Project Gutenberg's Frn vargtider och vallpojksr, by Josefina Bengts

This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
whatsoever.  You may copy it, give it away or re-use it under the terms
of the Project Gutenberg License included with this eBook or online at
www.gutenberg.org.  If you are not located in the United States, you'll
have to check the laws of the country where you are located before using
this ebook.



Title: Frn vargtider och vallpojksr
       En samling minnen frn forna dagars stra Nyland

Author: Josefina Bengts

Release Date: August 1, 2018 [EBook #57622]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK FRN VARGTIDER OCH VALLPOJKSR ***




Produced by Matti Jrvinen, Jens Sadowski, and the Online
Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net









                           FRN VARGTIDER OCH
                              VALLPOJKSR


                      EN SAMLING MINNEN FRN FORNA
                          DAGARS STRA NYLAND


                                   AF
                            JOSEFINA BENGTS


                            HELSINGFORS 1915
                   SDERSTRM & C:o FRLAGSAKTIEBOLAG


                            HELSINGFORS 1915
                   FRENCKELLSKA TRYCKERI-AKTIEBOLAGET






Ur minnesgoda ldringars hgkomster har jag samlat dessa spridda drag
frn en frgngen tid. De synas mig kunna frdjupa vr kunskap om
frhllanden, tnkestt och personligheter i de stnylndska
svenskbygderna i frflutna dagar. Snart g de gamla med sina rika
minnesskatter bort ur tiden. Jag har velat frn glmskan rdda ngot af
det de frtljt i min hemstuga under stilla vinterkvllar, och med ett
tack till de gamla snder jag deras berttelser ut till nya tiders barn.

Pern i november 1915.

                                                                 J. B.




                               INNEHLL:



                                   I.
                                                  Sid.
                  Frn vargtider och vallpojksr     3
                  Hgkomster frn brnnantiden:
                    I. I loflig tid                 16
                    II. I den olofliga              25
                  "Durkmarsch"                      39
                  Hllkarlar                        47

                                  II.
                  Klder och kvinnoflit             59

                                  III.
                  Prosten                           73
                  Professorn                        87
                  sterbottningen                   99
                  Kaffe                            108
                  Religisa                        113
                  En vink frn andra sidan         120
                  En oskiftad vgstump             124




                                   I.


                    Frn vargtider och vallpojksr.

Frr skulle det vara vallpojkar fr kreaturen, s visst som de skulle ha
mat och dricka.

En riktig pojke skulle fven vara vallpojke; det mste han, fr att han
skulle ha aktning och anseende bland kamrater, och den, som inte varit
vallpojke, blef ej hller ngon riktig karl af, tyckte vi pojkar.

Inte aktades den pojke stort af kamrater, som inte tordes ge sig ut i
vallskog. Ju tidigare en liten parfvel vgade ge sig ut, desto strre
heder tillvann han sig i kamraternas krets.

"Hvad vet du, som inte har gtt vall" r ett gammalt ordsprk, som
lefver n.

Man m ha varit hur liten och obetydlig som hlst; s snart man fick
vallstdsel, s vxte kuraget och karl var man att taga till och med
femton vargar i nacken. Alla andra arbeten i grden syntes oss s
obetydliga i bredd med det, att skydda och vakta grdens kreatur fr
vargen.

Ty det var fr vargarnas skull, som vallpojkarna fanns till.

Jag var bara tta r, nr jag brjade min vallgng. Jag hade varit
abcboksbarn om vintern, och nr det var fverstndet, knde jag mig s
pass karl, att jag frgade mor, om jag skulle f skaffa mig vallstlle
till sommarn. Utan betnkan gaf mor mig sitt samtycke -- dr var ju
munnar hemma tillrckligt nd -- och jag lyckades skaffa mig ett af de
bttre vallstllena, nr jag s dr tidigt p vintern tog stdsel. Det
var nmligen inte s mnga grdar nnu, som hade skaffat sig vallhjon.

Husbonden sg visst lite fundersam ut, nr jag kom och bjd ut mig. Han
mente, att jag var alltfr ung och liten fr en s stor kreaturstropp,
som deras. Men nr jag kaverade mig fr att inte vara rdd, hur mycket
jag gtt i skogen och plockat br med mor och hur bra jag hittade dr,
och hur mnga vargar jag redan sett, s tyckte han vl, att en skrare
karl n jag fanns det d rakt inte, och han sade, att jag skulle f
frska. Jag fick af honom en mark i stdselpengar, och jag knde mig
nstan som familjens frsrjare, nr jag gaf den marken t mor. Till ln
skulle jag f den vanliga vallpojkslnen, en kappe rg fr hvarje
mjlkko och en half kappe fr hvar kviga, kalf och oxe; ett par linbyxor
till sommarn att g i skogen med, och en halfyllemundering till hsten,
strumpor, vantar och ett par frskodda stflar. Till Johannedagen fick
man en ost och ett jstbrd och frihet frn vallgngen. Man fick d vara
hemma eller hvar man annars hade lust att hlla hlg -- alldeles som nu,
nr skolbarnen ha kejsarlof. Det var i alla fall en ntt inkomst fver
sommarn. Till Allhelgon var tjnstetiden slut, och d for man hem igen
fr att under vintern fva sig i katekesen till lsfrhret. I sju r
studerade jag religion fr Gabril-fabru om vintern och gick vall om
sommarn, och jag drog mig bra fram p det viset, till dess jag vid
sexton r gick och lste. Detsamma gjorde fven mina fyra brder, den
ena efter den andra, och det var en stor lttnad fr mor, som var nka
med sju barn och en ko och en gris och gamla mormor, som fick tre kappar
rg i kvartalet frn kommunen.

Inte var det bara vi fattigmansbarn, som var vallpojkar till
professionen. Dr det i bondens hem fanns egna barn i vallpojksren, s
visst gick de vall. Det var bara nr det inte fanns af egna tillgngar,
som man stdslade drifrn det fanns stugan full. Mnga storvxta och
humrliga flickbarn gick fven vall. Men vi pojkar ansg det liksom lite
vanhederligt att ha dem med, och ibland var det bde si och s med modet
och kuraget hos vallflickorna, d vargen hngde oss i hlarna. D mste
vi pojkar alltid fram till hjlp.

Jag minns Lnnrosens Emma, som en gng, d vargen kom, stod och t. Hon
skulle skrika, men kunde inte. Hon stod dr hon stannat med munnen opp,
men ej ett ljud kom fver hennes hvita lppar. Jag trs ej rtt sga,
hur det hade gtt med henne och krken, ifall ej vi andra varit med.

Lustigt var det drute i skog och mark frn vren till hsten, och med
en brdkant och en surmjlksflaska i psen och p ftterna ett par
kngor, som kvinnfolket kasserat, funno vi vallifvet fver all mtta
hrligt. P frsommarn, d odjuren inte nnu voro s svra och
nrgngna, hade vi tid fr skoj och lefverne i skogsbackarna. Vi gjorde
granna kppar och goda vallhorn och visplar och kvastar, d kuddorna
hejdade sig i marschen och togo sin middagslur. Och s slogs vi smtt
emellant och emellant gjorde vi visor till skllornas toner, som vi
sedan trallade hvar och en efter sin sklla, nr kuddorna vaknat och
marschen satte sig i gng och det drog sig till kvll.

Vrsta brket hade vi alltid om vren med fljeskalfvarna, som inte
frstod att hlla sig ihop med de andra krken, utan ville dnga och
lpa hvar som hlst fr sig sjlfva. Men fram till Johanne fick man dem
nd s exercerade, att de frstod skllan och begrep att flja
skllkuddan. Men s hade man ocks brkat med dem med bde hemliga och
uppenbara konster. Ty vi kunde trolla och kunde konster, s sm vi n
voro, fr att skydda oss fr vargen och skaffa oss kreaturslycka p allt
stt, och det var konster, som vi voro fullrda i frn frsta brjan. De
satt oss liksom i blodet. "Och akta dig fr vargen" var det man fick
lra sig nst Fader vr och Gud som hafver barnen kr. Den frmaningen
fick man jmt till pminnelse, nr man skulle bege sig ut ngonstdes.
Och nog var det s, att vargskrcken nd satt i oss dr djupt innanfr
och skaffade oss hjrtklappning s ofta. Men en pojke blygs att visa
snt dr. Han skulle rakt ha skmt ut sig fr det, och fr resten, hvad
gjorde han fr nytta i skogen, en sdan?

Frr i tiden, s sade min mor, skulle alla byns vallhjon vara i rrelse
tidigt p morgonen Tiburtiusdagen eller sommarmssdagen den fjortonde
april. Det var vallpojkarnas dag. D gllde det att skaffa byn vallycka.
Vallhjonen gjorde dagen frut sina horn i ordning, och s tidigt p
morgonen, att solen just rann opp, gick de med sina horn upp p ett brg
eller en annan hjd och ltade in sommar och vallycka. Den som hann med
frsta lten, den fick lyckan. I en lng tid var vallhjonen i Skinnarby
alltid de frsta att lta, men sen tog ter andra fverhanden, sade
gamle Peter mobru, som gtt vall i all sin tid och ingenting annat blef
n vallpojke, s lnge han orkade ngot. Lyckan blef ibland si och
ibland s, men grant lt det, nr flere byars vallhorn ljd p samma
gng och frn olika hll i den tidiga, klara vrmorgonen. Vann man inte
lyckan, s var det i alla fall en frjd att lta med och att ha ett godt
horn, ty hornet var liksom vallhjonets verktyg, tyckte mobru. Och det
hade han rtt i, fr en vallpojke utan horn eller med ett dligt var en
skam fr yrket.

Vi gjorde uppfinningar och frbttrade vra vallhorn p mngahanda stt
fr att f dem att lta bra. Kalle Pilman lt till och med en gng en
kringfarande bleckslagare gra sig ett vallhorn af bleckplt. Men vi
andra kasserade det, fr lten kom s pipande och ynklig drur. De horn,
som vi sjlfva gjorde af lnga barkremsor eller med kimbar, se, det var
basuner, som kunde skrmma ilt i magen t en vargrackare! Det sgs, att
vargen kan f ilt i magen af att han blir hastigt rdd, och sant r det,
fr Heikus Hinku lg en gng under en kullfallen grdsgrd, d en varg
kom och hoppade fver precis dr han lg. Hinku skrek till, och vargen
blef s rdd -- -- att Hinku fick g tvtta sig i bcken. S nog r det
sant, det dr!

Men p sensommarn och hstsidan blef det annat af. D blef odjuren s
stygga och gemena och nrgngna, och vi mste ha gon och ron ppna och
lta och lylla s att vi voro hesa i halsen och svullna i munnen. Och
gud sig frbarme, nr vargen ngon gng kom t att rifva och lgga ned
en ko eller en kalf ur troppen trots allt vrt vaktande! Det var sorg
och bedrfvelse utan mtta fver det som ryckts bort -- om det s bara
var en kalf -- det var skrmsel och ngest fr det onda, som stndigt
hngde oss i hlen och jag tror, att folks barn inte numera r s rdda
fr den onde sjlf, som vi vallbarn d var fr vargen en bra lng tid
efter en sdan hndelse. Det var ett hrdt prof fr karavligheten, nr
den ludne kom s ful och gripig i hufvudet och lurade i bysket.

Jag kommer ihg, huru Blommens Gusta, som d var frsta resans pojke --
vi andra voro redan kaptener -- bjd en brdbit t vargen, som han frut
inte sett p s nra hll. Han lockade och kallade; -- Jecko se, Jecko
se, ty han trodde, att det var grannas hund, som satt och lurade bak
buskarna. Men s tog vi andra hornen och tutade till rtt s godt som i
ronen p vargen. Jag tnker det gjorde honom godt!

Frr, d vargen kunde tala, lr han ha sagt:

   Slipipon, slipipon, syster min!
   Bockahorni, bockahorni, broder menn!
   Langhorni kr me opp i skojin.

Mrkvrdigt var det, hvad han kunde lpa fr hornltarna! Men s var det
ocks ett ltande och ett hejande dagen lng i skogen.

Senare p hsten i slutet af augusti, d dagarna blef korta, vgade man
inte rusta oss ut i skogen mer. D fick vi vakta kreaturen p ngarna om
dagen och kra hem dem till natten. D mste fven hstarna vallas, s
lnge de gick ute p bete om natten, i all synnerhet om det fanns sto
med fl. Det hrde inte till vallpojkarnas groml att vakta hstarna,
utan karlarna sktte det. Nr jag som fullvuxen tjnade som drng, lg
jag igen ute p ngarna och vaktade fr vargar, och rtt roligt vore det
att ha rkning p hur mnga ntter jag sysslade drmed. S har min
barndom och min ungdom varit en jmn kamp mot vargen. Jag tjnade fyra
r  rad p samma stlle, och alla r lg vi hsten igenom ute p
ngarna och vaktade vra hstar fr vargen. Vi var fyra karlar och
turade om tv och tv i gngen. Ena natten lg husbonden och en pojke,
andra natten jag och en annan. Inte blef det mycket sofva den tiden. Man
lg i het i ladan, men om det inte fanns lada p ngen, s byggde man
en riskoja. Hstarna hll sig fr det mesta i nrheten af ladan, och kom
en varg p ngen, s hade man dem allihop i laddrren att ska hjlp.

Jag kom sedan till ett annat stlle, dr vi hade en hst som redde sig
sjlf med vargen och fven vaktade sina kamrater. Det var en mrkbrun,
argsint vallack, som hette Brunte. S arg var den, att dr i stallet
mste fllas en bom fr bakbenen, d den var stlld i spiltan, och ute
p fltet var dr ingen annan, som vgade nrma sig den n husbonden
ensam. En sommar hade Brunte bland sina kamrater ett sto med ett litet
fl, och en dag nrmade dr sig en varg till flet. Men Brunte frdref
vargen frn ngen, fljde efter den fver grdsgrden, ty fr Brunte
fanns inga grdsgrdar, nr han ville. Han jagade vargen i skummande
ilska genom hela byn, s att den inte hade tid att vika af t hger
eller vnster och hoppa fver ett grde, utan mste lgga af rakt fram
till andra ndan af byn och sedan in i skogen. D vnde Brunte ter till
ngen. Det var bara en varg, men hur han skulle redt sig med flere
hade varit rtt roligt att se.

P sommarn och under den tidiga hsten kommo de inte hller i s stora
troppar som p senhsten och under vintern. Hur ofta stod vi inte under
kalla, klara vinteraftnar och hrde deras hemska tjut ifrn nrmaste
skogsbacke. Och nr hstarna vattnades p kvllarna, stegrade de sig och
fnyste, nr de kom ut ur stallet och smg sig drefter i rdsla ttt
intill hvarandra. De vdrade vargar, och gick man ut fljande dag, om
sn lg p marken, sg man deras spr, dr de krafsat kring uthusen
snokande efter byte. Dr det fanns hund i grden, dr var de mer
nrgngna n annars, ty hunden lockade dem. Sllan dog en hund sotdden.
Redan i unga r blef den borthuggen af vargarna -- de mindre hundarna
tminstone. Vi hade den tiden vra frstudrrar i tv halfvor, en fre
och en nedre, och fr att hunden skulle slippa ut och in nr han ville,
lmnades den fre halfvan ppen om natten. En natt hrde vi ett stort
ovsen frn frstugan, och d vi skyndade ut med prtor fr att se, hvad
som stod p, sg vi bara bakbenen af en stor varg, som ilade bort i
mrkret med vr hund som byte.

Det var ett aktande och ett tillseende jmt. Ej ens i hemknutarna gick
fren i fred fr vargen, ja, till och med klinkan p drren till
frfuset skulle till ntterna vara vl plagd med pinnar fver och
under; annars slog vargen af den med tassen. Och gluggen skulle vara
ordentligt tillstoppad, ty det hnde i en grd, att vargen en natt gick
in i frfuset genom gluggen och bet ihjl alla fren. Gluggen hade af
glmska blifvit lmnad ppen om aftonen.

Det r visst, att vargen fick lida frfrande hungerskval, nr den
ibland p veckotal vintertid ej lyckades skaffa sig byte. Men han tog
till ndbrd, han, liksom mnniskorna i knappa tider, och jag har sett
hvad en varg kunnat kra i sig i brist p bttre kost.

Arstu Hannis for en vinterdag till en liten skogsng efter en hck h.
D han var frdig att kra hem, brast tugun i skacklarna. Han tog loss
den sndriga vidjelnken och kastade den ifrn sig vid vgkanten och
band med repet skacklarna vid slden och krde vidare.

Han mrkte, att en varg fljde hans spr p afstnd, och nr han sg att
det bara var en, var han inte hller rdd, utan hojtade ngra gnger och
skrek fr att skrmma den.

Fljande dag skt en som var jgare till professionen helt ofrhappandes
en gammal varg p samma skogsng, och nr han fldde den, s fann han en
sndrig sldtugu i hans mage. Nden har ingen lag hvarken fr mnniskor
eller djur, och hungern gr en inte krsen, och nr vargstackarn plgad
af en lng fastetids ohyggliga hunger kom fver videtugun och med sitt
fina vderkorn knde doften af Hannis fingrar, som nyss frut handterat
tugun, s strk den med. Den smakade nd ngot fgel.

En gng vid Andersmsstiden slppte vi ett rsgammalt fl ut att dricka,
och d det var midt p ljusa dagen, lt vi det bli ute en stund och
springa. Men ej lngre n till ribacken hann det, s stod vargen dr och
ref det i sidan. D det kom springande undan vargen till stallbacken,
hngde inlfvorna lngt ut genom sret i sidan, och vi mste dda flet.

Skrifvars Stafva, som blef nka i tyfusren, hade sju snygga mjlkkor.
En dag i trskantiden behfdes vallpojken hemma och korna krdes ensamma
p en ng. Dr brt de snder ledet och for allesamman ett stycke in i
skogen. D vallpojken p kvllen gick fr att taga hem dem och ej fann
dem p ngen, gick han lngs stigen in i skogen, och dr fann han dem
liggande dda alla sju, ihjlrifna av vargar.

En gng gick det rtt roligt till vid svinslakten om hsten hos
Engelsmans Hinku. Svinet var redan ddt och nerdraget till bcken, dr
det skulle rakas och skllas, och medan vattnet varmnade i grytan, gick
slaktarn och hans bitrden in i stugan fr att taga stickansupen, som
brukligt var. Och de gjorde det ngorlunda grundligt. Nr de styrkta och
njda tervnde till bcken, var svinet borta. Vargarna hade under tiden
kommit dit, lockade af lukten och forslat galten vidare frn bcken till
skogen och dr hllit kalas. Endast ngra mkliga kvarlefvor hittades.
D svor gubbarna och menade:

-- Jklar anamma och anfkta! En god byssa sku vara bra att ha nu!

Men hvem hade den tiden sdana? Flintlsbyssorna, som man skulle ladda
om fr hvart skott, gjorde ej stor marknad i varghopen. Om man d haft
sdana byssor som det finns nu, som man kan rada ut skott p skott med,
som gr genom vggar, d skulle man mnga gnger ha skrdat vargplsar.
Visst bjd vi ju till s godt vi kunde att utrota odjuren med allehanda
konster. Men skjutdonen, som man bst skulle kommit t dem med, de var
dliga.

Vi stllde ibland till skallgng fver en strre skogsmark, dr vargar
grasserade, och genom skrik och ovsen jagades odjuren bort till andra
trakter. Men s kunde de kort drp stlla till skallgng fven i den
andra nejden; man dref d vargen lngre fram -- eller tillbaka till oss
igen. Vi grfde varggropar i skogarna, och mnga af odjuren fngade vi i
dem. Den, som var en ngorlunda sker skytt, brukade fven lura p
vargen. Man lade ut lockbete; en stekt hna eller katt, inom skotthll
frn en ri- eller badstuglugg. Dr satt man och lurade, tills vargen,
som lockades af doften frn steken, kom fr att ska. D siktade man
genom gluggen och gaf fyr. Men om det inte lyckades trffa vid frsta
skottet, s inte stod vargen kvar dr och vntade, att man skulle hinna
ladda om p nytt, och inte kom den sedan p lnga tider till det stllet
fr att ska en stekt hna.

Och s skt vi vargar med gris. En levande och pigg gris stoppades i en
gles sck, hst spndes fr en lngslde, en halmkrve bands i ett rep
att slpa efter, och s satte vi oss fyra karlar p slden. En satt
framp och krde, den andra satt i midten med grisen. De andra tv satt
med laddade gevr bak p slden och passade p. Nr vi d krde fram
lngs en skogsvg, klmde han, som satt med grisen, d och d helt sakta
om den, s att den jmt pep och skrek -- alla vet ju, som handskats med
grisar, hur de kunna pipa, om man petar hur litet som hlst om dem.

Grisens skrik och lukten frn halmkrven, som ett par, tre dagar frut
skulle legat i griskttan, fr att f den rtta lukten, lockade
vargarna, som trodde, att skriket kom frn det slpande halmbyltet. Var
de mycket hungriga och nrgngna, brjade de frflja halmkrfven och
blefvo skjutna frn slden.

Jag och tre andra mn skulle en gng kra med gris lngs Kuggom malm,
dr alltid vargar grasserade.

Det var en klar vinterafton vid Kyndelsmssan med mnsken och skarp
kld, och sdana aftnar skulle man passa p, ty d var det s ljust, att
man sg skjuta, och nr det var kallt, var odjuren nrgngna och lystna
efter byte. Folk hade hrt dem tjuta dr flere ntter  rad, och ett
tjut hade svarat det andra, och det lt s hemskt detta tjut, s att det
isades i kroppen p en.

Vi rustade oss med alla grejor. Grisen svepte vi in i en skinnfll fr
kldens skull. Men nr vi kom upp till Svarfvarbacken och sg nedt
lngs vgen, var dr lefvande fullt af vargar, s lngt vi i den
mnljusa natten kunde se.

G dit d med ett par flintls!

Vi hade s skert blifvit vargstek den aftonen bde vi sjlfva och
hsten och grisen. Vi vnde kvicka tag om och krde hemt och frskte
hlla grisen tyst.

Jag sger bara det, att skulle vi haft sdana don med oss den gngen,
som de nu ha nr de g ut p harskytte i skogarna, s jklar anamma,
hvad vi skulle gjort fr en marknad d!

Den vgen frn Svarfvarbacken och till Bombergsbacken lngs hela
Kuggmalmen var d ocks knd som vargarnas vrsta tillhll, och det var
inte en och inte tv gnger jag och mngen annan i kvatilren dr sprang
som fr lifvet.

Det var inte bara vargskrcken, som satte fart under ftterna p oss.
Dr spkade ocks mycket lngs hela malmen af allt som hndt dr bde i
krigs- och fredstider, och det var en fasans vg fr mngen, ty det
fanns ju ingen strre skrck n vargar och spken.

Nu r det fullt af skolor, och barntropparna lser ur boken om hur
vargen r inrttad och de lpa af och an i fred och ro utan en aning om
ngon annan ofrd n skenande hstar och automobiler.

Ja, se det skulle d ha varit en syn att se en sdan dr bil komma
rmande, nr en vargtropp satt vid skogskanten och tjt! Men nu ser man
inte vargar mer.

Det blir i vinter precis tjugutta r sen jag sg den sista vargen p
Tallmoss-malmen, och skulle nu ngon mnniska se en varg i skogen i vra
trakter, s skulle det in i tidningsbladet. S frunderligt skulle det
synas mnniskorna.

Det sgs, att lg och varg inte kunna frlikas med hvarandra. Det ser ut
att vara s, ty nr lgen kom till vra skogar, s frsvann vargen, och
vi frlorade inte p bytet. Det kom fven nya och bttre vapen och
hjlpte till att f bukt p besten. Och nu ligger kreaturen ute i ngar
och skogsmarker bde natt och dag utan vallpojkar, och intet odjur gr
dem ngot fr nr, och pojkarna fr inte se en varg, frrn de gr i
folkhgskolan och reser in till hufvudstaden och ser p Hgholmens
vargar i buren.


                     Hgkomster frn brnnantiden.


                                   I.
                             I loflig tid.

D Lars Henrik Backas frn sitt fnster sg den gamla badstugan med
kojan som vl var tre gnger s gammal som han sjlf, rifvas ned och
sgas snder till ved, kommo vl minnena frn fordom vllande som en
stark flod fver den gamle, efter han satt hela kvllen och hade sin
lust i att frtlja om det, som han hade haft fr sig dr.

