens
man, men d skall du ocks d.

Och s slpade han flickan med sig uppfr en trappa till en glugg, som
var s vid, att man kunde komma ut genom den. Helfrid grt och ropade
n en gng till brodern dr utanfr:


    Rven slpar mig till dden.
    Ser du ingen komma n?


[Illustration: HAN SLPPTE FLICKAN OCH TUMLADE BAKLNGES.]

Brodern svarade:


    Jo, nu fr du hjlp i nden.
    Se, hr kommer hundra mn.


S var det ocks. En stor folkskara skyndade fram ur skogen och angrep
tornporten med klubbor, slggor och jrnspett. Rvaren hrde bullret
och frstod, att hans sista stund var kommen. Han grep flickan om livet
fr att kasta henne ut genom torngluggen.

D brjade i detsamma kyrkklockorna ringa till helgsml, ty det var en
lrdagsafton. S snart Helfrid hrde klockorna, terfick hon minnet av
Gud. I ngesten knppte hon hnderna och ropade:

-- Kre Herre Gud, hjlp mig, frls mig frn rvaren och dden!

Vid dessa ord blev rvaren likblek i ansiktet. Han slppte flickan och
tumlade baklnges.

-- Ve mig, ve mig! utbrast han frfrad. Flickan har terftt minnet av
den, som jag inte vill nmna. Hon har kallat honom, och nu st de tv
nglarna ter vid hennes sida. Jag r frlorad.

I det samma hrdes ett brak frn den inslagna jrnporten, och folket
rusade uppfr trappan. Rvaren tog ett sprng och kastade sig ut genom
torngluggen samt slog ihjl sig mot stenarna p marken dr utanfr. Med
frjd och gldjerop frdes flickan hem, och frn den dagen hade man
aldrig ont av rvaren i det gamla slottstornet.

                                        Illustratr: _Einar Torsslow._

[Illustration]




[Illustration]




                          Birgittas juldrm.

                        Fr _Snvit_ av _Gewe_.


Den frjdefulla julkvllen var tillnda.

Ingen hade kunnat gldja sig mer n lilla Birgitta. Den disharmoni,
som ofta gjorde sig knnbar inom familjen Kruse, hade man enats om att
denna afton utestnga. Den tolvriga Birgitta hade fr en gng knt sig
fullt lycklig och s glad, som det endast frunnas ett barn att vara.

Hennes frldrar, baron Kruses, bebodde en stor, ngot avsides liggande
egendom, dr de frde ett gstfritt hus. Vnner och bekanta anlnde och
reste ter i en oavbruten fljd.

I detta hem, fullt av omvxling, fanns dock en, vilken bar
ensamhetsknslan i hjrtat. Det var lilla Birgitta. Hennes inre
harmonierade ingalunda med det rrliga livet omkring henne. Mest
berodde detta kanske p, att hon vanligen saknade jmnrigas sllskap,
en brist, som heller aldrig gjordes ngot fr att avhjlpa.

Hennes bda systrar voro betydligt ldre n hon sjlv, och med syskons
sjlvtagna och ofta despotiska rtt skto de den yngsta systern t
sidan och lto henne alltid veta, att hon var i vgen, om hon ngon
gng skte deras sllskap.

Modern kanske icke lade mrke till detta, i allt fall ltsades hon
vara omedveten om, att icke allt var, som det borde vara, med lilla
Birgittas stllning inom hemmet.

Sjlv sjuklig och nervs, hade hon aldrig i nmnvrd grad tagit sig an
sina barn, och srskilt gllde detta yngsta dottern.

Strax efter fdelsen hade Birgitta lmnats i en tjnarinnas vrd.

Mor Karin var nka och mste fr sin utkomst ska sig en plats. Med
gldje mottog hon anbudet att p eget ansvar vrda lilla Birgitta. En
plikt, som hon ocks samvetsgrant uppfyllde.

S smningom gjorde mor Karin sig oumbrlig i det Kruseska hemmet.
Fljden blev, att hon dr kom att kvarstanna, ven sedan Birgitta icke
lngre direkt behvde hennes vrd.

Mor Karin var Birgittas bsta vn, och barnet visste intet bttre n
att f vara tillsammans med henne.

Ingen kunde bertta s vackra sagor eller frtlja s mycket av
intresse som mor Karin. En tacksammare hrare n Birgitta kunde hon
icke nska sig. Nu srskilt tiden fre jul hade hon berttat om allt
det myckna vernaturliga, som tilldrager sig under julnatten.

Bland mycket annat hade mor Karin frtljt om, huru djuren i ladugrden
den natten mellan 12-1 erhlla frmgan att liksom mnniskor samtala
med varandra. Ingen borde d stra dem, hade hon sagt, ty de skulle
unnas ro den enda timme p ret, som en mild frsyn givit dem
talfrmga. Dessutom var det frenat med en stor risk att just d
under spktimmen betrda ladugrden.

[Illustration: EN TACKSAMMARE HRARE KUNDE HON INTE TNKA SIG.]

Denna berttelse hade gjort ett s djupt intryck p Birgitta, att
tanken drp icke lmnat henne ro varken dag eller natt.

Att det var sant, tvivlade hon icke ett gonblick p. Mor Karin, som
var s klok och visste allting mycket bttre n andra, mste ju ocks
veta detta. -- -- -- --

Julafton, Birgittas gladaste dag p ret, r som nmnts tillnda.
Birgitta har sagt godnatt till frldrar och syskon och befinner sig p
sitt eget lilla rum, tillsagd att g till vila.

Det lilla huvudet r emellertid fullt av funderingar, och frst och
sist tnker hon p, att snart r den frunderliga timme inne, d djuren
brja tala. Visserligen har mor Karin sagt, att de p inga villkor
f stras, men tnk, om hon likvl skulle vga smyga sig ditut i den
stjrnklara natten. Mrkrdd r hon d alls icke, och om hon gr p
t riktigt tyst och frsiktigt, kanske de aldrig ens komma att mrka
henne. Om de likvl f syn p henne, kunna de nd omjligt bli onda,
ty hon r ju s god vn med dem och brukar dagligen beska ladugrden.

Att komma obemrkt ut genom husets stora port skall nog g ganska ltt,
ty Birgitta r van att ppna och stnga den.

Precis klockan tolv skall hon smyga sig ut. Visst r hon nu litet
smnig, men det gr ingenting. Hon kan grna krypa upp i soffhrnet och
vila en stund, medan hon vntar p tolvslaget. Nu har hon det riktigt
bekvmt. Pappa brukar sga, att om man blott vill vakna p ett bestmt
klockslag, s gr man det ocks. Nog vill Birgitta det alltid, och sin
lilla klocka hller hon hrt sluten i handen.

-- -- -- -- S dr ja. Vart har tiden tagit vgen? Tornurets tolvslag
ljuda redan genom det stora huset. Nu r tiden inne. Det knns litet
kusligt, men Birgitta vill icke avst frn sitt beslut.

S i ett nu befinner hon sig i sin fars stora ladugrd, och det utan
alla besvr.

Birgitta str alldeles nere vid drren, och hon trycker sig s hrt hon
kan intill vggen. Vad hon ser, kommer henne att p en gng frjdas och
frskrckas. Ett starkt ljussken, ett sdant hon aldrig frr skdat,
mter hennes blick, och hon mste skugga med handen fr gonen fr
att ej alldeles blndas. Det tyckes henne, som om ljuskllan vore i
sjlva himmelen, ja, hon har en frnimmelse av att sjlv befinna sig
dr. Hon vet, att detta r fars ladugrd, och likvl ser hon nu icke
vare sig vggar eller tak. Rummet r icke mer begrnsat, och det tyckes
Birgitta, som om det vore gjort av renaste guld.

Djuren finnas dr alla. Hon knner dem var och en, och dock ro de
sig s olika. De st p sina gamla platser, men inga tunga kedjor
hindra dem nu mer frn att rra sig, som de sjlva behaga. O, vad de
ro vackra! Sknast av dem alla strlar dock Birgittas lsklingskossa
Solga.

Nu ville Birgitta smyga sig bort. Hon tror icke, att ngon mrkt
hennes nrvaro. D vnder sig pltsligt Solga mot henne. Birgitta
brjar att darra och sklva i hela sin lilla kropp. Mnne hon nu skall
f bannor! Men hon har ju ej alls menat illa, och Solga har hon
alltid tyckt s mycket om. Birgitta str som fastvuxen och kan icke
rra sig eller fly, som hon mnat. D hres Solga tala: Du goda,
lskliga barn, som vgat dig ensam hit denna tid p dygnet, som de
dumma mnniskorna kalla spktimmen, du skall veta, att vlsignelse
stdse skall flja dina spr, ty du har ett hjrta, som mmar och
blder fr alla vrnlsa. Du vill icke skada ngon utav oss. Jag minns
din lena, mjuka hand, med vilken du strk mig och gav mig lindring, nr
den grymma drngen nyligen slagit mig. Fortstt att vara god mot alla
varelser, som ro i mnniskans vld. Du skall icke gra det frgves.
Lycka och vlsignelse skola flja dina spr.

[Illustration: D VNDER SIG PLTSLIGT SOLGA MOT HENNE.]

En hemlighet vill jag ocks uppenbara fr dig. Ngot som icke
mnniskorna frst. Just drfr att de ro grymma och orttvisa mot
oss vrnlsa varelser, har Gud frhrdat deras hjrtan och ltit
dem i sin frblindelse vnda sig mot varandra. Drfr rasar nu det
allt frhrjande vrldskriget. Kom ihg att sga dem, att fr varje
handling, som av krlek gres mot oss arma ver vilka de rda, minskas
i ngon mn deras skuldregister, och mjlighet gives, att Gud ter kan
frbarma sig ver jordens folk och lta dem knna den lnge saknade
freden. -- -- -- -- --

-- Birgitta vakna! hres mor Karins rst i drren, det r tid att stiga
upp, om Birgitta vill hinna bli frdig att ka med till julottan. Men
vad tnker mitt kra barn p? Hr ligger hon fullt pkldd p soffan
i stllet fr att vila i sin mjuka bdd, och drtill har hon lampan
brinnande och stlld s, att skenet faller mitt i hennes gon.

Birgitta berttar i all hast sin drm fr den uppmrksamt lyssnande mor
Karin. Sedan drjer det icke lnge, innan hon r frdig att resa till
julottan.

Nr Birgitta sedan sitter i det rikt upplysta templet och stmmer in
med frsamlingen i den skna julpsalmen, lever hon p nytt i tankarna
om sitt drmda besk i fars ladugrd.

En s hgtidlig julmorgon, tycker hon sig aldrig frr ha upplevat, och
den underbara drmmen bevarar Birgitta alltjmt i trogen hgkomst.

                                        Illustratr: _Nils Kjellberg._

[Illustration]




[Illustration]




                            Mormors kngor.

             Berttelse fr _Snvit_ av _Alfred Smedberg_.


Lilla Malin satt ihopkrupen p den okldda trsoffan bredvid fnstret,
och hon var mycket frtretad. Ja, hon var s ond, att hon skulle kunnat
sparka och sl den dr stora och drumliga gossen, som hade burit sig s
skamligt t mot hennes snlla mormor. Det ryckte i mungiporna, och hon
var nra att brista i grt.

Malin var i sitt ttonde r och hade nyss ftt lra sig lsa. Hennes
mamma hade dtt ngra r frut, och d hade hon ftt komma till sina
morfrldrar, som bodde i en liten ntt och trevlig stuga bredvid
landsvgen. Dr fick hon lra sig allt, som var nyttigt och gott, fr
bde morfadern och mormodern voro kunniga, snlla och gudfruktiga
mnniskor. Malin var ocks en mycket snll och lraktig flicka, som
strvade efter att p alla stt vara de gamla morfrldrarna till
gldje och trevnad.

Men nu var hon som sagt riktigt ond, och det var inte s alldeles utan,
att hon hade sina goda skl drtill. Vi skola i det fljande bertta om
de tilldragelser, som gjorde henne s frtretad.

Det hnde sig en dag framp senhsten, att en fattig torparpojke kom
in i stugan till de gamla och bad att f vrma sina ftter. Han hade
s trasiga skor och strumpor, att nakna trna stucko ut, och s var
det ett frskrckligt snslask ute p vgarna. Pojken hade varit i
handelsboden och gtt och plat i det djupa snslasket, s att skor och
strumpor voro alldeles genomsura och trna rda som en tuppkam.

