The Project Gutenberg EBook of Valries duenna, by Mary Elizabeth Blundell

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org/license


Title: Valries duenna
       En roman p g-strngen

Author: Mary Elizabeth Blundell

Release Date: May 13, 2017 [EBook #54714]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK VALRIES DUENNA ***




Produced by Jari Koivisto








VALRIES DUENNA

En roman p g-strngen


Af

M. E. FRANCIS [Mary Elizabeth Blundell]


fvers. fr Hbl.





Helsingfors,
Hufvudstadsbladets Nya Tryckeri,
1901.




Innehll.

    I. Introduzione
   II. Staccato.
  III. Molto espressivo.
   IV. Capriccioso.
    V. Giocoso.
   VI. Accelerando.
  VII. Scherzando.
 VIII. Molto Furioso.
   IX. Con tristezza.
    X. Allegretto ma non troppo.
   XI. Mezza voce.
  XII. Allegro Agitato.
 XIII. Adagio con Tenerezza.
  XIV. Andante con variazione.
   XV. Apassionata subito.
  XVI. Pastorale.
 XVII. Crescendo.
XVIII. Sempre crescendo.
  XIX. Finale con molto sentimento.




I.

Introduzione


-- Har ni lagt in bssfodralet?

-- Ja, sir John.

-- Och Golf-klubborna?

-- De ligga hr i hrnet, sir John.

-- Bra -- g d och skaffa biljetter.

Sturgess frsvann och sir John brjade lngsamt g af och an p
jrnvgsperrongen; han sg sig under tiden en smula otligt omkring, ty
han hade anlndt fulla tio minuter fre tgets afgng. Ngonting dylikt
hade sllan frut hndt honom och han var naturligtvis frargad
drfver. Han kunde icke begripa hvad som farit i Sturgess, den dumma
karlen, som vanligtvis ordnade hans afresa s noga, att han hade precis
tre minuter till sitt frfogande p bangrden. En fr att komma ut p
perrongen, den andra fr att kpa ett par tidningar och den tredje fr
att bekvmt stta sig till rtta i hrnet af sin kup. Men Sturgess?
N, ingen betjnt r vrd sitt brd, om han ej inom tre minuter kan
lmna in bagaget, lsa biljetter och vara tillstdes till affrden.

Denna tidspillan gick sir John s mycket djupare till sinnes, som han
egentligen icke frsummade det minsta. Han var sedan vidpass tv r
tillbaka innehafvare af sitt baroni och sina gods och till hans
besittningar hrde fven brgvrk. Hans vnner hade icke riktigt reda
p om man grfde tenn, kol eller jrn dr. Men s viste de i stllet p
pricken, huru stora hans inkomster voro, och om de ocks voro nog
vnliga att tre- eller fyrdubbla dem, s var det likvl klart och
tydligt fr hvar och en, att John Croft var ofantligt rik.

Men det var icke hans enda fretrde. Han var dessutom ung -- icke
trettiotv r nnu -- vacker, frisk och full af uppriktigt intresse fr
lifvet och sina medmnniskor.

Han hade valt den diplomatiska banan, innan hans farbrors ovntade
frnflle befriade honom frn mdan att skta ngon syssla, och som han
var en begfvad mnniska och hade inflytelserika bekantskaper, s hade
han samlat allehanda intressanta erfarenheter i frmmande lnder.

Medan han gick af och an p Waterloostationens af mnniskor fverfylda
perrong, ilade hans blick snabt iakttagande frn det ena ansiktet till
det andra. Tid efter annan smlog han fver ngot yttrande, han hrde
bland mngden. Men pltsligt vnde han sig tvrt om och stirrade efter
tv gestalter, som just gtt frbi honom. Det var ett par sm varelser,
tv tcka, mrkgda damer, som tmligen upprrda talade franska med
hvarandra. Drvid blef han i tillflle att observera, att de bda voro
unga och vackra; den ena var i synnerhet en i gonen fallande sknhet.
Den andra, som var belamrad med sjalar och paket, frskte just hjlpa
sin fljeslagarinna att stiga upp i en tredje klassens vagn.

-- _Tiens_ -- var inte s otlig! Jag skall genast skaffa dig din
tidning.

John Croft gick vidare, nda till slutet af perrongen och vnde sedan
om. D mrkte han, att den vackrare af de bda freteelserna, som s
fngslat honom, vnde sitt lilla ansikte emot honom. Hvilket
frtjusande ansikte! Hvilka underbart vackra gon! Hvilka fina drag!
Men hvad den lilla damen var ond! De fint tecknade gonbrynen voro
dystert rynkade, lpparna voro hrdt sammanprssade och en liten,
otlig fot stampade ltt i golfvet.

-- _Ah a_! ropade hon, kommer du d aldrig tillbaka? Skynda dig! Tget
afgr genast.

-- _J'arrive, chrie_; jag har din aftontidning med mig t dig.

-- Jag sade ju, att du skulle skaffa mig "Punch", svarade den
tilltalade med en befallande ton i sin klangfulla rst.

John Croft stannade ngra steg frn denna kup och ltsade som han ej
sg de bda unga damerna, men i sjlfva vrket roade de honom lika
mycket som de intresserade honom.

-- Nej, Valrie, lydde det bestmda svaret, jag kper inte "Punch" t
dig; det har jag redan sagt dig. Den kostar tre gnger s mycket som
denna tidning, som ocks r ganska rolig. Vi ha inga pengar att kasta
bort, glm inte det.

-- Men jag vill inta ha din lngtrdiga tidning, den innehller
ingenting annat n smdelser och skryt, genmlde Valrie.

-- h! sade den andra gckande, och John Croft knde sig nstan ocks
manad att bryta en lans fr sin favorittidning, men samtalet fortsattes
ter.

-- Du vet ju, att jag ville ha en illustrerad tidskrift.

-- D skall jag byta ut denna, emot Ser-r-raps, svarade den
tillrttavisade med en s komisk tonvikt p detta ord, att Valrie
brjade skratta.

-- Nej, jag fredrager "Ally Slopair".

Afgngssignalen gjorde slut p samtalet och pminde fven John Croft
om, att det var tid fr honom att intaga sin plats. Men han hade
knappast hunnit stta sig till rtta i sitt hrn, frr n ngonting
hvitt fladdrade frbi hans gon. Han blickade nyfiket ut; den fraktade
tidningen lg just p det stlle, dr den vackra flickan sttt.

Sir John lutade sig bekvmt tillbaka i sitt hrn, tnde sin frsta
cigarr och tillt sina tankar att sysselstta sig med de vackra, sm
fransyskorna; de frefllo honom tminstone att vara fransyskor, att
dma efter deras sprk och efter ett visst behag i deras tbrder och
kldsel. Men det var likvl ngonting hos dem -- hyn, ansiktsbildningen
och framfr alt gonens form, som mera vittnade om den slaviska typen.
Hvilken lefnadsstllning mnne de innehade? De reste p tredje klassen,
stackars varelser! Och dessutom tyktes den ena af dem inneha den
frenade rollen af tjnarinna och sllskapsdam. Han smlog, d han
tnkte p det nyss frda samtalet. Nej, de voro bestmdt i sm
omstndigheter; men de hade likvl ngonting fint, ja frnmt i sitt
vsende. Hvad hade de fr sig? Hvart begfvo de sig? De voro bra unga
fr att slunda ensamma strfva omkring i vrlden -- Valrie sg i
synnerhet ut nstan som ett barn.

Medan han slunda grubblade och funderade, gledo timmarna framt. Det
var egentligen ingen lng resa, men den frefll John alltid besvrlig,
ehuru hans tant, lady Mary Bracken, som han mnade beska, var en
originell och intressant kvinna och hennes hus hrde till de
angenmaste man kunde tnka sig.

De hade hunnit fram till den afskyvrda lilla stationen, dr han mste
byta om tg, och Croft, Sturgess och deras tillhrigheter flyttade
fver till ett annat tg, d sir John, till sin stora frvning, sg de
bda sm fransyskorna likaledes styra kosan till den andra perrongen.
Och vid en liten haltpunkt, den sista fre mlet fr sir Johns resa,
bereddes det honom en ny fverraskning. Han sg de bda damerna brande
p sitt resgods och synbarligen med stor hast springa utmed perrongen.
Det motstrfviga lset p den angrnsande frsta klassens kupn ville
icke gifva efter fr deras anstrngningar. Croft ppnade drfr drren
till sin kup, dit de skyndade.

-- Stig upp Valrie, fort, fort! ropade den unga flickan, som tyktes ha
fvertagit ledningen. Jag har bara ett gonblick p mig att kpa
biljetterna.

Hon skyndade andls drifrn och kom genast tillbaka med tv frsta
klassens biljetter, som hon hll mellan sina blndande hvita tnder; ty
hon hade brsen i ena handen och med den andra frskte hon ppna
kupdrren, som en alt fr nitisk brare slagit igen.

Sir John skyndade sig att ppna och att hjlpa henne in i kupn, ty
tget satte sig under tiden i rrelse. Hon gick igenom kupn, kastade
sig ned midt emot sin syster, kmpade efter andan och skrattade.

-- Om du hade blifvit efter, Margot, hade jag inte alls farit dit, sade
Valrie.

-- _Si, si_, svarade Margot i det hon stack biljetterna i sin
portmonn, som slog igen med en knpp, du hade varit tvungen att fara,
Valrie, ty annars hade vr vrdinna ju icke vetat hvart vi tagit
vgen. Jag hade nog skaffat mig ett kdon och kommit efter i rttan tid
fr att klda dig till middagen.

Valrie satt kapprak och rynkade pannan en smula; sedan lutade hon sig
framt och brjade hastigt tala ett annat sprk -- ett sprk, som
frefll Croft bekant. Det var ungerska. Han hade tidigare ofta hrt
det. D han varit vid engelska ambassaden i Wien hade han specielt
studerat det. Han hade sledes gissat rtt -- dessa flickor voro icke
af fransk hrkomst. Nu, d han nyo mnstrade dem, kunde han se, att
den ena -- hon som hette Margot -- Margot var ett bra vackert namn --
hade ett par djupbl gon, samma bl frg han s ofta trffat p i
sterrike och hvilken lika mycket skilde sig frn hans landsmaninnors
bl gon som en safir frn en frgtmigej. De lnga, tta, svarta
gonhren gjorde, att de sgo s mrka ut under det lifliga intresse
upptkten af flickornas nationalitet vkte hos honom, glmde han, att
han bokstafligen lyssnade, ty de frmmande knde sig ptagligen
fullkomligt skra och talade i hans nrvara om saker af ytterst intim
och personlig karaktr.

-- Hr du, Margot, sade Valrie. Jag vill inte, att ngon frmmande
flicka skall klda mig -- om ngon sdan kommer, stnger jag min drr
frr henne.

-- Jag hoppas att ingen kommer, ty det vore ohfligt att afsl ett
vnligt anbud.

-- Det gres icke i vnlig afsikt. De vilja endast se hvad vi ha fr
saker och huru vi ro kldda -- h, d kommer hon att se de stoppade
stllena p min enda sidenunderkjol! Den r s lappad, s lappad --
huru tycker du vl, att jag kan lta en frmmande f se den?

Vid denna vndning i samtalet fick Croft klart fr sig, att det icke
var bestmdt fr hans ron, och han brjade oroligt fundera p, om han
skulle tillst sin knnedom om det sprk, de med sdan tvrskerhet
begagnade sig af. Men han tvekade, ty han fruktade att gra de unga
flickorna frlgna.

-- Jag kan inte tla de hr engelsmnnens nyfikenhet, fortfor Valrie;
de betrakta oss som vi hrde till en helt annan ras --, de stirra p
oss som vi vore sm vilda djur; de gra oss frgor -- frgor, som vi
endast skulle gra vra intimaste bekanta! De gra anmrkningar -- bah!
Jag kan inte tla dem!

-- Var inte s barnslig, Valrie, svarade Margot rodnande och med en
liten stolt knyck p nacken, hvilken hgeligen roade Croft, dr han
gmd bakom sin tidning gaf akt p henne. Du talar som vi icke vore
jmgoda med dessa mnniskor.

-- Det anse de oss icke hller vara, infll Valrie. Vi ro ju
artister? F vi ej betalt fr att vi komma hit? h, jag vet mycket vl
hvad du mnar sga, _mademoiselle la marquise_; men sta du, hr i
landet stter man icke vrde p brden, utan p penningen. Och  propos
pengar, s r det nnu ett skl, hvarfr jag r frbittrad fver detta
fretag. Det kommer att kosta oss fyra, ja tio gnger s mycket som det
inbringar oss. Kusken, som afhmtar oss frn stationen, de fula, lnga
betjnterna med sina puderperuker, husjungfrurna, kammarjungfrun, som
ej fr klda mig, alla -- alla dessa vnta p pengar; och, hvad vi n
gifva, komma de att tycka, att det r fr litet -- ack, hvad jag
nskar, att vi ej farit dit!

Det uppstod en lngre paus och sir John kastade en frstulen blick p
Margot, som satt mycket rak och hvilken han tykte var en smula blek och
sg mycket allvarsam ut.

-- Jag har noga fvervgt det, sade hon, och jag tykte det var klokt
att fara hit, trots alla kostnader. Det r ndvndigt fr dig, ser du.
Du kan aldrig vinna framgng, d du ej r bekant -- detta frefll mig
som ett tillflle att bli det. Nu ro vi genast framme, tillade hon
i en helt annan ton, och det vore bst, om du bytte om handskar.

Hon ppnade sin vska och tog tv par nya handskar fram drur. Sedan
brjade hon med strsta omsorg draga sina p sig och systern gjorde
likaledes. Croft lade med ett slags medlidsam munterhet mrke till, att
de, som de togo af sig, voro mycket slitna och lappade. Medan Valrie
bemdade sig att knppa till handsken omkring sin runda handled ropade
hon pltsligt:

-- Margot, Margot! mina skor -- du har inte sytt de rda rosetterna p
mina skor!

Margot upphrde med sin sysselsttning och blickade upp, synbarligen
bestrt och skuldmedveten. Det r sant! Det har jag glmt!

-- Alt gr d ocks p tok! sade Valrie tragiskt. Hvarenda en sak!
Icke ens mina sm, rda rosetter, som jag s rknat p! Ack, Margot!

-- Min lskling! sade Margot nstan med trar i gonen, det gr mig s
ondt, att jag glmt det; men jag lofvar med all skerhet att nnu sy
dem dit -- de ta s sent, d hinner jag det nog.

Valrie satt fortfarande surmulen, ssom Croft med vxande frtrytelse
varseblef. Hon var alldeles afgjordt den yngre af dem bgge, men huru
befallande hon var emot sin syster, huru ofrnuftig och bortskmd! Men
i och med detsamma lutade Margot sig framt och klappade henne p
handen, hvarp den unga damen frjagade surmulenheten ur sitt ansikte
och ersatte den med ett leende -- och hvilket leende! -- frtrollande,
mt och framvisande de mest frtjusande, sm gropar; sedan strlade
gonen ocks till och logo s ljuft, att Croft dukade under. Hon var
bortskmd, ja, men frtrollande!

Hans funderande afbrts genom att tgets fart saktades, och strax drp
stego alla ur. Dr stod omnibusen frn Brackenhurst -- och hans
reskamrater styrde vrkligen, tfljda af en brare, kosan till
densamma. Han hrde huru Margot p sin vackra, brutna engelska sade,
att de skulle till lady Bracken. Dr stod Sturgess ocks ter i hela
sin viktighet; han lade beslag p hela vagnen och stufvade in sin
husbondes tillhrigheter p alla de bsta platserna, synbarligen
fullkomligt omedveten om, att de bda damerna vntade p, att han
skulle aflgsna sin imponerande gestalt ur drrppningen. En
betydelsefull berring af sir Johns kpp, beledsagad af ett kort rop,
undanrjde hindret i en handvndning, och sedan lyfte Croft p hatten
och yttrade, att han trodde de strfvade till samma ml fr sin resa,
samt frgade om han kunde vara dem behjlplig p ngot vis?

-- Jag tackar s mycket, svarade Margot, men jag tror, att vi redan ha
alla vra effekter i vagnen.

Den lngsamma, brutna engelska hon talade frefll John Croft vida mera
frtjusande n ngot af de andra sprk, som s flytande gingo fver de
bda systrarnas lppar. D hon sg upp lade han mrke till, att hennes
gon, ehuru de icke voro s stora och strlande som systerns, likvl
hade ett mera intagande uttryck -- _un regard voil_, ssom hon
troligtvis sjlf skulle ha sagt.

Han bugade sig och hll smleende upp drren, medan de stego upp i
vagnen; Margot tackade fr uppmrksamheten med en lustig, liten
hgtidlig bugning, medan Valrie med hgburet hufvud och en hgdragen,
missbelten min skyndade frbi honom. Croft fljde efter, tmligen
brydd huru han skulle frklara den lilla damens uppfrande, och
marterade sin hjrna med att utgrunda p hvad stt han kunnat sra
henne.

Han blef snart upplyst drom. Sedan hon slagit sig ned i kdonets
bortersta vr tilltalade hon ter sin syster p ungerska, medan hennes
gon sprutade eld och hela hennes gestalt darrade af frbittring:

-- Margot, jag r frdig att d af blygsel! Han fljer med oss. Hvad
kom t dig att stiga in just i hans kup, d hela tget stod till vrt
frfogande?

-- Hvarfr skulle jag inte det? svarade Margot och sprrade upp gonen.
Man kan ingenting anmrka mot den unga mannen, hvarfr skulle vi d
undvika honom?

John Croft kunde blott med mda terhlla en tacksam blick. Ja, hvarfr
i all vrlden hade den dr ofrnuftiga varelsen vrkligen fattat en
sdan motvilja mot honom? Han var dremot fullkomligt redo att visa sig
ytterst lskvrd.

-- Och det kan du vrkligen frga? sade Valrie knytande sina sm
hnder. Sg han inte i London, att vi stego upp i en tredje klassens
kup? Jag sg huru han gaf akt p oss, medan du drjde s lnge borta
fr att kpa den dr lilla, dumma tidningen. Hela vr plan r frfelad!
Vi hade lika grna hela vgen kunnat fara p tredje klassen, nu kommer
han att bertta t alla mnniskor, att han sg, det vi p sista
stationen bytte om vagn; jag mrkte, att han sg ut, d du kom med
biljetterna. Det r inte det minsta lik dig, Margot! Han r den ende p
tok som kommer hit, och d vljer du just hans kup.

-- Kupdrren stod hndelsevis ppen, min hjrtunge, svarade Margot
blidkande. Var nu inte s olycklig, jag tror bestmdt, att han icke
allt lade mrke till oss fast det frefll dig s.

-- Tala inte med mig! utropade Valrie. Han sg ocks, att vi bytte om
handskar; jag mrkte, att han gaf akt p oss. Han smlog bakom sin
tidning.

-- Det var vrkligen ett olyckligt sammantrffande, svarade Margot s
nedslaget, att Croft tykte sig vara ett riktigt odjur af falskhet och
brottslighet. Om de hade anat, att han hade reda p alla deras sm
hemligheter! Att han till och med var invigd i historien om den enda
sidenunderkjolen!

Valrie kastade sig med otlig ryckning p axlarna tillbaka i sitt hrn
och fr att afbryta den plgsamma tystnaden bemdade Croft sig att
brja ett samtal med den ldre systern. Hon svarade honom hfligt, men
en smula tankspridt, och det hvilade ett uttryck af oro fver hennes
ansikte, hvilket yttermera kade hans obehag. Om han blott kunnat sga
dem, att han icke fr ngot pris i vrlden skulle frrda deras
hemligheter! Men det var frsts omjligt.

Af Margots flyktiga svar p hans frgor erfor han likvl, att de icke
lnge vistats i England, att de bodde i London, att de flyktigt knde
lady Mary Bracken och att de vid pass en vecka mnade stanna p
Brackenhurst.

-- Min tant arrangerar ju en af sina stora vlgrenhetstillstllningar,
icke sant? frgade han. Man r egentligen rdd fr dem. Vet ni
hndelsevis hvilket af hennes fretag det nu gller att befordra? -- r
dit mnsterhospitalet eller aftonskolan?

-- Det vet jag vrkligen icke, svarade Margot smleende, ett ljuft
leende, ehuru det icke var fullt ut s frtrollande som hennes systers.
Hennes ansikte strlade icke till ssom Valries och det visade sig
blott en liten grop i kinden; John Croft observerade dessutom, att
hennes gon frblefvo tankfulla och sorgsna. Mnne de aldrig logo?
undrade han. Hvad kunde dessa sm mnniskobarn vl vara? De kallade sig
konstnrinnor. Men det gafs s mnga slags konster. Mnne de voro
skdespelerskor? Han skt genast denna tanke t sidan, fastn han
viste, att en teaterpjs fven stod p lady Mary Brackens program. Men
det skulle ocks bli en konsert, kanske de medvrkade vid den.

-- Jag tror det om onsdag ocks blir en konsert, sade han p mf och
denna gng vnde han sig till den yngre syster. Jag fgnar mig redan
drt.

I stllet fr att svara honom rusade hon opp och slog p hnderna.

-- Ack, min Cremonesare! ropade hon. Margot! Margot! Du har lmnat den
kvar i kupn! Nu terstr mig ingenting annat n att d! -- Trarna
stego pltsligt opp i gonen p henne och hon vred sina hnder i
frtviflan.

-- Nej, nej, den r fullkomligt i skerhet, svarade Margot ifrigt, jag
sg, att braren hade den; den mste vara hr.

Valrie kastade sig fver de p motsatta sidan i vagnen upptornade
sakerna och slet den s ordentligt uppstaplade hgen i sr, hvarvid hon
stjlpte omkull Crofts resvska och kastade hans "Golfklubbor" i
golfvet.

-- Hvad har hndt? frgade sir John och sg sig frvnad och orolig
omkring; han hade icke till fullo frsttt Valries jmmer och klagan.

-- Min syster hittar inte sin fiol, frklarade Margot nstan lika
bestrt som Valrie. Jag vet precis, att braren frde den hit, men
kanske den r dr ute.

-- Dr ute? utbrast Valrie frbittrad. Sedan flde hon pltsligt ned
fnstret och ropade t kusken, att han skulle stanna. Den strsta
frvirring rdde ett gonblick, men sedan upptktes skatten, som helt
lugnt var instufvad bakom kuskens ben, dit Sturgess frt den fr att
det skulle bli bttre plats inne i vagnen fr hans husbonde och dennes
tillhrigheter.

-- Gif mig den! ropade Valrie nstan oartikuleradt; trarna runno
utfr hennes kinder och hon var mycket blek.

Sturgess klttrade hgeligen frvnad ned frn sin plats och rkte en
liten, tarflig lda in genom fnstret. Sir John snde honom ett
kraftuttryck till afskedshlsning och bad sedan sina reskamrater mycket
artigt om urskt fr sin betjnts egenmktighet.

Margot svarade hfligt, att detta icke var ngonting att be om urskt
fr; men Valrie ltsade icke hra hvad han sade. Hon satt dr och hll
den skrpliga, gamla ldan mt sluten i sina armar samt kyste den d
och d.

Kort efter detta lilla intermezzo for vagnen in p en grd om en
trport, som var svart- och hvitmlad.

 -- Som en begrafningsaffr, icke sant? sade sir John, svart och hvitt
ro vra familjefrger. Det r min tants fixa id att med svart ock
hvitt stryka alt, som fver hufvud taget kan mlas.

Margot smlog och sir John, som gaf akt p henne, sg, att hon var blek
och att hennes hnder, som hopknpta hvilade i famnen, hftigt darrade,
troligtvis af nervositet. Han fortsatte sitt muntra prat, som icke
fordrade ngot svar. Under tiden foro de genom en lng all, som p
mse sidor var infattad af ett svart ooh hvitt stakett, sedan foro de
frbi en svart- och hvitmlad grindstuga och stannade slutligen utanfr
en lngstreckt byggnad, hvars svarta drr gtt miste om den andra
familjefrgen.

Croft hjlpte de bda systrarna att stiga ur vagnen och mrkte drvid
medlidsamt, att den ldre darrade s hftigt, att hon knappast kunde
st p ftterna. Valrie tyktes dremot vara fullkomligt ogenerad. Hon
hll fortfarande sin fiol i handen, ehuru en betjnt erbjd sig att
taga den ifrn henne. De frdes in i biblioteket, dr lady Mary Bracken
och hennes gster just hllo p att dricka te.

Vrdinnan var en storvxt, gammal dam med sandfrgadt hr, hvilket var
betkt af en svart spetsmssa.

-- Jas, du kom vrkligen! ropade hon och nickade t sig unge frnde.
Sedan vnde hon sig till ge bda systrarna sgande:

-- Hvarfr lmnade ni inte er fiol ute i hallen?

-- Jag fredrog taga den med mig in, svarade Valrie, hvilken sg ut
som en liten lfva ibland de sttliga kvinnorna, som mnstrade henne.
Den kunde bli illa medfaren af personer, som icke frst att handtera
den.

-- N, men stm den bara inte hr i rummet, svarade lady Mary. Jag kan
omjligt st ut drmed! -- Sedan upmanade hon dem att taga plats. Jag
r fvertygad om att I ren trtta och grna viljen ha ert te.

Valrie slog sig genast ned p nrmaste stol. Margot sg sig dremot
blygt omkring och som hon ej upptkte ngon ledig plats blef hon
stende bredvid sin syster.

-- Ni har ingen stol, sade vrdinnan som med tv koppar i handen
tervnde frn tebordet. Stig upp, Rosamunda, du har inte gjort ngon
lng resa i dag! Gif frken Kostolitz din stol.

Rosamunda, en smrt, blond flicka med ett vackert, men sminkadt
ansikte, rtade upp sin lnga gestalt och reste sig lngsamt ifrn den
ifrgavarande stolen och sg sig omkring med ett insolent och nyfiket
uttryck samt utan att afbryta det samtal, hon just frde.

Margot satte sig och sir John Croft, som just kom med kakor och
smrgsar t de bda systrarna, sg, huru en mrk rodnad spred sig
fver det nyss s bleka ansiktet, medan de fina dragen antogo
ett beslutsamt uttryck. Hon hade synbarligen tervunnit sin
sjlfbehrskning, ty hon svarade honom helt lugnt p ngra hfliga ord,
han ansg sig frpliktigad att yttra.

-- Mademoiselle, vnde han sig sedan till Valrie, kan jag ej frm er
att anfrtro mig vrden om er fiol, medan ni dricker ert te?

-- Jag har inte tillrckligt frtroende till er, svarade hon och slog
upp sina stora, af motsgelse fulla gon mot honom.

-- Jag frskrar, att jag r en mycket plitlig person, bedyrade Croft.
Frga min tant. Jag fr till och med ibland rkenskaperna fr hennes
vlgrenhetstillstllningar.

-- Och betcker deficit vid rets slut? infll Rosamunda, som drvid
helt lugnt fver Margots hufvud sg p sir John.

Denne tog icke minsta notis om afbrottet.

-- Jag lofvar, sade han bedjande till Valrie, att jag skall handskas
med er Cremonesare som om den vore ett litet hem.

-- Om ni lofvar att hlla den lika vrdnadsfullt som ni i kyrkan hller
er bnbok, s skall jag anfrtro den t er! svarade Valrie icke precis
vnligt.

-- Jag r inte sker p, om ej sir John ibland fller sin bnbok i
kyrkan, sade lady Rosamunda vnd int rummet, som om hon ej vetat af
den unga konstnrinnans nrvara.

I och med detsamma frasade lady Mary Bracken fram till dem.

-- Vill du bli presenterad? frgade hon sin nev med en mycket hrbar
hviskning, och utan att afvakta hans svar fortfor hon: Sir John Croft,
miss Valrie Kostolitz -- den andra miss Kostolitz -- jag kan omjligt
komma ihg ert namn -- ni blir ju icke sttt drfver.

-- Vi ro redan gamla bekanta, svarade Croft gldtigt.

Detta drog honom en vredgad blick ur Valries gon. Men han tyktes
icke ha sett den, utan fortsatte helt lugnt: Vi trffades p jrnvgen,
icke sant? Och vi foro tillsamman hit i omnibusen. Jag skulle tro, att
det r en tillrcklig presentation fr hvem som hlst.

-- Men det r icke desto mindre nd angenmare att veta en persons
namn, svarade Valrie och lyfte upp sin lilla haka med den djupa
gropen.

Croft hugade sig med ett frbindligt leende.

-- En presentation r afgjordt en frdel, d man ej r ngon
ryktbarhet, men hela vrlden har naturligtvis hrt talas om frken
Kostolitz.

Det var hans afsikt att sga ngonting riktigt artigt, men hans
kompliment misslyckades totalt. De bda systrarna rodnade nda upp till
hrfstet och hans tant sade tort: Prata inga dumheter. Hon har just
nyss kommit till London ooh hittils har ingen mnniska hrt henne.

Valrie stlde tekoppen ifrn sig och strkte befallande ut handen:

-- Min fiol, om jag fr be, sade hon.

-- Gif henne den, John, gif henne den! ropade lady Mary. De vilja visst
g och packa upp sina koffertar. Icke sant, att I viljen packa upp?
Eller skall jag skicka upp min kammarjungfru?

Croft kunde icke lta bli att tnka p samtalet i jrnvgskupn, och
som han var en smula sttt fver den tillrttavisning han nyss ftt,
greps han af en med elakhet blandad nyfikenhet att f se, huru hans
reskamrater skulle frhlla sig gentemot detta frslag. Men den ldre
systern afslog anbudet med allvarlig vrdighet och utan minsta
frlgenhet.

-- Jag trodde nog, att ni inte nskade det, sade lady Mary. Folk tycker
inte om, nr frmmande tjnarinnor grfva bland deras saker.

Anmrkningen var s egendomlig, s ofrsynt, men likvl s trffande,
att Croft faktiskt knde, huru han rodnade. Och hans obehag kades, d
han mrkte, att Valries blick med ett uttryck af vredgad frvning
hvilade p honom.




II.

Staccato.


Kort innan det ringde till middagen trdde Croft in i frmaket och till
sin stora beltenhet trffade han ingen annan n sin tant dr.

-- Just hvad jag nskade, brjade han och slog sig ned bredvid henne i
soffan. Jag kom med afsikt ned s tidigt, fr att jag skulle f prata
litet med dig. Jag vet, att du alltid r frdig en hel evighet fre de
andra. Sg mig nu hvem de ntta, sm flickorna ro och hvarfr de ro
hr?

-- Du menar den lilla fiolspelerskan -- hon r riktigt st och den
andra r ocks en liten ntt varelse. Min gossar jag fick hra, att hon
skall spela alldeles gudomligt, den ande, frsts. Systern
ackompagnerar henne och tager vrd om henne. Hon tyckes ordna alt fr
henne. Hon r s att sga hofmstarinnan.

-- Jag frstr inte, huru du kommit i berring med dem?

-- Af en besynnerlig slump fick jag genom Marianne hra talas om dem.
Du knner ju min vninna fru Wilberforce? Min kre John, tillade hon
pltsligt med klagande ton, jag mste sga dig, att alt gr rysligt
illa hr. Jag har vrkligen haft s mycken frargelse och s mycket
besvr och rkenskaperna ro s intrasslade. -- --

-- Kors, afbrt John Croft henne leende, inbringar mnsterhospitalet
ingenting? Jag trodde, att det gick alldeles utmrkt.

-- Min kre gosse, det kan inte g smre n det gr. Saken r den --
hon blef pltsligt meddelsam, att landtbefolkningen hr r s dum, att
den icke begriper ngonting dylikt. De vilja icke komma in p
hospitalet, emedan de pst, att lkarne behandla dem som frsksobjekt
och att den, som dr dr, blir skuren i sm bitar. Jag frskrar dig,
John, att en kvinna p fullt allvar sade mig detta. Jag tror, att
hennes en bror dtt p ett sjukhus. Hon berttade hela historien fr
mig -- i alla dess detaljer. N, med ett ord, han blef obducerad. "Och
tnk nu, ndig fru", sade hon, "nu mste vr stackars Tom trda infr
Vr Herre utan hjrta och njurar!"

John skrattade nyo och lade benen i kors fver hvarandra.

-- Sg mig, brjade han ter; men lady Mary fortsatte utan att hra p
honom:

-- Hr rder en alldeles otrolig okunnighet! Kan du frestlla dig, att
jag nyligen frgade en kvinna hvad hon skulle gra, ifall hennes barn
skulle brnna eller sklla sig, och hon d svarade: "Jag skulle hlla
det under pumpen!" Kommer det dig ej att rysa? Jag insg, att ngonting
mste gras och d fick jag en lysande id. -- Mdra-uppfostrings-
freningen -- r det inte ett bra namn? Jag har inrttat skolklasser
fr byns kvinnor, lttfattliga fredrag, angende sjukvrd, hvilka de
alla kunna frst. De f lra sig huru man skall frbinda en skadad
lem, huru man skter ett brnnsr, huru en sjuksng skall bddas och
ordnas. Sedan ha de enkla lektioner fr att lra sig bereda sjukmat; de
lra sig koka sjtunga och hnsbuljong. --

-- Sjtunga och hnsbuljong? upprepade John och drog upp gonbrynen.

-- Ja, dylika enkla saker. Anser du det inte vara mycket nyttigt?

-- Mycket nyttigt och praktiskt, min bsta tant. Mnnen frtjna
troligtvis tolf  fjorton shillings i veckan. Lnerna ro ju mera lga
hr?

-- Jag har ingen aning om hvad de frtjna. Men hr p, John -- hon
satte sig ter upp p sin kpphst och lt den muntert trafva stad.
Sedan ha de lektioner i smnad; de f lra sig att klippa till och sy
sina egna och sina barns klder. Jag kper tyget, men de f taga hem de
klder de frfrdigat; och jag lter dem ocks taga sopporna, stekarna
och gelerna hem med sig, blott fr att sporra deras ifver och gifva
deras anhriga en frestllning om, huru dessa saker skola smaka. Och
jag mste vrkligen sga dig, att saken genast frn brjan rnte stor
framgng: kvinnorna trngdes riktigt om att f plats i mina klasser.
Efter de frsta fjorton dagarna mste jag ka min lrarepersonal, och
skolrummet -- efter skoltimmarnas slut lt jag meddela undervisningen i
skolrummet -- rkte snart icke till. Och jag var s stolt och
frhoppningsfull, min kre John, att jag bygde ett hus med en stor
frelsningssal och flere kk och en tvttstuga -- ack! jag glmde, att
de ocks f lra sig tvtta -- och alt gr ocks mycket bra -- men --

-- Jag frstr fullkomligt, svarade John, som blifvit en smula otlig
under denna lnga frklaring. Sakens finansiella del r icke s
tillfredsstllande som alt det friga! drfr har du arrangerat denna
bazar och konserten och frken Kostolitz skall vara en af
dragningskrafterna.

-- Mycket riktigt, svarade lady Mary, hgst belten fr att han s
hastigt uppfattat sakernas lge. Ty, ser du, anskaffandet af
materialerna till de olika afdelningarna gr fretaget litet dyrt och
byggnaden kostar ocks mera n jag trodde. Sedermera, d freningen
riktigt kommit i gng, kommer den ocks att sjlf upprtthlla sig.
Hvarje medlem mste erlgga en intrdesafgift och bidraga till en rlig
insamling; men fr gonblicket vill jag icke gra de stackars
varelserna modlsa.

-- Det tycker jag du har fullkomligt rtt uti, sade hennes nev med
eftertryck. Och slunda fick du det lyckliga infallet...

-- Slunda fick jag det lyckliga infallet att franstalta en konsert
och en teaterrepresentation. Ser du, jag har redan s ofta haft bazarer
och den sista -- fr aftonskolan -- var ett grundligt fiasko. Och jag
blef naturligtvis frtjust, d Marianne Wilberforce skref och
underrttade mig, att hon upptkt ngonting alldeles nytt, som kunde
bidraga till underhllningen. Vnta, jag tror, att jag har hennes bref
hr.

Lady Mary skred majesttiskt genom rummet och drog upp ldan i ett
litet bord.

-- Ja, hr r det -- nu skall jag lsa det fr dig: "Jag har just
funnit det, som du behfver -- en alldeles ny dragningskraft och alt
annat n dyr."

John erfor en pltslig knsla af medlidande.

"Jag har lrt knna ett par frtjusande utlndskor -- fransyskor eller
ungerskor, det vet jag inte s noga; deras namn r Kostolitz."

-- Det r d bestmdt icke franskt, anmrkte John.

"Den ena af dem r rent af ett geni", lste lady Mary vidare utan att
lta stra sig af anmrkningen, "hon spelar alldeles gudomligt fiol och
reciterar som en ngel, jag har fven hrt, att hon spelar teater
mycket bra, ehuru hon ej mnar g in vid scenen. De ha just kommit till
London och knna ingen mnniska, drfr r det just rtta tiden fr
dig. Du kan f dem fr ingenting. Enligt hvad den andra systern sade
mig ro de framfr alt angelgna om att bli bekanta. De ha till en
brjan fr afsikt att gifva lektioner, den ena af dem gr det
tminstone, blott fr att frtjna deras uppehlle, tils det blir ngot
lmpligt tillflle fr den yngre att debutera. 'Jag vill uppbjuda alt
fr att gra min systers talang gllande, hon r ett geni', sade den
ldre till mig. Jag tykte det var s lskligt af henne. Du behfver
vrkligen icke vara rdd fr dem. De ro fullkomligt presentabla och,
som jag tror, mycket tillbakadragna."

John drog upp gonbrynen.

-- Det var icke det ord, som karaktriserade frken Valrie, ehuru han
 andra sidan icke kunde beskylla henne fr att vara pflugen.

-- Jag beslt drfr att lta dem komma hit, slutade lady Mary, som vek
ihop brefvet och stack det i fickan. Vi skola lta den lilla spela i
afton.

I och med detsamma ppnades drren och hofmstaren anmlde herr Tory.

-- Pastorn, frklarade lady Mary lgmldt. Jag bjd honom med afsikt,
fr att han skulle fra den ena af dem till bords. Den andra fr Algy
till kavaljer. Han r ursinnig, emedan han r rdd att ndgas tala
franska. -- Drmed vnde hon sig till herr Tory; "Ni knner ju min
nev, sir John Croft?"

Herr Tory, en smrt, ung man, hvars vanliga frskrckelse fr lady Mary
Bracken ytterligare kades p grund af denne fruktansvrde nevs
nrvara -- sir Johns ansikte hade vrkligen i detta gonblick ett
mycket vredgadt uttryck -- gick nervst bort till kaminen och stammade
fram ngot osammanhngande svar. John lade knappast mrke drtill, utan
vnde sig ter till sin tant.

-- Jag hoppas Algy beter sig artigt. Jag tror knappast det r rtt att
skicka ngon af dessa flickor till bords med en pojke i kort jacka.

-- Han gr numera kldd i rock, genmlde lady Mary. Han r nra sjutton
r.

-- Kan jag inte hllre fra henne till bords? svarade John, hgeligen
missbelten med frklaringen.

-- Min kre John, var inte en narr. Du mste vara Rosamunda Gorsts
bordskavaljer.

Hr afbrts diskussionen i och genom nmda dams intrde, hvarp de
friga gsterna ocks snart infunno sig. I det stora hela voro de
allesamman hemliga motstndare af lady Marys vlgrenhetsfretag, men
ville likvl icke saknas i hennes hem. Och lady Mary utfvade i sjlfva
vrket ocks ett egendomligt herravlde fver alla, hon kom i berring
med. Hennes ngot grofkorniga rttframhet var allmnt bekant; hennes
utmanande stt tog mngen gng andan af folk, men det fll aldrig ngon
in att knna sig frolmpad af henne. Man knotade visserligen, men man
fogade sig likvl efter henne. Kanske det kom sig af, att man alltid i
henne sg en hrtigs dotter, hvilken, ehuru hon ibland lade sig p kn
p golfvet fr att lra ngon bondhustru skura det och ehuru hon ofta
gick omkring med spikslagna skodon, som gjort en bonddrng all heder,
likvl ofrnderligen vkte den tanken, att hon alt igenom var en
frnm dam.

Frknarna Kostolitz voro bland de sista, som kommo in i frmaket. Allas
blickar riktades p dem och en djup tystnad rdde ngra gonblick.
Valrie var kldd i skrt och Margot i gult. Deras kldningar voro af
mycket enkelt tyg, men hade en elegant snitt; deras vackra hr var
fantastiskt uppfst ock prydt med skimrande kammar af imiterade
delstenar. Dr de nu med gldande kinder och blixtrande gon samt
kldda i sina lysande, kulrta kldningar stodo midt ibland de
hgresta, bleka adelsdamerna, som fr det mesta voro kldda i hvitt,
sgo de ut som ett par gldande, exotiska plantor, hvilka det
frflyttat till en engelsk trdgrd.

En af lady Marys brder, en gammal herre, som sg tmligen butter ut,
sktte vrdens plikter. Och hans son Algy, elev i Eton, skulle fra
Margot Kostolitz till bordet, medan Valrie som "geniet" stod s mycket
framom sin syster i rang, att hon fick herr Tory p sin lott.

Herr Tory var mycket ung, som en riktig prstkandidat och hans
kantigheter hade nnu icke blifvit bortslipade hvarken genom hans
prsterliga mbete eller genom croquetspelet. Han hade en pincenez med
blaktiga glas, var mycket frlgen och onaturligt hgtidlig. D han
kom fram till Valrie och tafatt bjd henne armen blef han visst bra
ngslig till mods vid tanken p, att han skulle bli tvungen att samtala
med och roa denna gnistrande lilla frmling. Men Valrie besparade
honom mdan. Hon betraktade honom kritiskt under sina lnga gonhr och
frgade sedan lngsamt och tydligt:

-- Ni tala -- magyar? -- jag mena -- ungersk?

Hgeligen orolig och frvnad skyndade den unge mannen att frneka
detta.

Valrie drog med en beklagande tbrd upp sina runda axlar och utsttte
en tung suck. Sedan skakade hon p hufvudet och frdjupade sig i
lsningen af sitt menukort.

John Croft gaf frn andra sidan om bordet akt p denna lilla komedi och
smlog fr sig sjlf. Den ohfliga, impertinenta lilla varelsen! Nr
det behagade henne kunde hon tala engelska lika bra som ngon annan,
men nu hade hon uppenbarligen ingen lust drtill. Hennes granne p
andra sidan var en magnat frn omnjden, hvilken ocks, som sir John
viste, ogillade lady Marys vlgrenhetsfretag och hyste den sikten,
att de utarmade trakten. Det var icke troligt, att han just synnerligen
mycket skulle samtala med sin lilla granne. Och efter en blick, som
tydligen vittnade om ond, vnde han vrkligen demonstrativt ryggen
eller rttare sagdt, skuldran t henne. Valrie betraktade honom
fvenledes som fverfldig och egnade sig helt och hllet t maten.
Under hela mltiden yttrade hon icke ett enda ord. Och det som brjats
af elakhet och motsgelseanda slutade med surmulenhet. De svarta
gonbrynen rynkades, den rda undre lppen skts fram; nu ville hon
icke ens ta mera, utan brjade ppna och sluta sin solfjder i ett s
regelrtt anfall af dligt lynne, som endast ett bortskmdt barn kan
ha.

John Croft lutade sig tillbaka i sin stol och blickade ned utmed bordet
fr att se, huru den andra systern hade det. I brjan torde hon ha haft
ganska roligt, ty Croft hade flere gnger uppfngat gldtiga ord och
meningar, som frkunnade, att hon mycket vl kom till rtta med den
unge eleven frn Eton. Ja han, som endast motvilligt lydt sin faster,
d hon tillsade honom att fra den andra frken "den och den" till
bordet, tyktes efter fem minuter ha kommit under fund med, att hon var
en riktigt st flicka. De pratade ju helt frtroligt och gldtigt med
hvarandra. Men nu sg Margot mycket tankfull, ja, bekymrad ut. En eller
par gnger mrkte Croft, att hon gjorde sm tecken t sin syster,
hvilka blott besvarades med jrnhrdt trots. En gng uppfngade han
till och med en grimas. Han mnade just se efter hvad den skulle gra
fr en vrkan p Margot, d lady Rosamunda pltsligt vnde sig till
honom.

-- Denna gng mste ni bja ert hufvud nnu litet lngre bakt, sade
hon iskallt. Lady Hee's hr skymmer utsikten.

Croft hade fr mycken vrldsvana fr att spritta till. Men han knde
till sin stora frtrytelse, att han rodnade.

-- Ni tyckes finna den unga damens bakhufvud mycket intressant, fortfor
lady Rosamunda.

-- Jag var inte angelgen om att se hennes bakhufvud. Jag ville
betrakta hennes ansikte, men hufvudet r likaledes intressant.

-- I synnerhet kammen med glasprlorna, tycker jag.

-- Ja, den r mycket vacker och hon br den ssom ingen engelsk flicka
kunde gra det.

-- Jag ville bra grna veta hvaruti den trollmakt bestr, som dessa sm
flickor uppenbarligen utfva fver er. -- Det har hela aftonen roat mig
att gifva akt p er; om ni inte stirrade p den ena, s stirrade ni p
den andra.

-- Det fgnar mig, att jag kunnat roa er, svarade Croft vrdslst.

-- Godt, men hvaruti ligger trollmakten?

-- h, jag vet inte s noga. De ro annorlunda n andra, de ro omgifna
af ngonting nytt, friskt och tkt. Jag tycker det r riktigt
uppfriskande att ibland se ngonting annat n det vanliga. Tycker ni
inte det?

-- Jag fruktar, svarade lady Rosamunda hgmodigt, att er smak blifvit
frstrd till fljd af er alt fr lnga vistelse i frmmande lnder.
Men ni borde ju haft tid att ter acklimatisera er.

-- h, jag r mera n acklimatiserad, svarade Croft med ett
egendomligt, impertinent leende; jag brjar redan ledas vid alt hr
hemma.

Lady Rosamunda var lady Mary Brackens brorsdotter, medan sir John var
hennes aflidne makes nev; de bda unga stodo sledes i ett slags
slktskapsfrhllande till hvarandra och voro vana att umgs
frtroligt. Det r visst mjligt, att lady Rosamunda nskade komma i
ett nnu frtroligare frhllande till den unge baronen, ty han var ju
ett utmrkt parti. Hon intresserade sig i alla fall s pass lifligt fr
honom, att den uppmrksamhet han egnade de bda frmlingarna vkte
hennes obehag. Hans sista anmrkning frbittrade henne i hgsta grad
och hon mnade just gifva honom ett bitande svar, d damerna reste sig
frn bordet ooh tillfllet slunda gick henne ur hnderna.

Ute i hallen rkade en af enkenderna flla sin solfjder, hvilket
framkallade en allmn stockning, s att Margot och Valrie ndgades
stanna kvar i matsalen.

-- Hvad r det t dig Valrie? hrde Croft den frra hviska. _Tu n'as
pas adresse ton pauvre, reverend une seule fois_.

-- _Je le deteste_, svarade Valrie kort och bestmdt.

-- _Mais, songez donc, chrie_ --

-- _Je m' embte eci_, mumlade Valrie med en vredgad hviskning och
sedan satte sig det lilla tget ter i rrelse och Croft stngde
drren.

D han kort drp trdde in i salongen, gick han raka vgen fram till
den yngre systern, som satt ensam fr sig, ty alla frsk att draga in
henne i ett samtal hade strandat. Ngra af de andra damerna hade i
brjan skt nrma sig henne p ett nedltande stt, somliga hade till
och med frskt tilltala henne p en ytterst dlig franska, enr de ej
hade ngon aning om, att hon talade en flytande engelska, men Valrie
var fortfarande otillgnglig och gaf s korta svar, att de drefter
blott egnade sin uppmrksamhet t Margot, hvilken, angelgen att
godtgra systerns ohflighet, svarat artigt och frbindligt.

-- Jag ville bra grna veta, sade sir John i det han slog sig ned i
soffan bredvid Valrie, hvarfr ni r vid s dligt lynne?

-- Det var d en frskrcklig ohflighet! utropade Valrie, medan en
flyktig grop visade sig invid hennes mungipa. Huru kan ni pst, att
jag r vid dligt lynne?

-- Emedan ni r det, svarade Croft.

-- Ja, jag r det vrkligen, medgaf Valrie, medan den lilla gropen
undantrngdes af flere andra.

-- N, ni r tminstone rlig, sade sir John. Men sg mig nu hvarfr ni
r vid dligt lynne?

Groparna frsvunno och pannan rynkade ter.

-- Emedan jag hatar detta hus och alla som vistas druti. Min syster
yrkade p, att vi skulle fara hit, fastn jag sade henne, att det var
en drskap. Var s god och se er omkring och sg mig sedan, om ngon af
dessa mnniskor frstr sig p musik? En af damerna sade mig, att
hennes dttrar lagt grunden med Beethoven och Chopin och att hon nu lt
dem lra sig _la musique de danse_.. Ni borde vrkligen ha hrt det! De
ro allesamman dumma, dumma.

-- Ja, jag tror vrkligen, att de flesta ro det, sade Croft kastande
en blick omkring rummet. Men inte alla nd. Till ex. lady Rosamunda
Gorst.

-- Bah! afbrt Valrie honom, frsk inte inbilla mig, att hon frstr
sig p musik! -- I London blir en konstnrinna tminstone hfligt
behandlad och erknd, om hon ocks r huru obekant som hlst.
Mnniskorna veta, att man mste ha ngonting inneboende fr att vara
artist. Men hr -- tillade hon och hennes ansikte frgades af en hftig
rodnad -- hr se de en fver axeln, fr att man mste frtjna sitt
brd.

-- Mademoiselle, sade John Croft mildt, var inte fr strng, ni
skrmmer mig riktigt! Tillt mig frskra er, att jag hgeligen lskar
musik och att jag frstr att uppskatta en konstnrinna.

Medan han sade detta lutade han sig ned till henne, s att hans gon
nstan kommo i jmhjd med hennes. Det lg ngonting s ppet och
intagande i hans blick och ton, snarare n i orden, att Valrie helt
och hllet blidkades. Hon sg leende opp till honom och lutade sig i
och med detsamma tillbaka i stolen, som om hon med fgnad mnade utlta
sig i ett samtal. Drvid strkte hon omedvetet fram ett par sm, npna,
i bronsfrgade lderskor instuckna ftter. Croft blickade ned p dem,
liksom hvarje karl i hans stlle hade gjort, och sg, att sagda skor
voro prydda med rda bandrosetter.

-- Jas, de hunno nd bli ditsydda! utropade han ofrivilligt.

Valrie satt ter rak som ett ljus och betraktade honom med ett uttryck
af grnsls frvning och frbittring.

-- Hvad menar ni drmed? utropade hon; r det mjligt, att ni -- att ni
frstr ungerska?

Croft blef pltsligt blossande rd.

-- Jag var ngra r attach i Wien, sade han mycket dmjukt, jag
fruktar, att jag frstr ungerska ganska bra.

Valries stora, mrka gon tyktes riktigt flamma af vrede; den gldande
rodnad, som frgat hennes kinder, spred sig nu fven fver nacken och
pannan.

-- D frstod ni faktiskt alt, hvad vi i kupn talade med hvarandra?
hviskade hon alldeles utom sig.

-- Jag frstod hvarje ord, sade John dystert.

-- Det var ohederligt! uthrast Valrie.

John Croft rtade p sig.

-- Godt, sade han, vi skola antaga det som bevisadt. Men sg mig,
mademoiselle, huru hade ni vl blifvit till mods, om jag midt under
edra frtroliga utgjutelser pltsligt hade underrttat eder om, att jag
frstod hvad ni sade. Tror ni inte situationen hade blifvit ganska
obehaglig? Betnk, att jag inte under ngra omstndigheter kunde befria
er frn min nrvara? och att jag inte kunde lta bli att hra edra ord,
om jag inta rent af stoppade till mina ron. Jag frskrar, att jag
gjorde mig den strsta mda att ej hra hvad ni sade, jag skrynklade
till och med ihop min tidning fr att frtaga ljudet af edra rster.

Valrie hade mycket sinne fr humor och nu brjade hon skratta.

-- Jag kommer ihg, huru ni prasslade med er tidning.

John begagnade sig genast af den frdel han vunnit.

-- Och betnk ocks, tt jag inte kunde ha ngon aning om, att jag
skulle f terse eder som gster p Brackenhurst, fortfor han. Det fll
mig icke in, att vi ngonsin mera skulle terse hvarandra. Medgif, att
det egentligen r bra ortt af er att vara ond p mig.

-- Jag r inte mera ond p er, svarade Valrie, hvilken lugnat sig lika
hastigt som hon blifvit frargad. Det r egentligen riktigt roligt, att
ni kan ungerska. Nu skola vi tala ungerska, s kunna vi sga hvilka
elakheter vi vilja om de andra utan att de frst oss.

Men innan denna lilla lskvrda plan hann bli utfrd kom lady Mary
Bracken tvrs fver rummet.

-- Vi ville grna hra litet musik. Hvar r ert instrument,
mademoiselle?

-- Jag frstod, att konserten inte skulle vara frr n i morgon,
genmlde Valrie vresigt.

-- Ja, konserten r i morgon, men jag hoppas, att ni fven i dag lter
oss hra er.

-- Jag r mycket trtt i dag, protesterade Valrie vidare.