-- Ni m tro, att den bastun och jag har upplefvat ett och annat
tillsammans. Inom hennes vggar har jag sysslat med sdant, som fr
lngesedan fallit i glmska. Dr har jag p ett stt som den tiden var
lofligt och godt skaffat medel till lifvets ndtorft och brgning fr
mig och mitt hus. Det, som jag gjorde olofligen, det skedde ej innanfr
vggarna dr. Det r en annan historia.

Nu r bastun rifven. Sjlf r jag fallfrdig och kan hvilken dag som
hlst rifvas, jag med, och d r dr ingen ibland eder, som vet ngot om
den tiden, d brnnvinspannan var bondens lika vl som prstens och
herrgrdsherrns inkomstklla.

I den tiden var det ej s ltt till penninginkomster som nu, nr man fr
pengar fr rakt allting och kpare komma in i stugan och frgar: Har ni
det, och har ni det?

D kostade ett lass god kastved en eller tv mark. En stock -- den
tiden, d kvartersmnnen nnu ej hunnit regera i folks skogar, fanns det
stockar som hll att ta i -- kostade ej mycket. Skogen var alls ingen
inkomst fr oss. Den stod dr endast till vrt husbehof. Torghandel
fanns det ingen. For man till stan med en bytta smr, s fick man
springa ut och in i alla grdar och bjuda ut den och lyckades ngongng
f frtio penni fr marken, men ibland inte mer n tjugufem och trettio.
Fr ett godt kokrk, nyburet, betalades frti mark, och det skulle vara
af de bsta hstarna, som den tiden skulle kosta ttio och etthundra
mark. Sd och hvad annat jorden afkastade var lika s litet vrd. Sdan
var tiden.

Brnnvinsbrnningen var d den enda och skra inkomsten fr den som
brukade jorden, ty brnd till brnnvin kunde en tunna rg gifva i
afkastning nda till sjuttio och ttio mark ibland, beroende p
brnnvinsprisen.

Brnnandet gaf visserligen mda och arbete och mnga vakanntter t bde
mn och kvinnor, och det fordrades konst och ppasslighet att skta om
brnnvinspannan och nnu strre ppasslighet, frsiktighet och djrfhet,
d brnnanlofvet var slut, och vi for med vra grejor och don till
skogarna fr att dr brnna olofvandes.

Men inkomsten kndes vl i brsen, ty fastn det den tiden inte behfdes
s mycket pengar som nu, s behfdes det nd ngot fr lifvets
uppehlle och ndtorft. De fullvuxna snerna och dttrarna i bondehemmen
fick brnna t sig hvar sin brnning och frslja den och ha inkomsten
draf till sina egna behof. Sld som ren rg eller mjl hade den
rgtunna de ftt ej inbringat dem ens hlften af det, som den gaf i
brnnvin.

I nyrgstiden brjade mltandet och rckte nda till sena hsten. Hela
rsfrrdet af brnnvinsmalt skulle d mltas frdigt, medan nnu inte
vinterkylan intrdt, och tills brnnanlofvet kom. Det var en srskild
konst redan med mltningen. Det var inte precis detsamma som med lmalt,
ty kornen skulle vara mindre utgrodda. Ej lnga groddspiggar utan bara
just i munnen. D man stdslade en piga, var frsta frgan den, om hon
kunde mlta och brnna. Kunde hon det, var hon mera efterskt och kunde
rkna p strre ln n en, som inte kunde skta hvarken maltlafven eller
brnnvinspannan.

I min barndom fick man brnna bde hst och vr, en mnad om hsten och
tv om vren.

Men det brjade knappas in p lofvet allt mer och mer, och d jag blef
vuxen, hade vi brnnanlof endast om vren, frst under tv mnader,
sedan bara sex veckor. Och s fick vi brnna ett visst antal kannor p
mantalet -- tjugusexkanns panna p sjttedels mantal. Det srjde nog
kronomakten fr, att mantal och panna stmde.

Och nr s brnnanlofvet kom den frsta mars klockan tolf p natten, var
alla grejor iordningstllda och allting s klart, att man strax kunde
brja. Blandningen eller blandet, som det riktigt heter, tillreddes
redan ett dygn frut, s att den var frdigt jst till den utsatta
timmen.

Blandet var alltid det viktigaste att tillreda, ty p det berodde hela
brnningen. Ett oriktigt eller slarfvigt tillredt bland, kunde gra en
hel brnning misslyckad. De stora blandankaren, dri man kunde blanda en
hel tunna malt till en brnning, tcktes fver med lock och enkom drfr
vfda mattor, polt, fr att hlla vrmen inne under jsningen.

Det finmalda maltet och hafremjl lades frst i blandankaret, kokande
vatten lades till, och detta klappades en lng stund. Det tcktes fver
och fick st till aftonen. D aftog man tckelset, slog i kallt vatten,
vek upp skjortrmen och stack ner hela armen i blandet. Det skulle vara
s lagom afkylt, att det hvarken kndes brnna eller kyla i armen. Det
var termometern.

Nr detta var gjordt, lades uppgrden i, som stod frdig bredvid i
skjulan och jste, och d ropades:

   H, h, h, hej!
   Hhoj, hhoj!
   Kannan af kappen och smakanmn till.
   Hhoj!

Draf fick blandet god jskraft. Teg man d man slog i jsten, kunde det
bli dlig jsning och ledsamheter af. Sedan tcktes allt vl in igen med
lock och polt och fllar, och det fick st och jsa ett dygn. Sjlf fick
man ocks hvila detta dygn fr att sedan orka, d pannan stlldes i
gng. Jag brukade lgga mig ofvanp blandankaret, ty dr var alltid
varmt och godt.

Nr d dygnet var fullt, aftog man ter tckelset, och nu stes
brnnvinspannan full, hatten och pipen degades fast, eld tndes under,
och medan blandningen brjade koka, mste man hela tiden st och sodda i
pannan med ett krokigt tr, som vi kallade sodden, fr att blandet ej
skulle bli vidbrndt. Det var ocks alla kpare rdda fr. Det frsta de
gjorde, nr man kom p Helsingfors torg med brnnvinslasset, var att
hlla en skvtt brnnvin i ena nfven, och gnida bda nfvarna mot
hvarandra, och s under nsan. Det kndes bst s. Var det vidbrnt s
fick man tio och femton kopek -- det var nnu kopekrkning den tiden --
eller frtio och sextio penni mindre fr kannan.

P en och en half eller hgst tv timmar hade man frsta pannan frdig.
Man hllde det i sikutunnan, slog hatten af, krafsade ur tjockan och
stllde p en ny panna med bland och fortfor s tills blandankaret var
tomt.

D skurades pannan ren och man klarade sikuna. I pannbottnen lades en
nfve kumminraisk, som alltid blef fver, d salukummin sllades, ngra
bjrkkol och en brdbit. Nr d pannan med denna blandning ter kokade,
kom frst ett mycket starkt brnnvin, som vi kallade frdropparna. Af
detta tog vi till husbehofsmedicin och hllde i flaskor med bjrkknopp
eller ringelblommor i fr magsjukdomar, kamfer fr verk och svullnad och
vrickade leder, aloe fr andra sm sr och kummin, pomerans och anis fr
vrt njes skull och till hgtidsbruk.

Hade man vid tillredningen af blandet termometern i armen, s skulle man
vid klarandet ha den i gonen.

Nr brnnvinet brjade rinna klart ur pannan, tog man draf och hllde
sakta i ett glas och sg p prlorna, som steg p ytan, om det var lagom
starkt. Var det fr starkt, hade man tillreds klart kllvatten fr att
spda ut det med. S van blef man till slut med detta graderande, att
det sllan slog fel. Nr kparn kom och stack sin graderare i tunnan,
hll det nstan alltid sex grader, som var det riktiga.

Tv pannor sikur blef det af en tunnsblandning och draf blef vid
klarandet aderton och nitton och ngongng -- men d skulle det riktigt
lyckas vl -- tjugu kannor klart.

P det sttet gick det undan fr undan med blanda, brnna och klara, s
lnge brnnanlofvet varade.

Men d lg det spnning i luften, nr lofvet var slut och klockan
nalkades tolf p natten och mnga pannor nnu stod och rann.

Fiskalerna eller snokare, som vi kallade dem, kunde visserligen ej hinna
fver allt p detta klockslag, fastn de voro mnga. Men man visste
hller ej, hvar de frst kunde sl ner. De kom, som hken p hnan, och
drfr fick vi vara p pass hvar och en i sin brnnkoja.

Byns pojkar red ut om aftonen och satt p hstryggen spejande frn ngon
hgt belgen plats. Syntes eller hrdes ngot misstnkt nrma sig byn --
och det mrktes bra i den ljusa vrnatten -- s frstod de, att det var
fiskaler och snokare i farten. De red i strck tillbaka till byn, och vi
hrde af hstarnas tramp och klapp, att det var brdska p frde.

Vi slckte genast elden under pannan, lste drren, tog ur nyckeln och
lt allt vara tyst och mrkt och stilla, tills de for i vg t annat
hll. D ppnade vi brnneriet igen och lt pannan rinna slut till
fljande dag.

Men d var det stopp.

D kom lnsmannen och lade sigill p brnnvinspannorna, om de voro
inmurade; eljes frde han dem i socknens lnemagasin eller tog han dem
hem till sig, och d fick vi lefva p frtjnsten -- tills nsta lof
kom. Det var fverhetens mening, fast vi och fverheten hade olika
meningar i den dr saken.

Lnsman hade en gng frsummat sig -- eller om han hade glmt -- att
komma hem till mig och frsegla min panna, som var inmurad. Den stod
utan kronans mrke i ett par veckor.

S kom fiskalen i snokarrenden och sg detta. Han trodde, att jag hade
brutit sigillet och brnt, ehuru jag sade, att lnsmannen varit glmsk.
Han kom ej t att gra beslag p den inmurade pannan, fastn han hade
god lust till det, d han ej hittade ngra andra grejor rundtomkring,
som skulle vittnat om brnning.

Men flink till att fundera ut jkelstyg, som han alltid var, bad han mig
hmta hatten och pipen, som jag hade i boden, fr att f se hur de
passade, sade han.

Jag anade intet ord den gngen, ty jag var ju skuldfri i detta. Jag
hmtade hatten och pipen och gaf dem t honom.

-- Nu har jag gjort beslag p det hr, sade han. Du har brutit kronans
sigill, och nu kommer du att f plikta bara tider blir.

S for han njd bort och jag stod handfallen kvar och brjade fundera ut
hvad i helsike jag skulle ta mig till fr att komma ur det dr.

Dagen drp kom lnsmannen och skulle frsegla pannan.

-- De  frsent nu, sade jag. Hatten och pipen tog fiskaln i beslag i
gr.

-- Han mste hmta dem tillbaka. Eller kanske du har ngot rende till
stan, s kan du p samma gng g till fiskaln och ta dina don tillbaka.
Hr har du skriftligt p det, sade han och ritade ngot p ett papper,
som jag fick. Och s frseglade han pannan.

Jag for till stan dagen drp och gick upp till fiskaln, innan han
skulle hinna vidtaga ngon tgrd i saken, och nr jag lmnade fram mitt
papper och fordrade att terf hatt och pip, frste han ngot t mig,
som jag inte frstod och svor t en piga att lmna fram mina don.

                   *       *       *       *       *

Men inte var det bara med brnnandet, som det var funderingar och
bestyr, ty om man n hade boden full med ankaren, s var man inte rikare
fr det, om man inte fick varan sld.

Den bonde, som var i knappa omstndigheter, mste slja efterhand som
han brnde, och den, som inte hade att brnna af egen rg for, just
frrn lofvet brjade, till ngon herrgrd och kpte en tunna rg att
brja med. Nr denna tunna var brnd och afyttrad, blef af vinsten s
mycket, att han kunde kpa tv tunnor och fortstta.

Den, som brnde af egen rg, stod sig bttre. Han var inte tvungen att
slja brnnvinet under den billigaste tiden, utan hade rd att vnta
tills priset steg p sommarn och hsten. Det var s litet, som gick t
hr hemma; ngot mindre ankare d och d nr man for till stan. Men nr
man satte p ett hundrafemtikannslass och for till Helsingfors och fick
en rubel och en rubel och tio kopek fr kannan -- det r det hgsta
pris, som jag har ftt fr mitt brnnvin -- s slog det sig till pengar.

Jag for alltid en gng med sista sldfret om vren till Helsingfors och
andra gngen p frsommarn strax efter potatissttningen. Tredje gngen
for jag innan htiden brjade, och d skaffade jag bde till
stdslanpengar och fr antidsbehof.

Tredje resan var alltid den bsta. D var brnnvinet dyrast. Men man
skulle ocks frst att svnga sig.

Ofta nr jag kom till torget i Helsingfors och sg, att dr fanns god
tillgng p varan och att den skulle komma att bli billig den dagen, s
lg jag fver en dag eller ett par och slde sedan vid lgligare
tillflle. Var det god tillgng p brnnvin, och det hade dlig tgng
p torget, for man med hela lasset till Skatudden till Stearinskan. Hon
var en rysk kaptenska, som hll mnga krogar och kpte nda till tio
lass i gngen och kinkade ej hller med priset alltfr mycket och
betalade alltid ackurat. Hon var liksom ett kommerserd p Skatudden den
tiden.

Det som sedan blef fver, nr Helsingforsresorna voro undangjorda,
sldes hr och dr p lmpliga stllen. Hade det god tgng och frrdet
tog slut, rustade man i hast till en ny brnning -- i lnndom frsts --
och drog s fram lifvet mellan brnnvinspannor och fiskaler, mellan lof
och frbud.


                                  II.
                            I den olofliga.

Vi tyckte, att brnnantiden, den lofliga, var alltfr kort. Man fick
raska p med brnnandet, som om det gllt lifvet, nr man p dessa
veckor skulle hinna tillverka s mycket, att inkomsten draf skulle
frsl fr rets mnga behof.

Vi kunde ej frst, att det skulle vara mera synd att brnna brnnvin
utan lof och mindre -- ja, alls ingen -- att gra det med lof och
tillstnd.

Hufvudsaken vid lnnbrnnandet var, att man kunde klara sig, nr det
stllde sig knepigt ngon gng. Och det gjorde det ofta, nr bara
snokarn var i farten.

Sktte man ej med ppasslighet om sitt frehafvande d, s kunde det
ltt bli bde beslag och plikt p kpet.

Den lagliga och lofliga brnnvinspannan stod med kronans sigill p
truten hemma i kojan eller var den ordentligt inlst i sockenmagasinet,
tills hennes frlossningstimme slog. Men kopparslagarn i stan gjorde t
oss andra pannor, som det inte var s nogrknadt med om mtt och mantal
stmde. Och s skte vi ut t oss en bra plats i skogen vid en god klla
med klart vatten, och dr byggde vi af flata stenar en eldstad fr
pannan och af ris en koja kring eldstaden.

Dr, vid dessa kojor, tillbragte vi mnga spnnande dagar och ntter.
Dr blandade och brnde vi lika mycket och ofta mera n hemma under den
lofliga brnnantiden.

Men gon och ron det skulle man ha' bde fram och bak.

Det fanns hr och dr angifvare, som af fiskaln fick tjugu mark, om han
kunde visa honom vgen till ett skogsbrnneri. Utan en sdan lots hade
det varit lnlst fr fiskaln att begifva sig ut i de stora, djupa
skogarna i demarkerna, dr annars endast varg och bjrn huserade.

Men s fick dessa angifvare ocks vara rdda om sig och akta skinnet
hvarhelst de kom i lag med folk. I vr grannby fanns en karl, som
stndigt sysslade med angifvelser och frtjnade bra, men som ocks fick
springa duktigt, om han mtte ngon. Inte skrmde vi honom alltid. Han
sprang vl till sist bara af gammal vana, sedan han frst ngra gnger
hr och hvar ftt ett rligt kok stryk. Sedan anade han vl, att han
hade en fiende i hvar mtande mnniska, och s sprang han. Och fr att
han alltid sprang s behndigt, kallades han Skutten. Ngot annat namn
visste vi ej af att han gde. Till och med Skutton, hustrun hans, lr
hpnat, nr hon lt viga sig vid Skutten och prsten vid vigseln nmnde
hans rtta namn. Som Skutten hade hon knt honom som ungkarl och som
Skutten tog hon honom till sin kta man. Annars var det hans riktiga
yrke att stjla.

En gng, d Skutten var ute i skogarna och skte, kom han fver en
brnnvinspanna, och d han inte sg ngot folk i nrheten, gjorde han p
eget bevg beslag, ty det tyckte han sig ha rtt till. Han tog hatten
och pannan och mnade fra dem till fiskaln och f en god belning.

P hemvgen mtte han skomakar Sjberg, som i sin tur tyckte, att han
hade rtt att lgga beslag p Skutten och brnnvinspannan. Sjberg
brjade springa efter Skutten genom bysk och moras.

Men Sjberg var tungfotad och Skutten var flink af gammal vana.

D Sjberg sg, att Skutten kom allt lngre undan, brjade han ropa:

-- Spring emot, spring emot! Sl den jfveln me' yxen i hufvu'!

Skutten som trodde, att han hade ngon emot sig, kastade hatt och panna
ifrn sig och tog en annan gir genom skogen fr att komma undan Sjberg
och hans sllskap. Sjberg, som visste hvem pannan tillhrde, frde den
till dess rtta plats igen i skogen.

Det var p allt stt svrare och strre besvr med att brnna i skogen
n hemma i kojan. Veden vgade vi ej hugga vid brnnanplatsen, utan bra
lngt drifrn, och sedan mste vi bra den till brnneriet, fr att
yxhuggen ej skulle frrda oss. Alla bomrken, som vi hade p krl och
sckar, mste skrapas och sprttas bort, s att fiskaln ej genom dem
skulle komma t garen, om han n lyckades f tag i blandet och pannan.
Visste han, hvems brnneriet var, fick man plikta utan vidare. Undkom
man sjlf och fick lmna grejorna i sticket, var det bara dessa och
sjlfva brygden, som gick frlorad -- hvilket var skada nog fr en
fattig bonde. Min trettiosexkannspanna kostade etthundra mark och en
tunnsblandning var vrd minst sextio. Gaf man sig sjlf hade man
dessutom plikten, som frsta gngen var etthundra mark, andra gngen
etthundrafemtio och tredje gngen trehundra mark. Fr bara bland utan
rinnande panna pliktade man sextio mark.

Under alla de r jag brnde i lnndom i skogarna, frn det jag blef s
pass karl att jag kunde taga en brnnvinspanna p mitt ansvar, nda till
dess vi alldeles slutade att brnna svl hemma som i skogen, lyckades
jag klara mig och skta mitt yrke s, att ingen snokare fick tag i
hvarken mig eller grejorna, fast det mnga gnger hngde p ett hr.

Jag var alltid sjlf i skogen. Det hade varit ett stort vgspel att
lmna kvinnfolket med slikt. De var mera lttskrmda och lmnade ofta
allt vind fr vg och sprang i ondan.

Som till exempel nr grannas Edla var ensam med sitt brnneri i
ngeskrret. Edla hon var dum och stod och skura pannan s att skramlet
hrdes lnga vgar. Var det ocks klokt att ta slikt fr sig? Fiskaln
for just fram lngs vgen. Han hrde skramlet, gissade strax hvad det
var, ty de var som jakthundar p folk den tiden, och kom ner till
ngeskrret och lade beslag p hela inrttningen. Edla fick kramp i
skrmseln och miste mlet, och doktorn hade arbete med henne lnge och
vl eftert. Och plikta blef det dessutom.

Men det fanns ocks kvinnor, som utan frskrckelse bkade och brnde i
skogen hsten igenom i egna brnnerier och sdana, som fr betalning
brnde t andra, n hr och n dr, hvar det behfdes.

En soldatnka, Lejonsgumman, gjorde just ej annat n legbrnde bde i
loflig och oloflig tid, och Vpplingskan likas, och draf hade de sitt
uppehlle. Det var deras yrke s visst som en skrddares eller
skomakares, och de sktte det med flit och omsorg. Kom de fast fr
snokarn, var dr ingen, som fick reda med dem fr hvems rkning de
brnde. Det var deras yrkes heder, att de p ngot stt kunde klara sig
undan fverheten och befallningshafvanden. De teg s envist som muren,
och blef de frda infr rtta, s teg de fortfarande. Dmdes de till
plikt, hade de intet att betala med utan gick och satte sig p vatten
och brd och var sedan frdiga att brja p nytt.

En gng, nr fiskaln kom fver Lejons Lena i skogen och ingen rd fick
med henne, d hon var bde mlls och fotfallen, lyfte han henne i
krran och tog henne med sig till byn.

Han bar in henne i stugan hos gstgifvarns och lade henne p en bnk.
Dr lg hon tyst och stilla.

Fiskaln frhrde folket i stugan, om de knde henne och visste hvem hon
var.

Naturligtvis knde ju ingen Lejons Lena, nr hon var i flje med
fiskaln.

Han brjade ter anfkta Lena. Hon tyckte vl till slut, att han mste
f ett svar och sade:

-- Jag  en skka frn hjden!

S var det tppt igen.

Det blef vatten och brd fr Lena den gngen ocks, men det var hon ju
van vid, och det blef den sista. Nsta gng fiskaln ter kom fver henne
i skogen och hon stod lam och mlls, visste han, att det var lnlst
att brka med henne. Han sade:

-- St nu dr du str!

S hllde han ner blandet, tog bort hatt och pipa, men Lena lt han bli
i fred. Hon brnde sedan i lnga tider riktigt s dr i lugn och ro.

Jag brnde i bolag med Kalle farbror en lng tid och allt gick bra. Men
s kom vi en dag underfund med att vi hade att vnta frmmande.

Vi skaffade genast undan vra brnnandon, och det blef brdt. Vi hade
hst med oss, s plockade vi p lasset alltsamman, bde blandankar,
panna, gryta och sikubytta, ja, till och med tegelstenar, som vi hade
murat under pannan, och frde hela vr fabrik frn Linsveden till
Vattukrret, och just d vi for med sista lasset -- det brjade d redan
skymma -- hrde vi, att snokarn svor och grasserade. Men den gngen fick
han ta dr fatet sttt.

En annan gng lnnbrnde jag p baksidan om hemkern, ett stycke inne i
skogen. Jag hade min piga Eva med mig som hjlp, och vi hade just stllt
upp vrt brnneri och hade alltsamman i full gng, och allt sg vackert
och lofvande ut.

Jag lmnade fr en stund Eva ensam att skta om pannan, medan jag sjlf
som hastigast gick hem ett tag gint fver kern.

Nr jag kom hem p grden, sg jag fiskaln och tv af hans handtlangare
komma kande p landsvgen. Jag anade ord. Nu har Skutten eller ngon
annan leding varit i farten, tnkte jag, och spejade efter dem.

Ackurat! Dr vek han af med sitt flje vid kerhrnet lngs en smal
skogsvg, som vi brukade kra till skogen med.

Nu var det s, att frn grden, dr jag stod, hade jag nrmare till Eva
och pannan gint fver kern n fiskaln, som mste kra om kerhrnet och
frsumma sig med ett par grindar.

D sprang jag, ty den tiden hade jag frlek i benen.

Nr jag kom fram till Eva, sade jag till henne bara tv ord:

-- Spring nu.

Mera han jag inte. Men Eva frstod, och fast hon annars inte just var
ferm och frlig, s for hon den gngen med lekattsprng.

Jag slog hatten af pannan -- och det fortare n jag nu talar om det --
tmde ut den, tog s hatten i den ena handen och pannan i den andra och
sprang. Pipen mste jag lmna.

I detsamma hrde jag ett brak i grdesgrden ett stycke bakom mig, och
jag hrde en rst som ropade:

-- Si, hur tusan han far!

Ngot annat hrde jag ej, och ingen fick hller fast mig. Jag sprang som
med eld under ftterna och med eld i hnderna. Pannan stod kokande p
elden, d jag fick den i nfvarna. I vanliga fall kunde man ju inte
lyfta en kokande brnnvinspanna med bara hnderna utan ngot skydd. Men
den gngen gick det utan blink och jmk. Hvem kunde klaga fver ngra
brnnblsor i hnderna, om man lyckligen undkom snoken.

Ett bland, som jag hade tillredt till fljande dag, stjlpte han ut,
karet hgg han snder och pipen tog han bort med sig. Det var fngsten.
S krde hela sllskapet upp till Nygrannas.