Den snlla gumman drog genast skorna av pojken, tvttade, gned och
vrmde hans rdfrusna ftter och lt honom ta p sig ett par torra och
varma strumpor, medan hans egna torkades framfr brasan i spisen.

Gubben tog de trasiga skorna och tittade p dem. Han var skicklig i
litet av varje, den gamle hedersmannen, och hade i sin ungdom ven ftt
lra sig gra skor, fast han egentligen var jordbrukare till yrket.

-- Jag skulle allt kunna laga de hr skorna, s att inte trna krypa
ut och g sin vg, sade han med ett smleende. Om du vill sitta hr en
stund, min kre Kalle, s kan du f med dig dem bde hela och torra,
nr du gr hem.

Ja, det hade pojken ingenting emot, och s fick han lna gummans
nya kngor att ha p ftterna, medan han satt dr och vntade.
Vardagsskorna hade gumman sjlv p sig, s det var hennes kyrkkngor
han fick lna.

Med lagningen gick det emellertid lngsammare n gubben hade tnkt,
fr nr han en gng tagit sig arbetet, ville han gra det riktigt
ordentligt med bde thttor, halvsulning och klackning. Skorna kunde
drfr inte bli frdiga frrn p kvllen, och Kalle ville inte
vnta, tills det blev mrkt. Han fick g hem i gummans nya kngor.
Hon hade visserligen ett gonblick tnkt p, att lta honom f ta
sina vardagsskor i stllet, fr att kngorna inte skulle bli sura och
otrevliga. Men s tyckte hon, att snslasket var alldeles fr djupt.
Det skulle skert ha gtt ver de lga skorna.

[Illustration: JAG SKULLE ALLT KUNNA LAGA DE HR SKORNA, SADE HAN.]

-- Men jag r rdd om mina kngor, sa' gumman, s du fr g hit igen
med dem i morgon bittida. D fr du dina lagade skor i stllet.

Ja, det lovade pojken frsts, och s gick han utan att sga tack fr
den hjlp han ftt.

-- Mormor! sade lilla Malin frvnad. Har inte Kalle ftt lra sig
tacka, nr han fr ngot?

-- Nej, det r nog det ledsammaste med mnga av barnen frn de allra
fattigaste hemmen, att de inte lrt sig vara tacksamma, svarade gumman.
Drfr ha de ingen vlsignelse av det de f, och s bli de allt
fattigare och fattigare.

-- Bli de fattiga drfr, att de inte tacka, nr de f ngot?

-- Ja, otacksamheten har ofta det straffet med sig. Den som r tacksam
mot Gud och hjlpsamma mnniskor behver aldrig rka i ngon verklig
fattigdom, svida han annars r arbetsam och ordentlig.

-- Jag tnker, han tackar vl, nr han kommer tillbaka med kngorna och
fr se, hur fina och vackra morfar har gjort hans trasiga skor, sade
Malin frtrstansfullt.

Men den som inte kom tillbaka, det var allt pojken. Gumman vntade
frgves den fljande dagen och ytterligare tre eller fyra dagar. Nr
d ingen Kalle hrdes av, gick gubben sjlv till torpet fr att lmna
de lagade skorna och f igen kngorna. Men dr trffade han ingen hemma
utan fick tervnda med ofrrttat rende.

Ytterligare en vecka gick -- det gick tv, ja det gick tre, och ingen
pojke hrdes av. Gumman kunde inte komma till kyrkan, eftersom hon
ingenting annat hade p ftterna n sina lga vardagsskor. Hon blev
tvungen att ge sig av till torpet fr att hra efter sina kngor. D
var folket hemma, men munsjr Kalle var ute p sina strvtg och hade
naturligtvis kngorna p sig.

-- Ja, se han fick lov te' g ett rende, sade torparhustrun, men i
morron ska han f g tebaks med kngorna, nu se'n han ftt sina skor
lagade.

-- De ha legat frdiga dr hemma nra en hel mnad, upplyste gumman,
och vi ha vntat p Kalle varenda dag.

-- Jas, ha ni det? Ja, i morron ska han komma.

-- Har han gtt med mina kngor, alltse'n han fick lna dem?

-- Nej, visst inte! Han har haft trskorna i slasket. Men nu fick han
ta kngorna, fr det var lng vg, och s var det torrt p marken.

Gumman gick hem ganska missbelten, men hon hade inte hjrta att banna
upp torparhustrun fr deras frsumlighet och slarv.

Fljande dagen kom Kalle och lmnade igen de lnade kngorna. De voro
nu s smutsiga, slitna och illa medfarna, att man inte kunde knna igen
dem. Men gossen sprang sin vg s hastigt, att ingen i stugan hann sga
ngot t honom.

Gumman blev s ledsen ver att ha ftt sina bsta skor frdrvade, att
hon nra p ville grta. Kngorna mste nu bde lappas och halvsulas,
innan hon kunde begagna dem.

Det var d Malin blev s ond. Hon hll innerligt av sin snlla mormor,
och nr hon sg, hur usla kngorna voro och hur ledsen gumman var, och
nr hon av allt som hnt kunde frst, hur illa pojken hade lnat de
gamlas godhet mot honom, knt hon sin lilla nve i frbittring.

-- En s'n pojke, en s'n otck pojke! frste hon. Han skall ha stryk,
ja, han skulle ha stryk i tta dar.

-- Nej, kra barn! sade gumman allvarsamt. S fr du inte tala. Gossen
har inte frsttt bttre, och vi bra frlta honom.

[Illustration: EN S'N OTCK POJKE! FRSTE HON.]

-- Ja, men, mormor, s skamligt som han har burit sig t.

-- Det har han visst gjort, men det har han mesta skadan av sjlv,
stackars gosse! Om vi inte frlta honom, s kunna vi inte bedja vr
aftonbn i kvll.

-- Varfr inte, mormor?

-- Jo, drfr att om vi icke frlta dem, som gjort oss emot, s kan
vr himmelske Fader icke heller frlta oss vra mnga och stora
synder. Det har Jesus sjlv sagt, och han talade alltid sanning. Du
minns vl, vad som str i femte bnen av Fader vr?

-- Ja, sade Malin. Frlt oss vra skulder, ssom ock vi frlta dem
oss skyldiga ro!

-- S str det, ja, och det r Herren Jesus, som lrt oss bedja s. Han
vill inte, att vi skola g och vara onda p ngon av vra medmnniskor,
fr alla ha vi syndat mycket mer emot Gud, n ngon mnniska kan ha
syndat emot oss.

Malin teg, men vreden satt i alla fall kvar i hjrtat. Hon tyckte, att
Kalle hade handlat s illa mot hennes snlla mormor, att man inte grna
kunde frlta honom.

Nr hon p aftonen skulle krypa ner i sin bdd, ville mormodern, att
hon utom den vanliga aftonbnen ven skulle lsa Herrens bn. Malin
knppte hnderna och lste bnen, tills hon kom till orden: ssom ock
vi frlta dem oss skyldige ro. D stannade hon tvrt och brjade om
igen. Men nr hon fr andra gngen kom till de nmnda orden, stannade
hon p nytt, och s brast hon i grt. Hon knde, att hon inte av
hjrtat kunde frlta den slarvige gossen, och d frstod hon, att Gud
inte kunde vara njd med hennes bn.

Mormodern, som mycket vl frstod, hur det var fatt, ville nu inte
sga ngot t flickan. Hon tyckte det var bst att lta henne sjlv i
ensamheten f tnka ver, vad som blivit talat frut under dagen.

Ngra veckor frgingo, och s var det julafton. Malin hade nu hunnit
alldeles glmma bort den ledsamma hndelsen med mormors kngor, d hon
helt pltsligt blev pmind drom.

Kalles mor kom nmligen p morgonen in i stugan till de gamla och
berttade med trar i gonen, att Kalle i fjorton dagar legat sjuk och
blivit smre fr var dag.

Malin kom genast ihg hndelsen med kngorna, och den gamla vreden,
som fr lnge sedan var glmd, blossade nu hastigt upp igen.

-- Det r rtt t honom, tnkte hon. Men hon vgade inte sga det hgt.

Mormodern tycktes emellertid ha gissat hennes tankar, ty nr kvinnan
gtt sin vg, frgade hon Malin, om hon ville flja med upp till torpet
och se, hur de hade det dr.

Ja, det ville Malin, och s gjorde de bda sllskap till det fattiga
skogstorpet. Dr sg armt och elndigt ut, inte det minsta julfint
ssom hemma hos morfrldrarna, och inte heller syntes dr vara
tillagad ngot slags mat till den stundande hgtiden. Kalle lg med ett
trasigt lapptcke ver sig och frefll alldeles utmagrad av sjukdom,
vanvrd och svlt.

-- Det vrsta r, klagade torparkvinnan, att vi inte kunna ge honom den
mat, han lngtar efter. Se vi ha ingenting annat n grovt brd och sill
och potatis, och det rr han inte med, s sjuk och klen som han r.

-- Vad lngtar han d efter? frgade Malins mormor.

-- Jo, han sger, han skulle kunna ta, om han finge honungssmrgs.
Men var ska vi ta honung ifrn, nr det ingen finns att f hr i
trakten? Och fr resten ha vi intet att kpa fr.

Malin ryckte sin mormor i kjorteln och sg menande p henne.

-- Ja, ja, viskade gumman, jag frstr dig, barn lilla! Vi ska tala om
det sedan.

S fort de kommit ut ur stugan, brjade Malin med strsta iver tigga
och be fr den sjuke gossen.

-- Snlla mormor! sade hon och blickade bnfallande upp i gummans
ansikte. Vi ha ju lite honung, som morfar fick ur bikupan i hstas. Och
s ha vi vetebullar och julskinka och julost och mycket annat gott och
rart. Skulle vi inte kunna ge Kalle lite sdan mat, som han tycker om
och kan ta?

-- Jo, det ska vi visst gra, svarade gumman, som blev mycket glad ver
Malins frndrade sinnelag mot gossen. r du nu inte lngre ond p
Kalle?

-- Nej, inte alls, mormor. Jag tycker det r s stor synd om honom nu.

-- Skulle du vilja g dit en gng till i dag?

-- O, ja, det vill jag s grna, s grna.

[Illustration: SE HR, OCH SE HR! ROPADE HON IVRIGT.]

Sedan de kommit hem, fyllde mormodern en korg med tskillig god julmat,
varibland ven fanns en kopp med honung. Malin lade dessutom i korgen
ett halvt tjog av de pplen, hon ftt p hsten, och som hon sparat och
gmt fr att hnga i julgranen. S ilade hon av upp till skogstorpet
med sin matkorg, som fr hennes sm krafter blev en rtt frsvarlig
brda.

Pustande och rd om kinden intrdde Malin i det fattiga torparhemmet
och stllde sin korg p en stol bredvid Kalles sng.

-- Se hr, och se hr, och se hr! ropade hon ivrigt, i det hon radade
upp p bordet de saker hon haft med sig.

Kalles bleka, avtrda ansikte livades av en mrkbar rodnad, nr han
fick se pplen och vetebullar. Och d han sedan fick en skiva mjukt
vetebrd med honung p, kom det glans i de frut s matta gonen. Han
t med strykande matlust ett par stycken dylika smrgsar och fick
sedan till efterrtt ett saftigt och vlsmakande alexanderpple.

-- Tack ska du ha, Malin lilla! sade han med en hjrtlighet, som han
frut aldrig frsttt att visa. Det var rysligt snllt, att du kom hit
med allt det goda, du hade i korgen. Nu blir jag snart frisk, ska du f
se. Hlsa och tacka din snlla mormor s rysligt mycket!

Malin var nra att ge till ett utrop av glad verraskning. Tnk, att
Kalle hade lrt sig tacka! Det var d fr innerligen roligt. Nu skulle
han skert f Guds vlsignelse och inte lngre bli s fattig och
elndig, som de otacksamma f vara.

I jublande sprng ilade Malin hem fr att tala om, hur glad och tacksam
Kalle var, samt fr att hjlpa till med att pynta julgranen, som
morfar huggit och burit hem frn skogen. Hon hade nu visserligen inte
kvar mer n hlften av sina pplen att hnga i den, men det var lika
roligt i alla fall.