Margot kom skyndsamt fram till henne.

-- Du spelar frsts, _ma mignonne_, bad hon mt. Lady Mary Brackens
vnner vilja s grna hra dig.

Valrie flktade sig lngsamt med solfjdern, men svarade ingenting.

-- Jag ber er, var s god och spela, sade sir John s sakta, att endast
hon kunde hra honom, visa mig p det sttet, att ni inte lngre r ond
p mig.

Hennes motstnd var brutet och hon reste sig fr att g och hmta sin
fiol.

-- Fr jag skicka ngon fr att hmta den? frgade lady Mary. Nej,
kanske det r bttre, att ni sjlf gr dit upp, s stmmer ni den dr.
Jag kan inte tla det dr stmmandet.

Valrie lmnade rummet utan att fsta afseende vid hennes ord och strax
drp kom hon tillbaka med fiolen i dess lda och gick raka vgen fram
till Margot, som redan satt vid pianot.

-- Gif mig ton, sade hon och lockade fram en mngd marterande ljud,
under hvilka lady Mary hgljudt protesterade. Sedan brjade hon spela
en rysk aria med variationer. Croft hade vntat ngonting framstende,
men han var icke frberedd p en s utskt prestation. Det led intet
tvifvel: Valrie Kostolitz var en stor konstnrinna. Han var frvnad
fver den lilla varelsens styrka. Hvilken lidelse! Hvilken eld! Medan
hon spelade tyktes hon glmma alla och alt utom sin konst; hennes stora
gon blefvo nnu strre; ja, hennes hllning var s drottninglik som
man ej hade tilltrott henne. Det var som om hennes egen genius hade
hjt henne. Hon afbrt spelet pltsligt och kastade en snabb blick p
hrarekretsen -- en ifrig, nstan bedjande blick.

Ett gonblick var det alldeles tyst i rummet, sedan hrdes ett svagt
"frtjusande" frn en aflgsen vr. Lady Mary, som till en brjan
lyssnat mycket uppmrksamt, knde, att morgondagen mycket berodde af
hennes skyddslings framgng och hade drfr vgat sig fram med sitt:
"frtjusande". Men en gammal herre yttrade dremot sin sikt, att
ingenting passade s bra i en salong som en banjo -- hans dttrar hllo
just p att lra sig spela banjo, sade han till sin granne. Valries
blick hvilade en sekund p Rosamunda Gorst, som lojt besvarade blicken
och tyktes kvfva en gspning. Sedan sg hon p Croft.

-- Ni tykte tminstone om det? sade hon.

-- Ja, jag tykte om det.

-- D skall jag en annan gng ocks spela fr er. Men nu skola de hr
goda mnniskorna f ngonting, som de kunna frst.

Hon brjade ter spela och efter en skrmd och frstrd blick lt
Margot hnderna sjunka ned frn tangenterna.

Emellan besynnerliga sm driller ooh lpningar hrdes pltsligt en
fasansfull melodi, hvilken Croft blott alt fr vl knde igen.

Det var afgjordt en frtrfflig prestation. Variationerna voro
beundransvrda, infallet sllsamt. Men en sdan djrfhet!

Croft knde bokstafligen, huru han rodnade. Margot tyktes efter ett
gonblick ha tervunnit sin sjlfbehrskning och -- smittad af systerns
satiriska lynne anslog hon d och d ett ackord, som blott kade det
groteska i fredraget. Nu pratade ingen mera; alla lyssnade med
frvnade, nstan hpna miner; den gamle herrn, som s ofrbehllsamt
yttrat sin frkrlek fr banjon, slog takt med hufvudet. Lady Mary
smlog med ett ngot frvirradt uttryck, medan Rosamunda Gorst, full af
hgmodig frvning, stirrade p konstnrinnan. Strax drp slutade
Valrie med en drill och lady Mary reste sig frn sin plats.

-- Jag tackar s mycket. Det var vrkligen vackert -- men det r fr
besynnerligt -- melodin frefaller mig s bekant.

-- Jag frmodar, att vi alla knna den, sade ett annat fruntimmer
krft.

-- Ja -- jag tnkte ocks ett gonblick att -- men det kunde det
naturligtvis icke vara.

-- Det var "Ta-ra-ra-boom-de-ay", utbrast Algy. Vacker melodi, icke
sant?

-- Dumma pojke! sade hans faster. Men allvarsamt, frken Kostolitz, det
pminner vrkligen om --

-- Det r "Ta-ra-ra-boom-de-ay", svarade Valrie med hgtidligt allvar.

-- Du milde! sade lady Mary. Jag tykte vl, att jag knde igen den. Vi
knde allesamman igen den, icke sant? -- Hon sg sig frtjust omkring.
Nr man hr den s hr r det en riktigt vacker melodi. Men den r
litet annorlunda satt, ni har vl sjlf transponerat den?

-- Ja, svarade Valrie helt lugnt, arrangementet r af mig. Jag tykte
det skulle vara trefligt, om jag spelade ngot, som allo frstodo.

-- En prktig id, sade banjoherrn.

-- Arrangementet r mycket originelt, lofordade en af damerna.

-- Men det r skada, att ni valde en s simpel melodi.

Valrie stmde emellertid ter sin fiol utan att bry sig om de
anmrkningar, som surrade omkring henne.

-- Valrie, huru kunde du gra det? hviskade Margot under det allmnna
virrvarret af rster. Ser du huru jag darrar! D s mycket str p
spel.

-- Lt mig vara i fred, sade Valrie; sedan sg hon hastigt upp till
Croft och frgade; Hvad tykte ni?

-- Om jag sger det kommer det icke att fgna er.

-- Jag vill i alla fall veta det.

-- Nvl, svarade sir John mycket allvarsamt, jag tykte det var ganska
impertinent.

Hon rodnade, men rykte genast ter p axlarna.

-- Impertinent! Ett sdant uttryck! Jag gjorde ett experiment, _qui a,
du reste, compltement reussi_. Tycker ni inte det r snlt, tillade
hon med ett frtrollande leende, d man bjuder till att rtta sig efter
andras smak, till och med d man icke sjlf frstr den?

-- Till och med, sade sir John, som alt nnu var mycket allvarsam och
mrkvrdigt nog knde sig personligt srad af Valries val, till och
med, om ni drigenom frrder en brist p god ton.

-- _Pour le coup, monsieur_, infll Margot, jag tycker, att det ni nu
sger ingalunda vittnar om alt fr god ton.

Valries ansikte strlade af beltenhet.

-- N, nu brja ni tv grla, sade hon, och drtill finnes det
vrkligen ingen anledning. Monsieur knner sig srad af mig, emedan han
tror, att jag tilltit mig ett dumt skmt. Du r frargad p honom,
emedan du anser, att ingen annan n du br f hlla moralpredikningar
fr mig. Men jag r inte ond p ngon. Se p mig -- jag r belten! Se
p mnniskorna -- de ro likaledes beltna! _Allons, allons, ne vous
fches pas_. Nu skall jag spela ngonting fr er.

gonblicket drp strmmade Kreutzer-sonatens frsta toner genom salen.
Nu behfde man icke mera pbjuda tystnad, nu var nyfikenheten vkt och
ehuru denna komposition var af ett helt annat slag fngslade dess
underbara sknhet likvl de prosaiska och omusikaliska sinnena.

Croft var som frtrollad; trarna stodo i gonen p honom, det frefll
honom som om Valries fina fingrar dragit hjrtat ur hans brst. Det
var en riktig drm, han hade nnu aldrig hrt en s fullndad, s
gripande och frtrollande musik.

D hon slutat brast en riktig bifallsstorm ls; mnniskorna trngde sig
omkring henne med lycknskningar och utrop af beundran.

-- Du vertrffade dig sjlf, sade Margot helt upprrd. Valrie kastade
en frstulen blick p Croft och smlog beltet, d hon lade mrke till
den sinnesrrelse, hennes spel vkt hos honom.

Med en drottninglik tbrd rkte hon sin fiol t systern, fr att hon
skulle lgga in den i ldan; sedan gick hon fram till lady Mary Bracken
och gjorde en ltt bugning fr henne.

-- Jag har spelat tre gnger, sade hon. Mnne det icke r nog? Jag r
mycket trtt och ville grna komma i ro.

Sedan skakade hon hand med vrdinnan och styrde, tfljd af Margot,
kosan rakt mot drren. P sin vg genom salen hlsade de t hger och
vnster med de sllsammaste, hgtidligaste bugningar som om de varit
ett hrskarepar.




III.

Molto espressivo.


-- Du milde himmel, i dag r det d mycket att gra, frkunnade lady
Mary ifrigt morgonen drp.

-- Lt oss fr all del i vrlden i ro ta vr frukost! svarade hennes
nev tmligen otligt och tillade sedan hgst inkonsekvent: Hvad ha vi
d att gra? Konserten eger ju inte rum frr n p eftermiddagen?

-- Klockan precis tre, sade lady Mary. Men teaterrepresentationen
frsiggr ju p torsdag och i dag p frmiddagen mste vi alldeles
afgjordt ha den frsta repetitionen. Jag hoppas, att du kan din roll,
kre John?

-- Om jag skall beknna sanningen, svarade sir John med ett sorglst
skratt, s har jag nnu icke sett p den; men det gr nog. Du stller
vl inte till repetitionen fre tolf? D har jag ju god tid p mig.

-- Hvad spelar ni d fr en roll? frgade Valrie, som satt midt emot
honom.

-- h, jag r alltid _le jeune prmier_. Vgar jag frga, hvad det r
som s roar er, mademoiselle? -- Ty Valrie brast pltsligt ut i ett
klingande skratt.

-- Ah, I ren vrkligen fr roliga! ropade hon. Jag har redan frut
sett det. Ni tager emot hufvudrollen i ett stycke: Ni kastar icke ens
en blick p den tils just fre repetitionen och sedan inbillar ni er,
att ni kan spela den!

-- Det hoppas jag! sade sir John mycket sttt. Jag tror att man i
allmnhet tycker, att jag kan spela, icke sant, tant Mary? Jag vet, att
det ofta faller sig besvrligt fr mig att jmt ndgas vara med och
spela.

-- Han anses fr en af de bsta dilettanterna i England, svarade lady
Mary frvnad och tillika en smula retligt. Han kommer aldrig, aldrig
af sig!

-- Han kommer aldrig af sig! utropade Valrie strlande af beltenhet.
Som om det vore alt! Ah, dessa dilettanter! Se p vrkliga
skdespelare, folk, som hela lifvet igenom endast spela teater. Hvad
gra de, nr de skola upptrda i ett nytt stycke? De studera, studera
och studera! De ha i veckor och mnadtal repetition tv gnger om
dagen; de infva hvarje detalj. Men nr dilettanter taga ihop med ett
stycke -- n ja, omedvetet, komiskt hrmande. John Croft -- stycket
skall uppfras i fvermorgon. Bra! Och frsta repetitionen blir om par
timmar. Enorm tid! De ha nnu icke sett p sina roller -- men de bli
nog frdiga! Ack, slutade hon, terfallande i sin vanliga ton, hvad det
r komiskt.

Croft rodnade nda upp i pannan; han var tillrckligt ung fr att finna
det obehagligt att bli utskrattad. Han vnde sig drfr till den
bredvid honom sittande Margot och sade med en skymt af djrfhet i sin
ton:

-- Er syster tyckes vara mycket noga underrttad om
skdespelarekonsten. Kanske hon haft fr afsikt att bli skdespelerska?

Margot rtade upp sig i hela sin vrdighet.

-- Min syster njer sig med att vara konstnrinna i musik. Orsaken
hvarfr hon har s noga reda p skdespelarekonsten r, tillade hon
rodnande, att en mngd ryktbara skdespelare umgingos i vrt
frldrahem. Det gjorde dem ofta ett nje att gifva min syster
dramatisk undervisning, ehuru hon blott var ett barn.

Den enkla frklaringen besegrade Croft helt och hllet och han bedyrade
i frsonlig ton, att detta vrkligen var en frdel, som kom ytterst f
till del.

Men lady Mary frskte genast draga praktisk nytta af Margots
frklaring och sade, att det var en god sak att vinna tv s vl
frberedda krafter fr sin representation.

-- I skolen bda tv f roller i mitt stycke, sade hon skrattande och
lmnade sllskapet t dess konstnrliga debatter.

D sir John hrde, att de bda unga damerna fven skulle spela med i
stycket, ville han icke st efter fr dem, utan brjade flitigt lsa p
sin roll. Men han hade aldrig varit s styf och stel p ngon
repetition. Han rkade ur den ena frlgenheten i den andra och
slutligen mrkte han, att han var freml fr sina medspelandes
munterhet.

Hans roll fordrade, att han skulle gra den lilla fiolspelerskan sin
kur. I den afgrande scenen skulle hon snyfta och grta af svartsjuka
och han skulle vara mycket olycklig drfver och anvnda alla de mma
konster, medels hvilka man vgar hoppas att kunna lugna en svartsjuk
lskarinna. Sir John fll tillbrligen p kn och brjade sina
bedyranden. Han kmpade formligen efter ord, men utan att gifva akt p
sina repliker. Valrie tyktes vrkligen ocks vara mycket upprrd och
brast ut i hjrtslitande snyftningar; men det frefll honom slutligen,
som om det rykt i hennes ansikte, hvilket hon frskte gmma bakom
nsduken, och som om ett leende glidit fram fver detsamma och
smningom fvergtt till ett hjdlst, om ocks undertrykt skratt.

-- Det vore bra roligt att veta hvad det var, som beredde er ett s
stort nje, sade han, d scenen var frbi.

-- Ni var vrkligen fr komisk, skrattade Valrie, medan hon torkade
trarna ur gonen. Edra krleksfrklaringar lto med er engelska
_mauvaise honte_ s stela som en konfessionel bordsbn.

-- Huru skulle jag d sga det? frgade Croft med denna utmanande
djrfhet, som s ofta utgr den frolmpade unge mannens enda resurs.

-- Jag skall visa er det, om vi hinna, efter lunchen och om vi f reda
p ngon lugn och stilla plats, dr vi kunna repetera, svarade
Valrie. --

Efter lunchen freslog sir John trdgrden som det lmpligaste stlle i
och fr en repetition.

-- Nere p den bortersta terrassen kunna vi vara fullkomligt ostrda.

-- Kom d, Margot! ropade Valrie och fattade systerns arm, vi skola
repetera fr monsieur ensam.

De smgo sig obemrkt ur huset och skyndade bort till det anvisade
stllet. Valrie ilade frut fver de jmna grsmattorna och hoppade
frn den ena sluttningen till den andra, medan sir John och Margot
lngsammare fljde efter.

-- r det hr? frgade hon och gled in genom ett bghvalf i den
taxushck, som omgaf den sista terrassen. Sedan stannade hon midt p
den solbelysta platsen och klappade hnderna: Ack hvad hr r vackert!
Detta r feernas land!

Hennes blick gled fver den sammetslena grsmattan, som var omgifven af
tta, omsorgsfullt klipta hckar. Midt p terrassen plaskade en fontn
i en frvittrad stenbassin; blomsterrabatter strfvade upp ur den
saftiga grnskan nda bort till hcken och vid terrassens bortre nda
sg man ett halmtkt lasthus, hvars drr helt inbjudande stod ppen.

Likt ett irrbloss hade hon fladdrat omkring fver alt och underskt
allting. Pltsligt blef hon helt allvarsam.

-- Se hr Margot, tag nu boken, sade hon. Du mste hjlpa oss, nr vi
staka oss -- eller, rttare sagdt, nr monsieur stakar sig, ty han r
inte alls sker p sin roll. Det lilla lusthuset str hr som enkom fr
vr skull. Jag stter mig hr. Nu kommer ni in; ni finner mig _tout en
pleurs_, ert hjrta har smlt och ni bjuder till att trsta mig -- r
det icke s? Nu skola vi brja -- jag grter, som ni ser.
-- Ack, ack! Att han kan vara s grym! -- -- -- -- N, hvarfr kommer
ni inte?

-- Hvad skall jag sga? vnde Croft sig ngestfullt hviskande till
Margot.

-- Clia i trar -- vrkligen i trar! hviskade hon till honom. r det
mjligt -- att hon nd har ett hjrta?

-- Ja, ja, s var det; jag hade alldeles glmt det. -- Och han
upprepade: Clia i trar, vrkligen i trar -- han sttte emot ett
trdgrdsbord och frskte skjuta det t sidan -- r det mjligt -- att
hon nd har ett hjrta? Clia, min lskade, kan det vara fr min
skull?

Men lngre kom han icke.

-- Frlt, mademoiselle, men jag kan omjligt falla p kn hr, det r
inte utrymme drtill.

-- Tror ni, sade Valrie och vnde sig om fr att se honom in i
ansiktet, att ni, om ni, ssom ni sger, vrkligen vore frlskad,
frst skulle bry er hjrna angende ett bord och sedan ska er en
lmplig plats fr att falla p kn? -- Men -- vi skola flytta stolen ut
p grsplanen, dr finnes utrymme nog, och s fr ni brja p nytt. Men
glm inte, att ni ej fr tnka p ngonting annat i vrlden n mig!

Croft sg hastigt p henne; han var sjlf mycket upprrd, men det fans
icke minsta spr af koketteri i hennes ansikte eller hennes stt. Han
knde, att han hll p att frlora hufvudet, och under sina bemdanden
att behrska sig och undvika en vrme, som kunde sra henne, tog han en
likgiltig min p sig, som drog honom berttigadt klander.

-- Nej, det hr gr aldrig i vrlden fr sig, sade hon. Ni har ju inte
en skymt till aning om er roll. Margot, jag tror att du och jag mste
visa honom det. Jag skall vara lskaren och du r Clia. N: "lskaren
trder in och finner Clia grtande."

Croft hade aldrig i sitt lif sett en s sllsam och frtjusande
representation. Valrie var ett riktigt undervrk. Hennes egendomliga
framstllning af en stark karls knslor, den lidelse, som kufvade den
forna svartsjukan, och sedan det pltsliga omslaget till mhet,
frvnade och roade Croft p det hgsta. Men gonblicket drp gaf han
med om mjligt nnu strre intresse akt p den ldre systern. Hennes
framstllning af hjltinnan var frtjusande, ja, nstan fullndad; men
det, som fverraskade den unge mannen, var, att systerns personlighet
icke ett enda gonblick var utplnad fr henne. Hon uttalade de koketta
ord, hon hade att rikta till henne, med en ljuf undfallenhet, som var
ondligt rrande; hon lt besegra sig af sin lille, gldande lskare
och svarade honom med hjrtliga, mma ord; men det var systerlig
krlek, som strlade i hennes gon, det var Margot Kostolitz, som till
slut krleksfullt slog armarna omkring sin lilla Valrie, icke Clia,
som sjnk i sin lskares armar.

-- Ni mste frska att gra det p samma stt, sade Valrie, som
slutligen reste sig och torkade vrkliga trar ur sina gon. Precis s,
med kta knsla och gld. Ni fr inta glmma, att ni r alldeles
frtviflad fr Clias skull.

Croft svarade ingenting; han var upprrd och frvirrad. Valries rd
fverraskade honom, men den enkelhet och naturlighet, med hvilka hon
gaf det, gjorde, att hans ffnga icke kunde knna sig kittlad. Det var
blott ur konstnrlig synpunkt bon nskade, att han skulle inlgga mera
eld och gld i sitt spel.

Medan han tyst betraktade henne, smg hon sig frbi honom och lt sina
sm ftter behagfullt glida fver den slta grsmattan.

-- Hvad den ar frtjusande jmn och hal! utropade hon. Hr kunde
lfvorna dansa! h, det r en utmrkt id -- detta r lfvornas balsal.
Ser ni, monsieur, nu skall jag visa er hvad de gr, nr mnen kommer
fram och alla fglar gtt till sngs och daggen sakta, sakta snker sig
fr att kyssa blommorna i smn.

Medan hon talade hade hon plockat ngra stora rosor och hll stnglarna
mellan sina fingrar s, att blommorna hngde nedt marken.

-- Ser ni, sade hon, detta r lfvornas kastagnetter. De sga oss
stackars tungrodda ddliga ingenting, men nr lfvorna dansa stadkomma
de den hrligaste musik. N, Margot, som lfvorna icke ro hr, mste
du sjunga, fr att jag skall kunna dansa.

Margot lydde; hennes rst var mild och djup, men icke stark; och sedan
strkte Valrie upp armarna fver hufvudet och ltsades leka med sina
doftande kastagnetter och dansade drtill. Det frefll John Croft som
om det legat nnu mera sknhet och poesi i detta utfrande n i hennes
musik. Den gracisa gestalten svfvade fram, s att den knappast rrde
vid marken, det frtjusande lilla ansiktet var liksom i extas riktadt
uppt och dess uttryck skiftade hvarje gonblick, hvarje rrelse, fall
af nytt behag, ny trollmakt, tyktes erbjuda skdaren en ny
fverraskning. Sjlf var hon -- en drm -- ett poem. Det lg ngonting
s sreget, s litet vrkligt i hela scenen, att sir John knappast
kunde tro, att han sg den med sina jordiska gon. Det af solljus och
blommor fylda stllets sknhet utgjorde den lmpligaste bakgrund fr
den luftiga gestalten. Solskenet spred ett frklarande skimmer fver
hennes hvita drkt och rosornas blomblad, som lossnade vid hennes
snabba rrelser, fladdrade omkring henne; de sm lockarna som omgfvo
hennes panna, uppfngade ljuset, d hon rrde sig, och frefllo lik en
vxlande hlgongloria.

Han gaf med terhllen andedrkt akt p henne. Men hon slutade blott
alt fr snart med en prydlig, liten nigning.

-- Na mste vi g och gra oss i ordning till vr konsert, sade hon.

-- Mademoiselle, utropade Croft ifrigt, om ni i morgon ville dansa,
sedan teaterpjesen r frbi, skulle hela huset skakas af applder.

Valrie brast ut i skratt.

-- Frestll er, huru programmet skulle se ut! ropade hon.
"Mademoiselle Valrie Kostolitz skall utfra en dans efter egen
komposition."

-- Valrie, huru kan du prata sdana dumheter, afbrt Margot henne
allvarsamt; sedan vnde hon sig med blixtrande gon till sir John och
fortfor:

-- Ni misstager er, min herre, om ni tror, att min syster ngonsin
skulle g in p att dansa offentligt. Jag vet sannerligen icke hvad som
franledt henne att tillta sig detta _enfantillage_.

-- Ta, ta, ta, syster lilla! utropade Valrie, om jag dansade, s sjng
du drtill.

-- Detta r ingenting att skratta t, genmlde Margot med gldande
kinder och vredgade blickar; du borde inte prata, ssom du ofta gr. Du
gifver mnniskorna s oriktiga frestllningar om dig.

Valrie blef pltsligt helt mild och medgrlig.

-- Jag skmtade naturligtvis blott, sade hon, det skulle vl aldrig
falla mig in att upptrda och dansa offentligt.

-- Och jag frskrar, infll Croft, att jag inte menade ngonting ondt.
Jag kom endast fram med frslaget -- hvilket jag nu finner hgst
draktigt -- emedan jag tykte det var skada, att andra mnniskor icke
skulle f ha samma njutning som jag.

Men Margot lt icke blidka sig, hon gick rak och med hgburet hufvud
fre de andra bort t byggnaden till.

-- Mademoiselle Valrie Kostolitz r musik-konstnrinna och ingenting
annat, sade hon.

-- _Mais certainement_, medgaf Valrie mycket mildt.

Till Crofts stora fverraskning var mildheten fullkomligt kta.
Rollerna tyktes vara ombytta, nu var det den ldre systern, som skulle
frsonas.

Men d de en timme drefter visade sig p estraden i Brackenhursts
rdhussal, hade hennes ansikte ter sitt vanliga uttryck af tlig och
m vaksamhet.

Den frsta nummern p programmet var en krsng, som mera eller mindre
korrekt utfrdes af lady Marys bykr, en prestation, som beredt de
upptrdandes anhriga den strsta tillfredsstllelse, medan den
framkallade en ganska skarp kritik hos dem, som intresserade sig fr
andra krer. Sedan hade en ung lkare frn grannskapet med kraftig
basrst sjungit en munter sjmansvisa. Valrie, som upptrdde strax
efter honom, sg ut som om hon icke hrde hit, och publiken uppskattade
icke hller s som sig borde det konstnrligt fullndade fredraget af
en Brahmsk dans, som hon spelade. Ett par kta musikentusiaster
applderade visserligen lifligt och gjorde frtviflade anstrngningar
att ern ett _da capo_, men flertalet af de nrvarande lngtade efter
programmets fortsttande, efter upptrdandet af en "herre frn staden",
som utlofvat en negervisa i negerkostym. Darrande af sinnesrrelse hade
Margot och Valrie dragit sig tillbaka, och nu frkunnade hgljudda,
hnrykta utrop "herrns frn staden" upptrdande, hvilken trdde fram
ytterst komisk med svrtadt ansikte och en oerhrd lskrage fr att med
skorrande rst frkunna, att hans _rummy-tum-tum_ var mycket komisk.

Han mste naturligtvis sjunga om sin visa; han hade uppenbarligen
vunnit priset. Men de bda frknarna Brown-Jones som kldda i
italienska bondflicksdrkter sjngo en duett, gjorde honom nstan
rangen stridig. Sedan kom turen ter till Valrie. Hon spelade
Wieniawskis legend med en obeskriflig poesi ock trollmakt och
applderades ter af ngra entusiaster, men den stora massan frblef
oberrd.

-- Jag spelar inte vidare, ropade hon med trar i gonen, jag har ftt
nog af de hr mnniskorna!

-- Valrie! jag ber dig! svarade Margot, ditt namn str nnu tv gnger
p programmet -- min lskling, alt mste ju ha en brjan. De skola nog
uppskatta dig, d de lra knna dig.

-- Jag upptrder icke vidare, sade Valrie, det tager lifvet af mig.

-- _Ack, chrie, chrie_, tnk om alla vra -- tnk om vrt besk
slutar med ett fullstndigt misslyckande, om lady Mary Bracken och
hennes vnner bli frnrmade! Jag ber dig s innerligt: gr vld p
dig!

-- Nej, sade Valrie halsstarrigt; hon hade lagt in fiolen i ldan och
satte sig nu med hopknpta hnder. Jag spelar bestmdt icke mera; det
r slut.

Blek och frfrad smg Margot sig fram p sidan om scenen och gaf ett
tecken t sir John, hvilken satt p frsta stolraden.

-- Hvad skall det nu bli utaf? ropade hon alldeles utom sig, min syster
vill inte spela mera. Hon sger, att hon ej kan -- men, Herre Gud, s
r det ocks en publik! Ack, jag ber er, lgg er ut fr oss hos er
tant, s att hon ej blir ond -- sg, att jag skall spela -- sjunga --
alt hvad hon nskar.

-- Hvarfr fordrar ni ej, att er syster skall spela? frgade Croft. Hon
brukar ju vanligtvis rtta sig efter er.

-- Nej, nej. Hrvidlag vore det gagnlst -- hr hjlper ingenting. Ack,
monsieur, ni vet icke hvad konstnrsnycker vilja sga.

Sir John gick fram till sin tant och sade till henne, att frken
Kostolitz pltsligt blifvit sjuk och omjligt mera kunde upptrda; men
hennes syster skulle i stllet grna intaga hennes plats, tillade han.

Lady Mary blef mycket bestrt.

-- Den stackars flickan! sade hon, hon tycker visst, att luften hr r
kvfvande -- och det r den ocks. Hr p, John, fr henne till
sjukskterskeinstitutet; dr veta de nog hvad de skola gra, de gifva
henne luktsalt och dylikt. Sg henne, att det inte gr ngonting, om
hon inte spelar mera. Vi reda oss mycket bra utan henne -- jag r
fvertygad om, att frknarna Brown-Jones sjunga en gng till och att
herr Brook ter tager fram sin banjo. Spelar han inte bra? Alla
mnniskor ro frtjusta!

Medan frknarna Brown-Jones till publikens stora beltenhet nyo sjngo
en duett och herr Brook s ofta kraxade sin refrng "Jam, jam, jam",
att han blef alldeles hes, fljde sir John de bda systrarna -- sedan
han biktat sin lilla ndlgn fr Margot -- ut i friska luften och
skaffade dem en droska.

-- I gren bst uti att fara raka vgen hem, sade han. I kunnen ju sga
lady Mary, att ni fredrog att tervnda hem fr att hvila.

Valrie hrde icke hvad han sade. Hon hade slagit armarna omkring
Margots hals och brast i en strm af lidelsefulla trar.

-- Ack, Margot, Margot, snyftade hon. Jag har gjort fiasko, fiasko. Det
r ingen annan n du, som tror p mig!




IV.

Capriccioso.


P aftonen underrttade Margot sin vrdinna, att Valrie fortfarande
var alt fr angripen fr att kunna deltaga i middagen. Lady Mary var
full af hjrtligt medlidande och gjorde allehanda frslag fr att hfva
det onda; hon erbjd vrkligen alt mjligt frn och med champagne till
en sngvrmare. Men Margot tillt endast, att en kopp buljong skickades
upp till henne.

-- Och hon dricker inte ens den, sade hon halfhgt till sir John, som
stod bredvid henne. Nr Valrie r sdan som nu, frtr hon ingenting.
Hon ligger p golfvet i sitt rum och vill inte tala med ngon.

-- Hon lter bestmdt saken g sig alt fr djupt till sinnes. Nr alt
gr omkring uppskattades hennes spel vrkligen s mycket hon kunde
vnta sig det p en dylik ort och af en dylik publik. Om man fredrager
herr Brooks jttelika krage framfr er systers spel, s r denna dliga
smak ngonting man br skratta och ej grta t.

-- Ngonting att skratta t! upprepade Margot med darrande lppar. Om
ni viste, huru vi hade rknat p denna konsert! Hvilka frberedelser vi
gjort! Huru hon, den lilla stackaren hoppades p det hon drmde sig som
en triumf. Och nu -- ack, jag kan knappast uthrda den tanken -- nu
mste vi ter brja frn brjan. Det har icke frt oss ett steg framt
och det r s svrt att ensam bana sig vg i det stora London. Ingen
knner oss, ingen hjlper oss -- vi bda mste sjlfva kmpa oss fram
och det r mngen gng bra svrt.

I och med detsamma gafs det tecken till middagens brjan och Croft
mste motvilligt lmna Margot fr att fra en fvermttan trkig
enkend till bordet.

Under mltiden var han nnu mera tankspridd n dagen frut. Han kunde
icke ur sitt sinne frjaga bilden af den lilla Valrie, som grtande
lg p golfvet och icke ville lta trsta sig. Hvilken motsats mot
denna bild och den, som hela eftermiddagen fresvfvat honom! -- den
soliga, leende varelsen, omkring hvilken den hvita drkten fladdrade,
medan rosenbladen fllo ned omkring henne. Tid efter annan kastade han
fver bordet en blick p Margot, och hennes bleka ansikte och nedslagna
min vkte hans medlidande. Hennes frtroende hade djupt gripit honom.
Han tnkte fr sig sjlf, att denna stolta och sansade unga kvinna
troligtvis icke ofta unnade sig lttnaden att tala om sitt lifs
strider; och hvilka strider var det icke! Stackars sm, i skogen
vilsegngna barn! Huru kunde de vl hoppas att finna sin vg i den
vildmark, dit det kastat dem? -- Och det led likvl intet tvifvel:
Valrie behfde endast bli mera bekant, endast p rtt ort bli hrd af
den rtta publiken fr att med ens skapa sig ett namn. Han mste nnu
en gng tala med Margot och se vad som gras kunde. De mste ju nd ha
ngra vnner -- de kunde ju omjligt ha kommit till London utan ngra
som hlst rekommendationer. Han skulle riktigt allvarligt tala med sin
tant. Om hon en gng hade antagit sig de unga varelserna, fick hon ej
ter draga sig ifrn dem. Om hon skref till sina otaliga vnner, s
blefvo de ju redan drigenom bekanta. Och han skulle fven sjlf se
till, hvad han kunde gra. Om de skte elever, skulle han skaffa dem
ngra. Croft log ett beltet leende vid tanken p, att han skulle spela
den goda fens roll, och sedan sg han p Margot och knde sig helt
orolig fver, att hon sg s sorgsen ut.

Efter middagen gick Margot upp fr att se om sin syster, men d Croft
trdde in i frmaket, var hon redan ter dr.

-- Huru r det med mademoiselle Valrie? frgade han, i det han tog
plats bredvid henne.

-- Jag vet icke; hennes drr var stngd och hon slpte icke in mig.

-- r det inte bra ovnligt af henne? frgade Croft.

-- Sdan r hon, svarade Margot och rykte ltt p axlarna; sedan
tillade hon hastigt: -- Det gick henne mycket djupt till sinnes.

-- Talar ni om konserten? frgade lady Mary i frbigende. Er syster
spelade alldeles frtjusande, nickade hon t Margot, och sgo frknarna
Brown-Jones inte utmrkt bra ut? Det var min id, att de skulle vara
kldda i italienska bondflickskostymer -- det tycka alla mnniskor s
om. Alla voro frtjusta! Min konsert var vrkligen en stor framgng.

Hon gick vidare, synbarligen med knslan af att ha sagt ngonting
angenmt, och Margot sg p sir John.

-- En framgng! sade hon.

-- Var inte s nedslagen, sade sir John vnligt. Alt reder sig nog med
tiden. Er syster behfver blott de rtta hrarna -- bara hon en gng
vl blir bekant -- blir hon ocks uppskattad efter frtjnst.

-- Men det r just svrigheten att bli bekant. Vi knde ingen kristen
sjl, d vi kommo hit, sedan dess ha vi visserligen lrt knna ngra
personer, men de ro icke ens af det slag vi kunna ha nytta af, tillade
hon med en ltt suck.

-- Du milde himmel! utropade Croft nstan omedvetet, hvad var det d,
som frmdde eder att komma till London?

Margot rtade p sig.

-- Jag har i alla tider nskat, att min syster skulle gra sin debut i
London, sade hon en smula stelt, sedan tillade hon hastigt: -- Snart
kommer det nog att g framt fr oss. Det fordras naturligtvis tid; men
vi ha redan ngra bekanta och smningom f vi vl ocks elever.

-- Jas, I tagen emot elever, sade Croft fundersamt. Naturligtvis. Det
hade jag alldeles glmt! Vill ni taga emot mig som elev?

Hon kastade en misstnksam blick p honom, men han var fullkomligt
allvarsam.

-- Jag ville grna lra mig spela fiol, fortfor han.

Margot brast ut i ett klingande skratt.

-- mnar ni nu frst brja drmed? Jag fruktar det r en smula fr
sent.

-- D tager jag naturligtvis sngtimmar, sade sir John. Jag frskrar
er, att jag har rst -- en riktigt ntt rst, frskrar man mig -- och
jag har redan frut tagit timmar, men hade aldrig tid att riktigt
allvarsamt egna mig drt!

-- Allting r vrdt att allvarsamt sysselstta sig med, om man i
allmnhet har lust fr allvarsamma sysselsttningar, sade Margot. Har
ni nu tid att studera musik? Ty annars r jag inte angelgen om att
gifva er undervisning.

-- Ja, nu har jag tid, sade sir John, till och med mera n nog. D jag
frst brjade syssla med musik, var jag vrkligen mycket upptagen af
annat; ni vet af alt sdant, man har att gra som ung man.

-- Hvad gjorde ni d? frgade hon allvarsamt.

-- Kors, jag hade gtt in i den diplomatiska tjnsten och hngaf mig t
vilda drmmar att spela en roll i vrlden. Jag hade utstakat en bana
fr mig -- Gud vet hvad jag alt mnade fretaga mig! Jag studerade och
lste och skref en hel hop saker, hvilka jag ansg ndvndiga, fr att
jag skulle komma fram i vrlden. Och slunda, afbrt han sig med ett
ltt skratt, hade jag vrkligen icke mycken tid frig att egna t
musiken.

-- Och nu? sade Margot och drog frgande opp gonbrynen.

-- h, nu r jag en fri mnniska. Min farbror var nog vnlig att fr
ngra r sedan helt ovntadt d, och jag har trdt i hans skor. Nu
behfver jag inte arbeta.

-- Behfver inte?

-- Nej, jag knner mig fullkomligt njd och belten. Jag nskar icke
att f det bttre i vrlden n jag har det; hvarfr skall man d gra
sig till slaf?

-- Ni har sledes intet arbete mera fr hnder? Ack, ett sdant lif! Om
jag vore karl, sak samma huru rik som hlst, skulle min strfvan g ut
p att utfra ngonting, skapa mig ett namn. Jag skulle vlja mig ett
yrke, draga nytta af mitt lif! -- Hvad det r fr en trstls
uppfattning af tillvaron att g sysslols -- att ingenting gra, emedan
ni r rik nog drtill.

-- Sluta fr all del! sade Croft rodnande, ni r s frfrligt
energisk, att jag knner mig helt illa till mods.

-- Hvad skulle jag inte alt gra, om jag vore karl, fortfor Margot utan
att bry sig om hans inpass, och till p kpet rik ssom ni. Ni r
troligtvis icke mycket fver trettio r, tillade hon fundersamt
betraktande honom, men ni har icke desto mindre helt lugnt beslutat er
fr att egna er t ett sysslolst lif. Ni borde skmmas!

 -- Jag skms ocks, sade Croft dmjukt. Jag skall brja mitt nya lif
ned att lra mig sjunga. Vill ni undervisa mig eller gr er syster det?

-- Jag skall undervisa er, sade Margot hastigt och, ssom John tykte,
en smula hgmodigt. Min syster ger inga lektioner.

-- Om ni tillter, skall jag uppska er i London, sade den unge mannen,
och d kunna vi komma fverens om alt. Men vet ni, att jag alt r litet
rdd fr er, ni r s strng!

-- Jag fruktar, att jag var tmligen ohflig, men jag knner mycket
lifligt i detta afseende. Jag har hela mitt lif igenom arbetat s
tungt, men jag kan s litet utrtta -- och nr jag d ser mnniskor,
som kunde gra s mycket och som ej vilja frska det, blir jag
frargad.

I och med detsamma kom lady Mary och bad Margot spels ngot p pianot.

-- Ungdomen har stor lust att dansa, sade hon. Mnne frken vill vara
snll och spela?

Frken Kostolitz var frsts redobogen, och lady Mary slpade sir John
med sig, fr att han fven skulle bidraga till njet. Lngre fram p
aftonen upplyste han Margot om, att han fr sin del arbetat s tungt,
att till och med hon kunde vara njd, ty han hade dansat med sex damer,
hvilka alla voro tunga som bly och dumma som gss.

Morgonen drp frukosterade Valrie p sitt rum; Margot tyktes vara
orolig och bekymrad, och John Croft tykte sig lsa en stum bn i hennes
gon. Han satte sig vid frukosten bredvid henne och frgade:

-- Hvad har hndt? r er syster nnu icke vid bttre lynne?

-- Jag r riktigt orolig, sade Margot hastigt och med lg rst. Valrie
packar.

-- Packar hon? mnar hon d resa i dag?

-- Ja genast -- s fort frukosten r frbi.

-- Det kan hon inte, sade Croft mycket bestmdt. Teaterrepresentationen
r i afton. Hon kan inte resa innan dess.

-- Jag vet det och jag har fven sagt henne det, svarade Margot
bedrfvad, men hon hr inte p det. Hon sger, att hon knner sig
olycklig hr och att hon aldrig mera kan visa sig fr dessa mnniskor.

-- r det inte bra ofrnuftigt? frgade sir John. Min tant kommer att
bli mycket ond, om hon i sista gonblicket frstr alla hennes planer
och hindrar styckets uppfrande. Och slutligen och sist, tillade han
med vxande otlighet, r det vl icke lady Marys fel, att mnniskorna
hr ro s enfaldiga.

-- Jag vet, jag vet, medgaf Margot djupt bedrfvad. Jag har sagt henne
alt hvad jag bara kunde upptnka, men hon hr inte p mig. Hon har
packat sin egen koffert och nu hller hon p med min.

Sir John rynkade gonbrynen.

-- Jag tillstr, att jag inte begriper detta, mademoiselle. Jag vet,
att ni, d ni s vill, kan tvinga er syster att lyda; nu vill ni
ptagligen ha mig att tro, det ni ej eger ngon makt fver henne.

-- Nej; ni kan inte hller frst det, sade Margot grtfrdig. Nr
Valrie helt och hllet r sig sjlf, kommer jag alltid till rtta med
henne; men tid efter annan fr hon ett anfall, en nyck -- huru skall
jag kalla det -- och d fljer hon blott sitt eget hufvud, om jag ocks
sger hvad jag vill. Eftert ngrar hon sig nog, men d r olyckan
redan skedd.

-- Och denna gng kommer olyckan att vara ganska betydande, sade Croft.
Det kommer att bli en treflig scen, d min tant fr hra, att I faren
hrifrn. Hon kommer naturligtvis att fra det vidare -- hon r en
mstarinna druti -- och hennes vnner komma att gra detsamma och
tillfoga er syster mycken skada. Ni mste frm henne att stanna.
Han var mycket allvarsam och dessutom mycket frargad. Han hade aftonen
frut mycket tnkt p de bda unga flickorna och uppgjort allehanda
planer fr att hjlpa dem; men han hade framfr alt rknat p lady Mary
Brackens bistnd i och fr utfrandet af dessa planer; och nu ville
detta draktiga, egensinniga, snarstuckna, lilla geni utstta sig fr
vrdinnans och hennes vnners obevekliga vrede.

-- Sg er syster, att hon ej fr resa, och d Margot svarade med en
ltt axelryckning, fortfor han: Vnta, jag skall sjlf tala med henne.
Var s god och sg henne, att jag ber att f tala ngra ord med henne.
Frga henne om hon ej ett gonblick vill komma ut p terrassen?

D frukosten var frbi, gick Margot upp till sin syster, hvilken hon
fann kmpande med koffertremmarna. D Margot framfrde sir Johns
hlsning, upphrde Valrie ett gonblick med sitt arbete.

-- Hvad vill han mig? frgade hon med rynkad panna.

-- Huru skall jag veta det? svarade Margot, det r visst bst, att du
sjlf gr och hr efter det.

-- Men jag sger p frhand, sade Valrie med en mycket beslutsam
blick, att jag inte lter fvertala mig att stanna. Jag r fast
besluten. G och sg lady Mary Bracken, att vi tervnda till London i
dag, ock frga henne nr ngot tg gr.

-- _C'est bon, c'est bon_, sade Margot lugnt. G du nu under tiden och
tala med sir John.

Hon satte sig p sngen medan Valrie gick ned och fastn hon ltsade
vara s likgiltig lyssnade hon likvl med strsta oro efter den
tervndande systerns steg. Slutligen hrdes de snabba och ltta ute i
korridoren. Drren flg upp och Valrie visade sig med ansiktet
strlande af beltenhet.

-- Vi stanna, frkunnade hon.

Margot var nog frsiktig att icke alt fr tydligt visa, huru glad hon
blef.

-- Jas, du har kommit p andra tankar? frgade hon.

-- Sir John har bragt mig p andra tankar, genmlde Valrie. Han r
mycket rolig -- sir John. Jag tycker bra mycket om honom och det r
bara drfr jag stannar. Se inte s frskrkt ut, Margot lilla! Ser du,
jag r ter vid alldeles godt lynne. Jag r inte det minsta spleenig
mera. Om du nu vill vara riktigt snll, s packar du ter upp de stora
koffertarna. Jag r s trtt, s trtt! Det var s anstrngande att
packa ned allting; nu kan du lilla syster i din tur packa upp dem, det
r vida lttare.

-- Ack, Valrie, Valrie, sade Margot med ett halft mt, halft
frebrende leende, du r och frblir d alltid ett barn.

-- Och du kommer alltid att vara en riktig mormor, utropade Valrie
hoppande och dansande omkring henne. Nej, en farfar, en patriark; det
r mycket mera vrdnadsbjudande -- patriarken Margot! -- _Tiens!_ Det
var en id. Jag skall kalla dig min patriark, min _Bon-Papa_. Kommer du
ihg, huru det r i _Le petit Chose_, dr hjlten kallar sin bror "La
mre Jacques." Jag fann idn s vacker -- jag tycker s mycket om
boken, fastn du icke ville lta mig lsa den till slut, emedan du
sade, att det ej var ngonting fr unga flickor. Jag skall drfr kalla
dig fr farfar Margot. _Au revoir, Bon-Papa_. Nu gr jag ned fr att
repetera en gng till med sir John. Han var fr lustig, d han talade
om repetitionen. Om du hrt honom, hade du ej kunnat lta bli att
skratta. Han sade, att det skulle vara frbi med hans skdespelarebana,
om jag nu reste bort! Om han vore tvungen att frtjna sitt brd som
skdespelare, tror jag han skulle svlta ihjl, stackars karl! Nu skall
jag g ned till honom och lra honom att sga: "Jag lskar dig, Clia",
i en ton, som r mindre isig n i gr. Du kan emellertid packa upp
koffertarna.

-- Jag kommer med, sade Margot hastigt, jag hinner nog alltid med
koffertarna. Du behfver mig att sufflera.

-- Nej, det behfves icke, jag kan bde hans och min roll. Huru r det
nu det brjar: "Clia, frn och med det frsta gonblick jag sg dig
knde jag en underbar gld vckas i mitt hjrta." Ack Margot, minnes
du, huru han sade det i gr? Han hade lika grna kunnat lsa upp tv
gnger tv! Men farvl nu -- nej, du behfver inte flja med; jag tror
han r mera ogenerad, d vi ro allena. Dessutom vill jag ha
koffertarna ur vgen.

Men i stllet fr att packa upp koffertarna satt Margot, sedan hennes
syster gtt, helt stilla och sg mycket orolig och frvirrad ut. Den
pltsliga eftergifvenhet Valrie visat gentemot sir Johns bn sedan hon
envist afslagit alla andra, oroade den lilla, ngsliga systern. Hon
erfor till och med en viss knsla af afund. Denne frmling hade segrat
dr hon dukat under. Och dessutom vkte Valries strlande ansikte
hennes upprepade frskran, att hon tykte om sir John, och hennes
antydan, att han skulle vara mera ogenerad, om de vore p tumanhand en
viss oro hos systern. Dr Margot nu satt p sin sng med de fina, smala
hnderna knpta omkring knna undrade hon, huruvida hon gjort rtt, d
hon sknkt denne man sitt frtroende. Hvad viste hon egentligen om
honom? Han var uppenbarligen vnlig och god samt bemdade sig
synbarligen att visa dem all mjlig vnlighet; men var inte detta en
frmlings pltsliga deltagande redan i och fr sig misstnkligt?

Margot rodnade och bet sig i lppen, d hon tnkte p det samtal, hon i
gr afton haft med honom. Hon hade talat med honom om deras fattigdom
och deras strider -- hvarfr hade hon varit s draktig? Huru kunde hon
vl tro, att en vacker, sorgls ung flanr ssom John Croft skulle bry
sig om tv obekanta, fattiga sm konstnrinnors bekymmer? Hennes
berttelse hade troligtvis blott vkt ett slags ytlig nyfikenhet hos
honom. Det hade roat den unge mannen att f kasta en blick i en sfr,
som var s himmelsvidt skild frn hans. Ja, han hade roat sig t dem.
Frst hade han p skmt freslagit, att han skulle lra sig spela fiol!
Fiol! Vid trettio rs lder! Detta borde ju redan ha visat henne, huru
litet allvar han hade med sig. Sedan hade han sagt, att han ville taga
sngtimmar -- fr Valrie -- ja, han dref bestmdt gyckel med barnet.
D denna tanke vaknade hos Margot, flg hon upp frn sngen, och utan
att bry sig om de ouppackade koffertarna ilade hon utfr trappan och ut
ur byggnaden raka vgen till den grna terrassen, dr repetitionen
frsiggick i gr. D hon nrmade sig hrde hon ljudet af rster -- sir
John deklamerande med vida mera kraft och energi n frut och Valrie
skrattande och kommenderande.

D Margot uppenbarade sig i taxushckens hvalfbge, resta sir John sig
tmligen hastigt frn sina knn, och Valrie flg frn trdgrdsstolen,
dr hon hittils suttit, och klappade hnderna.

-- Min elev gr framsteg, ropade hon, _il avance  grand pas! Ah je
t'assure, nous avons bien travaill_ -- icke sant, sir John? Nu borde
du hra, nr han sger till Clia, att han lskar henne! Det r
ngonting helt annat.

Margot kastade en frgande och orolig blick p sir John, det frapperade
henne, att han sg litet besynnerlig ut.

-- D herr Croft nu kan sin roll, tycker jag det vore bst, om du
tervnde in. Kom ihg, att du nnu icke trffat lady Mary Bracken och
att hon p det vnligaste gjort sig underrttad om ditt befinnande.

Valrie gjorde en liten, frtretad grimas.

-- Det r s vackert hr ute, sade hon.

-- Generalrepetitionen eger snart rum.

-- _Bon_, sade Valrie, d skola vi g till generalrepetitionen. Glm
inte min undervisning, herr elev.

Hon skyndade ut genom hckhvalfvet och dansade framfr dem utmed vgen.

Hvad hon var fr ett barn! -- Hon hade icke kunnat vara mera
ointresserad, om sir John varit en fem rs gosse. Han roadt henne, men
ibland kunna femriga gossar ocks roa en. Men sir John? Det led intet
tvifvel, att icke Valrie ocks roade honom, men mnne leken ocks var
lika harmls och oskyldig p hans sida som p hennes?

Vid den drp fljande repetitionen mrktes det tydligt, att Croft
dragit frdel af Valries undervisning. Ingen som nu lyssnade p hans
krleksfrklaringar kunde mera tvifla p deras uppriktighet. Han fll
s naturligt som mjligt p kn och d Clia grt, torkade han med den
strsta mhet hennes trar.

Den enda, som icke fgnade sig t air Johns utmrkta prestation, var
den stackars Margot; alla andra voro frtjusta.

-- Jag har ju alltid sagt, att min nev r en frtrflig skdespelare,
sade lady Mary, men denna gng tycker jag han fvertrffar sig sjlf.
Rollen passar s bra fr honom. Han r ett riktigt ideal fr en ung
lskare!

Pjesen hade en enorm succs. Alla platser voro upptagna, men det
strmmade nd folk till. Till en brjan styrde lady Mary skdespelarne
en smula, d hon hgljudt hviskande utdelade sina anvisningar:

-- Stig upp -- stig upp -- dr borta finnes det nnu plats. -- Bren in
ett par bnkar. -- De personer, som befinna sig lngst bort, i salen,
mste st.

D hon slutligen kom s lngt, att hon satte sig och hll sitt program
helt stilla, gick alt bra. Applderna voro stormande, Clia och hennes
lskare ropades in efter hvarje akt och vid pjesens slut mste de komma
in tre gnger och det var riktiga ovationer fr dem.

D sir John slutligen ledde Valrie ned frn scenen, frgade han, medan
han blickade in i det strlande lilla ansiktet och ovillkorligt trykte
hennes hand:

-- Tillfredsstller denna triumf er icke? Jag tycker den borde hlla er
skadesls fr den missrkning ni nyligen led.

Hon drog genast sin hand till sig och hennes ansikte mulnade.

-- h, sade hon, det r ngonting helt annat; detta r lek, men min
musik utgr hela mitt lif.

Skdespelarne slto sig, kldda i sina kostymer, till det friga
sllskapet. Hjlten och hjltinnan sutto frsts vid supn bredvid
hvarandra; man drack deras skl och alla voro muntra och glada. Valrie
tyktes ha glmt alla sina sorger och bekymmer och var den gladaste af
alla. Hon var mera n glad, hon var riktigt uppsluppen. Hon talade om
sig sjlf som Clia och kallade sir John fr sin _fianc_. Margot, som
satt borta vid andra ndan af bordet, skte frgfves att med varnande
blickar hlla henne inom skrankorna; Valrie observerade det icke. Den
unga duennans ansikte blef helt blekt under puder och smink; hon satt
som p gldande kol.

Ingen viste bttre n hon, att barnet icke menade ngonting ondt
drmed; men hvad skulle alla de andra tnka? Det var s viktigt fr
Valrie i hennes stllning att vara riktigt klok och frsiktig och att
ej utmana klandersjukan.

-- Vi resa d lyckligtvis i morgon, tnkte hon inom sig, medan Valrie
skrattade och pratade dumheter.

Men d sir John morgonen drp fljde henne och hennes syster ned till
vagnen, som skulle fra dem till stationen, satte Valrie skrck uti
henne, d hon pltsligt lutade sig ut genom fnstret och ropade:

-- Vr nummer r tjugotta, glm inte, tjugutta! _Au revoir!_




V.

Giocoso.


Systrarna Kostolitz hade hyrt sig rum i ett litet, mbleradt hus vid
Pitt Street. Alla husen vid Pitt Street voro sm, men detta tyktes vara
det minsta.

I frstugan var det knappast rum fr tv personer och trappan var s
smal, att en ngot korpulentare person mste g med sidan frut uppfr
densamma. Linoleummattan, som bekldde trappan och frstugan, var
alldeles upprispad p kanterna och det syntes icke mera ett spr af
mnstret. Denna linoleummatta utgjorde Valries frtviflan.

-- Den sticker folk i gonen, klagade hon. Hvar och en som kommer in i
huset mste genast se den. Kraste Margot, det kommer att behfvas hela
vr trollmakt fr att utplna det intryck den framkallar.