Men jag lmnade inte min brnnvinspipa s hjlplst i fiskalns vld. Jag
gick efter honom till Nygrannas.

Jag sg hans hst st bunden vid stalldrren. Han hade sjlf gtt in i
stugan; kanske i ngot kort rende, tnkte jag och fick brdt.

Jag krp in genom stallgluggen, kom ut genom drren, dr hsten stod,
och gick fram till den liksom fr att i vlmening se efter den --
fiskaln kunde ju frn stugufnstret hlla ga p hsten. Jag jmkade
betsel och selar, ltsade sl af ngot hsmol frn krrstet och tog med
detsamma min pipa frn krran.

S gick jag lngsamt och liksom utan ngot slags bestyr in genom
stalldrren igen och s ut genom gluggen och ned lngs kerrenen.

Nu knde jag mig nstan som i saligheten. Jag kom helskinnad undan utan
plikt och hade alla mina grejor i behll. Endast blandet hade gtt i
raisk. Men fr mindre lycka n s, fr man tacka gud.

Ocks en annan gng lyckades vi lura fiskaln p ett riktigt finurligt
stt. Jag var d nnu bara i vallpojksren, men jag minns det vl i alla
fall, ty jag var med.

Vi hade brnt i skogen och hmtat en dranktunna hem om natten och frt
den i bastun, dr den lmnades att st kvar p lngslden. Den skulle
senare p dagen gifvas t krken.

Min far och ldsta bror for tidigt p morgonen till stan med ved, och
vid Djupngsmalmen mtte de fiskaln med tv poliser. Far begrep strax
hvad det betydde. Han tnkte p dranktunnan i bastun och funderade ett
gonblick p att spnna hsten frn lasset och rida frbi fiskaln samt
skynda hem frut och rdda dranktunnan.

Men han insg, att fiskaln d strax hade frsttt hur det hngde ihop
med hans brdska och satt efter honom, hvarfr han tnkte:

-- De f reda sig i guds namn. Jag kan inte gra ngot t det nu.

Och det gick som far tnkt.

Vi bodde i frsta ndan af byn och fiskaln vek in till oss frst. Han
gick raka tag in i bastun, och d han kom ut igen, sg vi, hur han sken
af gldje. Men han hade inte tid att stlla upp ngot vidare med
dranktunnan d, ty det gllde att sno fver byn i en handvndning.
Annars kunde vl ett och annat bli undanskaffadt, som hade varit bra att
komma fver.

Han satte sig i slden och for med god fart lngs tget upp till
granngrdarna.

Men d var vi framme och var kvicka som ljor i vattnet, min mor och
moster, drngen Heikki och jag. Alla hjlptes vi t och drog dranktunnan
p en lngslde till dynghopen, bakom ladugrdsgluggen. Vi smllde vl
till sprundet p tunnan, Heikki och jag grfde en djup grop i dynghopen
och s snkte vi tunnan ned i gropen samt tckte vl fver med gdseln
och s bort med kvinnfolket och lngslden. Mor frsvann i ngot bra
gmstlle, och moster tog en svart bsse ur frktten, bar den in i
stugan och brjade klippa den. Hur fort vi kunde gra allt det dr, kan
jag ej sga. Det var nstan som om vi hade trollat undan det.

Snart hade vi ocks fiskaln och poliserna tillbaka fr att lgga beslag
p dranken. Jag stod bakom ladugrdsknuten och sg, nr fiskaln gick in
i bastun, och jag var s glad, att gldjen liksom ryckte i ben och armar
p mig, och jag mste skratta, men bara i tysthet.

Fiskaln kom snart ut igen och vi sg p allt, att nu skulle vi f oss.

Han gick till Heikki, som nnu stod och bkade i dynghopen, och frgade
strngt, hvar han gjort af dranktunnan. Heikki sg oskyldigt och
frvnadt p fiskaln:

-- Hkon tunna?

-- Dranktunnan, som var i bastun fr en stund sedan. Sg genast hvar ni
gmt den, annars ska fan ta er, jfla bondskojare!

-- Dr ha inte varit ngon dranktunna i den bastun, sedan brnnanlofven
blef slut i vras, sade Heikki. Ha fiskaln sitt dr ngon tunna, s 
jag illa rdd fr att de  den ondis konster som  me.

Fiskaln hoppade af ilska.

-- Hvarfr str du hr och bkar i dynghopen? Du har vl gmt tunnan
dr?

-- Hej, jo! Kvinnfolket pinast i gr om afton, att de va s omjligt ti
f ut gningen undan krken, nr hopen hade vxt s hg utanfr. Och som
ja tyckt synd om kvinnfolket, s tog jag grepen och gick hit fr att
breda ut den, sade Heikki med en trovrdig min.

En af poliserna, som vi kallade rdhufvu-Bergstrm, stod p sjlfva
tunnan, medan fiskaln och Heikki talades vid. Han stack med en kpp hr
och dr i dynghopen, men kom inte till all lycka att trffa tunnan. Och
som de vl inte hade lust att lgga om hela dynghopen fr att f klart
fr sig, om tunnan fanns dr eller ej, fick de lmna Heikki i fred med
sitt arbete.

Rdhufvu-Bergstrm snodde i alla uthus och skte, men i boden slapp han
ej in. Den var lst och nyckeln urtagen. Fiskaln, som svngde sig midt
p backen, gissade, att dr fanns ngot inne. Han gick in i stugan. Dr
hittade han bara moster, som satt ensam i stugan midt p golfvet med den
svarta bssen i famnen.

Nu frskte han pressa moster om dranktunnan och bodnyckeln.

-- Inga vet jag  dranktunnor och inga  bodnycklar, sade moster.

-- Hvar  husbonden och vrdinnan?

-- Di for i mrist till stan och kommer int hem frrn sent i afton.

-- Kan du sga mig, hvar dranktunnan  gmd? Visa mig genast hvar den
finns, eller fr du af den hr!

Han stod framfr moster och bssen med en kosackpiska i handen och fr
hvartannat ord han sade, slog han med piskan i golfvet och p
stfvelskaftet.

Moster, som alltid var lipig och hade ltt fr att grta nr som hlst,
hon grt nu s, att trarna trillade som rter ur en kastmaskin ner p
bssen och sade mellan snoppningarna:

-- Jag har ju sagt fiskaln, att ja ingenting vet.

-- Hvem r du d? frgade fiskaln.

-- Ja  bara en ogift kvinna. Vrdinnan och husbond  borta och ha
bestllt mej hit fr att klippa fren och se efter huset, medan de 
borta. Ja vet hvarken  bodnycklar eller dranktunnor. Och  de s, att
fiskaln vill sl en oskyldig kvinna med ett vrnlst krk i famn, som
nnu till  ihopbundet med en framfot och en bakfot, s fr det bli p
fiskalns samvete.

Och moster grt n vrre, och bssen, som knde sig upprrd och rdd fr
kosackpiskans smllar mot stfvelskaften, brkte s att det skrllde i
stugan.

-- Sku han vara ls och ledig och st bakom dig, sku du vl snart f dig
en knning i knvecken, tnkte jag, dr jag stod i frstugan och
lyssnade och emellant tittade ett tag i drrspringan.

Nr fiskaln sg, att han ingen reda fick med moster, slog han piskan i
golfvet och skrek till:

-- Jfla kringfan!

S gick han ut och ropade p rdhufvu-Bergstrm och den andra polisen,
och s svor han och anammade oss i bde gula och grna djflars vld,
och s for han.

Men nr vi sg, att han vl var utom bde synhll och hrhll, kom vi
alla tillhanda igen, bde mor och Heikki, jag och moster med bssen.
Moster grt nnu en efterskvtt, fastn faran var fver, och frtljde
fr oss, huru fiskalen hade strngerat henne. Heikki talte om sitt
frhr p dynghopen, och jag matade bssen med brdkanter och skrattade
nu hgt t alltihop. Dranktunnan grfde vi fram, d far och Janne kom
hem frn stan.

                   *       *       *       *       *

S kom frbudet att vi ej skulle f brnna mer. Det var nstan som en
jordbfning. Vi frgade oss sjlfva och hvarandra, hvar vi hdanefter
skulle taga vra pengar ifrn.

Prsten sade, att de skulle tagas frn ladugrden.

Vi smskrattade och sg p hvarandra.

Smret kostade ju hela tjugufem penni marken!

Vi funderade s, att det liksom tjocknade fr gon, ron, frnuft och
alla sinnen.

Men vi fortfor att brnna.

Jag brnde nnu sex r efter det lofvet var slut. Frsljningskommersen
fick man d ocks bestyra om i lnndom.

Men strngare blef bevakningen och beslagen ttare. Stadsfiskaln, som ej
ensam hann fverallt, mste f hjlp. Det blef fiskaler i byarna. Ngra
af de mera ansedda bnderna blef utnmnda, och guvernren kom sjlf ut
och tillsade dem att fvervaka bygden. Dessa vra egna vktare voro ej
s hatade, som stadsfiskalen. De sktte sin tjnst p ett mnskligare
stt n han. Han blef, efter det frbudet kom, allt vildare och vrre
mot bnderna.

En gng, d han var ute p spaning och tog in p gstgifveriet till
natten, samlades byns alla pojkar utanfr gstgifvarstugan om aftonen
och skt med lst krut fr att skrmma kanaljen. Han krp under sngen i
rdsla.

Efter detta fick vi kosacker. De kvarterades in hr och dr i byarna
ngra stycken tillsamman, fr att rida ut till fiskalens hjlp, nr han
bdade upp dem.

Men d kunde vi brnna i trygghet och ro. Kosackerna blef vra vnner
och varskodde oss alltid p frhand, nr de skulle ut, och fr det gaf
vi dem ett halfkvarter d och d.

                   *       *       *       *       *

Smningom gaf vi efter. Dock inte fr frbud och fvervakningar, utan
fr den nya tiden, som brt in.

-- Skulle du nska den gamla tiden tillbaka, far? sporde vi den gamle.

-- Det vore en ffng nskan, sade han. Allt r bra som man vant sig
vid. Jag vill ej rosa den ena tiden och kasta skugga p den andra. Jag
var van vid den tid som gtt och tyckte d, att den var god; nu r jag
van vid den som r, och tycker, att den r god ocks -- kanske bttre.

D hade vi fiskaler, lnsmn och kosacker att fvervaka vr nring, och
det var vld, skadegrelser och bter som fljde med dem.

Nu fvervakar oss landtbrukssllskap och allehanda konsulenter, och det
r upplysning och undervisning som fljer med dem. r det ej skillnad?

Ngon kan kanske mena, att vi den tiden sp mera n nu. Kanske gjorde vi
det.

Det fanns mn som sp och mn som kunde lta bli, hyggligt folk och
slarfvar -- alldeles som det r med mnniskorna nu -- fastn de d
plaskade i brnnvin upp till armbgen. Den karl som lg redls i skogen
bredvid brnnvinspannan eller p lasset vid en Helsingforsresa, gick
snart frn grd och grund.

D var det vrt dagliga brd och mste vndas i pengar.

Nu r det som pplet i paradiset, och p den frukten ro ju mnniskorna
af lder begifna.

Hvad tiden har frndrats!

D hade vi brnnvin att fra till stan.

Nu f vi trngas och knuffas om hvarandra i stadens brnnvinsbodar fr
att f en skvtt till jul och psk och ngon enda gng dremellan och
betala den dyrt. Och allt dyrare blir den, s man till sist endast kan
ha rd att smrja litet draf med en fjder p lpparna.

Och snart r den vl endast ett minne blott.


                             "Durkmarsch."

Soldat har jag inte varit utan i all min tid bonde och hllit rotsoldat
till landets frsvar. Men nd har jag rtt hrdt ftt tjna kronan s
mngen gng den tiden, d vi jmt och samt fick ligga i durkmarsch.

Hst och vr, d Kymmenetrupperna brt upp och frdades mellan Kymmene
och Parola, fick vi vara beredda p utkommendering.

Skallfogden rk som ett yrvder kring byarna och dref ut. Jag var
adertonrs pojke, d vi en gng midt i brdaste rgsdden i augusti,
blef utdrifna frn vra byar med trehundra hstar. Och fast rgen skulle
i jorden och vrsden vntade lien, s fick ingen tredskan komma ifrga.
Kronan skulle ha sitt.

Och nr kronan skulle ha sitt, mste vi alla vara som siffror, precis.

Vi rustade oss i god tid p eftermiddagen, ty klockan fem skulle vi vara
samlade p torget i Lovisa fr att uppropas, granskas och f
nummerbandet om armen p oss.

Natten tillbragte vi hopkrupna i krran, som vi hade spnt hstarna
ifrn, och nr solen rann opp, kom ryssarna och bad oss spnna fr
vagnarna. Vi fick kra trossen. Ryssens egna hstar spndes fr
kanonerna.

Fr den vagn jag krde spndes fyra hstar. Nyman fick stlla sina tv
vid tisteln och jag och Skrifvars Hinku stllde vra vid frspannet.
Nyman fick st p tistelstngen under hela vgen och kra sina hstar.
Jag och Hinku fick g bredvid spannet och kra vra. Men ppassliga, det
skulle vi vara och hlla oss p lagom afstnd frn den vagn, som krde
framfr, ty om ngot hade fallerat, s hade vi sttt ihop och krossat
oss sjlfva och vra hstar till snus.

Hade vi sjlfva ftt rda om vra hstar och skta vr sak som kuskar,
s hade frden vl ej varit hlften s svr och mdosam. Men s snart
ngot var i olag -- och det kunde det ofta bli, nr frmmande och ovana
hstar sattes fr samma spann, kom ryssar som myror kring hstar och
vagn och regerade p ett stt, som vra hstar inte voro vana vid, och
det blef mngen gng ej hjlpa utan stjlpa.

Nr vi kom till kalkbruksbacken i Erlandsble, stannade en af vagnarna.
Hstarna orkade ej f den uppfr hgsta knycken, och det ropades, att vi
alla skulle stanna.

Vi stannade alle man och gick dit fr att se.

Nr vi kom fram till mankemanget, sg vi skallfogden och en sergeant st
och spnna borst midt emot hvarandra och bad turvis hvarandra att sl
frst.

Men ingen slog. De bara htte t hvarandra och svor p svenska och
ryska.

-- Inte kommer vagnen ur en flck med det hr, sade Nyman, och s gick
vi och underskte spannet, och vi sg genast, hvar felet lg. Hstarna
var ortt frspnda af karlar, som var frsta resan med i durkmarsch.

Vi tog i s mnga vi var och drog lasset uppfr backen, och dr spnde
vi om hstarna.

Skallfogden och sergeanten hade slutat sitt och kom fram till oss, och
som skallfogden var i slagsmlstagen, men inte tordes p sergeanten, s
rappade han Mattas Ville, som rdde om en af hstarna, en rfil och
skrek:

-- Hur har ni frspnt, edra djflar? Ni  som ni sku va oppfdda i en
tunna och matade genom sprundet!

Sedan gick frden bra en stund utan rop och rfilar, nda till dess vi
kom till Skyttarbrinken vid Illby.

Men s blef det ett helvetes hospodi igen.

Kungens Isak frn Hommanby krde framfr oss och hade en vagn plassad
med gevr, rnslar och andra paschnilikor, s att den liknade ett litet
hus och var frspnd med tre hstar.

Spannet var s inrttadt, att den hst, som gick i midten, skulle ensam
hlla emot hela det stora trehstarslasset i utfrsbackarna, ty de bda
andra hstarna var frspnda en p hvardera sidan med draglinor och
kunde bara hjlpa till att dra lasset framt, men ej att hlla emot. Och
det m man begripa, att det r omjligt fr en hst att i en s stor
utfrsbacke, som Skyttarbrinken, klara sig med ett sdant tungt
babelstorn.

Vi sg, att det brjade g t skogen med Isaks vagn.

-- Ptro nu, Isak! ropade vi.

Isak hll in hsten, s att den satt p bakdelen som en hund. Den
tycktes frst faran lika vl som vi och Isak.

-- Ptro nu, Isak! sade vi igen, fr annars gr det dligt fr dig.

Dr vgen krkte i den vrsta branten, dr gick vagnen rakt, och d den
gtt s lngt, att bda vnstra hjulen kom i landsvgsdiket brjade den
luta.

-- Ptro, ptro, Brunte -- -- sch, sch, sade Isak.

Men vi sg, att det ej hjlpte med "ptro" eller "sch" mera.

Vi, som krde efter, stannade i god tid vra hstar fr att undvika en
sammansttning.

Just i detsamma fll vagnen med ett stort brak mot en grdsgrd, som
gick i kras.

Bda axlarna p vagnen hade brustit. Den tiden hade ryssarna nnu
traxlar under sina trossvagnar.

Vi hrde ropet ter skalla lngs hela linjen, att alla skulle stanna.
Men den gngen lt vi ryssarna sjlfva lyfta vagnfan p ftter igen, d
vi sg, att hstarna var utan fara. Dr kom trossens smed och snickare,
och d de alla tillsamman brkat, bultat och reparerat vidpass en timme,
brjade babelstornet ter resa sig ur landsvgsdiket, och ryssar var dr
som myror i en stack rundtomkring vagnen. Jag sg vl ett dussin, som i
ifvern att hjlpa till, kraflat sig opp p vagnstaket och satt dr och
hospoda sig och trodde, att de dr var till nytta vid vagnens
upplyftande.

Nr vi utan vidare motigheter kom till Borg malm, gick solen ner, och
d vi krde in i stan, stod kanonerna redan frnspnda p torget. Dr
fick fven vi spnna ur trossen.

Vi fick af fversten vra kvittenser och rastade en stund, s mycket att
vra hstar fick ta sig mtta och pusta ut. S red vi hem genom natten,
och d solen nyo rann upp, var vi ter i Lovisa, dr vi skingrades hvar
och en till sitt.

Utan smn hade vi d varit i jmn rrelse i tv dygn. Jag blundade ett
par gnger vid hemkomsten p hstryggen, men det var svrt att hllas
dr, om man lt gonen falla ihop. Och inte blef det hller tid att
kasta sig i sngen, nr man kom hem. Dr lg rgkern och vntade p att
bli myllad, och fljande dag i solgngen skulle vi ut p vargskall.
Vargen hade lagt ner tv kor och en kalf fr Teir-gufar.

Vid en durkmarsch hade vi ftt s stora lass, att hstarna ej orkade
uppfr backarna. Vi tyckte redan vid plassningen i Lovisa, att de sg
orovckande stora ut, och vi makade af ngot, men ryssarna, som var
tjogtals kring hvarje lass, rgade p fr oss igen.

Fram p eftermiddagen var vi i Forsby, och det sved oss i hjrtat, nr
vi sg p vra trttkrda hstar.

Vi rdslog med hvarandra, p hvilket stt vi skulle kunna reda ut
oriktigheten.

Vi frgade lnsman, som den gngen var med, huru mycket vi var tvungna
att taga i ett lass.

-- Jag kommer inte s noga ihg, sade han fr att slingra sig undan, ty
det var hans sak att se till, att allt gick rtt tillvga.

Det r bst, att befallningsman tar fram sina papper om de finns med och
ser efter, annars kr vi ej ett steg lngre, sade vi.

Han mste gra det, och d kom det fram, att vi behfde taga i ett lass
fr en hst endast trettiotre pund.

Dr var handelsbod i Forsby, och vi skickade ett par prikaschikar dit
fr att lna en vg.

Jag kommer ej mera s skert ihg de andras lass, men i mitt hade jag
etthundra och fem pund.

Jag tog de trettiotre drifrn enligt lag och ordning. Resten lossade
jag af och lt bli liggande.

Detta frargade ryssarna -- ej soldaterna, men beflet. Jag minns nnu,
hur en fverste svor och hoppade branitsa framfr mig, s att han nra
p miste mlet. Men saken stod ej att ndra. Vi hade rtten p vr sida,
och lnsman stod med lagen i fickan.

Deras kvarblifna paschnilikor bekymrade vi oss ej om. De mste skaffa
mera hstar frn Forsby och Malmgrd, fr att f dem med.

En annan gng fvenledes midt i antiden -- vi skulle nd brga kornet
samma dag -- kom utdrifning till durkmarsch. En trupp om sex tusen man
skulle med pick och pack fras frn Lovisa till Pyttis.

Som vanligt skulle vi femtiden p eftermiddagen vara i stan fr
uppropet, och jag var dr, som vanligt utrustad med en duktig matsck
och tobak. Och nr allt var klart fr natten och vi bara vntade p
morgon och uppbrott, gick jag ut och in i ryssarnas tlt och sa; Drasti,
brat, och hvad jag annat kunde somt p ryska, somt p finska och somt p
svenska och somt hjlpte jag till med hnderna. Och bra frstod de mig,
och nnu till s bjd jag dem tobak. Jag lg en stund i det ena tltet
och en stund i det andra.

Litet fver midnatt kom en ryss, som sg ut som ngot slags fverman, ut
ur ett tlt, knppte bandet af armen p mig och haraschade ngot p
ryska, samt visade bortt -- lngt -- lngt --. Jag trodde mig frst
och for hem. Man gr vl inte och tjnar kronan i ondan, nr kornaxen
drhemma brister i nacken, tnkte jag.

Men kvinnfolket drhemma blef ledsna och sade, att jag rymt undan
durkmarschen, nr jag kom hem s dr hufvudstupa, och att jag skulle
komma i vidlyftigheter -- kanske p fstning -- och att man inte skall
stjla sig undan sdant, som lag och fverhet pbjudit.

De envisades hela morgonen med, att jag skulle fara tillbaka, och d jag
inte hade s srdeles lngt in till stan, spnde jag hsten fr krran
och var i uppbrottstiden ter dr fr att se t, om kronan behfde min
tjnst. Men ingen frgade efter mig och ingen bjd mig ngot lass, ty
dr var den gngen tillrckligt hstar uppbdade. Jag for hem igen och
brgade kornet.

Under femtiofem rs krig fick vi stndigt vara ute i durkmarsch. Jag var
d nnu fr ung att flja med, hvarfr jag fick skta om hemarbetet med
kvinnfolket och reparera hstdonen mellan marschturerna.

En dag kom skallfogden in med Hardn, som i krigsren var satt till
bitrde t skallfogden, och sade t mor, som var ensam hemma och hade
bakning, att vi skulle ut till durkmarsch.

Mor vlsignade sig; de var ju inte hemkomna n frn sista frden till
Borg.

Skallfogden lade henne, att hlla allt i ordning, till dess de skulle
komma hem. D skulle de genast ut igen. Trupperna vntades till staden
nnu samma dag, sade han. D var det en svr tid fr oss, och d fick
det egna arbetet st stilla.

Nr jag en gng vid hemkomsten frn en mycket svr och mdosam
durkmarsch knotade fver dessa resor, sade min gamle farfar:

-- Vrre n s kan man f vara med om. Under frra ofredstiden vid
ttiotta rs krig, kom jag som en fjorton rs pojke med i en
kronoskjuts. Det var i svenska tiden.

Jag blef satt grensle p en kanon fr att tillsamman med andra kra den.
Vi kom till Kuskoski. Dr stod en frpostfktning, och kulorna sprttade
oss om ronen. En officer kom springande emot oss och ropade:

-- Hvarfr har ni, edra sjutusandjflar, satt ett barn p kanonen?

Jag slngdes ned och springande fljde jag efter kanonen fr min bsta
hsts skull, som jag var rdd fr att mista och ville flja s lngt
mina krafter rckte.

Jag och hsten kom dock friska och frdiga hem igen, och vi var bda med
i mnga sdana skjutsar -- bde nr de hette kronoskjutsar och sedan,
nr de brjade kalla dem durkmarsch.


                              Hllkarlar.

Jag minns den tiden jag var hllkarl, men inte r det ett ljufligt
minne.

Inte fr att man for s srskildt illa af att ligga i hlld. Dr kunde
ibland vara rtt roligt och njsamt i hllstugan, nr vi ingenting annat
hade att gra n rka, prata, draga fingerkrok och handkafle med
hvarandra och skta om hstarna, medan vi vntade skjutsar. Och vid
resor och landsvgsfrder var vi vana.

Men det var det, som gjorde hlld'n s ytterst frtretlig, att man s
ofta fick elaka och ofrskmda herremn att skjutsa, och de kunde
handtera oss som skotrasor ibland. Fr resten var det inte bara vid
hlld'n man hade knning af att herreman var herreman och bonde var
bonde, som skulle frst att veta hut och lyda, nr en herreman
befallde. Den som hade ngot mbete att skta, tyckte sig vara herre
fver oss och fr alla, frn guvernren nda ned till skallfogden och
brofogden skulle vi bnder st p t.