Det blev fr lilla Malin den gladaste jul hon upplevat, tminstone
sedan hennes mamma gtt bort. Hon var glad ver att ha ftt hjlpa den
stackars sjuke gossen och ver att denne gosse blivit snll och lrt
sig att vara tacksam. Men allra mest gladde hon sig ver att ha sluppit
ifrn den stygga vrede, hon hyst emot Kalle fr hans vrdslshet med
mormors kngor. Nu skulle hon ter av hjrtat kunna bedja den femte
bnen i Fader vr: Frlt oss vra skulder, ssom ock vi frlta dem
oss skyldiga ro!

                                        Illustratr: _Alfr. Frijs._

[Illustration]




[Illustration]




                           En fridsstiftare.

                   Fr _Snvit_ av _Arvid Ohlsson_.


Grdarna lgo dr uppe p var sitt backkrn -- rdmlade och vitrandade
-- lika varandra som tv br. Emellan de bda familjerna hade alltid
rtt ett enastende gott frhllande. Man kunde i sanning sga, att
de delade bde ljuvt och lett med varandra. De hjlptes t i arbetet,
de gingo ver till varandra p lediga stunder, de turades om med bde
kyrkskjuts, mjlkskjuts och kvarnskjuts. Bten vid sjn var byggd fr
att bra bda familjerna, och den vackra bersn p bergssluttningen
hade de hjlpts t att plantera och mblera. Dr drucko de gemensamt
kaffe p bde fdelse- och namnsdagar, dr lstes postillan, och dr
hllos symten p sommaren. Dr hade de en avskild vr undan slit och
slp, och mnga gemensamma hgtidsstunder hade de dr haft. Nr vintern
kom, stormen ven och klden gnistrade, hade bda familjerna stora, goda
sttugnar med sprakande brasor att samlas omkring, och julaftonsbordet
med alla dess godsaker dukades aldrig mer n i ena hemmet. ven d
turades de om.

Frsynen hade tilldelat dem allt s besynnerligt lika. Troed Jnsson
hade visserligen en pojke och Mrten Olsson en flicka, men inte
avundades de varandra fr det. Kanske lg dr mening bakom. Grdarna
voro ju bara ttingar och kunde gott brukas som en fjrding, och hur
det r, s blir ju nd blodet tjockare n vattnet. I skolan hllo
barnen jmna steg liksom p vgen dit och hem. Det var riktigt vackert
att mta dessa bda, d de hand i hand smpratande eller sjungande
sprungo mot skolan. Mrtens Malena var ett r ldre n Troeds Torkel,
och s var han ju starka modiga pojken, och alltid knde Malena sig
trygg bde mot hornbaggar och glvsande hundar, och Torkel ville visa
sig modig fr Malena, om han ock var rdd sjlv, s att benen ville
vika sig.

S en vrdag kom Troed helt ofrmodat hem med en vaktgosse, eller
kanske han kunde kallas en liten drng. Det skulle Troed aldrig ha
gjort utan att frst rdfrgat Mrten.

-- Jas! sa' denne fr sig sjlv. Brjar du nu p den trallen. r nu
pojken din fr god att vakta och gra grovsysslor? Kanske skall han i
glasskp och visas fr pengar. D r han inte vrd att hlla min flicka
i handen lngre. En ann r lika god som en ann. -- --

Anstllandet av en vallgosse gav upphovet till en fnurra p
vnskapstrden, som fort nog vergick till en knut. Vgsklarna mellan
familjerna vgde inte jmt lngre.

Men Troed hade sannerligen inga sdana undermeningar, d han stadde
lille Johan. Denne var ett sockenbarn, som r frn r skuffats frn
grd till grd.

[Illustration: S EN VRDAG KOM TROED HEM MED EN VAKTGOSSE.]

Det var p konfirmationsdagen, och nu var han sin egen. Socknen hade
gjort sitt. Johan sg s vergiven och sorgsen ut, dr han en stund
p kyrkogrden -- ett stycke nedt bland grna gravkullar -- drjde
fr sig sjlv. Alla hans kamrater fngades vid kyrkdrren av anhrigas
varma blickar och krleksfulla hnder. Ingen hade en vnlig tanke eller
ett gott ord till honom. Troed, som varit med p frhret, rkade
iakttaga Johan och tyckte sdan synd om honom. Det var som om ngon
viskat i hans inre: Det I gren en av dessa mina minsta, det gren I
ock mig.

Troed gick till Johan, tog honom vid handen, och s gingo de bort och
satte sig p en soffa. D stadde han Johan fr sommaren. Det var Troeds
hjrta, som fordrade det. Visst inte fr att Johan precis var behvlig
hemma.

Men Mrten kunde inte se saken s, oaktat att Troed vid hemkomsten sa'
det var, fr att han tyckte synd om pojken.

-- Bara en bra vr att krypa i, mente Mrten, och s brjade luften
kring de bda rda grdarna urladda sig till skvder. Och en varm
sommardag brast det lst. Troeds kor hade gtt ver Mrtens dliga
stngsel och en stund betat p klvervallen. D grep Mrten tillfllet
och lste lagen ver Troed och hans vaktgosse. Orden riktigt haglade.
Johan, som var med, brjade grta, och Troed frsvarade sig inte
heller. Det lnade sig inte, det knde han.

Frn den stunden vart ett svalg befst mellan familjerna. Vad de knde
det underligt och tryckande p mse sidor! Att undvika varandra och
brja leta upp varandras fel, det var s onaturligt p bda hllen.
Synnerligast hos mdrarna och barnen.

Att inte mer f ha sllskap till skolan eller komma ver till varandra
p kaffe och lekstunder, det var sorgligt. Den gemensamma lekstugan
fick st orrd, likas den lilla dammen med btarna och Torkels
stolthet, vattenhjulet vid bckringeln, dunkade frgves p det gamla
grytlocket -- garen kom inte.

Det var inte roligt lngre med ngonting. Delad gldje hade varit
dubbel gldje, det knde de och saknade den.

[Illustration: DEN STORA FAMILJEBTEN LG OBEGAGNAD.]

Den stora familjebten lg obegagnad hela sommaren, och i den vackra
bersn kunde man nog se, att vanlig veckostdning frekom inte. Det var
en sorglig tid. Mammorna ville, att allt skulle glmmas och frltas,
men gubbarna satte sig bda p sina hga hstar.

-- Jag har vl ingenting att be om frltelse fr? Det var vl inte min
skuld, -- s sade bda. -- Men inte skall jag kasta undan en utrckt
hand, inte.

Den som led lika mycket som ngon annan, om n han bar det inom sig,
det var vallgossen Johan. Han hade liksom ftt en aning om att han var
tvistefret. Hur mnga halva ntter lg han inte vaken och grt! Borde
han inte samla tillsammans sina sm tillhrigheter och tyst frsvinna.
En gng hade han till och med gjort det, men d han skulle ppna
drren, kunde han inte g utan fll grtande p kn vid sitt lilla
knyte. Vart skulle han vl taga vgen. Hr hade han ett hem, sdant
som han aldrig haft, hr hade han rnt krlek och vnlighet, hr hade
han under dessa mnader vxt s fast med sitt unga hjrta, att bara
tanken p att ndgas rymma drifrn kom det att liksom krympa samman
av smrta. O, s brinnande han bad till Gud, att han ville gra det
gott mellan de bda grannarna igen. Men det tycktes inte hjlpa. Tiden
gick. Det blev bde hst och vinter, och muren stod dr lika hg och
obestigbar.

Johan skulle vara kvar hos Troeds julen ver tminstone. Det var
en sndag i adventet. Johan och Torkel brukade fljas t till
sndagsskolan nere i byn, men p natten hade det snat s, att fader
Troed tyckte, att Torkel borde vara hemma, och s fick Johan g ensam.

Lrarinnan talade om julen ssom en fridens och frbrdringens hgtid,
d Jesus -- fridsstiftaren och fridsgivaren -- p ett srskilt stt
ville gsta vra hem. Frid p jorden stod det i nglahlsningen fre
lftet om ett gott behag till mnniskorna. Lt oss inte fira jul med
hat i hjrtat till ngon mnniska, ty d f vi ingen jul. Inte kan
fridsfursten sjlv gsta ett hem, dr hatet har fste. Men Jesus bde
kan och vill anvnda oss till sm fridsbudbrare icke endast i egna hem
utan ven i vra medmnniskors.

[Illustration: GRTANDE FLL HAN P KN VID SITT KNYTE.]

Johan var idel ra. Fridsbudbrare. Det ordet ringde i hans hjrta, d
han efter sndagsskolans slut skulle bege sig mot hemmet. Jesus gr
mig till en sdan, bad han i sitt inre. Men hur skulle det g till.
Inte tordes han g ver till Mrtens grd fr allt i vrlden, och inte
skulle det tjna till ngot heller. Men tnk, om Jesusbarnet skulle
vara utestngt i bda hemmen. Inte kunde det d bli jul. Och s som
Torkel lngtade. Det fick inte g s. Johan stannade i snn. Kanske
visste lrarinnan rd? Men tordes han g tillbaka? Tordes han tala
om alltsammans fr henne? Visst tordes han. Hon skulle skert frst
honom. Hon, som sjlv sagt, att vi skulle bli fridsbudbrare, ville nog
ven hjlpa, om hon kunde.

Lrarinnan kom sjlv och ppnade samt drog den lille frsagde Johan
bort i en stor lndstol vid den varma brasan.

-- Vad r det, min lille vn? sa' hon s vnligt. Var nu riktigt
frtrolig med mig, det fr du. --

Detta gav Johan mod.

-- Jo, menade lrarinnan, att de inte kunde hlla jul, som inte vore
riktigt goda vnner med varandra?

-- Visst, menade jag det. Nog kunna de jula i det yttre men inte i
hjrtat, och det r ju huvudsaken.

Johan fick trar i gonen.

-- D blir dr ingen jul varken hemma eller hos Mrtens.

Johan fick nu omtala allt han visste om frhllandet, som rrde de
bgge familjerna.

-- Det var trkigt och riktigt synd, synnerligast om Torkel och
Malena. De ha ju hllit av varandra som syskon, sa' lrarinnan.

-- Men jag ville s grna bli en fridsbudbrare mellan dem, om
lrarinnan ville hjlpa mig, mente Johan.

-- Nog ville jag, om jag kunde. Men min kre Johan, det r lttare
sagt n gjort. Jag tror inte, vi kunna gra ngot bttre n bedja fr
dem. Och det vill jag hjlpa dig med. Gra vi det i tro och av verklig
krlek, s skall bnhrelsen visst inte utebli.

-- Ja, men jag har bedit drom hela sommaren, och det har inte gjort
ngon nytta.

-- Sg inte det, du Johan. Gud hller kanske bst p med att nu
frbereda jordmnen. Guds tid r kanske inte inne n. Hans tankar och
vgar ro inte vra. Bed du bara. Kanske fr du bnhrelse just nu till
julen.

Men Johan var inte njd.

-- Kunde inte lrarinnan tnka ut ngot stt, p vilket man kunde gra
det gott emellan familjerna. Ville mnne inte Gud, att vi skulle handla
ocks?

-- Visst ville han det. _Tnk_, du Johan! Kunde du f en bn om
frltelse sagd av ena parten, s vore det nog ett frlsande ord. Bda
vilja kanske, att det skulle sgas, men de vnta p varandra. Sdana
ro vi.

Johan var p hemvgen. -- Tnk, du Johan! hade lrarinnan sagt, och
det gjorde han ocks. Dag gick efter dag. Och s kom da'n fr da'n fr
doppareda'n.

Det var en sndag. Troeds familj var samlad i den varma stugan, men dr
vilade liksom en tryckt stmning ver dem. Torkel grt, och det hade
han visst inte brukat s nra jul de andra ren.

-- Inte blir hr ngon jul, om inte Mrtens fr komma hit, sa' han. Vi
voro ju hos dem sista julafton. Kunde inte tminstone Malena f komma?

-- De f komma allesamman, om de vill, sa' Troed. Men inte bjuder jag
dem inte. Finge vl bara en duvning igen ssom i somras -- -- --

-- Kanske komma de likvl, inflikade mor Anna.

-- M de komma d, och jag vill ta handen med gldje.

-- Ja, men far! Om du skulle av dig sjlv rcka ut den.