De sm rummen en trappa upp mste naturligtvis antaga ngot af sina
nuvarande innevnarinnors originalitet; men det allmnna intrycket var
likvl besynnerligt och fullt af motsgelser. De bda systrarna hade
ngra mycket vrdefulla egodelar, spillror frn bttre dagar. De hade
fyra eller fem vrkligen goda taflor, ibland dem portrttet af en
utomordentligt vacker kvinna, hvilken man p likheten med Margot ltt
igenknde som de bda flickornas mor; sedan en hrlig en
Erardflygel, som upptog strsta delen af det t gatan belgna lilla
mottagningsrummet, och slutligen ett vackert Vernis-Martin-skrifbord.
Men golfvet var betkt med en billig rd matta och de friga mblerna
voro af enklaste slag. Den mest komiska effekt stadkoms likvl i och
genom Valries dekoreringsfrsk. Likasom mnga andra konstnrer
saknade hon, mrkvrdigt nog, det, som andra mnniskor kalla fr god
smak; bara hon fick frg och omvxling frgade hon icke efter, huru
mnga mot hvarandra stridande freml hon samlade ihop. Slunda gick
hennes hjrtas nskan nu ut p att pryda den smala flygeldrren mellan
deras bda sm mottagningsrum med en portire.

-- Jag mste ha en portire, Margot, sade hon, en bl plyschportire.

-- Och hvar tnker du f pengar drtill? frgade den frnuftiga Margot;
god plysch i denna bredd skulle bestmdt kosta tio shillings per yard.

Men Valrie var fullkomligt fvertygad om, att hon skulle f billigare
tyg, och sedan hon snokat igenom en massa annonser och gjort sina
strftg till flere butiker, elektriserade hon sin syster en vacker dag
med tillknnagifvandet, att hon funnit just hvad de behfde.

-- Ls! ropade hon och stack en tidning i hnderna p henne. Ser du
hr: Fullstndiga portirer med solida mssingsstnger och ringar,
plyschette i alla frger 7 shillings 6 pence. Hvad sger du om det --
7 shillings 6 pence komma icke att ruinera oss.

-- Till det priset kunna de icke vara bra, sade Margot. Plyschette --
hvad r plyschette?

-- Plyschette r troligtvis ngot slags plysch, utropade Valrie ifrig
som frut. Och hvad gr det fr resten, om det r plysch eller
plyschette! Vi f vr bl portire och det r hufvudsaken.

Portiren kptes -- i frbigende sagdt, tv portirer, ty de till 7
shillings annonserade hade endast passat till en mycket smal drr --
och Valrie klef upp p ett bord och satte sjlf upp den. Plyscbetten
var icke synnerligen tt och fast i vfnaden och icke hller alt fr
bred -- men nr man drog gardinerna vl strama togo de nstan ihop i
midten och nr man sedan fste upp dem med vackra snren och toffsar,
kunde ingen mnniska se, att de ej voro fodrade och att de ej gingo
nda ned till golfvet. Valrie var frtjust och rummet gjorde
ptagligen icke ett s skrikande intryck mera. Dr funnos dessutom
tskilliga arrangement i Madras-musslin och en samling glas- och
porslinspjeser, hvilka alla hade Valrie att tacka fr sin hrvara.
Margots smak var mycket enklare och allvarligare, men hon tillt
systern att styra och stlla huru hon behagade -- det roade och
sysselsatte henne. Hon protesterade endast, d Valrie hade lust att
framkalla ngra bizarra effekter i sin egen kldsel.

-- Nej, nej, sade hon d obevekligt, det r min afdelning. Du fr pryda
hemmet, men jag skter om din toilette.

Efter deras terkomst frn Brackenhurst utvecklade Valrie pltsligt en
alldeles ny energi.

-- N, sade hon med ett illparigt leende, nu d vi gjort s mnga
frnma bekantskaper och kunna vnta, att somliga personer komma och
ska upp oss, mste vi vara frberedda drp. Margot, tapeterna ro
hopplsa. Med dem kan man absolut ingenting gra.

Det var i sjlfva vrket ett ovanligt fult mnster af det billiga,
frglsa slaget, som r vanligt vid Pitt Street.

-- Det enda vi kunna gra, fortfor Valrie, r att gmma dem s mycket
som mjligt. Ha vi ngra pengar mera, Margot?

-- Ja litet, sade Margot.

-- Kom d ut med mig. Vi mste kpa litet mera Madras-musslin samt
ngra porslinstallrikar och japanesiska solfjdrar.

Margot suckade. nnu mera Madras-musslin! Men om det frstrdde Valrie
och drog hennes tankar frn sir John, s betydde det ju ingenting, om
hon ocks dekorerade rummet med huru mycket tyg som hlst. Och Valrie
drog henne frn den ena butiken till den andra. Hon blef genast
alldeles betagen i alt, som var uthngdt i fnstren, och sedan bittert
besviken, d hon betraktade det p nrmare hll. Drp sysslade hon
flere dagar mycket ifrigt med nl och trd, ehuru hon faktiskt mycket
oskickligt handterade dem. Sedan slpade hon fram hammare och spikar,
och Margot mste hlla till godo med bullret och med hela det lilla
rummets omskapande. En gng hade hon likvl lust att opponera sig,
nmligen d Valrie knt bl bandrosor fver de krokar, taflorna hngde
p; men synen af hennes triumf, d hon beskdade sina hnders vrk,
band Margots tunga.

-- _Il me faut du joli_, sade Valrie och gick med hnderna p ryggen
af och an i rummet; sedan vnde hon sig pltsligt om och frgade:

-- Hvad tror du sir John kommer att sga drom, d han kommer och
hlsar p oss?

-- _Ma mignonne_, sade Margot mycket krleksfullt, inbilla dig inte att
han kommer till oss. Mitt kra barn, ungherrarna ro sdana; de sga en
sak, men mena den icke. Han har troligtvis redan glmt, att vi alls
finnas till.

-- Men jag sger att han kommer, utropade Valrie, som icke var det
minsta orolig. Jag knner honom bttre n du. Han kommer och sjunger
sitt Do, re, mi o.s.v. Du tager din hgtidligaste min p dig, men han
kommer hela tiden att hlla gonen p mig fr att se om jag skrattar.

Men veckotal frflto och sir John kom icke; men en vacker dag kom det
en jttekorg med vildt frn honom med hjrtliga hlsningar till frken
Kostolitz. Valries frtjusning var grnsls. Hon envisades att genast
ppna korgen och breda ut dess innehll p golfvet.

-- Tre, fyra fasaner! ropade hon, och tv harar! N det m jag sga!
Sir John gr ingenting till hlften. Huru tror han vl, att ett par sm
mnniskobarn som vi skola komma till rtta med alt detta? De ro
hrliga! Har du ngonsin i ditt lif sett s mycket vildt, Jane? frgade
hon deras tjnsteflicka, som stod bredvid och bara gapade.

-- Nej -- bara i butikerna, frken.

Valrie skrattade och klappade hnderna, sedan rykte hon ut ngra af
fasanernas lnga stjrtfjdrar.

-- Nu fr du taga bort dem allesamman; lgg dem omsorgsfullt tillbaka i
korgen och fll den inte p vgen.

Jane drog sig tillbaka och pustade och frklarade, att hon
knappast kunde lyfta korgen, och Valrie skyndade tillbaka in i
mottagningsrummet och stack fjdrarna i hret, s att de stodo p nda
dr.

-- Se p mig Margot! ropade hon med ett klingande skratt. Jag r en
indianhfding. Jag r rnvingen! Siouxstammens hfding! _Garde a toi_
-- jag skall skalpera dig med min tomahawk.

Hon rusade fram till Margot och fktade i luften med en pappersknif;
men Margots leende var smtt frlget.

-- Det var mycket vnligt af sir John, sade hon, jag mste genast
skrifva och tacka honom.

Indianhfdingen lade tomahawken p bordet.

-- _Pour a non!_ Jag skall skrifva till honom. Det var till mig han
skickade villebrdet.

-- Korgen var adresserad till mademoiselle Kostolitz, svarade Margot
mildt. Jag mste pminna dig, lilla nsprla, om, att jag r fem r
ldre n du.

-- Prat, ropade Valrie ifrigt, men likaledes skrattande, jag r i
sjlfva vrket mademoiselle Kostolitz, den stora frken Kostolitz, som
en gng kommer att frstta hela Europa i extas! Jag sger dig, att
villebrdet r skickadt till mig -- du fr hjlpa mig att ta det, men
jag mnar tacka honom.

Margot satte sig ned och sg en smula frtretad ut. Valrie tog ter
till pappersknifven och dansade omkring henne, medan hon sjng:

-- Jag skalperar dig -- jag skalperar dig, om du r vid dligt lynne.
-- Men sedan lutade hon pltsligt ned sitt ansikte ttt intill systerns
och sade bedjande: -- Se icke s allvarsam ut min patriark _Bon-papa_
Margot.

Hvad terstod vl d annat n att smle och en smula gifva efter?

-- Du skall f se hvad jag skrifver fr ett ntt bref till honom,
ropade Valrie medan hon triumferande slog sig ned vid skrifbordet och
brjade sin epistel. Ett illparigt leende lekte omkring hennes lppar
och tid efter annan brast hon ut i ett klingande skratt.

-- Valrie, hvad skrifver du? frgade Margot oroligt.

-- Jag skall nog lsa det fr dig bara jag har det frdigt -- sir John
kommer alt att fgna sig t mitt bref.

Strax drp utbrast hon: _A la bon heur_, nu r det gjordt. Nu skall du
f hra. Hon vnde sig om p stolen s att hon kom att sitta midtemot
sin syster, och brjade:

_"Monsieur mon fatur"_ --

-- Valrie, det kan du omjligt ha skrifvit!

Margot hade rusat upp och gjort en hftig rrelse, som om hon mnat
rycka papperet ur systerns hand.

-- Nej, nej, ropade Valrie, som ocks flg upp ooh hll brefvet hgt
upp i luften. Var inte orolig, jag har skrifvit ngonting mycket mera
passande -- _Monsieur le chasseur_.

Margot hjde gon och hnder mot himmeln.

-- Alt vrre och vrre! sade hon.

-- Nej, det r tvrtom mycket fiffigt uttnkt af mig. Du kan vl frst
att han nskar, det vi skola beundra hans skicklighet som jgare, d
han skickar oss villebrd! Jag vill ocks gra det p ett fint stt
utan att det ser ut som smicker. N, jag fortfar sledes: "Min syster
och jag blefvo lika fverraskade som glada fver er sndning." N det
r d vl _convenable_ skulle jag tro? -- _"Men, my dear sir"_ --

-- P engelska anvnder man icke _"my dear sir"_ gentemot vnner och
bekanta, invnde Margot.

-- Sak samma, han frstr nog, att jag tnker p franska. Lt mig nu
lsa till slut: "_my dear sir_, ni mste gra er en bra underlig
frestllning om vr aptit. Huru tror ni, att vi ngonsin skulle kunna
gra slut p alt det ni skickat oss? Om ni hade sett villebrdsstapeln
i vr hall och vi tv sm flickor dr bredvid hade ni skrattat likasom
jag. Men jag frskrar er, att vi ej beklaga oss fver ert
utomordentliga delmod -- vi mna tvrtom riktigt plga oss. Vi skola
ha banketter af fasaner -- vi skola frssa p hare. Jag har en alldeles
srskild plan med dessa harar; nr vi ha stekt och rostat dem, nr vi
frvandlat dem till frikass och kokat soppa p dem, skola vi anvnda
terstoden till sm pastejer. Om ni viste hvad jag r frtjust i _pt
de livre!_ Jag har knappast tlamod att g igenom de frsta stadierna
-- stekandet, rostandet etc. Jag lngtar efter den dag d vi tillreda
de sm pastejerna; det vill sga att vr kock kommer att tillreda dem,
Margot kommer att ha fveruppsikten och jag gifver goda rd." -- Som du
ser talar jag om vr kock -- fr att han skall tro, _que nous menons
grand train ici_. Han vet icke, att Jane icke allenast r _chef_, utan
ocks _matre d'htel, laquais_ och _femme de chambre_.

-- Valrie, huru kan du vara s barnslig! utbrast Margot nu vrkligen
frargad. Sir John Croft vet mycket vl, att vi ro fattiga, det r
till och med ganska troligt -- tillade hon bittert -- att han just
drfr skickat oss denna korg; han tror visst, att vi ej ha
tillrckligt att ta.

-- Hvad kommer t dig? utropade Valrie alldeles frvnad, du r ju rd
som en tupp! Jag frskrar dig, att sir John aldrig skulle tillta sig
att tnka ngonting s impertinent. Han skickar oss villebrdet som en
_politesse, une amabilit_ -- ett litet _souvenir. Tiens_, lt mig
sluta mitt bref.

-- Nej, ropade Margot nstan lidelsefullt; det r omjligt, att brefvet
fr afg p det sttet, jag tillter dig icke att afsnda det.

-- Och hvarfr icke, om jag fr be? frgade Valrie, som nu ocks blef
rd. Det r ett mycket bra bref, mycket ntt skrifvet, och det kommer
att gra sir John mycken frjd.

-- Sir John skulle troligtvis hjrtinnerligen skratta drt, sade
Margot, men sedan bytte hon hastigt om ton: Nej, nej, min kra, lilla
syster, jag kan inte lta brefvet afg p detta stt. Inser du ej, att
detta bref icke r ett sdant, som en ung flicka skrifver till en ung
herre hon blott r ytligt bekant med. Tonen r icke passande, nej,
vrkligen icke, Valrie. Vi f ej glmma vr stllning och sir Johns.

-- _Ta, ta, ta_, sade Valrie, _je me maque bien_ fver sir Johns
stllning. Har han mhnda mera n sexton anor? Och vr mor d?

-- Men kra barn, det r likvl ett faktum, att han r en personlighet
medan vi ro ytterst ringa och obetydliga. Men oafsedt detta vore ditt
bref likvl icke passande, det r fr frtroligt, fr vidlyftigt, fr
naivt. Lt mig skrifva ett par rader, Valrie -- endast fr att meddela
att sndningen anlndt samt att tacka fr den. Jag frskrar, att det
r alldeles tillrckligt

Valrie lmnade sin plats vid skrifbordet.

-- Du r fr otreflig, jag afskyr dig, sade hon kort och afmtt. Sedan
lmnade hon rummet och slog igen drren efter sig. Margot hade snart
skrifvit sin lilla biljett, men d hon lste igenom den tykte hon den
var fr stel och otreflig. Hon ref snder den och skref en ny. D kom
Valrie ter in och stlde sig bakom systerns stol; Margot sg sig om.
Valrie smlog och stack ter fasanfjdrarna i hret. Margot, som var
belten fver att ter se henne vid godt lynne, fortfor med sin
sysselsttning.

-- r du frdig? frgade Valrie slutligen med djupt tragisk ton.

-- Ja, ndtligen, svarade Margot och sg upp! h, Valrie, hvad gr du?

Valrie hade svept in sig i en bordduk, hvilken hon draperat fver
axlarna likasom indianernas filtar, och nu intog hon med pappersknifven
i handen en krigisk hllning. D Margot sg p henne, utsttte hon ett
besynnerligt tjut och brjade dansa omkring i rummet.

-- Det r en krigsdans! sade hon i det hon stannade. rnvingen r glad,
emedan hon fverlistat den hvita hfdingen. Ja, mitt hjrta, jag
tviflar icke ett gonblick p, att ej ditt bref r utomordentligt
_convenable_ och makalst vl skrifvet, och du fr fven sticka det i
postldan, om du har lust; men mitt har redan afgtt.

-- Borta! ropade Margot bestrt.

-- Ja! svarade Valrie och hrjade ter sin segerdans. Jag frde det
sjlf p posten.

Margot bleknade af vrede. Hon kunde ocks bli ond, ehuru hon sllan
frrdde det fr sin lskade, nyckfulla, lilla skyddsling; drfr
tilltrodde hon sig icke hller nu att sga ett ord. Hon ref sitt bref i
sm smulor och kastade dem i papperskorgen, sedan gick hon tvrsigenom
rummet fram till flygeln och slog sig ned vid den.

Valrie fljds efter henne, men Margot ltsade icke se henne. Hon
blddrade i sina noter och valde en svr och tmligen trkig etyd.

-- r du mycket ledsen? frgade Valrie efter en stund.

-- Har jag d orsak att vara glad? frgade Margot utan att vnda p
huvudet.

Valrie suckade, men sedan tykte hon pltsligt f ett infall; hon
skyndade fram till skrifbordet och kom tillbaka med ett pennskaft i
munnen och ett annat i handen, hvilket hon med en hgtidlig tbrd
rkte Margot.

-- rnvingen bjuder den stora hvite hfdingen fredspipan.

-- Ah a, tu m'ennuies  la fin, sade Margot och reste tig otligt. Nu
har du lnge nog hllit p med den dr leken och jag r dessutom icke i
stmning att kunna skratta drt.

Valrie tog lngsamt fjdrarna ur hret, lade pennskaften och bordduken
tillbaka p deras platser och satte sig i en vr af rummet. Margot
brjade ter spela, men hon gjorde fel och var tankspridd. Efter en
stund gick hon fram till Valrie och slt henne i sina armar.

-- Jag kan inte vara ledsen p dig, sade hon.

Valrie hngde sig omkring hennes hals och trarna stego upp i gonen
p henne.

-- Nej, du fr inte vara ledsen p din stackars lilla Valrie, sade hon
mkligt. Det r som om marken sviktade under mina ftter, d du r
ledsen p mig! Ack, du mste alltid hlla af ditt barn, till och med
nr det r elakt.

-- Men det r ibland nstan fr elakt, sade Margot mt.

-- Och du ville inte lta mig spela indian, klagade Valrie. Du ville
inte skratta, du ville inte ens draga p munnen! Men nu mste jag nnu
gra en sak -- en enda -- och sedan skall jag aldrig mera vara indian.

Hon befriade sig ur systerns armar, sprang bort till kaminen och
begrafde kolskyffeln hgtidligt under mattan.

-- Hvad gr du? ropade Margot.

-- Jag begrafver stridsyxan, svarade Valrie. Nu komma indianhfdingen
och hans stora, hvita broder aldrig mera att strida.

Det talades icke vidare om Valries bref, tils det fjorton dagar
drefter ter kom en korg frn sir John. Denna gng var den helt liten
och innehll snppor, jrpar och vipor. Sndningen var tfljd af ett
litet bref, i hvilket sir John skref, att han hoppades frken Kostolitz
ock hennes syster skulle finna, att han denna gng tagit hnsyn till
deras ringa aptit.

Valrie klappade hnderna och dansade omkring i rummet.

-- _Tu vois, tu vois_, ropade hon. Jag gjorde rtt uti att skrifva
brefvet. Han blef inte ond, utan hade bara roligt.

-- Jag har icke ett gonblick tviflat p, att han ej hade roligt, sade
Margot.

I medlet af november kom det nnu en korg; denna gng innehll den
blommor, alla slags sllsynta blommor tyktes vara representerade.

Valrie var alldeles utom sig af gldje; hon fylde alla vaser och alla
glas och skrattade och sjng drtill.

-- Rummet liknar ett feslott, utropade hon. Ack, om det nd kom ngon
frmmande, om sir John sjlf skulle komma. r det inte besynnerligt,
Margot, att han inte kommer till staden fr att brja med sina
snglektioner? Han sade ju, att han skulle komma snart, eller huru?

-- Ja, han sade det visst, svarade Margot, men han r troligtvis ngon
annorstdes och har gudomligt roligt.

-- N, jag hoppas att han snart kommer, upprepade Valrie




VI.

Accelerando.


Kort fre jul kom sir John. Valrie hade ofta uttalat sin frhoppning,
att han ej skulle lgga mrke till den skrpliga linoleummattan i
hallen, och Margot hade sagt, att det just icke var troligt, att en ung
herre skulle observera dylikt. Men sir John hade likvl observerat det
och likas det sllsamma virrvarret i rummet dr uppe, och med ett
inre, svl mt som medlidsamt leende lade han ocks mrke till
Valries dekoreringsfrsk. Madras-musslinet hade smningom blifvit
mycket slakt och mycket dammigt, de sm bandrosorna hade bleknat och
ngra af tallrikarna hade glidit ur stltrdskramporna. Sir John
observerade alt detta och fann det, mrkvrdigt nog, mindre komiskt n
patetiskt.

D de bda systrarna kommo in och fingo se honom st dr med ryggen mot
elden, s lng, sttlig och vacker och med en s strlande min -- s
elegant i sin londonerdrkt -- knde de sig helt skygga och blyga. Men
han knde sig fullkomligt hemmastadd. Sedan de frsta hlsningarna
blifvit utbytta, mnade han sl sig ned p den stol, som stod honom
nrmast. Men Valrie rasade till med ett litet anskri.

-- Inte p den! ropade hon, vi behlla den endast som prydnad, dens ena
ben r sjukligt.

D hon sg upp och mtte hans leende gon, brjade hon skratta; Margot
kunde icke ens lta bli att instmma och s var isen bruten. Men det
var ocks omjligt att frbli stel och frmmande gentemot sir John.

-- John r s behaglig, hade lady Mary Bracken en gng sagt. Detta
uttryck frefll litet underligt i afseende  den kraftfulle, unge
mannen, men det passade likvl fr honom. Det lg ngonting s vnligt
och vinnande i hans vsende, hans leende var s mildt och intagande,
han vkte p ett s ofrklarligt stt hos alla mnniskor den
frestllningen, att han lifligt intresserade sig fr dem och deras
angelgenheter, att de mycket snart sknkte honom sitt frtroende.

Hemligheten i denna trollmakt bestod mhnda druti, att det intresse
han visade var rligt menadt. Sir John Croft hade utan tvifvel en hel
mngd fel; han var indolent, sorgls och mhnda alt fr belten med
sig sjlf och med lifvet i allmnhet fr att fsta sig vid dess
allvarliga sida, men han hade ett sllsynt godt hjrta. Han var uppfyld
af ett rligt deltagande fr folk, som hade sorger och bekymmer, och
skydde ingen mda, nr det glde att hjlpa dem; han satte icke i frga
att ej uppoffra sitt eget nje -- och ingen kunde mera n sir John,
njuta af ett sundt nje -- d en vns intresse fordrade det. Han var
god, delmodig, vnlig emot alla mnniskor och kunde ofta vara
frvnansvrdt finknslig. Det berttades om honom, att han en gng
under en btfrd i Cambridge energiskt yrkat p att bli landsatt,
emedan han ville frmana en kvinna, som slog sitt barn. Hans kamrater
hade skrattat t honom och gjort narr af honom, och kvinnan hade
energiskt motsatt sig hans inblandning och sagt att barnet tillhrde
henne.

-- D r ni inte vrdig att ha ett barn, utropade den unge mentorn med
blixtrande gon och kom sedan fram med en lng frklaring angende
moderskapets plikter och ansvar. Sedan hade han tervndt till sin bt
och sina skrattande kamrater och hade lmnat kvinnan kvar alldeles
bestrt, ty hans ord hade nd gjort intryck. Hon hade visst aldrig
vntat att f hra ett fredrag om modersplikterna af en ung jtte i
flanellkostym.

D John Croft nu slutligen hamnat p en stol man kunde ha frtroende
till och pratade med de unga konstnrinnorna, utforskade han dem
ofrivilligt. Det var icke hans afsikt att vara nyfiken och de mnade
icke vara fr meddelsamma, men efter en timmes samtal hade han icke
desto mindre ftt reda p en hel hop angende deras lif. Det var till
exempel sjlffallet, att han beundrade deras instrument. Valrie
upplyste honom genast om, att det tillhrt deras mor.

-- Det var vr stackars mammas hemgift; flygeln och taflorna och
skrifbordet utgjorde en del af mblerna i hennes flickrum. Hennes
familj skickade dem efter henne, d min far och hon lmnade Paris.

-- Er mor var fransyska -- eller huru? frgade Croft intresserad.

-- Ja, hon var en frken de Renaissan. Stackars mamma. Jag minnes henne
just ntt och jmt -- hon dog, d jag var tta r gammal. Hon var s
vacker -- s vacker, men s blek -- och hennes sm hnder voro s hvita
och magra. Hon satt fr det mesta vid elden och sydde, sydde -- och
sedan en vacker dag -- vek hon ihop sitt arbete -- jag tror det var en
af pappas rockar hon lappade -- och knpte ihop sina hnder -- s hr
-- minnes du det, Margot?

Margot svarade ingenting, men Croft sg, att hennes gon stodo fulla af
trar.

-- Efter en stund, fortfor Valrie, steg hon upp och lmnade rummet och
drvid stdde hon sig vid alla bord och stolar hon gick frbi. r det
inte besynnerligt? Jag kommer ihg det s tydligt som det hade varit i
gr, fastn jag icke alls kommer ihg hennes sjukdom, som sedan fljde.

-- Er syster r mycket lik den dr taflan, sade Croft och kastade en
blick p portrttet, frn hvilket samma patetiska gon blickade ned;
den underbart vackra ansiktsovalen och den smidiga gestaltens gracisa
linjer voro fven noga tergifna.

-- Ja, utropade Valrie med ett helt annat tonfall i rsten, Margot r
alldeles som mamma. Hon r alt igenom fransyska; hon nskar, att alt
skall vara _convenable_ -- icke sant, Margot? Och hon har ett s
prydligt stt att vara! Min lilla syster, hon r aristokrat till och
med nr hon torkar dammet i rummen eller lagar till en pudding. Jag
kallar henne _"Mademoiselle la Marquise"_.

D hon torkar dammet i rummen eller lagar till en pudding. Tanken p,
att Margot gjorde dylikt, berrde sir John oangenmt. Han kastade en
snabb blick p Valrie fr att se om det var hennes allvar.

-- Brukar ni ocks torka dammet i rummen och laga till puddingar?
frgade han med en ton, som mot hans vilja lt bde uppskrmd och
frvnad.

-- Nej, hon lter mig icke utfra ngot arbete, fastn jag s grna
ville det. Jag r fdd drtill -- jag har zigenarblod -- likasom pappa.

-- Valrie, nu pratar du riktiga dumheter, sade Margot nstan strngt.
Sir John kan omjligt intressera sig fr dessa _dtails de mnage_. Som
vi blott ha en tjnarinna, r det tydligt och klart, att hon ej ensam
kan utfra alt arbetet, och det r lika fverfldigt att tala drom
likasom att dina fingrar ej f bli hrda genom groft arbete, ty d
kunna de frlora sin smidighet.

Croft sg p Margots hnder, som hopknpta hvilade i hennes famn, de
voro ocks fina, smala och frnma -- riktiga aristokrathnder. Han
tnkte med djupt medlidande p de dr andra hnderna, som Valrie talat
om, de sm, hvita hnderna, som varit s fina och genomskinliga och som
aldrig trttnat att sy, sy, tils de slutligen mste knppas fr att
evigt hvila.

Han ville grna veta litet mera om denna fina, spda fransyska moder,
som varit en frken de Renaissan. Namnet frefll honom s egendomligt
bekant -- hvar hade han hrt det frut? Pltsligt kom han ihg Valries
skmtsamma ord -- _"Mademoiselle la Marquise"_ och d vaknade minnet
hos honom!

-- Jag har frut varit bekant med en herr de Renaissan, sade han; han
var attach vid franska legationen i Wien -- en markis de Renaissan. --
Jag tror han hette Gilbert till frnamn. Det vore roligt att veta, om
han var en slkting till eder?

-- Det mtte ha varit en kusin till oss, sade Margot kyligt. Gilbert?
Ja, s hette min morfar. Det r troligtvis en kusin.

-- Vr mors slktingar erknna oss icke, infll Valrie hastigt; de
ville icke hller erknna henne efter hennes gifterml. Ni skall
nmligen veta, att vr lilla mamma inte handlade alt fr frstndigt.
Hon gjorde ngonting, som hennes slkt ansg fr en stor drskap -- hon
rymde med min far, som var hennes musiklrare. _Monsieur le Marquis de
Renaissan_ och hela hans frnma slkt kunde naturligtvis aldrig
frlta en dylik mesallians.

-- Valrie, sade Margot litet otligt, kanske du nu, d monsieur r
fullkomligt au courant med vr familjehistorie, ville vara god och byta
om samtalsmne.

-- Ja, svarade Valrie helt lugnt, det skall jag gra. Nu skola vi tala
om sir John. Sir John, hvad har ni gjort hela denna lnga tid?

-- Jag har skjutit, sade sir John, och jagat, tillade han hastigt.
Han ville icke, att de nnu en gng skulle tacka honom fr
villebrdssndningen.

-- Skjutit och jagat, upprepade Valrie. Jag fruktar ni inte har en
allvarlig tanke i hufvudet.

-- Jag har tvrtom kommit till staden uppfyld af goda beslut, Jag
lngtar, jag brinner af begr efter att f lra mig sjunga! Jag r
otlig att f brja med mina timmar. Nr fr jag brja?

-- Margot, nr fr han brja? upprepade Valrie med ett lustigt
hrmande af sir Johns stt att tala. Du ser huru otlig monsieur r!
Medan han skt sina fglar och satte fver sina diken och hckar brann
han i sjlfva vrket af begr att f brja med sina solfeggier.

Sir John skrattade uppriktigt och gladt.

-- Nu r det frost, sade han; det r vrkligen en lmplig tid att
brja. Man har icke s mycket frstrelser.

-- Vill ni vrkligen studera? frgade Margot litet tort. Ni tyckes
hittils ha lefvat mycket lycklig och njd utan att kunna sjunga.
Hvarfr vill ni nu brja drmed?

-- Emedan det strider mot mina grundsatser att stlla mitt ljus under
ens skppo. Jag vill lra mig sjunga -- kan ni gifva mig tre lektioner
i veckan?

-- Javisst, svarade Margot -- p fr eller eftermiddagen?

-- P frmiddagen, om jag fr be, sade sir John.

-- Ack ja, det r bttre p frmiddagen, s har ni edra eftermiddagar
lediga.

-- Mademoiselle, sade sir John med en min af gckande hgtidlighet, ni
envisas att misstyda mina bevekelsegrunder. Jag valde frmiddagen,
emedan jag tykte det lt mera affrsmssigt; jag skulle nska, att ni
insg, huru energisk och ifrig jag r. Men jag vill naturligtvis icke
g i vgen fr edra andra elever. A propos har ni ftt ngra nya elever
sedan ni var p Brackenhurst?

Tonen var s vnlig, blicken som han fste p Margot var s full af
uppriktigt intresse och deltagande, att hon icke ens kunde finna frgan
nrgngen.

-- Ja, vi ha ftt tre eller fyra, svarade hon leende, vra bekantskaper
kas inte hastigt, men de kas i alla fall.

-- Tre eller fyra, upprepade sir John halft frbittrad, och inom sig
tnkte han: hvad mnne tant Mary tnka p? Jag tror hon inte
gr annat -- morgon, middag och afton -- n sysslar med sina
vlgrenhetsinrttningar. -- Fr jag veta namnen p dem? bad han hgt.

Margot rknade upp namnen utan att finna hans envishet otreflig.

-- Inte ett, som jag knner! utropade han frargad.

-- Det r de trkigaste barn man kan tnka sig, frklarade Valrie. Det
r en gta fr mig, huru min syster kan ha tlamod med dem. Dumma sm
varelser med tjocka rda fingrar och sm fltstumpar i nacken. Och fr
att gra saken nnu vrre ha de allesamman snufva.

-- Jag hr till min stora beltenhet, att frken Margot har godt
tlamod, sade sir John. Hon r s allvarlig och affrsmssig, att jag
ibland riktigt r rdd fr henne. Om hon skulle frlora tlamodet med
mig, skulle jag alldeles frlora hufvudet.

Margot brjade skratta.

-- Ah, jag skall vara mycket tlig -- jag kommer inte att bannas p er.

Sir John reste sig fr att g.

-- Det r sledes afgjordt. Skola vi ha vr frsta timme i morgon p
frmiddagen?

-- Ja, om ni s vill, sade Margot.

D Margot rkte sir John handen till afsked tillade hon rodnande:

-- Eftersom ni tycker, att jag r s affrsmssig, fr jag ej glmma
att sga er, det jag tager en half guin fr timmen.

-- En half guin? sade sir John och sg en smula frbluffad ut.

-- r det fr mycket? frgade Margot hastigt.

-- Nej, fr all del -- han rodnade -- jag trodde, jag vntade, att det
skulle kosta en guin i timmen. Jag tror, att det r det vanliga
priset. D jag fr mnga r sedan tog lektioner, betalade jag en guin
i timmen.

I tankarna rknade han bekymmerfullt efter, huru mnga timmar han var
tvungen att taga och huru mycket solfeggier han ndgades fva, innan
det lilla syskonparet fick ngon materiel frdel draf. Margot, som
gissade sig till hvad han tnkte, blef genast styf och stel i sitt
stt.

-- Er lrare hade frmodligen redan en fast stllning och kunde till
fljd draf begra mera. Jag mste frst bana mig min vg och mitt pris
r detsamma fr alla mina elever.

-- Jag tycker nd, att ni borde taga en guin, envisades sir John.

-- Jag beklagar s mycket, sade Margot skarpt. Jag frstr mycket vl,
att det icke r den stil ni r van vid; men om ni vill bispringa en
kmpande konstnrinna, mtte ni ocks hlla till godo med fljderna.

Hon blef blossande rd, medan hon talade. Hennes misstanke, som en
stund nedtystats af hans stmmas och hans vsendes trollmakt, vaknade
p nytt, och hon knde sig orolig och srad. Det var blott fr hennes
skull sir John tog dessa lektioner; han gjorde sig knappast mdan att
dlja detta faktum. Hans bevekelsegrund var mhnda ett godmodigt
medlidande med deras fattigdom -- det var redan i och fr sig
frdmjukande; men kunde det icke ocks ligga ngonting annat i
bakgrunden, ngonting, som gjorde hans protektion nnu mera
frdmjukande? Margot knde sig ett gonblick frestad att helt och
hllet tillbakavisa hans beskydd -- att medels ett par hastiga, tomma
ord gra slut p sir Johns tillrnade musikaliska studier. Men just som
hon ppnade lpparna fr att gra detta vnde den unge mannen sig till
henne och rkte henne handen till afsked, och d hon mtte den ppna,
rliga blicken ur hans bl gon knde hon sig slagen af blygsel och
fick samvetskval.

Valrie var emellertid vid det briljantaste lynne och pladdrade muntert
om den gst, som nyss lmnat dem.

-- Var det inte besynnerligt, att han knde vr kusin? utropade hon
pltsligt.

-- Vi talade fr mycket om oss sjlfva, sade Margot frtretad. Det hade
varit bttre, om vi behllit vr familjehistorie fr oss sjlfva.

-- Men du var i alla fall inte vidare ledsen fver att jag sade honom,
det vr mor hrstammade frn en adlig slkt, svarade Valrie. Neka inte
till det; jag sg p dina gon, att det fgnade dig.

Margot rodnade full af blygsel fver denna lilla mnskliga svaghet.

-- Men nu hyser han tminstone icke vidare ngra tvifvel angende vrt
lefnadsstt, sade hon. Jag fruktar han ej tror, att vi ha bde kock och
hofmstare nu, sedan du skvallrat om, att jag sjlf brukar torka
dammet.

-- _Au fait_, sade Valrie, det hade jag inte tnkt p. Men, kraste
Margot, sedan han en gng vl sett linoleummattan i hallen, fruktar jag
han icke hngifver sig t ngra vidare illusioner angende oss. Hans
snglektion i morgon blir visst ganska rolig. Jag hller vad om, att
han har en stor, stark rst, som han icke alls kan reda sig med.

-- A propos, sade Margot mycket bestmdt, som du vet, Valrie, fr du
inte vara inne i rummet. Hans timmar bli visst icke roliga. D han
nskar, att jag skall undervisa honom, mste han ocks studera utan
afbrott. Du, mitt kra barn, mste af flere skl stanna dr nere eller
ocks uppe i vrt sofrum.

Valrie hade god lust att motstta sig detta, men Margot var obeveklig.

-- Jag r fver hufvud taget icke angelgen om, att han skall komma
hit, sade hon, och om du ej lyder mig hrutinnan, s skrifver jag till
honom, att jag icke alls kan taga emot honom som elev.

Hon sg s beslutsam ut, att Valrie icke kunde tvifla p hennes
allvar, och hon gaf slutligen surmulet efter.

-- Sak samma, sade hon och blef efter ngra gonblick ter vid godt
lynne, jag tycker, att du borde ha mig hr som frklde. Det r inte
passande fr dig att helt ensam taga emot en ung herre.

-- Ett frklde t mig? sade Margot med ett nstan sorgset leende. _Il
s' agit bien de cela!_

Hon var tjugotv r, men hon knde sig gammal och mycket frstndig;
hon viste huru hon skulle skydda sig, men Valrie mste hllas fjrran
frn alt hvad ondt var.

Sir John uppenbarade sig punktligt klockan elfva dagen drp. Det
visade sig att han hade en bra barytonrst, som han icke alls viste att
behandla.

-- Vi mste brja alldeles frn brjan, sade Margot.

Sir John jakade en smula vemodigt drtill: han knde sig en smula
nervs och den unga damens allvarliga stt att taga saken gjorde honom
fven en smula frsagd. Fr att beknna sanningen tykte han det var
trkigt att brka och lra sig; han bemdade sig rligt att hjlpa sina
skyddslingar samt tykte det var roligt att vara i sllskap med dem, men
han knde sig icke det minsta hnfrd af att sjunga skalor och
fningar. Men Margot var fast besluten att till fullo tillmta honom
det, som hans pengar voro vrda. Croft mste sledes nra nog en timme
flitigt fva sig; af idel nervositet gjorde han visserligen gng p
gng samma fel och han vntade hela tiden, att hans beslutsamma, lilla
lrarinna skulle komma fram med ngon sarkastisk anmrkning. Men Margot
var mycket tlig. Hon gjorde sig en otrolig mda att bibringa honom de
frsta begynnelsegrunderna och vdjade stndigt nyo till hans
uppmrksamhet, d denna brjade slappas.

Det var ett mdosamt arbete, men hon var i det stora hela mindre
uttrkad n han. D sg sir John hndelsevis upp och mrkte, att de
redan omtalade bl portirerna lngsamt krpo nrmare intill hvarandra.
De drogos ptagligen ihop af ngon, som osynlig uppehll sig i det
andra rummet. Denna anblick var just icke egnad att minska hans
nervositet, och d Margot freslog, att han nu skulle frska en helt
enkel, liten sng, hvilken hon trodde skulle ligga bra fr hans rst,
frklarade han helt dmjukt, att han trodde sig ha nog fr en dag.
Margot sg p sitt ur.

-- Ni har nnu en kvart timme, sir John, sade hon. Det r alldeles
tillrckligt med tid fr att frska denna sng; Den r inte svr.

Hon brjade ackompagnementet och den stackars sir John plgade sig
lydigt med sngen, men han trasslade jmmerligen bort sig, ty han
undrade hela tiden om Valrie stod bakom gardinen och lyssnade.

-- Ni kan bestmdt sjunga den bttre, frmanade Margot halft frtretad.
Frsk en gng till och hll takten litet bttre.

Croft brjade nyo, men efter ngra sekunder afbrt han sig skrattande.
Margot fljde riktningen af hans blick; dr mellan gardinerna strktes
en liten, med gropar prydd hand fram och markerade takten med utstrkt
finger.

-- Valrie! utropade Margot frtrytsamt och reste sig frn pianostolen.

Hennes syster slog portirerna t sidan och uppenbarade sitt leende
ansikte och sin smidiga gestalt.

-- Jag har inte brutit mitt ord, sade hon. Jag lofvade att inte komma
in i rummet och det har jag hller inte gjort -- icke sant? Men medgif,
sir John, att det gr vida bttre, nr jag slr takten.

-- Mycket, mycket bttre, frklarade sir John.

-- Margot r s strng, hon pstr, att det str, nr jag kommer in.

-- Nu fr du grna komma in, timmen r slut, sade Margot. Hon lmnade
sin plats vid pianot och stannade framfr sir John, synbarligen i
frvntan p, att han nu skulle taga afsked; men det mnade han d
visst icke. Han kastade sig ned i en lnstol och utsttte en lttnadens
suck.

-- Jag har ridit en skenande hst, sade han, jag har interviewat en
kabinettsminister, jag har en eller par gnger varit i fverhngande
fara att strta ned i en afgrund, men jag tror vid min heder, att jag
nnu aldrig utsttt sdana kval som nyss!

Margot satta sig skrattande.

-- Jag gissade nog, att ni ej hade riktigt klart fr er hvad ni fretog
er, men ingen ln utan mda. Ni mste brja frn brjan, om ni vill n
ett ml.

-- h, det gller vrkligen icke att studera begynnelsegrunderna, sade
Croft. Jag knner blott, att jag r en narr och att ni fven anser mig
fr en dylik.

-- Ni gr mig ortt, svarade Margot och sg upp med ett frtjusande
leende. Jag frmodar, att ni inte mnar taga flere lektioner?

-- Ni mtte ha en hgst ringa tanke om min viljekraft, svarade sir
John. Jag mnar tvrtom arbeta vidare nda till det bittra slutet, nda
tils jag till och med fvervunnit svrigheterna i _"Comme  vingt
ans"_. Jag skall underkasta mig, men det kommer att bli en hrd kamp.

-- Ja, ja, ni mste lra er den! ropade Valrie klappande hnderna.
Margot lter er icke lmna bort ngonting, icke ens det lilla falsettot
i slutet.

Sir John drog upp gonbrynen och suckade:

-- N, jag r frberedd p alt. Tycker ni inte, att mina bermvrda
afsikter frtjna att bli belnade? Vill ni inte spela ngonting fr
mig, frken Valrie?

Valrie spelade och sir John lyssnade och applderade och han tog ej
afsked frr n Jane ringde med den lilla, spruckna klockan och slunda
tillknnagaf, att de bda systrarnas ansprkslsa lunch var serverad.
Lektionerna fortsattes och sir John visade sig vara en lraktig och
frstndig elev; men vid timmens slut knde han sig ofrnderligt
berttigad att f njuta af en liten hvilostund. Det hade varit
fullkomligt omjligt att afhlla Valrie drifrn, och Margot frskte
det icke hller mera. Valrie vande sig till och med smningom vid att
infinna sig under sjlfva lektionen och som hon ej strde och hennes
nrvara icke gjorde ngot mrkbart intryck p eleven, gick Margot
slutligen in drp. Hon erfor likvl en viss oro drfver och de
strnga sikter om det passande hon rft af sin mor srades alt en
smula af dessa sm afvikelser frn konvenansens regler.

Den egendomliga vnskapen mellan dessa tre vxte likvl och blef
starkare dag fr dag; Margot knde till och med ett tidigare intresse
fr sin elev och hon ertappade sig gng p gng med, att hon
anfrtrodde honom ett och annat och frgade honom till rds angende
sm svrigheter. Det var omjligt att ej hysa frtroende till en
person, som visade en ett s lifligt vnskapligt intresse -- en person,
hvars uppfrande gentemot dem var lik en vnlig, ldre broders. Aldrig
gjorde han hvarken med ord eller blick ngondera af flickorna sin kur.
Han frskte aldrig fverskrida de grnser, han frn brjan afsiktligt
tykts utstaka fr sig. Han trttnade aldrig i sina bemdanden att tjna
dem, utan uppbjd alt fr att skaffa dem vrdefullare protektion n
hans egen. Men en ung man i hans stllning kunde just icke gra mycket;
familjemdrarna brukade icke efter hans anvisning vlja musiklrarinnor
t sina dttrar.

-- Jag trodde, att ni icke alls frstod er p musik, svarade den ena
och den andra sade: "Mademoiselle Kostolitz? Hvem r mademoiselle
Kostolitz? Jag har aldrig hrt talas om henne. Julia och Mary taga
timmar fr Halles. Ja, jag vet, att Halles spel r kallt, men hans
teknik r fullndad."

Sir John lyckades likvl gra systrarna Kostolitz en stor tjnst.

Han fvertalade en af sina vninnor, en dam, som var bekant fr sina
obeskrifligt angenma mottagningar, att arrangera ett _"at home"_, vid
hvilket Valrie och hennes fiol skulle utgra den frnmsta
dragningskraften. Denna gng rnte hon fullstndig framgng, det
hembars henne en ovation, som tillfredsstlde till och med henne, och
hon gjorde fven ngra nya bekantskaper. De hoppades, att denna
festlighet skulle leda till andra dylika, att de skulle bli bekanta och
komma i berring med andra konstnrer och musiklskare. Margot hade
emellertid ocks ftt ngra nya elever, hvilka hon vrkligen med tiden
kunde hoppas att f heder af.




VII

Scherzando.


Tiden skred framt; julen kom och frde, med sig en sndning friska
blommor frn sir John och till nyret antogo hans _trennes_ formen af
bonbons. Valrie skrattade och frssade och tackade gifvaren med en s
intagande, barnslig frtjusning, att han blef helt varm om hjrtat.

En dag efter lektionens slut, d de alla tre samtalat om musik, omnmde
sir John hndelsevis en framstende fiolspelare, som dagen drp, fre
sin afresa frn England, skulle gifva an afskedskonsert. De bda
systrarna hade aldrig hrt honom och uttalade sitt djupa beklagande.

-- Vi hrde fr sent talas om konserten, sade Margot; nu skulle vi icke
f ngra platser mera, om vi ocks frskte det. Det psts, att
mnniskorna i timtal st och vnta p att komma in.

-- Jag skulle grna st i timmar och dagar, om jag blott kunde f hra
honom, utropade Valrie och hela hennes ansikte strlade ssom alltid,
d hon talade om sin konst.

-- Du skulle frkyla dig, om vi frskte det i morgon, sade hennes
syster. Du fr vnta, tils han nsta gng kommer till England.

-- Till dess kunna vi vara dda, svarade Valrie i samma lidelsefullt
beklagande ton. Tnk dig, om vi mste d utan att ha ftt hra vrldens
strste violinist! Ty det psts ju, att han r den strste, icke sant?

-- Vid Jupiter, svarade sir John, jag tycker ni har mera charme!

-- h! utbrast Valrie, det var d en fverdrifven kompliment! -- Men
hon knde sig icke desto mindre mycket belten.

Vidpass klockan half tv fljande dag for en cab med iltgsfart genom
Pitt Street och stannade utanfr n:o 28 och sir John stormade frbi den
frbluffade Jane, som brdskande uppenbarat sig vid hans stormringning,
samt rasade uppfr trappan.

-- Hvar r er syster? utropade han, d han endast fann Valrie i
mottagningsrummet. Ser ni, jag har lyckats f tv biljetter till
konserten. De blefvo tersnda i sista gonblicket. Men ni mste skynda
er, konserten brjar klockan tre. Det r bst, att ni tager min cab och
begifver eder af. Hvar r er syster?

-- Ack, en sdan olycka! utbrast Valrie och blef helt blek, medan
stora trar rullade utfr hennes kinder. Margot har begifvit sig till
Wimbledon! En af hennes elever har katarr och kunde inte komma hit till
sin lektion. Ack, det r fr mycket! Jag skulle gifva alt, alt, om jag
bara kunde g p konserten.

Hon snyftade bokstafligen. Sir John var mycket bedrfvad.

-- Har ni d ingen, som ni kunde fvertala att flja med er? frgade
han.

Valrie skakade p hufvudet.

-- Nej, nej, vi knna ingen, som jag kunde be s hr i sista
gonblicket; vi ha inga andra bekanta n vra elever och deras
anhriga. Jag tror, att ni r vr ende, vrklige vn. Ack, sir John! --
utbrast hon, gripen af en pltslig tanke -- kunde ni ej flja mig dit?
Skulle ni tycka, att det vore alt fr trkigt?

Hon vnde sitt af det ljufvaste, blygaste leende upplysta och af hopp
strlande ansikte emot honom samt strkte ofrivilligt ut hnderna. Sir
John rodnade nda upp till hrfstet: vore han ej en riktig narr, om
han kunde motst en dylik bn? Men den stackars, lilla varelsen var s
oerfaren i frga om vrldens seder och bruk, att det  andra sidan
kunde vara oridderligt, om han slunda fverskred lagarna fr det
passande.

-- Ingenting i vrlden skulle vara angenmare fr mig, sade han
tmligen allvarsamt efter ett kort betnkande, men jag fruktar, att er
syster ej skulle gilla det.

-- h, hvad det betrffar, utropade Valrie beltet, s fr hon ju inte
veta det frrn vi komma tillbaka och jag bryr mig inte om hennes
frebrelser.

-- Men jag, svarade sir John, vill icke, att hon skall tro, det jag
begagnar mig af hennes frnvara fr att fvertala er att fretaga
ngonting som hon ej anser fr _convenable_.

-- _Pour a_, infll Valrie, r det jag som fvertalar er och ni vore
bra ovnlig, om ni afsloge min bn. Jag frgar inte efter _le
convenable_ jag. Bah! ni ter vl inte upp mig hller! Om ni inte
fljer med mig, s gr jag ensam, och jag har aldrig, aldrig i mitt lif
varit ute ensam. Jag kommer bestmdt att frvilla mig eller slpar
ngon bort mig. Men jag mste f hra honom! -- Ack, jag blir tokig, d
jag tnker p, huru mycken dyrbar tid vi spilla bort. -- Vi f bestmdt
icke hra det frsta stycket. Nu gr jag. Kommer ni med eller ej?

Af tv onda ting var det skerligen det ringare om han fljde med den
lilla vilden n om han tillt henne att begifva sig af ensam. D han
gifvit sitt lfte flg Valrie uppfr trappan och kom strax drp
tillbaka kldd i cape och hatt -- en mycket vacker, liten hatt med
koketta, rosenrda plymer.

Sir John nskade i sitt innersta hjrta, att hatten icke varit fullt ut
s i gonen fallande och att Valrie ej varit s strlande vacker.

D de gingo utfr trappan freslog han, att de skulle taga en fyrhjulig
vagn, men Valerie frkastade denna tanke, ty hon pstod, att de blott
skulle frlora tid drigenom och hon hoppade upp i caben, innan han
hann komma fram med ngon protest.

D de sedan kte genom de med tr belagda gatorna och den friska vinden
blste dem i ansiktet, frsvunno sir Johns skropler helt och hllet.
Han blickade ned p det lycksaliga, lilla ansiktet vid sin sida,
lyssnade p Valries muntra prat och fverlmnade sig likaledes t en
sorgls gldje.

Hvarfr skulle han vara orolig och bekymrad, d han sg henne vara s
obeskrifligt lycklig. Huru kunde det vl p ngot stt mera skada
Valrie, att hon satt bredvid honom i en cab eller i konsertsalen, n
hemma i det lilla frmaket vid Pitt Street? Han knde sig sjlf mycket
noga och viste, att han icke skulle missbruka hennes frtroende i det
han yttrade ett ord, som hennes syster ej kunnat f hra. Och det var
roligt och uppfriskande att gifva akt p den unga flickans gldje; och
nr de sedan sutto i S:t James Hall, greps han nnu af helt andra
knslor. D knde han, att det var ett fretrde att f se hennes
entusiasmerade ansikte och observera, huru dess uttryck skiftade med
musikens karaktr. Tidtals tyktes hela hennes konstnrssjl strla ur
hennes gon, han sg till och med huru hennes hnder arbetade med, huru
fingrarna krktes, som om de haft fiol och strke att skta. Och hennes
frklaringar under pauserna sedan -- hvad de voro kloka och upplysande,
hvad de voro bermmande och fria frn alt hvad afund ville sga!

Sir John sg och lyssnade med stdse tilltagande aktning och beundran,
det tyktes bo tv sjlar inom Valrie, och i detta gonblick var hon
uteslutande konstnrinna, en konstnrinna, som mhnda en vacker dag
skulle fverflyga den ryktbare artist, hon nu s andktigt hrde.

Men nr de sedan sutto bredvid hvarandra i kdonet, dykte den lilla
Valrie frn Pitt Street ter upp.

-- Hvad vi haft fr en dag -- vad vi haft fr en dag! Hvad det har
varit hrligt! Jag nskar blott, att det icke vore frbi. Hvad det r
roligt, att det r en sdan trngsel p gatorna, s att vi mste ka s
hr lngsamt -- se hr r hela gatan sprrad. -- Det r frtjusande, nu
kunna vi i lugn och ro betrakta de praktfulla butikerna. Ack! ett
sdant konditori! Ser ni det -- dr -- med de hrliga bakelserna och
konfektaskarna i fnstret? Ser det icke inbjudande ut?

Sir John betraktade ifrgavarande butik -- det var ett kndt och
ryktbart konditori vid Oxfordstreet.

-- Jag tror, att man ocks fr te och chocolad dr, sade han. Har ni
lust att komma in och dricka en kopp chocolad och ta ngra af de
hrliga bakelserna, ni tycker s mycket om?

-- Bakelser med rdt socker p! ropade Valrie frtjust. Knner ni till
de dr sm bakelserna? De ro alldeles makalsa. Tack, det vill jag
mera n grna.