Vi hade en kronofogde, som var beryktad kring hela hradet fr sin stora
elakhet.

En morgon satt vi ngra hllkarlar i stallskullsdrren och rkte.
Kronofogden kom krande frbi p landsvgen, och om han sg oss, som
satt och rkte, eller hvad det var, som flg i honom, vet jag ej, men
han vek in genom grinden, krde fram till trappan och hll stilla dr.
Gstgifvarn kom ut fr att se, hvad som var i frga.

-- Brukar hllkarlarna rka? frgade kronofogden.

-- Inte som jag vet, men det kan vl hnda, sade gstgifvarn.

-- Om dom rker, s sl dom djflarna mot mun, s att tndren flyger t
helvete! skrek kronofogden s att det hrdes fver hela backen.

Ngot vidare rende hade han ej. Han vnde om och krde ut genom
grinden.

Ja, han var ngot till fanlik, den styggen. Och nr en sdan var p
lngresa och skulle ha hllskjuts, s fick hllkarlen veta af att han
fanns till -- och hstarna likas.

Ngon enda af de resande var hygglig och bemtte oss hllkarlar som
mnniskor och aktade vra hstar som lefvande, knnande varelser. Men de
var inte mnga. Mesta delen for fram, som om de haft betaldt fr sin
gemenhet, och nr sdana kom till gstgifveriet, s skulle hstarna vara
frdiga p minuten i rdaste rappet, och det skreks och ropades och
smlldes i drrar och flngdes i trappor och himmel och jord skulle st
p hufvudet. Och nr en hllkarl kom i vg med en sdan, var det bara
"vet hut" och "hll kften" och "kr p, din djfvel".

De, som var af den allra vrsta ullen, lt inte hllkarlen ens ka med,
utan nr han hade frspndt, fick han sjlf taga foten p nacken och
springa efter ett gstgifvarhll, fr att taga hstarna tillbaka och f
betalningen.

Den tiden voro mnniskorna inte rdda fr att ka. Det bar af ibland i
strck, ibland i sken och hur det annars passade fr hstftterna. Och
inte var frga om, att hllkarlen skulle f bestmma farten och kra som
han ville. Han fick ingen vilja ha. Om den resande sade, att han skulle
fram ett gstgifvarhll p en kvarts eller tre kvarts timme, s fick han
rtta sig drefter och frska hinna. De som hade egna vagnar, hade
fven egna kuskar, och nr hllkarlen hade spnt fr hstarna och satt
sig upp och tagit tmmarna, satte sig kusken bredvid och bestmde farten
med piskan.

Men nr de vid landtdagen tnkte p hllkarlarna och dr stiftade en lag
som bestmde, att hllfarten skulle vara en mil i timmen, d fick vi
ngot att rtta oss efter och hlla oss till, och vi knde oss tryggare
p kuskbocken.

Dock var det mnga af de resande, som inte kunde finna sig i den nya
frordningen om timmen och milen, utan de fordrade att vi skulle g p
af gammal vana. Men vi satte oss emot, nr vi hade lag och frordning om
det. Och s uppstod det ofta strid och slagsml p kuskbocken, om det
var en sdan hllkarl, som kunde lita p sig och lta dem komma an. I
annat fall fick han lyda den gamla parollen.

Frnmligare resande hade fr det mesta egna vagnar, och det var inte
vagnar utan sm hus och kyrkor, som gick p hjul och skulle dragas
omkring p landsvgarna, somliga hade nnu drtill malmtackor i bottnen
som barlast, fr att inte karossen s ltt skulle lgga sig omkull i
landsvgsdiket. Och nr d fyra hstar spndes fr ett sdant bke, s
skulle dr vara en karl p kuskbocken, som kunde handtera hstar och
hlla i strngarna. Hstarna blef som tokiga, s snart de spndes fr en
sdan. De visste af gammal vana, att nu vankades rapp och nu skulle det
skenas.

Somliga af de drpliga vagnarna hade stora gafflar af jrn, som hgg
fast i vgen som bromsar, ifall hstarna i hga och branta backar ej
skulle orkat upp, utan mste f pusta ut emellan. Vagnen hade d genom
sin stora tyngd dragit hstarna baklnges nedfr backen, om ej gafflarna
stttat emot.

Nordberg fick en gng en sdan vagn att skjutsa, och den skjutsen hll
p att bli hans ddsskjuts och kanske de resandes med, om det hade velat
sig s illa.

Dr kom en dag till gstgifveriet en rysk herreman med fru och flere
barn, kusk och betjnt och en hund. Han var p vg till Petersburg, och
han hade egen vagn -- en stor jkel -- och nr han hade allt instufvadt
i vagnen, var det precis som Noaks ark, bara dr hade funnits en dufva
med. Fyra goda hstar valdes ut ur hllstallet och spndes fr, och
Nordberg tog tmmarna och satte sig upp.

Men medan allt detta frsiggick drute, s hade kusken, som ryssen frde
med sig, varit ppasslig och skaffat sig starkt inne i kket. Det
mrktes ingenting p honom nnu, d han satte sig upp bredvid Nordberg.
Men kommen ett stycke p vg hade han med ens blifvit sprutfull och s
elak, sade Nordberg, och utan uppehll piskat p hstarna, s att de
blef skrmda och alldeles som frn vettet och lade af i sken backe upp
och backe ned allt hvad de frmdde. Hvad jag hann se, s tyckte jag,
att jag ett par gnger sg mtande mnniskor, som flydde in i skogen,
men skogar och mnniskor och allting annat for vi frbi som i en dans,
och ryssen svor p ryska och skakade piskan fver hstarnas gumpar, och
jag svor p svenska och frskte hlla skra tmmar och gonen p
hstarna och styra rtt. Jag kunde inte lossa min hand s mycket, att
jag ftt rycka piskan af ryssfan bredvid. Jag har krt i min tid bde
fre och efter den resan, sade Nordberg, i mrker och ljus, p slta
vgar och p steniga och krokiga, i durkmarsch och hlld och haft en och
annan sort bakom mig i krran -- jag har skjutsat till och med negrer en
gng frn Pern till Lovisa -- och aldrig knt mig rdd. Men den gngen
satt jag med hettan i hret och dden fr gonen och befallde min sjl i
vr herres hand.

Det gick dock bra -- frunderligt nog. Jag kom oskadd med arken och
ryssfamiljen till Forsby gstgifveri, dr ryssen krp ur vagnen och sade
"hospodi" och "harasch" och var s innerligt njd fver den goda
farten. Han visste ej, den stackarn, hur nra han hade varit sin sista
stund.

-- Nu fick Nordberg riktigt en Dimidoffskjuts, sade Malmberg, nr
Nordberg talade om sitt fventyr.

Dr talades bland hllkarlarna ofta om Dimidoffskjutsar.

Jag var ung, var frsta gngen i hlld och hade nnu inte hunnit se och
erfara ngot af den sortens lif. Jag hade nnu inte hller sett
Dimidoff, hllkarlarnas syndastraff, som alltid krejade och reste -- gud
vet hvarfr. Hllkarlarna sade, att han, Dimidoff, en gng blef i strid
med kejsarn eller kungen eller ocks var det ngon annan mycket hg
herre, och nr Dimidoff blef stursk, s fick han det till straff, att
resa i fem r eller kanske var det tio mellan Petersburg och Helsingfors
utan uppehll af och an, af och an. Om det var sant, vet jag ej, men det
sg nstan s ut. Dimidoff reste af och an, och brdt hade han, full var
han fr det mesta, och framt skulle han med fart.

En dag stod jag p gstgifvargrden, d jag sg ett sandmoln borta vid
vgkrken. Det kom med frsande fart, och jag trodde, att det var
guvernrens frpost som kom.

Jag sprang in och sade detta t hllkarlarna.

-- Det r Dimidoff, ropade de om hvarandra och sprang ut. Nu r fan ls
igen! Nu ska Malmberg ut.

Malmberg var en sker karl att hlla i tmmarna, och drfr fick han
alltid Dimidoff p sitt ansvar.

-- Fyra af de bsta och starkaste hstarna ska vara frdiga p fem
minuter, skrek gstgifvarn. Dimidoff hade egen vagn.

Och klackjrnen smllde mot grdens knapersten, sljor och betseltampar
knpptes af mnga par hnder, och det var "ptroh" och det var "sch" och
det var flng och hej -- och s var det frdigt p fem minuter, som sagt
var, och s kom Dimidoff ut.

Han hade den gngen som ressllskap med sig en annan herreman, men denne
lg s godt som lifls p vagnsbottnen. Vagnen hade stjlpt fyra gnger
p vgen mellan Fredrikshamn och Lovisa. Kanske var det af dessa dunsar
han lg lifls drinne. Kanske var han drtill full. Det dr hade vi
inte tid att ska utgrunda.

Malmberg satt p kuskbocken med fyra af de bsta och kvickaste hstarna
frspnda. De trampade och lyfte ftterna frdiga i hvarje gonblick
till sprng.

-- Kan du kra mig p en kvarts timme till Forsby? sporde Dimidoff.

-- Jo, med guds hjlp, sade Malmberg.

Det var dock en mils vg.

Dimidoff satte sig upp i vagnen. Han smllde sjlf med piskan fyra
duktiga rapp p hstarna -- ett p hvarje hst -- och det gjorde han med
s sker hand, som d en prstgrdsfrken tapplar p pianotungor.

D gllde det fr Malmberg att hlla rtt i tmmarna och tungan rakt i
munnen i den krokiga nedfrbacken frn gstgifveriet.

-- Den hr frden slutar aldrig vl fr Malmberg, sade vi andra och
sprang upp p en liten brgknall, dr man hade utsikt nedt byn och
fver vgen ett lngt stycke.

Men vagnen var p ftter och for fram som fan sjlf. Stenar och sand vid
vgen yrde, och hstarnas hofvar klappade och manarna fladdrade, och
efter ngra gonblick var den frsvunnen.

-- Gud nde Malmberg. De dr Dimidoffskjutsarna bli nog en vacker dag
hans dd, om inte i dag, s en annan dag, sade Labb Agust.

-- Ja, gud nde alla hllkarlar och hstar, nr Dimidoff r i farten,
sade Lillbisin.

Malmberg lr dock med guds hjlp, som han sade, ha frt Dimidoff p en
kvart till Forsby, och var, nr tider blef, tillbaka till kyrkbyn igen,
och han fverlefde Dimidoff.

Ty vi sporde af andra resande eftert, att Dimidoff hade dtt, innan
strafftiden gick ut fr honom.

Dr kom en afton tv resande garfvare frn bo, och som det var sent,
tog de in p gstgifveriet fver natten. De sg inte nyktra ut, nr de
kom, och de hade haft konjak med sig och druckit toddy, och s blef de
elaka mot husfolket fram p natten. De slog snder mbler och husgerd
och allt hvad de kom fver, och nr gstgifvarn fordrade betaldt fr de
snderslagna sakerna, s vgrade de bestmdt att betala och lofvade
honom stryk, om han inte hll kften. Gstgifvarn blef tvungen att
skaffa hjlp.

Vi hade lagt oss i vanlig tid p aftonen i hllstugan. Ettiden p natten
kom gstgifvarns tjnsteflicka och bultade p drren och ropade:

-- Alla hllkarlar ska komma in till hjlp. Gstgifvarn har s sagt, fr
att herrarna  s tokiga och elaka och sl snder allt hvad vi ger och
har.

Vi upp allesamman och frdiga i en handvndning. Vi kldde aldrig annat
af oss till natten n jackan, ifall det skulle uppst brdska med
skjutsar och sdant dr. Arstu Kalle tog ett vedtr i handen, och s
gick vi.

P trappan stod gstgifvarn och bad oss g in i resanderummet fr att se
p frstrelsen och hlla garfvarherrarna i tygeln.

Vi gick in fjorton man, alla unga, starka och inte valiga fr ett par
garfvare. Vi radade upp oss vid drren.

-- Hva  ni fr karlar? skrek den ena garfvarn, en vispelsticka till
synandes.

-- Vi  hllkarlar, sade vi.

-- Hva vill ni? G'in ut, -- dra'in t helvete! skrek garfvarn och kom
oss nrmare och tog Arstu Kalle i armen och tnkte leda ut honom frst.

Vi hade roligt t det, att han just trffade att taga i en sdan bit som
Kalle, ty Kalle var stark som en bjrn.

-- Nej, gstgifvarn har sagt, att vi sku komma in, och int gr vi ut
hller, frrn han befaller oss, sade Kalle och tog ett tag med sina
stora hnder om armen p garfvarn och klmde om helt sakta. Garfvarn
knde, att det inte var ngot skoj af Kalle.

Gstgifvarn kom in, och vi vrderade de snderslagna sakerna. Herrarna
var ock villiga att betala och lofvade krypa till kojs. Fljande morgon
fick de hst fr att resa vidare. Arstu Kalle frde dem, och de var
fogliga under hela vgen, ty de mindes vl Kalles klmtag frn det
nattgamla.

Nu r det annat.

Nu fr ngmaskiner och andra instrument fram dem som resa vrlden
ikring, och hllkarlarna ha sluppit ifrn sitt, och det r frvisso en
vlsignad sak.




                                  II.


                         Klder och kvinnoflit.

I den tid, d intet stod att kpa, var kvinnorna hnvisade till sin egen
skicklighet och konst att af rmnena ullen och linet frfrdiga klder
fr det egna hemmets behof. Det var en ndvndighet fr en husmoder i
vr mormors och mormorsmors dagar att ga insikter och kunnighet i
hussljdens olika grenar, ty druti lg hennes stora vrde som kvinna.

Utom tillverkningen fr hemmets mnga olika behof mste en husmoder p
samma gng kunna lra sina barn och unga pigor hemsljdens vackra och
nyttiga konst. Det fanns ej skolor eller kurser, i hvilka de unga
kvinnorna kunde frka sina kunskaper. Det var i hemmet husmodern skulle
gifva dem undervisning i allt, frn hussljdens abc till dess yttersta
knep och funder. Husmodern var hr lrarinnan och fredmet. gde hon ej
tillrcklig frmga och skicklighet, kom hemmet inomhus snart p
frfall.

Det var s mycket och s mnga olika slag af kldesplagg, man under
rets lopp behfde, och allt skulle spinnas, vfvas och sys hemma.
Tjnstefolket hade ej stora penninglner, men de mste ha klder, och
dessa skulle tillverkas i hemmet. En piga fick tv klnningar, tio alnar
linlrft och lika mycket blaggarn, tv sklpund ull, som hon under rets
frivecka fick spinna fr egen rkning, underkjol och frklde samt en
huvudduk. En drng fick en sommarmundering och en af vadmal, ibland med
pls, tre linneskjortor, en ullskjorta, strumpor och vantar. Lgger man
s hrtill hvad man och barn, hustrun sjlf och gammalfolket samt
dessutom vallpojken behfde och hvad som behfdes till sngklder,
sckar, kngfoder, d skomakaren gjorde sitt vr- och hstarbete,
hsttcken, matpsar fr resor och utarbeten, vallpsar m. m., d kan
man ngot s nra frst, att kvinnofingrar mste vara flitiga under
vinterns kvllar.

I hem med arbeten af alla dessa slag lg barnet redan i vaggan under en
andlig inverkan af dem. Arbetet vxte barnet omedvetet in i dess blod,
och nr det gtt och sett och hrt och knt tillrckligt lnge, var det
frdigt att sjlft taga i med ett och annat efter kraft och frmga och
slunda under mors och nnu mera under en farmors eller mormors ledning
frkofra sig allt mer. Vid tta och nio r fick den lilla flickan redan
sin egen spinnrock, och vid tretton eller fjorton r fick hon vfva sin
frsta vf, vanligen mattor eller lrft som gick ltt att vfva. Och d
hon frkofrat sig s i konsten, att hon spunnit, vft och sytt en
skjorta, d hette det:

-- Nu kan du gifta dig nr som hlst.

Nr den unga flickan blef fullvuxen, mste hon jmsides med de vanliga
rligen terkommande sljdgromlen taga ihop med arbetet till
brudutstyrseln, ty uti en rik, vacker och vlgjord utstyrsel lg hennes
heder och hemgift. Utom linneklder, som hon skulle ha, -- ju mera dess
bttre -- hrde till utrustningen fven ett visst antal klnningar och
ytterplagg, sldfll och sldrya samt sngrya. Och d det gtt s lngt,
att friare anmlt sig och lysning och brllop frestod, skulle hon med
egen hand frfrdiga t sin brudgum lysningsklder samt till brllopet
brudgumsklder. De senare var af finaste mrkbla vadmal. nnu finns
mngenstdes i frvar p vindarna en farfars eller morfars
brudgumssyrtut af hemspunnet fint och mjukt tyg, sdant man fr leta
efter bland bde inhemsk och utlndsk industrivara. Hvarken tid eller r
har mktat bleka denna frg eller slita dessa plagg. Likas finnas hr
och dr i behll de fina, hvita underkjolarna, farmors eller mormors
brudunderkjolar af hellinne med invfda brder och brudlakan med
hlsmmar och nsdukar af spindelvfsfint garn. Och nr man betraktar
dessa arbeten af fingrar, som fr lngesedan stelnat i dden, s mste
man sknka de bortgngna en tyst beundran fr detta tlamodsprfvande
arbete. Kanhnda spann de in sin unga krleks lycka fin och stark i
trden och slog in sin ljusa framtidstro och sitt hopp i vfven till
dessa plagg, som skulle bras af dem p deras strsta hgtidsdag. De
likna ett vackert ungdomsminne, och det r, som om ngot af de
bortggnas ande skulle stannat kvar i dem.

t sina svrfrldrar, svgrar och svgerskor skulle den unga bruden p
tredje lysningsdagen frra linnen, skjortor, nsdukar och strumpor,
till brllopet t brudgummen den finaste skjorta med hlsm p kragen
och dessutom t prsten en linnensduk och ett par hvita yllestrumpor.
Hon fick ingalunda under sin blomstringstid sitta med hnderna i kors,
och som arf frn frldrahemmet medfrde hon till sitt nya hem utom sin
sljdkunnighet en ny spinnrock, en hrfvel samt klifta och hckla, och
noga skrptes i hennes minne det gamla ordsprket:

-- De spnor, som ligga kring stabban, ro snart uppbrnda, om det inte
tljes nya till.

                   *       *       *       *       *

D nu sljden eller kl'arbetet var en s viktig egenskap hos en gngen
tids kvinnor, och d man betnker, att de ingalunda alla var av naturen
lika utrustade i skicklighet och goda anlag, utan en del hade ett godt
handlag, andra ett dligt, s kan man frst, att de unga mnnen vid
ingende af ktenskap sg sig vl fre och granskade noga de unga
kvinnornas frmga i detta afseende, innan de gjorde sitt val.

nnu fortlefver mnga sgner om flickor, som varit ofalliga i sljd men
dock grna nskat gifta sig och -- sin kvinnonatur trogna -- frskt
bedraga sina friare betrffande sin skicklighet.

Det berttas om en flicka, som, d hon mottog besk af sin friare, satte
sig i vfstolen och lt skottspolen g med hvinande fart, s att den
flg ur hennes hnder n ut p stugugolfvet, n genom det ppna fnstret
ut p grden. Och som det r brukligt, att den som str i nrheten skall
taga upp skottspolen t en vfverska, nr spolen faller, s fick den
unga mannen lpa af och an efter spolen. D han uttalade sin frvning
ver detta stt att vfva, menade flickan:

-- Detta r ingenting nu, men om du hade varit hr i gr, hade du ftt
se! D gick det n vrre.

Den unga mannen tnkte, att det vl skulle bli besvrligt i lngden, och
han aktade sig fr att terkomma.

En annan sgen frtljer om en friare, som, d hans brud skrt med sin
stora duktighet i spnad, tog husets bodnyckel frn stuguvggen och
gmde den inuti blntotten p flickans spinnrock, frrn han gick bort.
Efter ngon tid terkom han och frgade, om flickan spunnit mycket. Hon
skrt som vanligt med hur mnga tottar hon spann om dagen. D hon skulle
framlgga traktering, beskrmade hon sig fver den frkomna bodnyckeln
sgande:

-- Bodnyckeln har varit borta alltsedan du sist var hr, och vi har skt
den verallt.

D steg han upp, gick till spinnrocken och tog fram ur blntotten
bodnyckeln. Nu frstod flickan, att hennes utsikter t det hllet var
frlorade.

fven i ngra af de gamla folkvisorna finna vi, huru hgt vrde mnnen
satt p kvinnornas sljdkunnighet. I en visa, dr bonden sjunger om sin
krlek till det egna hemmet, sjunger om sin gldje fver att ej vara
ngon annans trl, utan fr strfva fr sitt eget vl och vara sin egen
herre, finna vi ett stlle, dr han prisar sin hemgjorda, goda
vadmalstrja, och de hnder, som har gjort den. Han sjunger:

   "De klder, hvari mngen blnkt,
   s fga vrde rja.
   Men mina egna fr mig sknkt
   min goda vadmalstrja.
   Den vadmalstrjan varm och len,
   r spunnen p min dotters ten;
   min hustru hafver vft den sen.
   Kr r mig denna trja!"

I en annan visa kallad "Toras visa," gifver modern, som frmanar sin
dotter vid hennes intrde i gifterml, hur hon br frhlla sig och rtt
skta sitt blifvande hem, denna frmaning:

   "Du skall ej p mannen pocka
   om du ser en gyckeldocka.
   Kld dig efter rd och stnd!
   Det brokiga och randiga
   r mycket ofrstndigt.
   Tre trd't vadmal, hvitt och svart
   blir ett tyg af bsta sort!"

Men det var ej endast vid tillverkningen af garn och tyg, vid spnad och
vfnad frstnd och skicklighet var ndvndiga fr kvinnorna. Att skaffa
sig material fr tillverkningarna krfde ocks insikter och framfr allt
arbete. Jordtegen skulle iordningstllas om vren fr att mottaga
linfret fr en kommande skrd, och fren skulle sktas fr att lmna en
god ullafkastning vid rets stora klippningar, lngullen om hsten,
jullidjeullen p vintern och vrullen p frsommarn. Det gamla
ordstfvet, att kvinnan skulle taga ullen frn bssens rygg och stta
den p karlens, vardt hrvidlag en lefvande och bokstaflig sanning.

Vid ullens bearbetning till garn behfdes ej andra redskap n skrubbor
och kardor, spinnrock och hrfvel, d dremot linet erfordrade en strre
och vidlyftigare beredning. Men det var en glad tid, dessa
kliftantalkornas tid, d unga och gamla kvinnor gick med sin klifta frn
grd till grd, s lnge lin fanns i byn att klifta, och det var kalas,
gldje och sng vid alla talkor. De infll nstan alltid p senhsten
strax efter marknaden. Nu var det s, att p marknaden i staden hade de
af ungdomarna, som af naturen voro utrustade med sngrst och en smula
gehr, lrt sig en hel hop nya visor och melodier, ty den, som p
marknaderna slde visor, sjng fven melodierna till dem, och den, som
var kvick att fatta och lra sig, kom hem med en hel skatt af dem till
gldje p kliftantalkorna, och dr infvades visorna kvll efter kvll,
till dess alla kunde sjunga med.

Efter kliftandet vidtog hcklandet. En person drog hackorna af, en annan
finklonen och den tredje stod med skakankppen och formade blrna till
tottar, och s var det frdigt att sttas p spinnrockskrcklan, och det
blef sng och sagor vid aftonbrasa och spinnrockssurr. Hrfknipporna
vxte allt strre p stugans vgg, och de idoga kvinnornas rockar
surrade allt trgnare ju nrmare det led mot jul. Vfstolen hlls i jmn
gng fr julvfvarna, och frst vid det egentliga julstkets intrde
frdes spinnrockar och vfstol ut fr att efter den stora hlgens
firande ter tagas in vid tjugundagstiden.

D kom en tid af ideligt spinnande afbrutet endast vid ngon apostladag,
fettisdagen och andra sdana halfhlgdagar. P dessa dagar fick man ej
spinna utan i stllet frrtta ngot annat arbete. Spinnandet p dessa
dagar var frbjudet drfr att kvinnor som fr brott satt i fngelse
(spinnhus) dr fick utrtta spinnsysslor, och spinnrocken drfr
betraktades som ett straffredskap -- s stor ra den annars hlls i af
kvinnorna. Drfr stlldes den undan p en apostladag. Man gick d
hllre till byn, hvilket annars ej ofta kom i frga, ty "Lnger bysgng
gjorde korter hrfstng."