-- Det menar du vl inte, mor? En frorttad karl br vl ha ngon
sjlvknsla. Kanske finge jag bara ett nytt slag i ansiktet.

-- Det kunde du allt ta med hgburet huvud. Du finge Gud och ett gott
samvete p din sida. Det r mera vrt n en osrad egenkrlek.

Johan satt i kakelugnsbnken och hrde p.

Det var bara ett frlsande ord, som fattades, hade lrarinnan sagt.
Johan frstod nog, hon hade rtt. Men att f det sagt var nog inte att
tnka. Johans vackra tanke p att f bli en liten fridsstiftare, hade
nstan mst lmnas. S p eftermiddagen kom posten och medfrde ett par
julhlsningar till Troed med familj. Det var vackra julnskningar om
julfrid och gldje.

-- Vi f vl vi ocks skicka ngra julhlsningar, sa' Troed.

-- Du Torkel kpte ju julkort hr om dagen. Fram med dem nu! Skriv s
vackert och kludda inte!

[Illustration: OCH S SKREV HAN RAKT P SAK.]

D blev dr liv i Torkel, och det smittade p Johan. Han hade ju
ocks ett par julkort. Men vem skulle han vl skriva till. Sina enda
vnner hade han ju omkring sig, och inte kunde han vl skriva till
dem? D flg en rapp tanke genom hans lilla huvud. Kunde han d inte
skriva det, som om det vore frn Mrten? Skulle han vga? Vad skulle
han skriva? Han fick riktig hjrtklappning, ty han knde att det var
en stor men vgsam tanke. Men d gick det inte an att sitta inne vid
bordet. Johan tog sina kort under rocken, och med pennan i handen
smg han sig ut och bort till boden, dr han visste fanns en bra lr
till bord. Det var nog ett av Johans strsta gonblick i livet. Borde
d inte ocks Mrten ha ett kort av Troed? Jo visst. Men vad skulle
han skriva? Kanske ngot mera n en julhlsning. Mnne en bn om
frltelse. Men kanske d ocks en nskan om att f trffas i ensamhet
ngon stans fre jul. Han kunde kanske inte skriva sdant p ett
julkort. Postbudet skulle se det. Vore nog inte bra. Men Johan hade
papper och kuvert ocks, och de offrade han grna. Och s skrev han
rakt p sak.


  Jag Mrten Olsson nskar dig Troed Jnsson en god och fridfull jul
  och beder dig om frltelse fr allt det gamla och frgar dig, om
  jag finge trffa dig i vr gamla bers i skymningen p julafton.
  Sen kanske vi kunde jula tillsammans som frr.


D Johan prntat bda breven, fll han p kn och bad s innerligt, att
Gud ville vlsigna hans grning. Sen sprang han ned till posten med
breven i all tysthet.

Troed hade ftt sin post p julafton ute p vedbacken och ppnat sitt
brev. Han stirrade lnge p det. Inte var det skrivet av Mrten, det
sg han, men kanske av Malena och efter Mrtens diktamen. D skulle han
slippa frgves leta efter det gamla vnskapsbandet.

D julgranarna vid trappstenen voro nedsatta, julkrven p stngen
och alla redskap, som pminde om vardagsliv och slp voro undansatta,
brjade det skymma. Mor Anna hade brjat rusta med kaffepannan,
frvllt grynen och tagit upp fisken, d Troed tittade in genom
kksdrren och sa', att de kunde vnta med kaffet en stund, ty han
hade ett litet rende att g. Och s gick han. Men mor Anna tyckte, att
rendet mtte inte ha varit s litet, ty det var nstan nedmrkt, d
hon hrde honom stampa av sig snn p frstugubron. Kaffebordet vntade
rgat av godsaker.

[Illustration: TROED HADE FTT SIN POST P JULAFTON.]

-- Har du inte dukat fr Mrtens, mor? sa' Troed, d han kom. De ro
hr om en liten stund.

Mor Anna hll alldeles p att komma av sig.

-- Menar du det, far?

-- Visst menar jag det.

Mor Anna riktigt strlade till och kunde inte underlta att ta sin
gubbe om halsen. Han var ju nd bra prktig. Men Troed viskade sin
gumma ngot i rat, som kom henne att med blicken stanna vid Johan, som
var ivrigt sysselsatt att hjlpa Torkel med granen.

Det blev en vlsignad julkvll, vars make ingen upplevat. Fridsfursten
var mitt ibland dem. Alla voro glada som aldrig frr, men nd allra
mest lille Johan. Han smg sig ut och fll p kn n en gng vid sin
skrivbordslr och tackade s varmt och barnsligt fr bnhrelsen. Vid
julbordet fick Johan en hedersplats emellan Torkel och Malena, och nr
julklapparna kommo fram, fick Johan visst inte minst.

                                          Illustratr: _J. Swedin_.

[Illustration]




[Illustration]




                        Gossen och enstringen.

                     Fr Snvit av _Farbror Nils_.


Det var julafton, en riktig julafton med sn och yrvder till och med.
Flingorna kommo neddansande s ttt, att man knappt kunde se skenet
frn lyktorna, och blsten ven om ronen p kande och gende, som
brdskande trngdes om varandra p gatorna. En kta stockholmare skulle
inte tycka, att det vore jul, om han inte hade brttom, s att han
nstan trnar emot folk bde till hger och vnster och ntt och jmt
hinner taga av sig hatten fr mtande bekanta. Ja, alla hade brttom
och alla sgo glada ut och buro p sm och stora paket.

Men den som inte sg glad och belten ut var gamle doktor Berg, som
stod vid ett av fnstren i sin mrka vning och med en viss frargelse
sg ned p de tokiga mnniskorna, som kunde ge sig ut i ett sdant
vder fr rakt ingenting. Han kunde inte fatta, varfr det regelbundet
en gng om ret skulle vndas upp och ned p hela vrlden och varfr
alla mnniskor blevo som mindre vetande. Han glmde alldeles bort, att
det funnits en tid, d han sjlv var s glad ver julen. Nu hade han
blivit gammal och klok, och han tyckte alltsammans var dumheter, en
riktig drskap var det ju att hugga ned s mycken prktig ungskog, fr
att det sedan skulle ligga vissna granruskor verallt p grdarna. Och
s detta att kasta ut pengar p onyttiga presenter, som i mnga fall
mottogos med missnje, d de oftast inte passade fr mottagaren. Och
all denna julmat sedan, som bara frdrvade magarna. Han kastade en
frsmdlig blick mot sknken, dr Johanna, hans gamla hushllerska,
satt in en stor trta. Den gamla mnniskan hade nu gtt till sin syster
fr att ta julgrt kan tnka!

Klden blev allt skarpare, och detta frargade ocks gamle Berg, liksom
allt annat. Han skulle vl nu f igen sin gamla reumatism, som han nyss
blivit av med -- -- --, men vad var det? Han lyssnade int rummet -- --
-- det var ngot besynnerligt ljud han hrt, som om ngon suckat eller
grtit -- han gick motstrvigt ut i tamburen och ppnade drren till
frstugan.

Ute i trappan, p versta trappsteget satt en liten gosse, som med sina
blfrusna hnder hll om sin ena fot.

-- Vad r du fr en, och vad r det med dig? frgade doktor Berg
argsint.

-- Jag har gjort mig s illa, jag kan inte g, mumlade gossen.

-- Prat, skrp, tiggarknep frsts! Laga dig bara hrifrn! S tog han
den lille parveln med ett hrt tag i ryggen och frskte resa p honom,
men gossen fll genast ned igen och gav till ett skri av smrta, ty han
hade, d han fll, ftt foten under sig.

-- Det gr s ont, jmrade han sig och snyftade, som om hjrtat velat
brista.

Den gamle stod villrdig. Han var alldeles rd av frlgenhet, blandad
med harm, och krde fingrarna gng p gng genom de gr hrtestarna.
Slutligen tycktes han ha fattat ett beslut, ty med ett raskt grepp
lyfte han upp pojken och bar honom in p soffan, varefter han p ett
visst nervst och hgst fnurrigt stt brjade underska foten.

-- Hm! Jas det var d ingen tiggarlgn. Just ett snyggt spektakel det
hr. Hr du, varfr har du gtt och vrickat foten p dig?

Detta sista yttrades i en grlsjuk ton, som inte alls svarade mot
den varsamhet, varmed han lade ett kallt omslag kring den uppsvullna
vristen.

-- Tack, snlla herrn! h s sknt! sade pojken utan att besvara frgan.

-- Sknt, ja, det tror jag nog. Men hur skall du komma hem, tror du?
Eller inbillar du dig, att hr r ngot fattighrbrge?

-- Nej, tack, goa herrn. Jag skall nog g, bara jag fr vila litet.

-- G! Doktorn gav honom en ilsken blick. Man gr inte med en sdan dr
fot, det skall jag ha ran att sga. Fr resten bor du naturligtvis vid
vrldens nda.

-- I Hagalund, invnde pojken frsagd.

-- Ja, det r ungefr detsamma. Mamma r vl sjuk, och pappa dd, och
ni ' sju syskon minst, s att du mste ut och tigga p julafton? Jo,
man knner till det dr.

-- Nej, det r mamma, som r dd; pappa lever nog.

Det lg ngot betryckt i gossens rst, d han svarade.

-- Syskonen d? frgade doktorn.

-- Jag har inga.

-- N, varfr har du gtt och tiggt i dag?

-- Fr att f litet mat.

-- Kunde inte din far ge dig det d?

-- Han har inte varit hemma sedan i gr.

-- S. -- Han slarvar vl d? Va?

Gossen svarade inte, men det var ngot i hans blick och darrningen
kring lpparna, som kom den gamle doktorn att avbryta frhret.

-- N, fick du mat sedan? tillade han efter en stund i ngot mindre
tvr ton.

-- Ja, jag kpte en bulle, men jag gav hlften t Bjrn.

-- Vem r Bjrn?

-- Det r en hund, som aldrig fr ngon mat av sin husbonde. Han brukar
alltid flja mig, och d dela vi; men nu har jag tappat bort honom i
folktrngseln.

-- Hm! r du hungrig?

-- h-ja. Det kom fram litet tveksamt.

-- Naturligtvis, menar du. Hr har du d. Doktorn satte hastigt, som om
han skmts drver, litet skpmat p bordet.

-- Tack, snlla herrn!

Gossens gon tindrade, men han tordes tydligen inte rra det framsatta.


-- N, vad krusar du fr? Skall man kanske servera dig?

Doktorn lagade under tiden verkligen i ordning en smrgs och skt fram
den till pojken.

-- Ska' jag hjlpa dig att ta den ocks, kanske?

-- Nej, tack, snlla herrn. Den hungrige gossen knppte frst samman
sina hnder och grep sedan verket an, medan den gamle ungkarlen
betraktade honom med en min, som skulle frestlla bister, men som p
det hela taget var ganska godmodig.

-- Dr har du en till. Doktorn bredde p en ny skiva. -- N, gr det
inte i dig, din stackare? tillade han, d gossen tycktes tveka.

-- Jo, men -- -- --

-- Men vad?

-- Kunde jag inte f gmma den till Bjrn?

-- t du, det kan nog bli ver t hundkrket ocks.

-- Tack, snlla herrn!

Gossen tog nu glatt itu med den andra smrgsen.

-- Vad ser du efter? frgade doktorn, ty hans lilla gsts gon vnde
sig oupphrligt t fnstret.

-- h, dr r en s'n vacker julgran mitt emot, svarade denne ngot
blygt -- I fjor hade _vi_ ocks julljus, ett vldigt grannt ett, med
rda och bl pappersremsor. D levde mamma. Han suckade litet.

-- Och hon r dd nu?

-- Ja, hon r i himmelen.

-- Himmelen? Vad vet du om den? Doktorn skrattade en smula kort.

-- h, mycket! Mamma talade jmt om den och om nglarna och Gud. Hon
sade, att om man ber Gud riktigt om hjlp, nr man behver den, s
hjlper han ocks. Och det r nog sant. Jag bad s mycket, nr jag satt
i trappan och inte kunde rra mig, och s kom herrn.

[Illustration: DU KUNDE FRSKA SOVA I STLLET.]

Doktorn rynkade ihop gonbrynen. -- Tror du inte, att Gud har annat att
gra n hjlpa dumma ungar som du?

-- Gud hjlper alla mnniskor. Vet inte herrn det? Gossen sg upp med
ett par gon, som uttryckte djup frvning ver en sdan okunnighet.