Croft gaf kusken ett tecken och caben stannade. Valrie hoppade ltt
som en lfva ned och skyndade nstan fre honom in i butiken. Hon fick
genast en kopp chocolad, men det rkte en god stund, innan hon fick
rtt p de efterlngtade, med rdt socker garnerade bakelserna. Sir
John skrattade, d han sg henne g af och an framfr disken och vlja
och frkasta; men slutligen gaf hon till ett litet gldjerop, d hon
upptkte det, hon skte efter.

-- Dr ro de! -- dr ro de! Ja, ni kan gifva mig tre eller fyra
stycken!

Hon kom triumferande tillbaka till Croft med en tallrik, p hvilken hon
bar den erfrade lckerheten. Stdd p armbgen satt han och betraktade
henne leende, medan hon t upp sina bakelser, och under denna angenma
sysselsttning samtalade sir John och hon p ungerska; Valrie
kritiserade drvid hgst frimodigt och med mycken humor de personer,
som kommo in i butiken.

-- Dr kommer en stor, lng dam, utropade hon, d hon vemodigt svljt
den sista biten kaka, och inte njd med att hon r s lng, br hon
dessutom hufvudet s hgt -- s hgt. Och hon har s lnga plymer p
hatten, som hon ville sopa taket drmed. Och nsan -- den sticker hon
d allra mest i vdret. Men vet ni det frefaller mig som jag hade sett
henne frut.

Sir John sg sig om.

-- Det r lady Rosamunda Gorst, sade han. S otrefligt!

Lady Rosamunda gick raka vgen fram till disken, tfljd af ett annat
fruntimmer; de bestlde sig chocolad och valde ut bakelser. Sir John
hade emellertid otligt gifvit akt p Valrie, medan hon knpte sina
handskar; han var obeskrifligt angelgen om, att de skulle hinna
frsvinna, innan lady Rosamunda fick sikte p dem. Hon hade emellertid
lnge sedan upptkt dem och nr de stego upp fr att g, vnde hon sig
om och stod midt framfr dem.

-- Huru str det till, sir John? sade hon. Hvad tykte ni om konserten?
Jag sg er dr. -- Huru str det till med er? vnde hon sig sedan med
en hgdragen nickning till Valrie. Denna besvarade hennes hlsning p
samma stt.

-- Jag tror ni inte r bekant med min vninna, fru Miller, fortfor
Rosamunda vnd till sir John. Beatrice, tillt, att jag presenterar sir
John Croft fr dig.

Efter utbytandet af de vanliga hflighetsfraserna brjade fru Miller
tala om konserten; hon frgade sir John om hans sikt samt yttrade
fven sin egen.

-- Sir Johns kritik r visst mycket vrdefull, anmrkte lady Rosamunda.
Efter hvad jag hrt hller ni p att utveckla er till ett musikaliskt
geni, fortfor hon vnd till honom. Jag knner mig mycket road af er
pltsliga passion fr sng. Hittils har ju ingen mnniska haft ngon
aning om, att ni alls har rst.

-- Jo, det har jag visst, genmlde sir John helt lugnt, men jag har
hittils icke haft tid att utbilda den. Nu kan jag kuttra s mildt som
en oskyldig dufva. Nej allvarsamt -- s har jag gjort stora framsteg --
icke sant, mademoiselle? -- Han vnde sig afsiktligt till Valrie,
hvilken de andra damerna tyktes vilja se fver axeln. Fr frigt tror
jag fru Miller inte r bekant med mademoiselle Kostolitz.

Fru Miller tog endast med en omrklig rrelse p gonbrynen notis om
presentationen.

-- Mademoiselle Kostolitz' syster r nog vnlig att gifva mig
snglektioner, fortfor sir John, och fastn ni lady Rosamunda gr narr
draf, s mnar jag likvl gra min lrarinna heder. En vacker dag
kommer ni att vara helt frtjust att f hra mig.

Strax drp hade han lyckats att jmte Valrie lmna butiken utan att
dagalgga ngon opassande brdska. Han hade gjort alt hvad i hans
frmga stod att gifva saken en harmls prgel, men han var i sjlfva
vrket mycket frtretad fver sammantrffandet. Lady Rosamunda var den
sista i vrlden han under dessa frhllanden velat mta. Hon hade icke
ens p Brackenhurst gjort sig minsta mda att dlja sin motvilja mot
systrarna Kostolitz -- en motvilja, som troligtvis hrrrde af hennes
afundsjuka fver den uppmrksamhet, sir John visade dem. Men i dag hade
hennes stt emot Valrie varit s ofrskmdt, hennes ton, till och med
gent emot sir John, inneburit s mycken dold elakhet och hennes blickar
varit s srande, att han icke allenast knde sig frolmpad, utan
allvarsamt orolig. Lady Rosamunda hade en skarp och elak tunga och
olyckligtvis ett stort umgnge, och dessa hennes bekanta utgjorde en del
af den krets, i hvilken sir John varit s angelgen att infra Valrie
och Margot. Man kunde icke veta hvilken tydning hon skulle gifva den
harmlsa utflykten och hvilka svra fljder den kunde ha fr de unga
konstnrinnorna.

Sir John var mycket tyst under hemfrden, och Valrie pratade icke ens
s muntert som frut. Hennes anmrkningar inskrnkte sig nstan
uteslutande till sarkastiska yttranden angende lady Rosamunda och
hennes vninna.

D de nrmade sig Pitt Street, knde sir John sig riktigt ngslig till
mods, nu glde det att trda fram infr Margot, och detta var ytterst
plgsamt fr honom.

S snart caben stannade ppnades drren och Margots gestalt aftecknade
sig mot den lilla, upplysta hallen.

-- _C'est toi!_ utropade hon. Ack, hvad jag varit orolig!

-- Huru kunde du vara orolig? frgade Valrie. Sade Jane dig icke, att
jag begifvit mig till konserten i sllskap med sir John?

Hon hoppade ur kdonet och skyndade uppfr trappan, tfljd af sir
John.

-- Jag mste frklara fr er, brjade han, men vid frsta blick p
Margots ansikte sg han att ingen frklaring skulle ega rum den dagen.
Hon gaf honom endast en vredgad och fraktfull blick samt drog sedan
Valrie in i hallen och stngde drren. D sir John stod ensam ute p
trappan hvisslade han sakta och sorgset fr sig sjlf samt kastade sig
sedan upp i sin cab.

Margot tillsade emellertid Valrie att g uppfr trappan och fljde
sjlf efter henne under en djup tystnad. D de kommo in i frmaket,
fattade hon systern i axlarna, vred henne ett hvarf omkring och
betraktade henne dystert.

-- Valrie, sade hon, huru r det mjligt, att du kunde gra ngonting
dylikt?

-- Kors, en sdan min! utbrast Valrie, du skrmmer mig! Men altsamman
r bara den dumma flickans med snufvan fel. Om du ej farit till
Wimbledon, hade du fljt med mig, och d hade sir John inte alls kommit
i frga.

Margots ansikte fick ett annat uttryck.

-- Det r sant, sade hon sakta. Jag br aldrig lmna dig; jag vet icke
hvad som hnder, d jag r borta ifrn dig. Men, Valrie, huru kunde du
p det sttet begagna dig af min frnvara, d du vet, huru orolig jag
r fr dig? Men det vrsta klandret trffar icke dig, utan sir John
Croft -- honom, som jag hade frtroende fr och ansg fr vr vn?

-- Margot, Margot, var inte s tragisk! Hr nu p, s skall jag bertta
alt fr dig.

Drp brjade Valrie halft skrattande och halft grtande och i mycket
snabt tempo beskrifva dagens hndelser -- huru sir John kommit fver
biljetterna och huru hon, d hon ej kunde f ngot annat sllskap, bedt
honom flja med henne. Huru vnlig han varit; huru han frt henne till
ett kaf och trakterat henne med chocolad och bakelser. D Valrie hann
s lngt, sjnk Margot nnu blekare n frut ned p en stol.

-- Ett kaf, upprepade hon. Ack, Valrie, r det vl mjligt, att du
kunde be honom fra dig in p ett kaf.

-- Nej, nej, svarade Valrie triumferande, han freslog det sjlf! Jag
frskrar dig, Margot, att han frgade om jag hade mycken lust att g
in dit. Och vet du, fortfor hon lifligt, lady Rosamunda Gorst var dr.
Du kommer ju ihg den dr stora blondinen, som var p Brackenhurst och
som vi inte kunde tla -- hon var dr i sllskap med en af sina
vninnor, en fru Miller -- ett fruntimmer med en mycket stor hatt och
en mycket stor mun. Och vet du, Margot, jag tror hon var afundsjuk, d
hon sg mig i sllskap med sir John. Hon sade: "jag sg er p
konserten" -- med en sdan min -- ja, du borde vrkligen ha sett den!
Och hon ville inte tala med mig, men sir John drog mig alltid in i
samtalet. Och sedan gjorde hon p ett s obehagligt stt narr af honom,
fr att han tog sngtimmar och pltsligt dagalade en sdan passion fr
musik.

-- _Bon, il ne manquait que cela!_ sade Margot halfhgt. Hon satt med
hufvudet lutadt i handen och ansiktet till hlften bortvndt, s att
Valrie ej kunde se det:

-- Du r ju inte ledsen mera? frgade Valrie i det hon lutade sig ned
och trykte en kyss p hennes mjuka, vackra hr. Du ser ju, att alt var
helt enkelt.

-- Ack ja, alt var mycket enkelt, svarade Margot med halfkvfd rst.
Nej, nej, jag r inte ledsen p dig mera. Du r och frblir alltid ett
barn, min stackars Valrie. Du r min baby, min kra, lilla baby och
jag fr aldrig lmna dig ensam, det r hela saken! G nu och gr dig i
ordning till middagen!

Valrie sprang uppfr trappan och gnolade p en af de melodier, hon
hrt p eftermiddagen. Hon var glad, att hon sluppit fr s godt pris.

Margot satt emellertid orrlig och stirrade in i elden, och i hennes
gon lyste ngot, som icke var terskenet af de gldande kolen.




VIII.

Molto Furioso.


D John Croft morgonen drp vid den vanliga tiden nrmade sig Pitt
Street, knde han sig besynnerligt orolig och beklmd; men han trstade
sig med, att Margot haft tid p sig att lugna sig. Valrie hade
troligtvis frklarat fr henne huru utflykten kommit till stnd och han
tykte, att hon omjligt lngre kunde vara ond fver en sak, som var
idel vlmening  hans sida. Han hade gjort sig mycken mda fr att
erhlla konsertbiljetterna, och, om Margot icke hndelsevis varit
borta, hade hon varit lika glad och tacksam drfr som hennes syster.
Hans samvete knde sig likvl icke fullkomligt lugnt, d han tnkte p
besket p konditoriet, men detta ofrstndiga tilltag hrrrde af en
svaghet, hvilken Margot, som knde sin systers trollmakt, icke fick
dma fr strngt. Han knde emellertid att han frtjnat bannor och han
beslt att dmjukt och ngerfullt taga emot dem, d skulle hon frlta
honom och alt skulle bli bra igen.

Men denna lyckliga frtrstan frsvann gonblickligen, d han trdde in
i frmaket och befann sig ansikte mot ansikte med Margot, som ensam
vntade p honom. Hon stod vid kaminen, och fastn hon vnde sig om, d
han kom in, gick hon hvarken emot honom eller yttrade hon ett enda ord.
Han gick hastigt genom rummet och d han kom fram till henne rkte han
henne handen. Hon tog den ej. Han sg henne in i ansiktet. Det var
mycket blekt och gonen hade ett dystert uttryck.

-- Jag ser, att ni r ond, brjade han, men jag vill inte grla med er
-- inte ens, om ni ej rcker mig handen. Ses, kom nu fram med alla de
skarpa, vredgade ord, ni fresatt er att sga mig -- jag tillstr att
jag frtjnat dem; -- men sedan mste ni bli god igen. Jag tager emot
mitt straff, men vi mste frbli vnner.

-- Vnner! upprepade Margot bittert, ni har aldrig varit vr vn, det
inser jag nu. Medan vi hyste frtroende till er -- har ni begagnat er
af vr draktiga blindhet och okunnighet; ni har roat er p vr
bekostnad, ni har lekt med min stackars lilla syster; i gr visade ni
er i er rtta dager. Gud vet, huru mycken skada Valries ofrstnd
kommer att gra henne; men jag kan det oaktadt knappast beklaga henne
-- ty nu vet jag tminstone hurudan ni r.

Den stackars sir John hade alldeles frlorat andan; han hade
visserligen sagt t Margot, att hon riktigt skulle ltta sitt hjrta,
men s hrda ord som dessa hade han icke vntat. Han blef alldeles blek
och stdde sig emot kaminkransen, fr gonblicket alt fr fverraskad
fr att kunna svara. Slutligen utropade han nstan skrattande:

-- Det vore bra roligt att veta hvad i all vrlden jag enligt er sikt
har gjort? Er syster har vl skerligen sagt er --

-- Att det helt och hllet var hennes fel? afbrt Margot honom med
frbittrad ironi. Ja, det sade hon mig, och jag vet mycket vl, huru
mycket af hennes historie jag br tro. Om ni velat afhlla henne frn
att g p konserten, s vet ni mycket vl, att ni kunnat gra det. Och
var det inte ni sjlf, som freslog, att ni skulle g in p kafet?
-- Javisst, svarade sir John, som nu vrkligen skrattade. Jag har
vrkligen begtt denna frbrytelse. -- Och nu, min bsta mademoiselle
Margot -- fortfor han i sin vnliga, vnskapliga ton -- skola vi icke
gra denna mygga till en elefant. Jag r uppriktigt bedrfvad fver att
jag frde henne dit, emedan jag ser, att ni r ond drfver; men tillt
mig att frskra er, att det icke var ngon s faslig historie. Hela
fretaget var icke p lngt nr s opassande som ni tror. Hundratal
flickor, fina flickor, g nu frtiden i sllskap med unga herrar p
utstllningar och konserter utan att ngon mnniska sger ett ord
drom. Ja, de ka till och med i cab och g p konditorier!

-- Sir John, sade Margot och hennes gon tyktes spruta eld. Jag tycker
det r alt annat n vnligt och delmodigt af er att tala i denna ton,
d ni tnker p vrt nuvarande frhllande till hvarandra. Ni vet
mycket vl, att, om ni ocks ogeneradt kan g p en konsert tillsamman
med en ung dam, ni trffat i er tants hus eller ute i sllskapslifvet
-- ehuru jag icke ens kan gilla det -- s frhller saken sig helt
annorlunda, d det r frga om min syster. Hvar och en af edra vnner,
som i gr sett er ka med henne eller lagt mrke till er i konsertsalen
eller p kafet, torde ha gjort mycket skarpa, ofrdelaktiga
anmrkningar drom. Och lady Rosamunda Gorst har faktiskt gjort
anmrkningar, kommit fram med anspelningar -- hon kommer troligtvis att
fra det vidare, och mnniskorna komma att tro -- komma att inbilla
sig --

-- Hvad kunna de vl tro och inbilla sig? afbrt sir John henne och
blef lika rd som han frut varit blek. Hvad kunna de vl sga, om ni
ocks vnder, och vrider saken huru som hlst? Den stora konstnrinnan
Valrie Kostolitz, hvars syster r nog vnlig att gifva mig
snglektioner, har gjort mig den ran att beska en konsert i sllskap
med mig. N, r det ngonting farligt?

-- Vi skola icke tala vidare om den saken, sade Margot. Hvad
lektionerna angr, beklagar jag djupt, att jag var nog draktig att g
in drp. Hela denna lektionsfrga har frn brjan till slut varit en
komedi. Ni har tagit er fregifna nskan att studera musik till
frevndning att skaffa er tilltrde till vrt hus; ni har icke ens
dolt fr mig, att timmarna i och fr sig trka ut er, och ni har
troligtvis tillsamman med edra vnner skmtat och gycklat drfver.
Hela vrlden vet, att det blott r en frevndning -- att ni helt
enkelt blott drifver ert spel med min stackars lilla Valrie. Herre
Gud! huru kunde jag vara s blind? Jag tillt er att komma, jag
uppmuntrade er, jag -- jag sjlf har utsatt barnet drfr! Jag, som
gjort en helig ed att alltid beskydda henne -- vaka fver henne!

De sista orden voro s godt som oartikulerade: hon tystnade och vred
sina hnder. Sir John hade till en brjan varit som frstenad, alt fr
frvirrad af den strm af vredgade anklagelser hon slungade emot honom
och framfralt fr mycket srad draf fr att ens gra ett frsk att
afbryta henne, men nu sade han mildt och bestmdt:

-- Mademoiselle, ni gr mig mycket ortt, men jag vet knappast huru jag
skall gra det klart fr er, att ni gr det. Jag kan blott p mitt
hedersord frskra er, att jag ej ledts af sdana bevekelsegrunder, som
ni pbrdar mig. Jag har aldrig hyst annat n det uppriktigaste, med
beundran blandade intresse fr er och er syster. Och lektionerna --

-- Lektionerna skola nu upphra, sade Margot hastigt. Efter grdagens
escapade skulle blotta faktum att ni kommer till oss gifva anledning
till vidare skvaller. Ah, det r mycket ltt fr er, sir John, att tala
om er uppriktiga vnskap, men om ni vrkligen hysts aktning fr
Valrie, om ni vore en vrklig vn, hade ni ej utsatt henne fr edra
vnners onda tungor, hade ni undvikit att framkalla en skandal. Nej,
nej, det r bttre att alt r slut -- ni fr icke mera komma hit.

Det drjde flere gonblick, innan Croft kunde svara: det var alt fr
olika knslor, som kmpade inom honom, men vreden var den frhrskande.

Slutligen tog han likvl bort sin armbge frn kaminkransen och gick
ett steg nrmare Margot; hans ansikte hade ett uttryck, hon aldrig
frut sett druti.

-- Jag vgrar att foga mig i detta edert beslut, sade han med lugn
bestmdhet. Om min nrvara r obehaglig fr er, skall jag icke trnga
mig p er; men jag har ej gjort ngonting, som kunnat gra mig ovrdig
er systers vnskap, och s lnge hon r villig att taga emot mig, mnar
jag ocks komma hit.

-- Ni mnar komma trots alt hvad jag sagt? frgade Margot. Hon talade
helt lugnt, men ocks bestmdt. De bda motstndarna mtte sina
krafter.

-- Ja, jag mnar tid efter annan komma fr att hlsa p frken Valrie
och frga om jag p ngot stt kan vara henne till tjnst. Jag lter
icke visa mig p drren, som om jag begtt ngon ohederlig handling.
Jag har stdse frskt vara er vn -- och hennes; jag kommer
fortfarande att vara hennes vn, s lnge hon tillter mig det. Och om
jag knner henne rtt, skjuter hon mig ej ifrn sig.

-- Sir John, sade Margot mycket allvarsamt -- nu var hon icke mera ond,
men mycket allvarsam -- ehuru jag hgeligen misstagit mig angende er,
tror jag likvl icke, att ni till fullo menar hvad ni nu sger. Ni har
inte klart fr er hvad fljderna skulle bli. Det r nog sant, att
Valrie troligtvis fortfarande skulle taga emot er trots alt hvad jag
kunde invnda dremot, men hon skall icke mera lpa ngon fara, det har
jag fullt och fast beslutat. Om ni envisas att tilltvinga er intrde i
detta hus, fr jag henne hrifrn. Betnk er vl, innan ni drifver mig
drtill. Ack! utropade hon med vxande lidelse, vi ha kmpat s tungt
-- jag mste arbeta och arbeta fr att kunna skapa ens detta
ansprkslsa hem t min syster -- jag har i hela mitt lif haft att
kmpa med s stora svrigheter -- det var ett Sisyfusarbete. Och nu --
nu, d det just lyckats oss att arbeta oss upp ur det bittra armodet,
d vi ntt och jmt ro i stnd att draga efter andan och resa p
hufvudet -- d det till och med visade sig en glimt af trefnad --

Hon tystnade. Sir John hade kunnat frga henne hvems hjlp och bistnd
de hade att tacka fr detta sakernas tillstnd, men han var fr stolt
och fr delmodig att komma fram med ngonting dylikt.

-- Men det oaktadt och om det ocks kostar hvad det vill, fortfor
Margot, skall jag hindra, att ngon leker med Valrie. Sir John, om ni
fortstter med edra besk hr, s tvingar ni mig att fra henne
hrifrn. Vi mste brja lifvet p nytt p en annan ort -- vi mste
ter brja frn brjan -- --

Sir John afbrt henne med en hastig tbrd.

-- Det r nog, sade han. Ni hade rtt d ni sade, att jag ej frstod,
det edra sikter i denna sak voro s orubbliga. Var inte rdd -- jag
skall aldrig mera besvra ngondera af er med min nrvara.

Margot var fverraskad -- hon hade icke vntat denna pltsliga
kapitulation. Hon brjade p ett halft urskuldande stt mumla ngra
ord. Men han afbrt henne:

-- Det r visst ingenting vidare att sga angende den saken. Adj!

Nu rkte hon drjande handen t honom. Men han ltsade icke se den. Han
bugade sig och gick mot drren -- gonblicket drp var han frsvunnen.

Med hjrtat gldande af vrede ilade han utfr trappan; han lmnade
huset och gick vidare i blind frbittring; men sedan han gtt ngra
steg vnde han sig ofrivilligt om och kastade en blick tillbaka.
Stackars, lilla, tarfliga hus! Han hade nd tillbringat ngra rtt
angenma och lyckliga stunder dr. Mnne det var inbillning eller sg
han vrkligen en gestalt vid frmaksfnstret -- ett smalt, blekt
ansikte, som var trykt mot fnsterrutan?




IX.

Con tristezza.


Valrie hade denna frmiddag frsiktigtvis hllit sig ur vgen. Margot
hade icke nmt ett ord vidare om sir John, men hennes syster hade
likvl en frnimmelse om, att samtalet skulle bli tmligen stormigt;
hon ansg det drfr fr rdligast att vnta i sitt eget rum, tils
freden skulle vara sluten. Nr timmen var frbi, mnade hon som vanligt
g ned. Men huru hon n anstrngde sina ron fr att uppfnga det
vlkomna ljudet af sir Johns solfeggier, s var alt fruktlst. Men
slutligen vann nyfikenheten fverhand fver hennes sjlfbehrskning,
hon skyndade ned och stannade ett gonblick i hallen utanfr frmaket.
En ddstystnad rdde inne i rummet, hon hrde icke ens ngon tala dr
inne. Hon ppnade drren helt sakta och tittade in; dr fans ingen
annan n Margot, som med slutna gon lg tillbakalutad i en lnstol.
Vid ljudet af drren som ppnades satte hon sig hastigt upp. Valrie
skyndade frvnad fram till henne.

-- Hvar r sir John? frgade hon.

-- Sir John har gtt, sade Margot och blef om mjligt nnu blekare n
frut.

Men Valrie var tils vidare icke bengen att taga saken allvarsamt.

-- Ni har grlat, efter hvad jag kan frst, sade hon skrattande, och
fr att straffa dig har han gtt sin vg utan att taga sin lektion.
_L, l voil une affaire!_ I morgon kommer han tillbaka och sger, att
det gr honom ondt.

-- Nej, nej, svarade Margot stnande. Ack, Valrie, han kommer aldrig
mera tillbaka!

-- _Ah, pour a_, det gr han nog, drtill knner jag honom fr vl,
sade Valrie och skrattade fortfarande vantroget. Han m svra vid alla
sina gudar, att han ej skall gra det, s gr han det likvl. Men hvad
kunde du vl sga, eftersom han blef s ond?

-- Ack, han har gtt fr att aldrig mera komma tillbaka, suckade
Margot. Det var jag som sade, att han skulle g, och han tog mig p
orden.

-- Du -- du sade, att han skulle g! ropade Valrie och rodnade nda
upp till hrfstet. Sedan rusade hon som en liten furie fram till sin
syster, grep henne i axlarna och ruskade henne.

Vid hvarje annat tillflle hade Margot endast skrattat, men nu blickade
hon endast outsgligt olycklig in i Valries upprrda ansikte.

-- Valrie, jag har gjort rtt, sade hon, Ack, min lskling, du mste
inse, att jag gjort rtt. Hr mig, min lilla syster, du r s oskyldig,
att du ej frstr --

-- Jag frstr mycket bra, afbrt Valrie henne hftigt. Jag frstr,
att du visat bort vr bste vn, vr ende vn, en person, som
fverhopat oss med vlgrningar, en person, som hvarje dag, ja, nstan
hvarje timme gifvit bevis p sin godhetsfulla, finknsliga omtanke. Var
det icke sist och slutligen af idel godhet han frde mig p den dr
olyckliga konserten? Ack, hvad jag nskar, att jag aldrig hade hrt
den! Det var jag, som fvertalade honom att fra mig dit; han ville det
icke, ty han sade, att du skulle bli ledsen. Jag bad och jmrade mig
och yrkade p det; jag sade, att jag skulle g dit p egen hand, om han
ej ville flja mig, och d gick han slutligen in drp.

Margot betraktade henne och hennes gon vidgades af smrta och af ett
slags frskrckelse. Hade hon, nr alt gick omkring, endast kmpat emot
vderkvarnar? Var denne fiende, hon s tappert fvervunnit, alls ingen
fiende? Voro hans missgrningar, som under den frflutna nattens lnga,
smnlsa timmar antagit s jttelika dimensioner, icke alls s
afskyvrda?

-- Och nu har du visat honom p drren! fortfor Valrie, medan vredens
och sorgens heta trar stego upp i hennes gon, emedan han en smula
skmde bort mig ssom du i alla tider gjort -- emedan han gjorde det
jag bad honom om och emedan han bjd mig p ngra bakelser, som jag
icke bad om, men hvilka han tydligt mrkte, att jag obeskrifligt grna
ville ha. Och fr dessa bagatellers skull har du grlat med honom --
med vr gode vn, Margot! Jag kan icke begripa, huru du kunde vara s
gudls, s otacksam! Har du inte hjrta? Knner du d inte hvad du
gjort?

-- Valrie, Valrie, mumlade Margot helt andls, det r du, som inte
frstr. Det har redan lnge varit ett misstag; det var en omjlig
vnskap. -- Det var inte rtt af oss -- tv unga flickor, som bo helt
allena -- att taga emot honom, ssom vi gjort -- jag borde aldrig ha
tilltit honom att taga dessa lektioner. -- Och Valrie, du mste ju
till och med inse, att han blott begagnat dessa lektioner som en
frevndning att f tilltrde till vrt hus.

-- N, och om det ocks varit fallet, svarade Valrie, s tycker jag
vrkligen det var bra vnligt af honom att alls vilja komma till oss.
Jag r fvertygad om, att det icke finnes mycket i detta hus, som kan
utfva ngon dragningskraft p honom.

Margot fattade helt frtviflad sin systers hnder och kvarhll dem.

-- Inser du d inte, att det var du, som utgjorde dragningskraften? Han
kom hit, emedan du roade honom -- emedan ditt vackra ansikte behagade
honom och ditt stt frtrollat honom. Han r ju en vrldsman. Han viste
mycket vl hvad mnniskorna skulle sga om dessa hans besk -- tror du,
min lskling, att lady Rosamunda r den frsta, som yttrat frolmpande
anmrkningar angende hans intima umgnge med oss? Nej, sannerligen
icke! Hennes ord ppnade mina gon. Men du kan vara fvertygad om, att
andra mnniskor flt alldeles liknande yttranden. Men hvad bryr han sig
om det? Han har klart och tydligt visat oss, att det r precis detsamma
fr honom hvilka faror han utstter dig fr eller i huru hg grad hans
uppfrande kan skada ditt rykte, bara han fr tillfredsstlla sina egna
sjlfviska nycker.

Margot talade lidelsefullt och hftigt. Kanske hon lika mycket ville
fvertyga sig sjlf som sin syster. Valrie rykte sin hand ur hennes
och stod ett gonblick mlls.

-- Margot, sade hon slutligen, det gr mig ondt om dig, ifall du
vrkligen kan tro ngonting dylikt. Jag tror det icke, jag tviflar ej
p vr vn. Ack, Margot, r det mjligt, att du kan tnka p honom --
att du kan frammana hans vackra, vnliga ansikte fr dig och nd
tilltro honom ngonting dylikt?

Dessa ord framkallade en vision af Crofts vlbekanta ansikte, hvilket
aldrig under de mnga mnader, de bda systrarna varit bekanta med
honom, uttrykt annat n hjrtegodhet. Huru srad och frargad han n i
dag hade varit fver Margots anklagelser, hade han likvl icke ltit
dessa knslor framtrda. Det hade blott legat en frebrelse i gonen,
dessa glada, ppna gon, d han sade: "Jag har stdse frskt vara er
vn -- och hennes."

Store Gud, om det vore sant! Om hans ansikte ej ljg, om han var s
rlig och trofast som han sjlf pstod, s var hon, Margot, ju ett
riktigt vidunder af otacksamhet. Men nej, nej, hon hade icke misstagit
sig, hon hade handlat rtt och klokt. Det var den enda, oundvikliga vg
hon kunde g! Valries sinnesrrelse var till och med ett bevis p,
huru stor den fara var, som hon frebygt.

-- Du behfver icke pminna mig om, att han har ett intagande ansikte,
sade hon efter en kort tystnad -- hela hans personlighet r intagande.
Min kra, lilla syster, inser du ej, att jag r rdd fr din skull. Jag
har ofta fruktat, att du under en stndig sammanvara med honom skulle
fsta dig vid honom och sedan bli olycklig. D jag i gr sg dig s
glad och uppsluppen var det som jag riktigt hade ftt ett slag. Jag
brjade tnka -- frukta.

Valrie stirrade ett gonblick helt frbluffad p henne.

-- Hvad menar du? frgade hon slutligen.

-- Jag menar -- att du kunde lra dig -- lska sir John. Och ack -- min
lilla Valrie, jag knner dig! -- Om han icke lskade dig tillbaka p
samma stt -- och det vore ju draktigt att vnta det -- s skulle det
krossa ditt hjrta!

Valrie brast pltsligt ut i det hjrtligaste skratt -- men nr hon
sedan varseblef Margots bleka, frvnade ansikte, tystnade hon och
torkade sina gon.

-- Du har d vrkligen fr besynnerliga ider, sade hon. Jag vet inte
hvad det r fr en tarantel, som nu p sista tiden stuckit dig, du r
s exalterad -- s full af hjrnspken. Tror du jag skulle lska sir
John! -- _l'aimer d'amour?_ Hvad menar du egentligen? Nej, min vn, nr
jag lskar, skall det vara en stor konstnr, en man, hvilken jag knner
r min mstare, en man, hvilken kan vcka det bsta som finnes inom mig
till lif och hvilken alltid skulle ingifva mig den knslan, att han r
strre n jag. Och nu frgar jag dig om den stackars sir John har
ngonting man kunde lska och ra p det viset? Jag hller mycket af
honom som vn -- ja, som bror, som en mycket lskvrd bror; och jag
tycker fven om honom, fr att han r s glad och munter och solig --
han frde alltid solsken med sig, d han kom. De dagar, d han ej kom
till oss, voro tomma. Nu bli alla dagar tomma -- alt r dystert och
trkigt, ssom det var, innan vi lrde knna honom! Ack, Margot,
Margot, hvad du r ovnlig och grym -- nu brjade hon ter bittert
grta -- grym emot mig likasom mot honom. Du har tagit bort alt
solskenet ur mitt lif; det terstr ingenting annat n dysterhet,
enformighet och hopplshet.

Margots lppar darrade, men hon sade ingenting.

-- Alt r frhatligt, fortfor Valrie framsttande orden mellan hftiga
snyftningar. Hvad tjnar det till att fva och studera, d det ej leder
till ngonting? Jag afskyr detta hus -- detta jmmerliga, lilla,
trkiga hus, dr alt r s fult och s simpelt. Jag hatar London med
dess dimma och rk och dess dystra gator. Jag hatar dina sm, dumma
elever. Jag hatar alt och allting utom sir John -- och nu har du visat
bort sir John!

Valrie hade rkat in i ett crescendo af frbittrad klagan och vntade
hvarje gonblick, att Margot skulle afbryta henne. Men Margot afbrt
henne icke, hon frskte icke rttfrdiga sig; hon hrde helt tyst p,
tils Valrie ntt hjdpunkten, och d brast hon ut i en strm af
lidelsefulla trar.

Trar voro ngonting sllsynt hos Margot och Valrie hade nnu aldrig
sett henne grta p detta stt -- s frtvifladt, s bittert. Hela
hennes egen sorg var gonblickligen glmd och hon kastade sig ned vid
systerns ftter.

-- Min lilla, lskade Margot -- nej, nej, du fr inte grta s dr!
Ack, hvad jag har varit stygg, som plgat dig s frfrligt! Ack,
Margot, Margot, jag ber dig, grt inte mera! --

Margot lade hnderna fr ansiktet och grt fortsttningsvis, medan
trarna sipprade ut mellan fingrarna p henne.

-- lskade Margot, fortfor Valrie ngerfullt, jag r ett odjur, en
otacksam, frskrcklig, elak, bortkollrad, liten hxa! Ack, huru kunde
jag gra dig s ondt, du, som r s god emot mig. Men du vet jo, att
jag icke menar hvad jag sger; du knner mig ju, lskade Margot; du vet
ju, att jag vrkligen tycker om detta lilla hus, vrt hem, dr du och
jag alltid varit s lyckliga tillsamman.

Margot skakade sakta p hufvudet och snyftade fortfarande
konvulsiviskt.

-- D brjar jag ocks grta, sade Valrie i det hon satte sig p
golfvet och gmde sitt ansikte i systerns famn. Jag skall ocks grta,
s att mitt hjrta brister. Ack, Margot, min lilla mor, min lskade
patriark, du vet ju huru jag hller af dig, men du vill nd icke tro,
att jag r sorgsen.

Hennes allvarliga bedrfvelse rykte upp Margot och hon gjorde
frtviflade anstrngningar att bli herre fver sin sinnesrrelse;
men det lyckades icke genast. Hennes hjrta bldde alt fr hftigt,
hennes trstlshet var fr stor, hennes nerver voro framfralt
fr fverretade, fr att hon s snart skulle tervinna sin
sjlfbehrskning. Men hon grt icke mera s lidelsefullt och hon slog
armarna omkring Valrie fr att visa, att hon frltit henne, ehuru hon
nnu icke kunde uttala det i ord.

Valrie smekte sin systers knn och strk d och d sin heta kind emot
dem med en tbrd, som pminde om en kattunges, samt hviskade
dremellan fram mma ord.

-- Ah, min _Bon-papa chri_, du har ju frltit mig, icke sant? _Je
vous adore -- je vous adore!_ Jag skall aldrig mera klaga -- alt hvad
du gr r rtt!




X.

Allegretto ma non troppo.


De dagar, som nu fljde, voro vrkligen ganska dystra. Minnet af alt,
som tilldragit sig efter den desdigra konserten, hvilade tungt fver
de bda systrarnas sinne, men ingendera talade drom. Valrie lade sig
detta tvng som ett slags botgring fr sin hnsynslsa klagan; hennes
stt emot Margot var ngerfullt och mt; hon fvade sig flitigt, men
Margot kunde icke undg att lgga mrke till, att hon var orolig och
nedslagen. Ehuru Valrie nog saknade sir John, betydde denna saknad
likvl ingenting emot den gnagande missbeltenheten med hennes lott,
hvilken d och d stfjats genom hans besk, men hvilken nu brt fram
med frdubblad styrka. Det r nog mjligt, att samma reaktion i
Valries knslor intrffat, om brytningen med vnnen ocks icke egt
rum; hon var alt fr mycket konstnrinna fr att lnge kunna kvfva sin
trst efter ryktbarhet. Hennes kall behrskade och tyranniserade henne.
Det var hennes uppgift att uppenbara sina knslor fr vrlden, och hon
hade hvarken rast eller ro, innan hon gjort sig gllande. Men nu tyktes
detta hopp vara mera aflgset n ngonsin. Ingen af de frnma damerna
uppmanade henne mera att spela p ngot af deras _"at home"_. Alla
lften man gifvit de bda systrarna tyktes vara fullkomligt glmda. En
eller annan gng dykte den tanken upp hos Margot, att det var lady
Rosamundas onda tunga de hade att tacka drfr; men, ehuru detta
till en viss grad oroade henne, erfor hon likvl ett slags
tillfredsstllelse vid upptckandet af orsaken. -- Hon hade sledes
icke haft fullkomligt ortt med sina farhgor. Hennes ingripande visade
sig ha varit ndvndigt. Men ack, huru annorlunda hon kunnat g
tillvga! Hon frfljdes stndigt och jmt af pminnelsen om sir Johns
ord: "Jag har stdse frskt vara er vn -- och hennes."

"Valries vn och hennes!" Hennes eget hjrta svarade:

"Han var -- han var vr vn -- och jag har visat bort honom." Hans
ansikte fresvfvade henne stndigt; hon ertappade sig med, att hon
satt och tnkte p de olika uttrycken i hans tbrder och p mngen
liten vana hos honom, och hon frfljdes faktiskt flere dagar af ett
stlle i en af de snger hon lrt honom -- ett stlle, dr han alltid
gjort samma fel. Detta stlle drog gng p gng genom hennes tankar och
den falska tonen uppenbarade sig med plgsam skerhet; hon sg huru han
lutade sig ned fver de uppslagna noterna, huru hans vackra panna
rynkades af frtrytelse; hon sg det afbedjande leendet, som gled fver
hans lppar, och den ltta kastningen med hufvudet. I sin ifver att
vnda bladet hade han en dag rifvit snder det. Hon kom mycket vl
ihg, ty hon hade blifvit litet otlig fver det stndigt terkommande
felet, och han hade frklarat, att hon gjorde honom nervs. Ack, nu
skulle hon aldrig mera bli i tillflle att bannas p honom. Hon
betraktade det snderrifna bladet med trfylda gon, men gjorde sedan
pltsligt vld p sig och tog nyo ihop med den sysselsttning, som
blifvit afbruten genom detta knsloutbrott -- nmligen att ordna och
lgga bort de noter, sir John aldrig mera skulle komma att anvnda. S
trodde hon tminstone, ty han hade icke skickat efter dem. Men hvad som
var nnu besynnerligare och hvilket mrkvrdigt nog lnde Margot till
en srskild trst var, att han aldrig betalat henne fr de lektioner
han ftt. Det var visserligen mycket draktigt och opraktiskt af en s
affrsmssig varelse som frken Kostolitz att finna ngon trst i det
faktum, att sir John icke betalade sina skulder; men det var icke desto
mindre sant. Hon knde, att hon icke kunnat taga emot hans pengar efter
hvad som hndt. Till en brjan hade hon med riktig ngest vntat p
brefbraren, som mhnda skulle lmna henne ett bref -- ett bref med en
check. Huru skulle det vara affattadt? Kanske det blott utgjordes af
ngra ord: "med en hlsning frn sir John Croft". Eller kanske han
skulle skrifva en kort, ceremoniel biljett: "Bsta mademoiselle
Kostolitz, jag bifogar hrmed en check p det belopp jag r skyldig er.
Jag hoppas ni erknner, att det stmmer. Hgaktningsfullt o.s.v.", och
hon hade varit tvungen att svara: "Bste sir John Croft, jag tackar fr
den check, som riktigt kommit mig tillhanda. Jag bifogar en kvitterad
rkning. Hgaktningsfullt o.s.v." -- Det var d det slutliga afskedet.
Ack, det hade varit outhrdligt, omjligt! Till all lycka tyktes han ha
funnit situationen lika svr som hon.

Det var en riktig lycka fr Margot, att det nnu fans ngonting, som
kunde lnda henne till trst, ty hon var vrkligen i behof af trst
under dessa dystra vinterdagar. Valrie blef blek och mager och, fastn
hon modigt bjd till att visa sig glad, kunde systerns krleksfulla
gon likvl icke fras bakom ljuset. De sgo framtiden alldeles hoppls
fr Valrie och drjmte var det nrvarande s dystert.

Ehuru Valries hftiga ord icke precis inprglat sig i systerns minne,
ty Margot hade af hela sitt hjrta frltit henne, hade de likvl icke
gtt sprlst frbi. Det var otvifvelaktigt Valries innersta knsla de
uttrykt angende det hem, Margot med s mycken mda skapat henne. Det
var omjligt att misstaga sig drp. Margot hade gjort alt hvad i
hennes frmga stod, men det var i alla fall blott ett uselt, litet
nste! Och Valries fantastiska dekorering gjorde blott, att det sg
nnu tarfligare ut. --

Den stormiga frklaring sir John haft med Margot hade fven gjort ett
djupt intryck p honom. Han hade lmnat staden i ett anfall af
fvermktig frbittring och frebrdde sig sitt fverspnda tilltag att
sknka sin vnskap t personer, som funno den obehaglig. Han fresatte
sig att aldrig mera bry sig om annat n sina egna angelgenheter.
Margots ord brunno i hans minne och gjorde honom ondt. Hans ansikte
frgades af en gldande rodnad bara han tnkte drp. Han var bde
fverraskad, srad och frvirrad. Han hade knt sig s sker i sin
stllning som de bda systrarnas vn och rdgifvare, han hade varit s
fvertygad om deras tillgifvenhet, att Margots pltsliga frbittring
helt och hllet fverrumplat honom. Den lilla varelsen hade icke
allenast varit orttvis emot honom, nej, hon hade visat honom ett
frakt, som ovillkorligt mste frvirra honom. Det kunde han icke
smlta. Och hvad som var nnu obegripligare var, att han vrkligen
tykte sig vara riktigt fraktlig. Huru frrykta Margots ider n voro,
huru hon n misstydt hans bevekelsegrunder, knde han likvl, att
hennes omdme om hans uppfrande icke var fullkomligt oberttigadt. Han
hade varit tankls och lttsinnig. Han hade ltit saken g sin jmna
gng utan att tnka p fljderna, och det var mycket mjligt, att
fljderna kunde bli ganska betnkliga fr frknarna Kostolitz.

"Ni r en vrldsman, ni borde ha vetat det", hade Margot sagt. Ja, det
hade hon rtt uti; han borde ha vetat det.

Han var fvertygad, att Margot aldrig skulle beg ett sdant fel
gentemot en vn som han nu gjort. Hon kunde vara hrd, ja, hon var det
vrkligen, men hon var uppriktig. Hon skulle icke tveka att uppoffra
sig och sitt nje, d plikten fordrade det. Ja, hon hade en frtrfflig
karaktr, det tillstod han hundratal gnger fr sig sjlf med ett slags
smrtsam beundran. Huru bestmd och stark hon var. Hon ryggade icke
tillbaka fr de yttersta mtt och steg, nr det glde hennes systers
vlgng. Sir John smlog bittert, d han tnkte p, att han nu fr
henne var den obarmhrtige fienden, fr hvilken hon mste fly.

Ja, hon skulle ha vrkstlt sin hotelse, ehuru det varit ett
frtvifladt steg. Alla de gamla, marterande striderna hade mst brjas
p nytt. Alla de gamla svrigheterna hade nnu en gng mst
fvervinnas. Sir John blef helt vek om hjrtat vid tanken p dessa
frflutna mdor och besvrligheter och sedan blef han ond p sig sjlf,
fr att han blifvit vek. Han var vrkligen hgst missbelten med sig
sjlf och han mrkte till sin stora frvning, att hans tankar jmt
rrde sig omkring denna sak. Det var ju en afslutad episod. Hvarfr
kunde han icke glmma den? Hvarfr hade han icke slutfrt den p ett
helt annat stt? -- Det var ett kval, han ej kunde befria sig ifrn.
nnu fr ngra mnader sedan hade hans lskvrdaste och mest i gonen
fallande egenskap varit hans beltenhet med sig sjlf och hela vrlden.
Nu kom han till den sikten, att vrlden var bra besynnerlig och att
han sjlf var en mklig karl. Hvad hade han egentligen gjort med sin
tillvara? Ingenting annat n frskt draga s mycket nje draf som
mjligt. Och nu kom han ihg de ifriga ock frtrytsamma anmrkningar,
Margot i brjan af deras bekantskap gjort fver hans beltenhet med
sitt ltjefulla lif:

"Hvilken jmmerlig uppfattning af lifvet, han borde vrkligen blygas."

Och nu hade han kommit tillbaka till samma punkt, frn hvilken han
utgtt: Margot. Huru annorlunda hade icke hennes lif frflutit! Hon
hade helt ensam utkmpat kampen fr tillvaran. Hon hade fvervunnit
otaliga hinder och icke ltit skrmma sig af ngonting. Och alt detta
hade hon gjort s lugnt, s utan klagan, stndigt blott bemdande sig
att stlla systern i frgrunden och nja sig sjlf med andra platsen.
-- Hon har dubbelt mera karaktr n Valrie, tnkte sir John.

Valrie hade aldrig varit hrd eller ovnlig emot honom och han tnkte
alltid med ett fverseende smleende p henne. Men det var Margots
ansikte, som frfljde honom.

I medlet af februari, d en stark frost fr en tid hmmade hans
jaktifver, fll det honom in att gra en liten tripp till Paris. P
vgen dit stannade han ett par dagar i London, och en eftermiddag, d
han efter ett besk hos sin bankir gick och dref p Charing Cross,
fngslades hans uppmrksamhet pltsligt af ett ansikte som han knde
igen bland hundra. Ett smalt, blekt och bekymradt ansikte med ett par
stora, frskrkta gon, hvilka betraktade honom med en intensitet, som
troligtvis hypnotiserat hans blick. Han kunde knappast tro, att detta
bedjande, skygga ansikte, denna bfvande, tvekande gestalt tillhrde
Margot. Hon hade alltid frefallit honom s stark och sjlfmedveten,
att han knappast knde igen henne. Men det var vrkligen Margot och
hennes ansikte var med en omedveten, sorgsen bn lyft emot honom.
gonen sade bedjande: "G icke frbi mig!"

I och med detsamma frsvann den tyngd, det mrker, som lgrat sig
omkring hans hjrta, han rkte henne handen med sitt vanliga, soliga
leende och sade -- alldeles som de i gr hade skilts som de bsta
vnner:

-- N, hvart r ni p vg?

Stackars, lilla Margot! Att st dr med sin ena hand sluten i hans,
medan hans gon logo emot henne och hans angenma rst ljd i hennes
ron. Det var fr gonblicket mera n hon kunde bra. Hon utsttte en
liten suck, som icke ville lta kvfva sig, och trarna stego upp i
gonen p henne. Det var mhnda vl fr henne, att alt ett gonblick
frdunklades fr henne, ty eljes hade hon vl varsnat den outsgliga
mhet, som pltsligt stod skrifven i sir Johns ansikte, en mhet, sdan
den aldrig frut visat sig dr.

Efter en kort tystnad brjade han vnligt tala till henne, fr att hon
skulle f tid att hmta sig. Han hade icke riktigt klart fr sig hvad
han mnade sga, men de tervunno emellertid bda en smula
sjlfbehrskning, och hon fann, att han uttrykte sin frvning fver
att trffa henne s lngt borta frn hemmet. Och sedan skmtade han med
henne fver hennes sjlfstndighet att slunda ensam vandra omkring p
de starkt trafikerade gatorna.

-- Af naturen r jag icke sjlfstndig, sade Margot med ett sklfvande
leende -- hon hade nnu icke helt och hllet tervunnit herravldet
fver sig sjlf. Men lifvet har gjort mig sdan; jag mste likvl
beknna, att jag hgst ogrna ensam begifver mig ut p gatorna. Jag r
alltid s frfrligt rdd.

Detta var d sannerligen en helt ny Margot. Men sir John fann
frndringen alldeles frtrollande. Han trykte ofrivilligt hennes hand
och drvid kom hon underfund med att han fortfarande hll den sluten i
sin och hon drog den sakta och med en varm rodnad p kinden till sig.

-- Jag r p vg att uppska min husvrd, frklarade hon grande vld
p sig. Jag har ett par gnger skrifvit till honom, men ej ftt ngot
svar; drfr tycker jag det r bst att sjlf ska upp honom. Hans
kontor r hr i nrheten.

-- Huru har ni befunnit er och huru har det gtt fr er hela denna tid?
frgade sir John p sitt gamla, frtroliga vis.

-- Icke srdeles bra. Somliga af mina elever ha upphrt med sina timmar
och jag har hittils icke ftt ngra nya i stllet.

-- Har er syster spelat ngonstdes?

Sir Johns ton var icke mera lika glad och munter som nyss.

Margot skakade p hufvudet. Hon vgade icke mta hans blick, ty hon
viste, att samma tanke, som s ofta uppsttt hos henne, ocks nu for
genom hans hufvud. Var denna pltsliga tillintetgrelse af de blndande
frhoppningar Valrie hyst efter sitt frsta upptrdande i London lady
Rosamundas och indirekta hans vrk? Hon kastade en frstulen blick p
honom och sg, att hon gissat rtt; han sg orolig och frargad ut.

-- Men, tillade hon hastigt, det r i alla fall icke detta, som gr
Valrie olycklig. Det hade mhnda fgnat henne och utgjort en
frstrelse fr henne, men hon kommer aldrig att bli njd, frrn hon
offentligt -- p en konsert -- skapat sig ett namn. Hon lngtar att
offentligt vinna erknnande af den musikaliska vrlden. Mindre
framgngar skulle icke stilla hennes lngtan.

Croft var tacksam mot Margot fr hennes ifriga frsk att lugna hans
sjlffrebrelser, men han frblef allvarsam, medan allehanda
manhaftiga beslut gestaltade sig i hans hufvud; det skulle tminstone
icke vara hans fel, om Valries nskan ej snart gick i fullbordan.

-- Det mste vl nd finnas ngon utvg att f dylikt till stnd.
Kunde ni ej ska upp en impresario eller en agent?

-- Ack, svarade hon, jag har redan varit hos ngra sdana. Valrie har
utmrkta rekommendationer af sina lrare i Paris, men det tyckes icke
hjlpa det minsta. D man r fattig och frmmande p orten r det
mycket svrt att f fast fot. Dessa herrar ha lofvat att komma ihg
Valrie s snart det yppas ngra utsikter till ett framgngsrikt
upptrdande, men dessa utsikter lta ondligt lnge vnta p sig; jag
frestller mig, att de hllre engagera konstnrinnor med stadgadt
rykte, och jag har dessutom alltid hrt, att den franska musikskolan
icke r omtykt i England.

-- Ah, jag skulle tro, att vi frst att uppskatta det goda hvarifrn
det n kommer, sade Croft, som var tillrckligt John Bull fr att bli
stucken af denna frebrelse. Det mtte vl finnas ngot stt att komma
t dessa herrar, fortfor han med den oinvigdes hela mod. Jag skall
skaffa mig upplysningar och sedan meddela er resultatet. Men, tillade
han med lgre rst och med en allvarlig blick p Margot, jag fr visst
icke komma och ska upp er?

Det uppstod en lng tystnad, sedan sade Margot tvekande:

-- Jag tror, att det vore bttre, om ni ej gjorde det.

Hon hade grna tillagt ngra ord, men rst och mod sveko henne p en
gng -- det var blott hennes gon, dessa ljufva gon, hvilka sade s
mycket mera n de sjlf viste af -- som fortfarande bdo: "Var icke ond
p mig."

Sir John var icke ond, men han lt sin fasta, allvarliga blick flere
sekunder hvila p henne. Det var s nytt att se hans forna mentor darra
af fruktan fr hans misshag.

-- Ni r en liten, trogen sjl, sade han med ett leende, som lugnade
henne. Vill ni vrkligen lta mig frst, att jag mste anse min
musikaliska bana fr afslutad? Fr jag inga timmar vidare? Skall jag
aldrig bli i tillflle att fullkomna mig i _Comme  vingt ans_. Jag
fruktar, att jag rkar i samma predikament som den sentimentale hjlten
i den rrande sngen -- jag mste grta, men icke i den underbara
falsetton, jag s innerligt hoppades f lra mig af er.

Han skrattade och Margot skrattade med -- men det var ett skratt med
terhllna trar. Hon kunde knappast uthrda att berra ett mne, som
inneburit s mycket smrtsamt fr henne och hvilket hon icke ens nu s
hr skmtsamt kunde tala om. Sir Johns skratt lt icke hller muntert
trots de gycklande orden.

-- Jag ville bra grna ter brja med mina timmar, sade han allvarsamt,
ja, jag skall hitta p ngon utvg, huru detta skall bli mjligt. Det
br inte vara ngon sdan svrighet fr er att ter upptaga er
vrksamhet p ett stt, som icke ens de skarpaste tungor kunna ha
ngonting att invnda emot. Skulle ni g in p att ter taga emot mig
som elev, ifall jag hittar p en dylik utvg?

-- Det vore likasom att hitta den bl rosen, sade Margot, det vill sga
en omjlighet.

-- Men om --

-- Om ni visar er vara s klok, sade hon med ett tligt, litet leende,
skulle jag bestmdt g in p er hrliga plan.

-- Det r sledes afgjordt, sade Croft, Och nnu en sak; om vi ter
upptaga vra timmar, vill ni d tro, att eleven tycker om dem?

Margot svarade mycket brdskande och darrande, att han naturligtvis
skulle gifva henne s mnga bevis p sin flit och sitt allvar, att hon
omjligt kunde tvifla drp.

-- Men nu mste jag vrkligen skynda mig att komma till kontoret,
fortfor hon, annars har min husvrd kanske hunnit g. Vet ni af, att vi
bra lnge sttt hr i skuggan af S:t Paul och stngt trafiken fr
andra? Ser ni, huru mnniskorna stirra p oss? Det fgnar mig, att vi
trffats.