Vfstolen kom i gng senare p vrvintern, d dagarna ljusnade och
linhrfstngerna hngde i lnga rader p blek vid soliga vggar eller
lg utbredda p smltande drifvor.

Jmsides med linet gick ullspnaden, och d den var ett viktigare
arbete, anfrtroddes den t gammelmor eller ngon annan ldre person i
huset. Den mest ansvarsfulla af all spnad var vadmalsvarpen samt varpar
till andra yllevfnader. Det fanns gamla gummor, som lifnrde sig med
sdan varpspnad och i utbyte drfr fick matvaror och ved. De hade ntt
en stor frdighet i sin arbetskonst, och de arbetade som sm maskiner.
En gammal soldatnka, gammal-Hurton kallad -- mannen hette Hurtig och
sades ha varit med "redan i det stora kriget lnge frrn ryssen kom
ver" -- spann ensam vadmalsvarp till tv byar. Vid rgtrskningen p
hsten uppbar hon lnen fr sitt arbete.

Bomullsgarn fanns ej att kpa. Dock hade man den tiden nd
bomullsklnningar med linvarp och hemspunnet inslag af bomull, som man
fick kpa. Det fanns enkom fr bomull afsedda sm kardor att karda dem
med, och det blef ett godt och bastant bomullstyg, som hll en
mnniskolifslngd ut och helt olika de skira, ltta vra dagars kvinnor
bra. Det talas om en kvinna, som brjade "kejka" trden till en ny
hvardagskjol t sig, d det friga husfolket p morgonen gick till
hngen. P aftonen, d hjerfolket vnde ter, bar husmor den nya
kjolen p sig.

Frst vid en senare tid, fr ungefr sextio r sedan, kom det frdiga
bomullsgarnet i bruk och kallades d allmnt engilstrdar. Men d det
var mycket dyrt i brjan, anvndes det sparsamt. Fr ngot ver trettio
r sedan kom ven det s. k. kamelgarnet i bruk och ersatte i ngon mn
ullgarnet till klnningar. Detta syntes de gamla mycket underbart. En
gammal kvinna, som nnu aldrig burit andra klder n de af lin och ull
sges hafva utropat:

-- Ska vi nu brja kl oss i kamelhr, som Johannes dparen!

Frgningen af det spunna garnet utfrdes fr det mesta hemma, men ocks
ngon gng i staden hos yrkesfrgaren, dr fven vadmalstygerna mottogs
till stampning, frgning och prssning. Vid frgningen hemma begagnade
man sig af vxtfrger bde inhemska och utlndska s. s. brunt af
stenmossan och porsriset, olika slags gult af bjrk och allf samt
lkskal, grtt af svinlingonris och bjrkbark, grnt af ljungen o. s. v.
Af utlndska frgmnen, som man fick kpa i handeln, begagnades kropp
och kochenill till rda frger, bresilja till svarta; sandel, sumack,
gallppel, cateku och orleana samt mnga fler till olika frgningsbehof.
Bltt kunde man erhlla af den utlndska vxten indigo. Men d
frgningen drmed var frenad med vissa konster och omstndigheter och
frgmnet var dyrt att kpa, anlitades vid behof draf yrkesfrgaren,
som i sina stora kypar kunde framstlla bltt i alla nyanser frn det
djupaste svartbl till det klaraste "karlebl".

Vfnadsredskapen bestod af vfstolen med alla sina mnga olika tillbehr
och reftr, dr varpen utrefvades. Vi anse att reftr r oundgngligen
ndvndigt fr uppsttandet af en vf. Dock finnes det nnu ldringar
som sga sig minnas, huru kvinnorna i deras barndom redde sig utan detta
tr. De hade fastspikade klykor hr och dr rundt kring stugans vggar,
alla p en viss jmn hjd, och s sprang de fram och tillbaka
rundtomkring stugan utrefvande varpen kring vggarna, dr klykorna hll
den upp. Sklet togs i bda ndarna, p samma stt som vid begagnandet
af reftr. I ldre tider anvndes i stllet fr vra bobinrullor, ett
slags trn som kallades kajkor. Vfvarna samlades ej p varpen utan
randningen skedde vid inslaget. Vfvarna var drfr mycket breda, och de
gamla vfskedar, som nnu finns kvar frn fordom, passar ej i de sm,
moderna vfstolarna. Frst i en senare tid, d redskapen mera utvecklat
sig, kom bruket att randa en vf p varpen.

Som vid allting annat man hade fr hnder, fljde fven skrock och
vidskepelse med vid sljdarbetet. Redan om vren, vid sdesrlans
ankomst, tog man vara p om det var att vnta ett godt linr. Sgs rlan
frsta gngen p gdselhgen, blef det dligt, satt hon uppe p ett tak,
blef det godt. Var den frsta fjriln man sg gul, tydde det p godt
lin, var den brokig, spddes dligt. Sdesmannen som sdde linet, skulle
vid tillfllet vara kldd i snhvit skjorta, och psen, som han tog
linfret ur, skulle vara blndande hvit. Hit hr fven det bekanta
fastlagskandet och golfsopningen. Kom en frmmande person in, d en vf
refvades, s ropade den som refvade: "stig lngt och bredt!" Och den
inkomne mste stiga med lnga och breda steg fver stugans golf, p det
att vfven ej skulle tryta i lngd eller bredd. Kom en frmmande person
in, just d man hll p att sluta en vf, betydde det, att den som kom
in, snart skulle d, kom ngon in vid vfvens brjan, betydde det
motsatsen. Vfven i stugan ansgs nstan som ett hlgadt ting. Skadade
ngon med berdt mod en vf, ansgs det som ett nidingsdd.

                   *       *       *       *       *

Tiden frndras -- och vi med den. Industrialismen har frdrifvit
handsljden frn vra hem. Hemsljden har fr de flesta upphrt att vara
den naturliga vgen fr fyllandet af hemmets behof.

Men p samma gng har den drifvit ut knslan af den rotfasthet i hemmet,
som hemsljden frmr sknka. Vi gr omkring med frmlingsknsla bland
de saker, som ehuru betalda med vra egna pengar, likvl icke tillhr
oss, emedan de ej framsprungit ur vr egen alstring. Vi ger ej denna
sjlssamhrighet med hemmets allt, dess bohags, dess prydnads- och
nyttighetssaker, som forntidens kvinna gde, hon, som rrde sig bland
saker framsprungna ur eget behof och alstrade med egna hnder. Hon gick
omkring med minnet af mdorna, prfningarna och frhoppningarna under
det de kom till, och de var drfr smtt heliga fr hennes sjl, ett
lefvande helt med familjen och omedvetet bindande denna samman inom sig.




                                  III.


                                Prosten.

Jag undrar, om vi i vr socken var syndigare eller hade mera illfunder i
oss n mnniskorna i de andra frsamlingarna rundtomkring, ty vi hade
ftt en s strng prost.

Ingen annan hade en sdan prost som vi.

Om vi fr vr utkomsts skull emellant tog oss till med ett och annat,
som lag och fverhet ogillade, s var det prosten som om sndagarna frn
predikstolen lt oss veta af det i tydliga ordalag. Frn klockan tio p
frmiddagen till lngt in p eftermiddagen hll han oss som linstjlkar
under broton och slog skfvan ur oss fr en vecka framt.

Och d fick vi veta och erfara, hvilka helvetesbrnder vi med rtta var,
att vi var i synd fdde och lefde i synd och orttfrdighet hvar eviga
dag, och att ndens drr var skert fastlst fr oss.

I tlamod och ngslan fick vi sitta stilla och hra p till
gudstjnstens slut, och p kvinnfolkssidan kom hjrtstyrkande- och
hoffmansdroppflaskorna ofta fram. Sllan vgade vi sticka oss ut ur
kyrkan under den lnga predikan, ty dr gick ett dn i hvalfven af den
tunga kyrkdrren, om man n frskte att som en lekatt smyga sig igenom
den. Och nr prosten hrde detta, s frstod han, att ngon listat sig
ut, och det tyckte han illa om. Han hll gonen stadigt p drren, tills
den olycklige kom in igen -- om han vgade sig in -- och d, ve honom!
Det brakade frn predikstolen yttermera dd och frdmelse fver den
syndaren, som ej frmdde styra sin syndiga lekamen och sitta stilla i
guds hus den enda ndedagen i veckan, som detta beskrdes honom.
Helvetesportarna ppnades p vid gafvel fr denne frtappade utlpares
sjl, och hela frsamlingen dmdes redo att marschera ditin med den
utlupne i spetsen.

Si, den tiden var det gudstjnst.

Nr vi ndtligen sent p eftermiddagen slapp ut ur kyrkan, var vi s
uthungriga, att det svindlade oss i hufvudet och vi mste taga en sup,
innan vi orkade brja frtra ngot af kyrkkosten ur vra matknyten. I
en s vidstrckt socken som vr, var kyrkresan fr mngen en hel
dagsresa, och det blef afton, innan man var hemma igen. Och s var d en
ndedag tillnda. Men sllan beskrdes oss ett ord om nd och frid och
evangelium af vr herde, utan helveteselden brann klar fr oss, och
straffet, det eviga, vntade, ifall ngon af oss gick hdan under
veckan. Gjorde man ej det, utan lefde till nsta ndedag och gick i
kyrkan, s hade man samma dom och straff och frdmelse fver sig igen.

Tyckte man, att allt det dr blef fr svrt i lngden och hll sig borta
frn kyrkan och gudstjnsten, s hll prosten noga reda p fven den
synden, och vid nsta lsfrhr var straffpredikan klar fr alla
kyrkofraktare och nattvardsglmske.

Ja -- de dr lsfrhrsdagarna g lika litet som kyrkdagarna ur minnet
p den, som varit med.

Lsfrhrsdagen var nstan vrre n kyrkodagen tyckte vi.

I kyrkan satt man stilla i bnken och hrde p, nr det dnade fver
vra hufvuden, och vi tog t oss just s mycket vi ville och tyckte oss
behfva.

Men p lsfrhrsdagen hade vi allt evighetsstraff inp lifvet med skam
och hdelse och hrda ord fr de gamla och svagsynta, som ofta i
okunnighet och rdsla stapplade vid innanlsningen, och mngen gng
handgripliga tillrttavisningar fr de unga. Det var ju visst ett slags
vlmening, det dr, ty det var ju prostens innerliga nskan, att vi
alla, bde gamla och unga, skulle kunna flytande lsa innantill och lika
flytande utantill bde abcbok och katekes. Om vi annars begrep ngot af
katekesens konstiga och dunkla stycken, var det inte s nogrknadt med.
Hufvudsaken var innan- och utanlsning.

Det fanns ju de som kunde allt detta. Som till exempel Eirs Anders, som
satt hvarje sndag, ifall han var hemma frn kyrkan, och lste frst
dagens evangelium och sedan for fver bde katekesen och hustaflan och
abcboken -- jag tror, att Anders inte lmnade ens kuckubnen i slutet af
abcboken olst --. Nr han d hll p s dr ret om, var han s
slngder i sin kristendom p lsandagen, s att om prosten hade bedt
Anders lsa syndabeknnelsen eller trons artiklar bakfram, s hade
ingenting fallerat fr Anders. Han hade kunnat svara prosten ur
katekesen till och med i smnen.

-- Si, det r vackert af en s gammal man, sade prosten.

Och det tyckte vi att var rtt sagt, och vi var stolta fver Anders, som
stod ibland oss som en ljusstake.

Och d prosten sg, att det gick an att vara s lrd och vetande, s
fordrade han, att vi alla skulle vara som Anders -- om vi hade lust och
frmga drtill eller ej. Inte hade vi lust, fast vi vl en och annan
kunde haft frmgan. Vi var ju vrldens barn och vi tyckte, att vrlden
var bra och att vi ingen orsak hade att vara onjda med den.

Det var vrldskrleken som band vr hg, sade prosten, och den frde oss
mot frdmelsen, tyckte han.

Men inte var det alltid bara vrldskrleken, som var mellanbalken.

Det fanns ocks andra orsaker -- den tiden.

Det fanns de, som frn tta till nio rs lder kom ut i tjnst hos andra
och fick slita fr brdet och sllan hade tid att taga en bok i handen,
och ingen fanns, som brydde sig om att lra en sdan lsa -- isynnerhet
som det intet tvngsml var drmed den tiden. S lnge barnren rckte,
var det ingen sorg med den saken, men d skriftskoltiden kom, brjade
hans lidandes historia. D fordrade prosten, att den efterblifne
stackarn skulle lsa lika rent och lgga ut katekesen och bibliska
historien och hustaflan och allt det dr lika vl som de, hvilka blifvit
lrda ordentligt hemma af en lsklok farfar och farmor eller de, som
gtt i skola hos blind-Matti. Frsta ret fick han sitta i latskolan hos
klockarn och -- om lyckan var god -- kunde han vid tjugoett och tjugotv
r ha klarat sig ifrn det dr. Och det vxte skgg p hakan och han
fick tjna fr mindre ln, bara fr att han skulle underhllas flere
veckor om ret i skriftskolan. Inte var det fr en sdan att tnka p
gifterml. Han skulle ju g fram frst. Ingen kan pst, att lifvet just
var fgnesamt fr honom, om man tnker p all den smlek han fick utst
fr sin okunnighets skull. Men inte tnkte prosten p allt det dr. Han
fordrade bara i stor strnghet kunskaper af den, som inga kunskaper
gifvits.

Jag kommer ihg en lsandag fr hela mitt lif, huru prosten prssade oss
alla, man efter man, kvinna efter kvinna, unga och gamla, seende och
halfblinda. Ngra ynglingar blef i tur och ordning frst luggade som
stygga barnungar och sedan satta p skam under det stora fllbordet, dr
de fick sitta ihopkrupna till lsfrhrets slut. Vi var s godt som
frbi af ngest och rddhga. Ingen slapp ut p hela guds lnga dagen.
Inte ens prosten sjlf glntade p drren ett enda tag, och jag kan nnu
ej begripa, huru bde vi och han kunde reda oss. Min broder, som frn
barndomen var sjuklig och slagrrd och var svag och dlig bde till
kropp och sjl, hade ej p mnga r varit med p ngot lsfrhr.
Prosten fordrade nu, att han ndvndigt mste komma dit.

-- Hr str i kyrkboken ingenting om hans kristendom, mente prosten, och
han kan ju nr som hlst d, tyckte han.

-- Ja, det kan han visst vrdig prosten, tyckte ocks jag, men det fr
vl bli vr herres sak att ta emot honom sdan han r och sdan han har
gjort honom. Det r ju omjligt att f hit en s svag och sjuk mnniska,
och fr resten, hvad ska det tjna till?

-- Alla hr i lslaget knna ju honom, och orkar han ej sitta eller st,
s kan han ligga dr p bnken, vidhll prosten, och jag har, som
herrans tjnare, rtt att fordra en underskning af hans
kristendomskunskap, mente han.

nnu s kan jag undra, hvar jag den gngen fick makten ifrn att sga
ett bestmdt nej till prosten, fast det var p sjlfva lsandagen, d
alla man stod med darren i byxorna.

Men fr det fick jag mig en srskild examen. Jag knep ihop lpparna och
tog emot.

nd s frstr jag inte riktigt prosten druti, att han var s strng
och fordrande af oss i frga om innanlsning och utanlsning, men inte
s srdeles nogrknad med frstndsfrgorna.

Det tlde han d rakt inte, att ngon visste mer, n han fordrade att
man skulle veta, eller om ngon frdristade sig till att tolka ut ngot
stlle i skriften annorlunda n prosten hade tnkt sig det. D var vi
besatta af andligt hgmod, sade han, och fr det skulle vi fven
npsas. Vi skulle precis hnga som p en besmansnagel med vr
kristendomskunskap, och det fick inte vippa fver p ngondera sidan.
Annars fick vi det hett fr oss i bda fallen.

Skolfars Fina glmde vl inte i all sin dag npsten hon fick, d hon en
lsandag fick utlgga om Zakeus i mullbrstrdet och huru och hvarfr
Zakeus krp dit opp.

Si, det var s, att Fina var dotter till skolmstarn blind Matti -- vi
kallade honom vanligen skolfar -- och hon hade frn tidiga barndomen
hrt Matti fr bygdens bara utlgga om bibliska historien, och hon hade
kanske kommit att tnka fver ett och annat druti mer n andra, och som
hon hade ett ljust hufvud och en god talgfva, s gick det lckert fr
henne, nr hon kom fram fr prosten.

Men som deras funderingar om Zakeus och hvarfr han grasserade i
mullbrstrdet inte stmde in med hvarandra, blef de oense.

Det vill sga, Fina sade vl ingenting, men hon smlog ngot.

-- Hr du, sade prosten, om du har ett svin, s r det vl du, som skall
stta mathon fr svinet och inte svinet fr dig.

Det fick vara med Zakeus som prosten ville, ty Fina hade ingen vidare
lust att klarera den saken. Men det ryckte i munvinkeln och trarna
tillrade smningom fram, och nr hon ndtligen slapp bort frn bordet,
brast hon i grt i kakelugnsvrn.

Tv gnger om ret fordrade han oss till nattvarden, om vi hade behof af
det eller ej. Han satt sjlf p sndagsmorgnarna fre gudstjnsten i
sockenstugan bakom bordet med den stora kyrkboken uppslagen framfr sig
och en strng uppsyn och skarpa blickar bakom glasgonen.

Dr gaf han dagens nattvardsgster i tur och ordning, som de framkom
till bordet, ett srskildt frberedande skrifterml, frrn han framfr
altaret i kyrkan lt dom och straff och dd braka ls fver dem.

Det var inte bara fr vra synder i allmnhet, dem, som enligt skriftens
ord, hvarje mnniska br inom sig, han bestraffade oss. Vi kunde inte
begripa, hur i all vrlden han hade s noga reda p alla vra privata
synder, dem, som vi tyckte, att prst och kyrka hade intet att skaffa
med. Men reda hade han p all vr praktik, och straffas skulle vi fr
allt.

I somliga fall blef man tvungen att fundera ut ngot rd.

Vi skte p kyrkbacken reda p ngon karl, som stod i ngot s nr godt
anseende hos prosten, och honom snde vi in i sockenstugan fr att
skrifva upp oss andra storsyndare till nattvarden. S slapp vi frn
saken med litet mindre ledsamheter, n om vi sjlfva klifvit fram till
dombordet.

Vi kom till sist underfund med, hvarifrn prosten tog all sin vetskap om
vra granden och ltanden.

Det var en gudelig kring, Vsterbergskan, som ifrn vra trakter sprang
till prosten med skvaller om vrt lif och lefverne.

Men nr vi engng fick reda p postkringen, s var den saken snart
botad.

Det var brukligt, att vi, som hade skog, i julhlgen krde ett lass ved
t byns handtverkare och alla gamla, orkeslsa gubbar och gummor, som
sledes fick ved fr vinterbehofvet. Nr d Vsterbergskan p nyret
gick omkring och bjd oss till vedtalko, s sade vi t henne:

-- Eftersom du r prostens postmstare, s r det vl han, som ska
skaffa dig ved fr besvret. Du kan vl ej gra honom en s god tjnst
fr intet. Af oss har du ingenting att vnta. Och drest du inte slutar
opp med postfringen din, s ska du i vinter f frysa ihjl i din stuga,
dig till straff och andra prostens postkringar till varnagel.

Den vintern fick Vsterbergskan bli utan ved, men drefter var det slut
med postfringen frn vrt hll, och vi fick vara i fred med vra
privata synder.

En vinter fick han det i sig, att han skulle lra gamla skrigubbar
lsa, sdana som stod p kanten af grafven. Det fanns sdana drute i
skribandet -- och uppe i landet med, om man skall sga som sant r --
som inte knde ett a engng, fast de hade mtt det p landsvgen, och
fr deras eviga vlfrds skull beslt prosten att lra dem lsa med
gevalt. Ty lskonsten, lskonsten, den var nyckeln till saligheten.

Men tror ngon det, att gubbarna var s fasligt angelgna att f den
nyckeln?

Han snde frst bud omkring i skrgrden, att de och de namngifna
ldringarna skulle infinna sig i kyrkbyn, dr de skulle f undervisning
i lskonsten.

Inte kom dr ngon och var angelgen om det.

Han snde ett bud till och han snde flere, men dr kom ingen.

D snde han skallfogden och brofogden med hstar och sldar ut till
skrgrden fr att taga fast gubbarna och med vld hmta dem till
kyrkbyn.

Kronomakten lyckades verkligen infnga ngra tiotal af de uppbdade
gamla och hmtade dem dit upp.

Och dr satt de i veckotal under vrvinterns solljusa dagar och lrde
sig lsa ur abcboken. Klockarn och kyrkovaktmstarn lrde. Mat fick de
gratis p gstgifveriet, p socknens bekostnad, hette det.

Men socknen sade ifrn och mente, att det som prosten hade stllt till
utan socknens hrande och tillstnd, det fick han fven skta om sjlf.

D fick skolan hemlof och det utan kronoskjuts. Men om gubbarna var redo
fr evigheten, kan man lmna osagt. tminstone fick de drefter vara
fredade fr all lskonst och ha sitt fr sig och g in till vr herre i
evigheten sdana de voro, ty historien blef prosten rtt dyr, hrde man
sedan frn gstgifveriet.

Jo, jo, gamla hstar skall man inte lra att bli gngare!

En ung ogift kvinna, som en hst fdde ett barn, kom frn den yttersta
skrgrden vid vren och ppet vatten en sndag upp till kyrkbyn fr att
beg nattvarden, efter hvilken hon hade trtt och lngtat hela den lnga
vintern drute i den mest aflgsna kanten af socknen. Hon hade tagit
sitt lilla barn med sig och lmnade det i vrd hos klockringarhustrun.
Sjlf gick hon p sndagsmorgonen till sockenstugan fr att bli
uppskriven som nattvardsgst.

P hsten strax efter syndafallet hade hon enligt sed och lag i
sakristian efter gudstjnsten ftt sin examen af prosten. En m tro han
var inte mild mot sdana!

Nu spdde han p ett tag till vid nattvardsuppskrifningen, nr hon blyg
och rdd och med sveda och ngest i hjrtat kom fram till bordet.

S med ens mrkte han i sina papper och bcker, att hon hade rets
kyrkoutskylder obetalade. Det var en mark och trettio penni, och dem
fordrade prosten, att hon frst skulle betala, frrn hon fick g till
vr herres nattvardsbord. Man mste aftv sig alla skulder, sade
prosten.

Flickan stackare grt och sade, att hon haft det svrt under vintern och
inte haft rd att betala sina utskylder, d hon haft knappt om arbete
och barnet mste hafva sin vrd och sktsel. Och nog visste hon, att det
var ortt af henne att inte ha betalat sina utskylder till kyrkan. Men
hon hade en s stark lngtan efter att f beg nattvarden. Hon hade
lngtat drefter hela vintern, fastn klden och den lnga vgen hindrat
henne att komma upp till kyrkbyn. Nu, d hon kunnat taga sitt barn med
sig i bten, hade hon kommit och bad nu prosten om att f g till
nattvarden. Sina utskylder ville hon nog betala, s snart hon fick
arbetsfrtjnst.

Men prosten sade nej till det. Sina utskylder skulle hon betala frst,
frrn hon kunde f g fram till herrans bord.

Flickan hade en nstan ny duk p hufvudet, ej af silke, ty drtill var
hon fr fattig. Det var en svart ylleduk, och hon gick med den till
klockringarhustrun och bad, att hon skulle kpa duken.

Hon frbarmade sig och kpte duken fr en mark och trettio penni.
Flickan frde pengarna t prosten och blef uppskrifven som
nattvardsgst.

I den hrda tiden under ndren, d tyfuspesten regerade och ryckte bort
folk som d man slr ned sden p kern, dog smedens tre barn i tyfus
ttt p hvarandra, och de skulle begrafvas alla tre p samma sndag.

D smeden, som sjlf legat sjuk en lng tid i tyfusen, skaffat kistor
och svepning t barnen, var han s barskrapad p allt. Och nr han
skulle betala prosten fr jordfstning, graf och klockor, fattades honom
aderton penni.

Det var om morgonen fre gudstjnsten och prosten bad honom g ut p
kyrkbacken och ska bland kyrkfolket ngon, som kunde lna honom det som
fattades.