-- N, ja visst, det frsts, nog _vet_ jag vl _det_ -- -- --

-- Hr du, vill du ha en smrgs till?

-- Nej tack, jag skall vl g nu.

-- G! Det blir ingenting av. G, har man hrt p maken! Du kunde
frska sova i stllet. Lgg upp benet! S dr. Och hr har du
nattrocken ver dig.

-- Tack snlla herrn!

-- Ja, det dr kan jag nu! Jag gr ut ett slag.

Den gamle doktorn hade pltsligt kommit i gott lynne, s gott, att
han nstan smskrattade fr sig sjlv, medan han tog p sig den litet
gammalmodiga verrocken och plsmssan, men han skulle ha blivit
hgeligen frgrymmad, om ngon sagt honom det.

Det blste duktigt, och drivorna lgo fotshga. Men doktorn drog upp
rockkragen, stoppade hnderna i fickorna och gav sig modigt i vg i det
slags sprngmarsch, som stark kld alltid berttigar. Han tycktes ha
ett bestmt ml och hrde sledes ej till de tokiga mnniskorna, som
kunde ge sig ut i ett sdant vder fr rakt ingenting.

Framfr ett brdmagasin stannade han, knuffade upp drren efter ett par
hrda slag, ty den var nstan igenfrusen, stampade snn av ftterna och
klev in.

D han steg ut p gatan igen, var han s lastad med paket, att man
kunnat taga honom fr en riktig julgubbe.

[Illustration: D:R B. EN RIKTIG JULGUBBE.]

Gossen sov djupt och tryggt, d doktor Berg kom tillbaka efter sin
utflykt. Han stannade en stund framfr bdden och betraktade det lilla
avmagrade ansiktet och de smutsiga rda fingrarna, som i smnen gripit
om tovsarna p nattrocken. Om man vgar pst, att den gamle sg rrd
ut, s gjorde han det nu. Men s vnde han sig t stolen, dr paketen
lgo, gnuggade hnderna och smmyste, slugt och beltet.

Och nu kommer det mrkligaste av hela historien: den lrde, vrlds-
och julfraktaren, vecklade frsiktigt ur ett papper ngot, som han
sedan stllde p bordet, och det var -- ett julljus, och -- nnu
obegripligare, framfr ljuset lade han upp pplen och ntter, en bulle,
en pepparkaksgris och en julbock. Nr detta var gjort, tnde han
ljusen, gick baklnges fr att beundra sitt verk, och slutligen vckte
han pojken.

Men vad hade d den gamle enstringen undergtt fr en mrklig
frndring? Vem vet? Kanske densamma, som de stela snflingorna, d
vrsolen brjar lysa mot dem -- det kan ligga mycket sol i ett par
barnagon ibland.

Pojken slog emellertid yrvaken upp sina gon, slt dem genast ter,
blndad av ljuset, och saknade ord fr sin frtjusning.

-- O, s vackert! sade han slutligen, d han fr sin hnryckning fick
fram ett ord. -- Tack snlla, snlla herrn!

-- Hll mun, din byting, det r egentligen jag, som borde tacka dig,
fr att jag har ftt lite jul i kvll. N, vad sger du om grisen? Det
duger att ha ett frgyllt tryne, skulle jag tro.

-- Ack ja! Tack goa, snlla -- -- --

-- Eller snlla goa herrn! Doktorn skrattade sitt frsta hjrtliga
skratt sedan mycket lng tid tillbaka.

Men ute p gatan var det inte lngre s livligt. Yrvdret hade
upphrt. Flingorna lgo uppkastade i draperier kring gaslyktorna,
och snn var gnistrande vit. Stjrnorna tittade stora och klara ned
ver skorstenarna, bodarna voro tillbommade, men ljusen frn fnstren
strlade muntert ut p de dsliga gatorna -- ven frn den gamle
enstringens, doktor Bergs lilla vning, dr nu sutto tv lyckliga
mnniskor, doktorn och hans lilla julgst.

                                  Illustratr: _Nils Kjellberg_.




[Illustration]




                            Lilla Trummis.

                  Fr Snvit av _Carl Riddersporre_.


Det var vr, och solen sken s varmt genom det lilla soldattorpets sm
fnster, men soldat Frjd, som lg sjuk i sngen inne i kammaren, frs,
s att han skakade. Tre veckor hade han legat och vntat, att sjukdomen
skulle ge med sig, men nu hade han blivit smre. Han knde s vl, att
det led mot slutet.

Ute i kket stkade gamla Anna-Greta, granngumman, som sktt hans
hushll, alltsedan han blev nkling fr fyra r sedan. Han lg och
hrde p, huru hon klampade och gick drute, huru hon slamrade med
koppar och fat. Hans feberheta huvud vrkte, men han frskte dock reda
tankarna, frskte tnka sig in i, huru det skulle bli, nr han var
borta.

-- Det r bra synd om Janne, tnkte han, s ung, bara 13 r, och utan
bde far och mor. Vem skulle ta hand om honom? Nog kunde det vl hnda,
att dttrarna hans, som rest till Amerika och nu voro gifta dr, skulle
ta sig an gossen, men d skulle han frsts ditver ocks, och se, det
_ville_ inte Frjd.

Han hade misstroende till sina dttrar, hade varit emot deras resa,
och s hade de blivit s kallsinniga drute. De hade nog inte mycken
knsla kvar fr sitt gamla hem, det frstod han redan av deras brev, d
gumman hans dtt. Nej, till dem skulle inte Janne. Om de ocks skulle
kunna ha litet knsla fr sin lille bror, s vem visste, hurudana
deras mn voro? Det kunde bli vrre fr Janne att komma dit n till
frmlingar hrhemma. Kanhnda var gamla Anna-Gretas frslag det bsta.
Hon hade erbjudit sig att ta Janne hem till sin stuga, om s olyckligt
skulle ske, att Frjd flle ifrn. Tvr och konstig var ju gumman, men
en redbar mnniska i alla fall, det visste han, och snart skulle ju
gossen vara s stor, att han kunde srja fr sig sjlv. Frjd knppte
sakta sina hnder och suckade. h -- vad det var tungt! Om han blott
ftt leva ett par r till fr gossens skull, gossen, som han var s
fstad vid, som han ftt vara bde far och mor fr under dessa fyra r,
som han varit ensam. Hur roligt hade de inte haft det tillsammans hr
hemma och p regementet, dit han tagit honom med, och dr han hyrt ett
litet rum fr dem bda. Den sjuke lg och fljde med blicken solskenets
lek p tapeten, medan han s i tankarna genomlevde de r, som han och
gossen vuxit sig samman i krlek. D mrkte han, huru drren till
kammaren sakta ppnades, och Janne trdde in. Med tysta steg smg han
sig fram till faderns bdd och frgade mt och stilla:

-- Huru r det med dig far? Du r vl inte smre?

Ett matt leende drog ver den sjukes ansikte.

-- Stt dig gosse, viskade Frjd. Jag har ngot att sga dig.

[Illustration: FADERN SMEKTE SAKTA HANS HUVUD.]

Janne satte sig p sngkanten, och fadern brjade tala med honom om det
svra, oundvikliga, som nu upptog hans tankar.

En frfrande beklmning grep gossen, men han kunde inte, ville inte
tro, att far skulle g bort. Nej han _kunde_ inte fatta detta. Tyst,
utan ett ord, bjde han sig ned mot tcket och grt stilla. S lg han
lnge och knde, huru fadern sakta smekte hans huvud. S grep han den
smekande, trda handen och nstan skrek:

-- Far, du _fr_ inte g bort! Vart skulle jag taga vgen utan dig?

-- Guds vilja kunna vi icke ndra gosse, viskade den sjuke. Gamla
Anna-Greta har lovat att ta hand om dig, tills du blir s stor, att
du kan ordna fr dig sjlv, och fast hon r gammal och underlig, r
hon dock bttre n de flesta. Bliv en rlig och rttskaffens gosse, s
gr det dig vl i livet! Nr jag r borta, skall du skriva till dina
systrar i Amerika och tala om huru det r, men, hr du Janne, om de d
skriva och bedja dig komma ver till dem, s res inte -- hr du det --
res inte!

                   *       *       *       *       *

En dag, flera mnader efter sedan soldaten Frjd gmdes i jorden,
satt den lilla fader- och moderlsa Janne tyst och tankfull i mor
Anna-Gretas lilla stuga. Han hade upphrt att grta nu, men han tyckte
sorgen kndes dubbelt s tung, d den ej fick utlopp i trar. Nog
gjorde den gamla gumman, vad hon kunde fr honom, och han sg, att hon
ville honom vl, men hon var dyster och trumpen, och han var nstan
skygg fr henne. S gott han kunde, skte han hjlpa henne fr att p
s stt gra litet rtt fr sig, men han knde dock, att han var den
bistra gumman mera till besvr n gagn, och detta plgade honom. Hon
hade ocks p sista tiden sagt till honom, att han borde ska f tag i
ngot arbete, och nu satt han och tnkte p, huru han skulle stlla det
fr sig. D ppnades drren, och den nya knekten, som tagit nummer och
namn efter hans far, steg in i stugan. -- Jag kommer frn handelsboden
och har ett brev till dig Janne, sade han och rckte gossen ett brev
med utlndskt frimrke. Det klack till i Janne. Det var systrarnas
brev, som han s lnge vntat p. Han brt det med darrande hnder och
lste. Innehllet var frmmande och kallt, knappt ett ord uttryckte
sorg ver faderns dd, men s mycket mer stod dr om, huru bra de
hade det drute i Amerika, dr mjligheterna voro s stora. Till sist
fljde ett erbjudande till honom, att, om han ville, skulle respengar
sndas honom, s att ven _han_ kunde f komma ut till det fjrran
lyckolandet. Han skulle f det s bra hos dem, och vl avlnat arbete
skulle det ocks bli! Om och om igen lste Janne brevet. Var dock
icke detta en utvg fr honom? Skulle han icke, d hans egna systrar
erbjdo honom hjlp, taga emot? Men fars sista vilja var, att han inte
skulle resa. Kunde det vara rtt att bryta dremot? Han talade vid mor
Anna-Greta om saken, men hon svarade krvt, att i detta fall finge han
sjlv bestmma. Han knde sig oviss och ngslig. h, vad det var svrt
att vara s ensam i vrlden!

P kvllen gick Janne till sitt gamla hem. Han hade den sista tiden
ofta varit dr, dels emedan platsen var honom kr, och dels emedan han
tyckte mycket om den unga, muntra soldaten, som nu bebodde den vlknda
stugan.

Janne berttade om det erbjudande han ftt men ven om sin fars sista
vilja.

-- Du skulle vl inte vara klok, sade den muntra knekten, om du inte
toge emot ett sdant erbjudande. Vad har du att vnta hrhemma? Slp
och slit bara och dligt betalt. Drute betalas arbete, ven det
lttaste, hgt. Dr kan du p ngra r bli en brgad man. Vore jag som
du, nog reste _jag_. De satte sig p den grnmlade bnken, som Jannes
far en gng satt upp under det stora ppeltrdet. Kvllen led, medan de
sutto dr och resonerade, skymningen smg fram ver bygden, och allt
blev s fagert och s stilla. Den unge soldaten talade och talade om
Amerikas rikedomar och om den lycka, som dr vinkade var och en, som
ville bjuda till, men Janne blev allt mera tyst, till sist hrde han
knappt, varom Frjd talade, han satt bara och frundrades ver, huru
fagert allt var. Skogen stod s skyddande, hg och mrk bakom hans
barndomshem. Himmeln vlvde sig gul och lysande efter solnedgngen,
skymningen smg s mjuk och stilla ver barndomshemmets tegar. O, s
vackert allt var! Det blev s varmt inne i brstet. Aldrig hade han
sett hembygdens sknhet s rik som nu. Aldrig, aldrig, det knde han,
skulle han i det fjrran landet finna en plats s vacker som denna.
Nej, han kunde inte resa bort frn allt detta.

Han vaknade upp ur sina tankar, d soldaten slog honom p axeln och
frgade:

-- N, visst reser du vl, Janne?

Gossen sg upp.

-- Nej, sade han sakta och bestmt, jag reser _inte_. Far var emot det,
och -- och -- s r det s vackert hrhemma.