De skildes, men sir John vnde sig tid efter annan om fr att gifva akt
p den lilla gestalten, som banade sig vg p de till trngsel fylda
gatorna och hvilken ofta stttes till och skts t sidan. D den
frsvunnit ur hans syn, gick han vidare med mycket allvarsam min.




XI.

Mezza voce.


Valrie hll just p att fva sig, d Margot kom hem. Hon gjorde ett
gonblicks uppehll, d hon hrde om mtet med sir John, men fortsatte
sedan sitt spel, medan systern noggrant redogjorde fr tilldragelsen.
Margot hade vntat, att Valrie skulle fgna sig drt lika mycket som
hon sjlf gjort, och nu knde hon sig en smula besviken af systerns
likgiltighet. Huru hon ondigtvis p hemvgen oroat sig fver att
Valrie mhnda ter skulle bli ondig, fr att sir John icke fick
komma hem till dem. Hon lt i stllet knappast stra sig i sina
lpningar och staccati. Slutligen frgade hon alldeles i frbigende
nr sir John skulle komma och hlsa p dem.

-- Han ville grna komma, Valrie, men jag sade, att det var bttre,
att han ej kom hit. Jag vill undvika alt, som kunde skada dig och din
karrir.

-- Ah, min karrier! upprepade Valrie och snkte hufvudet mot brstet
_II s' agit bien de cela_.

-- Han ville ocks ter brja med sina timmar br, fortfor Margot
tvekande, men jag sade, att det var omjligt.

-- Jag tror att du har rtt, nickade Valrie utan att afbryta sitt
spel.

-- Och du r inte ledsen, min lskling? fortfor Margot med ett djupt
andetag, i det hon lade sina hnder p Valries axlar och frskte se
henne in i gonen.

-- _Ah, je me mogue bien de sir John_, utropade Valrie och befriade
sig. Tror du jag frgar efter om han kommer till oss eller icke? Tror
du det betyder ngonting fr mig, huruvida jag ngonsin mera fr hra
hans starka rst hr i rummet eller icke? Han r inte den, som nu kunde
lifva upp mig, fortfor hon lidelsefullt. Jag har en ddande sorg i min
sjl och i mitt hjrta. Ack, Margot, Margot, alla vra drmmar ro
chimrer. Ingen tror p mig och ibland tror jag inte ens sjlf p mig.
Ack, det tager lifvet af mig att alltid hoppas och vnta och aldrig se
en ljuspunkt!

Hon hll fortfarande sin fiol i handen, men brjade grta s hftigt
och lidelsefullt, att Margot knde, att hon lnge kmpat med detta
utbrott.

-- ro vi en smula bttre dran, snyftade hon efter en kort paus, n d
vi foro till Brackenhurst? Vi hade hoppats att i vinter komma s lngt
framt och nu st vi nd p samma flck. Vi vnta och vnta p
ngonting, som aldrig kommer.

-- Sir John sade i dag, infll Margot, som var grnslst olycklig fver
systerns sorg, att han skulle gra frfrgningar. Han sade, att, om du
blott kunde f ett tillflligt engagement, s --

-- Om herr Palisse ej vore dd, skulle han lefva nnu i dag! afbrt
Valrie henne med en vredgad snyftning. Om du tror, att sir John Croft,
som icke ens kan skilja mellan dur och moll, skall hjlpa oss ur vr
nd, s misstager du dig. Hvad frstr han af musik-angelgenheter?
Ack, min stackars Margot, jag vet, att jag r riktigt afskyvrd i dag,
men jag r fr olycklig.

Hon lutade sitt hufvud mot Margots axel, och Margot slog sorgset
armarna omkring henne och glmde alldeles, huru lycklig hon fr en
liten stund sedan varit.

Morgonen drp kom det ett bref frn sir John:
"Bsta frken Margot -- jag tror, att jag redan nra nog kan placera
min bl ros. Skulle inte fyra frklden, som alla ro fver femtio r,
lugna er knsla fr alt passande? Sedan jag i dag skilts ifrn er, kom
jag pltsligt ihg en med mig befryndad familj, som eger ett litet,
ntt hus i Onslow-Gardens och ett instrument, som det mycket sllan
spelas p. En af dessa mina kusiner r enka, de andra ro ogifta. Alla
fyra ro ytterst aktningsvrda och egna sig t barmhrtighetsvrk. Jag
beskte dem fr ett par timmar sedan och frestlde dem, att de skulle
gra ett barmhrtighetsvrk, om de stlde sitt piano till mitt
frfogande och gjorde det mjligt fr mig att ter upptaga mina s
lnge frsummade musikaliska studier. De hlla af mig och gingo drfr
beredvilligt in drp. Det r goda, enkla, harmlsa mnniskor, och jag
tror visst, att ni kommer att tycka om dem. Som ni ser tager jag saken
som om jag viste, att ni gr in p mitt frslag, och jag rknar i
sjlfva vrket ocks drp. Ni fr vrkligen icke afsl det. S snart
jag fr ert svar lter jag stmma pianot och d kunde vi ha vr frsta
lektion om mndag."

En check lg inuti brefvet och ett postscriptum var bifogadt till detta
innehllande en urskt fr, att han hittils glmt att ordna denna
angelgenhet. "Han skyndade sig nu att gra det, fr att frken
Kostolitz ej skulle anse honom fr en osker betalare och vgra att
vidare gifva honom undervisning".

Margot smlog, hon viste mycket vl, att checken icke hade blifvit
glmd. Att den nu kom bevisade, huru riktigt hennes frra antagande
varit. N ja! Nr de nu ter voro vnner, kunde hon utan blygsel och
samvetskval taga emot pengarna; och slumpen fogade, att de fven voro
mycket vlkomna i detta gonblick, ty deras lilla kontanta summa hade
betnkligt smlt ihop.

Hon lste nnu en gng med skiftande knslor igenom brefvet. Hennes min
blef allvarsam och glad och ter mycket allvarsam.

Var det klokt att gifva efter fr hans nskan? Men om det ocks var
oklokt, hvar hade hon vl tagit mod att sga nej? -- Valrie! Hon
tnkte p systern -- skulle det ej vara besynnerligt, om hon ter
umgicks med sir John och Valrie var utesluten frn detta umgnge?
Brydde hon sig vrkligen icke om honom? Hon skulle f afgra saken och
drfr lade Margot utan vidare kommentarier brefvet i hennes hand.

Valrie lste det och brjade skratta.

-- Han r fr rolig med sina fyra frklden! Du mste vrkligen vara
belten med hans stt att g tillvga. Han r i sanning en
beundransvrd ung man; men hvad betyder hans bl ros?

-- h, det r bara dumheter, svarade Margot helt ltt om hjrtat. Han
frgade mig i gr, om jag vore bengen att vidare undervisa honom,
ifall det blefve ngon mjlighet att trotsa alt skvaller. Jag svarade,
att det var lika svrt som att hitta den bl rosen!

-- Du anvnde bilden ortt, min kra vn, sade Valrie mycket
gldtigare n frut. Det r ett vanhlgande att anvnda dessa skna ord
i en s alldaglig mening. Sir John Crofts sngtimmar ro ngonting
mycket vrkligt, ssom mina ron ofta intygat. De ha ingenting af denna
stdse frdunstande, hemlighetsfulla trollmakt, skalden talar om.

Margot svarade icke. Det lg ett drmmande uttryck i hennes gon,
hvilket tyktes antyda, att den trollmakt Valrie talade om icke var
henne fullkomligt obekant. Men Valrie var alt fr upptagen af sina
egna tankar fr att lgga mrke drtill.

-- Sir John r bra lycklig, som finner sina rosor s, att han kan n
dem. Han kommer visst ocks att plocka dem och det r ntta, solida,
rda rosor, rikligt frsedda med rnen, ifall frhllandet mellan
lrare och elev frblir detsamma som hittils. _Ciel!_ Hvad du grlat p
den stackars karlen och gjort honom frsagd! det r min ros, ack -- med
ett hastigt, karaktristiskt omslag i tonfallet och ett dystert moln
fver pannan -- ack, det r min ros, som alltid r bl och som hnger
s hgt, att jag aldrig, aldrig kan n den.

-- Men _m' amie_, infll Margot, en lycklig tillfllighet kommer en
vacker dag att lyfta dig hgt, hgt, och d kommer du att plocka rosen.
Och nr du rkt upp till den, finner du, att den icke r bl, utan
snhvit. Den sg endast bl ut, emedan den satt s hgt uppe p
himmelen. Och nr du hller den i handen kommer du mhnda underfund
med, att det icke r ngon ros, utan en stjrna. Din stjrna!
Ryktbarhetens stjrna. Och den kommer att vara stadd i stigande. -- Ser
du, om du nskar dig bilder, kan jag ocks gifva dig ett litet urval
och sdana, som ro vl blandade.

Hon yttrade detta med ifrig och m gldtighet, bemdande sig att
afhlla Valrie frn att frsjunka i grdagens melankoli. Det lyckades
henne fven, ty systern brjade skratta ooh sade:

-- Du har d sannerligen frfelat ditt kall; du borde ha blifvit
skaldinna! Men fr att tervnda till sir John och hans gripbara rosor,
r det bst att du skrifver till honom, att han genast kan brja flta
sin krans, icke sant?

-- Tycker du vrkligen, att jag kan g in drp?

--_Mon Dieu!_ Hvad begr du vl vidare? Mste du ha sex duennor? Skrif
till honom, att hans plan r frtrfflig och att endast tv af de gamla
damerna samtidigt behfva vara inne i rummet, p det sttet kunna de
aflsa hvarandra.

Margot skyndade sig att skrifva sitt bref och den aftalade mndagen
begaf hon sig till det af sir John uppgifna huset, dr hon fann sin
elev vntande p henne och beredd att presentera henne fr sina fyra
kusiner. Dessa voro milda, enkla, vnliga sm damer, som till en brjan
gjorde intryck af att allesamman vara gjutna i samma form, ett intryck,
som personer, hvilka i ratal lefvat tillsamman, ofta gra. De fyra
systrarna voro emellertid mycket olika till karaktr och anlag, och
lngre fram var Margot helt frvnad fver, att hon kunnat finna dem
lika hvarandra. Slunda hade fru Elkin, enkan, i sin ungdom varit en
sknhet och en vrldsdam; hon bar fortfarande sitt hr prydligt uppfst
och talade p ett beskyddande stt om societeten, ehuru hon p grund af
sin svaga hlsa icke p mnga r deltagit i ngra njen. Och frken
Linnox, den lsta af de ogifta systrarna, var en blstrumpa eller
tminstone det man fr tjugu r sedan frstod drmed; ty nutidens unga
damer skulle ha skrattat t hennes kunskaper. Frken Charlotte hade
artistiska anlag och mlade sm, fyra tum hga skizzer i akvarellfrg;
hon spelade ocks piano -- _"Brillants morceaux de Salon"_ -- och var
mycket samvetsgrann i frga om variationerna. Hon sjng ocks med en
liten, mild, svag rst; men systrarna pstodo, att hennes sng gjorde
dem sorgsna till sinnes, och drfr sjng hon blott fr sig sjlf.
Frken Mary, den yngsta, var familjens praktiska medlem; hon satte ihop
matsedeln och frde bckerna. P sina lediga stunder frfrdigade hon
klder t fattigt folk.

Alla de gamla damerna togo mycket hjrtligt emot Margot och trngdes
omkring henne med vnliga sm bugningar och hlsningar, som pminde om
dufvorna p Brackenhurst.

Margot knde sig tmligen nervs under denna frsta lektion, och sir
John hade fven svrt att hlla tankarna tillsamman. Det var vrkligen
ngonting oroande uti att knna dessa fyra par glnsande gon fsta p
sig, ty om lrarens eller elevens blick hndelsevis irrade bort frn
notbladet, kunde de vara skra p att mta en blinkning, som p andra
sidan besvarades af en nickning. Och rat var fven i tillflle att
uppfnga framhviskade komplimenter: "Hvem hade vl kunnat tro, att vr
kre John skulle ha en s vacker rst?" "Har hon icke ett utmrkt stt
att undervisa?" Och mera dylikt. Frken Charlotte, den i musiken
hemmastadda, satt naturligtvis frmst och ansg det fr ndvndigt att
beledsaga fningarna med sm nickningar. D de kommo till romanserna,
mumlade hon: "Hrligt!" och upprepade det hvar tredje minut med hrbar
rst och med den pfljd, att sir John fr hvarje gng sjng falskt.
Efter lektionens slut och efter ett helt kort samtal tog Margot afsked,
och sir John frklarade, att han skulle flja henne till nsta gata,
fr att han skulle vara sker p, att hon kom upp i rtt omnibus.

Nr drren stngdes efter lrarinna och elev, drogo de bda djupt efter
andan; sir John lutade sig ett gonblick emot en af pelarna i
frstugan, tillslt gonen och lt armarna slapt hnga ned.

-- Jag tror vrkligen det var fr tidigt ni underrttade mig, att ni
med nje brjade edra lektioner, sade Margot fundersamt.

-- Nu kan ni tminstone aldrig mera tvifla p mitt allvar, genmlde sir
John. De kra, gamla damerna. Hvar fr sig ro de ganska drgliga, men
s hr i skock ro de outhrdliga. Jag mste vrkligen gra klart fr
dem, att vi icke behfva mera n tv i stten af dem. r det nog till
frklde t er?

-- Valrie tykte vrkligen, att det icke behfdes mera n tv, svarade
Margot skrattande, men nu skall ni inte flja mig lngre, jag har
bestmdt bttre reda p omnibusturerna n ni.

Sir John kunde visserligen icke bestrida detta faktum, men han
fortsatte icke desto mindre att vandra vid hennes sida och frklarade,
att han tminstone skulle hjlpa henne att vljs omnibus.

-- Ni behfver d vrkligen icke skynda er s fasligt, tillade han
halft frtretad, vi ha godt om tid.

-- Jag mste skynda mig hem till Valrie. Men nu mste jag vrkligen
taga afsked af er. Hvad tjnar det till, att ha fyra frklden inom
hus, d vi hr mna reda oss alldeles utan ngot.

Invndningen var fullkomligt berttigad. Men sir John knde sig i alla
fall en smula fverraskad.

-- Mademoiselle Margot, sade han fixerande henne, sedan nr har ni
fallit p den tanken, att ni och jag behfva skydd. Jag tror inte en
dylik tanke ngonsin hade uppsttt hos oss i det lilla huset vid Pitt
Street.

Han hade knappast uttalat dessa ord, innan han redan ngrade dem. Han
sg huru Margot rykte till och rodnade och han frstod, att han
troligtvis fr frsta gngen i sitt lif yttrat ngonting, som innebar
en grymhet.

-- Ni har fullkomligt rtt, svarade Margot nstan frlget. Jag var
vida sjlfstndigare frut, men jag vet icke huru det kommer sig, att
jag nu alt mera och mera tyckes brja knna i hvilken ovnlig och
klandersjuk vrld vi lefva. -- Drmed rkte hon honom handen och sir
John mste fatta den och ter frigifva den, innan han hittade p ett
ord, med hvilket han kunde utplna intrycket af sitt ogrannlaga
yttrande. Den unga flickans gestalt frsvann d hon vek omkring
nrmaste hrn och den afskedade sir John stampade foten i marken. Han
kallade sig fr en narr och en grobian och fortsatte sedan sin
vandring.

Margots kinder gldde under hela hemfrden. Hon frebrdde sig ocks
sin drskap och undrade, huru hon ltit undfalla sig ord, som sir John
s ltt mste uppfatta. Det var icke underligt, att han mste anse
henne vara enfaldig och pryd. Och detta var dessutom ljligt i den
stllning, de stodo till hvarandra. Han hade gifvit henne en
vlfrtjnt lsa; hon hade icke tagit humr drfver, men det sved i
hjrtat p henne. Han hade aldrig frut tilltalat henne i en sdan ton.
Hon mste riktigt gra vld p sig fr att s muntert som Valrie
vntade fr henna kunna skildra sammantrffandet med den fyrahfdade
hedersvakten.

Vid nsta lektion voro endast tv af damerna i frmaket; fru Elkin led
af reumatism och var fngslad i sitt rum och den lrda systern hade
gtt fr att hra ett fredrag. Men frken Mary satt vid fnstret och
sydde p ngot hvitt kldesplagg, af hvilket blott en liten snibb var
synlig. Frken Charlotte satt vid andra fnstret och mlade med
en fin, liten pensel p ett landskap, hon mnade gifva bort som
fdelsedagsgfva. Lektionen brjade. Margot var helt lugn och yttrade
blott det allra ndvndigaste. Sir John betraktade henne i smyg och
nskade hjrtinnerligt, att hans kusiner skulle lmna rummet. Om det nu
var vrkan af hans viljekraft, som stadkom undervrket, eller om
himlen frbarmade sig -- nog af, frken Mary upptkte, att hennes
hemlighetsfulla arbete genom att hon hllit det gmdt rkat s i olag,
att hon endast fjrran frn manliga blickar kunde f det i ordning
igen. Hon bad drfr om urskt, fr att hon aflgsnade sig p ngra
gonblick, men lofvade genast komma tillbaka.

-- Lt fr all del inte mig stra eder, skyndade sir John sig att
frskra. Hvarken frken Kostolitz eller jag vnta, att ni skola
underhlla oss. Vi ro hr fr lektionernas skull och vilja icke vara i
vgen fr ngon.

-- h, svarade frken Mary och betraktade honom med hufvudet p sned,
du r alt fr lskvrd, John. Du str oss visst icke, utan det r
tvrtom ett nje fr oss. Men i dag har jag vrkligen mycket att gra
och, om du ej har ngonting emot, fortstter jag med mitt
tillklippande. Frken Kostolitz, anser ni mig inte fr ohflig?

Margot frklarade naturligtvis, att hon icke gjorde det, och den lilla
damen lmnade beltet frmaket.

Drp vnde sir John sig till sin andra kusin, ty han tykte sig lsa en
stum bn i hennes gon.

-- Charlotte, sade han, jag hoppas vi ej afhlla dig frn ngot arbete
du har fr hnder? Vi vilja visst icke falla eder till besvr, icke
sant, mademoiselle? vnde han sig till Margot.

-- Ja, min kre John, sade frken Charlotte lifligt och frtjnt,
eftersom du frgar mig, mste jag vrkligen beknna, att det
koboltbltt jag har inte duger mer. Det frstr alldeles min himmel.
Jag mste g ut och skaffa mig annat. Det vill sga, om du rligt och
uppriktigt kan frskra, att du ej tycker det r ohfligt, att jag gr
bort, i stllet fr att hlla er sllskap.

Hon blef snart lugnad i detta afseende, och s fladdrade fven den
andra lilla dufvan kuttrande drifrn.

Margot brjade ter spela ackompagnementet och sg knappast upp frn
tangenterna. Hon knde sig otreflig och olycklig till sinnes. Denna
knsla hade visserligen redan hvilat fver henne, medan de bda gamla
damerna voro nrvarande, men nu framtrdde den starkare n frut. Sir
John kmpade sig tappert genom de tv frsta raderna i sin sng, men
sedan tvrtystnade han.

-- Mademoiselle Margot, r ni ledsen p mig, fr att jag lt mina
kusiner g hrifrn.

-- Nej; ni handlade frsts rtt, d de s innerligt nskade det,
svarade hon, men utan att nnu se upp.

-- Men ni r nd ledsen fver ngonting, neka ej till det.

-- Jag tror inte jag r ledsen, frklarade Margot, men tillade sedan
hastigt och inkonsekvent: Kanske jag r ledsen p mig sjlf. Nu skola
vi taga om frn sidans brjan!

Sir John efterkom icke uppmaningen. Han stack hnderna djupt ned i
fickorna och svarade dystert:

-- Ni har d bestmdt ingen orsak att vara ledsen p er sjlf. Det r
endast taktlsa, ohyfsade, tafatta dumhufvuden som jag, hvilka behfva
vara det.

Margot kunde icke lta bli att skratta t hans ruelses mnga adjektiv.
Hon spelade vidare och manade till lektionens fortsttande, men hennes
elev brydde sig icke drom.

-- S mycket vet jag d, att jag i gr var riktigt ursinnig p mig
sjlf. Jag hade velat hugga hufvudet af mig sedan jag skildes frn er.

Margot vnde hufvudet t sidan, men han sg likvl, huru en klar rodnad
spred sig fver kindens fina linje och till och med fver det mot honom
vnda rat.

-- Jag vet, att jag vllade er smrta i gr, fortfor han ngerfullt;
men det var vrkligen icke min afsikt. Jag knde mig ett gonblick
srad, emedan ni hll er s otkomlig -- jag nskade, att alt skulle
frbli likasom frut. Jag reflekterade icke fver mina ord och det
stt, p hvilket jag uttalade dem; men tro mig, frken Margot, jag
ville icke till ngot pris i vrlden afsiktligt gra er ondt.

Margots hufvud var fortfarande bortvndt och hennes fingrat rykte ned
tangenterna, men dessa frblefvo stumma.

-- Likasom frut, upprepade hon sakta. Jag -- jag vet icke, huru det
kommer sig -- men jag har likasom en frnimmelse, att det icke mera kan
bli detsamma som frut.

En ifrig frga stod att lsa i sir Johns ansikte, men han kldde den
icke i ord. Han var ocks medveten om, att en frndring intrdt i hans
frhllande till Margot och fastn han nnu i gr klagat drfver
frefll det honom likvl i dag som om han icke mera velat utbyta det
nrvarande mot det frflutna.

-- Jag knner huru draktigt det r att yttra detta och det r drfr
jag r frargad p mig sjlf, fortfor Margot i en helt annan ton. Jag
vet, att det vrkligen r draktigt af mig att hysa dylika smaktiga
betnkligheter. Det r helt annorlunda med Valrie. Jag kan inte vara
nog aktsam om henne; men det r vrkligen ljligt att brka om hvad
folk tnker och sger om mig. Jag gr ingenting, jag behfver blygas
fr. Jag mste vara sjlfstndig och oberoende, om jag skall frtjna
mitt och Valries uppehlle. Jag har i tio rs tid ndgats g min egen
vg ooh srja fr mig sjlf -- nda sedan min mor dog, och det har
aldrig hndt mig ngonting; ingen har ngonsin ovnligt bedmt mitt
uppfrande.

Hennes hand gled ned frn pianot och hon blickade snart sagdt trotsigt
upp till honom; men det var ngonting i Crofts ansikte, som frmdde
henne att ter hastigt vnda sig bort.

-- Stackars lilla arbetsbi! sade han vekt. Ni har sledes i tio rs tid
burit penningebekymrens brda p edra axlar! Men ni mtte ju ha varit
barn, d er mor dog.

-- Jag var tretton r, svarade Margot. Till en brjan kunde jag inte
hller utrtta mycket, men jag lrde mig det snart. Jag mste se efter
allting, handla och fvervga fr oss alla. Jag gjorde mnga dumheter,
men af erfarenheten blir man klok.

-- Och hvad gjorde er far d hela denna tid? frgade sir John
frtrytsamt.

-- Han -- ja, ibland frtjnade han ocks litet pengar; jag kunde
naturligtvis inte d uppehlla hela familjen! Han spelade alldeles
frtjusande, det r af honom Valrie rft sin talang. Han undervisade
oss ocks. Han hade en egendomlig knsla fr musik, men han kunde icke
draga nytta af sin talang. Han -- nej, jag ville inte sga ngonting om
min far; han r ju dessutom nu dd.

Sir John knde sig mycket belten fver Margots uppriktighet. "Det
mtte ju ha varit en ntt gosse!" tnkte han inom sig, men hgt sade
han:

-- Han var vl bra stolt fver frken Valrie. Gjorde han ej upp ngra
planer fr hennes framtid?

-- Jo, han gjorde en mngd planer, frrykta planer, som aldrig leddo
till ngonting. Jag knde redan fre hans dd, att ansvaret att bana
Valries vg skulle komma att falla p mig. -- Hon sade detta s
allvarsamt, att Croft icke knde sig frestad att smle t detta
besynnerliga yttrande. -- Men olyckan r, att jag icke hittils varit i
stnd att gra det. Jag vet icke, huru jag skall g till vga drmed.

-- Hvarfr ger er syster inte en konsert? frgade Croft. Det tnkte jag
redan i gr p. Hvarfr hyr ni inte en sal, annonserar och gifver en
konsert? Jag tror, att mnniskorna redan af bara nyfikenhet skulle g
dit, och, d frken Valrie en gng blifvit hrd, r hennes framgng
sker.

-- _Tenez!_ Det var en id! utropade Margot. Vi kunde taga
Steinwaysalen. Jag undrar blott, om det blir mycket dyrt? tillade hon
fundersamt.

-- Om ni tillter det, skall jag gra mig underrttad drom, sade
Croft. Vet ni -- jag skall skaffa mig upplysningar om alt -- -- fr jag
det? -- och sedan skall jag lta er veta det. Det vore naturligtvis ett
vgstycke -- men den, som ej vgar, vinner hller ingenting.

Margot svarade icke. Hon rknade i tysthet fver de medel, hon hade
till sitt frfogande. P banken hade hon en liten summa, afsedd att
tillgripas i ndfall. De skulle frmodligen kunna slja s pass med
biljetter, att utgifterna blefvo betkta, men till och med om det
vrsta intrffade kunde frlusten tckas med denna summa. Det var i
alla fall vrdt att gra frsket.

-- Skall jag skaffa mig upplysningar? upprepade sir John.

-- Ack ja, svarade Margot, som spratt upp ur sina berkningar. Jag vore
mycket tacksam emot er. Jag tror vrkligen, att vi kunna vga det, och
blotta tanken drp kommer att ge Valrie nytt lif. Men nu mste vi
afgjordt fortstta med vr lektion, slutade hon samtalet och tillade
affrsmssigt: Var s god och brja frn sidans brjan och glm inte
hvilken tonart vi ha.

Nu var hon ter den forna Margot, ifrig och en smula befallande. Hon
hade glmt hela sin blyghet och frlgenhet. Croft knde sig riktigt
road af hennes munterhet och gldtighet; men den blyga Margot, den
Margot, som talade s sklfvande och hvars gon s ofta slogos ned
infr hans, var honom likvl krare. Men denna gng beklagade han ej
hennes frsvinnande. Han viste, att hon snart, snart skulle komma
tillbaka.




XII.

Allegro Agitato.


-- Han har d vrkligen ider! utropade Valrie. Hon satt p
kaminmattan vid systerns ftter. Hennes ansikte var ifrigt och gldde,
hennes gon blixtrade af lif och lust. Crofts plan r alldeles utmrkt.
Han har lika godt hufvud som hjrta, denne sir John.

Margot smlog. Ibland gjorde den nstan fraktfulla ton, med hvilken
Valrie talade om hennes vn, henne riktigt ondt. Hon knde sin syster
s vl, att hon icke var det minsta frvnad fver omslaget i hennes
sinnesstmning. Hon frstod mycket vl, att Valrie icke alls saknade
sir Johns sllskap nu, d hon icke mera sammantrffade med honom. S
mycket mera hade Valries sm, ironiska anspelningar frtretat henne. I
dag, d Valrie gillade hans frslag, frklarade hon, att han var klok;
i morgon kunde han ter ha frlorat hennes ynnest. Margot var
fullkomligt medveten om denna mjlighet, men det fgnade henne likvl
fr gonblicket, att hans stjrna var i uppgende.

-- Det var ju bra vnligt af honom, icke sant? sade hon med vrme.

-- Hm, hm -- jag tror den unge mannen finner ett visst nje uti att
blanda sig i andras angelgenheter. Tror du inte det, Margot? -- Vi
hade knappast lrt knna honom, innan han p stt och vis bemktigade
sig oss. Han freslog n det ena, n det andra och gaf vrdefulla rd i
saker, han icke det minsta frstod, den hyggliga, vnliga karlen! Jag
undrar om han r likadan emot alla mnniskor?

Denna tanke var afgjordt obehaglig fr Margot och hon svarade med en
viss frtrytelse:

-- Nr man hr dig tala skulle man vrkligen tro, att Sir John r en
Hans narr och att han af idel nyfikenhet blandar sig i vra
angelgenheter. Om han, ssom du sger, bemktigat sig ess, s har han
gjort det af renaste hjrtegodhet. Han sg att vi voro fattiga och
frskte hjlpa oss. -- Han sg att vi ej hade ngon, som beskyddade
oss, och han frskte vara vr vn.

-- H, h! sade Valrie ironiskt. _Tu y vas, ma petite!_ Vi ha nyligen
bytt om tonart, kan jag mrka. Vi anse icke lngre sir John fr den
skurk, den fraktlige flanr, som svek vrt ungdomliga frtroende och
blef utvisad ur vrt hus.

-- Ack, Valrie, plga mig inte p det viset! Du vet lika vl som jag,
huru djupt jag beklagat min orttvisa misstanke.

-- _Tiens!_ S heta kinder vi ha! Nej, nej, jag skall inte plga, allra
minst som jag sjlf r vid ovanligt godt lynne och sedan i morse rent
af tillber sir John. Det r en lycka, att han inte mera kommer hit, ty
om jag nu skulle f se honom vore jag i stnd att kyssa honom p bda
kinderna. Ses! -- nu r du alldeles frfrad, icke sant? _C'est gal_.
Jag tillber sir John, sger jag dig. Han r en ung man, som r
fvermttan vis och klok och god, och tack vare hans lyckliga infall
komma vi att ha en jtteframgng Margot! Tnk blott, i dag har ingen
mnniska ngon aning om vr tillvara och, innan en mnad frgtt,
ligger hela London kanhnda fr mina ftter! Tnk det, Margot -- tnk
det! -- Hon sprang upp och brjade dansa omkring i rummet, snurrade
omkring mellan stolar och bord och sjng drtill af gldje.

Margot betraktade henne med trfylda, gldjestrlande gon. Det
frefll fven henne som om triumfens gonblick mste vara nra till
hands. Det var d visst och skert, att mnniskorna, d de fingo se
hennes Valrie, genast skulle bli fngslade af hennes sknhet, hennes
behag och hennes trollmakt; och nr de hrde henne spela, nr de
upptkte den stora konstnrssjlen i den spda, brckliga gestalten, d
mste en storm af hnfrelse brista ls! Hjrtat svlde i brstet p
henne och det tyktes sjunga en lofsng, en vlsignelsehymn fver sir
John.

Den unge mannen hade emellertid med gldande ifver arbetat fr planens
realiserande, och d han infann sig till nsta lektion var han frsedd
med alla ndiga upplysningar. Den summa, som fordrades i hyra fr
salen, var visserligen s stor, att Margots min blef ytterst allvarsam,
ty drtill kommo yttermera utgifterna fr annonser och andra smsaker.

-- Jag undrar om vi skola gra det? sade hon med en tviflande och
bedjande blick p John Croft. Jag tycker det r bra mycket vgadt, och
hvad skola vi taga oss till, om det misslyckas?

-- Det kan icke misslyckas, frskrade sir John ifrigt; han hade tnkt
ut en liten plan, medels hvilken han tnkte skydda de bda systrarna
fr all materiel frlust. Om ni ej fretager er ngonting dylikt, s
vet jag icke huru ni ngonsin skall komma framt, medan denna ena
konsert p en gng kan sknka er lycka och ryktbarhet.

Margot betraktade honom fundersamt.

-- Ja, det r sant, sade hon, och Valrie skulle bli s bittert
besviken, ifall vi nu afstode frn planen. Men r det i alla fall rtt
att uppoffra s mycket fr ngonting oskert? Rder ni mig vrkligen
att gra det?

-- Ja, afgjordt, svarade sir John genast. Han var sjlf fullt och fast
fvertygad om Valries framgng och han var dessutom besluten att
skydda dem fr all pekunir frlust.

-- D anse vi saken fr afgjord, svarade den unga flickan och gick fram
till pianot. Medan hon ppnade det tillade hon hastigt och allvarligt:
-- Jag r fvertygad om, att ni ej skulle rda mig drtill, om det icke
i sjlfva vrket vore bde klokt och ej innebure ngon fara.

-- Jag r alldeles sker p, att ni handlar rtt, sade Croft
beslutsamt. Han knde, att ett tungt ansvar hvilade p honom, men han
ryggade ej tillbaka drfr. Han mnade fra saken till ett lyckligt
slut. --

Sedan de frsta frberedelserna voro undangjorda, dagen fr konserten
blifvit bestmd, sedan den annonserats och biljetterna faktiskt lmnats
till frsljning, satte han sin plan i vrkstllighet. Den var mycket
enkel och tillika mycket karaktristisk fr sin upphofsman. Han kpte
s mnga intrdeskort, som behfdes, fr att utgifterna skulle bli
betkta; dessa biljetter delade han ut t sina vnner och bekanta och
tillfrskrade Valrie slunda en ansenlig mngd eleganta, andktiga
hrare, hvilkas nrvara skulle gifva konserten anseende och hvilkas
intresse, sedan det en gng blifvit vkt, i framtiden kunde bli af
vsentlig nytta fr Valrie. Sedan utgifterna slunda voro betkta
mste beloppet fr de friga biljetterna utgra ett rent fverskott fr
de bda systrarna.

Det fll honom aldrig in, att det kunde bli ngon svrighet att fylla
de platser, han s delmodigt kpt. Alla mnniskor tykte mera eller
mindre om musik, alla mnniskor voro intresserade af det, som var nytt,
och sir John viste, att alla hans bekanta tykte om honom; han var
drfr fvertygad om, att hans vnner och bekanta mangrant skulle
infinna sig, d han skickade dem fribiljetter till konserten, i
synnerhet som de fr nrvarande icke voro synnerligen upptagna af
sllskapliga plikter.

Han blef emellertid genast en smula afkyld af hllningen hos den frsta
person, han vnde sig till. Det var ett fruntimmer, hvilket han alltid
ansett fr sin srskilda beskyddarinna, ty han dinerade fyra, fem
gnger under ssongen i hennes hus och hon bjd honom p alla baler hon
gaf och skickade honom kort t hans vnner. Till tack drfr dansade
han med hennes dttrar, d han infann sig vid dylika lustbarheter,
eller skref sm, artiga biljetter, ifall han fredrog att g ngon
annorstdes. Alt detta hade frskaffat honom rykte att vara en
uppmrksam ung man, som i vissa afseenden blifvit en smula efter sin
tid.

D han drfr antydde fr fru Marjoribanks, att han skulle skicka henne
ngra biljetter till frken Kostolitz' konsert, gjorde han det snarare
med minen hos en person, som beviljar en ynnest, n hos en, som begr
en dylik. Men fru Marjoribanks rtade p sig p ett stt, som alldeles
bragte honom ur konceptena.

-- Frken Kostolitz, upprepade hon stelt. Fr jag frga hvem frken
Kostolitz r?

-- Den nyaste stjrnan, genmlde sir John, blott att ingen nnu hrt
henne. Men, om jag inte misstager mig, kommer hon att bli s mycket
ryktbarare efter denna konsert.

lsta frken Marjoribanks sg p sin mor; den andra sg p sir John och
sg sedan bort. Han brjade knna sig otreflig till mods. Fru
Marjoribanks lutade sig nnu mera tillbaka i sin stol och betraktade
honom en stund undan sina snkta gonlock. Sedan frgade hon helt
lugnt:

-- Och huru har ni varit i tillflle att hra henne, sir John?

-- Jag blef i somras bekant med henne p Brackenhurst, svarade han och
blef ond p sig sjlf, emedan han knde, att han rodnade.

Fru Marjoribanks utbytte en blick med sin lsta dotter.

-- Jag trodde just, att det skulle vara hon, sade hon lugnt och vnde
sig ter till honom. Ni trffar henne tmligen ofta, icke sant?

-- Hennes syster gifver mig snglektioner, svarade Croft nstan skarpt.

-- Snglektioner! utropade fru Marjoribanks och satte sig till rtta i
stolen; sedan brjade hon skratta; och hennes dttrar instmde i hennes
munterhet.

-- Nej, s komiskt! sade de.

-- Nr man tnker p, att ni dolt er talang fr oss under alla de lnga
r vi varit bekanta med er, utropade den ena.

-- Man lr sig s lnge man lefver, som ni ser, svarade Croft lugnt;
hittils har jag varit den lilla fgeln, som kunde sjunga, men ej ville
det.

-- Och nu fr mademoiselle -- hvad var det hon hette -- Karlowitz -- er
att sjunga, icke sant? blandade modern sig tmligen bittert i samtalet.

-- Jag hoppas, att hon med tiden skall lra mig det, svarade sir John.
Nr man vid mina r brjar g i skolan, kan man ej i en handvndning
bli fullkomlig. Nu skall jag skicka er biljetterna och om ngra af edra
bekanta skulle ha lust att g dit, s kan jag st till tjnst med
flere.

-- Du milde himmel! sade fru Marjoribanks och sg mycket frvnad ut,
medan den yngsta frken, som var knd fr sin nbbighet, yttrade, att
sir John tyktes ha fretaget om hand.

-- De unga damerna ro s litet knda i London, svarade han allvarsamt.
Drfr ansg jag mig bra hjlpa dem med att placera ngra biljetter.

-- Jag frstod, sade fru Marjoribanks lngsamt och impertinent, att vi
skulle f dessa biljetter till sknks. Fr jag frga om det r er eller
frken Karlowitz vi ha att tacka drfr?

-- D jag sknker mina vnner ngonting, hyser jag fr det mesta den
sikten, att de ro mig tack skyldiga drfr, svarade sir John med
bibehllet lugn, ehuru han brjade bli ond.

-- S delmodigt af er! Och ni gr icke blott mig utan ocks mina
vnner detta anbud! Ni tyckes ha ett oinskrnkt antal biljetter till
ert frfogande.

-- _Les amis de nos amis sont nos amis_, svarade Croft skmtsamt. Saken
r den, att jag nskade, att de rtta personerna skulle komma p denna
konsert, d det r den frsta -- ty ni vet ju, att s mycket beror p
en god brjan. Om ni nu vrkligen vill vara snll, fru Marjoribanks, s
fvertalar ni ngra af edra vnner att g dit.

-- Jag tackar fr den frblommerade komplimenten. Men det r bra kallt
fr att nu g p konserter. Kommer er Mademoiselle -- hvad hon nu heter
-- att ha ngon till bitrde -- jag menar ngon annan konstnr?

-- Mademoiselle Kostolitz ackompagneras af sin syster, som r en
utmrkt pianist.

Flickorna fnissade ter halfhgt.

-- Sir John har brjat mrkvrdigt vl frst sig p musik, sade en af
dem.

-- Jag tycker, sade fru Marjoribanks, att det r fr kallt att g p
konserter och dessutom kan ett violinfredrag bli mycket trttande,
ifall den spelande ej r en artist af allra -- allra frsta rangen.
Nej, jag tackar, sir John, jag tror, att jag afstr frn biljetterna;
om jag tog emot dem skulle jag troligtvis icke anvnda dem och d
blefve ni frargad. Det r bttre att vara uppriktig, icke sant?

Croft stannade kvar ngra gonblick och talade om likgiltiga saker, fr
att hans frstmning ej skulle vara alt fr mrkbar, och sedan tog han
afsked och gick.

Samma eftermiddag sttte sir John p en liflig, ung man bland sina
vnner, som brukade skrifva artiklar till societetstidningarna, och d
fll det honom in, att det kunde vara en stor vinst fr de unga
artisterna, om han tillfrskrade sig denna mans lskvrda bistnd. Men
innan han hunnit komma fram med ett ord, frgade den unge journalisten
honom ifrigt, huru det kom sig, att han var kvar i London.

-- Ni mnade ju resa till Paris.

-- Till Paris? upprepade Croft. Han hade alldeles glmt den tillrnade
trippen till Paris, hvilken mtet med Margot s pltsligt gjort slut
p.

-- Javisst!

-- Ack ja, drog sir John sig till minnes. Jag mnade fara, men --

-- Jas, jas, svarade vnnen och betraktade honom nyfiket.

-- Hr ni, sade Croft hastigt, ni kunde just gra mig en tjnst. Ett
par damer, som jag r bekant med, gifva nsta vecka en konsert. Ni har
mhnda redan lst annonserna -- mademoiselle Kostolitz' konsert i
Steinwaysalen. Vill ni inte med litet trumpetsttar frkunna saken i
edra olika tidningar och om ni sedan gick dit och skref litet om saken
vore det nnu bttre.

-- Hm, sade den unge journalisten ter. Hvem r mademoiselle Kostolitz?
Ny import?

-- Hon har redan en tid vistats i England, men det r frsta gngen hon
upptrder offentligt. Hon r helt ung, nysa fylda aderton r -- och en
mycket vacker, fngslande varelse. Ni kommer att f en njutning, om ni
gr dit.

Han hade en frnimmelse af, att han handlade ohederligt mot Margots
syster att med en frmling tala om henne p detta stt, men han var
mycket angelgen om att "vinna prssen."

-- Ni fr naturligtvis fribiljetter, sade han.

-- Jag tackar, svarade den andra, som knde sig helt road af saken. Jag
skall infinna mig, ifall jag ej r upptagen p annat hll. Hon r en
vninna till er?

-- Nej, egentligen blott en bekant, hennes syster ger mig
snglektioner. De bda damerna ha s f bekanta och drfr intresserar
jag mig fr dem, frsker bispringa dem.

-- Ja, ja, skrattade journalisten p ett besynnerligt satt, hvilket
syntes Sir John fullkomligt oberttigadt. Jag skall stta i trumpeten
och komma dit, s framt jag kan.

Croft tervnde till sin bostad; han knde sig missmodig och nedslagen.
Han skulle f mycket mera besvr med dessa biljetter n han ngonsin
kunnat tro; han beslt att icke mera personligen erbjuda dem t ngon.
Han skref drfr p aftonen flere bref och erbjd dem alldeles i
frbigende t sina vnner, i det han omnmde, att han knde den unga
konstnrinnan och att det skulle fgna honom, om man behedrade
konserten med sitt besk.

Men han blef endast utsatt fr nya missrkningar. Somliga af brefven
besvarades icke alls och de som mottagit de andra tyktes icke vara
beltna. Somliga skickade biljetterna tillbaka; andra voro icke skra
p, huruvida de skulle kunna g; ingen mnniska tyktes fgna sig eller
vara vnligt stmd. Sir John kunde icke frst det. Han beslt att g
till den dam, i hvars salong Valrie en gng spelat; hon viste
tminstone hvad Valrie presterade och hon skulle kunna hjlpa honom,
Han mste ha gtt dumt tillvga, eftersom alla hans frsk
misslyckades. Samma morgon han fattat detta beslut fick han ett bref
frn lady Mary Bracken, i hvilket hon underrttade honom om, att hon
var i staden i och fr affrsangelgenheter och att hon entrget
nskade f tala med honom om en viktig och brdskande angelgenhet.
"Det r vl ngonting angende distriktssystern", tnkte han otligt,
men han knde sig likvl glad. Han skulle vrfva sin tant fr sina
vninnors sak, ty han brjade smningom knna sig allvarsamt orolig.
Tnk om han ej lyckades placera biljetterna, och Valrie, i stllet fr
det utvalda sllskap, han hoppats omgifva henne med, endast fann tomma
bnkar, huru skulle det d g? Margot hade nyss alldeles frtjust talat
med honom om, huru frvnansvrdt bra biljetterna gingo t.

-- Kan ni tnka er, att vi redan slt mera n vi behfva fr att betala
hyran fr salen, hade hon sagt. Jag var frst s orolig, icke blott fr
pengarnas skull, utan emedan det r s viktigt fr Valrie, att denna
hennes frsta konsert blir vl beskt; hon skulle bli frfrligt
nedslagen, om hon sg tomma bnkar framfr sig.

Det gick en kall kre fver ryggen p sir John, d han tnkte p dessa
ord; huru skulle det g, om han ej lyckades fylla dessa tomma platser.
Drfr andades han lttare vid underrttelsen om lady Marys Brackens
ankomst.

Men frst gjorde han likvl sitt besk hon den andra damen; han vntade
stor hjlp af henne. Hon var en klok och vrldsvan kvinna, som viste,
huru hon skulle taga mnniskorna. Hon var dessutom ofantligt omtykt och
hon hll mycket af sir John, hvilken hon knde frn barnaren.

Hon tog mycket hjrtligt emot honom, men d han kom fram med sina
nskningar, skrattade hon honom midt upp i ansiktet.

-- Hvad fr slag! utropade hon, den dr evinnerliga Kostolitz?

-- Hvad menar ni drmed? frgade sir John. Han stod med ryggen t
kaminen och sg ned p henne med en frbittrad blick.

Hon smlog efterseende emot honom och gaf honom ett tecken att sl sig
ned p en stol bredvid henne.

-- Tag plats, min bste John, sade hon, jag ville grna tala med er. Ni
r precis samme Don Quixote som i forna dagar, d ni brukade ge min
guvernant en uppstrckning, nr hon enligt er sikt var orttvis emot
mig. Ni menade s vl, ni stackars, snlle gosse, men eftert var hon
blott s mycket elakare emot mig. Frstr ni den moral, jag frsker
hnsyfta p? Ni vill hjlpa dessa tcka, sm konstnrinnor, och ni
skadar dem endast. Ni gr dem ljliga.

Croft svarade icke, men hans vninna hade alt blifvit skrmd fver
uttrycket i hans ansikte, ifall hon sett p honom. Hon viste
emellertid, att hennes yttrande icke kunde vara angenmt fr honom och
sysselsatte sig drfr med att betrakta de broderade tspetsarna p
sina npna skor.

-- Ni vet, fortfor hon i nstan smeksam ton, att ingen kan hlla sig
fr skratt, nr det blir frga om er pltsliga musikentusiasm; ni har
aldrig frut velat pst, att ni kunde skilja den ena noten frn den
andra. Och jag tror ej att ngon hrt er rst, utom d ni deltagit i
jaktsnger. Och nr ni nu vid trettiotv rs lder brjar taga
snglektioner, nt ni egnar er t en ung, vacker konstnrinnas
intressen, gr er till hennes ciceron, snokar upp elever t henne,
anhller om inbjudningar fr henne, och nu slutligen gr frn drr till
drr -- som ett slags musikalisk handelsresande -- och ber folk taga
emot konsertbiljetter -- ja, vet ni, min kre John, s r detta en
smulfrrykt! Jag kan frskra er, att jag varit p minst sex stllen
dr mnniskorna talade drom. Ni har bedrifvit affren s _gros_, att
mnniskorna ovillkorligt mste skratta t er. Om det vore ngon annan
n ni skulle hela vrlden finna saken misstnklig. Och jag tror till
och med, att mnga gra det nu. Men de som knna er lika bra som jag --
hon blinkade vnligt t honom -- de veta, att ni r en hederlig,
godhjrtad, samvetesgrann mnniska, och de skratta blott och undra hvem
denna flicka r, fr hvars skull John Croft br sig s narraktigt t?
Hon kan icke vara ngon s stor konstnrinna, annars behfde han ej
gra s vldsamma anstrngningar fr att trumma ihop en publik t
henne. Mnniskorna ro elaka, kre John, ty de sga detta.

Hon sg skrattande upp till honom, men skrattet dog bort p hennes
lppar, d hon varseblef det smrtsamma allvaret i hans anletsdrag. Han
kom ihg Margots ord, som hon yttrat vid tv olika tillfllen: "Ni gr
oss till freml fr tlje", och sedan: "Vrlden r en ovnlig ort,
full af kritiserande andar."

-- Ni r srad? sade hans vninna.

-- Nej; jag tnker endast p, att det egentligen r en jmmer. Man kan
hvarken visa en smula godhet eller vlvilja utan att bli ansedd endera
fr en skurk eller en narr. Och jag brjar vrkligen sjlf att tro, det
jag varit en narr.

Han yttrade de sista orden med ett sdant uttryck af pojkaktig ledsnad,
att den vackra kvinnan vid hans sida genast pminde sig lekkamraten
frn barnaren. Hon lutade sig framt och lade ltt sin hand p hans.

-- Se inte s bekymrad ut! sade hon, utan bertta uppriktigt hela
historien fr mig. r ni kr i Valrie Kostolitz?

-- Kr i Valrie! -- Han skrattade s muntert, att hans vninna genast
blef lugnad i det afseendet; men sedan tertog han sitt allvar och
aflade en uppriktig beknnelse angende sitt frhastade rd i afseende
 konserten och sin nnu mera frhastade plan att frska skydda dem
mot frlust.

-- Ja, det var vrkligen en bra frrykt id, sade hon skrattande. Men
oroa er inte fr den skull; d de i alla fall f sina utgifter betkta
och sledes icke lida ngon frlust; r ju ingen olycka skedd. Om ni
vill placera edra pengar p det viset, s str det er ju fritt.

-- Men jag nskar s innerligt, att detta vgstycke krntes med
framgng, svarade Croft helt olycklig. De ha s mycket rknat drp
och de komma att bli bittert besvikna, ifall salen ej r full.

-- Ni kan omjligt fylla den; det r inte vrdt, att ni rknar drp.
Jag skall gra hvad jag kan fr att placera ngra af dessa olyckliga
biljetter, men jag kan inte lofva mycket. D er vninnas rykte r
stadfst, strmma hrarna nog till; men, min kre John, jag kan
frskra er, att ingen nu har lust att komma och jag kan ej tvinga
ngon.

-- Men de hrde henne likvl med strsta nje hr hos er, sade han
dystert.

-- Ja, det var ngonting helt annat. Om jag kunde f tag i ngra af de
vrkligt musikaliska mnniskor jag hade hr den dr aftonen, s kunde
jag mhnda fvertala dem; men de ro tunnsdda, skall jag sga er.
Hlften af alla de mnniskor, som appldera s stormande, veta lika
mycket om musik som ni, kre John -- skulle jag ha sagt, innan jag fick
hra talas om er frborgade talang.

Hon sade det med ett s frtrollande, illparigt leende, att han ej
kunde bli ond p henne; men han gick just icke mycket trstad drifrn.

Lady Mary utgjorde nu hans sista hopp. Han trffade henne i biblioteket
i hennes stora, trefliga hus vid Cadogan Place, ett rum, hvilket nu sg
alt annat n trefligt ut, d bckerna voro dolda af de frdragna
gardinerna och mblerna voro inhljda i de fverdrag, de alltid brukade
bra under egarinnans frnvara.

-- Jag sade till, att tjnarna icke behfde taga bort alt detta,
frklarade hon, ty jag stannar endast ngra dagar hr i och fr
affrsangelgenheter. Ja, min kre John, jag har lidit stora
missrkningar. Min "Mdra-uppfostrings-frening" har icke i ngot
afseende motsvarat mina frhoppningar!

Sir John slog sig ned i soffan bredvid henne och hans ansikte antog ett
fr tillfllet passande uttryck af bekymmer.

-- Hvad sger du! Vilja mdrarna icke lta uppfostra sig? frgade han.

-- Jag vet inte huru det hnger ihop, svarade lady Mary alldeles
trstls, de tyckas icke mera vilja komma dit. Jag hade just inrttat
alt s trefligt, subskriptionerna voro endast formella och jag hade
till och med faststlt, att alla de som nskade det kunde taga
rvarorna med sig och endast f undervisning i tillredningen. Men det
tyckes icke ha behagat dem. Och det vrsta af alt r, att de, som
genomgtt en kurs, icke ens anvnda det som de lrt sig. Jag trffade
nyligen fru Miggins just som hon serverade sin man det afskyvrdaste
kaffe -- tjokt som grt. Helt enkelt kokadt i panna och serveradt med
bottensatsen uti; och hon hade nd lrt sig det s bra -- att klara
det med ett gg, d det ej finnes ngon sil till hands. Men det tjnar
till ingenting att predika fr dylika mnniskor; hon sade, att hon ej
hade rd att anvnda ngot gg och att herr Miggins tykte, att
kaffesatsen gjorde kaffet starkare.

John skrattade, men lady Mary satt mycket allvarsam. Hennes mssa hade
kt nnu lngre ned i nacken n vanligt och hon sg riktigt nedslagen
och bedrfvad ut.

-- Hr sitter jag nu med den stora byggnaden, fortfor hon. Jag har en
plan, den allra frtrffligaste plan, om jag blott kunde realisera den.
Jag tnkte, att jag skulle grundlgga en "Lefnadshamn fr gamla,
aktningsvrda, gifta fattiga." Det skr mig alltid i hjrtat, nr jag
tnker p de stackars, gamla mnniskorna, som mste komma in p
fattighuset, sedan de lefvat ordentligt och rbart i femtio, sextio r.
Jag har alltid tykt det vara s grymt och orttvist, att de icke skulle
ha ngot hem mera. Tycker du inte detsamma, John?

Trarna stodo henne i gonen och man kunde icke tvifla p hennes
medlidande. Han instmde varmt och hon fortfor entusiastiskt:

-- Jag tnkte, att magistratspersonerna, d de fingo reda p ngot
riktigt mmande fall, helt enkelt kunde skicka dessa mnniskor till
mig. Och smningom kunde "Hamnen" kanske ega bestnd utan understd --
de gamla gubbarne kunde kanske karda ull och gummorna kunde sticka; men
man mste frst leda alt p rtt vg. Ty, ser du, fr gonblicket har
jag inga pengar till mitt frfogande. Jag har till och med rkat i
skuld fr "Mdrafreningen" och drfr tnkte jag --

Hvilka lady Marys planer n voro, fick sir John ej hra dem i dag, ty
han gaf samtalet en ny vndning i det han pltsligt sade:

-- mnar du terigen gifva ngon konsert?