Smeden gick, men fann inga bekanta. Han gick ter till prosten och bad
om anstnd med betalningen. Han ville nog genast betala, d han hunnit
skaffa pengar, bara barnen nu skulle komma i jorden.

Men prosten hll fast vid sitt och sade, att de tre kistorna skulle f
st kvar vid kyrkogrdsporten s lnge, tills smeden hunnit skaffa dessa
fattiga aderton penni.

D frbarmade sig kapellanen, som var ung och nyss inflyttad i
frsamlingen, fver smeden och fljde hans barn till grafven och
jordfste dem, fastn aderton penni fattades i betalningen.

Med prosten gick det aldrig att jmka ut ngot.

Om lifvets hrfva ibland trasslades till fr en och annan af oss, s var
det inte vrdt att reda ut den. Det var inte vrdt att frska ens. Det
gick inte att pocka och inte att lirka och inte att jmka med ngot. Vi
fick vara njda och taga allt som det var -- om det n var tokigt och
bakfram och ltt hade kunnat vndas p rttsidan igen.

Som till exempel det dr med Hkskan.

Hken, som var en gammal soldat, hade blifvit mordisk och elak mot sin
hustru, Fredrika. Och som folk den tiden gick till prsten med alla sina
bekymmer och han skulle reda ut allt trassel i frsamlingen, s gick
Hkskan till prosten och klagade sin nd och sade hur svrt hon hade det
vid mannens hrda beteende och nskade f boskillnad frn Hken fr att
f lefva i fred.

Men hon hade lika s godt kunnat g med det dr till hllebrget.

Prosten menade att det var ortt gjordt af Hkskan att ska skilsmssa,
d hon engng infr gud och hans kristliga frsamling lofvat Hken
trohet i lust och nd. Och nr du har hoppat i tunnan, fr du vara i
tunnan, tyckte han.

-- Han slr ihjl mig till slut, vrdig prosten, sade Hkskan. r det d
inte bttre, att jag gr ifrn honom frut, n att han blir olycklig och
kommer p fstning fr min skull, efter vi nu ser, att vi inte passar
ihop?

-- Det r detsamma hvad slags dd du fr, bara du r beredd, sade
prosten. Du skall vara som ett lamm, det till slaktning ledes, och som
ett fr, det stilla tiger fr sin klippare.

Och drmed fick Hkskan g.

Huru Hken sedan plgade henne nstan till dds, r en annan historia.

Jag undrar, om han under adjunktstiden ngonsin stuckit ett par strn i
kors fr ngot kvinnfolk, han som andra. Som prost var det skert, att
han inte kunde tla dem, ty stod ett kvinnfolk framfr honom i frhr
eller annan examen, s knep han hlst ihop gonen fr att slippa synen
af frestaren.

Han hade ju visst en ung fogde, som sktte om arbetet p den stora
prostgrden. Fr vrlden var han bara prostens fogde, men vrlden sg
nog, att fogden liknade prosten som en kopek den andra, s att hur det
frhll sig med den saken vet man inte s noga.

Oss frmanade han att inte samla godelar i denna vrlden. Sjlf hade
han genom stor snikenhet samlat s mycket, att slktingarna, som efter
hans dd kommo frn stan och vstan stred och processade om grejorna i
mnga r eftert. Fogden, som hade mnga rs lner inne, hade ftt bli
utan sitt, om inte hradsrtten dmt ut hvad honom tillkom.

Men vid hdanfrden hll vi ett dundrande kalas, och det togs ur hans
eget kassaskrin, och frsamlingens ldste bar stoftet till grafven. Men
tung var han som en sten att bra, sade gamle gstgifvarn frn vr by,
som var med och bar.

-- Jag har under mitt lnga lif burit mnga till grafven, sade han,
somliga tunga och somliga ltta, men maken till brda som prosten har
jag aldrig lyft. Det var som att snka en kvarnsten i hafsens djup. D
kapellanen, som gick ttt efter kistan, slog med psalmboken i kistndan,
kndes det som om det skulle lttat ett tag. -- -- Jo, jo, man kan vl
frst hvad det var som tyngde! Visst var han ju en storvxt karl,
prosten, men nr vi tta karlar hgg tag i'n, s borde det vl ha gtt
som en dans att f'n i jorden, skulle man tycka, ifall att det bara
skulle ha varit stofthyddan som tyngde.

Ja, han ligger dr nu, vr herde, alldeles utanfr kyrkdrren. Dr syns
hans grafsten till evrdeliga tider, och dr ligga mnga andra med af
hans hjord. De ligga dr man i man och kant i kant, och ingen kan sga,
hvem som r agnar och hvem som r hvete, hvem som r get och hvem som r
fr.


                              Professorn.

Nr folk klagar fver hur ledsamt och otrefligt det r att vara sjuk och
ndgas beska doktorn, sger gamle Abrahamsson:

-- Riktigt roligt har det vl aldrig i lifvet varit med den saken, men i
alla fall r det nu bara en lek mot frr, nr man sku' g till
professorn.

Si, professorn -- han var inte s synnerligen god att g till fr en som
var i sjukdomens nd. -- Ty han var argsint och ursinnig och kunde surra
som en blgeting och svra fr rakt ingenting, s att han nra p
skrmde lifvet ur en frisk och nnu mer ur en sjuk, dr lifvet bara satt
s godt som i lillfingerndan, nr man kom till'n.

Blef man sjuk, s visst drog man ut s lnge som mjligt var, innan man
for till honom fr att ska bot. Man frskte frst allt annat p jorden
som bota kunde, bde koppkringar med yxor och horn och dersnppare,
och man slog harpa och frgade vder och vind och man offrade och man
trollade i alla vderstrck och gldgade brnnvin, s att lgan lyste
himmelsbl och tog hett bastubad fr att hfva det onda.

Och mestadels hjlpte det dr oss.

Men syntes det ngongng s, att allt sdant var ffngt och att man
intet annat hade fr sig n dden eller professorn, s for man nd
frst till professorn, innan man brjade kmpa med dden.

Var man mttlig i tal och svar, gick det lttare att komma fverens. Men
om man bara ville utlgga lite vidlyftigare om huruledes man trodde, att
krmpan hade uppsttt, och hvar man trodde, att sjukdomen hade sitt
upphof och hur den kndes i kroppen, s hann man bara brja. Man fick
aldrig utlgga det dr ordentligt, frrn det blef en ilska och ett
spring af och an och ett svrjande, s att de andra sjukstackarna, som
satt utanfr och vntade, frskrmdes och darrade som asplf, nr deras
tur kom.

Jag hll mig allra hlst undan allt doktorerande den tiden, eller ock,
som jag redan sade, frskte jag andra konster.

Men engng blef jag s elndig i halssjukan, att intet annat hjlpte, n
att fara till professorn. Fast nog satt det s hrdt t, att jag ett par
gnger svimmade, medan hsten spndes fr, och det slog granna stjrnor
fr gonen. Och nr jag kom till stan och gick till professorn, visste
jag just jmnt och ntt till mig. S usel hade jag blifvit, starka
mnniskan.

Som bst var, kunde jag sga just ingenting, d halsen satt fast, och vi
tycktes komma rtt bra fverens. Han svor ju visst lite och smtt, men
det bekom mig inte stort.

Nr han d var utsvuren, kom han och synade mig noga in i halsen.

S tog han fram don och tillbehr och sade:

-- Vi ska' skra den fan!

Men frst stllde han drren p glnt och sade till mig:

-- Genast som jag skurit fr ni springa ut p grden och spotta. Kom
ihg att ni inte spottar p mina mattor.

Jag frskte i min svaghet minnas detta. Nr han hade pickat ett par hl
i halsen p mig, for jag ut som en raket, och d jag harklat ur mig det
vrsta af halselndet, kom jag in igen och betalade.

Men d var han i ilska och uppror p nytt.

-- Var det er far som ni hade med er? skrek han.

Han hade sett en karl sitta och vnta utanfr drren.

-- Nej, inte knde jag honom, sade jag.

-- D ' de' ngon annan djfvel igen! Kom in din fan! rt han.

Jag slank ut och den andre stackarn in, och att det inte blef ngon god
mottagning fr honom, det kunde jag hra, dr jag stod och drog plsen
p mig.

Det var frsta gngen jag var hos professorn i mina egna angelgenheter.
Sedan var jag dr flere gnger i andras.

Far min, som i all sin tid var frisk som en tjrstubbe och inte p
fyrtiosju r legat i sngen fr ngon sjukdom, gick en dag om vintern i
stockskogen och brt axeln ur led. Det riktigt syntes ofvanp vst och
jacka, hvar felet satt, och vi sg, att intet annat halp, n att kra
med honom till professorn.

Nr jag kom in med far, stod professorn pkldd i mening att g ut i
stan, och det var en opasslig stund fr oss. Ty nr han var i den
farten, fick man vara huru sjuk och dlig som hlst, utan att han gaf
sig tid att se p en. Han gaf d jmnt jkeln i alltsammans. Dit han
hade mnat sig, dit skulle han.

-- Hva' fan har ni fr fel? frgte han far som i frbifarten.

-- Jag har axeln ur led, sade far. Det gick i dag i skogen.

-- N, behfde ni d komma hit med det dr? Far hem igen gubbe, och lyft
ngot tungt, s frsvinner vl felet af sig sjlft, och kom ihg, att ni
inte springer hit till mig med allting, sade professorn.

-- Inte har jag vl sprungit fr ofta, tyckte far.

-- Men i dag var det inte alls ndvndigt fr er att komma hit, sade han
och rk ner fr trappan.

Jag frde hem far igen lika god som jag frt honom dit.

Men nr far drhemma krnglat sig ur slden, gick han in i bastun och
tog med bda sina hnder ett skert tag i kanten af mltanlafven och
hngde dr en stund, tills det sa' knck i axeln.

Den hade gtt i sitt esse igen.

Inte kan man sga, att professorn var s dum hller, ty det var en bra
kur t far -- och billig. Fast det sg gement ut i brjan, nr han krde
ut oss s burdus. Sku' far den gngen bara ha pros'tera p behandling,
s sku' professorn vl ha lst ngra hundratusen sakramentskade djflar
ver honom och till sist nd krt ut honom, fr s brukade han gra med
dem, som han tyckte sprang dit i ondan.

Som till exempel Konsiln och Karl-Magnus.

Konsiln hade ftt en bulnad i vnstergat och det vrkte och var svullet
s gonlocket hngde nda ned ver nsan, och alltsammans sg grmt ut
och han var omjligt karl till att handtera hsten eller taga sig fram
ensam. Karl-Magnus for med som sjukhjlp och kusk.

Professorn stod ocks nu resfrdig, nr Konsiln och Karl-Magnus trdde
in och brjade utlgga om gat.

De tog det lite fr vidlyftigt, och s brjade gallan jsa fver i
professorn.

-- Behfde ni, edra satans djflar, komma hit med det hr? Finns dr
inte i byn ngon gammal frbannad trollkring, som har kunnat bdda det
hr?

-- Nej -- -- inte fanns det, tyckte de.

-- h, de' va' en dlig by, sade han.

S gick han fram till konsiln och ryckte till i glocket.

-- Sir ni inte att blden just spricker? sade han.

-- Nej, inte hade de sett.

-- Ja, d har ni inte alls begagnat de gon vr herre har gett er. Hvad
vntar ni p? Gr ni inte n?

-- N, vi tnkte att om professorn sku' ha kunnat skrifva ngon medicin.

-- Ta', ta', edra satans djflar, ta hela apteket. Nog kan jag skrifva,
s att ni kan f det alltsammans, skrek professorn och hoppade som en
gummiboll omkring i rummet.

-- Patienterna fick ge sig i vg. Konsiln, som var frlofvad karl, fick
lust att p hemvgen hlsa p sin flamma, fast han bara sg med det ena
gat.

-- Karl-Magnus tyckte det var synd att neka honom det och styrde drfr
af till grden, dr hon tjnade ladugrdsflicka.

Men medan de sysslade med hsten, sttte Karl-Magnus af ofrsiktighet
emot det sjuka gat. Blden sprack, och gat blef efter ett par dagar
bra igen. S det var en lika god kur som far mins -- och lika billig.

En annan gng var han dock lite jkligare mot en ensam karlstackare, som
han sg komma gende fver grden, just d han mnat sig i vg ut.

-- D for den lede i honom -- annat kan man ju inte sga -- s att han
inifrn sitt rum vred rigeln fr drren.

Karlen knde p drren och drog i den fr att komma in. Men den satt
fast.

Drinnanfr svor professorn:

-- ' de' inte nog med att jag skall st hr och syna er bde in- och
utvrtes? Ska' jag nnu drtill, edra sjutusandjflar, st hr och passa
upp er i drrarna, s att ni fr stiga in! Vill du inte din djfvel, f
opp drrar, s kan du st dr ute eller g hem och lra dej frst att
ppna en drr, innan du kommer hit. Dra p fr fan!

Karlen spnde och drog utanfr och undrade om drrvirket hade svllt
eller om det var ngot annat fanstyg med det. Professorn hll p med
sitt drinnanfr.

Han som drog frlorade tlamodet.

-- Dr m nu sitta den gre sjlf och hlla i drren, efter den sitter
som fastbeckad. Men jag ids int' st hr och dra handkaflan med honom.
Nog frstr jag nu, hur det hnger ihop med den hr saken, tnkte och
gick fort bort.

Si det var s, att det taltes om, att professorn var frimurare. Och en
slik' en r det ej riktigt med. Jag vet ej, om det r sant, men det
fanns historier om honom, som inte voro goda att hra.

-- Nr jag en gng var dr -- om det var med en skinka, som han
bestllt, eller om det var med ett lass ved, minns jag ej mera -- men
det var tidigt p morgonen, och den gamla hushllsharpan hans var
utgngen, s att professorn kom sjlf ut i kket och gjorde klart med
affren. Och d hade han bara skjortan p sig, och jag sg med mina egna
gon, att han hade ngra underliga grejor i ett band om halsen. Det sg
ut som klubbor och murslefvar, och jag tnkte, nr han snodde in igen:

-- Det dr ' visst frimurargrejorna hans, men -- tvi, s'na don sku' d
aldrig komma om min kristna hals!

Och jag tnkte vidare, nr jag gick ut igen, att om han nd sku' ha det
frstndet att kasta det dr ifrn sig, s skulle kanske det onda vika
ifrn honom. Fr han var ingen dlig karl i sig sjlf, professorn, om
han inte hade gett sig i slang med frimurarsllskapet, fr de' var det
som hade frdrfvat honom. Det tror jag och mnga andra.

Men  den andra sidan var det ocks fr mrkvrdigt med honom, att han
hade all vrldens djeliga blomster ikring sig bde inne i rummen och
utanfr p grden om somrarna. Och det r inte vanligt att karlfolk
sysslar med sdant; allraminst tyckte man, att professorns hg skulle
st till det. Men sdan var han.

Girig och snl var han inte hller, fast det sku' d inte ha synts oss
s underligt. Hans taxa var tio kopek, men han tog ofta, om det s
passade sig, betalningen in natura -- en bytta smr, en ggost och
sdant dr -- det var han mycket glad fver. Men mnga fattiga stackare,
som det fanns s godt om den tiden, botade han ofta utan tiokopekar
eller frningar. S att den synden hade han ej p sig att han var snl.

Han var frsts ogift och hade ett styggt, ldre fruntimmer, en nkefru
med lng hvass nsa och gon som pliggsylar, som sktte hushllet och
emellant bistod professorn med att trta p folket som kom. Nr man kom
in i kket och sku' hra sig fr om professorn var hemma och tog emot --
det var ingen viss mottagningstid, som nu, och intet tidningsblad att
kungra drom -- s fick man frst lite snsor dr, att brja med, fast
det var ett intet mot det, som sedan kom.

En enda gng, som jag har hrt om, lr dock Mattas Daniel ha satt
likasom tappen i tunnan.

Hans broder lg svrt sjuk -- hvad det var fr fel p'n, kommer jag nu
ej mera ihg -- men dlig var han, och lifvet stod i frga, och summan
var den, att Daniel fick fara till professorn, fr dr var ingen annan i
huset som tordes gra det, efter allt hvad som hrts om honom.

Nr Daniel kom in i kket och frgade sig fr om professorn var hemma,
snste nkefrun med pliggsylsgonen.

-- S springer di hr ocks, och vet int' att professorn har frmmande.

-- Efter han har frmmande, s r han hemma, sade Daniel och gick utan
vidare krusningar in.

Professorn hrde att ngon kom in. Han tittade ett tag i drren, men
slog den igen, utan att bry sig om Daniel.

Daniel vntade en liten stund, men s miste han tlamodet. Han steg in
till professorn. Ty Daniel han var inte af den sorten som krusade fr
ngon.

-- Jag har sjukbud, sade han. Min broder r sjuk. S och s r det med
honom, sade han och utlade om sjukdomen.

Professorn sg bde surt och bskt p Daniel, men i de frmmandes
nrvaro bjd han till att hirta sin syndiga natur och sade tvrt som nr
en klipper af en trd:

-- Hva' tror ni, att jag ska kunna gra t de?

-- De' ' jag som frgar, sade Daniel.

-- De'  jag som frgar, sade han en gng till, nr han sg, att
professorn spnde gonen i honom, jag har inte kommit hit fr att lra
professorn.

Ett sdant ovanligt tal gjorde professorn nstan maktls, och han kom
sig ej fr att sga hvarken godt eller ondt till Daniel p en god stund.

Han satte sig tyst vid bordet och skref ett recept p flere slags bter
frn apoteket, och sen gaf han Daniel or'neringar om, hur den sjuke
skulle sktas. Och en bra kur var det. Det drjde inte mnga dagar,
frrn den sjuke kom till hlsan igen.

Jag tnker att om hvar och en sku' ha sttt p sin kant emot'n, som
Daniel gjorde, s sku' han vl sist ha vant sig af med sitt syndiga stt
mot folk. Men nr vi var njda och tysta tog emot hvad vi fick, blef han
s van vid det och tyckte vl, att det liksom hrde till saken, och nr
han dessutom hade den naturen, s var det vl intet att undra fver.

Men aldrig i mitt lnga lif har jag haft s roligt som den gngen, d
professorn tnkte ge stryk t Teir-gufars drng, Nordberg. De' va'
pengar vrdt att se p.

Vi lg i hlld'n, jag och Nordberg.

Professorn kom frn Helsingfors och hade tv frmmande fruntimmer med
sig -- skert ngra slktingar gissade vi -- och ville ha tv hstar
frn gstgifveriet. Nordberg och jag var lediga. Jag fick professorn och
Nordberg slktingarna, och s for vi i vg med dem. Nordberg krde
frut.

Nr vi kom ett stycke p vg, brjade professorn knota ver, att vi
krde fr sakta och skrek t Nordberg, att han skulle ka p farten.

Nordberg, som aktade hsten som sin gonsten och aldrig for oskonligt
fram med den, tyckte, att nr han krde med vanlig hllfart, s hade
professorn ingenting att pst. Han ltsade ej om tillropet.

-- Vnta din sjutusan djfvel! sade professorn.

S bad han mig hlla stilla och ropade t Nordberg att ocks stanna.

Vi stannade bda och undrade hvad han tnkte ta' sig till.

Han krp ut ur fllar och tcken, som jag hade grdat omkring honom, tog
piskan, som var hans egen, och steg i snn bredvid min slde fram till
Nordbergs.

-- Aha, nu brjar det, tnkte jag, nyfiken att f se p. F si hur
knfveln Nordberg ska' reda sig.

Nordberg steg ocks full af undran ner frn kuskbocken.

Professorn mttade t honom med piskan.

-- Jag ska' lra dig din fan att kra fr sakta! Och s sku' han ge'n.

Men Nordberg sprang vig som lekatten fver till andra sidan af slden,
och dr stod han och skrattade.

-- Huhuhuhuhu!

Hn brukade skratta p det dr sttet.

Jag satt ocks och skrattade, och hvad fruntimren i Nordbergs slde
gjorde, vet jag inte, men nog knyckte det i byltena ryckvis.

Professorn blef ursinnig, nr Nordberg sprang undan och skrattade. Hade
han ftt t honom ett par rapp, s hade han vl ftt det lttare sen,
men hva' sku' Nordberg st dr och lta sl sig fr ingenting, unga
starka karlen. Hade han varit elaksinnad, s hade dr kunnat bli ett
hfvare slagsml midt p landsvgen, fr professorn var ingen vali'
karl, han hller. Men Nordberg var alltid godsint och beskedlig och
skrattade bara t allting.

Han sprang rundtomkring slden kuttrande som en orre i vrspel:

-- Huhuhuhuhu:

Professorn efter och svor och mttade, och s dr hll de p en stund.

Men nr han inte fick det att ta', brjade han kanske skmmas, och s
trttnade han vl, fr det kostade p'n s inplsad som han var i
restulubb och omband. Svetten rann af gubben, nr han krp in i min
slde igen.

-- Har du ftt nog nu, tnkte jag.

Visst var det frargligt fr honom att ta fr sig en sak och ingenting
f utrttadt -- som det vl sku' ha varit fr hvar och en uti dylikt
fall.

-- Vnta du, din djfvel, bara vi komma fram till stan, sade han till
Nordberg hjrtligt och innerligt.

Men sen sade han ingenting p hela vgen. Inte ens om farten.

I stan bad han oss komma in och f pengar.

-- G du in och tag pengarna, sade Nordberg till mig, jag ser efter
hstarna. Troligen mnar han nnu frska f t mig ett rapp.

Jag gick in och fick pengarna, och han sg rtt glad och njd ut, som om
inga mankemang skulle ha varit mellan oss p resan.

Men en rolig syn var det i alla fall, och jag kommer nnu ihg Nordbergs
skratt fr hvar gng jag frdas lngs vgen och kommer till det samma
stllet, och jag mste sjlf skratta, nr jag far dr frbi.

Mnga doktorer ha vi haft sen dess, hvar och en efter sitt sinne, men
ingen har vi haft, som har varit lik professorn. Och mnga nya och
konstiga sjukdomar ha uppsttt, som ingen frr hrde talas om. Till
exempel lungsoten, den sa' professorn, att han inte mycket trodde p.
Efter hvad han sa', s r den annorlunda beskaffad n hvad den nu
utmlas.

Fast nog ' ju doktorerna grmma och rmodiga nu ocks. Till exempel nr
de g med knifven p lefvande mnniskor. Jag undrar hvad professorn
skulle ha sagt om den metodiken.

Men jag har tnkt ofta, att kanske det liksom hr till doktorsyrket att
vara s humrlig och mordisk och skarphjrtad. Det r ju i grund och
botten nd bara vlgrningar, som en doktor gr -- hur han n svrjer
och hur han n skrer.


                            sterbottningen.

Vi hade frr i vrlden en trollkarl, som var vidtbermd och omtalad
kring land och stad fr sin stora allvetenhet och konst. Det var som om
han skulle haft nyckeln till allt mellan himmel och jord.

Han hette Holmstrm och var hemma i sterbotten, och sterbottningarna
hade namn om sig att kunna trolla mer n andra. Vl var det s, att vi
kunde den konsten till husbehof lite hvar och en, nr det behfdes, men
sterbottningarna voro s skickliga i trollkonsten, att somliga hade den
till sitt yrke och flyttade till andra trakter och lefde dr p
trolleri.

Hvar de hade ftt all den myckna konsten ifrn r inte godt att veta.

Det sades, att Moses, som var en kunnig trollkarl, hade skrifvit upp
alltsammans i en sjtte bok, som kallades svartkonstboken. Men munkar
och prster tyckte, att det var ondigt att alla mnniskor fick lra sig
svartkonsterna, ock s tog de bort ur skriften den sjtte Moseboken. Den
lr nd ha funnits som ls hr och dr, och nr d ngon, som hade goda
anlag och ett klyftigt hufvud, kom fver den, s studerade han sig till
trollkarl.

Boken lr ha funnits fven i sterbotten, och drfr voro de druppe i
den landsndan s kunniga i trolldom som ingen annan i hela landet, inte
ens finnarna hller. Och visst r det, att inte har det funnits frr
eller senare hr i trakten en sdan mstare i trollkonster som
sterbottningen.

Han kunde skaffa stulet gods igen bara som p en vink. Med det var han
snllare n en polishund nu fr tiden. Och s kunde han straffa
tjufvarna med detsamma.