-- Vackert, tja, visst r det vackert hr, sade Frjd, men inte lever
man p det. Men du kanske r en sdan, som skulle lngta, om du komme
ditut och se, d ginge det galet, ty det har jag hrt mnga bertta,
att om en svensk kommer till Amerika och dr gripes av hemsjukan, d
gr han helt och hllet under. S, r du av _den_ sorten, r det allt
bst, att du stannar.

-- Ja, jag stannar, sade Janne, jag skulle aldrig kunna finna ngon
lycka drborta. Han sade farvl till soldaten och var snart ter
tillbaka i mor Anna-Gretas stuga. Han var lugn nu, d han fattat
sitt beslut. Bara han nu hade ett gott arbete, s skulle vl allt s
smningom ljusna. Med dessa tankar somnade Janne den kvllen.

En dag framp vren fick Janne tag i en tidning, dr han bland
andra annonser fann en om anstllning av trumslagarpojkar vid samma
regemente, dr hans far tjnat. Kanske kunde det vara ngot fr honom.
Hela vintern hade han varit s gott som utan arbete, och gumman var
trumpnare n vanligt. Toge han nu tjnst som trumslagare, s fick han
tminstone klder och mat en del av ret. P kvllen gick han till den
unge soldaten och frgade honom till rds.

-- Det r nog inte s dumt du, sa' Frjd, du kan ju alltid frska. Och
s begav det sig, att Janne en solig och vacker majdag blev inskriven
ssom trumslagare vid sin fars gamla regemente.

Lrotiden var lng och besvrlig, men Janne var en sdan dr prktig
pojke, som inte ger sig i frsta taget, och s hnde det sig, att han
p kortare tid n sina kamrater blev en riktigt duktig trumslagare.

Nu brjade ett friskt och muntert liv. Huru lustigt var det inte att
p lnga marscher g fre trupperna och sl den ena muntra takten
efter den andra fr de trtta soldaterna. Sjlv trttnade han aldrig.
Han var liten men spnstig och stark, och hans armar voro unga och
mjuka. Lilla Frjden blev snart allas favorit. Bde officerare och
manskap sprkade s kamratligt med honom, och han tyckte om dem alla,
mest dock om dem, som varit hans fars gamla kamrater, och som talade
om gamle Frjd och sade, att han varit en riktig hedersman. Bland
Jannes nrmaste kamrater fanns det dock ngra, som icke gillade honom,
det var sdana pojkar, som aldrig i arbetet gra sitt bsta, och som,
d de hava ledigt, samla sig kring kortleken. Dessa pojkar kunde inte
tla Jannes plikttrohet, ej heller att han p sin lediga tid tog sig
till med ngot, som i deras gon var mycket dumt -- han lste. Vid
regementet fanns nmligen ett stort bibliotek, dr var och en fick lna
bcker, och sedan Janne brjat begagna sig av denna frmnsrtt, fann
han snart, att bcker ro ett gott och trevligt sllskap. S fort han
hade en ledig stund, lste han; p matrasterna, p kvllarna, under
lediga stunder vid vakttjnstgring, ja till och med d under marsch
truppen fick endast ngra minuters vila. En dag, d Janne var p vakt,
lg han p magen i grset och lste Sveriges historia. Tiden var inne
att sl virveln, men Janne var s intresserad av vad han lste, att han
den gngen alldeles glmde bort sig. D fick han hra dagljtnantens
barska rst:

-- N Frjd, hur lter trumman? Blossande rd slngde gossen boken,
grep trumman och lt virveln g. Han vgade inte se p ljtnanten.
Tnk, om han nu skulle bli straffad fr frsta gngen fr sin
frsumlighet. Men d virveln var slut, gick ljtnanten fram och
klappade Janne p axeln -- Var nu inte rdd, lilla Frjd, sade han. Du
skter trumman som en hel karl, s liten du r. Hr du, du tycker visst
om att lsa. Vad r det fr en bok du har? Lt se!

I stram giv-akt verlmnade Janne boken, och nu vgade han se upp
i ljtnantens ansikte. Det var ett ungt och vnligt ansikte med
glittrande bl gon.

[Illustration: GOSSEN SLNGDE BOKEN OCH LT VIRVELN.]

-- Minns du ngot av vad du lser d? frgade ljtnanten.

-- Ja, ljtnant, svarade Janne.

-- Lt hra d! Och s brjade ljtnanten frhra Janne, och vad han n
frgade, s visste gossen att ge besked.

-- Hr du, du r ju en styv gosse, du. Har du kanske lst andra bcker
lika grundligt? Kom och stt dig hr, fr jag hra, sade ljtnanten och
frde Janne med sig bort till en bnk, dr de bda satte sig, och s
fick gossen redogra fr litet av varje, och det gjorde han s vl,
att ljtnanten snart kom under fund med, att Lilla Frjden var en
ovanligt begvad gosse, som bttre passade fr boken n fr trumman,
och nr han sedan fick veta, huru ensam Janne stod i vrlden, glnste
ngot klart och fuktigt i officerens bl gon. Han satt tyst en stund
och sg p gossen, och s frgade han pltsligt:

-- Vill du studera Frjd, s skall jag ordna det fr dig? Men d mste
du flytta in till staden och g dr i skola, frstr du, men det gr
nog bra, ty om du vill, s fr du ett hem hos mig.

Det glittrade i Jannes gon, hela hans ansikte sken av frjd. -- h,
om jag finge det, s roligt det skulle vara! jublade han. Han glmde
alldeles bort, att det var hans frman, som satt dr bredvid honom, han
knde blott, att det var en god mnniska, som ville honom vl. Drfr
glmde han ocks att gra stram militrisk stllning, nr ljtnanten
reste sig fr att g, och det behvdes inte heller, ty som en ldre
kamrat och vn rckte den unge officeren trumslagargossen handen och
sade:

-- D r det avgjort d, nr mtet r slut, resa vi hem, Janne.

                   *       *       *       *       *

D militrvningarna fr ret voro slut, sade Janne farvl till
trumman, icke utan saknad, ty den hade blivit honom kr, och s fljde
han ljtnant Sprengel in i staden och sattes dr i skola. Sprengel
var en rik man och drtill god. Han knde en innerlig gldje ver att
kunna hjlpa den lille fattige och frldralse trumslagargossen och
ville, att han skulle knna sig riktigt hemmastadd hos honom, men
detta hade Janne svrt fr i brjan, respekten fr ljtnanten satt i,
och s var det s fint och frnmt verallt. Mest frtrolig blev han
med fru Sprengel, en vacker och moderligt god kvinna och med lilla
Elsa, som var 9 r och spenslig och blek men yr som en pojke. Hon
ville frn allra frsta dagen ha Janne till lekkamrat och lt honom
ej vara i fred, frrn han fljt med och sett p alla rum och p alla
hennes leksaker. Lilla Trummis, som hon kallade honom, blev snart
hennes allra bsta vn, och d han var i skolan, gick hon bara och
lngtade efter honom. Den glada lilla flickan jagade till slut bort
Jannes blyghet, s att han brjade knna sig som barn i huset i det
frnma hemmet. Flitig som han var och drtill begvad gick det bra fr
honom i skolan, och vid varje termins slut kom han hem med de bsta
betyg. S gingo ren, och han blev student, och s stlldes frden
till Uppsala, till Den eviga ungdomens stad. Och nu lmna vi honom
dr i den av ungdom och sng uppfyllda staden, dr han sitter i sin
lilla studerkammare och lser och gnor, och frflytta oss flera tiotal
r framt i tiden, nda fram till vra dagar, och vi g tillbaka till
den plats, dr vr berttelse brjar, till det lilla soldattorpet i
skogsbrynet.

                   *       *       *       *       *

De gamla indelta soldaterna finnas icke mer, och deras torp hava
slts till frste bste kpare. Den som kpt Frjdtorpet r en gammal
bekant, det r Janne Frjd, nu en bermd och lrd doktor, som, eljest
bosatt i huvudstaden, tillbringar sina somrar hr i sitt gamla
barndomshem. Nra intill har han ltit bygga en vacker vit villa, dr
hans svrfrldrar, versten och verstinnan Sprengel, bo. Det r
kanske litet svrt till en brjan att i den hgreste grnade officeren
igenknna den unge ljtnanten ifrn frr, men Janne som nnu r i sin
bsta mannalder knna vi genast igen, och hans fru r lika glad och
munter, som d hon som liten flicka lekte med Janne och kallade honom
lilla Trummis.

[Illustration: -- PAPPA, SL EN VIRVEL FR OSS, BER JANNE.]

Allt r sig likt vid det gamla Frjdtorpet. Trd och buskar vxa som
frr, till och med den grnmlade bnken under ppeltrdet str kvar.
Dr sitta i de tysta och vackra sommarkvllarna de gamla makarna
Sprengel och doktorn och doktorinnan Frjd, och ro doktorns smttingar
med, s sitta de nedanfr i grset, ty de f icke rum p bnken. D kan
det hnda, att yngsta pysen Janne, som absolut vill bli militr som
morfar, tigger och ber:

-- Pappa, sl en virvel fr oss, och d ler doktor Frjd s ljust och
gott och gr in i kammaren efter sin gamla trumma, och s lter han
takter och virvlar ljuda, s att det ekar lngt bort i skogen, och
medan han s rr pinnarna, str han och ser ut ver sin vna hembygd
och tnker p, huru lyckligt det var, att han den dr kvllen, d
amerikabrevet kommit, lt sig fngas och hllas fast av sin hembygds
sknhet och sin faders sista vilja.

                              Illustratr: _Carl Riddersporre_.


[Illustration]




[Illustration]




                           En krlekstjnst.

               En julskiss fr Snvit av _Ernst Jotson_.


En julafton fr mnga r sedan, nr frid p jorden, och mnniskorna en
god vilja, rdde mera i vrlden, n nu tyckes vara fallet, gav Margit
Ekgren frn vindskupan i ett hgt hus akt p, hur de duniga flingorna
fllo ltt ned p de omgivande taken och skorstenarna och bekldde dem
med en blndande renhet. Jorden infrde sig en vit hgtidsskrud fr att
vlkomna Kristusbarnet, och snart skulle talrika julgranar, tindrande
med mnga ljus, upplysa de olika hemmen, prydda och smyckade fr Jesu
ankomst.

Skulle han komma ven till denna kulna vindskupa? Margit gjorde sig
denna frga och suckade tvivlande. Det frefll omjligt.

-- Men julen r underverkens tid! mumlade hon frhoppningsfullt.

-- Vad sger du, Margit? frgade en klagande rst frn den torftiga
sngen i rummets bortersta hrn, dr en ung flicka kastade sig
oupphrligt av och an och grt ver sin nd och sjukdom.

-- Jag tnkte, att nu var rtta tiden fr ett underverk att hnda. Min
far sade alltid, att Kristus kom till oss alla p julafton.

-- Han kommer ej hit, sade den trtta rsten retligt. Naturligtvis,
eftersom du r prstdotter, tror du p sdant. Jag gr det ej. Det r
bara inbillning, kra du. Ett hopp mot allt hopp!

-- Nej, nej, nej. Margit lmnade fnstret fr att knbja bredvid
sngen. Vi hava frlorat allting utom tron, Gertrud. Lt oss behlla
den.

[Illustration: VI HA FRLORAT ALLT UTOM TRON, GERTRUD.]

-- Jag kan det ej lngre, snyftade den andra vid Margits brst och i
Margits trstande armar. Vi ha studerat sng s flitigt och s lnge
och utgivit allt vad vi hade fr att lra. Och likvl ha vi ej lyckats
skaffa oss ngon anstllning ens som korister. Nu svlta vi och bliva
snart utkastade p gatan, emedan vi ej kunna betala vr hyra.

-- h, fullt ut s farligt r det vl ej, Gertrud lilla, sade Margit
lugnande. Fru Strm lter oss nog stanna en vecka till. Hon sade mig
det i gr, och vi hava nnu tio kronor kvar till mat.

-- Men nr de ro slut, vad d? utbrast Gertrud och satte sig upp med
ett frtvivlat uttryck i sitt unga ansikte.

-- Ngot skall hnda, kra du, det r jag sker p.

-- h, det r endast prat, genmlte den sjuka otligt. Det r endast
din enfaldiga tro. Vem skulle vilja hjlpa tv stackars frldralsa
flickor. Vi ha ingen vn!