Uttrycket i hans tants ansikte frndrades gonblickligen. Hon grep
energiskt tag i sin mssa, satte den stadigt p hufvudet och tyktes
bereda sig att taga ihop med affrsangelgenheter.

-- John, sade hon allvarsamt, det pminner mig om, att jag mste tala
med dig. Det var drfr jag skickade bud p dig. Det r mycket viktigt.
Jag r vrkligen alldeles bestrt. John, hvad har du gjort med den
lilla flolspelerskan?

-- Jag har skt frm folk att taga biljetter till hennes konsert,
svarade han melankoliskt och biktade det bekymmer, som i denna stund s
tungt hvilade p hans sjl.

-- Och du far omkring i cab med henne likasom Nicholas Nickelby och
vrldsundret. Detta har alltid frefallit mig s ljligt. Kommer du
ihg de bl benklderna och det grna parasollet? -- Lady Mary brjade
skratta, s att nsan rynkades. Ja, ja, vrldsundret och frken
Snevellici. Du milde himmel, s frrykt. Men allvarsamt, John, jag tror
inte det r rtt, att du gr ngonting dylikt.

-- Min bsta tant, svarade Croft leende, ehuru han var mycket bedrfvad
till sinnes, jag har en gng fljt med frken Kostolitz p en konsert,
emedan hennes syster icke kunde gra det. Jag frsker nu henne
ovetande prngla ut ngra biljetter t henne, emedan de ro fattiga och
ej ha ngra bekanta. Hvarfr kan jag slutligen och sist ej f frska
att gra godt p mitt eget vis? Du hjlper mdrarna i din by och de
fattiga gubbarne och gummorna. Jag frsker bispringa framtstrfvande,
unga konstnrinnor.

-- Ja, det r visserligen sant! Men, min kre gosse, du vet, att
mnniskorna icke komma att se det frn den sidan. De tro att du r --
hm ja, folket i byn skulle sga, att du "gr" med frken Kostolitz, och
som du blifvit bekant med henne hemma hos mig knner jag mig p stt
och vis ansvarig fr saken och drfr skickade jag bud p dig. Det gr
inte an, nej, vet du, vrkligen icke. Du kan icke blanda dig i andras
angelgenheter, framfr alt icke i ett par unga flickors, utan att
mnniskorna tro, att det ligger ngonting drunder. Lyd nu mitt rd och
lmna flickan t sitt de.

John var mycket nedstmd, men han frskte dlja det och svarade helt
lugnt:

-- Jag frskrar dig, tant Mary, att frken Kostolitz och jag ej gra
ngonting ortt. Hr nu p mig och ltom oss ing en fverenskommelse.
Om du frmr tjugu personer att g p hennes konsert, skall jag gifva
dig tjugu pund till din fattighamn. Jag skall skicka dig biljetterna,
fribiljetter frsts, s du har ingen svrighet att bli af med dem.
Vill du det?

-- Tjugu pund! John, du r vrkligen delmodig; men s r det ocks en
riktig vlgrning. Det r en bedrflig anblick att se dessa gamla
mnniskor i fattighuset. Jag har ofta grtit drfver och gamla Betty
Slowcome sade till mig, att, fastn hon och hennes man hlla p att
svlta ihjl, lefva de nd hllre utan en brdbit n de g till
fattighuset.

-- Det gr mig mycket ondt om dem, svarade sir John. Men en
fverenskommelse r en fverenskommelse. Du mste skaffa mig mina tjugu
personer, innan jag gifver dig dina tjugu pund; och du fr naturligtvis
icke nmna ett ord om mig. Du kan ju sga, att du gr det, emedan du
intresserar dig fr frken Kostolitz. Och det kommer att frefalla helt
naturligt, eftersom hon varit hos dig p Brackenhurst. Du frsker det
ju i morgon, icke sant?

-- I morgon, sade lady Mary drjande, i morgon hade jag fr hela dagen
mnat begifva mig till Whitechapel. Dr finnes en inrttning --

-- Fr fan i vld med inrttningen! Tnk p mina tomma platser. Tant
lilla, du gr det ju? Du lofvar ju att samla ihop s mnga af dina
vnner, du blott kan?

Tanten blickade missnjd och frvnad in i hans ifriga, upprrda
ansikte.

-- Mina fattiga frtjna visserligen all hjlp de kunna f, sade hon
efter en paus. D hlgar nog ndamlet medlen, men jag tycker inte om
den dr historien och jag frstr dig inte, kre John. Det ligger
ngonting drunder -- det r inte vrdt, att du ltsas som det ej vore
fallet.

Hon lt sina skarpa gon en sekund hvila p honom och fortfor sedan:

-- Om det inte r den ena systern, s r det den andra. Jag tror, att
det r den andra. Jag tykte mest om henne af de bda systrarna och jag
minnes, att du gjorde detsamma och det r fven hon, som gifver
musiklektioner. N, hon r en liten, st varelse och du kommer att
ngra dig, om du utstter henne fr mnniskornas skvaller och prat. Men
g nu, ty jag har bref att skrifva. Jag skall gra hvad jag kan fr den
dr trkiga konserten -- ja, jag skall g dit; men, om du vill flja
mitt rd, s hller du dig drifrn. Adj nu.

-- Adj, jag skall icke uppehlla dig lngre.

Han tog reda p sin hatt och kpp med ett lugn och en lngsamhet, som
stodo i den skarpaste motsats till stormen i hans inre, sedan kyste han
sin tant ltt p pannan och lmnade rummet, och lady Mary ropade efter
honom, att han sjlf skulle stnga ytterdrren, emedan hon hade s f
tjnare i staden. Medan han nere i hallen tnde sin cigarrett, tnkte
han inom sig: Det r ltt fr henne att sga: "Lmna flickan t sitt
de." Men frgan r just: "Kan jag det?"




XIII.

Adagio con Tenerezza.


Den desdigra konsertdagen uppgick kall, vt och stormig. Blsten var
s skarp och bitande, att den tyktes uppska mnniskornas mest frdolda
smygvrr fr att vcka obehag hos dem. Sir John begaf sig p
eftermiddagen till Steinwaysalen vid s dligt lynne, som en mnniska
med hans temperament fver hufvud taget kan rka uti. Regnet slog in i
hans vagn tils han drog upp fnstren och d blste vinden iskallt in
genom springorna.

Inga mnniskor syntes till utanfr drren, men han hade med afsikt
kommit tidigt. Salen var ocks blott sparsamt fyld. Han satte sig p
den plats Margot valt t honom, ty hon hade sknkt honom en biljett --
och vntade ngestfullt. Han knde sig fr nervs fr att frdrifva
tiden med att ska upp Margot och hennes syster. Nu nskade han
innerligt, att han aldrig gifvit sitt rd -- brdan af det ansvar, han
med s ltt hjrta tagit sig, tyktes nu tynga ned honom nda till
jorden. Om denna konsert misslyckades, frtjnade han de frebrelser,
med hvilka Margot en gng fverhopat honom; ja, han frtjnade nstan,
att hon helt och hllet undandrog honom sitt frtroende.

Slutligen brjade publiken samlas; de billigare platserna p sidorna
och lngst bort i salen blefvo ngorlunda vl fylda. Ah! Dr kommo
frknarna Lennox och Margaret Elkin -- de snlla varelserna! De sgo
mycket fina ut och Margaret hade en s kldande hatt p sig. De gingo
smleende igenom hela salen. Croft steg upp och gick emot dem.

-- Som du ser ha vi allesamman infunnit oss, ehuru det egentligen r en
svr dag fr Margarets reumatism, men eftersom du var s angelgen
drom, kre John, tykte vi, att vi skulle vga det.

-- Mademoiselle Kostolitz erbjd oss biljetter, infll frken Mary; men
vi sade, att du redan gifvit oss ngra, och hon blef mycket glad och --
som det frefll mig, en smula fverraskad.

Fru Elkin hade emellertid sett sig omkring i salen.

-- Jag kan icke upptcka en kristen sjl som jag knner, sade hon, men
det kommer vl snart mera folk. Jag hoppas det fr frken Kostolitz
skull.

-- N, men vi ha infunnit oss i sluten trupp, kuttrade frken
Charlotte. Vi fyra komma att taga oss riktigt bra ut, icke sant, John?

-- Ack, jag nskar, att hr vore ett dussin sdana som ni, suckade sir
John innerligt. De fyra systrarna pladdrade vidare skrattande och
smickrade, och sir John blickade tankspridt bort mot nrmaste drr. Ah!
Dr kom lady Mary tfljd af en understsig dam med tre dttrar, hvilka
allesamman tydligt buro prgeln "landskusiner". Han hlsade hennes
intrde med riktig hnfrelse.

-- Hvar ro de friga sjutton? frgade han andlst.

-- Min kre gosse, du trodde vl aldrig, att jag skulle drifva dem
framfr mig som en skock gss? Dessutom fick jag inte ihop s mnga.
Jag fick endast tag p ett par till. De flesta af mina bekanta ha
lmnat staden och jag var s upptagen i gr --

-- Du har sledes icke hllit ditt lfte, afbrt hennes nev henne ock
vnde sig hastigt ifrn henne.

D han terigen sg sig omkring tykte han, att salen icke mera var s
tom; nej, det var vrkligen en hel hop mnniskor dr, troligtvis en hop
slktingar till Margots elever -- han tykte sig bland dem upptcka
flere af den skolflickstyp, Valrie beskrifvit fr honom. Ja, d blef
behllningen frn konserten visserligen icke srdeles stor. Men ingen
kunde tminstone pst, att salen varit tom och allra minst s tom att
det kunde nedsl Valries mod. Om bara dessa fasansfulla platser, som
han var ansvarig fr, ville fylla sig! Det frefll hans upprrda sinne
som om de tomma stolraderna hnfullt grinade emot honom; om de ej
blefvo fylda, skulle de genast falla Valrie i gonen, d hon trdde
fram p estraden.

-- Fortfarande olycklig! sade en rst bredvid honom. Han spratt till
och sg sig om. Det var den dam, p hvars bistnd han hufvudsakligast
rknade.

-- N, hvad har ni gjort fr mig? frgade han ifrigt.

-- Jag har i detta fasansfulla vder kommit hit p er olycksaliga
konsert, svarade hon rysande. Hu -- hvad det r kallt! Jag tycker det
r fvermttan godhetsfullt af mig.

-- Ja, det r mycket vnligt af er, instmde sir John helt ngslig till
mods. Men har ni ej varit i stnd att --

-- Jag har frmtt ett par personer att lofva komma hit, men jag vet
vrkligen icke, om man kan vnta dem i detta frskrckliga vder. Jag
vet tminstone, att jag inte hade gtt ut i dag, ifall jag kunnat
undvika det. N, hvar skall jag taga plats -- i frmsta raden? Jag har
vrkligen fullt upp med platser att vlja p, ty de komma bestmdt att
st tomma. -- Hon var vid dligt lynne och sg fven s ut; hon hade
vrkligen bjudit till att uppfylla sir Johns bn, och det var icke
hennes fel, att mnniskorna icke ville g ut i ett dylikt Herrans
vder; han behfde vl icke drfr se s mklig och besviken ut.

Hon gick vidare, halft om halft vntande, att han skulle flja med
henne; men han tervnde till sin plats, ty han hade smningom gripits
af en nstan komisk frtviflan -- komisk, d man betnker orsaken
drtill. Ack, dessa framplatser! De voro icke till hlften -- icke till
en fjrdedel upptagna. Sir John stirrade p dem, tils de flto ihop och
brjade dansa omkring fr hans gon. Sedan kom en sakta rrelse honom
att se upp: Valrie stod p estraden. Han mrkte att hon sg sig
omkring och att hon tyktes bli likasom frbluffad. Hon var mycket blek;
hennes med s mycken omsorg valda hvita kldning tyktes blott gra
henne blekare; hennes ansikte sg i den skarpa belysningen nstan trdt
ut. Det frefll honom som hon icke ens sett bra ut. Hon brjade med en
sonat af Grieg, som var mycket svr tt spela, och om hon nu vrkligen
var nervs och icke i stmning eller om Crofts frvirrade fantasi
bedrog honom, nog af, hon hade icke hunnit lngt, innan han mste
tillst fr sig sjlf, att hon ej spelade ssom hon brukade. Det
frefll honom som om hennes spel aldrig varit s uttryckslst, ja, han
tykte till och med, att hon ett par gnger spelade orent. Det frsta
stycket lmnade tminstone publiken oberrd; den sknkte henne blott
vid slutet en medelmttig appld, fastn sir John klappade, s tt
hnderna svedo, och lady Mary, som satt p frsta stolraden, kraftigt
bearbetade golfvet med sitt paraply. Crofts sinnesstmning blef, om
mjligt, nnu vrre n frut. Det berodde s mycket p brjan bde fr
Valrie och fr hrarna, och brjan hade icke varit uppmuntrande. Den
spelande och publiken voro icke i kontakt med hvarandra; och d han
knde det, huru mycket djupare skulle icke Valrie d vara berrd
draf. Hans blick gled frn henne till Margot och hvilade full af
frvning och frtjusning p henne. Om den ena systern ej frmtt gra
sig gllande, sg den andra dremot s mycket bttre ut. Hennes kinder
gldde, hennes gon blixtrade. Han sg p hennes ansiktsuttryck, att
hon vpnat sig till denna prfning och anstrngde hvarje nerv fr att
utplna Valries fel och brister. Det frefll honom nu som hon varit
den strre af de bda konstnrinnorna. Han hade aldrig frut hrt henne
spela s bra -- med en sdan styrka och aplomb och tillika med s
mycken knsla och behag. Ehuru sir John varit mycket trg i sina
musikaliska studier och troligtvis alldeles hade frsummat dem, ifall
han ej hndelsevis sammantrffat med frknarna Kostolitz, hyste han
likvl en varm krlek till musiken. Som han dessutom var mktig djupt
deltagande och erknnande, hlsade han Margots spel med vrkligt
konstnrlig frtjusning.

Men denna konstnrliga beundran frvandlades snart till en varmare och
mmare beundran af hennes personlighet. Den prktiga, tappra flickan;
hon ville icke lta kufva sig; alt hade sammansvurit sig emot Valries
framgng, men hon ville kmpa till sista gonblicket -- dlja systerns
nederlag genom att hon tyktes triumfera. Han gaf akt p de sm
fingrarna, dr de flgo fver tangenterna -- kloka, skickliga sm
fingrar, som s tappert anstrngde sig och stadkommo s mycket, och
huru fina och vackra de voro sedan, en markisinnas hnder, ssom han
redan en gng frut tnkt. Sedan betraktade han det prydliga, hgburna
hufvudet, hvilket satt s stolt p den smrta halsen, det mjuka hret,
bland hvars bucklor samma kam glimmade, som en gng framkallat lady
Rosamunda Gorsts bitande anmrkningar. Lilla, tcka hufvud! Diamanter
skulle vida bttre anst det n de billiga stenar, som nu prydde det.
Diamanter! De Croftska diamanterna? Ja, hvarfr icke? Hvar kunde han
vl finna en s sllsynt och ljuf hustru och en, som s till fullo var
vrd hans krlek! Vrd hans krlek! Ordet var s uttryckslst och tomt.
Han lskade ju henne redan djupt och lidelsefullt; och i sitt hjrtas
innersta djup viste han ocks, att hon besvarade hans krlek.

Medan Valrie blek och alt mera modstulen stod infr den besvikna
publiken och Margot gjorde alt hvad hon kunde af det svra
ackompagnementet, satt sir John blott och smlog fr sig sjlf och
drmde. Kanske det vore riktigare att sga, det han pltsligt vaknade.
Han hade i veckotal gtt som i en drm, men nu hade hans gon slutligen
blifvit ppnade. Det af ljufhet fylda dunklet var frsvunnet och nu var
hans sjl uppfyld af ett nnu ljufvare, mera strlande dagsljus.
_L'esprit du reveil_ hade kommit fver honom. Han knde nu betydelsen
af det otydliga, ofattliga hopp och den gldje, som tfljt hans drm.
Om natten hade han knt, att de voro i hans nrhet, och han hade
fruktlst strkt ut hnderna efter dem. Nu kunde han i det klara
dagsljuset se och gripa vrkligheten. Han lskade Margot Kostolitz och
ville gra henne till sin hustru!

Hvad det mste vara ljuft att fatta dessa sm, flitiga hnder och be
dem hvila ut i hans, att sga henne, det fattigdom, bekymmer ock svikna
frhoppningar nu lgo bakom henne, att hon icke mera behfde kmpa och
umbra! Hvad det mtte vara frtjusande att sa fver henne alt hvad en
stor rikedom kan frskaffa! Sir John var visst icke penningedryg, men
han erfor likvl en liflig tillfredsstllelse vid tanken p sin
stllning, sin brd, sina vidstrkta besittningar, nu, d Margot skulle
dela alt med honom. D han tnkte p alt hvad han skulle gra fr henne
och frestlde sig hennes fverraskning, hennes blyga, vantrogna
gldje, uppfyldes hans egen sjl af en frtjusning, som liknade ett
rus.

Hvad fr slag! Gingo mnniskorna redan? Var konserten frbi? De
mttliga applderna, som fljt p hvarje stycke och i hvilka han
mekaniskt deltagit, hade upphrt. Valrie och Margot voro frsvunna.
Ngon stngde pianot. Sedan blef det en allmn rrelse -- ett sorl af
rster. Han flg upp och skyndade in i artistrummet fr att f trffa
de bda systrarna. Dr voro fven ett par andra personer, men dem hade
Valrie vndt ryggen t och var gonskenligen sysselsatt med att knppa
igen sin kappa. Margot var emellertid fullkomligt synlig och hade ett
frbindligt ord, ett tappert, ljust leende fr alla, som talade med
henne. Croft, som fortfarande svfvade uppe i molnen, gick hastigt fram
till henne.

-- N, var det inte en framgng? utropade han.

Leendet frsvann frn hennes lppar och hon betraktade honom ett
gonblick, innan hon p ungerska svarade:

-- Jas, ni kallar detta fr en framgng? Valrie kommer att srja
ihjl sig. Jag fruktade, att hon skulle digna ned, innan hon kom till
slutet. Mrkte ni ej, att hon icke alls var sig sjlf? Hon presterade
icke p lngt nr det, hon kan prestera.

N, men s presterade ni desto mera. Jag har aldrig hrt er spela s
bra som i dag!

-- Ah, jag! svarade hon afvrjande och med en otlig rrelse. Hvad
betyder jag vl? Jag frskte dlja hennes frvirring, det r alt. Ser
ni, hon var frn brjan modls. Dr voro ju hela rader med tomma
platser! Hon blef s fverraskad, emedan vi hrt, att biljetterna haft
god tgng. Men det r frmodligen vdret, som r skuld drtill. Lyckan
r oss aldrig bevgen.

Vid orden "hela rader med tomma platser" hade sir John ter pltsligt
kommit ned till jorden och sg nu alldeles frstrd och frvirrad ut.
Men han var nog feg att genast instmma i hnsyftningen p det fula
vdret.

-- Ja, det r en afskyvrd dag. Jag r fvertygad om, att hr varit
fullt med folk, om det varit vackrare vder. Men det r vl bst, att
jag skaffar er en vagn? Jag tror visst, att regnet fortfar, och I ren
skerligen bda bra trtta. Men fr jag inte frst tala ett ord med er
syster?

-- Jag tror det r bst, att ni lter bli, svarade Margot. Valries
rygg sg afgjordt afbjande ut. Han drjde nnu ett gonblick och sade:

-- Vet ni, hennes framgng var vrkligen icke s liten som ni tror. Det
var flere personer i mitt grannskap, som applderade alldeles
entusiastiskt.

Men Margot afbrt honom med en bitter tbrd, fr hvilken han tog till
flykten.

Ngra minuter drefter hjlpte han de bda systrarna upp i den vagn,
han skaffat dem. Han hade bjudit Valrie armen, men hon hade hftigt
visat bort honom, och slunda var det nu Margots hand, som hvilade p
hans arm. Han knde huru denna hand darrade och mrkte, att hon nu, d
hon icke lngre behfde behrska sig, sg mycket blek och sorgsen ut;
ja, d skenet frn gatlyktorna fll p henne, syntes det honom, som om
hon icke haft lngt efter trarna. D han, olycklig och plgad af
frebrelser, stod vid vagnsdrren och marterade sin hjrna fr att
hitta p ngra trstens ord, lutade Valrie sig pltsligt framt ur det
inre af vagnen.

-- S mycket ger jag fr er id! ropade hon i vredesmod. Det var ett
fullstndigt fiasko och det r ni skuld till!

Han blef s frbluffad fver detta pltsliga angrepp, att han tog emot
det med absolut tystnad. Men en vlbekant rst bakom honom tog genast
och hgst energiskt hans frsvar och lady Mary Bracken trngde sig
hastigt framt.

-- Hvad sger hon dr? N, det r d vrkligen fr mycket. Den stackars
gossen har anstrngt sig till det yttersta. Hvar r hon? Hvar r frken
Kostolitz? Det r s mrkt, nr man kommer ut. Ah, dr r ni ju! Huru
str det till? frgade hon och strkte fver nevns axel ett par
knotiga fingrar in i vagnen. -- Men jag vet d alldeles skert, att ni
ej har ngonting att frebr sir John; han har gjort alt hvad i hans
frmga sttt fr att prngla ut biljetter t er. Jag kan frskra er,
att han skickat mig hela tjugu stycken och att han fven plgat alla
mina bekanta drmed.

-- Pitt Street, tjugutta! ropade sir John till kusken, som redan helt
otligt tittade fram undan sin oljedukshatt. -- Drag dig nu undan,
bsta tant -- annars blir du fverkrd!

Margot lutade sig fverraskad och mlls tillbaka i vagnen. Valrie var
fr upprrd fr att fatta hela betydelsen af lady Marys ord, men Margot
hade frsttt alt.

Dessa ord och frken Mary Lennox' harmlsa hnsyftning p John Crofts
delmod samt det hittils ofrklarliga faktum, att de frslda
biljetternas antal absolut icke stmde med de mnga tomma platserna,
gjorde, att hon inom ett gonblick hade John Crofts hela misslyckade
plan klar fr sig. Det frefll henne som om lifvet icke kunde ha ngon
vidare eller tminstone icke ngon bittrare frdmjukelse i beredskap
t henne. Hon var icke ond eller uppbragt -- drtill var hon fr djupt
srad -- men hon hade en frnimmelse som om hon aldrig mera vore i
stnd att se honom in i ansiktet. Om hon blott kunde hlls Valrie i
okunnighet om alt detta! Det kunde mhnda lyckas, om hon blott var
frsiktig.

Valrie skulle bestmdt aldrig frlta honom. Men det var ocks fr
mycket. Han hade behandlat dem som ett par barn, han hade bedragit --
visserligen i bsta afsikt -- men han hade nd bedragit dem. Han var
god och delmodig och hade velat hjlpa dem, men -- det var i alla fall
fr grymt. Hon besvarade Valries lidelsefulla anklagelser tankspridt
och med ett par trstande ord, men det gick omkring i hennes hufvud.
Och det var ju fven ur ekonomisk synpunkt en riktig olycka! De mste
naturligtvis erstta sir John alt hvad han gifvit ut -- det var
outhrdligt, att han ur sin egen ficka velat hlla dem skadeslsa fr
den frlust, de annars hade lidit. De hade nnu icke sjunkit s djupt,
att de ville taga emot pengar af honom; de skulle genast erstta honom,
ehuru alla Margots besparingar skulle g t drtill. Ja, till fljd af
detta misslyckade vgstycke skulle de rka i en vida smre belgenhet
n frut. De hade frlorat sina pengar och sin prestige -- och ack!
hade de ej gjort en nnu strre frlust -- huru gick det nu med deras
frtroende till den vn, som bedragit dem? Margot tillbragte natten
under en feberaktig oro; hon lngtade efter dagen, efter det gonblick,
d hon kunde vltra ifrn sig tminstone en del af den brda, som
nedtrykte henne. Hon skulle vid vanlig tid p frmiddagen trffa sir
John hos hans kusiner; d skulle hon frebr honom det svek han
tilltit sig gentemot dem samt noga taga reda p, huru mycket han
gifvit ut fr dem. Hon tykte, att hon ej kunde andas, frrn hon
blifvit befriad frn denna skuldbrda. Om de gamla damerna blott vore
ur vgen -- om hon blott kunde rkna p att fem minuter f vara ensam
med honom -- hvad skulle hon taga sig till, om hon ej blef i tillflle
att befria sig frn denna frdmjukelsens brda?

Lyckan tyktes vara henne bevgen, ty, d hon kom in i frmaket, fann
hon endast sir John, som vntade dr. Hon hade trott, att han skulle se
frvirrad och nedslagen ut; hon hade vntat att hos honom f upptcka
den oro, med hvilken han alltid motsg hennes missnje. Han mste ju
veta, att hon var ond -- nej icke ond -- utan srad nda in i hjrtats
innersta djup; men han kom emot henne med utstrkta hnder och med
strlande, frvntansfull min. Han hade ocks rknat gonblicken till
hennes ankomst och han vntade henne icke plgad af samvetskval, utan
full af glad otlighet.

Hans utseende var s helt annorlunda n Margot frestlt sig det, att
hon nu ryggade tillbaka och blef nnu en aning blekare n frut. Hon
var fverraskad, knde sig p nytt srad fver, att han tog en sak s
ltt, hvilken gtt henne s djupt till sinnes; men kanske han icke
anade, att hon gissat hans hemlighet.

-- Sir John, sade hon med darrande rst, det fgnar mig, att jag blir i
tillflle att tala med er.

Hon tystnade; det var s svrt att komma fram med det hon hade p
hjrtat, medan dessa glada, strlande gon hvilade p henne.

-- Jag ville ocks grna tala med er, svarade han, och bad drfr mina
kusiner lmna oss ensamma ngra gonblick. De vnliga sjlarna tro, att
vi ha konsertangelgenheterna att tala om, och ha drfr lofvat att
icke stra oss.

-- Den angelgenhet, jag nskar tala med er om rr konserten, sade
Margot. Hon darrade s, att hon knappast kunde st, och hennes rst
sklfde, men hon gjorde hftigt vld p sig och fortsatte: Sir John,
jag har gissat ngonting.

-- Har ni det? frgade han mt och gldtigt betraktande henne. Jag r
bra nyfiken att f veta, huru mycket ni gissat!

-- Ack, skratta inte ut mig! ropade hon med smrtsam sinnesrrelse.
Huru kan ni skratta, d ni frdmjukat mig ssom ni gjort?

-- Jag! utropade sir John uppriktigt frvnad.

-- Ja! Kan ni vl ett gonblick frestlla er, att jag skulle vara
annat n srad och frdmjukad, d jag tnker p, huru ni handlat
gentemot Valrie och mig?

-- Jas i frga om biljetterna, menar ni? afbrt Croft henne rodnande,
men likvl smleende.

-- Ja, jag menar just i frga om biljetterna, svarade Margot, och till
hennes stora frtrytelse brto orden fram med en snyftning. Huru kunde
han st s dr leende framfr henne, sedan han behandlat henne p detta
stt? Hvarfr fann hon inga ord att klandra och frdmjuka honom med p
samma stt som han frdmjukat henne? Huru kom det sig, att hon, trots
alla sina bemdanden, ej kunde vara ond p honom?

Vid ljudet af hennes snyftning frsvann det segerslla uttrycket ur sir
Johns ansikte och gaf rum fr den djupaste bedrfvelse, men han sade
icke ett ord och hon fortfor hastigt och oskert:

-- Ni skall naturligtvis f edra pengar tillbaka. Ni mste ju inse, att
vi ej kunna g in drp. Frstr ni ej, att vi skulle uppfatta ert
handlingsstt som en frolmpning, om vi ej viste, att ni menat vl?
Ja, det betyder helt enkelt, att ni gifver oss pengar, att ni frrar
oss en gfva p fyratio eller femtio pund.

-- Och antag, att jag gjorde det, sade John mycket vekt och fattade
pltsligt hennes hand. Antag, att jag gjorde det, Margot; hvad betyder
det vl? D jag vill ge er alt hvad jag eger och mig sjlf med. Min
lskade, jag r visst icke vrdig att bli er make, men jag ber, att ni
nd tager mig.

Om hon frut varit blek, s blef hon nu askgr. Han trodde ett
gonblick, att hon skulle svimma. Hon strkte ut vnstra handen och
frskte gripa tag i kaminkransen; hon hade fven anvndt hgra handen
drtill, men han hll den alt fr stadigt sluten i sin.

-- Jag fverraskade er, fortfor han ifrigt. Jag tror, att jag sjlf r
fverraskad. Jag vet inte, huru det kom sig. Men, Margot, vi borde ju
ha kunnat gissa det! Vi ha under alla dessa veckor kommit alt nrmare
och nrmare hvarandra och nu r den tid inne, d vi ej kunna reda oss
utan hvarandra. Jag vet tminstone, att jag ej kan lefva utan er, och,
min lskade, jag tror, att det r p samma stt med er. Men huru
frfrad ni ser ut? r den tanken, att jag lskar er, s frskrcklig
fr er, Margot? och vill ni inte vara uppriktig och tillst, att ni
likaledes lskar mig, ty jag r fullt och fast fvertygad om, att ni
gr det.

Detta rttframma, ofrbehllsamma frieri var ytterst karaktristiskt
fr John Croft; han fortsatte nda till slutet utan att fvervga,
huruvida det var klokt och politiskt. Det var en smula frhastadt att
visa, det han var s sker p Margots genkrlek. Ty ingen kvinna vill
s ltt gifva sig fngen och med Margot, som var mera reserverad n
andra och drjmte inbyrd med rfda, trngbrstade ider om det
passande, var det fara, att hon skulle taga anstt af hans
frtrstansfulla ton. Men kanske sir John icke desto mindre handlat
rtt, d han fljde sin instinkt. D hon s ofrberedt rkade ut fr
hans angrepp, var det just icke troligt, att hon kunde motst honom.
Hon var s fvervldigad af de olika sinnesrrelser, hans ord
framkallade hos henne, att hon hvarken kunde rra sig eller svara.

-- Ack, min lilla Margot, utropade John, se inte s frskrkt ut -- det
r ju ingenting att vara skrmd fr. Jag skall aldrig mera lta
bekymmer och oro nalkas er. Ni har redan haft mera n nog draf p er
andel, men nu r alt detta frbi.

D hon slog upp gonen och sg hans vackra, krleksfulla ansikte, som
strlande af lycka och segersllhet lutade sig ned fver henne, blef
hon ocks medveten om, att hennes hjrta genombfvades af en pltslig
lycka. Denna tanke frefll henne knappast trolig och kunde icke sl
sker rot i hennes sjl, men den fvervldigade henne likvl fr
gonblicket. Hans ansikte kom alt nrmare hennes; -- han skulle ha kyst
henne -- men hon rykte sig ls med ett litet, frfradt anskri.

-- Ack nej, ropade hon; nej, nej -- vi ro tokiga! Det vore alldeles
omjligt!

Hon sjnk ned p nrmaste stol och gmde ansiktet i hnderna. Croft var
icke det minsta fverraskad; han gick ett steg nrmare och stlde sig
bredvid henne.

-- Om vi ro tokiga, sade han, s r det hrligt att vara tokig. Jag
fr min del nskar aldrig mera bli frnuftig. Min lilla Margot, ni har
haft ett s tungt och sorgligt lif, att ni tycker det mste vara en
vansinnig drm att vara lycklig; men vi skola det oaktadt bli lyckliga
tillsamman, ni, Margot -- ni och jag. Tror ni ej, att jag skulle kunna
gra er lycklig, min lskling?

Han lutade sig ned fver henne och drog med strsta mhet bort hennes
hnder frn ansiktet; trollmakten i hans blick fngslade henne.

-- Margot, ni lskar mig? frgade han entrget.

Hans gld smittade henne; han lste i hennes gon, att hon blott
lskade honom alt fr innerligt, gonblicket drp mste hon uttala de
ord, han lngtade att f hra. Men hon gjorde pltsligt vld p sig och
trngde orden tillbaka. Hon satte sig till rtta i stolen, drog bort
hans hnder och sade s bestmdt hon ngonsin kunde:

-- Sir John, jag kan ej bli er hustru. Det r s likt er att glmma
alt, som gr en frbindelse oss emellan omjlig; men jag tnker p det.

-- Hvad tnker ni p? utropade han otligt, Margot, jag hoppas, ni inte
kommer fram med ngra dumheter. Mellan oss bda fr det icke bli frga
om ngra trivialiteter.

En ltt rodnad frgade Margots bleka kinder.
-- Jag vet, att jag icke r er jmlike, sade hon stolt. Men jag mnade
icke sga ett ord drom, ehuru jag tror, att mnga mnniskor skulle
anse vra olika lefnadsstllningar fr ett ofverstigligt hinder. Och
om det ocks ej fans ngot annat, skulle jag fr min del anse det
ohederligt att tillta er fr min skull taga ett s ofverlagdt steg.
Ett steg, som ni mhnda sedermera skulle komma att ngra.

Uttrycket i hans ansikte frbjd henne att vidare fortstta detta mne.
Hon tystnade, men fortsatte strax drp skygt:

-- Och sir John, s har jag ju Valrie.

-- Jag har inte glmt Valrie, sade Croft allvarsamt. Jag tror ni kan
lita p, att jag skulle bli en god bror t henne. Hon skall vistas hos
oss tils hon gifter sig, hvilket torde bli snart nog, tillade han
leende.

Han hll af Valrie och intresserade sig p ett broderligt stt fr
hennes framtid. Men det mste icke desto mindre vara hrligt, att en
gng ensam f r om Margot och Margots skarpa ra upptkte en skymt af
denna lngtan i hans ord. Drfr sade hon bestmdt och till och med en
smula bittert:

-- Och ni skulle naturligtvis vara glad, d ni blef af med Valrie. Ack
nej, sir John, det gr icke, fr sig! Jag har svurit att helt och
hllet egna mig t Valrie s lnge hon behfver mig, och det tror jag
hon alltid kommer att gra. Ni ser ju sjlf, att hon icke r lik andra
mnniskor. Man mste vaka fver henne och leda henne, och jag mste
vara fri fr att kunna gra detta. Och dessutom mste vi fven taga
hennes konst i betraktande; hon mste ha fullt spelrum fr sitt kall
och jag mste stdse vara tillhands. Ni r alt fr god, men jag kan
icke gifta mig med er. Det vore icke rtt hvarken mot er eller mot
Valrie. Jag kunde icke uppfylla min plikt emot er bda.

-- Och d mste jag frsts bli offret, infll sir John.

-- Ack, sade Margot och blickade hastigt genom trar upp till honom, ty
hon kunde ej uthrda att hra honom tala i denna ton. Ack, var inte
ond! Nej, det r vrkligen icke s. Jag gr det, emedan jag fruktar,
emedan jag vet --

Hon tystnade pltsligt. Sir John anade hvilken beknnelse det var, som
darrade p hennes lppar, och hans ansikte antog ett mildare uttryck --
men fr frigt frrdde han ej sin sinnesrrelse, utan fortfor lugnt
och bestmdt:

-- Jag tycker, att ni ondigtvis oroar er. Det r ju icke sagdt, att
vra viljor behfva stta ihop.

-- Ack, ni frstr icke huru vra nskningar -- vid minsta anledning --
skulle vara hvarandra diametralt motsatta, svarade Margot. Ltom oss
blott taga ett exempel: Ni skulle bestmdt icke nska, att jag
ackompagnerade Valrie, ifall hon upptrdde offentligt.

Sir John brjade skratta och tvekade ett gonblick, innan han svarade;
sedan sade han p det ppna, okonstlade stt, hon alltid tykt s mycket
om:

-- Margot, det finnes mnga karlar, som utan tvifvel skulle lofva alt
mjligt fr att ern det de nska, men jag -- jag r ju i mnga
afseenden icke vrd synnerligen mycket, men uppriktig r jag! Och
drfr sger jag nu ocks ppet, att jag icke grna sg, att ni spelade
offentligt, sedan ni blifvit min hustru.

Trots hans halft skmtsamma ton knde Margot likvl, att det var ett
fast beslut, som lg till grund fr hans ord, och hon viste, att om han
ocks lskade henne huru varmt och innerligt, s fans det likvl mnga
punkter, i hvilka han icke skulle gifva efter fr henne. Hon hade under
den tid de varit bekanta s ofta varit den, som haft ledningen, och
hade varit s van att utfva inflytande p honom, att upptkten af
denna nya sida i hans karaktr nstan var ett litet slag fr henne. Och
det lt nstan som hon varit stucken, d hon svarade:

-- Jag skulle fven tillhra Valrie.

-- Margot, ni skall icke leka med mig. Jag uppskattar er krlek till
Valrie och skulle aldrig frska minska den. Jag tror, att ni knner
mig tillrckligt fr att veta det. Som min hustru kunde ni gra mera
fr Valrie n ngonsin frut. Men systerlig tillgifvenhet och krleken
mellan man och hustru ro tv olika saker. Om ni lskar mig ssom jag
er, mste jag komma i frsta rummet.
-- Ack, nej! utropade Margot hastigt, frskrkt fver medvetandet om
sin svaghet och hans vxande inflytande fver henne. Nej, nej, det gr
icke fr sig! Valrie mste komma i frmsta rummet! Hon har alltid
varit den frsta!

Croft betraktade henne ett gonblick tigande, sedan kastade han huvudet
bakt med en stolt rrelse och sade:

-- Kanske ni har rtt, Margot, och att det r bttre att vi skiljas, ty
jag vill inte nja mig med andra platsen. Drtill lskar jag er fr
innerligt.

Han drjde nnu och betraktade henne som om han velat lta henne f tid
p sig att frska f fram ett ord; men hon bet ihop tnderna och sg
p honom med en stolt och stadig blick. Hon hade icke ens i det
gonblick, d hon tyktes vilja gifva efter, synts honom s skn och s
tjusande som nu, d han skulle frlora henne. Hans ansiktsuttryck
frndrades.

-- Margot, bad han, hvarfr skola vi tillintetgra vrt lif, d vi
kunde vara s lyckliga med hvarandra?

Hans ord lto nstan som ett ngestrop och de genljdo i hennes hjrta,
men hon svarade blott med fasthet:

-- Jag vill ej fvergifva Valrie.

-- Lef d vl! stnade sir John.

-- Jag hoppas ni glmmer, sade Margot stammande.

Han gaf till ett kort och bittert skratt och gick utan ett ord vidare
bort mot drren.

Margot vnde sig om. Hon kunde nnu ropa honom tillbaka. Men hvarfr
det? Hvad kunde hon vl sga honom fr att stlla saken till rtta
emellan dem? Han ville icke gifva efter och hon kunde det icke hller.

gonblicket drp stngdes drren efter honom och hans snabba, bestmda
steg genljdo i trappan. Margot stirrade alldeles frvirrad ned framfr
sig och viste knappast hvad som hndt. John Croft lskade henne och
hade kommit fr att sga henne det och fr att be henne bli hans
hustru. Hans hustru -- John Crofts hustru -- och hon hade gifvit honom
afslag!

Ytterdrren slog igen med en skrll. Alt var frbi -- alt; hon skulle
aldrig mera f terse honom.




XIV.

Andante con variazione.


Det var mhnda en riktig lycka fr Margot, att hennes tankar under den
nrmast pfljande tiden s helt och hllet voro upptagna af Valrie.
Den sorgsenhet, som annars hade kommit fver henne, blef drigenom till
en viss grad afledd. Valrie hade efter konserten frsjunkit i den
djupaste nedslagenhet. Hon t icke, hon sof illa, hon ville icke tala
och hon visade bort alla trstegrunder.

-- Lt mig vara i fred, sade hon, tror du inte jag lika bra som du vet
huru sakerna st? Denna gng kan vrt fiasko icke mera godtgras.

Det terstod sledes ingenting annat fr Margot n att vaka och bedja,
Och hon var mycket mild och tlig och begrafde sina egna sorgsna
tankar. Och Valrie satt hela dagen och stirrade med stora, dystra gon
in i elden.

Men en dag, d Margot efter en trttsam eftermiddag kom hem, fann hon
Valrie gende af och an med lnga steg och med hnderna i kors p
ryggen. Hennes ansikte hade ett sorgset, ja, nstan tragiskt uttryck.

-- Dr r du ju! utropade hon och stannade framfr Margot. Det fgnar
mig, ty jag har fattat ett beslut, som jag ville meddela dig.

Margot slog leende armen omkring den spda gestalten.

-- Hvad r det fr ett viktigt beslut? frgade hon.

-- Ah, det r inte alls ljligt, skall jag sga dig! Jag tror, att jag
vrkligen hittils drmt bort mitt lif. Hvad har det blifvit af alla de
planer vi uppgjorde, af alt det vi hoppades? Det r tid, att jag vaknar
upp och ser vrkligheten in i ansiktet. Det r mig icke beskrdt att
rna framgng som konstnrinna; jag mste skjuta denna drm t sidan
likasom jag gjort med min fiol. Vet du, Margot, jag har lagt bort den.
Jag har lagt den allra underst i min stora koffert. Nr jag gjorde det,
frefll det mig som om jag lagt den i en likkista. Den r dd,
stendd, och vi skola aldrig mera tala drom.

-- Sta Valrie, sade Margot med ett skratt, som slutade med en
snyftning, var inte s tragisk! Din fiol dr inte s ltt -- den kommer
nnu att lefva fr dig och mnga andra.

-- Nej, sger jag dig, den r dd och begrafven. Vi skola icke mera
tala drom. Nu mnar jag taga lifvet frn dess allvarliga sida. Hvarfr
skall jag lta dig ensam arbeta fr vrt uppehlle? Hdanefter skall
jag dela dina mdor och frsrja mig sjlf.

-- Och hvad mnar du gra, stackars liten? frgade Margot, som smlog
med mt fverseende, ehuru trarna stodo i gonen p henne.

-- Jag har tnkt fver saken -- det finnes icke mycket, som jag kan
gra. Jag kan icke gifva undervisning, emedan jag ej har tlamod
drtill. Jag tror, att jag skulle bli galen, om jag liksom du hela
dagen ndgades brka med dumma barn. Jag skulle sl dem p hnderna,
nr de spelade falskt. Och jag kan inte sy. Drfr tnkte jag, att jag
skulle brja mla -- julkort, du vet, och pskkort. Det vore just en
lmplig tid nu, d psken str fr drren.

-- Men mitt sta barn, brjade Margot.

Men Valrie afbrt henne:

-- Tst! lt mig tala till punkt, jag har noga fvervgt alt.
Mnniskorna behfva alltid kort; julkort och pskkort till de bda
hlgerna och fdelsedagskort hela ret om. N du vet ju, huru mycket de
i butikerna taga fr de mlade korten: en shilling, en och en half
shilling och mera, Det mste naturligt vara ngon, som mlar dessa
kort, och denna ngon mste ju f betalt fr sin mda. Ltom oss nu
antaga, att jag mlar tre kort om dagen och fr en shilling i medeltal
fr hvarje kort. Jag frestller mig, att jag fr nittio pence fr
shillingskorten och en shilling och tre pence fr de friga. Det vore
tre shilling om dagen -- sledes aderton shilling i veckan. r det inte
bra uttnkt?

Hon smlog nu faktiskt och hennes lilla ansikte sg helt beltet ut.
Men Margot hade mera lust att grta n att skratta.

-- Sg, r det inte en utmrkt plan? envisades Valrie.

Margot kyste henne mt och svarade:

-- Ja, det r en utomordentlig plan. Men den har blott en skuggsida,
mitt stackars barn, och det r, att du ej kan mla. Du har inte haft en
enda teckningslektion i hela ditt lif. Huru mnar du d realisera din
plan?

-- Det gr d rakt ingenting, att jag ej haft ngra lektioner i
teckning, svarade Valrie mycket hgdraget. Man behfver inte kunna
teckna fr att mla sdana hr bagateller. Jag skall kopiera andra kort
och med tiden fvar jag upp mig. Men berfva mig nu inte modet. Huru
skall jag kunna lefva utan att gra ngonting?

-- Javisst, javisst, och jag vill inte hller berfva dig modet,
utropade Margot hastigt, ty systerns ansikte mulnade ter och
frdmjukelsens trar stego upp i gonen p henne. Jag undrade bara,
huru du mnade g tillvga; men det r frsts mycket ltt att mla
dessa kort.

-- Ja, det tycker jag ocks -- det kan ju hvem som hlst. Du kper mig
i morgon en liten, ntt frglda med fina, fina penslar och litet
kalkerpapper och ngra kort -- jag skall brja med de billigare -- och
i morgon eftermiddag tager jag ihop med arbetet.

Hon gnuggade hnderna och dansade p sitt gamla vis genom rummet. Nr
alt gick omkring var det nd en sysselsttning, som frde henne p
andra tankar, tnkte Margot. Det var afgjordt bttre n att hon hela
dagen tyst och olycklig hngde p en stol, medan hennes ansikte blef
alt mindre och mindre och hennes gon alt strre och strre. Hon m
grna syssla med sina kort och frger, hon trttnar nog snart drvid.
Men denna sysselsttning kunde ju fr en tid vara bra fr henne.

Dagen drp tog Valrie sledes ihop med arbetet och lngt fram p
eftermiddagen erbjds Margot att skrskda hennes pensels frsta
alster. Det var ett gelatinkort, hvars hrn blifvit tmligen skrynkliga
i och genom berringen med Valries sm heta fingrar. Midt p kortet
stod ett brunt kors, eller det lutade, rttare sagdt, litet t hger,
och en hvit dufva, hvars ena vinge petade rtt upp i luften och hvars
stjrt var mycket frkrympt, satt p den ena sidan och en stjlk med
frgt-mig-ej, som allesamman hade sex blomblad, lg p den andra.
Inunder detta hade Valrie med rda bokstfver mlat ordet "Resurgam."

-- Ser du, ser du mitt frsta frsk! Tycker du inte det r lyckadt?
Jag har sjlf tnkt ut altsamman. "Resurgam" passar s bra till psken;
jag tror det tminstone, fastn jag inte riktigt vet hvad det betyder.
Korset r inte riktigt rakt, men det mrkes vl knappast, d jag fylt
platsen p sidan om det med frgt-mig-ej. Ser du nu, Margot, du
pstod, att jag inte kunde teckna! Och nu har jag nd tecknat
frgt-mig-ejerna alldeles ur hufvudet och bladen med! Och min dufva
sedan -- r den inte st?

-- Ja, det r den visst; men jag frstr inte riktigt hvarfr den har
ett rdt band om halsen och jag tror inte, att dufvor bruka draga ihop
stjrten p det dr viset. Har du ocks ritat den ur hufvudet?

-- Nej, jag kopierade den efter en rdhakesngare och mlade den hvit
-- Jag tykte det var ett s bra phitt -- och hvarfr kan inte en dufva
sitta stjrten i vdret, d en rdhakesngare gr det? Och jag mlade
det rda bandet dit, emedan jag tykte, att det behfdes litet frg.
Hvarfr betraktar du kortet med en s komisk min?

-- Jag undrar bara, hvarfr du lter den ena vingen sticka s hgt upp
i luften -- borde man inte d ocks se den andra?

Valrie skt hftigt ihop sina penslar och frger.

-- Ja, om du klandrar hvarenda smula, s lnar det sig naturligtvis
icke, att jag frsker. Jag trodde, att du skulle gldja dig drt, och
jag tycker det vrkligen inte r s dligt, d man betnker, att jag
aldrig frut frskt mig p ngonting dylikt.

-- Nej, min hjrteunge, jag klandrar det visst icke, utrepade Margot
ifrigt. Jag tycker du r mycket skicklig, som kan gra det s bra, och
det var dumt af mig, att jag ej frstod hvad du menade. Dufvan lutar
sig naturligtvis fver korset ock drfr r hennes vinge utbredd. Den
andra r likaledes utbredd, men den kan man ej se.

-- Du tycker inte ens om mitt rda band, mumlade Valrie, som
fortfarande var sttt. Jag gjorda mig s mycken mda drmed. Jag
frskte ge den lilla knuten p ryggen formen af en riktig krleksknut.

Hon hll p att brista i grt. D vgade Margot inte ens draga p
munnen, ehuru idsammanstllningen frefll henne s ytterst komisk.
Hon kyste och trstade den lilla konstnrinnan och hade till slut den
tillfredsstllelsen, att hon fullkomligt trstad ter satte sig vid
arbetet och frkunnade, att hon kanske skulle lmna detta frsta kort,
som inte var riktigt lyckadt, till sex pence.

-- Stackars liten, tnkte Margot; om hon vrkligen tror, att ngon
mnniska skall kpa dessa sm fasligheter, fruktar jag hon blir bra
besviken. Men kanske hon trttnat, innan hon hunnit med s mnga kort,
att det lnar sig att bjuda ut dem.

Men Valrie hade med den fr henne egendomliga entusiasmen kastat sig
fver sin nya sysselsttning. Hon arbetade p detta vidunder med samma
energi, som hon eljes brukade nedlgga p sina musikstudier. Hennes
fingrar, som voro s skickliga, s fina och smidiga, d det glde att
fra strken, vore skickliga och tafatta som ett barns, d det blef
frga om ngot annat arbete. De voro fven nu styfva och oskickliga,
men Valrie, som var frtjust i de lysande frgerna och i sysslandet
med penslar och vatten, var mycket belten med hvad hon stadkom. Hon
fortfor att mla dufvor och kors och blommor -- de senare med ett
totalt frbiseende af all botanisk sanning; hon frskte mla sprngda
gg, ur hvilka duniga kycklingar tittade, men hon mste sjlf tillst,
att de misslyckades fr henne. Slunda var hon en hel vecka lycklig och
belten. Margot blef orolig, d dagarna skredo framt och cremonesaren
fortfarande fick ligga nedbddad i sin svarta lda och Valrie bara
mlade sina pskkort i stllet fr att ter egna sig t sin musik. Hon
fruktade, att hennes fingrar skulle bli styfva. Och hon nskade, att
Valrie icke skulle frsumma sitt vrkliga kall fr denna nyck. Och
skapade hon sig icke nyo svikna frhoppningar: Ingen skulle ngonsin
p fullt allvar kasta en blick p dessa hennes konstprodukter. Margot
knde, huru hon rodnade vid tanken p att erbjuda dem t ngon
butikinnehafvare.

Slutligen en morgon fjorton dagar fre psk frkunnade Valrie att hon
nu mlat tv dussin kort och freslog, att de skulle g till en
pappershandel vid High Street, Kensington och uppgra affren med
butikegaren.

-- Jag tager allesamman med mig, sade hon. Det r inalles kort fr
tjugofyra shilling, men som ggen och kycklingarna ej lyckats s bra
som de andra, s mnar jag fresl honom, att jag skall lmna honom
allesamman fr ett pund.

-- Huru vore det, om vi skulle lmna gg- och kycklingskorten hemma,
freslog Margot rysande, d hon tnkte p dessa konstvrk?

-- Nej, det gr absolut inte an! Huru kan du vara s enfaldig! Jag
lmnar ingenting hemma; tjugu r ett s dumt tal; dessutom kommer
frsljaren att anse oss fr mycket delmodiga, d vi gifva honom de
fyra korten p kpet.

Margot hade ingenting vidare, utan begaf sig med tungt hjrta p vg.
Valrie var dremot vid det gladaste lynne, pratade muntert och gjorde
upp planer om hvad hon alt skulle anvnda sina inkomster till.

-- Det r riktigt frtjusande att sjlf frtjna pengar, icke sant? Jag
knner mig s stolt, s stolt! Till och med du, madame Margot, behfver
tid p dig, innan du frtjnar ett pund.

D de kommo in i den omtalade butiken, gick Valrie genast fram till
disken och frgade med en s frnm och viktig min efter egaren, att
denne genast skyndade till fr att betjna henne. Men d han fann, att
den frtjusande varelsen, som tilltalade honom, icke var ngon frnm
dam, utan en ansprksls konstadept, som uppmanade honom att kpa ett
antal nstan barnsligt utfrda teckningar, stod han ett gonblick s
godt som mlls. D Valrie, som icke det minsta blef bragt ur
fattningen genom hans tystnad, fr honom frklarade sina sikter
angende det pris, hon mnade begra, och huldrikt tillade, att hon
denna gng skulle gifva honom ngra kort p kpet, skrattade han henne
midt upp i ansiktet, skt ihop korten och rkte dem med en ironisk
bugning.

-- De ro icke fullt ut sdana, som vi bruka erbjuda vra kunder. Jag
tror, att de skulle bli bra frvnade, om vi uppmanade dem att kpa
ngonting dylikt. Nej, jag tackar, madame, men vi kunna ej anvnda edra
kort.

Med ansiktet betkt af en gldande rodnad rykte Margot sin syster i
armen, och, sedan Valrie stuckit korten p sig, gick hon med hgburet
hufvud sin vg.

-- Det var en tarflig butik, sade hon, d de kommo ut i det fria.
Karlen var ju riktigt ohflig. Jag tror han var frargad, fr att jag
begrde mera n han mnade gifva. Vi skola frska p ngot annat
stlle.