Hvad han drvid brukade fr konster vet jag inte, men alla tjufvar var
rdda fr sterbottningen, och nr ryktet gick omkring, att den bestulne
hade varit hos sterbottningen fr att f sitt tillbaka, s var det
visst, att tjufvarna frsta passande natt frde grejorna dit, drifrn
de tagit dem. S i det fallet var sterbottningen till stor nytta fr
trakten.

Det var p en hstmarknad som en Strmforsbo i folkrran miste
pengbrsen med tjugufem mark i och allt. Men s rkade han just i
detsamma trffa p Holmstrm, som varit ner och kpt fisk af skriborna,
och talte om fr honom olyckan med pengarna.

-- Du fr dem nog tillbaka, bara du vntar en stund, sade Holmstrm.

S gick de bda tillsammans ngra slag af och an och sg p marknaden,
och sen gick de in till Bergstrmskan och bestllde kaffe och annat, och
de satte sig vid fnstret, Strmforsbon och sterbottningen.

Men de behfde inte lnge sitta dr, frrn tjufven kom med pengarna
tillbaka.

-- Ska vi straffa honom med ngot? frgade Holmstrm.

Fr den som ville kunde han lgga obotliga sjukdomar till straff p
tjufven.

Men Strmforsbon ville inte det. Han var njd blott han fick sitt igen.
Tjufven fick g helbrgda drifrn, bara han betalade omkostnaden, som
inte lr ha varit s dryg hller.

En timmerman hade vid skeppsbygge p varfvet frlorat sin yxa, och han
trodde, att ngon hade stulit den af honom. Om aftonen gick han till
Holmstrm och frgade rd.

-- Jag kan inte sga det nu, sade Holmstrm, jag mste ha natten p mig.
Men du fr inte vara hr i natt, utan kom hit i morgon i god tid, s
skall jag sga dig, hvar yxan finns.

Nu var karlen nyfiken att f se p hvad stt Holmstrm tog reda p yxan,
och hvilka konster han drvid brukade, och s gick han in i en lada dr
i nrheten och vntade fr att f se, hvad som skulle ske under natten.

Nr klockan blef tolf, s kom sterbottningen ut p trappan och ropade
tre gnger:

-- Kucku, kucku, kucku!

Och kucku kom ocks flygande. Men det var ingen kuckutid p ret, s man
kan vl begripa, hvad det var fr en fgel.

Holmstrm frgade kucku hvar yxan fanns, och kucku sade:

-- Under spnorna vid bygraget.

Och s gick Holmstrm in och kucku flg sin vg.

Men han, som lg i ladan, hrde alltsammans, och nr han nu visste, hvar
yxan fanns, s tyckte han, att det var ondigt att vnta till morgonen.
Han gick ner till sitt btbygge vid varfvet och skte i spnorna, och
dr lg yxan under dem, som kucku sagt.

Han kunde stmma blod med gonen, och han gick p en nyslipad lies bett
med bara ftterna, utan att f s mycket som en rispa under fotsulan.

Och s var han skottfri. Bara han frst fick taga i byssan med sina
hnder, s tog intet skott frn den p honom. Dr var ingen som riktigt
trodde p det frst. Men han lt dem frska. Han tog ett tag i byssan,
och s stllde han sig vid bodvggen och lt dem g an med kulor och
krut mot brst och mage och sidor och annstans med, men intet hl fanns
p hans kropp, och ingen visste, hvart kulorna tog vgen.

Men sjlf kunde han skjuta ihjl en annan mnniska till och med p
hundra mils afstnd.

En Lovisasjman kom en gng upp i en stad i sterbotten, dr bten
lastade plankor.

Lovisabon slog sig dr p sjmnners stt i slang med en flicka.

Men nr bten var frdig att segla bort, sade flickans fader, som ocks
var en kunnig trollkarl, att om inte sjmannen inom r och dag skulle
komma tillbaka och gifta sig med flickan, s skulle han, gubben, skjuta
ihjl honom p hvilken kant af jorden han n befann sig, och det skulle
ske precis p dag och timme ett r drefter.

Nr rsdagen kom, var sjmannen i Lovisa, och han var inte hgad fr ett
gifterml i sterbotten.

Men nr timmen nalkades, blef han orolig och gick till Holmstrm fr att
f hjlp. Och s tog Holmstrm ihop med saken.

Han stjlpte en tom tunna ute p grden med bottnen upp, och sjmannen
fick krypa in under tunnan och sitta stilla dr, tills allt var fver.
S hllde han ett par skopor vatten ofvanp tunnbottnen, s att han fick
dr som en liten vattenspegel.

Sist tog han ett gammalt gevr inifrn stugan och stllde sig p utkik
vid vattenspegeln, ty det var dri han skulle se den andre, som var uppe
i sterbotten och vid det laget rustade sig att skjuta p sjmannen.

-- Syns han redan? frgade sjmannen inifrn tunnan, ty han blef orolig
fver hvilket slut allt det dr skulle ta.

-- Jo, nu syns han, sade Holmstrm. Han kommer nu ut p trappan och har
ett gevr i handen. Men nu r det jag, som skjuter frst.

Och s skt han ett skott i luften.

-- Tog det? frgade sjmannen.

-- Ja, kom fram ur tunnan nu bara. Han fll dd ner p trappan, sade
Holmstrm.

Hans viktigaste groml var dock att bota sjukdomar, och fr det blef
han mest anlitad och praktik hade han ofta mer n professorn sjlf.

Han botade alla slags sjukdomar, om de sedan var komna ur vatten eller
vind, och mngahanda botemedel kunde han anvnda, som ingen annan
mnniska rtt kom underfund med. Man visste bara, att den ondes konster
var det alltihop, och afgrundsfursten stod Holmstrm i frbund med fr
tid och evighet.

Vissa svra sjukdomar kunde han inte bota p annat stt n genom att g
med den sjuke om natten in i en kyrka.

Det var det sista och skarpaste han tog till, och inte hnde det hller
ofta, att en sjuk fljde med sterbottningen om natten in i kyrkan. Ty
var nu en mnniska hur rmodig som hlst och utan all religion och utan
all frsynthet fr de heliga tingen, s var det fr honom inte ngot
ltt steg att taga, det dr. Mig skulle de inte ha ftt till det, om jag
s hade ftt dragas med spetlskan i all min dag, fr det var s
rysvrda saker det taltes om frn dessa nattliga kyrkfrder, att det
liksom tillrade lngs ryggraden och det gick rysningar genom mrg och
ben p en syndare, nr man hrde talas drom. Jag har hrt det af en
man, som fr sitt fattiga lif gjorde en sdan kyrkresa.

Det var Aron frn Pfvalsby. Han for med sterbottningen s dr sofdags
frn staden. Hvad annat Holmstrm tog med, visste ej den sjuke, men ett
par breda prtstickor lade han i fickan. P vgen syntes eller hrdes ej
ngot vidare mrkvrdigt, n att skatorna ofta skrattade inne i skogen,
och det var ju nattetid, d inga vanliga fglar r i rrelse.

Nr de kommit till kyrkbacken och bundit fast hsten, gaf Holmstrm den
ena prtstickan t den sjuke och sade, att han skulle sticka fram den
och inte rcka handen, om dr kom ngon, som ville hlsa p honom i
kyrkan.

-- Det hr blir besynnerligt, tnkte Aron.

Den andra prtan tog Holmstrm sjlf i handen.

-- Nu ska du komma ihg, att du inte stiger fver trskeln med en fot i
gngen, utan skyndar dig att hoppa jmfota fver, frmanade Holmstrm.

Nr Holmstrm kom till drren, s blste han tre gnger i nyckelhlet,
och drren ppnades af sig sjlf.

Holmstrm hoppade jmfota fver trskeln, Aron efter. Men som Aron hade
hoppat fver, s smllde drren igen med en skrll, och Aron sade, att
han tyckte att det liksom isades innanfr vsten, nr han tnkte p hur
nra han varit att bli benls. Hade han inte hoppat jmfota fver
trskeln, utan stigit med ett ben i gngen, s hade skert det andra
benet blifvit som i rfsaxen, pstod han.

Nr de sen gick upp lngs stora gngen, s sg Aron, att dr var ett
underligt sken uppe vid altaret och ett gny som af hsttramp lngt
borta. Aron knde sig underlig till mods och hade hlst velat vara
hemma, men den som sig i leken ger, fr leken tla, tnkte han.

Vid korsgngen kom en gestalt emot dem med en stor, vid kappa ikring
sig, och s hlsade han frst p Holmstrm, men det var ingen hand han
rckte fram utan en stor sax, -- eller om den mannen verkligen hade
sdana hnder.

Holmstrm rckte fram prtan, och det sade: klipps. S skulle Aron
hlsa, och det sade ocks: klipps i hans prta.

Nu sade Aron, att han blef rdd. Ftter och hnder hade redan varit i
fara. F si om hufvudet skulle f sitt med. Men tiden medgaf ingen
fundering fver det dr.

Holmstrm och han med kappan -- Aron tordes ej se opp p honom, s han
visste ej hur han sg ut -- gick lngs gngen upp mot altaret. Aron fick
inte komma fver korsgngen.

Dr hll de bda en lngre rdplgning om Arons krmpor, och till slut
mste de vl ftt klart drom, efter som Holmstrm kom ner lngs gngen
igen till Aron, som stod dr halft ihjlskrmd. Den andra syntes inte
mera. Och s gick de mot drren utan att se sig om.

Vid drren blste Holmstrm ter tre gnger i nyckelhlet och ter
hoppade de jmfota fver, Holmstrm frst, Aron efter.

De satte sig upp i krran och reste hemt.

Men vid hjulbacken dr stannade hsten och gick inte ur en flck, och en
rst ropade ur skogen:

-- Holmstrm!

Holmstrm hoppade ner frn krran och gick in i skogen och talte dr med
ngon igen, ty Aron hrde pratande rster. Efter en stund kom han
tillbaka och steg upp i krran, och d gick hsten.

Skator skvattrade drinne i skogen, och allt som oftast flaxade de
omkring hsten och krran. Men Holmstrm ltsade ej om dem. Nattfglar
och trollfglar hrde ihop med honom och hans yrke, fast fr Aron lt
det otckt.

Nr de kom till Sarflax, krde de in till ett torp. Holmstrm gick in i
stugan och satte sig p bnken bakom bordet.

-- Nu ' vi skra fr i natt, sade han. Ty kom han att sitta bakom ett
bord, s knde han sig liksom i trygghet fr det, som stndigt hngde
honom i rygg och hlar. Han lr alltid ha knt af att han hade den onde
efter sig baktill.

Efter en stund fortsatte de sin hemresa.

Nsta sndag lt Aron bedja fr sig i kyrkan, och efter en tid blef han
frisk. Men om han blef bra af den nattliga kyrkresan eller af
frsamlingens frbner kunde han ej s noga veta. Det sade han dock, att
om han n skulle f all vrldens sjukdomsplga fver sig, s skulle han
bra allt med tlamod och utan knot, men g om natten i kyrkan med
sterbottningen en gng till -- det gjorde han ej.

I en kyrka kunde Holmstrm ej g in, fastn han frskte med alla
konster som i sjtte Moseboken fanns, och det var Pyttis.

-- Den som har lst den hr drren, har kunnat lite mera n jag, sade
han och vnde om med den sjuka och med ofrrttadt rende, och det r
sant, ty hllkarlarna stod bakom kyrkmuren och sg hela frloppet.

Nu finns det ingen, som gr efter allt det dr. Men -- det finns ju
ingen sjtte Mosebok hller.


                                 Kaffe.

Mycket af det som nu r vanligt och anses nstan som dagligt brd fr
mnniskan fick vi i min ungdom hushlla strngt med och bryta af i sm
bitar af bara sparsamhet.

Som till exempel potatis. Vi fick p kalas ta runda potter som ett
slags bakelse efter den andra maten.

Och kaffet sedan. Det var inte fr hvar mans mun.

Frst och frmst var det dyrt att kpa och tiden var penningknapp och
det var drfr svrt att f loss det. Men nnu en sak, som vrre var.
Karlarna hatade allt hvad kaffe hette, och det var inte godt fr
kvinnfolket att stta pannan p fr ofta. Kvinnfolksnaturen har ter
lskat kaffet frn urminnes tider, och det r vl ingen synd i det. Vr
herre har ju skapat kaffebusken som alla andra grs, rter och
fruktbrande trd t mnniskorna till nytta, och nd har den arma
kaffebnan af karlfolk ftt lida s mycket spott och spe. Och
kaffepannorna, de stackarna, ha blifvit utsatta fr hmnd. Ser man p en
gammal kaffepanna, s r den s full med bulor p brst och sidor af
alla bultar den ftt. Ty nr karlarna var fulla, s skulle kaffepannan
straffas fr det att vi kvinnfolk tyckte om kaffe. Det var ju egentligen
t oss de ville, men de rknade ut, att agan vardt mera knnbar, om den
drabbade pannan, och de rknade nog rtt.

Jag var s gott som bara barnet -- aderton r -- nr jag gifte mig med
Karl Fredrik.

Han var en bra man. Han sktte sitt, och jag har ingenting haft att
klaga fver honom. Och fast jag var s ung, nr jag kom i huset, s
frstod jag nd att skta om mitt, s att Karl Fredrik var njd. Men
kaffe tlde han inte. Det var penningrajsk och tidsrajsk, tyckte han.

Men jag tyckte om kaffe, och Maja, pigan min, tyckte ocks om det.

Maja var en duktig piga. Hon sktte som en karl om brnnvinspannan bde
hemma och i skogen, och aldrig hnde det, att ngot arbete gick p tok
fr henne.

Maja och jag hll bra ihop. Vi tyckte, att det skulle vara s innerligt
roligt att f kaffe en gng om dagen -- mer kunde man ju aldrig begra.

Men det skulle g stjlandes fr Karl Fredrik. Och det gick ocks, ty
det r inte s svrt, som man tror, att sticka gonen ur en karl.

Det var den tiden p ret, d Karl Fredrik och Jovan Erik, drngen, gick
till famnvedskogen och var borta frn morgon till kvll, som jag och
Maja frst kom p det.

Vi hade krnat om dagen och jag stod just och saltade smret, d det kom
som en uppenbarelse fver mig.

-- Maja, sade jag, i morgon, nr karlarna gtt till skogen, ska vi
skynda oss med morgonsysslorna, s hinner du g till stan och slja smr
och kpa hem kaffe och socker. Men tyst som msset fr karlarna, frstr
du.

Maja var som min hgra hand, och nr det skulle skaffas kaffe till
huset, var hon frdig som soldaten.

I grningen hade vi sysslorna undangjorda. S snyggade hon upp sig och
lpte af som en rinnande olja.

Innan middagen var hon tillbaka. Kommersen hade gtt bra fr henne och
vi hade bde brnt, kokat och druckit kaffe och satt njda och beltna
och spann, nr Karl Fredrik och drngen mot aftonen kom hem.

Jag mrkte nog, att Jovan Erik, som var en klyftig karl, sg ett par
gnger granskande p Maja, och han mtte vl ha tnkt hvad han tnkte,
fr vid kvllsvarden hrde jag honom sga sakta till Karl Fredrik:

-- Undrar om int Maja i dag har varit till stan efter kaffe?

-- Hur tror du s?

-- Sir ja int, att hon  s slt i hufvu och annars s stdig ocks.

Karl Fredrik tog nu fven Maja i nrmare betraktande, men sade intet.

Men jag sade till Maja:

-- I morgon skall du vara lika stdig och kamma dig lika slt i hufvu
som i dag, s begriper de rakt ingenting af det hr.

Och Maja kammade sig slt i hret alla dagar och gick lika oppsnyggad,
om hon var till stan eller ej. Karlarna granskade henne om aftnarna och
undrade, hvarfr hon med ens blifvit s ffng, gamla mnniskan. Jovan
Erik misstnkte smtt, att Maja gjorde sig till fr honom, fast Maja i
det afseendet var s oskyldig, som det barn som fddes i gr.

Men att Maja ofta gick till stan p kaffekp, det kom de aldrig
underfund med.

Vi hade svrare att komma tillrtta med vra kaffeknep, nr Karl Fredrik
och Jovan Erik hade hemarbete. Kaffekpet sktte Maja om p gammalt stt
vid passande tillfllen, men det var vrre med kokandet.

Nr brnnanlofvet kom om vren, var det dock ingen nd lngre.

Maja, som sktte om brnnvinspannan, tog kaffedonen med sig i kojan och
gmde dem dr, ty det gick bra att koka kaffe under brnnvinspannan.

Men -- man var inte sker p, hvem som kunde titta in dit, just som
pannan stod frdig.

Maja var inte rdls med den saken.

Nu var det s, att vi hade en stor, arg oxe, men den var arg bara p
karlar, och Maja lrde den att komma ner till kojan och f drank utanfr
drren.

Nr Maja rustade till kaffe i kojan och visste, att karlarna var i
farten, sade hon mera liksom fr sig sjlf n t andra:

-- Oxen vsnar s och vill ut. Jag gr och slpper ut honom, s fr han
sin drank.

Jag frstod, att det var Majas kaffesignal, och gick till kojan tillika
med oxen. Och drinne drack vi kaffe och hade s innerligt roligt, och
oxen stod frnjd och drack sin drank utanfr drren. Men karlarna hlls
p afstnd, ty sg oxen en karl, gaf han till ett illvrl, stack tungan
ur munnen och snkte hornen, och det gaf respekt.

Karl Fredrik hade en dag besk af sin gamle vn skomakar Arvidson.

De hade bda frut p dagen varit hos Hermans Hindrik, som de var slkt
med och dr blifvit lskade med en skvtt starkt, s att de var med
knning och af guds helga gfvor glade, och som de visste, att Maja just
skulle till att klara af trettisexkannspannan ner i kojan, s mnade de
sig dit. -- , hvad dr skulle bli sknt fr tv s gamla vnner, som
inte trffats p s lnga tider! Nu skulle de ha det som en brllopsdag
tillsammans! -- Men -- hva fanken nu d! Har int Maja ut oxen! -- Den
jkelns Maja sprang d alltid med sin oxe! Som int oxen sku ha hunnit
med sitt sen!

De gick bda ut p frstugutrappan, och Karl Fredrik ropade:

-- Maja, Maja, fr in oxen fr vi ska bda ner till kojan i dag, jag och
Arvidson!

Men det var just det, som Maja satte stopp fr. Hon hade spekulerat ut
deras planer, och som hon hade fven sin lilla privata panna frdig,
ville hon hlst vara i fred d, och dessutom s tvinnade gubbarna annars
ocks bara i vgen dr. Hon ropade tillbaka:

-- Oxen ska ut, nr han knner p sig, att det blir den tiden, och fr
han int', s rycker han lngband och klafve loss och kommer ut sjlf,
och om int' husvrden och mstarn hlls inne nu, s kommer han att ska
efter hjrteblodet p er bda, fr han  farlig i dag.

-- Ska vi d vara rdda ocks? undrade Arvidson.

-- Hvem vet, hva den djfveln kan gra, sade Karl Fredrik, fr int' sir
han god ut.

Oxen satte af med ett blande och svansen i vdret ner till kojdrren
till drankhon. Inne i kojan drack vi kaffe, jag och Maja, medan sikuna
rann, och Maja frde fr barmhrtighets skull ett halfkvarter af
klarningen upp till stugan t Karl Fredrik och skomakarn.

Har man en god man, sticker man ett ga ur honom; har man en dlig,
sticker man dem bda.


                               Religisa.

Det var en gng ngra gubbar, som var goda vnner och trogna grannar och
slkt med hvarandra.

Och nr det ibland ville sig s vl, att de efter en tid af arbete och
bekymmer i sina vrf kom tillhopa och fick en skvtt starkt, s blef de
religisa.

Inte fr det, att de var ngra frimurare och gudsfraktare annars
hller. De fruktade Gud och rade fverheten; de gaf gudi hvad gudi
tillhrde och kejsaren hvad kejsaren tillhrde, och de knogade i medgng
och motgng fr sitt brd och t det i sitt anletes svett. De kunde
svlta utan knot, nr kern vid skrdetiden stod frostbiten, och de
kunde tacka Gud med hjrtat fullt af gldje, nr sden rann strid och
grann ur krfvarna vid mickelsmssan om hsten. Men det satt liksom mera
invrtes; de hll sin gudsfruktan fr sig sjlfva, och de talte med sin
gud i tysthet.

Men som sagt, s snart de fick en skvtt -- och det behfdes ingen stor
skvtt hller -- s lstes deras tungors band, och det kom andakt och
sjlastmning fver gubbarna. De blef ssom fversteprsterna och de
skriftlrda i synagogorna och brjade utlgga, s att bibelsprk och
psalmverser korsade hvarandra tvrs fver bordet. Och hvar och en var
religis efter sin art och sitt sinnelag, och de hade hvar fr sig
utvalt en psalmboksvers, som var liksom ett rttesnre och ett a och o
fr allt deras lefverne och ett valsprk i sorg och gldje, under
arbetsdagar och hgtidsstunder.

Hermans Hindrik knde sig alltid andeligen fattig och blind, och han
sade:

   -- "Vrt frnuft frblindadt r.
   Mrker all vr sjl betcker,
   om din ande ej r nr
   som nytt ljus i sjlen vcker".

Beins Kalle var af annan mening. Han sade:

   -- "Lt mig som ett ljusets barn
   se och undvika alla garn,
   som satan fr mig stller.
   Ja, lt mig aldrig glmma bort
   att min lifstid r ganska kort
   och likvl mycket gller.
   Ty br mig
   flitelig
   nyttja dagen;
   hra lagen
   och mig lra
   det som lnder
   mig till vlfrd, dig till ra".

Lassas Petter, som var en glad sjl och alltid rik p godt humr, tyckte
att vrlden var hrlig i ny och nedan och en lustgrd fr mnniskor att
lefva i -- ja, riktigt som en kungsgrd sknkt af vr herre, och som han
i sin stmningsstund blef musikalisk, s sjng han:

   -- "I blomman af min ungdomsdagar
   hvem r jag skyldig tacksamhet
   om ej den gud, hvars milda lagar
   mig styrka sknkt och munterhet
   Som ppnat vrldens flt fr mig,
   dr all hans godhet rjer sig."

Men nr tiden blef framliden och skvtten i ankaret tog slut och allt
var utransakadt fr den gngen, steg Hardns fabru upp och gaf signalen
till skilsmssa och uppbrott:

   -- "Vi g hem hvar till sitt bo
   af guds helga gfvor glade.
   Dr finne vi vr sjlaro,
   hvartill vi stor lngtan hade."

                   *       *       *       *       *

Sipu Abram han blef ocks religis, nr han hade ftt knningen, men han
var religis p annat stt.

Medan han gde sjttedelshemmanet, d var han rtt ofta religis -- hvar
och hvarannan dag mest -- och brydde sig inte ett skapande grand om
arbete och omsorg om hus och hem. Han gick i strumpftterna och sjng
psalmer frn morgon till kvll och ibland frn kvll till morgon, och
lt allt g p guds frsyn. Och nr Lovisa, hustrun hans, frskte hlla
efter honom, vann hon ej mycket drmed. Abram hade tv skra klippor att
stda sig p, och de ramlade aldrig i evighet, trodde han. Den tron satt
fast som med nitnaglar i Abram, och han sade:

   -- "All min sorg jag kastar,
   som mitt hjrta lastar,
   p min Jesu rygg."

Det var hans ena klippa.

Den andra var handelsman Goloschoff, som han frtrstade sig p, tills
hemmanet gick p kansli fr utskylderna, och Goloschoff tog sitt och
Abram fick g sin vg med Lovisa och tv tomma hnder. Barnungarna flg
som fglar ur boet och tog tjnst hos andra.

Abram flyttade med Lovisa in i en liten stuga, som han kallade templet.
Han arbetade hr och dr t bnderna och blef en bra karl, nr han
minskade af litet p religiositeten och tog omsorgen en smula p sin
egen rygg.

Men engng i veckan skulle han vara religis och ha sin sjlastmning.
Det kunde inte hjlpas, ty det tyckte han sig behfva och ha rd till.

Han arbetade en lng rad af r hos hradsnmndeman, och nr han gjorde
upp ackordet med honom, s frbehll han sig previlejan, att han hvar
lrdagskvll skulle f ett halft kvarter brnnvin.

Det fick han, och det drack han upp i ett tag, och nr det hade gjort
sin verkan, s blef Abram religis alldeles med detsamma.