-- Vi ha en vn, yttrade Margit bestmt, och han skall komma och hjlpa
oss i afton. Jag vet det. Jag knner det som visst i mitt hjrta.

-- Varfre gr du d ej ut och mter honom? sporde Gertrud snsigt.

Margit tog sin hatt och kappa.

-- Kanske skall jag finna honom, sade hon, mera till sig sjlv. Ngra
kalla honom slumpen; jag kallar honom Gud.

-- Gud!

Gertrud stirrade. Drp skrattade hon bittert.

-- Du r tokig, Margit -- alldeles tokig.

-- Men det finns metod i min galenskap, svarade Margit och svepte
vl om sin vninna och kysste henne mt. -- Jag skall g ut fr att
kpa oss litet t och kakor, s att vi ocks m komma i ett slags
feststmning.

-- Den enda feststmning, som jag nskar, r en anstllning. Direktr
Kruse arbetar p kyrkosngens hjande, uppfr ett nytt oratorium i
nsta vecka. Men det r fr sent, stnade Gertrud. Alla stmmor ha
blivit besatta vid den hr tiden. G ej Margit. Vi ha ej rd att best
oss med t och kakor.

-- Vi skola likafullt best oss drmed, sade den andra leende. En kopp
t skall ge dig mera mod och tillit. Farvl, kra, jag skall vara
tillbaka om en halvtimma. Och kanske, fortsatte Margit halvt skrattande
och halvt grtande, kan jag vid min terkomst bertta fr dig, att jag
mtt honom p vgen.

-- Margit! Margit! Men Margit var borta, och bristande ut i bittra
trar begrov patienten sitt magra anlete i kudden. Hon trodde ej p
julen, ej heller p underverk eller p ngot annat n sin nd.

-- Jag nskar, vi voro dda, snyftade hon.

Hade det ej varit fr sin tro, skulle Margit ha nskat detsamma, ty
stllningen var hjrtslitande, och trots sina muntra ord kunde den unga
flickan ej se ngon utvg till bttring. Vad vore ocks tv ensamma, om
n kunniga flickor i stnd att utrtta i den stora staden, utan vnner,
inflytande eller penningar? Margit skulle hava grtit av frtvivlan,
hade ej hennes uppfostran i ett kristligt, lantligt hem stlsatt henne
mot motgngen. Hjlp mste komma, mste komma. Gjorde den det ej snart,
skulle Gertrud d, och sedan stod hon alldeles ensam i den hrda bittra
vrlden. Hon hade anropat Gud, men intet svar hade kommit p hennes
bner. De klappade, s frefll det nstan, ffngt p himlens stngda
portar. Nio flickor utav tio skulle ha tappat modet, men Margit hll
sig frtvivlat fast vid sin tro, fastn ej uppehllen av ngot synbart
bevis. Hjlp skulle komma, och det snart. P julens kvll nedsteg
barmhrtighetens Herre i skepnaden av ett litet barn. Margit och
Gertrud skulle helt skert f sin del i den vlsignelsen. Han vrdade
sig om de frldralse. Han hjlpte de fattiga och betryckta. Han
helade de sjuka och trstade de vergivna. Vid hrnet av en tyst gata
lyfte Margit upp sitt bleka ansikte och bad tyst:

[Illustration: MARGIT LYFTE UPP SITT BLEKA ANSIKTE OCH BAD.]

-- h, Herre, hjlp oss! Vr lit str till dig. Lt mig f taga hem
goda nyheter till Gertrud, s att hon m knna, att dina krleksfulla
armar stdse ro omkring oss. Julafton, det r julafton. h, hjlp oss,
hjlp oss!

Men fortfarande kom det intet svar. Frn den tunga skyn rent av ste
snn ned, och frusen och hungrig lutade sig Margit mot en vgg, medan
en sjuklig ngslan grep om hennes vrkande hjrta. I denna vita,
snken knde hon sig allena och vergiven. Hon undrade, om det fanns
ngon olyckligare varelse n hon i hela huvudstaden.

Jo, det fanns en. P trottoaren stod en trasig, tolv rs flicka och
frskte att sjunga fr att draga uppmrksamheten och givmildheten
till sig. Men hennes rst var s svag och s kvvd av trar, att de
frbigende ej aktade p henne. Vid synen av Margit antog den lilla
flickans ansikte ett frhoppningsfullare uttryck, och hon sjng sin
sng litet hgre n frut, fastn den alltjmt lt blott som en
fgelunges pip. En hel vers sjng hon tappert, men vid den andra versen
kvvde snyftningar hennes stmma, och hon utbrast klagande, i det hon
torkade sin stackars blfrusna nsa och sina trade gon med fliken av
en tunn sjal, nstan det enda varma plagg hon gde:

-- Snlla frken, ge mej en slant. Mamma kommer att sl mej frdrvad,
om jag kommer tomhnt hem.

Margit hade ej rd att sknka bort ngonting, men flickans elnde gick
henne s till hjrtat, att hon tog fram sin magra brs.

Men pltsligt kom det en ingivelse till Margit, och hon stack ter ned
sina slantar. Hon skulle hjlpa denna lilla stackare p ett bttre
stt och rdda henne frn den hotande misshandeln. En psalm, som hon
fr lnge sedan hade lrt sig vid sin moders kn, dk upp i hennes
minne, och hon rrde vid flickans skuldra fr att f henne att hlla
sig tyst. I nsta gonblick stannade mnga av de frbigende och
tittade nedt den sniga gatan. En hrlig rst manade dem att lyssna.

[Illustration: HON SJNG DEN VACKRA PSALMEN MED HOPKNPPTA HNDER.]

Den silverklara rsten klingade hrligt ut i den bitande luften, medan
hon sjng den vackra psalmen med hopknppta hnder och upplyftat
ansikte. Mn och kvinnor och barn slogo en ring runt kring Margit fr
att lyssna till detta himmelska budskap och denna underbara sng, som
gick rakt till deras hjrtan. Mnga smlogo lyckligt av frtjusning
ver den medryckande melodien, medan andra grto p grund av de minnen,
den terkallade, men alla blevo p ngot outrannsakligt stt pltsligt
medvetna om, att det var verkligen och sannerligen jul. Ej en blott
vanlig hgtid, angiven i almanackan, utan en hjrtats hgtid, i vilken
barmhrtighetens och krlekens ande gjorde sitt intrde. Kristusbarnet
skulle stiga ned, och hans hrolder frberedde hans vg. -- Frid p
jorden, och mnniskorna en god vilja. Guds rst andades genom den
hymnen, sjungen p en trng gata bland fallande sn.

Margit tystnade och slantar haglade ned i den lilla flickans trasiga
frklde, som hon hll upp fr att insamla den ovntade rikedomen. nnu
mera folk tillstrmmade och bdo att f hra sngen n en gng. Margit
gjorde dem till viljes, och nr hon hade slutat, inhstade den fattiga
flickan en s riklig skrd, att hon raskt sprang sig vg och glmde i
sin iver att tacka sin vlgrarinna. Margit brydde sig ej om hennes
flykt, ty hon visste, att flickan var utom sig av gldje. Hon hade i
sjlva verket ej tid att tnka lngre, ty en grhrig herre, kldd i en
tjock pls, trngde sig pltsligt fram till henne, grep hennes arm och
drog henne burdus med sig ett stycke vg.

-- Vem r ni? Vad r ni? sporde han den frvnade Margit i en upprrd
ton. Och var har ni hllit eder gmd med denna underbara rst?

Margit kunde i sin frvirring och sitt svaghetstillstnd knappt
framstamma ett svar.

-- Jag r sngerska, som sker anstllning. Mitt namn r Margit.

Den grhrige mannen vntade ej p att hra mera. Kom med mig! utbrast
han, i det han nyo grep om hennes arm. Att tnka sig, att om jag ej
hade gtt frbi hr, skulle jag aldrig hava upptckt denna enastende
rst. Jag r direktr Kruse!

-- Direktr Kruse? nstan skrek Margit.

-- Kom! Kom! Han ryckte henne brdstrtat med sig -- nstan bar henne
till rykte och lycka, bekvmlighet och verfld.

[Illustration: P GOLVET SATT MARGIT, OMGIVEN AV PAKET.]

I det kalla vindsrummet hade Gertrud snyftat sig till smn. Nr hon
ppnade sina gon upptckte hon, att kammaren strlade av ljus. Ej
allenast en lampa fanns dr, utan ocks ett grenljus, som upplyste det
prktigt dukade bordet, upp vilket sgos allehanda matvaror, frukter
och stsaker. P golvet satt Margit, omgiven av paket, som hon var
upptagen med att ordna. Strumpor, skor, blusar, handskar. Gertrud
ppnade sina gon p vid gavel och trodde sig drmma.

-- Margit! flmtade hon och satte sig upp i sngen.

-- Kra! Kra! Margit hoppade upp, sprang fram till sngen och tryckte
Gertrud i sina armar.

-- Jag ville ej vcka dig, frrn --

-- Margit, avbrt Gertrud och stirrade p de utbredda rikedomarna, var
har du ftt --?

Nu var det Margits tur att avbryta, och hon svarade vrdnadsfullt i en
lg rst:

-- Jag mtte honom och vad jag gjorde honom, det gjorde han ocks mig!
Nej, jag r icke tokig. Lyssna, och du skall f hra, huru min tro har
blivit rttfrdigad.

Hela den underbara berttelsen var snart omtalad, och Gertrud fick
veta, att direktr Kruse hade ej allenast fast anstllt Margit som
solist fr sin kyrkokr och givit henne ett vlbehvligt frskott, utan
ven, nr han fick hra de bda flickornas historia, lovat att anstlla
Gertrud vid kren, s snart hon hade tillfrisknat.

-- Hur underbart! viskade Gertrud, sedan Margit hade slutat, och
knppte ihop sina hnder, full av helig bvan. Ocks i hennes hjrta
hade tron nu gjort sitt intg.

                                       Illustratr: _Einar Torsslow_.




[Illustration]




                           _I vissnad lund._

                     _Fr Snvit av Lars Lunell._


    Du lilla blomma, som, mot jorden bjd,
    Nu grter bort din sista tr.
    Lr dig att vissna glad och njd,
    Nr livets hst mig ocks nr!


[Illustration]


    Du lilla fgel uti skogens trn,
    Som flyttar bort till palmers land,
    Lr dig att lngta bort, ja lngta hn
    Till ljusets slla, skna strand!


[Illustration]


    Du vackra stjrna, som dr uppe ler,
    Du skna underbara ljus,
    Lr mig att blicka uppt mer och mer
    Ja, blicka hem till Faderns hus.


[Illustration]




[Illustration]




                             Barfota-Lisa.

                   Fr Snvit av _Helfrid Sjgren_.


Barfota-Lisa frn backstugan hade inte rd att f sig ngra nya skor,
som annat folk hade, utan jmt gick hon barfota hela somrarna igenom,
och om vintern hade hon trskor, bara trskor. --

Men frisk och stark var hon och alltid glad som en lrka. De frmgna,
vlkldda bondbarnen fraktade henne nog ibland. Men Lisa hade sina
vnner nd ibland kor och kalvar, fr och grisar, och de bsta
brstllena visste hon om, ty dem sg hon, nr hon gick fr att mjlka,
och ingen kunde sjunga och drilla s vackert som hon, nr hon krde
korna i vall. Snart var Lisa vuxen och vacker som en majblomma. Och
nu skulle hon ntligen f sig ett par nya skor, riktigt nya skor, ty
byskomakaren hade tagit mtt av henne till ett par sdana, och Lisa var
nu hela femton r, s det var just p tiden, att hon blev lite hygglig
om ftterna -- sa' moran, dr hon tjnte sommarpiga.

Men nr skorna kom p, s voro de rent fr sm.

-- Jag ska se efter, om mor har ngra skor -- sa' Lisa -- annars fr
hon dessa, och nog kan jag g barfota lite till; det gr mig rakt
ingenting. Kor och kalvar tycka inte smre om mig fr det, och ngra
andra vnner har jag inte,  mor lskar mig d inte mindre -- tnkte
Lisa.

[Illustration: LISA KRDE KORNA I VALL.]