-- Vet du, min lilla Valrie, jag tror att det r fruktlst. De dr
herrarna ha skert sina bestmda leverantrer och vilja icke gra
affrer med ngra andra.

Valrie stannade och betraktade henne med en upprrd och frargad min.

-- Nu pratar du riktiga dumheter, sade hon. Om det frhlle sig
slunda, s skulle ju ingen mnniska komma framt. Alt mste ju ha en
brjan. Ltom oss g till Regent- eller Oxford-Street och uppska ngra
riktigt fina butiker, dr bli vi bttre bemtta n af dessa simpla
mnniskor. Ser du, dr kommer en "bus", vi skola stiga upp i den.

Margot tykte det var klokare att lta Valrie sjlf komma underfund med
huru fruktlsa hennes bemdanden voro n att frska afrda henne, ty
hon viste af erfarenhet huru envis hon kunde vara och hon viste, att
vidare invndningar endast skulle reta henne utan att nd fvertyga
henne.

De pbrjade sledes en mdosam vandring, som slutade med ett
fullstndigt nederlag fr Valrie. Hvar och en hon bjd ut sina
stackars kort t skrattade ut henne eller blef frargad. P hemvgen
sade hon icke ett ord, men nr de vl voro hemma bredde hon ut sina
tjugufyra kort p bordet och betraktade dem en lng stund fundersamt.
Slutligen ropade hon p Margot och bad henne likaledes betrakta dem.

-- Tycker du de ro mycket fula -- mycket illa utfrda? frgade hon
sakta. Hennes glnsande gon voro med ett forskande uttryck fsta p
Margots ansikte. Men Margot teg och skte frgfves efter ord, som icke
skulle vara fr srande, fr nedslende. Valrie fattade henne i bda
axlarna och hll henne fast: Du mste sga sanningen, sade hon; du
mste svra att sga mig sanningen! Bah! ditt ansikte skulle frrda
dig, om du ocks ville dlja hvad du tnker. Margot, jag ser det p
dina gon. Du tycker, att de dr herrarna ha rtt; mina kort ro
afskyvrda och ingen mnniska vill kpa dem.

-- Nej, jag frskrar dig, bedyrade Margot ifrigt, jag tycker visst
inte, att ditt arbete r dligt. Men det r kanske icke precis sdant,
som mnniskorna ro vana att kpa. De personer, som ro vana att mla
dylika kort, ha sitt eget stt, du har mhnda nnu icke riktigt lrt
dig metoden. Hvem vet, kanske de anvnda andra frger.

-- Jag ser! Jag ser! utropade Valrie med darrande lppar. Jag har
gjort mig ljlig, d jag frskte ngonting, jag inte kunde. Hvarfr
skall jag ocks frska gra ngonting? Ingenting lyckas fr mig.

Hon samlade med darrande hnder ihop sina kort och skyndade genom
rummet, och, innan Margot hann frekomma det, hade hon kastat dem
allesamman i elden. Sedan sjnk hon ned i en lnstol och grt som om
hennes hjrta velat brista.

-- Jag har lust att ocks brnna upp min fiol! snyftade hon. Ack,
Margot, hvarfr fr jag inte d! Jag frsker och jag hoppas, men
ingenting lyckas for mig!

-- Min hjrtunge, svarade Margot, som kastat sig p kn bredvid och
dragit ned det lilla, lockiga, bruna hufvudet mot sin axel, vi f inte
i samma andetag tala om din konst, din stora talang och dessa saker! De
ha endast varit ett tidsfrdrif fr dig. Om du kunnat slja dem, hade
du varit stolt och fgnat dig drt; men betnk blott. Om du ocks ftt
slja alla dina kort lika fort som du mlade dem, hade de likvl aldrig
kunnat bereda dig samma gldje och stolthet som din musik.

-- Ack, min musik! Tala inte om den! Du kallar den en gldje och
stolthet? Sg hllre mitt kval och min frtviflan. Jag tror denna
lngtan att f lta hra mig och medvetandet, att ingen bryr sig om
det, nnu komma att taga lifvet af mig!

-- Haf en smula tlamod, min lskling, bad Margot och torkade hennes
trar, som s hastigt rullade utfr kinderna. Du r ju nnu blott
aderton r. Var tlig och ihrdig. Framgngen och ryktbarheten komma
nog i sinom tid. En gng skola vi bda skratta, d vi tnka tillbaka p
en dag sdan som denna.

Men Valrie suckade blott och Margot hade sjlf svrt att tro p sina
egna, om s mycken tillfrsikt vittnande ord. Valrie smg sig nnu
flere dagar omkring som en liten fridls ande och var s blek, s
nedslagen och apatisk, att Margot beslt att till hvad pris som hlst
rycka henne upp ur detta tillstnd.

-- Vet du, Valrie, sade hon en vacker dag till henne, jag har lst en
konsertannons af en alldeles ny pianist -- Paul Waldeneck. Han har
tminstone aldrig frut spelat i England. Han r ungrare, tror jag,
tycker du inte det vore intressant att f hra en landsman? Det psts,
att han skall vara alldeles utmrkt. Skola vi ej g dit?

-- Nej, jag vill inte, svarade Valrie vid dligt humr. Jag bryr mig
icke ens mera om att hra musik.

Margot sade ingenting vidare, men d de trffades vid bordet rkte hon
systern programmet till morgondagens konsert, hvilket pryddes af
konsertgifvarens portrtt. Detta visade ett ungdomligt ansikte med
fina, regelbundna drag och stora gon. Hret var tmligen lngt och
uppstruket ur pannan.

-- Har han d hvitt hr? frgade Valrie, som med intresse betraktade
portrttet, eller ha de glmt att skugga bilden? Det r ett prktigt
hufvud, Margot, och ett vackert ansikte. Det r visst mycket smickradt,
men man ser ut som han hade gnistan inom sig. Kanske vi nd kunde g
och hra honom. Det vore ju helt annat, om han spelade fiol, tillade
hon suckande.

Margot och Valrie begfvo sig sledes fljande dag till S:t James Hall
och d de kommo nrmare funno de gatan formligen blockerad af kdon.

-- Det tyckes komma mycket folk fr att hra honom, sade Valrie
fundersamt. Tnk, Margot, huru hrligt det vore, om det vore jag som
spelade och denna mnniskomassa vntade fr att taga emot mig!

Margot betraktade henne medlidsamt.

-- Min lskling, var sker p, att mnniskorna ocks en vacker dag
skola st och vnta p dig. Jag r fvertygad om, att Waldeneck ej
hller vid aderton rs lder spelade fr en s stor hrarekrets.

Hon sade likvl detta en smula modstulet, ty hon jmfrde ocks den
lysande framgng, som gonskenligen vntade denna artist, med det
nederlag, hennes syster lidit, och tillika med minnet af detta nederlag
vaknade fven andra minnen, hvilka mhnda icke voro s bittra, men
desto sorgligare. I och med detsamma yttrade Valrie ngra ord, som
berrde fremlet fr hennes tankar.

-- D jag sist var hr hade jag sir John med mig. Den stackars sir
John! Jag undrar just hvar han nu r! Vi hra aldrig mera af honom!

Som de i och med detsamma kommo fram till drren behfde Margot icke
svara, och d de en gng vl voro inne i salen, togo Valries tankar
genast en annan riktning.

Salen var ttt fyld; en viss, andls frvntan hll massan s fngen,
att det var s godt som tyst, nda tils den store konstnren
uppenbarade sig, och d mottogs han af en stormande appld. Valrie
satt rak som ett ljus, hennes gon vidgades och lpparna skildes.

-- Tycker du om hans utseende? frgade Margot leende, men Valrie hjde
fingret varnande.

-- Tst! han mnar brja.

Men Waldeneck drjde nnu ett gonblick och bugade sig t alla sidor.
Han var en lng, smrt man, som rrde sig med ett visst nonchalant
behag. Portrttet var, ssom Margot genast upptkte, icke smickradt och
kunde naturligtvis icke tergifva den vackra, elfenbenshvita hyn, som
s egendomligt framhll de mrka gonen och gonbrynen; det fina,
silkeslena hret var snhvitt och stod i en skarp motsats till den
kraftfulla gestalten och det unga ansiktet. Konstnrens hela utseende
var s ovanligt, s pikant, att det genast fngslade skdaren. Han sg
ut som han stigit ut ur en gammal tafla; hufvudet och ansiktsuttrycket,
ja, till och med formen p hnderna voro sdana, att en konstnr frn
adertonde rhundradet grna hade mlat dem. D han vnde sig om och
gick fram till pianot, kastade Margot ofrivilligt en blick p honom fr
att se, om inte hans vackra, hvita hr i nacken var prydt med en
stngpiska. gonblicket drp brto de frsta tonerna den ddstystnad,
som fljt p de entusiastiska applderna, och hela den stora
hrarekretsen lyssnade som en enda, hnfrd varelse.

Margot var i en sdan extas, att hon till och med glmde Valrie, och
hon frblef i detta rus, nda tils de underbara fingrarna sjnko ned
frn tangenterna och konstnren gjorde en paus. D sg hon p sin
syster.

-- Valrie, hviskade hon, har du ngonsin hrt ngonting s sknt? Har
du haft en aning om, att pianot haft dylika toner? Ah, han r en stor
man, en mstare!

Valrie vinkade t henne med handen.

-- Tala inte med mig, hviskade hon. Du str mig. Ack, de dumma
mnniskorna! -- hvarfr sluta de icke med sina applder, s att han kan
f fortstta.

Hon yttrade icke ett ord vidare under de tv timmar, som nu fljde. Hon
tyktes endast vakna, d det applderades och ropades _da capo_; d
klappade hon s lidelsefullt i sina sm hnder och stampade s
fanatiskt i golfvet, att hon blef alldeles utom sig! Den store artisten
hade tydligen frnimmelse om, att han stod i kontakt med sina hrare,
ty ett s varmt, entusiastiskt bifall kom sllan de i London
upptrdande konstnrerna till del. hrarnas entusiasm fann
beredvilligt gensvar hos artisten. Han spelade och spelade ter, fastn
han till slut var s trtt, att han nstan tumlade. D han reste sig
fr att tacka fr det stormande bifall, som fljt p det tredje
upprepandet af programmets sista nummer -- en fin och frtrollande
nocturne af hans egen komposition, stngdes pianot p impressarions
befallning, ty denne fruktade, att de omttliga hrarna fverhfvan
skulle taga sin afguds krafter i ansprk. Han stod alt nnu leende och
bugande kvar, d publiken pltsligt trngde sig fram till honom.
Herrarna klttrade upp p estraden fr att trycka hans hnder, vackra
kvinnor med gldande kinder, p hvilka trarna alt nnu glittrade,
lutade sig framt och mumlade fram ord af hnfrelse och beundran. Han
hade nnu aldrig upplefvat ngonting dylikt hr.

Margot hade icke trott, att en dylik entusiasm vore mjlig i det kalla,
knslolsa England. Hon kastade en blick p Valrie och sg till sin
frfran, huru blek hon var. Hennes ansikte hade ett sllsamt uttryck;
hon sg nstan ut som om hon varit nra att falla i vanmakt.

-- Kom hrifrn, min lskling, kom. Jag borde icke ha frt dig hit; det
r fr mycket fr dig. Min stackars, lilla lskling, jag borde ha tnkt
p, att anblicken af denne mans oerhrda framgng skulle pminna
dig om --

-- Ack nej, afbrt Valrie henne. Nej, det r icke detta, du frstr
det icke. Nej, fr mig inte hrifrn nnu -- icke s lnge han r hr.

Men gonblicket drp var Waldeneck frsvunnen och publiken brjade
skingra sig. Margot frde bort Valrie, hvilken darrade s, att Margot,
d de kommo ut p gatan, ansg det fr klokast att taga en vagn och
fara raka vgen hem i stllet fr att vnta p omnibusen, deras vanliga
befordringsmedel.

D vagnsdrren stngts efter dem och de voro p vg, vnde Valrie sig
pltsligt till sin syster.

-- Ack, Margot! utropade hon, en sdan olycka! Ser du icke hvad som
hndt? Jag har mtt mitt de! Jag lskar Waldeneck och han kommer
aldrig att lska mig!




XV.

Apassionata subito.


Af alla de sorger, som fallit p Margots lott, var denna mhnda den
allvarligaste. Till en brjan hade hon frskt betrakta hela saken som
en nyck, en fvergende inbillning, det icke var vrdt att fsta s
mycket afseende vid; men Valrie var s allvarlig, s ofantligt
fvertygad om djupet af sin passion fr Waldeneck, att Margots hela
visdom kom till korta och hon viste hvad hon skulle taga sig till.

-- Jag har ju alltid sagt dig, frklarade Valrie med en allvarsam och
frtviflad min, att jag aldrig kunde lska ngon, om hvilken jag ej
viste, att han var min herre och mstare -- ngon, som stod fver mig.
I samma gonblick jag sg denne man erfor jag hans snilles makt; och d
jag hrde honom spela -- ack! Margot, Margot, hvad skall jag gra? Jag
knner, att man r den enda man jag ngonsin kan lska, och du vet,
huru hoppls denna min krlek r. Jag fr aldrig lra knna honom --
fordom hade jag vl kunnat drmma om, att jag ocks skulle bli ryktbar
-- att han tminstone skulle f hra mitt namn -- att vi en dag kunde
mtas som jmlikar. -- Men hvad fr jag? En stackars, oknd flicka, som
icke vet hvad hon skall taga sig till med sitt lif -- som kommer att
lefva och d obekant.

Margot frskte frst att med ltt gckeri vcka sin syster till insikt
om det draktiga i denna nya id; sedan blef hon allvarsam.

-- Valrie, du r ju inte eljes s okvinnlig. Det r ortt, att du
tillter dig att p detta stt tnka p en man, som du blott en gng
sett och aldrig talat med. Huru kan du veta, hurudan han i sjlfva
vrket r? Han kan vara mycket dlig; mnga af dessa stora konstnrer
fra ett lttsinnigt lif. Han r kanske i alla afseenden ovrdig, att
du egnar honom en tanke.

-- Bah! Ovrdig! upprepade Valrie frtretad. Hvar har du dina gon,
Margot! -- Sedan tillade hon utan minsta konsekvens: -- Dlig eller
icke dlig, s r han mitt de! Jag lskar honom och kommer aldrig att
lska ngon annan.

-- Tyst, barn -- tyst! Jag kan inte hra p dig. Hvad kommer det t dig
-- du, som alltid varit s fin och frnm i dina sikter? Jag tycker
det r frskrckligt att yppa dylika knslor -- d det absolut icke
finnes ngon anledning drtill. Jag fr min del frstr icke, huru en
kvinna kan lska, d hon ej frst blir lskad, eller tminstone,
frbttrade hon sig hastigt, medan hennes ansikte frgades af en
gldande rodnad, huru en flicka, om en dylik olycka hnder henne, helt
lugnt kan tala drom. Jag skulle icke ens kunna tillst det fr mig
sjlf.

-- Du r du och jag r jag, svarade Valrie frtrytsamt. Jag skall icke
mera sga ett ord drom, eftersom denna tanke r s plgsam fr dig;
jag skall behlla den fr mig sjlf, men den kommer alltid, alltid att
vara dr. Det var grymt af dig att sga, att det r okvinnligt, jag kan
inte frndra min natur. Solrosen kan inte lta bli att vnda sig efter
solen. Han r min sol och mitt hjrta, och mina tankar skola flja
honom hvart han n tager vgen.

Margot suckade och vred hnderna:

-- Valrie, Valrie, du vet ju, att jag vill ha ditt fulla frtroende;
om denna knsla finnes inom dig, s mste du tala med mig drom, men,
min lskling, frsk att vara frnuftig. Saken r ju alldeles omjlig,
frsk drfr att bekmpa den och frjaga den ur dina tankar. Tnk om
du finge hra, att Waldeneck r gift?

-- Det r han icke, afbrt Valrie henne vildt.

-- Men om han vore det? D vore det ju din skyldighet att frjaga
hvarje tanke p honom ur ditt hjrta.

-- Om han vore det -- om han vore det! Han r det inte, sger jag och
hvad skulle det vl gra, om han ocks vore det. Han kommer aldrig att
f veta det och jag r icke ansvarig fr mina tankar. Ack, hvad du r
frfrad! Jag skall icke mera tala med dig drom; jag skall endast
anfrtro det t min fiol. Ack, min cremonesare! -- min trogne vn, du
skall tminstone frst mig och ha medlidande med mig.

Hon rusade med gldande kinder ut ur rummet och kom strax drp
tillbaka med sin fiol; sedan brjade hon spela. S upprrd och orolig
Margot n var, genombfvades hon likvl af ofrivillig beundran, d hon
lyssnade till hennes spel. Hon gick igenom den ena efter den andra
af numrorna p Waldenecka program. D hon kom till hans egna
kompositioner, inlade hon en sdan trnande lidelse i tergifvandet
draf, att trarna stego upp i gonen p Margot.

-- Ack, Valrie du r en stor konstnrinna! Du r ett snille! Hvarfr
kan vrlden icke f hra dig? Om du kunde intaga den plats, som
tillkommer dig, skulle dessa draktiga tankar drifvas p flykten.

-- Hr! Hr! utropade Valrie med ansiktet strlande och i hgsta
spnning, hr du, var det icke s hr? Ack, hvad det r hrligt! Hans
fingrar voro underbara, men min cremonesare kan sga nnu mera n ngot
piano. Lyssna! Hr du ej, huru hans sjl ropar efter ngonting, som
icke r den frunnadt? Margot, han saknar ocks ngonting. Huru stor
han n r, s r hans lif icke nnu fullstndigt; han behfver nnu
ngonting -- han behfver mig.

-- Valrie, du blir galen! snyftade Margot.

-- Nej, det r sant: min fiol har sagt mig det; du kan sjlf hra det.
r hans musik inte nnu hrligare, d jag spelar den? Ack, om vi kunde
spela tillsamman! Margot, Margot, om vi kunde spela tillsamman -- om vi
alltid kunde vara tillsamman! Ser du ej, huru min konst skulle
frfullkomna hans. Mitt lif skulle gra hans fullkomligt; min krlek
skulle fylla den tomhet i hans hjrta, som hans musik klagar fver.
Ack, Margot, Margot, hvarfr kunna vi ej n hvarandra?

Handen med strken uti sjnk ned och hufvudet snktes mot brstet.
Margots frbittring hade frsvunnit, hon var frfrligt orolig. Gaf
Valries exalterade hjrna, hennes fverspnda, nervsa organisation
efter fr denna hftiga sinnesrrelse, som nu fljde p den lngvariga
spnningen och de svikna frhoppningarna? Hvad skulle hon gra? Huru
skulle hon g tillvga fr att afvrja den hotande faran.

Efter mycket fvertalande frmdde hon slutligen Valrie att lmna
fiolen ifrn sig och att lgga sig. Men medan hon gick af och an i
rummet, vattnade blommorna och sysslade med allehanda, som hon trodde
skulle frstr Valrie, knde hon mycket vl, att systerns stora
gldande gon endast med en frnvarande blick fljde henne och att
hennes tankar voro p helt annat hll.

I dagningen morgonen drp vaknade Margot alldeles frskrkt, Valries
sng var tom. Hon flg upp och rusade till drren. D hon ppnade den,
trngde de svaga tonerna af en fiol upp till henne frn rummen p nedra
botten. Hon skyndade ned i det lilla frmaket, som sg riktigt spklikt
ut i den gr dagern, och dr fann hon Valrie, en eterisk, hvitkldd
gestalt, som spelade Waldenecks nocturne. Hon fvertalade systern
krleksfullt att tervnda till sngen, och fastn den frysande, lilla
gestalten snart ter blef varm och frsjnk i en lugn smn, lg Margot
likvl vaken och kastade sig oroligt p sitt lger, tils dagen inbrt
och plikten ter kallade henne.

Men alt efter som tiden gick kades Margots oro snarare n den
minskades. Valrie var visserligen icke s upprrd som i brjan, men
det led intet tvifvel, att hon icke helt och hllet var fngen under
denna passion. Hon kpte icke allenast de stycken Waldeneck spelat p
konserten, utan alla hans kompositioner. Det var blott hgst f af dem,
som voro skrifna fr fiol, men hon satte dem fr detta instrument i det
hon tog hans temata och omspann dem med de underbaraste fantasier. --
Margot tykte, att hon aldrig frut till fullo uppskattat den lilla
varelsens beundransvrda talang, men hon lyssnade i alla fall med
vrklig hjrtengest p den sllsamma, sorgliga musiken, som hela dagen
ljd i huset. Det frefll henne som hon genom den hrde sin systers
hjrta klaga och lngta efter ngonting, som aldrig skulle komma henne
till del.

Veckorna frflto slunda, mars kom och gick och april kom och gick
full af spnning och hopp till och med i det dimhljda London. Tcka
vrblommor blomstrade i skogarna och trdgrdarna, sm, krusiga,
ljusgrna blad tittade ut ur knopparnas bruna hljen och himmelen
hvlfde sig bl fver stadens rk-atmosfr; och en vacker dag lade
Valrie sig till sngs.

Hon svimmade, d hon skulle stiga upp p morgonen, och nu lg hon med
det lilla ansiktet nstan lika blekt som kudden i sin sng och alt lif
tyktes helt och hllet vara koncentreradt i de feberaktigt glnsande
gonen.

Margot var alldeles utom sig, hon trodde, att Valrie skulle d;
Valrie hyste sjlf samma sikt och frkunnade detta faktum med
orubblig skerhet.

-- Jag har ingenting, jag nskade lefva fr, sade hon. Jag skulle grna
d, om inte du funnes, Margot.

Men d lkaren kom, slog han bort hvarje tanke drp. Det var bara
nervs utmattning, den unga damen hade mhnda arbetat fr flitigt, hon
hade synbarligen fverskattat sina krafter. Eller hade hon haft ngon
sinnesrrelse? Hon behfde fullkomligt lugn, fullkomlig hvila.

-- Mycket mjlk, frisk luft och luftombyte skulle gra henne godt. Hon
skulle snart bli frisk, om det vore mjligt att f henne hrifrn.
Knner frken Kostolitz till Wiesbaden? Denna ort skulle jag
rekommendera. Det r en utmrkt ort fr nervsa personer och inte --
med en hastig blick omkring rummet -- inte fr dyr. Vore det mjligt
att fra frken Kostolitz till Wiesbaden?

-- Alt hvad som r ndvndigt fr min systers hlsa mste bli mjligt,
svarade Margot.

-- N, far d redan nsta vecka till Wiesbaden, om ni kan. Vi ha nu
brjan af maj -- stanna, om mjligt, hela sommaren dr, och d ni
kommer hem med henne r hon fullkomligt frisk. Wiesbaden r hrligt vid
denna tid p ret. Hyr er rum i ett hus, som ligger hgt och r
omgifvet af trd, lt henne dricka s mycket mjlk hon kan och vara
mycket ute i friska luften.

Han aflgsnade sig hgst belten med det program han uppgjort och utan
ngon aning om, huru svrt det var att utfra det. D drren stngts
efter honom rrde Valrie otligt p sig i sngen.

-- Jag vill inte fara till Wiesbaden, sade hon, det r bestmdt ett
mycket trkigt stlle. Jag vill mycket hllre d och komma till
himmelen.

-- Men jag kan inte undvara dig, sade Margot samt lutade sig ned och
kyste henne, och du r icke hller mogen fr himmelen. Smickra dig inte
drmed! Du r alt fr stygg och elak! Petrus skulle alt sl igen porten
fr dig.

Margot var s lycksalig fver lkarens frskran, att Valries sjukdom
ej var farlig, att hon var frdig att skratta t allting. Hon var icke
ens orolig vid tanken p, huru hon skulle skaffa medel till resan och
den lngvariga vistelsen p en frmmande ort.

-- Ja, det r godt och vl, sade Valrie, men huru skola vi komma dit
och hvad skola vi lefva af, d vi en gng ro dr.

-- Oroa dig inte fr den skull, svarade Margot, det blir nog ngon
utvg, bara vi vl ro dr.

Men d hon sedan blef ensam funderade hon nrmare p saken. Hon mste
naturligtvis lmna sina lektioner i London med fara att frlora sina
elever och vid sin terkomst st utan alla medel till sitt uppehlle.
Nvl, hon mste riskera detta; hon hade redan en gng gjort en brjan,
i vrsta fall mste hon brja om igen och lita p sin tur. De medel,
som stodo henne till buds, voro ytterst ringa, ifall hon ej tillgrep de
pengar, hon hade p banken. Men dem hade hon nda sedan den olyckliga
konserten ansett fr John Crofts rttmtiga tillhrighet. Den summa
biljettfrsljningen inbringat hade rkt till att betcka kostnaderna
med; men Margot hade alltid ansett dessa pengar fr sir Johns
tillhrighet.

Hon mnade terstlla dem t honom en dag, d minnet af det som
passerat dem emellan hunnit blekna en smula. Men nu i denna nd kom hon
att tnka, att pengarna tillhrde henne och att hon kunde anvnda dem
ssom hon fann fr godt. Sir John hade endast uttnkt sin fantastiska
plan och satt den i vrkstllighet fr att hjlpa dem. Och huru srad
skulle han icke bli, om han viste, att Margot, blott fr att han hade
ett indirekt ansprk p dessa pengar, icke begagnade sig af dem, ehuru
hon s ndvndigt behfde dem. Det lg ju ingenting ohederligt eller
odelt i detta handlingsstt. Ty om hon velat hade hon ju kunnat vara
hrskarinna fver alt det, som tillhrde honom. Om han varit en smula
frsiktigare i utfrandet af sin plan, hade hon ju aldrig ftt veta,
att han var den enda kparen till ifrgavarande biljetter. Han hade
menat s vl, han hade varit s delmodig; hvarfr kunde hon icke
likaledes vara delmodig?

-- Jag skall gra det, sade Margot med gldande kinder. Ack, min vn!
Du r vnlig och god, men jag anvnder icke grna de penningar, som
tillhra dig. Men jag skall likvl besegra min stolthet och gra det.

Hon pbrjade genast ett bref till sir John. Hon knde, att hon icke
kunde taga detta steg utan att underrtta honom drom, ty hon brt
drigenom ett beslut, som hon meddelat honom.

    "Min bste sir John," skref hon, "ni minnes vl, att jag, d vi
    skildes, sade er, att jag skulle betala tillbaka de pengar, ni
    gifvit ut fr biljetterna. Det enda skl hvarfr jag icke genast
    gjorde det var, att jag fruktade ni skull anse mig fr ovnlig och
    smaktig samt knna er srad. Men jag hade stdse fr afsikt att
    gra det och ville blott uppskjuta det, tils ni -- huru skall jag
    sga -- hade glmt mig eller utan smrta kunde tnka p den episod
    i ert lif, dr jag spelade en roll. Jag knner er s vl, min kre
    vn, att jag knappast kan tro, att det nu redan vore fallet -- men
    jag hoppas och ber innerligt, att det snart mtte ske; och jag r
    ocks fullkomligt fvertygad om, att ni snart kommer underfund med,
    att det icke var ngonting s synnerligt med mig och att det blott
    var er hjrtegodhet, som lg till grund fr er goda tanke om mig.
    Men nu mste jag underrtta er om, att jag grna ville anvnda de
    pengar, jag r skyldig er. Valrie r sjuk och mste resa till
    utlandet. Som ni vet, kostar det alt en hop pengar och drfr vill
    jag taga emot er hjlp. Jag vet, att ni ej missfrstr mina
    bevekelsegrunder och att ni icke hller fraktar mig p grund af
    detta mitt frndrade beslut. Ni knner mig tillrckligt fr att
    veta, att jag ej gr det grna; men det mste ske fr Valries
    skull och jag anser fven fr riktigast att underrtta er drom.
    Det behfves intet svar p detta bref. Jag ber, att ni ej besvarar
    det. Det r mycket bttre fr oss bda, att vi icke hra af
    hvarandra, och jag hade icke hller skrifvit till er, ifall jag ej
    ansett mig bra underrtta er om mitt frndrade beslut. Jag
    frblir, bste sir John, er tillgifna

                                              Margot Kostolitz."

Hon vgade icke lsa igenom brefvet, utan afsnde det s skyndsamt som
mjligt. Hon hade frbjudit sir John att svara, men hon hoppades
mhnda likvl p ett svar. Under de nrmast fljande dagarna blef hon
alltid orolig, d hon hrde brefbrarens knackning, men det kom intet
bref och hon var nog ofrnuftig att knna sig olycklig drfver. Det
hade nd varit vnligt, om han tminstone med ngra rader gjort sig
underrttad om Valeries befinnande. Nu nskade hon, att hon ej skrifvit
s utfrligt, och framfralt, att hon lmnat bort det dr om, att han
troligtvis nnu icke glmt henne. Han hade naturligtvis glmt henne,
det var ju nu alldeles klart och tydligt, och hennes anhllan, att han
ej skulle besvara brefvet, var fljaktligen alldeles fverfldig. Den
lilla episoden hon hntydt p var slut och frbi, hon var helt och
hllet utstruken ur hans lif. Om han fortfarande bibehll ngot minne
draf hade det troligtvis vkt blygsel och frargelse hos honom.




XVI.

Pastorale.


Vren var redan lngt framskriden, d de unga damerna anlnde till
Wiesbaden. Enligt lkarens rd hyrde de sig rum i en hgre belgen
stadsdel, ttt invid Nerobrgets vackra, skogbevuxna hjder, hvilka
prunkade i det nyutspruckna lfvets hrliga grnska. Deras rum voro
mycket vackra och lgo p nedra botten i ett af de talrika pensionaten,
som finnas dr; s litet deras frmak n var tykte de likvl
synnerligen mycket om det, ty det hade ett fnsterutsprng, frn
hvilket man kunde se in i Nerodalen och upp till de skogbevuxna
hjderna; och hr i detta fnsterutsprng var det ntt och jmt plats
fr ett litet bord och tv stolar. Dr to de sin frukost p morgonen
och matade de otaliga fglarna, som tama och frvntansfulla fladdrade
omkring fnsterbrdet.

I rummet fans det yttermera plats fr ett piano, och hvad, frgade
Valrie, kan en mnniska vl mera begra. Resan och ombytet hade piggat
upp henne; ibland pratade och skrattade hon likasom frut. Margot
utfrde doktorns ordinationer med den punktlighet, som alltid utmrkte
henne; hon frfljde Valrie med brddfulla bgare med mjlk och stod
med hotande och bestmd min bredvid henne, nda tils hon drack; hon
skickade henne ut i det fria; ja, en gng gick hon s lngt, att hon
lste in hennes fiol, men d satte Valrie sig ned och frklarade, att
hon hvarken skulle ta, dricka, sofva eller g ut, frrn hon ftt sin
skatt tillbaka. Margot var slunda tvungen att gifva efter, men hon
mrkte till sin stora tillfredsstllelse, att Valrie var lugnare n
frut, ehuru hon fr det mesta spelade Waldenecks musik; hon spelade
icke mera p s ofrnuftiga tider och icke mera med samma gldande
passion som frut. Margot hoppades, att hon skulle glmma, men det var
visst icke fallet. D Valrie vandrade utmed Nerodalens grnskande
aller eller nr hon p varma dagar lg utstrkt i den mjuka mossan och
inandades lrktrdens doft och genom deras fjderlika grnska blickade
upp till den bl himmelen eller d hon i parken lyssnade p orkestern,
stod det dr ena ansiktet alltid framfr henne, var hennes sinne
stndigt fnget af samma tanke. Genom den vrkligt hrliga musiken hon
obeskrifligt njt af hrde hon klangen af en annan musik, lyssnade hon
till de toner, som tyktes kalla och draga hennes sjl till sig.

Men den friska luften och solskenet, luftombytet och den makalsa
mjlken gjorde icke desto mindre sin skyldighet; Valries kinder blefvo
ter runda och fingo frg, och Margot mrkte tydligt, att hennes lilla
syster, trots sina drmmar och sin lngtan, icke skulle d af olycklig
krlek.

Margot hade emellertid, ssom alltid, funnit sysselsttning; hon hade
skaffat sig ngra elever samt var flitig och p stt och vis lycklig.
Hon njt fven af lugnet och den nya, frmmande omgifningen, och
medvetandet, att Valrie snart skulle bli frisk, var redan i och fr
sig en stor gldje. Hon drmde inga drmmar ens d hon hade tid att
tillsamman med Valrie sitta ute i det grna; tminstone inga drmmar,
som frtjnat detta namn; ty d man drmmer mste man fven hoppas, och
intet hopp smg sig in i dessa drmmar. De rrde sig hufvudsakligast
omkring det frflutna; hon genomlefde nnu en gng ljufva gonblick,
men hon knde, att minnet af dessa gonblick endast gjorde henne
sorgsen, och hon nskade ibland, att hon fr alltid kunnat glmma. Och
ibland, p riktigt soliga dagar, d fglarna sjngo och blommorna
doftade s outsgligt ljuft, undrade hon, huru det skulle knnas, om
hon finge njuta af alt detta i en viss ngons nrvara. Andra flickor
fingo erfara hvad en dylik lycka vill sga; det stod dem fritt att
tillst sin krlek och att taga emot den, som erbjds dem. Det var nd
bra underligt, att det kunde finnas en dylik lycka i vrlden. Margot
hade alltid funnit lifvet s hrdt och strngt. Alt det, som frefallit
henne angenmt, var redan i frvg nekadt henne; det, som hon lngtat
efter, kunde nog tillfalla andra, men aldrig henne. Hon hade mera n
nog ftt smaka lifvets sorger och bekymmer, det hade varit idel arbete
och oro; men hvad viste hon om lifvets gldje? Blott att den kunde vara
ljuf och att hon aldrig skulle f smaka den. En vacker dag skulle John
Croft trffa p en flicka, som han skulle lska likasom han lskat
henne -- nnu mera n han lskat henne. Hans tycke fr henne hade
endast varit fvergende. Hans tystnad bevisade ju redan, att han glmt
henne. Och denna kvinna, denna lyckliga kvinna skulle fritt f sga
honom, att hon besvarade hans krlek; och de skulle gifta sig med
hvarandra och alltid vara tillsamman. De skulle tillsamman strfva
igenom sdana skogar som dessa, och alt skulle frefalla dem nnu
sknare i och genom deras krlek till hvarandra. Han skulle se p henne
likasom han sett p Margot, blott nnu mmare, emedan hon, hans hustru,
likaledes vgade se honom in i gonen, emedan hon vgade lta den
krlek, som bodde i hennes hjrta, strla ur sina gon. Han skulle sga
henne de ljufva ord, Margot s ofta sett sklfva p hans lppar och
hvilka hon aldrig ltit honom uttala. Hans hustru kunde utan fruktan
och tvekan svara honom -- tillst sin krlek. D kunde det alt hnda,
att en snyftning arbetade sig upp i Margots strupe, hon vnde sig p
den mossiga marken och gmde sitt ansikte i de korslagda armarna, s
att Valrie trodde att hon sof och icke anade, att trarna sipprade ned
p den varma, vnliga jorden, vid hvars barm hon endast kunde hoppas
att finna lugn fr sitt oroliga hjrta.

I augusti intrffade pltsligt ngot, som strde de bda systrarnas
fridfulla lif. Waldeneck uppenbarade sig pltsligt i Wiesbaden. En
morgon, d de promenerade p Wilhelmstrasse och beskdade de
frtrollande butikerna vid densamma, knde Margot pltsligt, att
Valrie krampaktigt grep tag i hennes arm.

-- Ser du dr! utropade hon med halfkvfd rst.

Hon hade ftt sikte p en stor affich. Den frkunnade, att den store
pianisten Waldeneck p sin vg till Frankfurt och Wien skulle passera
Wiesbaden och att han nstkommande onsdag skulle gifva en konsert
drstdes.

Eftert kunde Margot omjligt minnas huru hon fick Valrie hem och det
var nnu svrare att komma igenom dagarna nda till konsertaftonen.
Valrie yrkade frsts p att de skulle g p konserten och taga de
bsta platserna. Det var ett af dessa tillfllen, d Margot viste, att
motsgelse icke tjnade till ngonting. Aftonen kom och de gingo
tillsamman i den varma, af vllukt fylda skymningen till kursalen, som
sg helt poetisk ut i skenet frn de ljusglimtar, som tittade fram
mellan trden. D de gingo genom trdgrden, uppfngade de ljudet af
springbrunnens plaskande, och en trast hvisslade ofvanom deras
hufvuden.

-- Margot, detta r lfvornas rike! hviskade Valrie. Ltom oss skynda,
prinsen vntar!

Om kursalens yttre ocks hade en viss poetisk anstrykning, var dess
inre dremot s mycket alldagligare. Konsertsalen var fverfull af den
vanliga tyska affrsmssiga, kritiska och musiklskande
konsertpubliken.

D Waldeneck trdde in, vgade Margot knappast se p sin syster, och
under hela konserten frlamades hennes intresse af hennes ngest, ehuru
Waldeneck fvertrffade sig sjlf och hans spel eljes nog hade hnfrt
henne. Ehuru applderna vid slutet icke voro s stormande som i London,
tyktes de likvl tillfredsstlla konstnren; han knde utan tvifvel
sina hrares temperament och viste, att deras beundran var rligt
menad. D han fr sista gngen framkallades, tackade han smleende.

-- Margot, han smler! hviskade Valrie i systerns ra. Ack, Margot,
han smler! Om han nd ville smle emot mig!

-- Kom hrifrn, Valrie, kom! utropade Margot, kastade hastigt kappan
omkring sin systers axlar, tvingade henne att resa sig och drog henne
med sig bort mot drren. Det blef lyckligtvis i och med detsamma en
allmn rrelse, och de bda systrarna trngdes ut i den balsamiska
nattluften. D de slutligen blifvit befriade ur trngseln, slet Valrie
sig ls frn sin syster och kastade sig ned p nrmaste bnk.

-- Vi skola icke nnu g hem, sade hon. Ack, Margot, ser du de
tindrande stjrnorna p den djupbl himmelen? Knner du blommornas
ljufva doft? Ack, Margot, en sdan vrld! Ack, denna musik! Jag tror,
att jag blir galen. Det r gudomligt att frlora frstndet p detta
stt. Ack, hvilken natt! Margot, Margot, hvad jag r lycklig: jag har
hrt honom spela, jag har sett hans leende! Om vi stanna hr, gr han
kanske frbi oss.

Margot beslt fljaktligen att icke stanna dr ett gonblick lngre.
Hon drog hastigt den darrande Valries arm under sin och fvertalade
henne att tervnda hem. Valrie frblef nnu timtal i samma
lidelsefulla sinnesrrelse, men lt likvl slutligen fvertala sig att
g till sngs och frsjnk ndtligen i en orolig slummer.

Hon vaknade tidigt p morgonen och sg sig frsiktigt om efter Margot,
som orolig och bekymrad legat vaken i timtal och nu lg frsnkt i en
djup smn. Valrie steg upp och kldde sig, smg sig sakta in i rummet
nst intill och stngde drren emellan. Fnstret i ndra ndan af
rummet stod ppet och en flod af guldskimrande ljus strmmade in. Det
var nnu s tidigt, att ingen i hela huset var vaken, ja, hela staden
-- eller tminstone s mycket, som Valrie kunde se draf -- tyktes
vara frsnkt i smn. Fglarna kvittrade i de nrbelgna trden och
vaknade smningom upp till dagens frjder, men deras svaga pipande och
deras ltta vingslag gjorde blott morgonens tystnad mera mrkbar.

Denna naturens yttre stillhet vkte blott ett slags lidelsefull
otlighet hos Valrie. Hon var icke lugn; blodet bultade i hennes
dror; hon erfor en brinnande lngtan efter rrelse och sysselsttning;
hon ville framfralt spela fr att gifva luft t detta sllsamma
uppror, denna alldeles ofrnuftiga gldje, som sedan i gr afton gripit
henne. Huru kunde den dumma, trga vrlden sofva denna hrliga
sommarmorgon, d blotta medvetandet om att lefva var s berusande? Huru
skulle hon ha tlamod att vnta, tils den ltjefulla staden vaknade
till sina dagliga bestyr? Margot hade frehllit henne, att hon skulle
vcka frargelse i huset, ifall hon brjade spela s snart lusten kom
p henne; hon pstod, att de andra hyresgsterna skulle beklaga sig,
ifal Valrie efter midnatten eller tidigt p morgonen fantiserade p
sin fiol. Valrie satte sig vid fnstret och trummade otligt med
fingrarna p brstvrnet. Var det icke s hr Rveri'et lt? Hon kom
ton fr ton ihg detta Rverie, detta hans hjrtas rst. Hvarje natt
hade sm fibrer af denna musik likt ett gyllene spr irrat genom hennes
oroliga drmmar. Det var hans hjrtas rst, som ropade henne. --
Pltsligt sjnk hennes hand ned i famnen; hon lutade sig ut ur fnstret
och hll andedrkten. Hr! Hvad var detta? P afstnd hrde hon ljudet
af steg -- af en mans fasta och afmtta steg.

Medan hon lyssnade, spred en mrk rodnad sig fver hennes ansikte;
hennes hjrta brjade klappa s hftigt, att det nstan fverrstade
det ljud, hon s anstrngde sig att uppfnga. Det frefll henne som
hela vrlden vntat; hon vntade ocks, och d stegen kommo nrmare,
knde hon, att det icke skulle vara frgfves. Huru gick det till --
hvad var det, som frrdde Waldenecks annalkande fr henne -- nog af,
gonblicket drp blef han synlig. Han gick drmmande vgen framt och
var synbarligen lycklig fver den frihet och skerhet, den tidiga
morgonstunden sknkte honom. Han bar hatten i handen och hade kastat
sitt vackra hufvud en smula bakt, och morgonvinden lekte med hans
silkeslena, snhvita hr.

Valrie satt orrlig medan han gick frbi och fljde hans gestalt med
blicken, tils den frsvann bakom de trd, som kantade vgen upp till
Nerobrget. Men sedan rusade hon upp, gripen af en pltslig, vanvettig
tanke. Hon skulle flja Waldeneck in i skogen och ensam med honom i
denna tysta, grnskande vrld skulle hon spela fr honom.

Hon tog hastigt sin fiol ur ldan och utan att egna en tanke t, att
hon ej hade ngon hatt p sig, ilade hon med ltta steg ur rummet,
ppnade ytterdrren och trdde ut i det fria. Dr skyndade hon fver
gatan och fljde Waldenecks spr. Hon upptkte snart hans gestalt, dr
han skred fram ett litet stycke fre henne. Valrie saktade sina steg,
men frlorade honom ej ur sikte. Nu brjade han g upp fr en stigning,
som ledde rakt in i hjrtat af skogen. Valrie fljde sakta efter honom
och lyfte upp sin kldning, fr att dess frasande icke skulle frrda
henne. Hon hrde hans jmna, rytmiska steg, och tid efter annan knakade
ngon gren, som brast under hans fot; men hgre, starkare n alt detta
ljd hennes egen hjrtklappning i hennes ron. Det frefll henne som
han likaledes bort hra den. Hon stannade ett par gnger och trykte
handen mot brstet likasom fr att hmma hjrtats vldsamma slag. En
gng flg en talltrast fver hennes vg och en bofink hoppade framfr
henne frn buske till buske; ekorrar klttrade fven uppfr lrktrden,
men det frhrskande intrycket i skogen var likvl en djup, hgtidlig
tystnad. Waldenecks jmna steg tyktes harmoniera med denna tystnad och
frfullstndiga den i stllet fr att stra den, likasom en andktigs
vrdnadsfulla steg aldrig str tystnaden i en kyrka.

Efter en lng stund stannade Waldeneck slutligen. Den slingrande vgen
hade frt honom upp p en kulle och han hade kommit till ett stlle,
dr man huggit ut trden och slunda stadkommit en hrlig utsikt. En
landtlig bnk, som reste sig p en mossgrn plat, hade omtnksamt
blifvit placerad hr fr dem, som ville njuta af utsikten; efter ett
gonblick klef han upp p platn, slog sig ned p bnken och lt sin
blick glida ut fver dalen, som lg framfr honom i alla skiftningar af
grnt, och upp till de skogbevuxna hjderna och de aflgsna, i ett
fjrrbltt tcken skimrande brgskedjorna.

Valrie hade stannat, d Waldeneck stannade. Nu samlade hon sitt mod
fr att trda fram infr honom. En liten bivg grenade sig ut frn den
dr Waldeneck skridit fram och slingrade sig uppfr kullen genom en
liten grupp af lrktrd ett stenkast ifrn det stlle, dr Waldeneck
slagit sig ned. Valrie samlade ihop sin kldning i handen och smg sig
ljudlst fram p denna vg. Hon andades friare, d hon befann sig i
skydd af lrktrden, och efter ett gonblicks paus brjade hon spela.

Ingen mnniska har vl ngonsin rkat ut fr ett sllsammare fventyr
n det, Waldeneck nu upplefde. Ingen hade vl hller likasom han efter
grdagens anstrngningar s tidigt p morgonen begifvit sig upp i
brgen; men konstnrer ro ju knda fr, att de gra underliga saker,
och att de flja gonblickets impuls. Morgonens sknhet hade lockat
Waldeneck ut och nu satt han och insp denna sknhet med hela
hnfrelsen hos en natur, som r mottaglig fr alt sknt. Den bild, som
tedde sig fr honom, var full af omvxling och sknhet; den varma,
doftfylda luften var i och fr sig redan en njutning; hans tankar och
sinne voro uppfylda af rytmer och pltsligt hrde han musik -- sin egen
musik, hans "Rverie", som med en obeskriflig tjusning spelades p
fiol. Hans frsta och lifligaste knsla var fverraskning -- icke fr
att han hrde musik vid denna tid och p detta stlle, utan fr att
hans "Rverie", som han skrifvit fr piano, s utmrkt vl lmpade sig
fr fiol. Han lyssnade alldeles frtrollad. Temats sknhet -- hans eget
tema, det, som hans hjrta och hjrna frambragt -- berusade honom nu
nstan mera n i alstringsstunden. Han hnfrdes af sin egen passion,
lyftes af sin egen lngtan. Trarna stodo honom i gonen, men han
smlog likvl, ty han fick pltsligt klart fr sig, att den spelande
var mera n konstnr, att det var ett snille. Det var blott ett snille,
som kunde dagalgga en dylik kongenialitet, en dylik uppfattning och
en sdan ovanlig styrka. Huru kom det sig, att han till och med anade
det, som Waldeneck frtegat; han uppenbarade hemligheter hvilka
mstaren sjlf frlorat nyckeln till. Detta hans vrktyg gaf uttryck t
knslor, han nog varit medveten om, men t hvilka han ej frmtt gifva
det rtta uttrycket.

Den sista tonen dog bort och Waldeneck rusade upp och fram till det
stlle, frn hvilket musiken hrts.

En gestalt gled fram ur lrktrdens skugga. Musiken hade likaledes hjt
Valrie alldeles fver hennes eget jag, hade sopat bort hvarje tvekan,
hvarje oro, hvarje tanke p henne sjlf. Hon stod nu fullkomligt synlig
med det lilla, exalterade ansiktet upptlyft; hennes hvita kldning
lyste i solskenet och de frsta solstrlarna hade lagt likasom ett
guldskimmer fver hennes lockiga, bruna hr. Waldeneck stannade som
fastnaglad. Var det en vision? Ett barn, en lfva, en skogsande? Sedan
gick han nrmare och blickade in i de af hnfrelse strlande gonen.
Du milde himmel! Nej -- det var en kvinna!

-- Hvem r ni? utropade han med en ton, som darrade af sinnesrrelse.
Hvad r ni? Huru kommer ni hit?

-- Jag fljde er, sade Valrie, och utan att vnta p ett ord vidare
brjade hon ter spela, en bn af Waldeneck, hvilken i London vkt
stormande bifall, men som icke sttt p grdagens program.

Waldeneck var som fngen under en frtrollning. En person, som varit
mindre mottaglig fr intryck, hade blifvit fvervldigad af scenens och
stundens intryck, af den sllsamt vackra, lilla varelsens personlighet,
af det romantiska och ovanliga i detta mte, och d man tager en
konstnrsnaturs knslighet, entusiasm och brist p jmvikt i
betraktande, var det visst icke underligt, att Waldeneck smningom
frlorade all sjlfbehrskning. Det var sin egen musik han lyssnade p,
sina egna tankar, sin egen skapelse, men ngonting annat blandade sig
likvl druti. Tvrsigenom sitt temas sorg och melankoli frnam han en
ton af nnu djupare patos; en nnu mera rrande och frtviflad
bnfallan ljd i frening med hans bner. Medan hon spelade frefll
det honom som om hans egen och hennes sjl gemensamt bedt till himmelen
-- om hvad d?

Valrie upphrde slutligen med sitt spel, lt handen, som hll strken,
sjunka ned och blickade mstaren in i gonen, medan ett frtrollande
leende gled fver hennes ansikte.

-- Ni kan lta ert hjrta tala! sade hon, men jag fr det att sjunga!

       *       *       *       *       *

Margot vaknade icke frrn vid den vanliga tiden och hon rusade upp
alldeles frfrad fver, att Valrie var frsvunnen. Och trots alt sitt
skande och sina ngestfulla frgor fick hon intet tillfredsstllande
svar. Ingen hade sett henne, ingen kunde frestlla sig hvart hon tagit
vgen. Margot satte p sig hatten och beredde sig att g ut och ska
henne. Hon skulle frsiktigt taga reda p Waldenecks adress, ty hon
anade, att hennes skyddslings frsvinnande stod i samband med honom.
Men just som hon gick tvrs fver Nerodalen, fick hon sikte p Valrie,
som glad och strlande kom emot henne. Ngra steg efter henne och
likasom fngen i en drm gick den store konstnren.

-- Valrie! utropade Margot, som tvrstannade och grep tag i ryggstdet
p en bnk, som stod i nrheten, ty det pltsliga omslaget i hennes
knslor kom henne att blekna och nstan bli vanmktig.

Men Valrie var fr berusad fr att mrka det.

-- Vi ha trffats, sade hon, och vi ha lnge och vl talat med
hvarandra i skogen och vi knna hvarandra mycket vl. Ack, Margot!
_quel bonheur! quel dlire!_

Margot kastade en frgande och ngestfull blick p Waldenecks ansikte
och sg dr likaledes ett uttryck af lycka, af s fversvinnelig lycka,
att man kunde kalla det yrsel. Hon drog Valrie till sig med en
moderlig tbrd. Hon var p sin vakt, hon var beredd att kmpa fr sin
skatt.

Waldeneck betraktade henne och ett vnligt leende uttrngde det frra
drmmande, hnfrda uttrycket. Han rkte henne handen.

-- Detta r sledes farfar Margot, sade han.

Han viste sledes alt -- deras lifs hemligheter, deras sm drskaper
och mhetsbetygelser. Denne frmling, som det nnu fr par timmar sedan
tyktes vara alldeles omjligt att trffa, tyktes sledes under den
korta stunden i skogen helt och hllet ha vunnit hennes frtroende.
Hvad Valrie inte alt berttat honom? P huru vnskaplig fot stod hon
icke redan med honom?

-- Han kommer med in, ropade Valrie, han vill spela med mig. Margot!
Margot, tnk dig! han och jag skola spela tillsamman. Han tycker
likasom jag, att min konst fullndar hans.

Hon talade helt ppet och ogeneradt, och Waldeneck hrde henne och
frrdde ingen fverraskning. Han tyktes vara fullkomligt ense med
henne. Valrie drog honom in med sig och Margot, som var alldeles yr i
hufvudet af alla de knslor som stormade in p henne, gjorde intet
frsk att motstta sig henne. Och det hade ju fven varit fruktlst,
ty Valrie hade glidit henne ur hnderna.

Huru hade alt detta gtt till?

Tankarna surrade omkring i hennes hufvud. Waldeneck skulle resa med
middagstget och man mste sledes begagna sig af den korta
mellantiden. Frukosten stod p bordet, men ingen rrde den. Margot bad
Valrie, att hon tminstone skulle dricka kaffe. Frgfves! -- Sjlf
hade hon stuckit en brdbit i munnen, men det var svrt fr henne att
f ned den. Ingen hade behof att ta. De tnkte, de kunde icke tnka p
annat n musik, musik, musik! Valrie hade spelat, ssom hon aldrig
frut i sitt lif spelat. Waldeneck hade ackompagnerat henne och bda
hade frlorat all knsla och frnimmelse fr sin omgifning; Margot, som
satt tillbakalutad i sitt hrn, var till och med lika upprrd som de.
Medan hon, trots det bittra kvalet i sitt hjrta, nnu helt andls
undrade och undrade, hade Waldeneck pltsligt rest sig och frklarade,
att det nu var tid fr honom att g. Han hade fattat Valries bda
hnder, sett henne in i gonen och sagt:

-- Vi terse hvarandra i London!

Och Valrie hade med darrande rst utropat:

-- Au revoir.

D han var borta, hade hon kastat sig i Margots armar med orden:

-- r det en drm? r det en drm?




XVII.

Crescendo.


D de bda systrarnas frsta, hftiga sinnesrrelse lagt sig en smula,
frskte Margot locka ur Valrie hvad som tilldragit sig under det
ensamma mtet p Nerobrget.

-- Hvad vi talade om? utropade Valrie otligt. Huru kan jag vl sga
dig det? Vi talade visst inte alls. Jag spelade och vi talade om musik.