Han gick hem till Lovisa i templet, och under vgen sjng han sin
aftonpsalm:

   -- "Hvarmed skall jag dig lofva,
   min gud och fader kr,
   fr all din stora gfva
   och omsorg om mitt vl."

Abram knde sig s njd och lycklig, dr han i aftonstunden trefvade sig
hemt lngs den hstvta vgen. Allt veckans slit och slp var glmt och
han tyckte, att gud fader och hans helge and' hade stigit ned till honom
i all hans skrplighet och uppfyllt honom med en paradisisk salighet --
en frsmak af det, som komma skulle hinsidan detta jordelif. Allt detta
kunde han inte bra tigande. Han smpratade fr sig sjlf, och s upphof
han sin rst till en ny lofsng:

   -- "Du dagligen mig spisar
   och klder ndelig.
   Min sjl stor nd bevisar
   och fder rikelig.
   Ty skall ock nu min mun
   ditt helga namn bermma
   och ej ditt lof frglmma
   i denna aftonstund."

Men med den vrldstrlen Lovisa var det ett bekymmer, ty kringen var s
beskaffad, att hon inte tlde, att Abram skulle lgga sig i hennes
sjlsangelgenheter.

Abram gaf dock inte efter.

Han frskte med omvndelsen hvarje lrdagsafton, och nu skulle han
ter, om fakuln tog, ha kringen med in i vr herres gldje.

Och s bad han i en ny sng om den hgstes bistnd drvid:

   -- "Min slkt och mina vnner,
   o herre, tnk upp.
   Du allas tillstnd knner.
   Lt vl i allt dem g!"

Och nu beslt Abram, som s mngen lrdagsafton frut, att Lovisa
skulle omvndas.

Lovisa satt i templet och t sin aftonvard. Katten t sin under bnken,
och allt var frid och stillhet som sig br en lrdagsafton.

D hrdes psalmsngen af Abram, som var i annalkande, och Lovisa visste
af gammalt, att han nu ter var i nglatagen och omvndelseifvern.

Och nr han sjungande steg fver trskeln till sitt tempel, gick han med
ett par steg, ty templet var inte stort, fram till Lovisa, drog ullduken
af hennes hufvud, luggade henne och sade:

-- Beknn din synd fr Gud och fr Abram!

Men Lovisa beknde aldrig. Hon steg upp, tog ett skert tag midt om
Abram och bnkade honom i utdragssngen med en tung skinnfll fver sig,
och s sade hon:

-- Ligg stilla dr nu, tills den mesta gudligheten gr ur dig.

-- Lovisa, Lovisa; du har alltid varit en vrldstrl och en stormodig
varelse, och du frhrdar ditt hjrta till evinnerlig tid. Men infr vr
herre r jag oskyldig till ditt frdrf. Jag tvr mina hnder och skter
om min egen salighet.

   -- "Nr jag skall hdan vandra
   af denna jmmerdal,
   tag bland de frlsta andra
   mig i din frjdesal,
   att jag till evig tid
   m dr med nglatunga
   dig pris och ra sjunga,
   min gud och fader blid!"

Lovisa lt honom sjunga psalmen till slut och frrtta sin aftonandakt
ostrd, bara han hll sig under fallen.

Sngen tynade af, och dr blef ett mummel som af en bn. Till sist kom
drunderifrn som en kraftig trumpetstt:

-- Ty riket r ditt och makten och ran och hrligheten ifrn evighet
till evighet, amen!

Lovisa lste sin aftonbn tyst fr sig sjlf ur psalmboken. Katten hade
hoppat upp p ugnen och satt dr mtt och njd och spann och halfsof i
vrmen, och allt blef ter frid och stillhet.

Lovisa makade ihop kolen i askan, drog klinkan p drren och krp bakom
Abrams rygg.

P sndagsmorgonen hade religionen och gudligheten gtt Abram ur kropp
och sjl. Ett halfkvarter r ju inte s stor skvtt fr en karl i bsta
ren; och nu trodde han p Gud s som Lovisa och annat folk gjorde och
arbetade trget hela veckan fr sitt och Lovisas uppehlle -- till nsta
lrdagsafton.


                       En vink frn andra sidan.

Det r underligt med mnniskorna. Somliga lefva och regera hur som hlst
och tycka bara, att det angr ingen. Och nr de d, s kan ju hller
ingen precis sga, hur de ha det stlldt fr sig i den andra vrlden.

Men fr den, som har gon till att se och ron till att hra, r det
ngonting nd vid den sista frden, som gr det klart fr dem som efter
bli, huruledes det riktigt r. Det r som en vink om ngot frn den
andra sidan, den oknda, bara man frstr att tyda vinken.

Nu vet ingen se sdant, fr att ingen har tron p det. Mnniskorna ro
annorlunda nu. Och ingenting hnder det sen hller.

Men i min ungdom, d hnde det alltid s mrkvrdiga saker, och d kunde
vi ibland f se liksom en flik af frlten lyftas.

Som till exempel, nr kapten blef dd och skulle begrafvas.

Han var annorlunda n annat folk, kapten. Han var elak och hastig i
sinnelaget och svor och regerade i sitt hus med egna och tjnare, men
det var nu ingenting ovanligt med det, fr han var gammal ostindiefarare
och hade hela sitt lif seglat vrlden ikring och hade drfr blifvit en
sdan som slika bli drute i hedningalanden, och inte visste man s
noga, hvad han dr utomlands haft fr sig hller.

Folk pstod, att han till och med var frimurare, och det kan man inte
alls hlla fr en omjlighet, fr han hade i s lnga tider hllit till
i Sverige, dr de sga, att frimurarne riktigt ska ha sitt viste, och
hvem kunde veta hvad slags folk han dr rkat ut fr.

Hans gamla mor grt och bad till gudomen hvar eviga dag fr hans
omvndelse. Men det sg hopplst ut med kapten. Han hade sitt fr sig.

S kom han engng hem frn en lngresa och sade till gamla mor sin:

-- Nu, mor, ska jag komma hem fr att d, sade han.

Var det icke underligt! D var karlen frisk som en rofva och inte s
gammal hller. -- Men si, han visste vl, att tiden var ute fr honom,
fr det sgs ju, att de lofva sig, frimurarne, inom en viss tid med
kropp och sjl t den onde, men hvad de sjlfva f i utbyte, det vet
ingen mnniska.

Gumman blef frskrckt fver hans syndiga tal.

-- Kre son, ingen vet vl p frhand nr hans stund r kommen, str det
i skriften, men om det r s, att du har aningar om att ngon skall
bort, s r det vl du, som skall tcka mina gon och inte jag dina,
sade hon.

Men kapten hll fast vid sitt och pstod, att det var fr honom det var
slut.

Och var det icke frunderligt! Det gick som han sagt. Ett par dagar
drefter blef han sjuk och dog knall och fall.

Och det vardt en rysvrd tid fr oss, fr alltifrn den stund han gaf
upp andan och till dess att prsten vigt griften fver honom, var det
som om luften varit full af tecken och under.

Bockos Lovisa, som var liksveperska i byn, sade, att det inte var kapten
som hon lade i kistan, utan en annan ful varelse, en bortbyting, och hon
riktigt skalf p mlet, nr hon talte om det dr fr oss andra. Si, han
hade tagit sitt med kropp och sjl, han, som skulle ta det, sade Lovisa,
och allihopa var vi bfvande fr fasligheten i hvad Lovisa sett. Vi hade
det riktigt svrt och knde oss hemska till mods s dr mot aftnarna,
medan kapten lg lik inne i mangellidret, och vi skulle g dr
rundtomkring med sysslorna. Urby ropade hemskt frn skogen flere ntter
 rad, s ingen tordes g ut, och det hade gjort s redan frrn kapten
dog, sade Stafva, ladugrdspigan, och rfvar skvkte och hackspettar
flg oss rtt mot gonen, och det var ett himmelens elnde, som jag inte
glmmer i all min tid.

Och nr vi hll vakanstuga fr kapten, innan han frdes bort, hnde det
ngot mrkvrdigt.

En ung dragon tog sig till att spektakla fver vrt frehafvande, fr
han hade frsts inte riktigt tron p det, han hller. Men vet ngon,
hur det gick? Dragon, som var med oss hela tiden, skulle tolftiden p
natten g ut. Vi var just vid slutet af en psalm, vi andra, och
kvinnfolket varnade och nekade honom. Han skulle kantnka vara karavlig
och inte bry sig drom, utan gick bara, och nr han kom in tillbaka,
slog en eldslga efter honom i drren, innan han hann draga till den
efter sig, och elden brnde af hans kappskrt jms med baken.

D hvitnade han i synen och sen s trodde han, fr han fick ju s
tydligt se.

Men nr begrafningsdagen kom och vi skulle fra kapten i jorden,
stannade vi med likfljet vid den stora backen, som brukligt var, fr
att vnta p motringningen.

Vi vntade en stund, men det hrdes ingenting. Vi vntade ter och vi
blkta med hattar och mssor och nsdukar opp mot klockstapeln, men inte
en klpp rrdes.

Vi trodde frst, att klockringarna var frsumliga. Ett par karlar frn
begrafningsfljet sprang opp i klockstapeln fr att se hvad som
fallerade. Men nr de kom dit opp, stod ringarna och drog i stropparna
s att gonen stod ut ur hufvudet p dem och svetten rann.

Men klockorna var som fastbundna af osynliga hnder och rrdes ej ur
flcken.

D brjade vi frst.

Vi fick fra kapten till grafven utan klockor, som en missddare.

Men sen, nr kistan var snkt i jorden -- den var tung som en sten
ocks, den kistan, sade de som bar den -- och jordfstningen var lst
fver den dde, d lossnade klockor och klppar, och vi fick nd
tillbakaringning.

Vid begrafningsmiddagen var vi alla s bfvande och uppskakade af
hndelsen med motringningen, att maten inte riktigt ville smaka oss,
fast den var bde god och riklig -- fr kapten var ju ingen fattiglapp.
Vi hade ftt lyfta en flik af frlten som tckte det stora oknda, dit
kapten hade gtt in, och vi sg tydligt, hvem som var med vid
begrafningen.


                         En oskiftad vgstump.

Janne och Kalle var rgrannar i skog och gor.

Janne hade ett lynne som eld. Det brann och sprakade, nr argsinnet kom
fver honom -- och det kom ofta -- men nr det hade sprakat ut, kom han
likasom till sig igen. D hade han glmt alltihop och var en gladlynt
och godsint granne, dessutom rttvis i stort och smtt.

Men han anvnde en farvg, som gick genom Kalles skog. Vgen var af
gammalt oskiftad, och Kalle tyckte sig ensam r om den.

Kalle var till sinnes som en ullkarda, gnatig och hvass och hcklade
ofta fast hr och hvar. Han var rttvis, han ocks, i stort och smtt.
Rtt skulle vara rtt, fast det s bara gllde en enriskvist, fr tog en
kring och snrde t sig sndagsenris till stugugolfvet frn en annan
skogsbacke n Kalle hade gett lof till, s hotade han kringstackarn med
tingsprocess, om hon nnu en gng snrde p frbjuden mark.

Kalle tyckte, att det var ondigt, att Janne krde genom hans skog. Han
kunde ju taga omvgen genom byn.

Janne tyckte ter, att det bara var rttvist att han fick kra p den
vgen. Hans frfder hade begagnat den led efter led sedan urminnes
tider, och lngs den hade de frdats fram den sista frden till
kyrkogrden. Allt detsamma mnade Janne ocks gra, nr den vgen
lmpade sig s bra fr honom, sade han rent ut.

De trtte om vgen i fyra lnga r, nr och hvar de trffades, men
annars var de vnner och liktes bra.

Om de mttes p den frbjudna vgen, s var det visst som amen i kyrkan,
att Kalle sade till Janne:

-- Hr du nu, de  inte alls rtt gjordt af dig att kra p den hr
vgen. Kan du inte hlla dig p den andra?

-- Hva fanken ska du prata om vgen, du! Nr har du sist lagt ut ett
dagsverke p den? Nr har du sist krt ett sandlass till den?

-- N, att du sger ngot sdant! Det fattas bara, att jag sku gra det
med! Fylla sand p vgen och ploga den med, s att du ska komma bra
fram!

-- De sku vl vara din frbannade skyldighet, nr du  en sn jkla
gare till den. Men ser du, jag fyller sand p den och jag plogar den om
vintern -- annars sku int fan sjlf komma fram p den -- och s kr jag
p den, nr jag har lust, ser du.

-- Du kr, sger du?

-- Ja, ta me fan jag gr s!

-- Men jag sger stopp, ska du f se.

-- Du kan ju frska.

-- Ja, ser du, nr vgen gr genom min skog och nr inte rtten har
skiftat den oss emellan och fyllningen ska tas frn min sandgrop p min
mark, s  de vl allt mitt, tycker jag, och nr jag sjlf s litet
begagnar den vgen, s tycker jag, att den grna kunde f st i fred fr
dig, nr du har den andra vgen genom byn, som  din lagliga vg.

-- Hvarfr i helvete kr du int mera p den d?

-- Jag behfver den ju s lite.

-- Det rr jag inte fr. Men jag behfver och jag kr, om djfveln tog.

-- Vi ska se, hur lnge du fr. Det finns vl lag och rtt hr i landet.
Rtt ska vara rtt.

                   *       *       *       *       *

Janne fyllde sand p vgen frn Kalles sandgrop. Han jmnade den slt
som ett bord, och s krde han p den igen s att det hurrade i skogen,
ty Janne hade goda hstar.

-- Rtt ska vara rtt, tyckte Kalle, och s grdade han ett led tvrs
fver vgen.

Han tog endast halmband, ty han tyckte, att d Janne sg ledet, borde
han vara s finknslig och frst, att Kalle menade; Stopp!

Gummorna, som gick till blbrsskogen, sg ledet midt fver vgen, och
som de knde till krakelet, korsade de sig och sade:

-- Himmelens skapare! Hur trngt m de dr bda ska f det i den andra
vrlden, nr de har det s dr knappt redan i denna?

Janne fick hra om gillret. Den r inte sen, som bud fr.

Han spnde sitt snabbfotade sto Mariana fr krran och for till staden.

Nr han sg ledet p vgen, gaf han Mariana lsa tyglar.

-- Frbanne mej, har int Kalle sagt stopp nu! -- -- Hej, Mariana!

Med ett brak var Janne fver p andra sidan.

Ledet lg krossadt.

Men Kalle grdade ett nytt. Nsta gng tog han starka videband.

-- De borde fastna i, bde hsten och karlen, tyckte han.

Men nr Janne kom, s hejade han till ett tag och var fver igen och
snde bud till Kalle, att ledet var fr fan i vld och att Kalle fick g
dit och reparera det, om han ville.

                   *       *       *       *       *

De trffades en dag vid rn i Myrngen.

De talte vnskapligt vid hvarandra om vderlek och rsvxt och annat
sdant som rrde dem nra, och det tycktes, som om de tv aldrig haft
ngot ondt sig emellan.

S med ens kastade Kalle fram:

-- Hur lnge tnker du kra snder mina led, som jag grdar fver vgen?

-- Hvem fanken har bedt dig grda?

-- Fr inte jag gra p min vg och i min skog hvad jag vill?

-- Du fr vl s, men lt bli att gorma, om jag fr lust att gra hvad
jag vill.

-- Jag tnker snart igen grda ett nytt led, och jag tycker, att du
kunde lta det st i fred.

-- Ja, grda du p bara, inte mig emot. Men nr jag har rende hitt, s
kr jag p vgen genom din skog, och s bygger jag den och reparerar
den, nr den blir dlig.

-- Men nsta gng ska jag grda s pass, att du ej kommer fver.

                   *       *       *       *       *

Janne var p julkalas i skrgrden i mellandagarna och kom hem p natten
och hade ngan uppe.

Han satte af med god fart in p den frbjudna vgen.

Pltsligt tvrstannade Mariana.

-- Hva fanken! Vgar du int stta fver nu? Har du int hunnit lra dig
det redan? -- Hej!

Janne trodde, att Kalle roat sig med grdanarbete i julmellandagarna.

Men Mariana gick inte.

-- Hvad har han nu byggt fr ett babelstorn, som int Mariana trs fver?
Nr har han hunnit med det?

Och Janne steg ur slden fr att se.

Bron fver den djupa kanalen var uppkastad.

Janne blef ej frskrckt. Det brukade han inte. Men han svor, ty det
brukade han till husbehof, och s vnde han om och krde den vgen, som
Kalle tyckte, att han egentligen borde kra.

Han sade intet, men han satte in i tidningen ett stycke om nidingsdd.

Fljande dag lt han bygga bron, och s krde han ter den vgen fram.

Sjutton dagar fre vrtinget snde Kalle nmndemannen att stmma Janne
till tinget fr krande p frbjuden vg.

-- Si p fanken, sade Janne. Nu ska vl rtt bli rtt till slut.

Och s snde han nmndemannen att stmma ett par gamla gubbar frn byn
som ressllskap med till tinget.

Det blef process, och domarn rannsakade och nmnden prfvade, och
vittnena frklarade, att Jannes frfder led efter led byggt och
begagnat vgen, och ingen hade frmenat dem det.

Kalle sade infr rtten att den ena af vittnena var jfvig att vittna
och aflgga ed, emedan han ej kunde sin katekes.

Mlet tog uppskof till hsttinget, och vittnet skulle drfrinnan
underg prstfrhr.

Janne lade vittnets hustru att lra gubben lsa utantill i katekesen de
stycken, som handlade om ed och mened, och s skjutsade han gubben till
prstgrden, och prosten frhrde honom och godknde hans kunskaper.

-- Satt int fan i gubben, som kunde, sade Janne.

Och domare och nmnd granskade saken nyo och fann rttvist, att d
Jannes frfder af lder begagnat vgen och d vgen var till stor nytta
fr Janne, s borde ngot annat ej komma i frga, n att Janne ocks
fick begagna den. Och i betraktande af att det blef fr drygt och
betungande fr Janne att ensam underhlla den lnga vgstrckan, dmdes,
att vgen skulle skiftas i tvnne lika stora lotter, s att Kalle ocks
skulle f sin andel att skta.

Janne bjd Kalle och sina vittnesmn p l vid gstgifveriet.

-- Nu har rtt blifvit rtt, sade han till Kalle, och nu ska vi inte
tala om den dr vgstumpen mer.

-- Nej nu ska vi vara vnner i lif och dd. Dr jag frst, s kr du mig
till grafven, dr du, s kr jag dig. Goda vnner ska kra hvarandra
till grafven, efter landsens sed, och ingenting str nu mer emellan oss.
Det hr ni, gubbar, sade Kalle till vittnena.

Janne krde sedan den vgen i mrker och ljus utan ngot hinder frn
Kalles sida.

-- Rtt ska vara rtt, sade Kalle.

Och nr Janne frdades fram dr den sista frden till kyrkogrden, satt
Kalle fram p och krde.


                               Pris: 3 mk




                              Noteringar:


Originalets grammatik, stavning och interpunktion har bibehllits. Ett
antal uppenbarliga fel har rttats som fljande (innan/efter):

   [s. 24]:
   ... eller blandet som, det riktigt heter, tillreddes redan ett
       dygn ...
   ... eller blandet, som det riktigt heter, tillreddes redan ett
       dygn ...

   [s. 47]:
   ... fram till oss, och som skallfoden var i slagsmlstagen, men ...
   ... fram till oss, och som skallfogden var i slagsmlstagen, men ...

   [s. 48]:
   ... for att undvika en sammansttning. ...
   ... fr att undvika en sammansttning. ...

   [s. 66]:
   ... vantar. Lgger man s hrtill hvad man och barn, hutstrun ...
   ... vantar. Lgger man s hrtill hvad man och barn, hustrun ...

   [s. 72]:
   ... kom det frdiga bumullsgarnet i bruk och kallades d ...
   ... kom det frdiga bomullsgarnet i bruk och kallades d ...

   [s. 75]:
   ... r fyllandet af hemmets behof. ...
   ... fr fyllandet af hemmets behof. ...

   [s. 75]:
   ... fsmtt heliga fr hennes sjl, ett lefvande helt med familjen ...
   ... smtt heliga fr hennes sjl, ett lefvande helt med familjen ...

   [s. 86]:
   ... omkring och bjd oss till vedtalko, s sade vi t henne; ...
   ... omkring och bjd oss till vedtalko, s sade vi t henne: ...

   [s. 98]:
   ... nte sga -- s att han inifrn sitt rum vred rigeln fr ...
   ... inte sga -- s att han inifrn sitt rum vred rigeln fr ...

   [s. 98]:
   ... Drinnanfr svor professorn; ...
   ... Drinnanfr svor professorn: ...

   [s. 127]:
   ... till gamla mor sin; ...
   ... till gamla mor sin: ...

   [s. 130]:
   ... och hacklade ofta fast hr och hvar. Han var rttvis, ...
   ... och hcklade ofta fast hr och hvar. Han var rttvis, ...






End of Project Gutenberg's Frn vargtider och vallpojksr, by Josefina Bengts

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK FRN VARGTIDER OCH VALLPOJKSR ***

***** This file should be named 57622-8.txt or 57622-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        http://www.gutenberg.org/5/7/6/2/57622/

Produced by Matti Jrvinen, Jens Sadowski, and the Online
Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net


Updated editions will replace the previous one--the old editions will
be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
law means that no one owns a United States copyright in these works,
so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
States without permission and without paying copyright
royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
of this license, apply to copying and distributing Project
Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm
concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive
specific permission. If you do not charge anything for copies of this
eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook
for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports,
performances and research. They may be modified and printed and given
away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks
not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the
trademark license, especially commercial redistribution.

START: FULL LICENSE

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full
Project Gutenberg-tm License available with this file or online at
www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project
Gutenberg-tm electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or
destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your
possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound
by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the
person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph
1.E.8.

1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement. See
paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this
agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm
electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the
Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual
works in the collection are in the public domain in the United
States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
United States and you are located in the United States, we do not
claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
displaying or creating derivative works based on the work as long as
all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting
free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm
works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily
comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when
you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
in a constant state of change. If you are outside the United States,
check the laws of your country in addition to the terms of this
agreement before downloading, copying, displaying, performing,
distributing or creating derivative works based on this work or any
other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no
representations concerning the copyright status of any work in any
country outside the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear
prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work
on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the
phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed,
performed, viewed, copied or distributed:

  This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
  most other parts of the world at no cost and with almost no
  restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it
  under the terms of the Project Gutenberg License included with this
  eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the
  United States, you'll have to check the laws of the country where you
  are located before using this ebook.

1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is
derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
contain a notice indicating that it is posted with permission of the
copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
the United States without paying any fees or charges. If you are
redistributing or providing access to a work with the phrase "Project
Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply
either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm
trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works
posted with the permission of the copyright holder found at the
beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
any word processing or hypertext form. However, if you provide access
to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format
other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official
version posted on the official Project Gutenberg-tm web site
(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain
Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the
full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works
provided that

* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
  the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
  you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
  to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has
  agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
  Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
  within 60 days following each date on which you prepare (or are
  legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
  payments should be clearly marked as such and sent to the Project
  Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
  Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg
  Literary Archive Foundation."

* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
  you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
  does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
  License. You must require such a user to return or destroy all
  copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
  all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm
  works.

* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
  any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
  electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
  receipt of the work.

* You comply with all other terms of this agreement for free
  distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than
are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The
Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm
trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm
electronic works, and the medium on which they may be stored, may
contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from. If you
received the work on a physical medium, you must return the medium
with your written explanation. The person or entity that provided you
with the defective work may elect to provide a replacement copy in
lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
or entity providing it to you may choose to give you a second
opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO
OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of
damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
violates the law of the state applicable to this agreement, the
agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in
accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm
electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or
additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any
Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of
computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future
generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
Sections 3 and 4 and the Foundation information page at
www.gutenberg.org Section 3. Information about the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the
mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its
volunteers and employees are scattered throughout numerous
locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt
Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to
date contact information can be found at the Foundation's web site and
official page at www.gutenberg.org/contact

For additional contact information:

    Dr. Gregory B. Newby
    Chief Executive and Director
    gbnewby@pglaf.org

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment. Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements. We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
DONATIONS or determine the status of compliance for any particular
state visit www.gutenberg.org/donate

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations. To
donate, please visit: www.gutenberg.org/donate

Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works.

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be
freely shared with anyone. For forty years, he produced and
distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of
volunteer support.

Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
edition.

Most people start at our Web site which has the main PG search
facility: www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.