Och s fick mor skorna, ty hon hade mindre ftter. Och nnu en sommar
gick Lisa barfota. Men nu var hon sexton r och skulle lsa fram sig.
Och d mste hon ha skor. Men nr hon kom hem och fick se, hur mor, som
var nka, och de sju smsyskonen hade det, s hade hon rakt inte hjrta
att sjlv behlla alla de penningar, hon tagit upp p sin ln fr att
kpa sig ett par nya skor, utan hon kpte ett par gamla och begagnade i
stllet, fast de voro fr stora och just som lite snedgngna.

-- Ska jag d aldrig f se dig hygglig om ftterna? -- tyckte moran,
som hon tjnte hos. -- Folk tror vl, att du inte fr n'n ln, efter
du jmt sir ut som en slase,  vrst om ftterna.

-- Det gr mig rakt ingenting -- sa Lisa -- fr jag tror, att Gud
tycker bttre om mig, om jag ger mor det hon behver -- s har jag
fattat det fjrde budet.

Och nu var Lisa stor. Hon hade lst fram sig. Den sndagen fick hon
vara hemma hos mor och alla smsyskonen i den lilla gr backstugan. Hon
behvde inte ens g och mjlka. I stugan var det lvat och fint, och de
slitna men rena helgdagsklderna sutto p. Mor bjd p kaffe och dopp
-- vofflor! alldeles som nr far levde.

-- Du har alltid varit min gldje, s Gud vlsigne dig, barn, sade
modern med trade gon.

Och den vlsignelsen blev grundstenen till eget bo och mnga par nya
kngor fr Barfota-Lisa frn backstugan.

                                      Illustratr: _Tycho dberg_.




[Illustration]




                            Stjrnedansen.

                   Ett 50-rsminne av _Lars Lunell_.


Det sg bekymmersamt ut i Dalabygderna r 1868. Under den flydda
sommaren hade det p sjlva midsommardagen snat, s att bergen voro
vita, och nr hsten kom, blev det mycket litet korn och krna. Och nu
kom han igen, den kra julhgtiden, med sina heliga minnen, och man sg
ven nu sm, av nden blekta barn, draga stad med sina klkar fr att
hmta julgranar. De hade ndbrd, berett av islandslav, i sina hem, men
julen skulle dock komma lika minnesrik, lika ljus och betydelsefull
trots all jordens nd. ven de ldres drag ljusnade, nr julveckan kom,
ehuru mjlpundet kostade fem riksdaler, och den enda samfrdsleden
genom allt ster- och Vsterdalarna, landsvgen, lade stora hinder i
vgen att f livsmedel ven fr dem, som hade penningar. Barmhrtiga
mnniskor i sdra Sverige -- Gud signe dem alla -- hade till Dalarnes
fattiga snt tskilligt med matvaror fr att i ngon mn lindra nden.
Men det rckte ej lngt i de torvtiga hemmen, dr rikedom d som alltid
fanns p matfriska barnamunnar.

Vad nu srskilt mitt hem betrffade, s var det ven dr bekymmersamt
i den lilla, rda stugan, som inneslt mor och syskon sm. En rik
bryggare i socknen, det minnes jag, sknkte oss msk, och drav blev s
gott brd, tyckte vi, som frut i smbarnsskolan tit ndbrd. Men ven
till vr hydda vid det skyhga bergets fot skulle julen komma med sina
heliga minnen, och var man fattig p allt annat, s var man dock rik p
barnagldje.

En dag inkom till oss -- det var strax fre jul -- en fattig gumma,
som, jagad ut av den allmnna nden, begrde brd till hgtiden. Bland
annat, som hon vid brasan berttade, var ven det, att stjrnorna,
himmelens vackra stjrnor, dansade av frjd under den heliga natten,
d vi fira minnet av Frlsarens fdelse.

Detta lyssnade liten pilt upp. Detta var ngot fr det livliga
barnasinnet, som nnu trodde p allt underbart. Den skna sagan gmde
jag fr mig sjlv, och nnu mera lngtade jag till jul.

Nr s ntligen julaftonen var kommen, julaftonen med sitt sparsamma
brd och sin rikt tilltagna julbrasa, gick jag i den bistra kvllen ut
fr att se, huru de blida ljusen dr uppe dansade. Jag tvivlade ej, man
tvivlar ej i livets vr, och jag ansg det ej just s orimligt, att
ven stjrnorna voro glada ver Gudabarnets sndning till smrtornas
jord. Jag knde mitt eget lilla hjrta s varmt, s fullt vid den
tanken, att han, som skapat alla dessa myriader vrldar, varit fattig
ven han p denna jord, ja, kanske varit utan brd som vi; jag knde
mig rrd vid tanken p vr lrares berttelse, huru han, som r
vrldens juleljus, varit en fattig timmermans son, p det vi genom
hans fattigdom skulle rika varda.

[Illustration: MED VRDNAD OCH HPNAD SG JAG UPP MOT STJRNEDANSEN.]

Lnge stod jag dr vid hemmets knut och blickade hnryckt upp p den
ej synnerligen stora del av himlapellen, som de skyhga bergen runt
omkring lmnade synlig, och hur det nu var, om min barnatro det gjorde
eller om isiga dimmor frvillade gat eller om det var trtthet, nog
av: alla den djupbl dukens vnliga stjrnor, dansade, som gumman
hade sagt, av frjd ver att den fallna vrlden ftt en Frlsare. Med
vrdnad och hpnad sg jag upp till stjrnedansen, och decembernattens
kld glmdes alldeles av. Mitt hjrta klappade av frjd drver, att
sagan var sann, jag knde mig mycket lycklig, dr jag stod under
hemmets hgbl himmel, ty det visste jag, att mnniskobarnen stodo nnu
nrmare Guds Son n de vackra stjrnorna.

Nr alla hade lagt sig och de ansprkslsa talgljusen p bordet voro
slckta, skrapade jag bort isen frn fnsterrutan vid min bdd fr
att nnu en gng blicka uppt. De dansade nnu, de klara stjrnorna,
dansade p sin hga stig.

Skna barnasyn i signad julekvll! Jag skall aldrig mera se dig hr
nere. Drtill har mitt trosga blivit fr dunkelt, men jag kan minnas,
sakna och lngta efter dig, till dess en gng allt jordiskt slagg r
borta, alla flckar, som vrldens ffnglighet stnkt p sjlens vinge,
ro borttagna, och jag str dr bland de tallsa evighetsbarnen kring
det stora juleljuset, allfrbarmaren, som hr strcker sina armar och
sin genomstungna barm mot en fallen vrld.

                                      Illustratr: _Einar Torsslow_.

[Illustration]




[Illustration]




                               Julvisa.

        Musik av _Einar Ehrnstrm_ till text av _Z. Topelius_.


    1. Ute mrknar himmelen, brasan tnds p hllen.
    Kommer du till oss igen, kra jul, i kvllen?
    Natt betcker land och stad, men du kommer lika glad,
    lika ljus tillbaka med din klapp och kaka.

    2. O, hur vi ha vntat dig, rknat dag och timma!
    Solen har frsovit sig, mnen krp i dimma,
    men du visste nog din tid, kom igen med morgonfrid
    och med aftonstjrna, kom till oss s grna.

    3. Frr nr far var liten pilt, mor en liten flicka,
    kom du lika glatt och milt att dem klappar skicka.
    Nu s brjar far bli gr, mor har oss att tnka p,
    skura rent och damma, men du r densamma.

    4. Du blir aldrig gammal, du, aldrig gr i hren,
    alltid r du barn nnu med de gamla ren.
    Alltid fejar du vrt hus, alltid tnder du ditt ljus,
    alltid kan du sjunga, leka med oss unga.

    5. Kra jul, jag vet din stig! Inga r dig binda.
    Jesusbarnet r med dig, barnet i sin linda.
    Han densamme som i gr, han r n om tusen r
    barnens vn den bsta och hos dem vill gsta.

    6. Milde Jesus, kom i kvll, kom, nr ljusen tndas,
    och fr med till slott och tjll frjd, som aldrig ndas!
    Utan dig flyr friden bort, utan dig r gldjen kort,
    vrlden mrk och kulen: dr _du_ r, r julen.

[Illustration]

                   *       *       *       *       *



                                           _I varje bokhandel_:



                             =JULKLOCKAN=

              SVERIGES BARN TILLGNAD AV FOLKSKOLANS VN

Str frmst i ledet bland jultidningar fr barn. 16 stora, vackra
sidor, utvalda textbidrag och akvareller. Pris 45 re. D minst 25 ex.
tagas, lmnas 25 % rabatt.


                            =LILLA SESSAN=

                       SMTTINGARNAS JULKALENDER

Rikt illustrerade sagor och berttelser, 112 sidor. Pris 45 re. D
minst 25 ex. tagas, lmnas 25 % rabatt.


                           =SVENSKA GOSSAR=

                       VRA POJKARS JULKALENDER

Rikt illustrerade sagor och berttelser, 64 sidor. Pris 65 re. D
minst 25 ex. tagas, lmnas 25 % rabatt.


                          =HEMMETS KALENDER=

                        LSNING FR UPPFOSTRARE

Enastende, omvxlande och innehllsrik. Vill frmja kristligt hemliv
och sann folkbildning. Borde finnas i varje hem. Pris: hft. 2 kr.,
bunden 2:50. D flera ex. tagas, lmnas god rabatt.


              AKTIEBOLAGET FOLKSKOLANS VNS FRLAG, STHLM




Transcriber's Note:


Italics are indicated by _underscores_.
Bolds are indicated by =equal signs=.
Gesperred are indicated by =equal signs=.
A number of minor spelling errors have been corrected without note.





End of Project Gutenberg's Snvit barnens julkalender 1918, by Various

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SNVIT BARNENS JULKALENDER 1918 ***

***** This file should be named 54184-8.txt or 54184-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        http://www.gutenberg.org/5/4/1/8/54184/

Produced by Lars-Hkan Svensson, Eva Eriksson, Haragos Pl
and the Online Distributed Proofreading Team at
http://www.pgdp.net


Updated editions will replace the previous one--the old editions
will be renamed.

Creating the works from public domain print editions means that no
one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
(and you!) can copy and distribute it in the United States without
permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
such as creation of derivative works, reports, performances and
research.  They may be modified and printed and given away--you may do
practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
subject to the trademark license, especially commercial
redistribution.



*** START: FULL LICENSE ***

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
Gutenberg-tm License (available with this file or online at
http://gutenberg.org/license).


Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
electronic works

1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement.  See
paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
works.  See paragraph 1.E below.

1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
collection are in the public domain in the United States.  If an
individual work is in the public domain in the United States and you are
located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
keeping this work in the same format with its attached full Project
Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.

1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
a constant state of change.  If you are outside the United States, check
the laws of your country in addition to the terms of this agreement
before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
creating derivative works based on this work or any other Project
Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
the copyright status of any work in any country outside the United
States.

1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org/license

1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
and distributed to anyone in the United States without paying any fees
or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
1.E.9.

1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
that

- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
     must be paid within 60 days following each date on which you
     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
     address specified in Section 4, "Information about donations to
     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."

- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
     License.  You must require such a user to return or
     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
     and discontinue all use of and all access to other copies of
     Project Gutenberg-tm works.

- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
     of receipt of the work.

- You comply with all other terms of this agreement for free
     distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
electronic work or group of works on different terms than are set
forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
works, and the medium on which they may be stored, may contain
"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
your equipment.

1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from.  If you
received the work on a physical medium, you must return the medium with
your written explanation.  The person or entity that provided you with
the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
refund.  If you received the work electronically, the person or entity
providing it to you may choose to give you a second opportunity to
receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
is also defective, you may demand a refund in writing without further
opportunities to fix the problem.

1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
with this agreement, and any volunteers associated with the production,
promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
that arise directly or indirectly from any of the following which you do
or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.


Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of computers
including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need, are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
and the Foundation web page at http://www.pglaf.org.


Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
http://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
permitted by U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
throughout numerous locations.  Its business office is located at
809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
information can be found at the Foundation's web site and official
page at http://pglaf.org

For additional contact information:
     Dr. Gregory B. Newby
     Chief Executive and Director
     gbnewby@pglaf.org


Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements.  We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance.  To
SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
particular state visit http://pglaf.org

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations.
To donate, please visit: http://pglaf.org/donate


Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
works.

Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm
concept of a library of electronic works that could be freely shared
with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.


Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
keep eBooks in compliance with any particular paper edition.


Most people start at our Web site which has the main PG search facility:

     http://www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