-- Huru kom det sig d, att han genast tilltalade mig som farfar
Margot? Jag tycker han borde ha erfarit bra mycket om vra
frhllanden, d han till och med knner detta lilla, frtroliga namn.

-- Han frgade mig, svarade Valrie drmmande, om jag ensam strfvade
genom vrlden -- om jag inga frldrar hade; om jag ej hade ngon, som
beskyddade mig; jag sade honom, att jag inga frldrar hade, men vl en
liten syster, som var far och mor tillika och hvilken, trots sin
ungdom, var s frstndig, att jag kallade henne min patriark, min
farfar.

Margot satt ett gonblick tyst, ty hon erfor ter denna besynnerliga
knsla af svartsjuka.

-- Sade du honom ingenting annat? frgade hon strax drp.

-- Jag sade honom, att jag inte duger till ngonting, svarade Valrie.
Men han pstod, att jag var ett geni -- du m tro han var frtjust i
mitt spel. Och han berttade, att han en gng fr lnge sedan varit s
fattig, s fattig, att han ingenting hade att ta, och han hade vandrat
en lng vg och hans skor hade varit s gamla och trasiga, att de
fallit af hans ftter. Han hade varit i ngon stor stad, Wien, tror jag
-- och dr hade han sttt utanfr en butik -- ett pianomagasin och
tittat in. Och d hade ett fruntimmer hndelsevis gtt frbi och frgat
hvarfr han s ifrigt tittade dit in. "Emedan jag s grna ville
spela", hade han svarat, och d hade fruntimret tagit honom vid handen
och gtt in i magasinet med honom. Och d hade hon frgat garen, om
han tillt den fattige gossen att frska ett af instrumenten? Och d
han rrt vid tangenterna hade han alldeles glmt hvar han var och hade
spelat och spelat och varit fverlycklig. Och d han slutligen sett upp
hade hela salen varit full af folk, som omringat honom, och somliga
hade grtit. Detta var brjan till hans framgng. Dr hade han funnit
vnner, som hjlpte honom, tils han var s stark, att han kunde st
ensam.

-- N, nu ser du, att du i alla fall mtte ha pratat bra mycket, sade
Margot helt lugn fver, att samtalet varit s pass frnuftigt.
Berttade han dig inte mera. Detta r ju mycket intressant.

-- Lt mig tnka efter; mnne han sade ngonting vidare? Nej, jag tror
inte. Han upprepade blott oupphrligt: "Spela -- spela", och jag
spelade och vi frstodo hvarandra mycket bttre genom musiken n om vi
timtal samtalat med hvarandra.

Valrie lg tillbakalutad i en lg lnstol med hnderna under nacken
och blicken upptriktad; strax drp fortsatte hon i drmmande ton:

-- Ja, jag tror, att han mste veta, det jag lskar honom.

-- Valrie! utropade Margot och blef alldeles blek. Hon gick fram till
sin syster tillggande: -- Jag nskar, att du icke sade ngonting
dylikt, ens p skmt.

-- Det r intet skmt -- det r sanning, en vlsignad och hrlig
sanning. Jag lskar honom och han vet, att jag gr det -- jag hoppas
tminstone, att han vet det. Det skulle gldja mig. Kan man vl egna en
stor man en strre hyllning n att man i krlek bjer sig fr honom? --
Hon talade fullkomligt lugnt, satt fortfarande tillbakalutad i stolen,
blickade fundersamt opp i taket och dinglade med ena foten.

-- Jag vet, att du r frfrad, fortfor hon strax drp. Men jag kan
inte hjlpa det. Du inser bestmdt, Margot, att en sdan knsla, som
denna icke kan dmmas upp af de vanliga, konventionella reglerna. Frn
och med frsta gonblicket jag sg Paul Waldeneck viste jag, att jag
lskade honom, och nu knner jag mig lugn vid tanken p, att han
likaledes vet det.

-- Och lskar han dig fven? frgade Margot med halfkvfd rst.

-- Huru kan du frga ngonting sdant? Jag tror han tycker om min musik
-- men att han skulle lska mig? -- Ack du r grym, som ens kan antyda
ngonting dylikt. Betnk, att jag blott r en del af hans tusental
tillbedjare; nda tils i gr hade han aldrig hrt talas om mig. Nej,
jag har aldrig ens i mina vildaste fantasier drmt om, att han skulle
lska mig.

-- Och du har nd mnga gnger psttt, att din musik sger dig, att
han behfver dig, att ni ro skapade fr hvarandra.

-- Det var innan jag hade talat med honom, utropade Valrie
lidelsefullt. Han r en konung bland mn -- och jag -- hvad r jag?
Ingenting! Ingenting! Ltom oss icke mera tala om honom.

Margots ngest och oro minskades icke efter detta samtal, ehuru det
likvl tydligt mrktes, att Valries sinnesstmning blifvit lugnare
efter sammantrffandet med den store konstnren. Hon talade icke mera
om honom, hon fvade sig lika flitigt som frut, men hon frndrade
sitt program och spelade till Margots stora beltenhet fven andra n
Waldenecks kompositioner. Hon tyktes icke drmma s mycket som frut
och ehuru hennes syster mycket vl frstod, att denna yttre gldtighet
fick sin nring ur ngon inre, frdold klla, fgnade hon sig likvl
drfver. Valrie tyktes njuta af det nrvarande och motse framtiden
utan fruktan och motvilja, ssom hon hittils gjort. Hon talade helt
lugnt om att tervnda till London, om det lilla huset vid Pitt Street,
hvilket, enligt hvad Margot befarade, nu skulle frefalla henne
mkligare n ngonsin, och om fullfljandet af alla deras gamla planer.

Men en vacker dag flde hon ett yttrande, som frrdde orsaken till
denna frndring.

-- Waldeneck kommer i hst till London, sade hon.

Frn och med den stunden brjade Margots bekymrade hjrta allvarsamt
oroa sig. Waldeneck hade utan tvifvel blifvit fngslad af Valries
sknhet och behag samt hade fven blifvit gripen af hennes talang. Men
mnne detta intryck var annat n fvergende? Var det vl troligt, att
han under dagliga nya intryck och triumfer skulle bibehlla ngot minne
af denna lilla skogsnymf? Och om Valrie dremot -- om hon ocks pstod
motsatsen -- s hoppades hon och vntade och bygde luftslott, hvilka
otvifvelaktigt skulle strta samman och anstlla stor olycka.

Hsten kom: Nerobrgets skogar visade underbara skiftningar af rdt och
guld; vinskrden var i full gng p kullarna, som systrarna kunde se
frn sina fnster. Drufklasarnas antal minskades fr hvarje dag och
luften fyldes af de utprssade frukternas honungssta doft. D Margot
sg Valries runda kinder med den skra rodnaden, hennes strlande gon
och spnstiga gng, tykte hon, att de fven gjort en god skrd, att
hennes lilla syster hr p denna lugna ort samlat ett stort frrd af
kraft och lefnadsmod. Hvad vntade de d p? Ack, hon, att det icke
blott var fr Valries skull hon fruktade att tervnda till London.
Hr, lngt borta frn skdeplatsen fr sina dagliga sorger och
bekymmer, kunde hon bttre vrja sig fr tanken p sitt tomma,
frfelade lif. Hon kunde visserligen vegetera p detta stt, men huru
skulle det g, d hon ter var i London, gentemot de forna gtorna,
sjuk till sinnes och utan ngon, som kunde trsta och hjlpa henne. Hon
vgade icke tnka p John Croft, hvilken hon sjlf frvisat och
utplnat ur sitt lif; han och hon skulle aldrig terse hvarandra. S
hade hon sjlf bestmt. Det var hennes eget vrk, men hennes draktiga
hjrta bldde likvl vid tanken drp. Nu, d hon insg, att han tagit
hennes yttrande efter bokstafven och skulle lyda henne, frefll det
henne som om hon ej kunde lefva utan honom.

Men fr en sdan natur som Margots hade ordet "omjligt" knappast ngon
riktig betydelse. Hon viste mycket vl, att hon ter mste trda lifvet
till mtes och ter taga sin gamla pliktbrda p sig, och slunda
vidtog hon slutligen alla frberedelser i och fr afresan.

D oktober inbrt voro de ter i sin gamla bostad vid Pitt Street och
innan en mnad frflutit hade Margot terftt flere af sina forna
elever ooh ter lefvat sig in i sina plikters kretslopp. Det hade varit
svrt att sga hvilkendera af systrarna som med strre oro motsg
Waldenecks terkomst. De rkade i en andls spnning, d en
tidningsnotis meddelade, att han inom kort skulle gifva en konsert. De
skaffade sig naturligtvis genast biljetter och bda vntade p den
stora dagen, den ena uppfyld af lycksaliga frhoppningar, den andra
full af bfvande ngest.

S snart programmet blef synligt studerade de bda systrarna det ifrigt
och Valrie knde jublande igen hvarje nummer. Men hennes andedrkt
stockades pltsligt och hon stirrade med vidppna gon p den sista
raden.

-- Ack, Margot, ser du? Hvad skall detta betyda? "Till den lskade;
Rhapsodi: Waldeneck."

Margot frskte skratta.

-- N, sade hon, det r gonskenligen en af hans egna kompositioner.
Jag r fvertygad om, att den r mycket vacker.

-- Till den lskade! upprepade Valrie. Margot, Margot, det kan jag
icke uthrda. Den lskade! Tanken p att han aldrig skulle lska mig
har aldrig gjort mig ondt och det gjorde mig ocks detsamma, huru mnga
som lskade honom. Jag r mycket belten att vara en bland dem. Men att
han nedlter sig till att lska en kvinna, att framdraga en ur antalet
af dem som tillbedja, och egna henne sin musik, det kan jag ej fatta.
Hvad har hon vl gjort fr att frtjna en sdan lycka? Hvarfr r det
hon och icke jag? Ack, Margot, jag hatar henne! Jag kunde mrda henne!
utropade hon knytande sina sm hnder.

De fljande dagarna frflto lngsamt och sorgligt. Valrie t och sof
knappast och hennes anfall af svartsjuka voro tillrckligt lidelsefulla
fr att oroa systern. Margot skte frgfves intala henne, att
Waldeneck frmodligen tilltalat en fantasibild, att han gifvit sin
rhapsodi denna titel, emedan den frefll honom poetisk och passande
fr hans tema. Valrie visade blott i vredesmod bort hvarje dylikt
pstende och Margot mste hlla sig tyst.

Ssom man vl kan tnka sig sutto de bda systrarna redan lngt fre
konsertens brjan p sina platser. Medan de vntade p Waldenecks
intrde hll Valrie blicken oafvndt fst p de trykta orden, hvilka
icke ett gonblick upphrt att frflja henne, sedan hon frsta gngen
lste dem. "Till den lskade." "Till den lskade." De tyktes brnna sig
in i hennes hjrta och hjrna; till och med d en stormande appld
frkunnade artistens intrde och hennes blick fstes p hans ansikte,
tyktes de i eldbokstfver dansa upp och ned mellan honom och henne.

Alla mnniskor sade, att mstaren fvertrffade sig sjlf, och
publikens grnslsa frtjusning vittnade fven drom; men fr Valrie
stadkommo dessa tv ord ett missljud i all denna harmoni. Hon kunde
icke njuta, hon hrde knappast, s stort var upproret i hennes inre, s
feberaktig var hennes frvntan, hennes frtviflan.

Slutligen satte Waldeneck sig fr sista gngen vid pianot och anslog
ngra inledande ackord, hvilka smningom arbetade sig fram till ngot,
som tyktes vara en pastorale. Valrie lyssnade. Hon hrde fglarnas
kvitter, lfvens prasslande, den vaknande naturens drmmande rrelser
-- likasom den dr morgonen, d hon ilat efter honom in i skogarna
omkring Nerobrget. En bitter, smrtsam knsla genomilade henne. Denna
morgon, hvilken hon ansg fr sin uteslutande egendom, hade denna
morgon fr honom blott varit en morgon lik alla andra? Tonerna blefvo
mera svllande och starka; solen trngde in emellan de skimrande bladen
och lockade fram deras varma doft, blommorna ppnade sina kalkar och
steg genljdo p de tysta skogsvgarna. Valrie tykte sig hra
mstarens hjrtklappning i de segerslla, jublande tonerna, en
antydning om ondlig hnfrelse, om stndigt vxande, stndigt mera
berusande gldje; men sedan dogo dessa fulla harmonier bort och det var
endast svaga, dallrande toner, som frrdde en sklfvande vntan. Det
kom ett slags undran fver Valrie och det frefll henne som mstaren
sjlf varit gripen af undran och hela hrareskaran vntade och undrade
fven. Och sedan? Hvad var det? I detta sllsamma nya arbete voro
allehanda fragment af hans andra kompositioner invfda, dessa
kompositioner, som voro s bekanta fr hans hrare. Hennes dagarnas
dag tillhrde sledes nd henne; hennes skogshemlighet var icke
vanhlgad; hon lyssnade p sitt eget spel, ssom hon den dr
sommarmorgonen spelat med mstaren som sin ende hrare.

Hon greps af en nstan fvervldigande hnfrelse, ty hon frstod, att
Waldeneck i och genom musiken talade till henne, p ett hrligt,
oefterhrmligt stt, fr henne tergaf trollmakten i mtet dem emellan.
Han hade sledes frsttt alt hvad hon velat sga honom i och genom
musiken och nu svarade han henne och sade henne mnga saker, som hon
knappast vgat tro. Han hade stigit upp i nnu mera melodiska hjder.
Man hade aldrig nnu hrt ngonting dylikt. I denna nya komposition lg
det en lidelsefull trnad, en ondlig bnfallan, blandade med
beknnelsen om en grnsls gldje. "Till den lskade! -- Till den
lskade!"

Estraden frsvann fr Valries blickar, mstarens gestalt blef otydlig;
musiken hrdes likasom p lngt afstnd. Hon hade likasom fr att ska
std smugit sig ttt intill Margot och nu lutade hon sig tungt emot
henne. Margot sg p henne och mrkte, att hon blifvit vanmktig. Det
var omjligt att rra sig fre styckets slut och till och med d rkte
det ganska lnge, innan Margot kunde fra sin syster ut i friska
luften. Under tiden kvicknade Valrie af sig sjlf till och kunde
slutligen stdd p systerns arm lmna salen. Men Margot drog frst ett
lttnadens andetag, d de sutto i kdonet, som frde dem hem; Valries
ovanliga sinnesrrelse oroade henne. Hon hade varit rdd fr, att
Valrie i sitt nuvarande sinnestillstnd, skulle trffa Waldeneck. Hvad
skulle hon vl sga och gra, ifall hon fick se honom?

I vagnen satt Valrie bredvid henne med vaxblekt ansikte och iskalla
hnder, men hennes gon strlade likvl af den hgsta lycka. Hon sade
blott en gng:

-- Margot, du hrde ju rhapsodin: "Till den lskade. Hans lskade, det
r jag!"

Margot svarade icke. Hon viste icke hvad Valrie stdde sin
fvertygelse p. Hon hade mrkt, att systerns knslor undergtt en stor
frndring, medan Waldeneck spelade rhapsodin, Hennes sinnesrrelse
hade visserligen snarare vittnat om gldje n om frtviflan, men hon
fruktade, att detta omslag i hennes stmning blott skulle vara
fvergende och att Valrie ter skulle f lgga en sviken frhoppning
till de mnga andra, hon redan frut varit offer fr.

D de kommo hem frskte hon fvertala sin syster att lgga sig; hon
kom med en kopp te t henne och frskte lugna henne med mma ord. Men
Valrie tnkte icke p hvila; hon svarade, att hon icke var trtt, att
hon knde sig fr lycklig. Hon gick af och an i rummet, ssom hon
brukade, d hon rkat i hftig sinnesrrelse. Hon lt teet st och
kallna utan att hon smakade p det och gnolade sakta fragment ur
Waldenecks kompositioner. Hon lyssnade ifrigt s snart klockan ringde,
sedan brjade hon ter sin promenad. Nr det hrdes bullret af
vagnshjul nere p gatan, skyndade hon ofta fram till fnstret och vnde
sig bort med besviken min, d bullret dog bort i fjrran.

Fr Margot hvars nerver ocks voro fverretade, blef Valries
feberaktiga vntan rent af outhrdlig. Fr att gifva sina egna och
systerns tankar en annan riktning flde hon slutligen ned gardinerna,
tnde ljusen p pianot och brjade spela ett prludium af Chopin.
Omedvetet hade hon valt det bekanta N:o 15, om hvilket det psts, att
den store kompositren uttnkt det fr att uttrycka sin otlighet och
lngtan under en stormig, regnig dag, d han frgfves vntade sin
lskade. Hon blef snart s hnfrd af styckets sknhet, att hon ej
observerade, det Valrie ter stannat midt i rummet som om hon lyssnat
p andra toner n dem hennes spel kallade till lif. Hon slog frst upp
gonen och sg p sin syster, d ett pltsligt luftdrag kom ljusen att
flamma, och som svar p det, som tydligt stod skrifvet i Valries
ansikte, vnde hon sig hastigt om p pianostolen.

Midt i den ppna drren, omedelbart bakom henne stod Paul Waldeneck.
Hans gon, som sgo frbi henne, skte Valrie. Ur hans ansikte hade
hennes syster upptagit terskenet af hopp och fversvinnelig gldje.
Han gick nu ngra steg nrmare, strkte ut hnderna och sg fortfarande
allvarligt p Valrie.

-- Jag har ltit mitt hjrta tala, sade han; vill ni nu lra det
sjunga?




XVIII.

Sempre crescendo.


Om Valries frsta sammantrffande med Waldeneck frefll sagolikt, var
detta andra mte, enligt Margots sikt, nnu mera drmlikt och
sllsammare. Hon frstod knappast betydelsen draf, frrn han slt
Valries hand i sin, nrmade sig Margot och lutade sig ned till henne
sgande:

-- _Bon-papa_ Margot, vill ni gifva mig detta barn?

Waldeneck hade talat klart och tydligt, men Margot tyktes likvl icke
frst honom! Han, den store mstaren, kompositren, hvars rykte
genljd fver hela Europa -- han bad att f hennes lilla Valrie till
hustru, Valrie, detta barn, hvilket hon ansg icke kunde st p sina
egna ftter. Och han talade vidare om alla de underbara knslor han
erfarit, d hon p Nerobrget fverraskade honom med sin musik; huru
det genast likt en uppenbarelse slagit honom, att detta var den
beslktade ande, hvars genius frfullkomnade hans; att deras lif voro
bestmda att uppg i hvarandra. Sedan den dr morgonen hade Valrie
aldrig varit ur hans tankar och likasom hon d talat sitt sprk till
honom, hade han i dag talat sitt och blifvit frstdd likasom han d
frstod henne. Hvad behfdes det fr sdana sjlar som deras tid att
lta bekantskapen mogna? De hade frn frsta gonblicket knt och
lskat hvarandra samt lngtat efter hvarandra.

Och Margot satt fortfarande tyst. Hon betraktade de bda vackra, af
lycka strlande ansiktena och teg. Sedan steg hon upp och lmnade sakta
rummet. Hennes sjl snderslets af en omtlig smrta. "De behfva mig
icke!" hviskade hon med kalla lppar medan hon gick uppfr trappan.
Fgeln hade bredt ut sina vingar och beredde sig att stiga mot hjden
fr att aldrig mera tervnda till det ansprkslsa boet. Det
efterlngtade gonblicket var inne -- men huru annorlunda n hon
ngonsin vntat det.

-- Han ser god ut, frskte hon lugna sitt hjrtas storm. Han har
vnliga gon. Han blir visst god emot henne.

Och sedan hrdes musik upp till hennes ensamma rum. Waldeneck och
Valrie spelade tillsamman och tonerna talade oss deras nyvunna
krlekslycka. --

Brllopet skulle ega rum i brjan af det nya ret och strax drp
skulle Waldeneck fara till Amerika fr att uppfylla ett gammalt lfte.
De skulle komma tillbaka om ett halft r och Margot fick sledes icke
vara olycklig.

-- Farfar Margot, om vi ngonsin f ett stadigvarande hem, mste du bo
hos oss, sade Valrie.

Margot smlog vemodigt.

-- Men det synes mig som ni till en brjan icke skulle komma att ha
ngot stadigvarande. Din man mste fra ett vandrarelif.

Valries gon strlade.

-- Tnk dig, Margot, ett vandrarelif tillsamman med honom; att alltid
f lyssna p honom, alltid vara hos honom. Han och jag genomstrfvande
vrlden!

Margot sade ingenting, men Valrie lade mrke till uttrycket i hennes
halft bortvnda ansikte.

-- Du skall ocks flja med oss, min lskade, lilla syster, ropade hon
lindande armarna omkring hennes hals. Hvar vi n ro skall det alltid
finnas ett rum t vr _Bon-papa_.

Margot drog sig ur hennes armar och frskte svara henne skmtsamt.

-- Nej, nej, _Bon-papa_ mste stanna hemma och arbeta, sade hon. Jag
skall bli s rik och gra mitt hem s vackert, att du skall vara helt
stolt drfver samt komma och hlsa p mig.

-- Ja, det blir hrligt, jublade Valrie. D vi komma, skall du f hra
praktfull musik, min Margot! Vet du, Paul skrifver en serie af romanser
fr fiol och piano, som vi gemensamt skola utfra! Han har redan en
frdig. Det r en drm. Den lter s hr.

Hon tog ter fram sin cremonesare och Margot mste kmpa med sitt
bldande hjrta.

En stor lycka r fr det mesta sjlfvisk. Dessa bda konstnrer, som
aldrig voro vana att fsta afseende vid sdant, som lg utom deras
knslosfr, tnkte icke p hvilken frdelse deras gifterml skulle
stadkomma i den lilla systerns lif, hvilket p en gng frlorade hela
sitt innehll. Det fll dem icke in, att deras lycksalighet mste vlla
henne smrta, huru deltagande hon n var; att de planer och frslag,
hon ej hade ngon del uti mste vcka en knsla af fvergifvenhet hos
henne. Helt och hllet upptagna af hvarandra och af sin musik, mrkte
de icke, huru bemdandet att till det yttre visa sig glad fr hvarje
dag alt mera trde p Margot och att hennes bemdanden att trnga de
svartsjukans kval tillbaka, som kommo fver henne nr hon sg, huru
Valrie helt och hllet uppgick i Waldeneck, nstan voro mera n hon
kunde uthrda.

Hon var naturligtvis glad fver att se Valrie s lycklig, ty Valries
lycka hade ju utgjort hennes lefnads ml. S lngt hon kunde tnka
tillbaka hade hennes bner och anstrngningar endast glt detta ml.
Och nu hade Valrie vunnit en vida strre lycka n hon ngonsin vgat
hoppas. Det blef till och med fr Margots oroliga, misstnksamma gon
uppenbart, att Waldeneck bde som konstnr och mnniska frtjnade
Valries krlek. Margot gaf noga akt p honom och dag fr dag vxte
hennes aktning och tillgifvenhet fr hennes blifvande svger. Han var
visserligen drmmande och p stt och vis opraktisk; en nstan barnslig
enkelhet och en underlig redlshet hngde fortfarande kvar vid honom,
s att Margot ofta frvnade sig fver huru han redt sig s bra i
lifvet och undrade huru det skulle g, d hennes lskade, impulsiva,
ombytliga Valrie skulle frena sitt de med hans? Men Waldeneck var
ocks varmhjrtad och delmodig samt ur stnd till en dlig handling,
en lg och simpel tanke. Hans krlek till Valrie var innerlig och
hjrtlig. Den bestod profvet till och med infr Margots ransakande
gon.

Waldeneck nskade s innerligt, att Valries talang skulle vinna
offentligt erknnande, att han icke ville vnta tils de blifvit gifta,
utan att han vidpass en mnad efter deras frlofning vidtog anordningar
i och fr en konsert i S:t James Hall, dr de bda skulle upptrda.
Saken gick naturligtvis ltt fr sig, d han tog den om hand. Denna
gng voro all oro, alla bekymmer fverfldiga, alt gick med den strsta
ltthet. Waldeneck var s angelgen om att f konserten till stnd, att
han denna gng visade sig vara bde praktisk och omtnksam. Ingen annan
fick befatta sig med ngonting. Det frefll Margot alldeles
besynnerligt, att den stora tilldragelsen skulle frsigg utan att hon
deltog i frberedelserna; det var mrkvrdigt och smrtsamt, att
Valrie icke mera behfde hennes hjlp. Hon skulle upptrda offentligt
och bitrdas af samtidens strste pianovirtuos, icke af sin lilla
syster, hvars bitrde hittils ansetts som en oumbrlig del af
programmet. Margot skulle icke vara vid hennes sida, ifall hon blef
upprrd, hon skulle icke vara henne behjlplig att vinna seger. Margot
var fverfldig.

D den stora dagen inbrt, hjlpte hon Valrie att klda sig -- det
fll fortfarande p hennes lott, dr voro de mma, skickliga, sm
fingrarna till nytta. Valrie var lifvad och echaufferad samt pratade
och skrattade. Margot frskte svara i samma ton, och Valrie var alt
fr upptagen af sina egna angelgenheter fr att mrka, att denna
gldtighet var konstlad.

Valries framgng var oerhrd. Det kunde knappast vara annorlunda. Som
den blifvande fru Waldeneck hade hon kunnat vara sker p det mest
sympatiska mottagande, om hennes egen talang ocks icke varit s stor
som den vrkligen var; men d den vackra, intressanta, lilla varelsen,
hvilken s snart skulle bra den store konstnrens namn, bevisade, att
hennes talang var jmbrdig med hans, d knde publikens entusiasm inga
grnser. Men en dylik musikalisk njutning hade sannerligen ocks icke
p mnga r erbjudits publiken. De utvalda styckena voro ngra af
mstarens egna kompositioner, en vild, ljuf, hrlig musik, hvilken
fullndadt sknt spelades af dessa bda, hvilkas sjlar tyktes
sammansmlta. Till och med Margot var belten med det stt, p hvilket
Waldeneck underordnat sig Valrie, ty hans spel fogade sig in i hennes
utan att ngonsin behrska det.

Hon erfor den renaste, oegennyttigaste gldje, d hon ifrn en
sidodrr, invid hvilken hon stod, stndigt nyo sg sin syster ledas in
fr att tga emot publikens stormande applder.

Efter en stund sllade Valrie sig glad och segersll till henne
brande en jttestor bukett i handen.

-- Ack, Margot, en sdan skillnad! ropade hon alldeles i extas. Detta
kan man kalla framgng!

Margot ville icke med ett frebrende ord dmpa hennes frtjusning; i
stllet fr svar begrafde hon sitt ansikte i blommorna, och sedan
kallades Valrie ter bort. D gaf Margot fritt lopp t sin
obetvingliga sorgsenhet. Ack ja! en sdan skillnad! Detta var
visserligen framgng och hon hade icke sin hand med i spelet. Kamp,
strid och ett fruktlst arbete hade fallit p hennes lott, och
Waldeneck behfde endast rra ett finger, s tillfll segerkronan
Valrie. Hvad det var hrdt! Hon hade gjort sitt bsta, hon hade
uppoffrat sig sjlf och det frgfves; hon kunde icke ens trsta sig
med den tanken, att Valrie hade henne att tacka fr bekantskapen med
den man, som frt all denna lycka med sig t henne. Nej, nej, Valrie
hade ensam vgabragt alt, hon hade kommit, sett och segrat. Margot,
som grna hade gifvit sitt hjrtblod fr att befordra Valries lycka,
hade trots alla sina bemdanden icke erntt ngonting. Nu stod hon
ngra steg frn Valrie, p hvilken hundratal gon voro riktade och t
hvilken hundratal hnder applderade. Huru ofta hade hon icke drmt om
en dylik scen, och hvilken skillnad var det nu! Det var icke den
framgng, de bda hoppats p. Det var icke Valrie Kostolitz, som
endast genom sitt snilles kraft erfrade -- vrlden genom sin blifvande
makes inflytande lyckades hon f lta hra sig. Deras vilda, ljufva
drm frn forna tider var frbi; Valrie och hon skulle aldrig mera
arbeta tillsamman; all hennes tidigare mda hade frblifvit utan ln,
hennes uppoffring hade varit onyttig.

D hon stod dr s ensam och tyst, tnkte hon med en knsla af
outsglig bitterhet p, huru stor hennes uppoffring varit. Hon hade
kastat bort sin lycka fr Valries skull; all den krlek hon kunde
sknka hade hon sknkt John Croft, men d han erbjudit henne sin krlek
-- d han bedjande och fvertalande lutat sig ned fver henne, hade hon
befalt honom vara tyst och lmna henne. Icke ens han, icke ens alt det
han hade att bjuda henne kunde frm henne att svika sin trohet mot
Valrie. Hon hade tykt sig vara oumbrlig fr Valrie, trott, att
Valrie ej kunde lefva utan henne. Och nu hade det omjliga hndt:
Valrie behfde henne icke mera! Valrie frgade icke mera efter henne,
och John Croft frgade icke hller mera efter henne. Han hade icke
skrifvit fr att sga henne ett deltagande ord och skref icke hller nu
och gratulerade till Valries frlofning. Han mste ha hrt om den --
alla mnniskor viste ju af den. Alla musiktidningar hade ju innehllit
underrttelsen drom; de flesta bekanta hade skrifvit och gratulerat,
John Croft var den ende, som iakttog tystnad. N, det kunde hon ju
vnta sig -- hvilken hnsyn hade hon vl visat honom? Hade hon ej
tvrtom bevisat honom, huru litet vrde hon satte p hans
tillgifvenhet? Hon hade redan frut sttt bort honom och frolmpat
honom och han hade frltit henne; men denna gng hade han blifvit fr
djupt srad; han hade utplnat henne ur sitt lif. Under ruset af det
bifall Valrie skrdade knde Margot sledes blott sitt eget hjrtas
kval.

Den till en brjan nstan omrkliga knslan af skilsmssa, som smg sig
emellan henne och Valrie, blef alt mrkbarare ju nrmare brllopsdagen
kom. Den lilla bruden var s uppfyld af planer och projekt angende sin
framtid, att hos knappast tnkte p afskedet frn systern. Likasom
mnga andra af hennes art kunde Valrie helt och hllet hngifva sig t
en stark knsla utan att ha en tanke frig fr ngonting annat.
Dessutom hade hon en afgjord motvilja mot alt sorgligt och oangenmt,
och om hon ocks lagt mrke till Margots sorg, hade hon frskt sl
bort alla tankar drp. Margot hade alltid nskat, att hon skulle bli
lycklig, och nu var hon det. Waldeneck och hon skulle visserligen resa
bort, men det var likvl blott fr ngra mnader, och sedan skulle de
ter alla vara tillsamman och hon skulle ha s mycket att bertta fr
Margot. Slunda resonerade Valrie, d hon ngon gng kom att tnka p
den frndring, hennes gifterml skulle stadkomma i systerns lif,
Margot  sin sida klagade aldrig; hon nskade frst och frmst, att
Valries lycka skulle vara alldeles ostrd, och fr det andra hll en
knsla af srad stolthet henne tillbaka.

Hon var just fr nrvarande mycket sysselsatt och anvnde hvarje ledigt
gonblick till att sy t Valrie, ty hon ville s mycket som mjligt
med sitt eget arbete bidraga till det lilla utstyret, hon skaffade
henne. Hon blef riktigt slsaktig i anskaffandet af fint tyg och kta
spetsar och tnkte sedan taga igen dessa utgifter genom inskrnkningar,
hon lade sig sjlf.

Det var en kall, ruskig januaridag, d Margot slutligen lmnade sin
skatt i Waldenecks hnder. P hans uttryckliga nskan -- en nskan,
hvilken de bda systrarna helt och hllet delade -- firades brllopet i
den allra trngsta krets.

-- Blott du och jag, hade Waldeneck sagt och drmmande betraktat sin
fstm.

-- Jag mste ocks vara med! utropade Margot med en pltslig blixt i
sina bl gon. Glm icke, att hon nnu tillhr mig. Jag mste gifva
bort henne.

-- Ack ja, Margot mste vara med, sade Valrie. Min patriark mste vara
nrvarande, annars r hela hgtidligheten icke giltig.

-- Ja, vr Margot mste naturligtvis vara med, infll mstaren och
betraktade henne med en af dessa vnliga, medlidsamma blickar, som
alltid frsonade Margot. Det fans stunder -- nr han steg ned ur molnen
-- d han tyktes frst henne bttre n Valrie gjorde det; men han
steg olyckligtvis alltid ter mycket snart upp i molnen igen. Ett ord
af Valrie, en ton af hennes fiol och sdana underordnade saker som den
trogna systerns sklfvande hjrta voro glmda.

-- Jag menar blott, fortfor han med blicken alt nnu medlidsamt fst p
Margot, att vi ej skola lta ngon annan veta det. Vi skola hlla
allmnheten p afstnd. Vr stora dag -- mste tillhra oss allena.

Hans blick hade ter glidit bort till Valrie, och Margot frstod af
dess uttryck, att hon ej innefattades i detta "oss allena." --

Brllopsdagen upprann och de bda systrarna foro tillsamman till
kyrkan. Valrie var hvitkldd. Hon hade yrkat p det, och, d Waldeneck
sg henne, var han mera n belten drmed. "Det pminde honom om hans
vision i skogen", sade han.

Ceremonin varade icke lnge och de foro alla tre tillbaka i den hyrda
Brougham, som frt systrarna till kyrkan. Margot satt p framstet, sg
p den lilla guldringen, som tog sig s underlig ut p Valries
barnafinger samt upprepade inom sig: "Hon r gift. Valrie r gift".

Det unga paret grubblade fven fver det underbara faktum, att de nu
voro gifta; men Margot kunde icke med uppbjudande af hela sitt frstnd
fatta hvad som hnde. Hon knde sig kall och sorgsen och hrd; hon
smlog och svarade mekaniskt, d hon tilltalades, men hon flde icke en
tr och var knappast riktigt medveten om sin sorg.

-- Jag fr nog sedan tid att srja, tnkte hon.

Det unga paret skulle resa genast efter den enkla brllopsfrukosten. De
skulle p eftermiddagen resa s lngt som till Liverpool och inskeppa
sig morgonen drp. Just som de stego upp frn bordet tyktes Waldeneck
komma ihg ngonting; han tog upp ett hopviket papper ur sin ficka och
rkte det t Valrie.

-- En brllopssng fr dig och mig, sade han. Jag skref den i morse.

Valries ansikte strlade.

-- Ack, det r s likt dig! utropade hon. Och d jag tnker p, att det
r jag, som inspirerat dig. Lt se, huru lter den. Ack, s
frtjusande! Ltom oss frska! Min fiol, Margot, hvar r min fiol? Kom
till pianot, Paul.

gonblicket drp voro de frdjupade i brllopssngen och hade frlorat
hvarje tanke p ngra yttre saker. Margot gick alldeles frkrossad upp
p sitt rum. Nu kunde hon knna. Till och med dessa korta gonblick, de
sista Valrie tillbragte hemmet, togos ifrn henne. Hon hade hoppats p
ngra ord i sista gonblicket. Medan de andra to, lngtade hon blott
efter det gonblick, d Valrie skulle flja med henne upp p deras
rum; d skulle hon sluta systern i sina armar och i en lidelsefull
omfamning utgjuta all den krlek och sorg, som bodde i hennes hjrta.
D mste Valrie ovillkorligt vnda sig till henne och haka sig fast
vid henne. Margot hade aldrig tviflat p Valries uppriktiga krlek,
fastn hon den sista tiden varit s frstrdd, s upptagen af annat.
Men nu hade brllopssngen berfvat henne detta sista hopp.

Hon lste igen sin systers koffertar, spnde ihop remmarna och packade
en liten matkorg till resan; sedan satte hon sig och vntade, tils
bullret af vagnshjul nere p gatan frkunnade fr henne, att vagnen
anlndt, som skulle fra dem till stationen. De hade bestlt den tidigt
och Valrie hade sledes nnu ngra gonblick p sig i och fr sina
sista resefrberedelser. Margot skyndade ned i frmaket och
underrttade de spelande.

-- Valrie, nu mste du komma. Vagnen r hr. Jag ville inte stra eder
frut, men du mste ju klda om dig.

-- Redan! utropade Valrie. Har du hrt min brllopssng, Margot? Den
r -- ack, jag kan icke sga dig hurudan den r. Hvarfr stannade du
icke hr och hrde p den? Nu fr du ej hra den, frrn vi komma
tillbaka.

-- Jag mste ju gra allting i ordning, genmlde Margot. Men kom nu, du
mste skynda dig, annars frsummar ni tget.

-- Ah, det vore frfrligt! ropade Valrie och ilade uppfr trappan.
Paul har ordnat hela resan s, att vi mste bort med detta tg. Fort,
fort min kldning, hvar r den? Jas, du har lagt alt i ordning,
snlla, sta Margot. Hjlp mig att knppa den. Fort, fort, jag vill
inte frsumma tget. Margot, brllopssngen r gudomlig. Paul har
fvertrffat sig sjlf.

-- Det fgnar mig riktigt. N, hr r din hatt! Lt mig knyta floret;
men Valrie, frst -- Hennes stmma brast pltsligt, en snyftning steg
upp i halsen p henne; hon hade velat sga; "frst mste du kyssa mig",
d den pltsliga sinnesrrelsen fvervldigade henne. Hon stod stilla,
med ansiktet bortvndt och i sin brdska och sinnesrrelse anade
Valrie icke, hvarfr hon tystnade s tvrt.

-- Ack, lt floret vara! ropade hon hastigt, vi kunna knyta det p mig
nere i vagnen. Snlla Margot, spring ned och se om min fiol ligger i
sin lda. Paul har kanske redan lagt ned den, men det r nd skrare
att se efter.

Tillfllet hade glidit henne ur hnderna. Margot skyndade dit ned ssom
Valrie bad henne, medan trarna strtade ur hennes gon och hon
svljde sina trar. Nej, hon skulle icke grta; det hade hon sedermera
tid att gra. Valrie fick ej sorgsen skiljas ifrn henne.

P vgen till stationen envisades hon ter, att hon skulle f sitta
midt emot det nyfrmlda paret och medan de lutade sina hufvuden fver
musik-manuskriptet. Waldenecks hvita hr och hans bleka, skarpt
tecknade drag bildade en egendomlig motsats till hans unga hustrus
friska, blomstrande ansikte. Den lilla, fina handen, som sg
besynnerlig ut med vigselringen p, var instucken under hans arm och
fingrarna trummade d och d p hans arm. Margot lutade sig framt,
fattade den andra handen och kyste alla de sm fingrarna i tur och
ordning, Sm, lskade, mjuka, varma fingrar! Sedan, nr hon blef ensam,
skulle hon trsta sig med att minnas dem. Valrie sg ett gonblick upp
och smlog emot Margot i det hon sakta trykte hennes hand; sedan lutade
hon sig ter mot Waldeneck och gnolade brllopssngen i hans ra.

D de kommo fram till bangrden hade de blott ngra minuter p sig, och
i strsta brdska och frvirring kommo de resande slutligen in i sin
kup.

-- Det fattas nnu tv minuter, sade Margot. Luta dig ut, Valrie, s
att jag fr kyssa dig! Men stll frst bort den lilla korgen. Jag
tnkte, att ni mjligen skulle bli hungriga p vgen och jag lade
drfr in litet mat t eder. Litet keks och ngra smrgsar med _Pt
de livre_; den har du ju alltid tykt s mycket om.

-- Ack, Margot! utbrast Valrie, medan stora trar rullade utfr hennes
kinder. Detta bevis p m omtanke pminde henne pltsligt om alt det
hon hittils glmt. Margots stndiga omtanke, hennes mma krlek, lifvet
i hemmet voro fr alltid frbi. Ack, Margot! ropade hon nyo med en
liten snyftning och pltsligt hoppade hon ur kupn ned p perrongen och
slog armarna omkring Margots hals. Ack, min lskade syster, min lilla
moder, du tnker p alt och jag har aldrig i hela mitt lif tnkt p
dig! Nej, jag vill inte fara ifrn dig; jag vill stanna hos dig, jag
vill aldrig lmna dig, min lskade _Bon-papa!_ Nej, nej, det tjnar
till ingenting att fvertala mig, jag vill inta fara!

Jrnvgsbetjningen slog bullersamt igen drrarna och banvakten brjade
redan veckla opp sin grna flagga. I hgsta grad orolig och bekymrad
hade Waldeneck ocks stigit ur vagnen; men Valrie hngde alt grtande
omkring Margots hals.

-- nskar hon vrkligen att stanna hos dig? frgade hennes man,
alldeles blek af oro. Jag vill icke taga henne ifrn dig, ifall det
vrkligen gr henne olycklig.

-- Nej, nej, sade Margot med ett leende fullt af smrta. Om ett par
minuter har hon glmt hela sin sorg. Min lilla Valrie, Gud vlsigne
dig! Du r alt nnu min Valrie och ingenting kommer att frndra dig.
Tag henne, Paul, och var god emot henne. Farvl, min lskling!

De hjlpte Valrie in i kupn och tget satta sig i rrelse. Paul stod
vid fnstret, medan hans hustru grtande smg sig intill honom. Medan
trarna skljde fver Margots ansikte, stod hon och stirrade p detta
fnster, tils hon frlorade det ur sikte och hade nnu till sist den
trsten att se en liten, hvit hand strckas ut, som lidelsefullt
vinkade t henne.

-- Nu r hon vl ter helt njd, sade hon och snyftade hgljudt.




XIX.

Finale con molto sentimento.


Waldeneck hade sagt till, att den vagn, som frt dem alla till
stationen, skulle vnta p Margot och fra henne hem igen, och d hon
fann sig i dess vnliga skydd, gaf hon sin sorg fritt lopp.

Valries pltsliga knsloutbrott var visserligen outsgligt ljuft och
trsterikt fr henne, men det stlde p samma gng hennes frlust i s
mycket skarpare dager. Hennes lilla Valrie hade lmnat henne --
Valrie, som hela sitt lif igenom hngt fast vid henne, hade behft
henne och mitt beroende af henne. Skulle hon icke nnu behfva henne?
Skulle ens Waldeneck kunna vara detsamma fr henne som hon varit? Och
huru skulle Margot sjlf kunna lefva vidare? Hvad skulle hon ha att
lefva fr? Hon tnkte p sin hemkomst till det tomma huset, som skulle
vara s dystert och ensamt utan det soliga, glada barnet; hon tnkte p
den tystnad, som aldrig mera skulle afbrytas af Valries muntra prat.
Nu behfde hon icke mera oroa sig fr ngonting och det frefll henne
nu som om till och med oron fr Valrie varit ljuf. Nu hade hon ingen
att arbeta och gra upp planer fr. Det frefll henne som hela hennes
lifs ram strtat ihop och hon hvarken hade lust eller kraft att foga
ihop den. Huru skulle hon tillbringa de lnga mnaderna, tils hon fick
terse sin lskling? Huru skulle hon ens f slut p denna ena dag,
afskedets dag, af hvilken det nnu terstod s mnga timmar? Vagnen
ilade vrkligen alt fr fort framt. Snart skulle hon vara hennes, om
hon mera kunde kalla det fr hem, dr hon var ensam med sin sorg och
sin fvergifvenhet. Vagnen hade nu vikit in i parken och lydande en
pltslig impuls befalde Margot kusken att stanna.

-- Jag skall stiga ur hr, sade hon, och tillryggalgga terstoden af
vgen till fots.

Vgen var blott alt fr kort. Hon gick lngsamt fram under de bladlsa
trden, och glimmande droppar fllo ned p henne. Den tidiga
vintersolnedgngen hade framkallat ett hastigt frsvinnande sken p
himmelen och tnde rda och gula eldar p de hga husen; marken var
fuktig, luften var r och kall, men hon pskyndade icke sina steg; hon
beklagade blott, att hon fr hvarje gonblick alt mera nrmade sig det
dsliga hemmet.

Slutligen hade hon lmnat parken bakom sig och vandrade lngsamt fram
genom gatorna, hvilka frefllo henne s tomma nu, d hon ej hade
Valries tcka gestalt vid sin sida. En stor del af de personer hon
mtte vnde sig om och sgo efter henne, men hon gaf ej akt p deras
nyfikna, medlidsamma blickar, hon tnkte icke p huru olycklig hon sg
ut och att hon snyftade hgt dr hon skred fram.

Slutligen kom hon fram till Pitt Street och dr borta stod det ensamma,
fvergifna, frfrliga, lilla huset, dit hon mste g in. Hon gick
motstrfvigt uppfr trappan och tog fram nyckeln ur fickan, men hennes
hand darrade s, hennes gon voro s besljade af trar, att det ej
ville lyckas fr henne att sticka den in i nyckelhlet.

-- Lt mig hllre gra det, sade en rst bredvid henne.

Medan hon brkade med nyckeln, hade en person kommit fver gatan och
skyndat uppfr trappan; en hand, som hon knde igen, strktes nu ut fr
att bemktiga sig icke allenast nyckeln, utan ocks handen, som hll
uti den.

Margot vnde sig om och trarna, som hngt i hennes gonfransar,
rullade ned. Hon hade varit s djupt bedrfvad, att hon icke kunde
komma sig riktigt fre ens, d John Crofts vlbekanta gestalt
uppenbarade sig fr henne; det frefll henne till och med i det
gonblicket som hon ej kunnat uthrda hans nrvara. Hon vnde sitt
lilla, bedrfvade ansikte emot honom och sg p honom med sina bl,
trfylda gon. S hon mtte hans mma, deltagande blick frefll det
henne helt naturligt att som vanligt klaga sin nd fr honom.

-- Ack, sir John, utropade hon, Valrie r borta! Nu har jag ingen att
srja fr.

-- Ni har redan alt fr lnge srjt fr andra, sade Croft. Nu blir det
tid, att ngon srjer fr er.

Det var ngonting i tonfallet uti hans rst, i uttrycket uti hans
ansikte, som kom henne att sl ned gonen; men efter en kort tvekan sg
hon ter upp och sade snyftande:

-- Valrie gifte sig i dag p frmiddagen.

-- Jag vet det, svarade Croft; drfr kom jag hit. Jag skall trsta er.

Den lilla gatan, som snabt hljdes i mrker, var mycket dslig och tom;
man sg endast ett mjlkbud, som gjorde sin rund vid bortre ndan af
densamma.

-- Jas, ni viste det, sade Margot hastigt, och ni gaf ej ett
lifstecken ifrn er. Ni skref icke en rad -- jag trodde, att ni ej alls
brydde er om det.

-- Jag afvaktade min tid, sade sir John. Jag knde, att er frlust
skulle bli en vinst fr mig. Jag trodde, att ni mhnda skulle vnda er
till mig i er sorg.

Han strkte ut andra handen fr att fven bemktiga sig hennes lediga
hand; hon lt det ske och svarade mera enligt bokstafven n andan i
hans ord.

-- Ni fgnar er t min sorg. Det r inte vackert.

-- Jag fgnar mig t det tillflle, som bjudes mig, svarade sir John
med fasthet.

-- Jag trodde, att ni hade glmt mig, sade Margot alt nnu mkligt; det
var s sjlffallet att fr honom klaga fver alt, som vllade henne
bekymmer. Jag trodde, att ni skulle svara, d jag skref till er, att
Valrie var sjuk.

-- Ni frbjd mig ju att skrifva, anmrkte sir John och sg leende ned
p henne. Nej, nej, fortsatte han hastigt, d han sg, huru hennes
lppar darrade. Jag fr ej tillta, att ni anser mig fr ovnlig. Jag
fick brefvet frst flere veckor efter sedan ni skrifvit det -- jag
seglade omkring och det reste efter mig -- och vet ni hvad jag sedan
gjorde? Jo, jag begaf mig raka vgen till London. Ni frbjd mig icke
att komma hit. Som ni vet hade ni endast frbjudit mig att skrifva. Jag
hade en frnimmelse om, att ni behfde mig, Margot. Jag trodde, att jag
skulle kunna hjlpa och rda er; ty, ser ni, min rika erfarenhet har
nnu icke lrt mig, att mitt rd ingenting r att stta vrde p. --
Han skrattade hjrtligt och Margot smlog fven en smula darrande.
Sedan fortfor Croft allvarsammare:

-- D jag kom hit fick jag hra, att ni redan rest, och Jane sade mig,
att det kommit lugnande underrttelser angende Valries befinnande. D
beslt jag att vnta. Ni behfde mig sledes nnu icke. Jag ville gifva
mig till tls, tils detta skulle bli fallet. Jag bad Jane att ej lta
er veta, det jag varit hr. Tycker ni det var mycket ortt, Margot?

-- Inte ortt, svarade Margot litet mulet, men -- inte synnerligen
vnligt.

I stllet fr att bli frkrossad af frebrelsen ljusnade sir Johns
ansikte; denna omedvetna beknnelse om hennes beroende af honom
uppfylde honom med frtjusning.

-- Har jag varit mycket grym? frgade han med m triumf. Ack, min
lskling, i krig och krlek r allting tilltet! D jag frst lste
notisen om Valries frlofning blef jag fverlycklig, men jag beslt
att ej gifva ngot lifstecken ifrn mig; tiden var nnu icke mogen. Men
jag har vakat och vntat dag fr dag. Jag fick ocks genom Jane -- h,
Jane r en mycket god vn till mig -- veta nr brllopet skulle
frsigg ock ni skulle bli ensam. Jag viste, att ni ungefr vid denna
tid skulle tervnda frn bangrden och jag har vntat hr p er. Ni
vet p hvad jag vntat, Margot?

Margot blickade tigande upp till honom; frnimmelsen om en stor lycka
frjagade det sorgsna uttrycket ur hennes ansikte.

-- Jag vntade p en inbjudning att trda in, sade sir John. Ni har en
gng frbjudit mig att komma hit -- och jag har beslutat att icke
fverskrida er trskel, innan jag af edra egna lppar fr tilltelse
drtill.

Margot befriade hastigt den band, i hvilken hon hade nyckeln, och
snkte sitt rodnande, af lycka strlande ansikte, tils det kom i
jmnhjd med nyckelhlet. Hennes hand darrade hftigt, men hon lyckades
likvl ppna drren.

Sedan vnde hon sig ter till Croft och i det hon mildt drog honom
framt sade hon:

-- Kom, min kra vn, kom in!

-- Nej, svarade sir John med rsten darrande af lidelse, jag r inte
din vn, Margot; jag kan aldrig mera bli din vn. Jag mste vara --
mera fr dig. Jag vill ha alt eller intet. Om jag nu trder in i ditt
hus, mste jag ocks trda in i ditt hjrta och ditt lif.

-- Kom d in, min lskade, kom in! sade Margot mycket allvarligt och
mt.

_Slut_.








End of Project Gutenberg's Valries duenna, by Mary Elizabeth Blundell

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK VALRIES DUENNA ***

***** This file should be named 54714-8.txt or 54714-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        http://www.gutenberg.org/5/4/7/1/54714/

Produced by Jari Koivisto

Updated editions will replace the previous one--the old editions
will be renamed.

Creating the works from public domain print editions means that no
one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
(and you!) can copy and distribute it in the United States without
permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
such as creation of derivative works, reports, performances and
research.  They may be modified and printed and given away--you may do
practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
subject to the trademark license, especially commercial
redistribution.



*** START: FULL LICENSE ***

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
Gutenberg-tm License (available with this file or online at
http://gutenberg.org/license).


Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
electronic works

1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement.  See
paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
works.  See paragraph 1.E below.

1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
collection are in the public domain in the United States.  If an
individual work is in the public domain in the United States and you are
located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
keeping this work in the same format with its attached full Project
Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.

1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
a constant state of change.  If you are outside the United States, check
the laws of your country in addition to the terms of this agreement
before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
creating derivative works based on this work or any other Project
Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
the copyright status of any work in any country outside the United
States.

1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org/license

1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
and distributed to anyone in the United States without paying any fees
or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
1.E.9.

1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
that

- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
     must be paid within 60 days following each date on which you
     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
     address specified in Section 4, "Information about donations to
     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."

- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
     License.  You must require such a user to return or
     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
     and discontinue all use of and all access to other copies of
     Project Gutenberg-tm works.

- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
     of receipt of the work.

- You comply with all other terms of this agreement for free
     distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
electronic work or group of works on different terms than are set
forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
works, and the medium on which they may be stored, may contain
"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
your equipment.

1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from.  If you
received the work on a physical medium, you must return the medium with
your written explanation.  The person or entity that provided you with
the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
refund.  If you received the work electronically, the person or entity
providing it to you may choose to give you a second opportunity to
receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
is also defective, you may demand a refund in writing without further
opportunities to fix the problem.

1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
with this agreement, and any volunteers associated with the production,
promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
that arise directly or indirectly from any of the following which you do
or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.


Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of computers
including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need, are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
and the Foundation web page at http://www.pglaf.org.


Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
http://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
permitted by U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
throughout numerous locations.  Its business office is located at
809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
information can be found at the Foundation's web site and official
page at http://pglaf.org

For additional contact information:
     Dr. Gregory B. Newby
     Chief Executive and Director
     gbnewby@pglaf.org


Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements.  We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance.  To
SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
particular state visit http://pglaf.org

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations.
To donate, please visit: http://pglaf.org/donate


Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
works.

Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm
concept of a library of electronic works that could be freely shared
with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.


Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
keep eBooks in compliance with any particular paper edition.


Most people start at our Web site which has the main PG search facility:

     http://www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
